Daedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK TEKNISKA MUSEET • STOCKHOLM 1944    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1944 DAlD ALUS  D äl D A L U S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 4 4 STOCKHOLM 1944 Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin. Vid återgivande av text eller bilder angives såsom källa: Dxdalus 1944. Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, Stockholm 1944. Typografi: Anders Billow. Från en ringa början med trevande försök år 1924 har Tekniska Museet under de gångna 20 åren vuxit till en institution med oskatt­ bara föremålssamlingar och innehållsrikt arkiv i en för ändamålet väl lämpad museibyggnad. Allt större och större skaror av besökande finna vägen dit för att studera, se och lära hur ingeniörskonsten och industrien utvecklats och förändrat karaktär under århundradenas lopp till människornas bästa. Det är krävande arbetsuppgifter, som påvilat museet under den förflutna tiden, och uppgifterna bli allt flera och mera komplicerade ju mer museet kan träda i folkupplysningens tjänst. Ett museum, och inte minst ett tekniskt museum, blir aldrig något avslutat helt, det 5 INLEDNING 6 måste ständigt leva och växa. Skall detta lyckas för Tekniska Museet även i fortsättningen, fordras fortsatt intensivt arbete, men det be- höves också ytterligare ökad förståelse för museets anslagsbehov. Vid övergången till ett nytt decennium må här uttalas en förhoppning om att alla, vilka vi framdeles liksom hittills måste lita till i vårt arbete, under kommande år vilja lämna sin medverkan så att Tekniska Mu­ seet kan fylla sin betydelsefulla uppgift som kulturhistorisk institution och som faktor i den tekniska undervisningens tjänst. Stockholm i mars 1944. HELGE ERICSON Ordförande i styrelsen för Tekniska Museet. NILS FREDRIKSSON Ordförande i styrelsen för Föreningen Tekniska Museet. I NNEHÅLL Inledning Djedalus ............ 9 Redogörelser. ..... TekniskaMuseetunderår1943 ... Föreningen Tekniska Museet under år 1943 Avhandling-ar. 5 11 33 37 53 61 73 83 . 94 100 102 106 106 . 107 I09 . 113 Torsten Althin, Tjugo år. En återblick och några min­ .......... nen . Hilding Törnebohm, Måttens mästare C. E. Johansson. Helmer Bäckström, Talbots fotografier på papper . Ivar Rennerfelt, Flytande tillverkning av hästskor . Maj Gullbring, Crystal Palace, Kring en färglitografi . Meddelanden. Polhemsstickan II, av L. Way-Matthiesen • . Första ljudfilmen i Stockholm, av Einar Lauritzen Författareregister 1931—1944........................................... Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . . . Teknik i miniatyr, av Torsten Althin En 1700-talsnotis om åskledare, av Gun Adler . Förstärkning av otydlig bläckskrift, av Gösta Bodman Om polhemsknuten, av T. A. . . . . . .... . •  Alexander Lagerman, född 1836, död 1904. Konstruktör och uppfinnare av automatmaskiner för tändsticksfabrikation och tryckeriteknik. Porträttbysten ut­ förd av Carl Chnstensen och skänkt 1943 till Tekniska Museet av Fru Ellida Lagerman. Carl Edvard Johansson, måttens mästare, född 1864, död 1943. Porträttbysten utförd av Carl Eldh och skänkt 1943 till Tekniska Museet av AB C. E. Johansson, Eskilstuna. dädalus en fjortonde årgången av DJEDALUS är nu fullbordad. Det tillkommer icke redaktionskommittén, som från år 1931 varit den­ samma, att avgöra om årsbokens innehåll motsvarat förväntningarna. Vi ha endast att med glädje och tacksamhet konstatera, att bidragen till årsboken ofta blivit citerade och ofta utgöra utgångspunkten för fortsatta och djupgående studier på ingeniörskonstens stora fält. Det framgår av berättelsen för Tekniska Museets verksamhet att flera publikationer inom museets ämnesområde ha kommit till med mu­ seets medverkan under år 1943 än någonsin förut under de gångna tju­ go åren. Det tryckta ordet, kompletterat med goda illustrationer, kan i våra dagar tränga mycket djupt och i upplysningens tjänst kan detta spela en betydelsefull roll. Alla kunna icke få tillfälle att bese museets utställda samlingar. Därför är D/EDALUS ett viktigt språkrör ge­ nom vilket museet kan nå ännu vidare kretsar. Vi tro, att svenska 9 folket vill veta mer och mer om ingeniörskonstens segerrika strid mot en motspänstig natur, och vi skulle gärna önska, att D/EDALUS kunde nå längre än den gör. Om detta skall kunna ske, heror i vä­ sentlig mån på den medverkan vi kunna få för årsbokens utgivande. Må det vara oss förunnat att här tacka författare och annonsörer, som under årens lopp möjliggjort årsbokens utgivande i samma om­ fång och typografiska dräkt som från början, och må vi därtill få knyta den förhoppningen, att samma välvilliga medverkan måtte lämnas oss i vårt fortsatta arbete. ÅRSBOKENS REDAKTIONSKOMMITTÉ Edvard Hubendick Richard Smedberg Torsten Althin TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1943 Tekniska Museet år 1943 Hedersledamöter. Hedersledamöter av Tekniska Museets styrelse: Styrelse. Under år 1943 — Tekniska Museets tjugonde arbetsår — har mu­ seets styrelse utgjorts av: f. Generaldirektör Helge Ericson (ordf.) Överstelöjtnant VYK Richard Smedberg (i:e vice ordf.) Direktör Bengt Ingeström (2:e vice ordf.) Civilingeniör B. Dahlberg Överingeniör Alex. Engblom Byråchefen K. A. Fröman Professor E. Hubendick Civilingeniör Birger Kock Fil. Dr Sigurd Nauckhoff Fil. Dr Harald Nordenson Generaldirektör Håkan Sterky Professor Edy Velander Bankdirektör Marcus Wallenberg Civilingeniör K. A. Wessblad Civilingeniör Tord Ångström Docent E. öman Kommerserådet S. E. österberg Intendent Torsten Althin För driftskostnadernas täckande har museet liksom förut helt varit hänvisat till den enskilda offervilligheten och det är med tacksamhet som här må konstateras, att denna under museets tjugonde arbetsår Ekonomi. 12 Arkitekt Ferdinand Boberg Ingeniör C. A. Hult Direktör Albin Johansson Avlidna hedersledamöter: Excellens Oskar von Miller Fabrikör C. R. Nyberg Fil. Dr Carl Sahlin Fru Ellida Lagerman Ingenior Philip Pedersen Fru Alice Wallenberg Direktör Ernst Sievert Bankdirektör K. A. Wallenberg varit större än någonsin förut. I övrigt ha anslag och medel erhållits från museets monteringsmedel, från Föreningen Tekniska Museet samt inkomster av entréavgifter och publikationer. Vid budgetårets slut den 30.6.1943 balanserade museets vinst- och förlusträkning för den löpande driften med kr 141 852: 13. För ordnande av nya avdelningar och därmed samhörande arbeten har museet fått mottaga ett flertal anslag. Sålunda har från Före­ ningen Tekniska Museet lämnats kr 2 000: — och från Svenska Tek- nologföreningen kr 500: — för avslutande arbeten i Polhemssalen. Av reserverade medel från ILIS 1936 har till flygtekniska avdel­ ningens förkovran erhållits kr 2 550: —. För färdigställande av den elektrotekniska avdelningen ha anslag lämnats från Telefon AB L. M. Ericsson med kr 7 000: —, från Svenska Radio AB kr 1 000: — och från Allmänna Svenska Elektriska AB kr 12 000: —. Föreningen Tekniska Museet har under kalenderåret 1943 ansla­ git kr 12 000: —. För fjärde gången i följd har i samarbete med Maskinaktiebolaget Karlebo utgivits den tekniska bildkalendern IKARUS, vars tryck­ nings- och utgivningskostnader helt bekostats av Maskinaktiebolaget Karlebo. Kalendern för 1943 har haft en stor avsättning och rekvi­ rerats av såväl industriföretag som privatpersoner. Sålunda inköpte Kooperativa förbundet 1 000 exemplar. Försäljningen tillförde mu­ seet ett belopp av kr 7 405: —. Av »Gustaf De Laval, De höga has­ tigheternas man», utgiven av AB de Lavals Ångturbin, har bolaget välvilligt ställt 500 exemplar av upplagan till museets förfogande för att säljas till förmån för museets verksamhet. Inkomsten av försälj­ ningen har hittills tillfört museet kr 6 700: —. För inköp till boksamlingen har Civilingeniör K. A. Wessblad över­ lämnat kr 100: —. Till museets garderober i entréhallen har såsom gåva från AB Lumalampan erhållits fyra stycken lysämneslampor med tillhörande utrustning. För fortsättande av ordnandet av Filmhistoriska Samlingarna ha anslag lämnats av: AB Svensk Filmindustri kr 5 000: —, AB Europa­ film kr 5 000: —, AB Sandrew-Biograferna kr 5 000: — och Sveri­ ges Biografägareförbund kr 500: —. Ett ytterligare tecken på det välvilliga tillmötesgående, med vilket museets framställningar om ekonomiska bidrag mötts, utgöra de många anslag i form av årsbidrag, som museet fått mottaga såsom bidrag till driftskostnaderna. Under kalenderåret 1943 uppgå dessa 13 Tekniska Museet år 1943 Tekniska Museet år 1943 Årsbidrag. bidrag till icke mindre än kr 47 005: —. Större sådana bidrag ha lämnats av: Bultfabriks AB, Hallstahammar kr 250: —, Degerfors Järnverks AB, Degerfors kr 250: —, Luossavaara-Kiirimavaara AB kr 1 000: —, AB Svenska Fläktfabriken kr 300: —, AB Svenska Metallverken kr 1 500: —, Svenska Sockerfabriks AB kr 500: —, Trafik AB Grängesberg—Oxelösund kr 1 000: — och AB Zander & Ingeström kr 250: —. För den förståelse för museets verksamhet, som genom dessa anslag visats museet och för den medverkan till verksamhetens bedrivande, som härigenom lämnats, stannar museiledningen i tacksam förbindelse. Årsbidrag i regel 100: — eller 200: — kronor ha lämnats av: 14 AB Addo, Malmö Aga-Baltic AB F. Ahlgrens TekniskaFabrik AB, Gävle Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta AB Alka Aluminiumkapslar, Linkö­ ping Almedahls Fabriker, Göteborg AB Alpha, Sundbyberg Alstermo Bruks AB, Flohultslätt AB Ludvig Anderson, Kinna AB Åbjörn Anderson, Svedala AB Anilinkompaniet, Göteborg AB Ankarsrums Bruk, Ankarsrum AB Apotekarnes Förenade Vattenfa­ briker i Göteborg AB Arboga Margarinfabrik AB Arboga Mek. Verkstad Arenco AB AB Arki AB Armerad Betong, Malmö AB Arvikaverken AB Askersunds Trikåfabrik AB Atlas-Diesel AB Wilh. Becker Berg & Co, Mek. Verkstad AB, Lin­ desberg E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergverks AB Freja, Koskullskulle Bergverks AB Vulcanus, Blötberget Bergvik och Ala Nya AB, Söderhamn M. Berlin & Co AB, Värnamo AB Betongindustri AB Betongklinker Billeruds AB, Säffle Bispbergs AB Björneborgs Jernverks AB AB Bolinder-Munktell, Eskilstuna Boo, Allan, Dir., Halmstad AB Borås Klädningstygsfabrik Borås Wäfveri AB Boxholms AB Adolf Bratt & Co, Göteborg AB Brusafors-Hällefors, Silverdalen Bryggeri AB Falken, Falkenberg AB Bröderna Hedlund AB Bröderne Herrmann AB Bröderna Kjellström Byggnads-AB Contractor Byggnads AB Konstruktör, Gävle Byggnadsfirman Zetterberg, AB AB Arvid Böhlmarks Lampfabrik AB Calvert & Co, Göteborg Gap Chokladfabrik AB, Göteborg AB Gust. Carlsson & Co Hilding Carlssons Mek. Verkstad, Umeå AB A. F. Carlssons Skofabrik, Väners­ borg Dahlkarlshytte AB, Ludvika AB Defibrator Delin, Birger, Major Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Göteborg Dux Radio AB AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik, Simrishamn Elektriska AB A.E.G. Elektriska AB John Österman Elektriska Svetsnings AB, Göteborg Elektriska Svetsnings AB i Stockholm Elektrokemiska AB, Bohus AB Elektrolux AB Enköpings Verkstäder, Panna Eriksbergs Mek. Verkstads AB, Göte­ borg Ericson, Wilhelm, Konsul, Gävle AB Gustaf Erikssons Metallfabrik, Eskilstuna Eskilstuna Bryggeri AB Eskilstuna Jernmanufaktur AB AB Exportlist, Nyköping Fabriks AB Osmund, Uppsala AB Fabriksskorsten, Malmö Fagersta Bruks AB Falu Yllefabriks AB, Sågmyra AB Falu Ångbryggeri AB Ferrolegeringar AB Figeholms Bruk AB Finnboda Varf Finnes Snickerifabriks AB, Lingbo AB Fogelfors Bruk, Fågelfors Carl Folke & Co AB Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg AB Forssa Tegelbruk, Borås AB Forsåkers Fabriker, Mölndal AB Fribärande Träkonstruktioner, Töreboda Fridafors Fabriks AB Färg AB International, Göteborg Färg- och Ferniss Fabriks AB Arvid Lindgren & Co AB Förenade Svenska Tändsticksfabri­ ker, Jönköping AB Förenade Superfosfatfabriker, Häl­ singborg Försäkrings AB Nornan, Göteborg Henrik Gahns AB, Uppsala AB Galco Årsbidrag. AB Garphytte Bruk Garvämnes AB Weibull, Landskrona Gas- & Koksverkens Ekonomiska För­ ening u.p.a. Gefle Manufaktur AB, Strömsbro General Motors Nordiska AB AB Gestriklands Yllefabrik, Järbo Gjuteri AB Fundator, Sundbyberg AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit & Beton AB Gransholms AB, Gämla Gruf AB Lekomberg, Sörvik Grufve AB, Långban Grytgöls Bruks AB Guldsmedshytte AB AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB Gusums Bruks & Fabriks AB Gårda Fabrikers AB, Göteborg AB Götaverken AB Göteborgs Bult- & Nagelfabrik Göteborgs Hartsoljefärg-Fabrik Göteborgs Kexfabriks AB, Kungälv Haglund & Söner AB, Falköping Hallstahammars AB Halmstads Järnvaru AB Halmstad-Nässjö Järnvägs AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Handöls Nya Täljstens- och Vatten­ krafts AB Hasselfors Bruks AB AB Hedemora Verkstäder Helios Kemisk-Tekniska Fabriker AB Hellefors Bruks AB AB Helsingborgs Ångtegelbruk Hesselman Motor Corporation AB, Henriksdal Hesselmans Patent AB, Storängen Hissmofors AB, Krokom AB B. A. Hjorth & Co Holmens Bruks- & Fabriks AB AB Malcus Holmquist, Halmstad Husqvarna Vapenfabriks AB 15 Tekniska Museet år 1943 Tekniska Museet år 1943 Årsbidrag. Häfla Bruks AB Idkerbergets Gruf AB AB Iföverken, Bromölla AB Iggesunds Bruk Inlands AB, Lilla Edet Johansson, J. P., Fabrikör, Fanna AB Vilhelm Johnsen Jonsereds Fabrikers AB Just, E. W., Fabrikör, Borås Jönköpings Mek. Werkstads AB Karlholms AB, Gävle AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB, Mariestad Kema-Bolagen Kemiska Fabriken Dr Ernst Harbeck AB, Partille Kilsunds AB, Borås AB Kinnevik, Lidköping Kjellbergs Succ:rs AB AB Knutsbro Kraftstation, Norrköping Kockums Jernverk, Kallinge Kockums Mek. Verkstads AB Kohlswa Jernverks AB Kopparfors AB, Ockelbo Korsnäs Sågverks AB Kraft AB Gullspång-Munkfors, Marie­ stad Kramfors AB Krångede AB Källe, Torsten, Civiling., Säffle Köpings Mek. Verkstads AB AB Landelius & Björklund AB Landsverk, Landskrona Lavens Kolimport AB Ler- & Tegelindustri AB Hercules i Christianstad Lickfett, Herbert, Dr-Ing. Liljeholmens Stearinfabriks AB Lilla Edets Pappersbruks AB Lindelis Vågfabriks AB, Jönköping AB Abel Lindströms Tricotfabrik, Norrköping Lindås Gjuteri & Formfabriks AB Linköpings Elektriska Kraft- & Belys­ nings AB Linköpings Linnefabriks AB AB Linnefabriken Merkur, Göteborg Linoleum AB Forshaga, Göteborg Lithander, Edvard, Dir. AB Sture Ljungdahl & Co, Nybro AB J. C. Ljungman, Malmö Ljusne-Woxna AB AB Lorentzen & Wettres Maskinaffär AB Luleå Bryggeri C. J. Lundbergs Läderfabriks AB, Valdemarsvik AB C. Gust. Lundgren Lunds Bryggeri AB Lundström, K. E., Konsul Mackmyra Sulfit AB AB Malmö Förenade Bryggerier Marma-Långrörs AB, Söderhamn AB Maskinfabriken Göta AB Mataki, Malmö L. A. Mattons Läderfabriks AB, Gävle Metallfabriks-AB C. C. Sporrong & Co Midnäs Nya Trävaru AB, Rengsjö Mo och Domsjö AB Mora Bryggeri AB Morgårdshammars Mek. Verkstads AB Motala Ströms Kraft AB AB Motala Verkstad Munksjö AB, Jönköping Munters’ Industri AB, Ulvsunda AB O. Mustad & Son, Göteborg Nissaströms AB, Halmstad AB Nissens Manufacturing, Norrkö­ ping AB Nora Tändrörsfabrik Norbergs Gruvförvaltning, Kärrgru­ van AB Nordiska Armaturfabrikerna, Lin­ köping Nordiska Gummifabriks AB Över­ man, Sundbyberg AB Nordiska Kompaniet Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad Nordiska Syrgasverken AB AB Nordiska Tubfabriken, Kungsör AB Nordströms Linbanor 16 AB Norma Projektilfabrik, Åmotfors Norrahammars Bruk Norrköpings Bomullsväfveri AB Norrköpings Tidningars AB Norrmalms Livsmedels AB Norrtelje Gjuteri, Greisz & Söner AB P. A. Norstedt & Söner Nya AB Fermia, Hälsingborg AB Nya Bryggeriet i Borås AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Murbruksfabrikens i Stockholm AB Nya Marmorbruks-AB, Kolmården AB Nyborgs Yllefabrik, Norrköping Nydqvist & Holm AB Nyköpings Bryggeri AB AB Nymans Verkstäder, Uppsala AB Näfveqvarns Bruk AB Odelberg & Olson AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Olsson & Rosenlunds AB Olaus Olssons Kolimport AB Oppboga AB, Fellingsbro AB Original-Odhner, Göteborg AB Osram-Elektraverken Oxelösunds Järnverks-AB AB Oxygenol AB Papyrus, Mölndal Carl Persson & Söner AB, Ystad AB C. A. Petterson, Norrköping AB Plåtmanufaktur AB Primus AB Pripp & Lyckholm AB A. Påhlssons Bageri, Malmö AB Carl P. Påhlssons Choklad- & kon­ fektfabrik, Malmö Regnklädersfabriken Vargen AB, Norrköping Reymersholms Gamla Industri AB, Hälsingborg Riddarhytte AB Rockwool AB, Skövde AB Rosenblads Patenter E. A. Rosengrens Kassaskåpsfabriks AB, Göteborg AB Rubberfilm, Åmål Årsbidrag. AB Rundströms Maskinaffär, Norr­ köping Runemo Sågverks AB Rydboholms AB AB Rylander & Asplund AB Saltsjöqvarn Sandwall, Sven, Dir., Borås Sandvikens Jernverks AB AB Sanitet AB Scania-Vabis, Södertälje AB Scharins Söner, Ursviken Schuchardt & Schiitte AB Schullström & Sjöströms Fabriks AB, Högsjö See Fabriks AB, Sandviken AB Separator AB Servus Carl Setterwall & Co AB AB Sjuntorp AB Sjöberg & Bengtson, Göteborg AB Skandinaviska Glödlampfabriken, Nyköping Skandinaviska Grafitindustri AB, Trollhättan Skandinaviska Gummi AB, Viskafors Skandinaviska Jutespinneri- & Väfveri AB, Oskarström Skofabriks AB Oscaria, Örebro AB Skånska Cementgjuteriet AB Skånska Yllefabriken, Kristianstad Skövde Gasbetong AB, Skövde AB Slipmaterial-Naxos, Västervik AB Julius Slöör Smedjebackens Valsverks AB Smidesverkstädernas Riksförbund Sigurd Smiths AB, Göteborg And. Smith Kolimport AB Spinneri AB Hermann Kiirzel, Göte­ borg Aug. Stenman AB, Eskilstuna Stensholms Fabriks AB, Huskvarna AB Stjernfors-Ställdalen Stockamöllans AB Stockholms Benmjölsfabriks-AB 17 2 Tekniska Museet år 1943 Tekniska Museet år 1943 Årsbidrag. Stockholms Bomullsspinneri & Väf­ veri AB Stockholms Siporexfabrik AB AB Stockholms Skofabrik Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB AB Stridsberg & Biörck Strömma Bomulls Spinneri AB, Karls­ hamn Ströms Bruks AB Ställbergs Grufve AB, Ludvika AB Surte-Liljedahl AB Sveabryggerier, Filipstad Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska Diamantbergborrnings AB AB Svenska Elektromagneter, Åmål Svenska Elektromekaniska Industri AB, Hälsingborg Svenska Entreprenad AB Svenska AB Gasaccumulator Svenska Gummifabriks AB, Gislaved AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB Svenska Kolsyrefabriken AB Svenska Naxos, Västervik Svenska Oljeslageri AB, Göteborg Svenska AB Philips AB Svenska Pressbyrån Svenska Skandex AB Svenska Stålpressnings AB Olofström AB Svenska Telegrambyrån Svenska Turbinfabriks AB Ljung­ ström Svenska Väg AB AB Svenskt Exporttackjärn AB Svenskt Konstsilke, Borås AB Ludvig Svensson, Kinna AB Sveriges Förenade Konservfabri­ ker, Göteborg AB Sveriges Förenade Trikåfabriker, Borås AB Sveriges Litografiska Tryckerier Sydsvenska Kraft AB, Malmö Sydsvenska Läder- 6c Remfabriks AB, Ängelholm AB Sågbladsfabriken i Nora AB Hj. Söderberg, Uppsala Södertälje Bryggeri AB Södra Vetterns Kraft AB, Jönköping Tabergs Yllefabriks AB, Smålands Ta- berg AB Tannin, Västervik Tegelbruks AB Walla-Katrineholm Tempelman, Georg, Grosshandl. Albert Terberger AB AB Textilkompaniet, Bollebygd AB Joh. Thermaenius 8c Son, Halls­ berg AB Thulinverken, Landskrona J. H. Tidbeck AB Torsviks Sågverks AB, Ramvik Tostarps Träförädlings AB, Uddebo Trelleborgs Gummifabriks AB AB Tretorn, Hälsingborg AB Triplexfabriken, Fanna AB Tryckfärger AB Tönseth 6c Co Wahlén 6c Block AB Wahlin 6c Co AB Wargöns AB AB Vattenbyggnadsbyrån Wedevågs Bruks AB AB Werner 6c Carlström, Göteborg AB Julius Westerdahl AB J. A. Wettergren 6c Co, Göteborg Tage Wiberg AB, Göteborg AB C. M. Wibergs Vagn- 6c Redskaps- fabrik, Ransta AB Wicanders Korkfabriker Wikmanshytte Bruks AB Wirsbo AB Viskans Kraft AB, Borås AB Theodor Woelfer AB Vårgårda Armaturfabrik AB Vägförbättringar Värmelednings AB Galor AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB 18 Yngeredsfors Kraft AB, Mölndal AB Zinkgruvor, Falun AB Åkers Styckebruk Åshammars Bultfabriks AB AB Åtvidabergs Industrier Åtvidabergs Spårväxlar & Signal­ fabriks AB AB öfvergård & Co öhrvikens AB, Köpmanholmen Örebro Elektriska AB AB Örebro Kexfabrik Örebro Pappersbruks AB östafors AB Östersunds Elektriska AB AB Östersunds Ångbryggeri Årsbidrag. Under det gångna året har museets föremålsbestånd vuxit i samma takt som tidigare. Allmänhetens bidrag i form av erbjudna gåvor utgöra huvudparten av det inkomna materialet. En betydligt mindre del än förut har sålunda förvärvats efter framställning av museet, beroende på att redan befintliga samlingar nästan helt kunnat fylla behovet av föremål att utställa inom de nya avdelningar som snart äro färdiga att öppnas för allmänheten. Här nedan lämnas endast en kort redogörelse för årets förvärv enligt museets föremålsliggare. Varje föremål som mottagits har givet­ vis sitt historiska värde, men endast de viktigaste kunna här nämnas av hänsyn till årsbokens begränsade utrymme. Däremot må samtliga givares namn återgivas såsom ännu ett uttryck för museets tacksamma erkänsla för värdefull medverkan. Till avdelningen för skildring av kraftmaskiner och transportmedel ha flera värdefulla föremål inkommit. AB Separator har överlämnat en 20 hk de Laval turbogenerator för växelström. Från AB Imo- industri, Stockholm, har museet ytterligare fått mottaga flera exem­ plar av detta företags världsbekanta skruvpump i olika utförings- former. Montör J. A. Granström, Linköping, har skänkt en av ho­ nom år 1920 efter Hendersons princip byggd motorcykel. Carl Rehlen AB, Stockholm, har bidragit med en gåva av en representativ sam­ ling belysnings- och signalmateriel m. m. för bilar från år 1920. AB Bröderna Kjellström, Stockholm, har skänkt en för demonstration lämpligt uppskuren och monterad Silva flygkompass med vertikal avläsning, övriga givare till denna avdelning äro Firma J. Dahl & Son, Ingeniör O. W. Sjögren, Styrman C. E. Olsson, Hägersten och Kungl. Flygförvaltningen.1 Föremål som belysa metallernas framställning och bearbetning ha som förut inkommit i stor omfattning. Främst märkas sådana från *) Om ej annat angives, är adressen Stockholm. Föremåls­ samlingarna. Tekniska Museet år 1943 19 Tekniska Museet år 1943 20 förhistorisk och äldre järnproduktion samt välljärnssmide, överläm­ nade av Professor G. Bodman, Stockholm, Häfla Bruks AB, Fil. Lic. R. Odencrants, Luleå, Stafsjö Bruk, och Herr Georg österberg, öster­ bybruk. Prov på senare tiders och nutida produkter av järn och stål ha skänkts av Herr S. Arfvidson, Stockholm, Ingeniör P. G. Lind­ berg, Sandviken, Civilingeniör S. Flach, östra Steneby, samt av Ud­ deholms AB. Föremål i samband med svensk produktion och bearbet­ ning av silver, koppar och bly m. m. ha skänkts av Direktör E. Falk, Herr N. Forsström, överingeniör A. Petterson, Ingeniör C. Skån- berg och Fil. Dr J. Tandberg. Till den elektrotekniska avdelningen ha gåvor lämnats i stort antal, delvis på grund av pågående monteringsarbete inom avdelningen. Statens Vattenfallsverk har överlämnat en fullständig serie installa- tionsdetaljer från Trollhätte Kraftverks sekundärstation i Skara, uppförd åren 1909—10, delvis med materiel från den äldsta anlägg­ ningen i Trollhättan år 1908. Disponent C. G. Granström, Gränges­ berg, har skänkt en koltrådslampa, som brunnit oavbrutet under 40 års tid. AB Lumalampan har bidragit med en komplett serie prov på nutida glödlampstillverkning. övriga givare av elektrisk belysnings- materiel äro Professor A. Odencrants, Ringdahls Elektriska AB, AB Osram-Elektraverken, Svenska Livförsäkrings AB och Kronprinses­ san Lovisas Vårdanstalt, Stockholm. Telegrafiska och radiotekniska föremål ha lämnats av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans Järnväg, en visar-telegrafstation enligt Siemens system, Signalverkstäderna Sundbyberg, Televox AB och Direktör G. Urban, Stockholm. I öv­ rigt ha eltekniska föremål inkommit från Allmänna Svenska Elekt­ riska AB, Dr Aug. Karstens dödsbo, Stockholm, Trafik AB Gränges­ berg—Oxelösund, Elektriska Svetsnings AB, Göteborg och från K. Tekniska Högskolans avdelning för elektroteknik. Instrument för praktisk matematik och fysik tillhöra de föremål, som ofta bevarats och erbjudas museet. Bland årets förvärv märkes främst en av Ingeniör Rob. S. Nilsson, London, iordningställd kopia efter en av Blaise Pascals första räknemaskiner och skänkt till museet till minne av 300-årsdagen av Pascals uppfinning samt av den maskin han år 1652 överlämnade till drottning Kristina av Sverige, övriga hithörande föremål ha skänkts av Förste Byråingeniör E. Lundeberg, Herr N. G. Eriksson, Bruksdisponent Ch. Lewander, Ingeniör N. Stiernspetz, Hj. Sköldmarks dödsbo, Borensberg, Disponent C. G. Granström, Grängesberg, Ingeniör A. Nystedt, Gullspång, Greve Arvid Posse, Göteborg, Ingeniör G. Collberg, Stocksund och Herr R. Linden, Norr-Edsbyn. Bland olika slag av reproduktionstekniska föremål bör särskilt framhållas en gåva från The Science Museum, London, genom Dr A. Barclay, förmedlad av Fil. lic. H. Nilsson, Djursholm, nämligen en serie kalotypier, fotogravyrer och fotokopior på papper i original av Fox Talbot från åren 1843—58. Aga-Baltic AB har skänkt en televisionsapparat av Baird Televisions Ltds tillverkning. Fotografi­ apparater m. m. ha skänkts av Forsners AB, Fru Hilda österman, Stockholm, Hovfotograf Th. Gehrman, Hedemora, Ingeniör H. V. Milden, Saltsjö-Bo och Ingeniör G. Collberg, Stocksund. Kinemato- grafisk film har överlämnats av Civilingeniör N. Gellerstedt och R. K. O. Radio Films AB, Stockholm. Filmhistoriska Samlingarna ha deponerat ett antal belysningsdetaljer för filmprojektorer, skänkta av Direktör T. Cederholm, Ålsten. Herr Folke Eriksson och Direktör H. Grandin, Stockholm, ha överlämnat skrivmaskiner och Disponent C. G. Granström, har skänkt en apparat för prägling av blindskrift enligt Braille. Till den under året öppnade avdelningen för stadsgasens historia har Stockholms Gasverk deponerat några föremål från stadens gatu­ belysning med gas samt kokare och tjärbrännare för lysgas. Fru Ma- thilda Sandberg och Herr Hj. Hägerström, Stockholm, ha skänkt delar till en lykttändarekäpp. Bland gåvor till övriga avdelningar märkas särskilt några meka­ niska leksaker, inköpta i Amerika på 1870-talet av Helge Palmcrantz och nu överlämnade till museet av hans son Ingeniör G. Palmcrantz, Beateberg, samt en slåttermaskin av Helge Palmcrantz’ konstruktion, gåva av Lantbrukare J. Erlandsson, Rönninge. Gåvor till samlingarna ha i övrigt erhållits från: Bankdirektör H. Bexelius, Civilingeniör P. U. Boéthius, Civilingeniör E. Bosams, Fru Ulla Syhvander, Tapetserare J. O. Wennermark, Marindirektör G. A. Zethelius, Stockholm, Herr E. Kihlberg, Enebyberg, Flottans Skif- feroljeverk, Kinnekulle, Bankdirektör S. Melin, Skebokvarn, Ingeniör G. Collberg, Stocksund och f. d. Flottningschef O. J. Näslund, Öster­ sund. Till museets arkiv av konstruktionsritningar har liksom förr myc­ Ritningsarkivet. ket värdefullt material inkommit. Telefon AB L. M. Ericsson har skänkt så gott som hela sin samling av ritningar till vid företaget under åren 1879—omkring 1925 tillverkade teletekniska artiklar, 21 Tekniska Museet år 1943 Tekniska Museet år 1943 Arkivet. varibland ett stort antal utförda av företagets grundare, Lars Magnus Ericsson. Likaså har en mycket stor samling konstruktionsritningar till vattenturbiner, kraftstationer, ugnar och andra anordningar för järnindustrien samt till väg- och vattenbyggnader, utförda hos den välkända konsultativa ingeniörsbyrån Qvist & Giers i Arboga under 1800-talets slut, skänkts av Major VYK J. Giers, Arboga. I övrigt ha bidrag inkommit genom gåvor från AB de Lavals Ång- turbin, Fil. Dr E. Areens dödsbo, Ingeniör E. Sandborgh och Fru Ellen Wedberg, Stockholm; samt från Dahlkarlshytte AB, Ludvika, Direktör Fr. Esmarch, Silverdalen, Professor E. Hubendick, Saltsjö- Storängen, Med. Dr F. Clason, Uppsala, Fru Elna Drakenberg, Väs­ terås, Ingeniör J. von Sydow, Örebro och K. Tekniska Högskolans Vattenbyggnads-institution. Kapten John Neréns »motortekniska arkiv» har under året av donator utökats med bilkataloger och biltryck, som inordnats i den äldre samlingen. I samband härmed har företagits en nykatalogise- ring av detta arkiv. Av Ingeniör Gustaf Palmcrantz, Beateberg, har skänkts en stor samling brev, handlingar, fotografier och trycksaker från 1860-, 70- och 80-talen, vilka tillhört hans fader, Helge Palmcrantz. Telefon AB L. M. Ericsson har genom Ingeniör Gustaf Collberg överlämnat en samling handlingar, fotografier, porträtt och tryck­ saker från 1800-talets slut. och 1900-talets början, som berör detta bolags och svenska telefoniens utveckling, överingeniör Axel Estelles dödsbo har genom Fru Karin Estelle lämnat som gåva en samling brev, handlingar och tryck, omfattande betydande bidrag till kän­ nedomen framförallt om elektroteknikens utveckling under senare decennier. Civilingeniör Elis Bosseus har skänkt handlingar och bilder i lito­ grafi, en serie etsningar av Dr Eugen Milch över Katrinefors AB:s pappersbruk i Mariestad 1923 samt fotografier över pappersbruk, cellulosafabriker m. m. i Sverige och utlandet. Av Fröken Elsa Hall­ gren i Örebro har genom Civilingeniör Bosaeus överlämnats åtta rä­ kenskapsböcker m. fl. arkivalier för Gustafsfors AB:s cellulosafabrik i Södermanland, 1870- och 80-talen. Till arkivet ha i övrigt erhållits gåvor från: Herr Tore Attelid; Bruksdisponent Henrik Arfwedson; Herr J. A. Arnberg; Arkivarien Fil. dr Arvid Baeckström; Forstmästare P. H. Bergsten, Kopparberg; Professor Gösta Bodman; AB Arvid Böhlmarks Lampfabrik; Inten- 22 dent Bengt Cnattingius, Linköping; Ingeniör Gustaf Collberg; Riks­ antikvarien Sigurd Curman; överingeniör Åke Dahlgren, Malmö; AB de Lavals Ångturbin; Brukspatron E. Ericsson, Granbergsdal; Registrator Walter Ericzén; Fröken Gwendolen Fleetwood; K. Flot­ tans skifferoljeverk å Kinnekulle; AB Freese & Bruno, Åby; Gjuteri AB Fundator, Sundbyberg; AB Gustavsbergs Fabriks Intressenter, Gustavsberg; Hellefors Bruks AB, Hällefors; Intendenten Fil. Dr Carl Hernmark; Major Elis Hildebrand; Fil. lic. Erik Holmkvist, Uppsala; Professor E. Hubendick; Höganäs-Billesholms AB; Direktör Govert Indebetou; Byggnadsintendent Henning Julin; Jönköping & Vulcans Tändsticksfabriks AB; Verkmästare Oskar Karlsson; Doktorinnan Stina Kjellin; Skulptör Gottfrid Larsson; Notarie Einar Lauritzen; Fil. dr Axel Lindblad; Professor Tore Lindmark; Direktör Ed­ vard Lithander, Göteborg; Direktör Aug. Nachmanson; Lantbruks- ingeniör Sverker Nilsson, Göteborg; Nordiska Museet; Civilingeniör Fritz Nordström; P. A. Norstedt och Söner, skolmaterielavdelningen; Ingeniör Gotthard A. Nyholm; Fröken Cora C. Ohlsson; Fil. kand. W. Odelberg, Uppsala; Disponent Nils Rehnqvist, Kristinehamn; Civilingeniör John-Henry Sager; Vägmästare Oskar Sander, Bränn­ land, genom Landsantikvarie R. Odencrants, Luleå; Sandvikens Jern- verks AB, Sandviken; AB Separator; Fru Ellen Setterquist; Skandi­ naviska Jute-, Spinneri- och Väfveri AB, Oskarström; Stockholms El-verk; Surahammars Bruks AB, Surahammar; Svartviks AB, Sunds­ vall; Uppsala stads drätselkammare, Uppsala; Professorskan Sten Velander; Civilingeniör Nils Wener; överstelöjtnanten Filip Wijk- ström; Fil. Dr Nils Zenzén, Djursholm; Fotograf O. Åkerlind; Öre­ bro Stads Elektricitetsverk, Örebro. Liksom tidigare har Statens Arbetsmarknadskommission ställt ar­ betskraft till förfogande för montering av förut icke ordnade sam­ lingar av arkivalier, fotografier och utklipp samt för bokbinderi- arbeten. Arbetet med tidigare mottagna arkivaliesamlingars katalo­ gisering, etikettering och uppställning till forskares begagnande har därigenom kunnat fortsättas. Ett flertal forskare på det industrihisto­ riska området har kunnat utnyttja arkivet vid utarbetande av av­ handlingar och andra tryckta skrifter. Bildsamlingen har utökats bl. a. genom gåva av Fru Lilli Larsson, Björneborg, av 19 kol- och färgkritteckningar av Johan Ahlbäck 1938 med motiv från svensk järnhantering. Av konstnären Bernhard Waldemar ha sju originalträsnitt inköpts. 23 Tekniska Museet år 1943 Tekniska Museet år 1943 Boksamlingen. Ljusbildsamlingen har berikats genom gåvor framförallt av Pro­ fessor Gösta Bodman, som skänkt ett stort antal industrihistoriska skioptikonbilder. Museet har under året utfört en hela landet omfattande invente­ ring av svenska bilder med tekniska och industriella motiv, som finnas hos industriföretagen och hos privatpersoner. Inventeringens resultat kan betecknas som mycket gott och har givit en intressant överblick över konstbeståndet på här berörda områden. En betydande del av de inkomna uppgifterna ha legat till grund för den här under rubri­ ken »Publikationer» omnämnda boken »Svensk teknik och industri i konsten». Boksamlingen har även under år 1943 utökats genom ett stort an­ tal gåvor. Bland större bokgåvor böra nämnas: av Professor Gösta Bodman en samling böcker och tryck av industrihistoriskt och kemiskt innehåll, av Generalkonsul Erik Dahlberg bokverket »Aventur und Kunst, eine Chronik des Buchdrucksgewerbes» och av Åbo Akademis bibliotek, Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar åren 1885 —1940. Ingeniörsfirman Edward Larsson & Co. har skänkt ett fem­ tiotal teknologiska arbeten från 1800-talet över brobyggnad, loko­ motivtillverkning m. m., vilka tidigare tillhört AB Atlas. I övrigt ha bokgåvor lämnats av: Direktör Y. W. Andersson, Gö­ teborg; Bruksdisponent Henrik Arfwedson; ASEA, Västerås; Profes­ sor Carl Benedicks; Bergsingeniör Sven V. Bergh; Herr David Berg­ ström; Bergvik & Ala Nya AB, Söderhamn; Civilingeniör Elis Bo- sseus; Brown Boveri Ingeniörsbyrå; A. S. Burmeister & Wains Ma­ skin- og Skibsbyggeri, Köpenhamn; överingeniör Sven Dalhammar, Ludvika; Civilingeniör Håkan Dilot; D. J. Elgérus Fabriks- och Han­ dels AB, Örebro; överingeniör Alex Engblom,Borås;Eskilstuna Jern- manufaktur AB; Fellingsbro Hembygds- och Fornminnesförening ge­ nom Rektor E. Odhner; AB Fintlings Nickel- och Nysilverfabrik; Grycksbo Pappersbruk AB; Trafik AB Grängesberg—Oxelösund; överbibliotekarien Fil. Dr S. Hallberg, Göteborg; Hargs Fabrikers AB, Nyköping; Ingeniör W. Henrici; Docenten Fil. Dr Filip Hjul­ ström, Uppsala; Fil. lic. Erik Holmkvist, Uppsala; Professor E» Hu­ bendick, Saltsjö-Storängen; Disponent A. Th. Höglund, Malmö; Di­ rektör Govert Indebetou; Godsägaren Tage Jansson; Jonsereds Fa­ brikers AB; Bergsingeniör J. V. Jungners dödsbo genom Fil. mag. Kerstin Jungner och Forstmästare P. H. Bergsten, Kopparberg; Ma­ skin AB Karlebo; AB Kanthal, Hallstahammar; AB Kerna; Med dr 24 Henry Kempff; Tidskriften Flygning genom överste Willy Kleen; AB Kosta Glasbruk; Dr.-ing. Erich von Kurtzel-Runtscheiner, Augs- burg; Lessebo AB; Herr Ruben Linden, Norr Edsbyn; Ingeniör Yngve Lundgren; Fil. lic. Äke Meyerson; AB Möbellås, Eskilstuna; Kapten John Nerén; Ingeniör Robert S. Nilsson, London; Fabrikör Carl Nordström; Direktör V. Nordström; Norsk Folkemuseum, Oslo; Fröken Elsa Nyléns dödsbo; AB Oskarshamns Varf; Direktör Folke N. H. Setterwall; Civilingeniör John-Henry Sager; Schweiziska Tu­ ristbyrån; Arkivarie Walter Sjölin; Skånska Ättiksfabriken AB, Pers­ torp; överingeniör George Spaak, Söderhamn; Stockholms Elverk; Statens Hantverksinstitut; Stora Kopparbergs Bergslags AB; Svenska Boktryckareföreningen; Sveriges Mekaniska Verkstäders Förbund; Tekniska Läroverket i Helsingfors; Civilingeniör Erik Upmark; Wirsbo AB; Spårvägsdirektör Hilding Ångström, Uppsala; Jonas öglaend Sykkelfabrikk, Sandnes, Norge; S:te örjens Gille. Av inköpta bokarbeten märkes främst det sällsynta arbetet av Otto von Guericke »Experimenta nova Magdeburgica de vacuo spatio», Amsterdam 1672, som i ord och bild skildrar hans fysikaliska ex­ periment. Det dyrbara verket kunde inköpas genom bidrag från Ci­ vilingeniör Karl A. Wessblad, från Föreningen 1894 års män samt reserverade medel, skänkta av Kommerserådet Gunnar Dillner. Till museets samlingar av porträtt m. m. av svenska tekniker ha Personhistoriska inkommit flera hundra nya porträtt i olika utföranden. Bland gå­ vorna må främst anföras följande. Fru Ellida Lagerman, Lerum, har skänkt en porträttbyst över Alexander Lagerman. Telefon AB L. M. Ericsson har överlämnat porträttmedaljonger av L. M. Ericsson och H. Th. Cedergren. Bolidens Gruv AB har givit porträttmedaljonger av Oscar Falkman och Axel Lindblad. Av Majorskan Gustafwa Adel­ sköld har erhållits en porträttmedaljong över O. E. Carlsund. Andra gåvor än porträtt till denna del av museets samlingar äro följande. Av Civilingeniör Elis Bosaeus ha skänkts anteckningsböcker, förda av hans fader Bergsingeniör M. W. Bosams på 1870—90-talen; av Frö­ ken Elsa Nyléns dödsbo ett manuskript »Minnen» av hennes fader Yrkesinspektör Herman A. Nylén; av Fröken Elsa Hallgren genom Civilingeniör Elis Bosaeus betyg m. m. för Civilingeniören G. A. Engelbrechtsson i Örebro. Medaljsamlingen har ökats bl. a. genom gåva av Ingeniör C. A. Hult. Ingeniörsvetenskapsakademiens medalj över Professor Peter Klason har överlämnats av akademien. AB de Lavals Ångturbin har arkivet. Tekniska Museet år 1943 25 Tekniska Museet år 1943 Publikationer. skänkt en jetong över den vid bolagets femtioårsjubileum präglade »Ångturbins de Laval medalj». Vidare ha gåvor till personhistoriska arkivet erhållits från: Bruks­ disponent Henrik Arfwedson; Telefon AB L. M. Ericsson genom Ingeniör Gustaf Collberg; Bergsingeniör Friherre Elias Hermelin, Es­ kilstuna; Ingeniör Jonas Jonsson; Ingeniör Selim Karlebo; Civilin­ geniör Birger Kock; Revisor C. Marelius; Ingeniör Robert S. Nilsson, London; Civilingeniör Anders Nystedt, Gullspång; Surahammars Bruks AB; Bruksdisponenten Elis Wettergren, Linköping. Med denna årgång av D^EDALUS har årsboksserien nått upp till nr 14. Utgivandet av alla dessa årgångar med deras skiftande inne­ håll av industrihistoriska och teknikhistoriska uppsatser har helt och hållet möjliggjorts genom att svenska industriföretag funnit det för­ enat med sitt intresse att låta införa annonser i årsböckerna. Det bör här understrykas att vid denna annonsering inga som helst provi­ sioner ha utgått eller andra avdrag gjorts, utan den betalda annons­ avgiften har använts uteslutande för böckernas framställning. Bildkalendern IKARUS har under slutet av 1943 utgivits i sin fjärde årgång avseende kalenderåret 1944. Det samarbete vid ut­ arbetandet av denna kalender, som ägt rum med Maskinaktiebolaget Karlebo och dess chef, Ingeniör Selim Karlebo, är liksom samarbetet mellan museet och de annonserande firmorna i årsboken Dasdalus ett exempel på den ömsesidiga nytta, som museet och den svenska indu­ strien och dess män kunna ha av varandra. Utan en förståelsefull medverkan från industriens sida hade museet aldrig kunnat få till­ fälle att med publikationer av nämnt slag sprida kunskaper inom sitt verksamhetsområde i så stor omfattning som har kunnat ske. Året 1943 har mer än andra år varit publikationernas år för mu­ seet. Till AB de Lavals Ängturbins femtioårsjubileum den 1. maj 1943 hade bolaget beslutat att låta utarbeta en biografi över bolagets grun­ dare Gustaf de Laval. Uppdraget att skriva denna minnesskrift läm­ nades till museets föreståndare. På grundval av det högst omfattande material, som finnes i museets arkiv, utarbetades en 350 sidor rikt illustrerad skrift, som låg färdig till bolagets jubileum och då utdelades till medaljörer inom företaget samt till bolagets kunder och vänner liksom i mycket stor utsträckning till bibliotek och museer i hela lan­ det. Tekniska Museet erhöll från AB de Lavals Ångturbin 500 ex. av boken att säljas till förmån för museet. Som tidigare nämnts i denna berättelse har denna försäljning givit ett utmärkt gott resultat 26 och museiledningen hyser stor tacksamhet mot bolaget, dess styrelse och framförallt dess för arbetets genomförande synnerligen förståen­ de direktör, Civilingeniör Vilhelm Nordström. Boken »Gustaf de Laval, De höga hastigheternas man» kan inköpas från museet och en­ dast en liten del av upplagan återstår. Även till ett annat jubileum erhöll museets föreståndare i uppdrag att utarbeta en minnesskrift, dock av mindre omfattning. Till Sven­ ska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungströms trettioårsjubileum sam­ manställdes en liten skrift, som på 32 sidor med lika många sidor bilder gav ett svep genom tiderna för det minnesrika Finspongs stycke­ bruks trehundraåriga och STAL:s trettioåriga historia. Även denna skrift har vunnit mycket stor spridning. Ingeniör Selim Karlebo har under lång tid förenat sina tekniska intressen med ett mycket starkt intresse för konstnärernas skapelser, icke minst för konstnärlig återgivning av tekniska och industriella motiv. När han beslöt sig för att låta utarbeta och bekosta en stor monografi över »Svensk teknik och industri i konsten» lämnades upp­ draget till museets arkivarie Fil. Dr Sixten Rönnow. Vid årets slut förelåg bokverket färdigt omfattande reproduktioner i djuptryck av icke mindre än 308 konstverk samt av 12 tavlor i färgplanscher. Till detta ansluter sig en konst- och kulturhistorisk översikt av detta förut icke behandlade ämnesområde. Av det förnämliga bokverket har Maskinaktiebolaget Karlebo överlämnat 300 ex. att med början un­ der 1944 försäljas till förmån för museet. Fiärigenom har bolaget och dess skapare Ingeniör Karlebo ånyo lämnat museet ett värdefullt stöd, för vilket här må betygas museets stora tacksamhet. Under år 1943 har ordnandet av samlingarnas stora arkivmaterial Filmhistoriska ytterligare framskridit. Arbetet har under året till stor del även kun­ nat inriktas på ackvisition, ordnande av nytillkommet material samt vägledning åt filmforskningen. Intresset för samlingarna hos det svenska filmfacket har visat en glädjande ökning, som bl. a. tagit sig uttryck däri att tre anslag, vartdera om 5 000: — kr, lämnats av AB Europa Film, AB Sandrew-Biograferna och AB Svensk Film­ industri, vilka anslag äro avsedda att användas till underhåll och vård av det material, som från dessa bolag ställts till samlingarnas förfogande. Dessutom har Sveriges Biografägareförbund lämnat två anslag på sammanlagt 1 000: — kr. samlingarna. Liksom året förut har samlingarna även år 1943 i samarbete med Stockholms Studentfilmstudio och tidningen Biografägaren utgivit 27 Tekniska Museet år 1943 Tekniska Museet år 1943 Ny museiavdelning. en tryckt förteckning över det föregående årets filmer, kallad Film­ repertoaren 1942. Den 4. maj 1943 anordnade kommittén för Filmhistoriska Sam­ lingarna en sammankomst i museet för ett antal inbjudna filmintres­ serade, varvid ett unikt filmprogram, huvudsakligen sammansatt av filmer från samlingarnas eget arkiv, visades. Avsikten med samman­ komsten var, att väcka intresse för frågan om skapandet av ett verk­ ligt filmarkiv, där all äldre film av värde kunde bevaras. Under den livliga diskussion som tog sin början vid det på filmföreställningen följande samkvämet enades de närvarande om att en närmare utred­ ning i denna fråga skulle företagas. Kommitterade för Filmhistoriska Samlingarna ha också föranstaltat om en sådan utredning, vilken i början av år 1944 kommer att vidare diskuteras inom en för ända­ målet särskilt bildad kommitté. Besöks- och utlåningsfrekvensen har under året visat en stigande tendens. Samlingarnas bildmaterial har bl. a. kommit till användning vid illustrerandet av en ny bok om Victor Sjöström, författad av teaterchefen Gustaf Collijn. En stor mängd nytt material har tillkommit under året, dels genom inköp, särskilt av böcker och tidskrifter, och dels och framför allt genom gåvor. Följande personer och bolag ha sålunda under året lämnat bidrag till arkivet: Arkivarie Kurt Jonson, Fferr Knut Lindeberg, Herr Gunnar Lund- quist, Redaktör Birger Svahn, Redaktör Gösta Werner, Film AB Columbia, Filmägarnas Kontrollförening u. p. a., Metro-Goldwyn- Mayer AB, AB Svensk Filmindustri, Tidskrift för Affärsekonomi och United Artists AB. Dessutom har material deponerats av AB Fox-Film. Med åtskilliga avbrott pågick länge förberedelserna för ordnande av museets permanenta avdelning för stadsgasens historia. När denna avdelning den 25. maj 1943 kunde i fullbordat skick första gången visas i samband med Svenska Gasverksföreningens sammankomst på museet, berodde detta i väsentlig mån på den förståelsefulla med­ verkan genom ekonomiska bidrag som föreningen lämnat för arbetets utförande, sammanlagt under åren 1942 och 1943 kr 2 296: —. Där­ till kom att museet haft förmånen att få sakkunnig hjälp från direk­ tören för Linköpings Gasverk Civilingeniör O. Holmquist samt från förste kammarskrivaren vid Stockholms Gasverk Ingeniör B. M. Nils­ son, vilka med aldrig svikande intresse stått till tjänst med råd och 28 Tekniska Museet år 1943 Ett parti av den under 1943 nyöppnade avdelningen för stadsgasens historia. anvisningar. Av museets tjänstemän har främst Assistent L. Way- Matthiesen haft hand om avdelningens ordnande och montering, var­ vid Konstnären Jerk Werkmäster och hans medhjälpare Artisten Fritz Forslund svarat för den konstnärliga utformningen. I ett anförande av Chefsingeniör C.-W. Pilo underströks vid den nämnda sammankomsten fackmännens tillfredsställelse över att även gasverkstekniken blivit med en permanent utställning representerad i museet, varefter museets föreståndare frambar museets tacksamhet för det kraftiga handtag som Gasverksföreningen lämnat museets strävanden. Förutom några smärre tillfälliga utställningar har endast en ut­ ställning av större omfattning varit ordnad i museets salar för till­ fälliga utställningar, nämligen »Teknik i miniatyr». Under hösten Tillfälliga utställningar. 1942 inledde museet ett samarbete med Dagens Nyheter och Teknik för Alla, som gick ut på att animera amatörbyggare av modeller och maskiner i miniatyr att till museet sända in prov på sina arbeten, med den avsikten att om resultatet visade sig tillfredsställande, skulle det insända materialet utställas och prisbedömas. Det visade sig snart att intresset för detta initiativ från museet var glädjande stort och kvaliteten sådan, att en utställning var fullt berättigad. För den pub- 29 Tekniska Museet år 1943 licitet som främst Dagens Nyheter, men även andra dagstidningar och tidskrifter lämnade, äro vi på museet djupt tacksamma. Till kom­ missarie för utställningen utsågs assistenten vid Tekniska Museet In­ geniör Sven Sköldberg. För att få bidrag till arbetets finansiering uthyrdes vissa utställningsplatser till maskin- och verktygsfirmor, korrespondensinstitut m. fl. När utställningen den 6. januari 1943 med ett anförande av mu- seistyrelsens ordförande f. Generaldirektör Helge Ericson förklarades färdig för visning, voro museets salar för tillfälliga utställningar fullt upptagna av montrar med maskiner och apparater i miniatyr och i modell, från mycket enkelt hopkomna anordningar till högst kom­ plicerade och väl utförda arbeten, vittnande om att modell- och miniatyrbygge är en för alla åldrar lämplig fritidssysselsättning. Som extra attraktioner utställde Järnvägssällskapet en modelljärnväg i drift, varjämte från Sjöhistoriska Museet lånats en fartygsmodell och Tekniska Museets modellverkstad visade pågående arbeten med en modell över Korså lancashiresmedja: Av de insända utställningsmate­ rialen tilldrogo sig största intresset de av Friherre Claes Fleming bygg­ da fartygs- och motormodellerna samt den av Med. Dr H. Enghoff mönstergillt utförda miniatyrångmaskinen. Med tillhjälp av en tryck- luftanläggning kunde ett stort antal av de utställda miniatyrappara­ terna hållas i gång. Publikintresset överträffade alla förväntningar och vissa dagar kunde icke alla, som sökte sig ut till museet, beredas tillfälle att bese utställningen, trots att även museets minneshäll fick tagas i anspråk för att exponera materialet på en större golvyta. Bedömningen i den tävlan, som var förenad med utställningen, sköttes av en jury bestående av Marindirektör Hugo Åkermark, Luft- fartsinspektören Tord Ångström, Civilingeniör K. A. Wessblad, Ci­ vilingeniör T. A. Sköldebrand, Direktör Y. Hermanson, utställnings- kommissarien och museets föreståndare. Genom att materialet delades upp i olika fackgrupper och de täv­ lande i olika åldersgrupper kunde en någotsånär rättvis bedömnings­ grund erhållas i denna mycket svårbedömda tävlan. Till utställningen skänktes penningpris av Dagens Nyheter, Teknik för Alla, Tekniska Museet, Civilingeniör K. A. Wessblad, AB John Wall, Direktör Y. Hermanson och Järnvägssällskapet till ett sammanlagt belopp av kr 1 325, varjämte Transjö Glasbruk skänkte en glaspokal. Inga kon- tantpris utdelades utan pristagarna erhöllo anvisningar på penning­ 30 belopp, för vilka verktyg och material kunde uttagas hos järnhand- lare. Dessutom utdelades ett minnesdiplom samt årgångar av DiEDALUS. Prisutdelningen förrättades vid Föreningens Tekniska Museet sammankomst den u. februari av föreningens ordförande Undervisningsrådet Nils Fredriksson. Förteckning över pristagarna finnes publicerad i Dagens Nyheter för den 3. februari, som dessutom i förträffliga reportageartiklar av Redaktör Sven Jansson lämnat utförliga redogörelser för utställningens innehåll och förlopp. När utställningen stängdes efter fem veckor hade över 40 000 personer besett densamma, vilket torde vara rekord för en av ett museum ordnad utställning under så kort tid. Vi hade glädjen att få visa utställningen för Föreningens Tekniska Museet hedersordförande Fi. K. FL Kronprinsen. Teknik i miniatyr fick många efterföljare i olika delar av landet t. ex. i Göteborg och Linköping, där idén också uppskattades. Inom Tekniska Museet ha vi ansett en uppmuntran av denna form av fri­ tidssysselsättning vara av stor betydelse och äro förvissade om, att ett intimt sysslande med apparaters och maskiners konstruktion och funktion, även om det är i miniatyr, bör kunna återverka på en ökad förståelse för teknik och industri i det praktiska livet. I anslutning till att Ingeniörsvetenskapsakademien postumt tillde­ lade C. E. Johansson, »måttens mästare», sin guldmedalj den 25. ok­ tober 1943 ordnades i museets minneshäll en utställning belysande C. E. Johanssons livsgärning. Därvid erhöll museet i gåva från AB C. E. Johansson i Eskilstuna en av Carl Eldh utförd porträttbyst över bolagets grundare. Den instruktiva minnesutställningen, till vil­ ken en del material lånats från bolaget och från familjen Johansson, hölls tillgänglig för allmänheten i två månader och lockade många besökare, som med stort intresse studerade måttsatser, passbitar och mätverktyg, som de hört talas om, men inte sett på nära håll. Året 1943 har varit det femte året, under vilket museet kunnat hållas öppet för allmänheten, även om icke alla lokaler ännu äro tillgängliga. Under detta år har besökssiffrorna stigit högst väsentligt. Vi ha kunnat inregistrera 71 236 besökare varav ca 25000 varit skolbarn och ungdomar. Förutom av elever från folkskolor, före­ ningar och sammanslutningar av olika slag, läroverk, lägre tek­ niska undervisningsanstalter och yrkesskolor, har museet studerats av elever vid Kungl. Tekniska Flögskolan, Kungl. Artilleri- och Ingeniörshögskolan, Kungl. Flygkrigshögskolan och Kungl. Krigssko­ lan, sammanlagt 556 grupper av vilka de flesta erhållit demonstra- Besökssiffror. Tekniska Museet år 1943 31 Tekniska Museet år 1943 Personalen. tioner av vissa delar av de utställda samlingarna, ofta i samband med föredrag, vilket för de på museet anställda inneburit en högst vä­ sentligt ökad, men med glädje buren, arbetsbörda. Av museets fast anställda personal har assistenten Ingeniör Sven Sköldberg efter fyra och ett halvt års intresserat och förtjänstfullt arbete på museet på egen begäran den i. juli 1943 slutat för att övergå till ett industriföretag. Från den 1. oktober 1943 har enga­ gerats f. professorn i kemi vid Chalmers Tekniska liögskola Fil. Dr Gösta Bodman, som under en lång följd av år ägnat mycket arbete åt studiet av särskilt västsvensk industrihistoria, vilket resulterat i en rad industrimonografier. Professor Bodman kommer huvudsak­ ligen att ha hand om föredrag och visningar på museet samt speciella tekniska och industrihistoriska utredningar. Från den 1. augusti 1943 och till den 1. mars 1944 har anställts Fil. Kand. Maj Gullbring, huvudsakligen för att biträda med arbeten inom museets arkiv och boksamling. I övrigt ha inga förändringar ägt rum bland museets anställda. 32 Stockholm den 31. december 1943. Torsten Althin. FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1943 Föreningens verksamhet år 1943 Styrelse. Föreningens Tekniska Museet styrelse under år 1943 har utgjorts av: Hedersordförande: H. K. H. Kronprinsen Ordförande: Undervisningsrådet Nils Fredriksson Vice ordförande: Direktör Sten Westerberg Styrelsens ledamöter: Intendent Torsten Althin Direktör Björn Edström Ombudsman Fritjof Ekman Överingeniör Bernhard Eli Kommerserådet Axel F. Enström f. Generaldirektör Helge Ericson Direktör Axel Hasselrot Direktör Helge Hirsch Direktör Albin Johansson Direktör Johan-Olov Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktör Ragnar Liljeblad Direktör Gunnar Magnuson Fil. Dr Sigurd Nauckhoff Bibliotekarie Alvar Silow överstelöjtnant VVK Richard Smedberg Kommerserådet S. E. österberg Sekreterare och skattmästare: 34 Civilingeniör Fredrik Adelsköld Revisorer: F:e Byråingeniör Erik Lundeberg Revisor Harry Sjöåker Revisorssuppleanter: Ingeniör Olof Florell Revisor J. Nandorf Föreningens årsstämma var förlagd till ingeniörsveckan 1943 och avhölls den 26. mars i Tekniska Museets minneshäll under ordföran­ deskap av f. Generaldirektör Helge Ericson. Till ordförande i före­ ningen nyvaldes Undervisningsrådet Nils Fredriksson. Till vice ord­ förande nyvaldes Direktör Sten Westerberg och till ny styrelseleda­ mot valdes Direktör Björn Edström. Efter mötesförhandlingarna höll Direktör Hemming Johansson ett med ljusbilder belyst föredrag över ämnet »Glimtar från den svenska telefoniens barndoms- och ungdomsår». Talaren, som i 45 år varit verksam inom telefonindustrien, stod den svenska telefon­ industriens bägge föregångsmän L. M. Ericsson och H. T. Cedergren synnerligen nära och gav en levande skildring av de svårigheter man hade att brottas med under telefoniens genombrottsår. Med tillhjälp av en särskild iordningställd högtalaranläggning åskådliggjordes hör­ bart för de närvarande ljudskillnaden i en av Bells första telefoner och en mikrofon av L. M. Ericssons tillverkning från 1880-talet. På styrelsens för Telefon AB L. M. Ericsson vägnar överlämnade Direktör Johansson till Tekniska Museet två porträttmedaljonger över L. M. Ericsson och H. T. Cedergren. Museets tacksamhet fram­ bärs av Intendenten Althin. Den 7. oktober samlades föreningen till en höstsammankomst i Hantverkshuset, Thulegatan 17. I byggnaden, som tidigare inrymt Telefon AB L. M. Ericssons fabrikslokaler, har inretts ett »L. M. Ericssons minnesrum», innehållande en förnämlig och tidstypisk in­ redning med möbler från L. M. Ericssons tid samt en värdefull och intressant samling telefonhistoriskt material visande tillverkningen inom det stora telefonbolaget. Direktör Hemming Johansson och Ingeniör G. Collberg fungerade som utmärkta ciceroner. Sammankomster. Föreningens verksamhet år 1943 35 Föreningens verksamhet år 1943 Medlemmar. Av föreningens medlemmar ha 33 avlidit under året. Nya med­ lemmar ha inträtt och vid årsskiftet utgjorde medlemstalet årligen betalande medlemmar ............... 1-°45 (I*°43) ständiga medlemmar................................. 80 (78) korporativa medlemmar ........................ 43 (41) Siffrorna inom parentes äro 1942 års medlemssiffror. Av under 1943 influtna årsavgifter har föreningen kunnat till Tekniska Museet överlämna 12.000: — kronor till verksamheten, varjämte föreningen från sin dispositionsfond överlämnat 2.000: — kronor att användas vid iordningställande av museets polhemssal. 36 Stockholm den 15. januari 1944. Fredrik Adelsköld TJUGO ÅR EN ÅTERBLICK OCH NÅGRA MINNEN Torsten Althin Tekniska Museets två första årtionden omfatta tiden januari 1924—december 1943. Tjugo år 38 Nu för tiden händer det så ofta att man »lägger handen på plo­ gen och ser tillbaka» så snart ett företag nått upp till ett jämnt antal år. En vinst-, förlust- och balansräkning göres upp och företagets öden skildras i mer eller mindre kostbart utförda minnesskrifter. Tjugo år är en så kort tid i ett museums liv, att det icke finnes an­ ledning att göra någon minneskrift, när Tekniska Museets verksam­ het pågått från 1924 till 1944. I min egenskap av museets förestån­ dare under denna period har det dock synts mig vara berättigat att i starkt sammandrag ge ett bokslut för denna tidrymd för att antyda vad som hänt inom museet, men också för att något erinra om vad som sig tilldragit i teknikens rike under samma tid. Ehuru verksam­ heten inom museet till allra största delen bestått i föremålssamlande och forskning, i uppförande av museibyggnaden, i montering och visning för allmänheten, har museet vid många tillfällen haft an­ knytning till den dagsaktuella tekniken genom att historiska utställ­ ningar ordnats med material ur museets samlingar som bakgrund till aktuella expositioner. Museet har ingalunda varit instängt innanför några historiska gränser utan städse sökt att tjäna och samverka med de framåtsträvande krafterna inom teknik och industri. Ett bokslut för de gångna årens arbete bör därför i någon mån anknytas till de utställningar, till vilka museiledningen tagit initia­ tivet eller vid vilka museet och dess tjänstemän anmodats medverka på ett eller annat sätt. När museiarbetet för tjugo år sedan startade i Ingeniörsvetenskapsakademiens hägn, skedde det vid ett tomt skriv­ bord, på vilket endast fanns nytryckta brevpapper med museets namn. I »magasinet» stod en låda med några av Carl Sahlin som grundplåt till museet skänkta föremål. På banken fanns några tusen kronor. Det var allt! Till ett nystartat museum komma inte föremålen av sig själva. De måste sökas upp på den plats där de finnas, och de måste för­ värvas genom mer eller mindre intensiv övertalning. Uppsökarfär- derna under de första tio åren sträckte sig från Landskrona i söder till Kiruna i norr. Knappast någon gammal eller ny gruva, bruksplats eller industriort försummades. Resultaten från besöken på skrothögar och vindar och i verkstäder, laboratorier och ingeniörskontor väx­ lade från ingenting till stora samlingar på hundratals nummer, vä­ gande åtskilliga ton. Efter några år av ganska ringa gensvar slog stämningen om bland industrimännen och ingeniörerna till en livlig och förståelsefull uppskattning av museets verksamhet, och man skrattade inte längre åt den skrotsamlande museiintendenten. Alla voro angelägna att hjälpa till och det forna »skrotet» betraktades som historiskt värdefulla dyrgripar. På sätt och vis kom museet därige­ nom att bli en konkurrent till sig självt. I samma mån som intresset för teknikens historia växte genom museets propaganda framträdde en önskan hos många industriledare att inom det egna företaget med på platsen förvarade föremål skapa lokalbetonade teknisk-historiska samlingar. Som väl är har denna tendens endast med ett undantag lett till konflikt mellan Tekniska Museet som centralmuseet och dessa lokala företagsmuseer. I de flesta fall ha museets tjänstemän i stället fått medverka vid ordnandet av industriföretagens musei­ samlingar. Ett centralmuseum i Stockholm varken kan eller bör roffa åt sig allt tänkbart. Tekniska museifilialer och industrihistoriska minnesmärken böra finnas överallt så att känslan för gångna tiders tekniska arbete hålles vid liv just bland dem, som fortsätta arbetet på bruksplatserna och industriorterna. Under museets första verksamhetsår dryftades ständigt museets lokalfråga. Nu efteråt kan konstateras att det var lyckligt att det skulle dröja tio år innan den frågan definitivt och på ett så storslaget sätt fick sin lösning. Ett museum utan lokaler, men med värdefulla samlingar i packlårar, är ingalunda någonting ovanligt i vårt land. Men jag kan intyga, att det icke är någon lätt sak att samla till ett sådant museum, och ännu svårare är det att finna ett lämpligt sätt, på vilket museet kan göra sig påmint hos allmänheten och hos dem, som med föremålsgåvor och penningdonationer skola lämna sin med­ verkan. Ett sätt är att med samlingarnas tillhjälp framträda på ut­ ställningar. Det finnes väl icke tidigare i vår historia två på varandra följande decennier, under vilka ordnats så många utställningar som under de två senast tilländalupna. Detta förhållande har för Tek­ niska Museets del varit synnerligen lyckligt. Museet har deltagit i eller anordnat 72 utställningar och i samband därmed gjort nyförvärv, genomarbetat materialet, experimenterat med uppställningar och utställningsmetoder samt icke minst genom utställningarna kunnat hålla allmänhetens intresse för museets verksamhet vid liv under den tid, då en museibyggnad ännu saknades och materialet fanns förvarat och inpackat tidvis i tretton magasin på olika platser i Stockholm. På de erfarenheter, som vunnits vid dessa utställningar, Utställningar. Tjugo år 39 Tjugo år Bilism. ha planerna för museibyggnaden och museiföremålens arrangerande i denna kunnat utformas. Några exempel på vad detta deltagande i utställningar betytt må här anföras. Automobilismen och flygningen har mer än annat satt sin prägel på 1920- och 1930-talet. Detta har märkts även för museets del. Första gången museet framträdde på en större utställning var 1926 i Malmö, där Sydsvenska Dagbladet ordnat en exposé över motortek­ niska nyheter. Redan två år efter museets början hade vi så många gamla bilar, motorer och automobiltillbehör, att vi kunde i utställ- ningsform ge en kraftig relief till bilfirmornas nyheter. Nu — tjugo år efteråt — te sig dessa nyheter i jämförelse med nutidens bilar lika ålderdomliga som museets bilar från seklets början gjorde för ut- ställningsbesökaren 1926. Vid ett flertal andra utställningar och mässor — t. ex. i Karlstad 1929 och i Göteborg 1929 och 1936 — har museets gamla bilpark helt eller delvis fått bilda den historiska bakgrunden. För varje gång ha nya tillskott erhållits till samlingarna på detta tekniska område. Långt snabbare än bilen har flygmaskinen förändrats och förbätt­ rats under de sista årtiondena. Redan 1929 medverkade museet vid Sveriges deltagande i den stora flygutställningen i London, där sär­ skilt Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt från år 1716 väckte intresse bland de utställda historiska föremålen. Den nära nog år­ ligen återkommande generalmönstringen av flygteknikens utveckling, som ägde rum dels i London, dels i Paris gav under årens lopp på­ tagligt vid handen att den civila luftfarten med därtill hörande flygmaskiner var stadd i en sjudande utveckling i hela världen, men ju närmare man kom år 1939 desto mer påtagligt blev det, att flyg­ maskinerna för krigsbruk genomgingo en revolutionerande utveck­ ling, och resultaten därav började antyda, vad som komma skulle. Vid de internationella luftfartsutställningar som ägt rum i Stockholm 1931 och 1936 har museet varit med som deltagare med historiska föremål och även på annat sätt. I samband härmed har museets flygtekniska avdelning högst väsentligt berikats såväl med original­ föremål som med modeller och demonstrationsanordningar. Ur mu­ seets synpunkt har detta varit betydelsefullt icke minst därför, att dessa utställningar varit ekonomiskt givande och därigenom ha de ofta dyrbara anordningarna kunnat erhållas utan att museets an­ strängda ekonomi behövt belastas. Flygning. 40 Snabbt har även den radiotekniska utvecklingen gått fram. När Tekniska Museets avdelning på »Ljuset i människans tjänst» i Liljevalchs konsthall 1928, då museet första gången framträdde i större omfattning för allmänheten. 3 En serie skrivmaskiner, med vilka museet deltog i ett flertal kontorstekniska utställ­ ningar omkring år i9jo_ På, en yta av knappt 70 nr utställdes under åren 1926—1935 i en vindsvåning Grevturegatan 24 (nuvarande 14) några exempel ur museets i övrigt magasinerade samlingar. — Tekniska Museets byggnad på Djurgården omfattar nära 10000 m2 av vilka ungefär en tredjedel hunnit färdigställas med permanenta museiuppställ- ningar år 1944. Till år 1929 hyrde museet en del av de gamla stallarna vid f. d. Pontonjärkaser­ nen på Kungsholmen. Dit samlades efter hand ca j$o ton gamla maskiner, fordon, verktyg och redskap. En lättnad för de alltmer växande samlingarnas förvaring utgjorde un­ der organisationstiden den förråds- lokal av korrugerad plåt, som mu­ seet lät bygga år 1929 inom Stock­ holms frihamnsområde. Denna 600 mr stora lokal disponeras fortfaran­ de för förvaring av en del tyngre föremål. Föreningen Tekniska Museet, som bildades 1930, har vid flera tillfäl­ len ordnat utfärder och studiebesök vid märkliga industrihistoriska an­ läggningar. På bilden synas några föreningsmedlemmar studera den mäktiga kollergången i oljekvarnen på Valdemarsudde, Djurgården. 17126745 8410^3 En del av museistyrelsen samlad till konfe­ rens på Ingeniörsvetenskapsakademien den 6. december 1940. Från vänster: Professor Carl Benedicks, Överstelöjtnant VVK Richard Smedberg, Ingeniör C. A. Hult, Intendent Torsten Althin. I ordförandestolen: Kommer­ serådet Axel F. Enström. Till höger: Kom­ merserådet Gunnar Dillner, Kommerserådet S. E. Österberg och Professor E. Hubendick. När den för Tekniska Museet upplåtna tom­ ten på Djurgården tillträddes den 1. juli 1933 pågick i Stockholm World Power Confe- rence, vars president var Oskar von Miller (1855, 1934), kraftteknikens förgrundsman i Tyskland och skaparen av Deutsches Mu­ seum i Miinchen. Oskar von Miller, som med livligt intresse studerade den blivande bygg- nadsplatsen för Tekniska Museet och tog del av byggnadsritningarna, fick icke uppleva den dag, då museibyggnaden stod färdig den 18. maj 1936. museet 1928 deltog i en allmän svensk radioutställning, kunde en rad föremål från de tio föregående årens radiotekniska utveckling ställas ut. Fyra år efteråt — 1932 — hade det historiska materialet, som museet ägde, svällt ut högst väsentligt, när det ånyo visades upp på en radioutställning och kontrasten mellan förr och nu framträdde än mera markant. Telegraferade bilder förevisades offentligt 1928 — jag skulle tro för första gången — men det förefaller nu ofattligt, att resultaten då kunde beundras så som de gjorde, när man nu 15 år efteråt ser vart vi kommit. Dock får icke förglömmas, att tele­ graferade bilder ingalunda tillhöra enbart vår tid. Det ligger en snart sekellång försöksverksamhet bakom det vi ha i dag. De påtagliga och praktiskt godtagbara resultaten ha dock nåtts under de två se­ naste decennierna. Än återstår säkerligen mycket att göra på detta område antingen det gäller bildöverföring per tråd eller med radio. Tack vare belysningsteknikens framsteg har mången stadsbild väsentligt förändrats efter mörkrets inbrott, liksom affärslokaler, offentliga byggnader och i någon mån även hemmen. Tekniska Mu­ seet framträdde första gången i större omfattning 1928 vid utställ­ ningen »Ljuset i människans tjänst» i Liljevalchs Konsthall. Detta skedde i samarbete med den då nystartade Svenska Föreningen för Ljuskultur. Med museets historiska material från pärtstickan fram till den första belysningen med elektriska båglampor och glödljus- lampor kunde en skarp kontrast skapas mot de då aktuella strävan­ dena att på ett rationellt sätt tillvarataga de möjligheter, som den elektriska belysningen innebär. På sätt och vis är det förvånansvärt, att en belysningsteknisk utställning icke tidigare hade anordnats så ofantligt betydelsefullt som »rätt ljus på rätt plats» är för alla män­ niskor. Lika märkligt är att trots den nämnda föreningens intensiva och i många avseenden framgångsrika arbete, är det än i dag illa ställt med kunskapen om belysningens rätta anordnande, åtminstone i hemmen. Den första utställningen gav dock upptakten, även om den i många avseenden var valhänt, varför 1928 än i dag står som vändpunkt i den svenska belysningsteknikens historia. Då museet av­ såg att allsidigt visa belysningstekniken genom tiderna på denna ut­ ställning, tvingades museet att intensivt inrikta sin samlingsverk- samhet på detta område, vilket gav till resultat, att ett synnerligen förnämligt historiskt material sammanfördes icke minst på det elek- trotekniska området, ett material, som nu bildar stommen i museets elektrotekniska avdelning. Radio. Tjugo år Belysnings­ teknik. 45 Tjugo år Kontorsteknik. Den gångna tiden har underligt nog inneburit en »de levande lågornas» renässans i elektroteknikens tidevarv. När Liljeholmens Stearinfabriks AB år 1939 kunde högtidlighålla hundraårsminnet av bolagets bildande skedde detta med en stor och mycket uppmärk­ sammad utställning i museet, varvid till museets samlingar av histo­ riskt värdefulla apparater och maskiner för ljusfabrikation erhöllos många tillskott. Kontorstekniken och dess hjälpmedel ha också stått i förgrunden. Det har framförallt gällt förbättringar av kontorsmaskinerna, skriv- och räknemaskinerna, som numera ha både ett och flera århundraden på nacken. Till de kontorsutställningar, i vilka museet deltagit, har det funnits möjlighet för museet att samla och visa upp förnämliga serier av nyssnämnda maskiner, vilka redan på ett tidigt stadium i sin utveckling voro mästerverk av finmekanik. Vår tids precisions- tillverkning i samband med en rad tekniska förändringar ha fram- bragt nya hjälpmedel, som handhavas av kontorens damer. För dem har skapats det nya tekniskt betonade namnet »operatris». Foto och film är snart sagt var mans egendom. Kameror och gamla fotografier från det sekel som gått av fotografikonstens historia har museet fått i riklig mängd icke minst i samband med utställningen »Det nya ögat» (1939). Även det enda väsentligt nya under de se­ naste tjugo åren, färgfotografitekniken, finnes redan representerat i samlingarna. Filmteknikens hjälpmedel ha ävenledes kunnat bli väl representerade särskilt efter en utställning 1939, då Svenska Film­ samfundets samlingar förenades med museets. De sista tio årens stora slagnummer, ljudfilmen, har redan nu kunnat till museet leverera apparater, som äro historiska dyrgripar. Ju mer museet blivit känt genom de ovan nämnda utställningarna och genom de utomordentligt välvilliga artiklar och notiser som dags­ pressen och facktidskrifterna innehållit om museet, desto mer har museet blivit direkt erbjudet gåvor och förvärv av föremål till sam­ lingarna. Det har då mången gång hänt att verkliga tekniskt-histo- riska dyrgripar plötsligt kommit fram ur glömskans djup icke i ett exemplar utan ibland i flera. Om två episoder må berättas. Genom tillfälligheter — eller kanske det var efter systematiskt utfrågande — hade jag fått reda på att vissa föremål, som en gång funnits vid Polhems manufakturverk Stjernsund i Dalarna, hamnat i privat ägo i Särna. En resa till angiven plats och familj visade att så var fallet och bland de polhemsföremål som jag i triumf kunde hemföra fanns Foto och film. Episoder. 46 också »Polhems konstige Tapp», en vätskeautomat (beskriven i Dae- dalus 1940) som vi länge utan resultat hade sökt. Det dröjde inte många dagar efter min hemkomst från Särna förrän en av mina medhjälpare kom till mig med ännu en sådan tapp. Den hade han funnit i en fönstersmyg på vinden i Tekniska Högskolans gamla byggnad vid Drottninggatan, där den antagligen i sextio år hade legat glömd. Plötsligt hade vi således två »konstige tappar» bland våra mycket märkliga polhemsföremål. En annan episod. Museets främste vän genom åren, Carl Sahlin, kom en dag kort tid före sin bortgång till mitt arbetsrum och över­ lämnade en stuff från Falu gruva med synligt gediget guld, vilken stuff hittades 1881 och då gav upphov till en ganska kortvarig, ökad guldutvinning i gruvan. Knappast hade jag å museets vägnar tackat för gåvan, förrän i mitt rum inträder Konteramiral G. Unger och ber att till museet få överlämna — en stuff med synligt guld från Falu gruva, funnen vid samma tillfälle som den av Carl Sahlin donerade! Sådana och liknande händelser, som icke äro ovanliga för oss Resultat. museimän, skulle kunna skyllas på slumpen, men orsaken till att de inträffa synes mig ligga på ett annat plan. Mina läromästare på det museala området Sigurd Erixon och Carl Sahlin ha själva visat och hos sina lärjungar inpräntat: »Det är ingen skam att fråga», och frågat och besvärat industrimän, ingeniörer och många andra, det ha vi gjort från Tekniska Museet under de gångna åren. Men vi ha icke frågat förgäves. Resultatet har blivit i runt tal 25 000 maskiner, apparater, modeller, produkter och andra museiföremål. Till detta kommer så arkivet med ca 500 000 fotografier och andra bilder samt uppteckningar, räkenskapsböcker, reklamtryck, kataloger, dokument m. m. Härtill ansluter sig ritningsarkivet med ca 250 000 konstruk- tionsritningar, skisser och beräkningar. Boksamlingen omfattar ca 12 000 böcker huvudsakligen av teknisk-historisk art. Porträtt och datauppgifter finnas för ca 17 000 ingeniörer och industrimän. Som en sluten helhet äger museet också Carl Sahlins bergshistoriska arkiv, det största och värdefullaste i sitt slag. Märkligt är att museet ytterst sällan behövt betala något för föremål, böcker eller arkivalier. Prak­ tiskt taget allt är skänkt med varm hand. Fjorton årgångar av Dae- dalus och berättelser för museets verksamhet för de sex åren, innan Daedalus började att komma ut, bära alla vittne om storartad gene­ rositet från givarnas sida, från vår Konung och vår Kronprins till 47 Tjugo år Tjugo år Finansiering. yngste skolpojke. Alla ha de haft något att komma med, och allt — stort eller litet — ha vi med tacksamhet tagit emot. Endast i fråga om gamla skrivmaskiner, symaskiner och elektromaskiner ha vi ibland måst avböja gjorda erbjudanden, därför att maskiner icke kunna samlas på samma sätt som man samlar, låt oss säga, frimärken i duplett! Finansieringen av museiarbetet har varit ett bekymmer, och det måste också erkännas, ett spännande äventyr. Att driva en så pass stor institution som Tekniska Museet blivit under årens lopp, utan fonder och utan statsanslag eller andra regelbundna offentliga anslag har varit och är allt fortfarande ett äventyr. Konjunkturerna ha växlat, men trots allt ha industriföretagen icke förtröttats, utan givit museiarbetet ett ekonomiskt stöd, som över huvud taget möjliggjort det löpande arbetet. Vi ha fått rätta arbetets omfattning efter vår ekonomi år från år, även om på så sätt många angelägna arbeten tyvärr måst stå över, när pengarna inte räckt till. Det har för musei­ ledningen varit glädjande att kunna konstatera, att de industrimän och ingeniörer, som genom anslag, engångsdonationer, medlemskap i museiföreningen eller på annat sätt ekonomiskt främjat museets ar­ bete, icke gjort detta i missmodets tecken, utan i stället gjort det med glädje och med full förståelse för den plikt, som påvilar dem att sörja för, att just deras verksamhetsområde har ett eget forum, där den historiska utvecklingen blir skildrad och kan studeras såväl av dem själva som även av alla andra svenskar för vilka ingeniörskonst och industri är något stort och betydelsefullt i svenskt samhällsliv fordom, nu och framdeles. Det är nu nästan jämnt tio år sedan museets lokalfråga löstes. Hur detta skulle skett om icke Styrelsen för Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse anslagit två miljoner kronor till museibyggnadens uppfö­ rande är omöjligt att säga. Vi ha endast att med den allra största tacksamhet erinra oss den välvilliga uppskattning, som Bankdirektör K. A. Wallenberg på ett för museet kritiskt stadium visade musei- tanken genom att bevilja medel till den institutionsbyggnad, om vil­ ken han själv yttrade, att han icke trott det vara möjligt att för an­ slaget få ut så mycket i byggnadsväg som blivit fallet. Anslaget till byggnadsarbetet var förenat med frågan om lämplig tomt. När 25 000 kvm av f. d. Livregementets Dragoners kasernområde upp- läts för museets ändamål, blev detta statens stora bidrag till bygg- nadsplanernas förverkligande. Därtill har museet genom avsättningar Musei- byggnaden. 48 av lotterimedel erhållit bidrag till museibyggnadens uppförande och inredning med 250 000 kr. På så sätt ha många krafter samverkat vid museets tillkomst och utveckling — föremålsgivare, donatorer, årsbidragsgivare, medlem­ mar av museiföreningen, ingeniörer, industrimän, verkmästare och arbetare, Wallenbergska Stiftelsen och svenska staten. Som närmast ansvariga för att något blivit uträttat ha varit Ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen, vilka sedan 1923 haft vardera tre representanter i de kommittéer och styrelser, som lett museets öden. Som alltid hänger framgång mest på personliga initiativ och det må här understrykas den tacksamhetsskuld i vilken museet står till Kommerserådet Axel F. Enström. Utan att han för tjugo år sedan trätt i bräschen för museitanken och utan att han under årens lopp på mångfaldiga sätt främjat museets arbeten, hade näppeligen mu­ seet kunnat bli vad det blivit. Av museets främjare må här också särskilt nämnas Fil. Dr Carl Sahlin, som mer än någon annan hållit museitanken vid liv långt innan den började realiseras och som där­ efter intill sin bortgång gjort så mycket för museisamlingarnas för­ kovran. Generaldirektör K. A. Fryxell stod under nära tio år som styrelsens ordförande; med stort intresse deltog han hjälpande i vårt arbete. I Kommerserådet Gunnar Dillner hade museet en främjande vän sedan han knutits till museistyrelsen som dess ordförande. Det är för museets framtid av stor betydelse, att f. Generaldirektör Helge Ericson efter Kommerserådet Dillners bortgång välvilligt ställt sig till förfogande som museistyrelsens ordförande. Två ingeniörer med framskjuten ställning i samhället ha ingripit i museets liv; Fandshövding Sven Fiibeck genom att under tio år till sin död fungera som initiativrik ordförande i Föreningen Tekniska Museet, vars ideella och ekonomiska stöd varit och är av fundamen­ tal betydelse för museet samt f. Generaldirektör Gösta Malm, som framförallt vid museiföreningens start och vid en därvid igångsatt aktion medverkade till att ledarna för landets stora industriföretag insågo behovet av verksamt stöd åt museet, vilket gav till resultat betydande penningbelopp. Tekniska Museet har liksom alla liknande institutioner krävt myc­ ket arbete och mycket pengar och kommer att behöva ännu mer i fortsättningen. För dem som haft glädjen att få vara med om att av De ledande Tjugo år 49 Tjugo år 50 Torsten Althin, 1924— Tore Andersson, 1926—1940 Ingamaj Appelgren, 1942— Alf Augustsson, 1936— Wicktor Bjur, 1936— Gösta Bodman, 1943— Sten Carlqvist, 1926—1938 f A.-G. Danielsson, 1930—1934 Bertil Engman, 1936— Kerstin Engwall, 1941—1942 Arvid Ericsson, 1935 — Erik Eriksson, 1937— Märta Fernsten, 1938— Fritz Forslund, 1939— intet bygga upp en stor institution i folkupplysningens tjänst är in- geniörernas, industrimännens och den stora allmänhetens uppskat­ tande intresse för arbetsresultatet den främsta belöningen. Förteckning över dem som varit ledamöter av Samarbetsdelegationen för Tekniska Museet till och med 1932 eller därefter varit eller äro ledamöter av Tekniska Museets styrelse: Bertil Almgren, 1924—1940 *)* Torsten Althin, 1924— Carl Benedicks, 1924—1940 A. B. C. Dahlberg, 1941— Gunnar Dillner, 1937—1942 f Alex. Engblom, 1941 — Axel F. Enström, 1924—1940 Helge Ericson, 1942— Carl Forsell, 1924—1933 K. A. Fryxell, 1926—1935 *j* K. A. Fröman, 1933— G. H. Halldin, 1933—1940 E. Hubendick, 1924— C. A. Hult, 1924—1940 J. Härden, suppl. 1926—1932 ^ Bengt Ingeström, 1933 — Birger Kock, 1941— Tore Lindmark, 1924—1932 Vilhelm Lundvik, 1933—1941 Sigurd Nauckhoff, 1929— Sven Norberg, 1924—1932 Harald Nordenson, 1933— Carl Ramström, 1924 *j* Olof Rodhe, 1924—1932 •)* Carl Sahlin, 1924—1928 f Ragnar Schlyter, 1924—1932 Ernst Sievert, 1925—1928 f Richard Smedberg, 1924— Håkan Sterky, 1942— Chr. Sylwan, 1924—1940 Ivar Svedberg, 1924—1932 Marcus Wallenberg, 1942— Edy Velander, 1941— K. A. Wessblad, 1941— Tord Ångström, 1934— Erik öman, 1941— S. E. österberg, 1934— Förteckning över dem som varit eller äro anställda vid Tekniska Museet: Maj Gullbring, 1943— Eva Johansson, 1940— Arvid Larsson, 1943 — Ernst Liljegren, 1938— Sixten Lindekrantz, 1935— Inga-Britt Lindfors, 1942— Hugo Lindquist, 1924—1941 t Birgitta Liibeck, 1935 —1938 Thure Malm, 1938— L. Way-Matthiesen, 1926— Einar Palmquist, 1936— Sixten Rönnow, 1940— Sven Sköldberg, 1939—1943 Britta Söderberg, 1936—1942 Bror Söderberg, 1937—1941 Ture Söderberg, 1938—1943 Carl-Th. Thäberg, 1930—1933 Maj Warfvinge, 1938— Främst till styrelsen och till de anställda på museet står jag i stor tacksamhetsskuld för visat förtroende i mitt dagliga arbete, för råd och hjälp i brydsamma situationer och för mångårig vänskap både i och utanför arbetet. Utan detta hade det varit omöjligt för mig att bära den arbetsbörda, som påvilat mig som museets föreståndare och arbetsledare under tjugo år. Tekniska Museet den 15. januari 1944. Torsten Althin Tjugo år 51  C. E. JOHANSSON MÅTTENS MÄSTARE Hilding Törnebohm Det tal, som Tekn. Dr Hilding Törnebohm höll på In- geniörsvetenskapsakademiens högtidsdag den 25. oktober 1943, återges i det följande. Måttens mästare Då Carl Edvard Johanssons kombinationsmåttsats är välkänd för de flesta förbigår jag en teknisk beskrivning av densamma. Även hans levnadslopp har tidigare skildrats i olika sammanhang, varför jag i det följande huvudsakligen kommer att hålla mig till C. E. Jo­ hanssons livsverk, sett ur den tekniska utvecklingens synvinkel. Den mekaniska verkstadsindustrien — nyckelindustrien för det tekniska framåtskridandet — har som bekant genomgått en oerhörd utveckling från innevarande århundrades början. I själva verket är denna utveckling av sådant slag, att man nära nog kan säga, att nå­ gon direkt verkstadsindustri knappast förekom tidigare. Den till­ verkning av maskinella förnödenheter, som tidigare bedrevs, kunde, åtminstone efter den terminologi, som nu är rådande, rubriceras som hantverk. En väsentlig skillnad mellan industri och hantverk på det mekaniska verkstadsområdet ligger däri, att industrien bygger på till­ verkning av ensartade detaljer i stora serier med aktgivande på att de element, varav de framställda produkterna bestå, bli utförda så noggrant genom maskinell bearbetning, att de utan arbetskrävande manuell efterbearbetning kunna sammanfogas för att bilda färdiga varor. Om så ej hade kunnat ske, skulle troligen det uppsving, som förekommit inom den moderna verkstadsindustrien under inneva­ rande århundrade, ej ha kommit till stånd. Vi behöva endast tänka på sådana företag som Separator, ASEA, SKF för att icke tala om automobilindustrien över hela världen. Tillverkningen av detaljer i stora serier, varigenom rationaliseringsbefrämjande metoder i till­ verkningen kunnat utnyttjas, skulle säkerligen ej ha kommit till stånd om tillverkningen hade skett enligt mera hantverksmässiga metoder. Det är denna utveckling från hantverksmässig till industriell till­ verkning som Johanssons uppfinning i hög grad underlättat. Det är t. o. m. svårt att tänka sig, hur en sådan utveckling skulle ha varit möjlig utan de johanssonska passbitarna. Jag vill nu försöka bevisa detta påstående, och för att få en lämp­ lig bakgrund är det då nödvändigt att gå tillbaka i tiden för att spåra den utveckling, som lett till uppkomsten av produktionsidén med att framställa utbytbara element i ändamål att åstadkomma en rationell tillverkning. I slutet av 1770-talet kan man skönja ansatser för att åstadkomma 54 tillverkning av skjutvapen på ett sådant sätt att de i dessa ingående detaljerna skulle vara utbytbara. En fransk vapensmed vid namn Le Blanc lyckades sålunda att åstadkomma gevär med utbytbara delar. Hur han lyckades härmed förblev en hemlighet, som dog med Le Blanc. Idén togs upp på nytt i Amerika i och med att Ely Whitney lyckades att utföra beställningar från den amerikanska staten på ett i det landet tidigare okänt sätt, nämligen så, att de olika detaljerna voro utbytbara mot varandra. Härigenom vunnos betydande tek­ niska fördelar vid skötseln av dessa gevär, och vad viktigare var, dessa gevär kunde framställas till ett betydligt billigare pris än tidi­ gare. Amerikanarna North and Colt upptogo idén, och de vapen­ fabriker, som kommo till stånd under 1800-talets mitt i Amerika, byggde på utbytbarhet och rationell tillverkning med användande av minsta möjliga manuell arbetskraft. Banbrytare på detta område var i vårt land Helge Palmcrantz, den svenska kulsprutans och den svenska skördemaskinens uppfinnare. De fördelar som vunnos inom vapenindustrien, voro så påtagliga, att idén spred sig till andra om­ råden, såsom exempelvis till verktygsmaskinindustrien. Välbekanta namn från 1800-talets senare hälft äro Robbins & Lawrence, Blan- chard och Pratt & Whitney. Det verkliga genombrottet fick produktionsidén först i början av innevarande århundrade, i och med att nära nog all produktion av maskinella förnödenheter inom den Verkstadstekniska industrien nu­ mera sker efter nämnda principer. Denna produktionsidé kan teo­ retiskt genomföras endast, om de olika mått, som detaljerna skola ha, kontrolleras på ett tillförlitligt sätt. Det gäller givetvis också, att måttvariationerna hållas inom tillbörliga gränser. Dessa villkor kunna uppfyllas, om tillbörlig precision kan bedrivas i maskinerna, och om man vet vilka måttskillnader — toleranser — som äro nödvändiga och som kunna tillåtas, samt om man har sådana jämförelseobjekt, som säkerställa att utprovade och fastställda gränsvärden, åskådlig­ gjorda på dessa, ej överskridas. I äldre tider under den förut skild­ rade utvecklingsperioden i Amerika liksom även i andra länder bland dem Sverige (Munktells och Gevärsfaktoriet i Eskilstuna, Husqvarna Vapenfabrik och Köpings Mekaniska Verkstad för att nu nämna några namn) skedde detta i regel så, att varje företag skaffade proto­ typer, bestående av stickmått, hakmått eller stålstavar, som materia­ liserade måtten i fråga. Att dessa stålstavar hade mått, som noggrant stämde överens med de vetenskapliga måttenheterna, kunde med då­ tidens hjälpmedel svårligen konstateras och ansågs ej heller nödvän- 55 Måttens mästare Måttens mästare digt. Så länge alla detaljerna gjordes på ett ställe, var det ju skäligen likgiltigt vilka mått, mätta i vetenskapligt måttsystem, som bitarna hade. Det gällde ju endast att se till, att alla bitar, som framställdes, voro lika prototypen inom godtagbara gränser. Det behövs icke mycket eftertanke för att förstå, att det i dag skulle ha varit hopplöst att tillverka nutidens moderna och ofta mycket komplicerade maskiner, om varje till mer än tusentalet upp­ gående mått, som bestämma en maskins funktion, skulle ha kontrol­ lerats på nu skisserat sätt. Utexperimenterandet och tillverkandet av prototyperna skulle nära nog ha omöjliggjort ett tekniskt framåt­ skridande. Därjämte skulle uppkomsten av den moderna betydelse­ fulla specialindustrien, som tillhandahåller färdiga maskinelement till övrig verkstadsindustri — kullagerindustrien är en exponent för sådan industri — säkerligen ej ha ägt rum i den utsträckning som skedde. Prototyperna hos ett företag skulle måhända ej ha utfallit lika med prototyperna hos avnämaren. Därjämte skulle det ha stött på stora svårigheter att utföra toleransvetenskaplig forskning till oerhörd nytta för den kommande tekniska utvecklingen. Det är Johanssons förtjänst och ära att ha funnit problemets lös­ ning. Med hans passbit och den geniala uppfinningen av kombina- tionsmåttsatsen fick den mekaniska verkstadsindustrien ett hjälp­ medel, som helt ersatte den eljest nödvändiga tillverkningen av en enorm mängd måttprototyper. Med en Johanssons passbitsats bestå­ ende av 112 passbitar, kan man åstadkomma måttprototyper på ett bekvämt sätt med intervaller på 0,001 mm från och med i mm upp till och med 300 mm och mera. Det är emellertid icke enbart denna strålande uppfinning av C. E. Johansson, som högt skulle värde­ sättas, utan det måste särskilt framhållas som en mycket anmärk­ ningsvärd prestation från hans sida, att dessa passbitar voro gjorda med en sådan precision i måtthänseende att de knöto fast den Verk­ stadstekniska måttenheten med den vetenskapliga måttenheten. När han ställde sig det målet före att åstadkomma fem stålstavar sins­ emellan lika stora, vars summa överensstämde med den internatio­ nella metern, var detta säkerligen intet lätt problem att lösa. Att det krävdes tålamod och åter tålamod förutom en särskild manuell skick­ lighet och genialitet i att lösa uppkommande svårigheter — material­ problemen ej att förtiga — ligger i öppen dag. Det är bekant, hur han sedan så att säga i figurlig bemärkelse klöv 200-millimetersbi- 56 tarna till 100 mm och sedan dessa till mindre måttenheter. Det var under perioden 1897—1906 som detta arbete pågick. Enbart längden av denna tidsperiod säger en hel del om det tålamodskrävande ar­ bete, som Johansson presterade. Anknytningen till den vetenskapliga måttenheten visade sig vara ett ytterst förnämligt drag i Johanssons livsverk. Det behövs endast erinras om det erkännande, som Johansson som följd härav erhöll från världens vetenskapliga auktoriteter. Att dessa icke kommo på en gång är allom bekant. Misstroende mötte honom liksom andra stormän, men sanningen segrade, och utmärkelser kommo honom så småningom rikligt till del. Det, som han kanske satte mest värde på, var, att de olika statliga kontrollbyråerna för egna behov skaffade de johansonska måttsatserna, som de använde i det dagliga rutin­ arbetet. Detta var åtminstone fallet med Bureau International des Poids et Mesures i Sévres och National Bureau of Standards i Washington, där jag själv haft tillfälle se, hur passbitarna utnytt­ jades. Alla övriga kända och statliga kontrollbyråer i England, Tysk­ land, Schweiz och Ryssland ha också skaffat måttsatserna, som de betrakta som fullt tillförlitliga utgångsmått, och detta allt fortfa­ rande fast man numera har andra hjälpmedel till sitt förfogande. Johanssons livsverk inskränker sig emellertid ingalunda till att han åstadkommit ett utomordentligt praktiskt och vetenskapligt materialiserat utgångsmått, som utgör grunden för nära nog all till­ verkning av materiella förnödenheter inom den mekaniska indu­ strien, utan han har också verksamt bidragit till en standardisering av de praktiska måttenheterna på ett sätt, som måste väcka beund­ ran. I första hand ordnade Johansson så, att de metriska länderna — till en början med undantag för Frankrike — fingo en gemensam normaltemperatur, nämligen 20°. Förut fanns en mycket stor schism rörande vid vilken temperatur på arbetsstyckena måtten skulle vara riktiga. En hel del företag och institutioner ansågo det självklart, att då den internationella metern definierades att vara riktig vid en tem­ peratur av o°, så skulle alla industriella mått vara riktiga vid samma temperatur. Detta var kanske den förhärskande uppfattningen vid den tid, då Johansson startade sin tillverkning av passbitar. Johans­ son ansåg emellertid, att en sådan låg temperatur som o° skulle vara opraktisk. Olika material ha olika temperaturutvidgningskoefficien- ter, och det måste därför ligga vikt på, att måtten och framför allt de funktionsavgörande måttskillnaderna äro riktiga vid en sådan temperatur, som oftast förekommer såväl i funktion som under själva 57 Måttens mästare Måttens mästare 58 tillverkningen. Johansson gick in för att tillverka sina passbitar så att de hade riktiga mått vid 20°, och tack vare detta lyckades han ernå, att de olika länderna blevo vana vid denna normaltemperatur. Juridiskt blev normaltemperaturen fastställd i de olika länderna först under 1920-talet. Det var emellertid icke nog med att Johansson skapade ordning och reda inom teknikens metriska måttenheter, utan han har också gjort en ytterst värdefull insats i fråga om tillkomsten av en ny ord­ ning rörande de anglosaxiska ländernas måttenhet — yarden respek­ tive tummen. Tidigare hade en för precisionsindustrien kännbar olägenhet förefunnits, i det att Amerika och England hade gått olika vägar i fråga om definition av vad som menas med en engelsk tum. När exempelvis SKF skulle leverera kullager, måttsatta i engelska tum, måste dessa kullager utföras olika beroende på om de skulle levereras till England eller Amerika. I huvudsak beror skillnaden på att i England en normaltemperatur av 62°F rådde, under det att Amerika hade gått in för 68°F, d. v. s. 20°C. Skillnaden blev unge­ fär 1 på 1 tum, vilket i och för sig icke är mycket, men dock stö­ rande stor på större dimensioner. Under 20-talet när den moderna internationella standardiseringsrörelsen blev organiserad, blev denna angelägenhet självfallet föremål för överläggningar. Ingeniörsveten- skapsakademiens skapare Axel F. Enström medverkade därvid på ett kraftfullt sätt. Förhandlingar upptogos med myndigheterna såväl i England som i Amerika för att få dessa länder att gå med på sådana åtgärder, att förbistringen försvann. Det ligger utom ramen att här redogöra för dessa eljest mycket intressanta förhandlingar, utan det må vara nog att säga, att syn­ nerligen animerade diskussioner uppstodo speciellt i Amerika, som enligt ett senatsbeslut från år 1866 så att säga hade sin tum förankrad i metern under det att den engelska måttenheten enligt ett engelskt parlamentsbeslut var förankrad i viss prototyp. Denna var dock av sådan beskaffenhet, att dess storlek ingalunda kunde fastställas med samma grad av noggrannhet, som kunde ske med den internationella meterprototypen med dess förnämligare konstruktion. Man kunde på grund härav fastställa ett relationstal mellan de bägge längden­ heterna inom en viss marginal utan att göra intrång på ett heligt engelskt parlamentsbeslut. Det relationstal, som man försökte ena sig om, var T'=25,4 mm, men detta relationstal stred något emot det amerikanska, som hade 1" = 25,40005 mm. I Amerika stod stri- den mellan å ena sidan Bureau of Standards, som understödde det förslag, som engelsmännen voro villiga att acceptera, och å andra sidan American Institute of Weights and Measures, som höll före, att senatsbeslutet av år 1866 ej fick fattas som ett erkännande av att tummen var förankrad i metern, utan att tummen var bestämd, och således att det år 1866 fastställda relationstalet innebar, att me­ tern i USA hade en annan storlek än den internationella metern. De voro villiga att acceptera det nya relationstalet endast om metern ändrades ännu en gång. Stridens vågor gingo mycket höga, och li­ delserna svallade, och det gjordes från visst håll gällande, att om standardiseringsmännens och Bureau of Standards’ förslag gick ige­ nom, så skulle detta betyda nära nog en katastrof för den amerikan­ ska industrien, i det att till miljarder dollars värde uppgående verktyg plötsligt skulle bli odugliga. De nationella standardiseringsorganisationerna fingo admonition därför att de följt Bureau of Standards’ anvisningar och lämnat upplysningar om den amerikanska tummen, som American Institute of Weights and Measures ansåg felaktiga. År 1932 upphörde plötsligt kampen som genom ett trollslag, och det har muntligen meddelats mig, att anledningen härtill var, att Johansson, som hade startat passbitstillverkning i Förenta staterna hos Ford år 1923, förklarade, att det var onödigt att skriva och tala om denna angelägenhet, då alla de passbitar, som under årens lopp hade distribuerats från Ford- bolaget till den amerikanska verkstadsindustrien hade utförts just så, som standardiseringsmännen önskade, och att det var fullständigt onödigt att tala om några som helst ändringar. Huru hans ord föllo har tyvärr ej gått till historien, men de måste ha gått ut på: »låt ju­ risterna behålla sin tum, det enda viktiga är, att vi ta reda på hur stor tummen har varit inom tekniken, och det kan jag tala om; den har varit 25,4 mm». Johansson hade alltså redan år 1923 tänkt sig framtidens lösning och handlat därefter. Att han icke strikt höll sig till de juridiska paragraferna, länder honom endast till förtjänst. Den till synes prekära situationen löstes på ett mycket praktiskt sätt. I stället för att oroa senaten med begäran om lagändring tillsattes en kommitté, som fick i uppdrag att uppgöra förslag till norm för den tekniska måttenheten. I denna kommitté var Johansson själv­ skriven medlem. I oktober 1932 var man färdig med att officiellt godkänna Johanssons tum, som alltså var i// = 25,4 mm. Beslutet bekräftades av American Standards Association i mars 1933, och 59 Måttens mästare Måttens mästare 60 då engelsmännen redan tidigare hade godkänt såväl relationstalet 25,4 som den 20-gradiga normaltemperaturen, hade man alltså från denna tidpunkt kommit fram till det åtråvärda målet. Det kan vara värt att citera några ord i en skrivelse, som sekreteraren för Ame­ rican Standards Association skrev till Sveriges Standardiseringskom- mission den 10. november 1932, vari redogöres för det av kommittén fattade beslutet: »I am sending you a copy of a proposed American Standard on Inch to Millimeter Conversion for Industrial Use, whose adoption by American industry was unanimously recommended by a general conference held on October 21st under the auspices of the ASA. Incidentally you may be interested to know that your famous countryman, Mr. C. E. Johansson, took an important part in the development of this proposal and attended the Conference.» Att Johansson var en högt skattad person i Amerika, är välkänt. Förutom yttre hedersbetygelser i form av hedersdoktorat, som kom­ mo honom till del, ansågs han, åtminstone i sin ålders höst, som en man, vilkens insatser för det tekniska framåtskridandet ej nog kunde skattas. När Johansson kom in i en sal, förekom det, att hela audi­ toriet stående tog emot honom. Dessa och andra hedersbetygelser gjorde dock icke Johansson annorlunda än han var, en stillsam, för­ synt och anspråkslös man, som gick sin väg rakt fram. I sin egenskap av den materialiserade måttenhetens skapare kan han icke nog skat­ tas. Han var en teknikens storman som få. TALBOTS FOTOGRAFIER PÅ PAPPERI Helmer Bäckström I anslutning till en gåva till Tekniska Museet av prov på de första fotografierna på papper skildrar Docenten Helmer Bäckström Fox Talbots upptäckter. Talbots fotografier Wedgwood. Sommaren 1943 gick genom svenska pressen en liten notis, vari omtalades, att Tekniska Museet från The Science Museum i Lon­ don mottagit som gåva ett tiotal bilder ur engelsmannen Henry Fox Talbots fotografiska och reproduktionstekniska kvarlåtenskap, som tillhört hans sondotter. Gåvan hade förmedlats av Dr A. Barclay, London, och Fil. lic. Harald Nilsson, Djursholm. Denna notis är av stort intresse, emedan Fox Talbot är en av förgrunds­ gestalterna i fotografiens och reproduktionsteknikens framkomst­ historia; händelsen är också så mycket mera glädjande som några av Fox Talbot framställda bilder tidigare ej funnits i något svenskt museum.1) Under sådana omständigheter kan det även vara av ett visst intresse att här något beröra Fox Talbots verksamhet och de uppfinningar på det fotografiska och reproduktionstekniska området, vartill han gav upphov.2*) Som bakgrund till Talbots framträdande kan det vara skäl att erinra därom, att hans landsman Tom Wedgwood redan vid över­ gången mellan 1700-talet och 1800-talet hade gjort lyckade försök att kontaktkopiera glasmålningar, växtblad, fjärilvingar o. d. på pap­ per, preparerat med silvernitrat. Tillsammans med den berömde ke­ misten Humphrey Davy publicerade han 1802 en avhandling, i vilken Davy även redogör för fotografiska försök med klorsilverpapper och jodsilverpapper. Däri omtalas också att det lyckats dem att fram­ ställa fotografiska projektionsbilder med hjälp av ett solarmikroskop, varemot några utexponerade bilder ej kunde erhållas medelst kamera. Dessa försök hava stort fotografihistoriskt intresse men däremot rätt obetydligt praktiskt värde, då det aldrig lyckades för de båda experi- mentatorerna att göra sina bilder hållbara, med andra ord att fixera dem. Wedgwood och Davys försök råkade därför också snart i glömska. I Frankrike arbetade J. N. Niepce redan under 1800-talets andra decennium på en fotografisk metod och det lyckades honom även att framställa permanenta fotografiska bilder med kamerans hjälp; som ]) Förf. till denna uppsats äger emellertid i sina fotografihistoriska samlingar dels en originalbild utförd av Fox Talbot, dels några fotografiska reproduktioner efter Tal- botska originalbilder samt slutligen en stor samling kalotypbilder utförda av D. O. Hill m. fl. berömda samtida till Fox Talbot och enligt den senares arbetsmetoder. 2) Som källskrift använder jag mig härvid i första hand av J. M. Eders »Geschichte der Photographie», 4:6 upph, 2 band, Verlag von W. Knapp, Halle (Saale) 1932. Niepce. 62 ljuskänsligt ämne användes därvid asfalt. Då känsligheten dock var ganska ringa och exponeringstiden måste räknas i ett tiotal timmar, så offentliggjorde han aldrig sin metod utan slog sig samman med L. J. M. Daguerre för förfarandets förbättring. Efter Niepces död lyckades den senare finna en ny metod att med användning av för­ silvrad kopparplåt, vars yta gjorts ljuskänslig genom inverkan av jodångor, framställa fotografier i kameran med så »sagolikt» korta exponeringstider som 10—30 minuter, om starkt solsken var rådan­ de. I Dsedalus 1943 har jag närmare redogjort för dessa »daguerreo- typer». En vecka in på nyåret 1839 spreds genom pressen nyheten om Daguerres upptäckt utan att dock något om själva tillvägagångssättet vid metoden angavs (detta skedde först i augusti samma år). Notisen väckte överallt enormt uppseende. Som följd av densamma fram­ trädde också Henry Fox Talbot som medtävlare i fråga om priori­ teten till fotografiens upptäckt. I ett offentliggjort brev av den 30. januari 1839 till Royal Society i London redogjorde han ingående för sina dittillsvarande fotografiska arbeten. Det råder sålunda icke någon tvekan om att han kom mer än ett halvår före Daguerre ifråga om det detaljerade offentliggörandet av en fotografisk metod. Det visade sig dock snart att Talbots dåvarande arbetsmetod var klart underlägsen Daguerres; i det långa loppet däremot har Talbots till­ vägagångssätt befunnits mera utvecklingsbart — som vi strax skola se — och det är Talbots metod i förbättrad form, som i våra dagar allmänt tillämpas. Henry Fox Talbot föddes i februari 1800, studerade vid Trinity College i Cambridge och ägnade sig därvid speciellt åt matematiska och fysikaliska studier. Han var en förmögen man, vilken residerade på familjegodset Lacock Abbey vid Chippenham, och där utvecklades till en framstående representant för de för England så karakteristiska privatlärde. Han gjorde som sådan viktiga insatser på flera fysika­ liska områden, varpå jag ej här kan ingå, och blev av oerhörd be­ tydelse ej endast för fotografiens utan även för reproduktionstekni­ kens framkomst och utveckling. År 1831 blev han medlem av Royal Society. Han avled den 17. september 1877. I början av 1800-talet var ritkameran (camera obscura) ett ganska ofta brukat hjälpmedel. Fox Talbot medförde även ett dylikt instru­ ment på sin italienska resa 1823—24 och sökte med dess hjälp upp­ fånga projektionsbilder av mer intressanta motiv på ett transparent- Daguerre. Talbots fotografier Talbot. 63 Talbots fotografier 1839. papper över kamerans mattskiva och sedan med blyertspenna teckna in bildens konturer på papperet. Han kände sig dock ej tillfredsställd med de vunna resultaten och då han 1833 återigen gjorde en Italien- resa sökte han istället utföra skisser av landskap och arkitektur med en s. k. camera lucida. Ej heller härmed erhölls nöjaktiga resultat, varför planen mognade hos honom att söka utnyttja kameran på så­ dant sätt att ljusbilden komme att fixeras på fotokemisk väg.1) Ome­ delbart efter sin återkomst till England i januari 1834 gjorde han för­ sök i sådan riktning, först med silvernitrat, sedan med klorsilver på papper, vilka ämnens ljuskänslighet var bekant sedan långt tillbaka. Till att börja med sökte han framställa sitt klorsilverpapper genom att stryka ut en färsk fällning av detta ämne över pappersytan men han övergick snart till att i stället bada papperet först i en koksalt­ lösning, sedan i en lösning av silvernitrat. Känsligheten hos detta pap­ per var mycket ringa och exponeringstiden blev synnerligen lång (timtal) även på soliga dagar. Olika fixermedel prövades; mest be­ gagnades en stark koksaltlösning, som dock endast gav måttlig fixer- verkan. De negativa pappersbildema kopierades sedermera på klor­ silverpapper. Under åren fram till 1839 arbetade Talbot endast sporadiskt med sina fotografiska arbeten, då viktiga optiska undersökningar upp­ togo hans tid. Från denna tidiga period anses emellertid en bild av ett fönsterparti i Talbots slott stamma, vilken bild ännu ett stycke in på detta sekel fanns kvar men alltmer förstördes på grund av otill­ räcklig fixering. Som väl är utfördes i tid en fotografisk reproduk­ tion av denna sannolikt äldsta bevarade pappersbild och kopior här­ av ingå sålunda numera såväl i mina egna fotografihistoriska sam­ lingar som i den till Tekniska Museet överlämnade kollektionen. Det ligger dock i sakens natur att bilden ifråga ej kan vara särdeles vacker. Då notisen om Daguerres upptäckt gick ut över världen framträd­ de Talbot, som redan nämnts, med sin skrivelse till Royal Society av den 30. januari 1839. Denna trycktes i sällskapets handlingar och av densamma utgavs även ett separattryck, som salufördes i bok­ handeln. I ett nytt brev av 20. februari 1839 till Biot i Franska Vetenskaps­ akademien (avtryckt i dess Compt. rend.) kunde Talbot omnämna att det förutom de av honom tidigare använda koksalt- och jodka- 1) Denna skildring av upptakten till Talbots fotografiska arbeten har lämnats av honom själv i boken »The Pencil of Nature» 1844. 64 På denna och efterföljande sidor återges några av de talbotypier eller kalotypier, utförda av William Henry Fox Talbot (1800, 1877), vilka år 1943 skänktes till Tekniska Museet av The Science Museum, South Kensington, London. Kontakt-kalotyp eller »photogenic drawing», åstadkommen genom direktkopiering av en bit av en spets på ett ljuskänsligt klorsilverpapper. Originalkopia gjord av Fox Talbot omkring 1843. — Tekniska Museet. Utomhusfotografi från Lacock Abbey i Wiltshire, Original-kalotyp (klorsilver­ papperskopia efter ett pappersnegativ) av Fox Talbot omkring 1843—43. — Tek­ niska Museet. Schackspelarna. Original-kalotyp av Fox Talbot omkring 1845, fotografi efter naturen. — Tekniska Museet. Fotogravyr av Fox T albot om­ kring 1858. Framställd med ge­ nombelysning av kollodium-våt- plåt på metallplåt med ljuskänsligt skikt. Av metallplåten gjordes av­ drag på samma sätt som vid kop­ parstick eller etsning. — Tekniska Museet. Fotogravyr av Fox Talbot omkring 18$j. Första försöket att använda ett raster av tunn duk för att få fram halvtoner. — Tekniska Museet. \ v liumlösningarna fanns ett ännu bättre fixermedel, vilket meddelats honom av sir John Herschel men vilket han tillsvidare måste hemlig­ hålla. Redan den i. mars kan han dock omtala att detta fixermedel utgöres av en lösning av natriumtiosulfat (fixernatron), vilket redan år 1819 av Herschel upptäckta ämne därefter utträngde de övriga fixermedlen och alltjämt intager förnämsta platsen bland dessa. I en skrivelse av 15. mars 1839 till Biot i Paris, vilken likaså av­ trycktes i Franska Vetenskapsakademiens compt. rend., meddelade Talbot vidare att han även använt sig av bromsilverpapper och att detta uppvisade stor känslighet och därför vid exponering i kamera gav anledning till bilder genom direkt svärtning. Någon större sensation väckte dock Talbots alla meddelanden till att börja med icke. Exponeringstiderna voro ju fruktansvärt långa och den ojämna strukturen hos negativets pappersbas gav sig vid kopieringen till känna som stark flammighet och kornighet hos de positiva bilderna. En privilegierad person, som haft tillfälle att se båda bildslagen, både Daguerres silverplåtar och Talbots pappersbil- der, förklarade därför offentligt att de förra stodo utan tävlan i frå­ ga om finess och detaljåtergivning. Redan hösten 1840 gjorde emellertid Talbot en ny stor upptäckt Kalotypi. av avgörande betydelse för framtiden. Han upptäckte den kemiska framkallningens princip. Han fann att man ej behövde fortsätta ex­ poneringen av ett jodsilverpapper i kameran så länge att bilden di­ rekt framträdde på densamma; man kunde nöja sig med hundradelen så kort exponering (t. ex. en halvminut i stället för en timme) och sedan framkalla den föga eller alls ej synliga bilden med gallussyra. De på detta sätt framställda negativen kopieras sedan på klorsilver­ papper liksom tidigare. De så erhållna resultaten ansågos så vackra att Talbot kallade sitt nya förfarande för kalotypi (av grek. ordet TtalSz — skön, vacker). Eftervärlden har dock för bilder fram­ ställda enligt den kalotypiska metoden ofta använt beteckningen Talbotypier. — För att ytterligare förbättra sina pappersnegativ och öka deras genomskinlighet vaxade han dem. Det är tydligt att Talbots kalotypiska metod besatt ett avgjort företräde framför Daguerres, i det den senares silverglänsande bilder voro unika, medan däremot Talbots negativ kunde kopieras i vilken utsträckning som helst. Daguerres förfarande hade dock under åren 1839 och 1840 börjat användas överallt såväl i Europa som Amerika och dess försprång var därigenom så stort att det på många håll ford- 69 Talbots fotografier Talbots fotografier 70 År 1852 gjorde Fox Talbot en ny upptäckt av epokgörande be- rades 10—15 år innan Talbots förfarande i dess senare utvecklings­ former förmådde slå igenom och slutligen tränga daguerreotypien åt sidan. Under de närmaste åren kom kalotypien särskilt till användning i England, där bl. a. den skotske målaren David Octavian Hill och kemisten R. Adamson vid 40-talets mitt enligt denna metod utförde den omfattande och utomordentligt vackra porträttserie av i synner­ het skotska kulturpersonligheter, som för alltid åt dem säkrat äran att hava varit den konstnärliga fotografiens grundläggare. Fox Talbot själv utförde likaså talrika bilder av mycket hög kvalitet, vilka klart visa att han även besatt estetiska kvalifikationer. Så finnes bland Tek­ niska Museets Talbotbilder ett par blad av de utomordentligt vackra, om ock en smula underexponerade och därför hårda bilderna från Talbots slott och parken kring densamma. Till kollektionen hör även en genrebild (ett par schackspelare) samt ett stilleben och ett avtryck av en spets. Vad den senare bilden angår, så bör det kanske påpekas, att Talbot säkerligen var den förste, som använde det fotografiska materialet till arbeten av detta slag, ävensom till kopiering av teck­ ningar, gravyrer, manuskript, växtblad, blommor etc. — detta skedde f. ö. redan före 1839. Talbot utgav också ett par planschböcker, helt illustrerade med fotografiska bilder (direkta kopior från originalnegativen). Det första av dessa arbeten var hans »Pencil of Nature» 1844, nästa år följt av »Sun Pictures of Scotland». Även i detta hänseende blev han ban- brytare och fotografiska kopior användes under de följande decen­ nierna i stor utsträckning för illustrering av böcker; en omfattande fotografisk förlagsverksamhet uppstod sålunda. Vid slutet av 1840-talet skedde en avgjord utveckling av Talbots förfarande i det man ersatte papperet som bärare av det ljuskänsliga skiktet med glas (Niepce de St Victors albuminplåt 1847 samt Scott Archers jodsilverkollodiumplåt 1851). Glaset var ju vida mer trans­ parent än papper, vartill kom att det kunde framställas i fullkomligt homogen kvalitet. Själva arbetsförfarandet var i övrigt praktiskt ta­ get detsamma. Bland andra fotografiska arbeten av Talbot från 1840-talet kan nämnas att han redan 1843 utförde förstoringar med användning av kalotypförfarandet. Vidare tog han tillsammans med Malone 1849 patent på användningen av porslin som bildbärare. tydelse för såväl den egentliga fotografien som för den fotomeka­ niska reproduktionstekniken; han fann att limämnen (t. ex. gelatin) i närvaro av kaliumbikromat förlora sin löslighet i vatten under lju­ sets inverkan. Denna princip har senare funnit den mest vidsträckta användning inom fotografien för framställning av positiva bilder en­ ligt olika »ädelförfaranden»; så äro exempelvis de förnämliga pig­ ment-, gummi- och bromoljeförfarandena av denna typ. I mycket hög grad har samma princip också kommit till användning inom rre- färgsfotografien vid tillverkning av färgbilder på papper. Av ännu större betydelse är emellertid att alla de fotomekaniska reproduk- tionsmetoder, med vars hjälp bilder kunna mångfaldigas i tusental och spridas som planscher, bok- och tidningsillustrationer, nästan utan undantag möjliggjorts just med användning av denna princip. Talbot gick även i sistnämnda hänseende i spetsen för utvecklingen. Han begagnade sig av det ljuspåverkade kromatgelatinets olöslighet för framställning av stålstick på fotografisk väg. Ett diapositiv ko­ pierades sålunda på en polerad stålplatta, överdragen med kromat- gelatin, vilket skikt härigenom blev olösligt på de av ljuset träffade ställena. Efteråt sköljes med vatten. Alltefter mängden kvarstående gelatin på olika ställen kan en etsvätska (platinakloridlösning) tränga raskare eller långsammare in till stålytan och angripa denna, var­ igenom en djuptrycksplåt uppstår. Gäller det att etsa en halvtonbild, så lades ett stycke svart tyg (tyll, gas e. d.) emellan diapositivet och kromatgelatinytan vid kopieringen, varigenom bilden upplöstes i »punkter» eller ytelement. Genom detta senare uppslag från 1852 lade Talbot även första grunden till de senare och särskilt i våra da­ gar inom reproduktionstekniken så viktiga rastermetoderna. Senare upptäckte Talbot att en lösning av järnklorid var ett ut­ märkt etsmedel såväl vid stålplåtar som i synnerhet vid kopparplåtar och han utarbetade på grundval härav en ny heliografisk koppar- etsningsmetod. Det kan förtjäna påpekas att järnkloridlösningar allt­ jämt användas för samma ändamål. — Ett par heliogravyrer av Talbot ingingo också i den till Tekniska Museet donerade lilla bild­ kollektionen. Talbot arbetade energiskt vidare på de fotografiska och reproduk- tionstekniska områdena. Bl. a. torde han på ålderdomen ha sysslat med färgfotografiska försök, dock utan att nå några mer betydande resultater. Den rad av uppfinningar och upptäckter, som han med­ hann under sitt långa och verksamma liv, är dock mycket impone- 1852. Talbots fotografier Fotogravyr. 71 Talbots fotografier 72 rande redan genom sin längd. Härtill kommer emellertid att åtskilliga av hans insatser varit av mycket stort värde och helt enkelt bestämt riktningen för den kommande utvecklingen såväl av fotografien som reproduktionstekniken. På grund härav har Henry Fox Talbot i hög grad gjort sig förtjänt av eftervärldens tacksamhet för vad han skänkt densamma. FLYTANDE TILLVERKNING AV HÄSTSKOR Ivar Rennerfelt Civilingeniör Ivar Rennerfelt beskriver här de av hans fader konstruerade och år 1885 patenterade maskinerna för tillverkning av hästskor. Flytande tillverkning Uhrfors. Det kan vara av industrihistoriskt intresse att lämna en redogö­ relse för en mycket tidig tillämpning vid en svensk industri av den moderna principen, att alla för tillkomsten av en viss industripro­ dukt nödvändiga arbetstempon utföras av ett flertal arbetare, som i intimt samarbete med varandra var för sig hava att utföra en en­ staka, enkel operation på föremålet i fråga, som sålunda efter genom­ gången av samtliga utvecklingstempon erhåller sin slutgiltiga form genom samverkan av det mot antalet skilda operationer svarande antalet arbetare. Principen om flytande tillverkning visade sig vara väl motiverad och användbar vid tillverkning av hästskor på maskinell väg vid en i början av 1880-talet igångsatt fabrik, som av det för ändamålet år 1881 bildade Hofors Hästsko-Aktiebolag uppfördes vid Uhrfors Bruk i Gästrikland år 1882—83 på initiativ av den för tillkomsten av nya industrier så livligt verksamme Bankdirektören K. A. Wal- lenberg1 jämte Grosshandlaren R. Alrutz m. fl. Fabriken blev den första i Skandinavien för tillverkning av hästskor på maskinell väg. Den vid Uhrfors i Ovansjö socken befintliga åldriga lancashire- smedjan, som då varit nedlagd sedan några år tillbaka efter att hava medelst lancashiresmide förädlat det tackjärn, som blåstes vid den vid Borrsjöån strax nedanför belägna, troligen ett par hundra år gamla, gråstensmurade Åttersta hytta. I den gamla smedjans ställe uppfördes den nya fabriken, vars utseende framgår av här återgivet fotografi, som visar dels själva fabriken, dels en klensmedja, där hästskorna försågos med olika slag av tåhakar. Fabrikationen bedrevs i enlighet med det av Civilingeniören K. Th. Rennerfelt (1837, 1909) uppfunna och under No. 7243 den 13. 2. 1885 patenterade systemet av specialmaskiner, som skall i korthet beskrivas. Maskinerna utfördes i två modifikationer samt omfattade inalles en serie av sex enheter, varav fem voro avsedda för två arbetstempon under det att en av maskinerna utförde endast en. Enligt den ena, företrädesvis använda modifikationen voro de sex maskinerna uppställda på tvenne parallella rader, vardera be­ stående av tre enheter och drivna med remmar från tvenne takaxlar, som erhöllo kraft från en vattenturbin. Fabriken vid Uhrfors om­ fattade fyra serier, som drevos av två turbiner på vardera ungefär Rennerfelt. 74 x) Stockholms Enskilda Bank förvärvade Hofors Bruk år 1880. 30 hk. Enligt den andra modifikationen voro alla sex maskinerna uppställda i rad och drevos medelst klomuffkopplade excenterrörel- ser och kugghjulsutväxlingar från en gemensam, med ett kraftigt svänghjul försedd axel. I båda fallen fördes ämnet till den blivande hästskon från maskin till maskin medelst mellan dessa uppställda, lutande plåtrännor, vari ämnena anbragtes med så stor initialhas­ tighet, att de kunde glida längs rännan till dess lägsta ände, där de med en tång fattades av nästa arbetare. Gången av en hästskos tillblivelse var i korthet följande. Ämnes- järnet, som att börja med erhölls från det på 4 km avstånd belägna, ångdrivna Kungsgårdens valsverk (nedlagt 1898) invid Kungsgår­ dens järnvägsstation, men sedermera med järnväg från det nyinrät­ tade valsverket vid Hofors Bruk, hade formen av ca 6 m långa stänger med speciell tvärsektion för att redan från början åstad­ komma en avfasning på den sida av skon, som ligger an mot häst­ hoven. Innan ämnesjärnet började vandringen genom de sex maskinerna klipptes det i för varje skostorlek avpassade längder. De avklippta ämnena överfördes därefter till en för betjänandet av två maskin­ serier avsedd vällugn och upphettades i denna till en för den efter­ följande behandlingen erforderlig temperatur. Från vällugnen por­ tionerades de vitvarma ämnena ut växelvis i tvenne lutande plåt­ rännor till vardera seriens första maskin, spets- och förbocksmaskinen (bild 1). Denna betjänades av tvenne arbetare, en pojke och en äldre, fullvuxen man. Ämnet greps med en tång av den yngre arbetaren och infördes i ett av tvenne valsskivor bestående spetsverk, vari ämnets båda ändar efter vartannat avsmalnades till sådan bredd, som skulle givas de blivande hakarne. Spetsningen avsåg även att i viss mån förtjocka ändarna för att möjliggöra nästa operation. Därefter överräcktes ämnet till förbockaren, som anbragte den ena av de förtjockade ändarna i det upptill på bilden synliga låset, vari ämnet medelst ett knähävtyg stadigt fastklämdes i ett system av vals­ skivor. Genom nedtryckning av en trampa, som är synlig nedtill, drogs bort en dubb från en av en stark spiralfjäder åverkad klomuffkopp­ ling, varigenom förbockslåset igångsattes och bragtes att rotera ett varv. Sedan knähävtyget öppnats, kunde ämnet uttagas ur maskinen, vari det nu bockats till cirkelform och därjämte erhållit en förtjock- ning vid skons tådel, avsedd att lämna material till en tåkappa, om Fabrikations- förlopp. Flytande tillverkning 75 Flytande tillverkning Randning. skon skulle förses med en sådan. Ämnet hade därjämte erhållit en mindre hoptryckning vid de ställen, där i nästa maskin de båda söm­ ränderna skulle anbringas och ge anledning till en mot dessa ränder svarande breddning av ämnesjärnet. Sedan förbockningen ägt rum, fick ämnet på en lutande ränna gå vidare till nästa maskin, rand- och hakmaskinen (bild 2). Även denna betjänades av två arbetare, varav den ena utförde randningen och den andra skons hakning. Den förstnämnde fattade med en tång det runda skoämnet vid dess tådel och anbringade det på en ståldyna samt satte därefter med nedtryckning av en hävarm en klomuffkoppling i rörelse med på­ följd att en excenter kom att rotera ett varv och därvid förde ned en med tvenne randningsknivar försedd slid mot det underliggande i exakt läge befintliga ämnet, som sålunda erhöll de båda, för söm­ hålens anbringande avsedda fördjupningarna. Vid dessas inpressande tvingades det utanför ränderna varande, förut i förbocksmaskinen något intryckta järnet åter utåt och skons kant blev avjämnad och slät. Samtidigt med randningen fördes även två vid samma slid fästa klippstål nedåt och avklippte skoändarna, så att skänklarna blevo lika långa. Därefter placerades skon på en hylla inom bekvämt räckhåll för den arbetare, som hade att utföra hakningen, för så vitt det ej var fråga om en slätsko, d. v. s. en hästsko, som lämnade fabriken utan Hakning. 76 Uhrfors Bruk i Gästrikland från nedströmssidan. Oljemålning av O. Olsson 1897. — Jernkontores bruksbildsamling. Hofors HästskoAktiebolags smedjor vid Uhrfors, i vilka de av K. Th. Rennerfelt patenterade maskinerna för hästskotillverkning voro i drift från 1884. till 1926. Dimensions- och Vigt-Uppgift å Hofors Hästsko-AktieMags Lagertillverkningar: Sundsvall 1882. Med Hakar. Ungef. antal skor pr centnor. Amsterdam 1883. Tjocklek 7./' 7*" 7.." N:o <10 100. ‘10. 80. 75. X:«> 00 12% tum. » 0 !>r>. »l‘Ml. »Il85. . III 80. vIV75. »V66. » VI 62. » VII 58. » VIII 54. 50. 44. 42. r 1372 11 UV4 85. 73. 7o. 80. 70. 65. 0 ‘18. 87. » I 1)3. 84. » 11 8!1. 71). 111 85. 76. » IV 78. 72. » V 70. 65. » VI 65. 58. 75. 70. 73. 08. 68. 63. 67. 02.' 64. 60. 60. 56. 53. 5Q. 76. 65. 72. 64. 68. 61. 62. 57. 56. 50. 48. 53. 47. 45. » » > » » » . VII 1T7. » » vin 181/. 60. 58. 55. 50. in 15 IV 15% Modell N:o 1 Yttre omkrets i svensk;u verktiun. »013 » Reklamtrycket från ar 1884 finnes bevarat i Carl Sahlins Bergshistoriska Samlingar fekniska Museet. v i«7‘ » VI 17 Utan Hakar. Ungef. antal akor pr ccntnor. Tjocklek 7l6 7." 7«" 7» X:o 00 104. 1)6 86. 80. » VII 61. 50.’ 50. 48. » VIII 57. 53. 47. \15. Hamburg 1883. bakhakar. Hästskon fattades med en tång vid tådelen och anbringa­ des på ett städ i maskinen samt trycktes stadigt fast vid detsamma av en tryckslid, åverkad av ett glidstycke, som pressades ned av en kamskiva. Hakarna åstadkommas samtidigt därigenom att skoäm­ nets ändar infördes i var sin hylsa, försedd med tvenne härdade stål­ dynor. Den understa av dessa tjänade till att vid en av en excenter föranledd uppåtgående rörelse omböja skoändan i rät vinkel, så att en hake av önskad längd uppkom. Efter denna böjningsrörelse fördes hylsan åter nedåt och den övre av ståldynorna åstadkom en kraftig stukning av haken, som vilade på ett utsprång från städet och pres­ sades på alla sidor till exakt form. Sedan stukningen fullbordats, rörde sig sliden, vari hylsan var fäs­ tad åter upp under ett kvarts varv av excentern, varvid trycksliden fördes upp, så att den färdighakade skon omedelbart kunde uttagas ur maskinen. Skoämnet gick vidare på samma sätt som förut längs ett lutande plan till en hålstansmaskin. Denna är sammanbyggd med gradma­ skinen (bild 3). I dennas första rörelse anbringade arbetaren först ena skänkelns rand mot spetsarna av ett antal stansar, vanligen fyra till antalet, som av en excenterdriven slid snabbt fördes nedåt och i den på ett underliggande städ nedförda skon anbringades sömhålen. Arbetaren upprepade operationen på den andra skänkeln. Då stan­ sarna åter rörde sig uppåt, fasthölls skon av en gaffel, som av ett hävarmssystem åverkat av en kamskiva automatiskt fördes fram över skon vid stansarnas rörelse uppåt. Vid hålstansningen bildades på ytterkanten av skon ansvällningar, en för varje hål. Därjämte uppstod på skons baksida grader vid varje sömhål. Dessa borthyv­ lades i nästa rörelse. Den stansade skon övertogs därför av en bredvid sittande arbetare och anbringades på ett plåtstöd. Av vid detta an- bragta armar pressades skon mot en kniv, som var fäst vid en slid och av en hävarmspåverkad vev fördes ned mot skons baksida och därvid bortskar graderna efter hålstansningen. Från denna maskin gick den nu mer än halvfärdiga skon på ännu ett lutande plan vidare till »finishmaskinen». Denna, som i mycket liknar den första förbockningsmaskinen, användes för att bortvalsa de i kanten vid hålstansningen uppkomna ojämnheterna. Skon infördes i ett knä- hävtygslås av ungefär samma konstruktion som förekom vid den första maskinen samt pressades under ett varvs rotation mot en vals­ skiva, som avlägsnade ansvällningarna och vid vissa skotyper även Hålstansning. Flytande tillverkning »Finish». 79 Flytande tillverkning kunde inpressa firmanamn och fabriksmärke i kanten. Denna maskin var liksom förbocken mera tungskött och krävde en fullvuxen ar­ betare. Ett lutande plan för nu skon vidare till nästa maskin, efter- Riktning. stans- och slätskoklippmaskinen (bild 4). Denna var försedd med två rörelser, som betjänades av var sin arbetare. I den första upp­ stansades de i gradklippmaskinen och i finishmaskinen hoptryckta sömhålen, varvid maskinen arbetade på samma sätt som hålstans- maskinen, men med den skillnaden att uppstansningen skedde från skons baksida. Skon överlämnades därpå till nästa, bredvid sittande arbetare, som utförde slätskoklippningen på icke hakade skor. Här­ igenom erhöll densamma lika långa skänklar. Skoämnet hade hittills haft en cirkelrund form och det återstod att giva den den ovala form, som erfordrades för god anpassning på hästhoven. På ett lutande plan fördes den därför till riktmaskinen (bild 5). Denna är en dub­ belmaskin med två rörelser, varav den ena medelst två stycken kläm­ backar riktade skon kring en matris till den för en framsko passande formen, under det att den andra gav skon den form, som passade till en bakhov. I samma maskin anbringades i regeln medelst stansar, som voro fästa vid en av en excenter åverkad slid, fabriksmärket å ena skänkeln och å den andra storleksnumret, varierande från 00 till 9. Efter denna operation hade skon fått sin slutgiltiga form men 80 hade under bearbetningen blivit mer eller mindre skev. Den gick så- Flytande tillverkning ;• lunda på ännu ett lutande plan till en hejare, vari den medelst ett hejarslag erhöll fullt plan form. Det återstod att ge den färdiga skon ett mot rost skyddande över- Preparering drag. Efter en lindrig upphettning doppades skorna i små buntar i ett bad av olja och fotogen, varigenom de erhöllo ett hållbart, svart överdrag. De packades slutligen på stavar i vikter om ca 50 kg samt magasinerades eller levererades direkt till köparen. Hela den maskinella bearbetningen av det vid början raka, korta ämnet utfördes utan att detsamma behövde mera än en upphettning. Produktionsförmågan per serie om sex maskiner uppgick till ca 350 skor per timme och arbetet var så lätt att utföra, att vid samtliga maskiner med undantag för förbocksmaskinen och finishmaskinen ynglingar kunde användas, så snart de slutat sin skolgång. Någon överansträngning trots den dåtida, långa arbetstiden, som uppgick till 10 timmar i sträck med ett kort uppehåll för middagen mitt på dagen och en kafferast vid 5-tiden på eftermiddagen, förekom veter­ ligen icke. Det kan förtjäna anföras, att arbetet vid hejaren utfördes av en vanför man med såväl klumpfötter som starkt deformerade händer, som dock tilläto honom att med en tång placera skorna på hejarstädet och med en utlösarstång släppa ned hejarhuvudet. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att arbetet kan ka­ rakteriseras med beteckningen »flytande tillverkning» från och med 81 Flytande tillverkning Konsument­ förening. den maskinsax, som tillklippte stängerna i lagom långa bitar för de olika storlekarna. Det är tydligt, att man även kunnat föra skoäm­ nena från maskin till maskin på ett sakta fortskridande transport­ band, som dock på den tiden ännu ej kunde anskaffas. I alla hän­ delser synes vara tydligt, att fabrikationen vid denna svenska industri ägde rum under sådana former, att den kan kännetecknas som ett rätt tidigt om än ej det tidigaste exemplet på en fullt industriell till- lämpning av principen »flytande tillverkning». Det må slutligen nämnas, att de vid Uhrfors använda maskinerna visade sig vara synnerligen hållbara och lätta att hålla i gott stånd. De ansågos ut­ tjänta först år 1926 efter att hava varit i användning under en tid av ungefär 41 år. Detta torde få anses som en ganska ovanlig livs­ längd för maskiner av denna typ. För fullständighetens skull må även omnämnas, att den nya industrien från början avsåg att an­ vända ett helt annat slag av hästskomaskiner, som efter inmontering och provdrift under ett par år visade sig helt och hållet odugliga för tillverkning av säljbara skor och därigenom föranledde högst betydan­ de förluster för företaget. Detta räddades dock från en ohjälplig kata­ strof, emedan det lyckades den ovan nämnde uppfinnaren K. Th. Rennerfelt att med den av honom föreslagna, nya konstruktionen åstadkomma de här ovan beskrivna maskiner, som gjorde det möjligt att så småningom avskriva de gjorda, ansenliga förlusterna och sätta företaget på en sund, ekonomisk basis. Ehuru något utom ämnet kan det kanske förtjäna omnämnas, att ett av de tidigaste exemplen på en rent kooperativ verksamhet ej endast vid betjänandet av ett antal samverkande maskiner utan även på det merkantila området är att finna vid detta industriföretag. Dess belägenhet var nämligen sådan, att det stötte på stora svårig­ heter att snabbt och framför allt även billigt anskaffa erforderliga livsförnödenheter. Det bildades därför nästan omedelbart med Ren- nerfelts intresserade medverkan en konsumtionsförening bland per­ sonalen och en välordnad affärsrörelse kom till stånd, som i ej ringa mån bidrog till att minska levnadsomkostnaderna och att samtidigt tillhandahålla medlemmarna goda varor till fördelaktiga priser i jämförelse med vad den avlägsna diversehandeln kunde erbjuda. 82 CRYSTAL PALACE KRING EN FÄRGLITOGRAFI Maj Gullbring Av Fil. Kand. Maj Gullbring har här sammanställts några data om det märkliga glaspalatset vid världsutställningen i London 1851. Kring en färglitografi 84 När den senast ordnade världsutställningen i New York med mot­ tot »Morgondagens värld» stängde sina portar, hade nära nittio år förflutit sedan den första verkliga världsutställningen under oerhörd anslutning och i största entusiasm öppnades för publiken den i. maj 1851 i London. Världsutställningarna ha spelat en betydelsefull roll som generalmönstringar av det som en viss tid har kunnat åstadkom­ ma i tekniskt och industriellt avseende, och utställningarna ha många gånger för eftervärlden blivit signifikativa höjdpunkter på den tek­ niska utvecklingskurvan. Londonutställningen 1851 varslade om den industriella epok, som skulle komma att följa under 1800-talets sista femtio år och den gav otvetydigt vid handen — om än i överdriven form — att även på byggnadskonstens område skulle en ny tid bryta in. Glaspalatsens tid skulle komma. Som byggnadsdetalj skulle järnkonstruktionerna mer och mer ersätta sten och trä och det ljusgenomsläppande glasets era var i antågande. Många svårigheter övervunnos på ett elegant sätt, men vad de helt och hållet i glas och järn uppförda utställnings- byggnaderna i sin överdrift syftade till har måst modereras för det praktiska livets tjänst. Vad en utställningsarkitekt skapade för snart ett hundra år sedan var i många avseenden en förelöpare till funk- tionalismen och standardiseringen inom byggnadskonsten av i dag. Från den i flera avseenden ytterst märkliga Londonutställningen finnes numera i Tekniska Museets samlingar bevarad en stor del av de intressanta 599 varuprov och tekniska produkter från olika län­ der, som försedda med en speciell utställningsetikett överlämnades till dåvarande Teknologiska Institutet efter utställningens slut i lik­ het med vad som gjordes till motsvarande institutioner i andra län­ der. Dessutom äger Tekniska Museet en sällsynt och särdeles väl utförd litografi i storleken 100X72 cm över »The Great Exhibition». I anslutning till denna av Edmund Walker tecknade och av Acker- mann & Co i London 1851 tryckta bild skall här lämnas några upp­ gifter framförallt om själva utställningsbyggnaden.1 Under Prins Alberts ordförandeskap bildades 1849 en kommitté för den stora utställningen, vilken planerades att öppnas i maj 1851. I julnumret av Konstvärlden 1943 har Fil. kand. Emmy C. Tempelman publicerat en artikel om Londonutställningen. Förf. står i tacksamhetsskuld till Fröken Tempel­ man för värdefulla uppgifter och lån av vissa bilder till denna uppsats i Daedalus. Kommittén utlyste en tävlan om förslag till utställningsbyggnad, som skulle uppföras i Hyde Park. 245 förslag inlämnades men inget vann kommitténs gillande. Ett av tävlingsvillkoren var att byggnaden skulle rivas efter utställningens avslutande och parken återställas i sitt forna tillstånd. Särskilt ömmade den engelska opinionen för en grupp hundraåriga almar, som stodo i parken mitt emot Prince^ Gate, vilka måste ge vika för utställningsbyggnaden. Kommittén ut­ arbetade ett eget förslag, en enorm byggnad av tegel, krönt av en järnkupol med 60 meters genomskärning, en plan som även av sam­ tiden ansågs opraktisk och estetiskt föga tilltalande. Ingen lösning var tillfredsställande förrän Joseph Paxton, över­ trädgårdsmästare hos hertigen av Devonshire inlämnade ett förslag till utställningsbyggnad. Paxton hade byggt ett flertal uppmärksam­ made växthus enbart konstruerade av järn och glas, hans utställnings- förslag var också en väldig treskeppig byggnad enbart av järn och glas. Joseph Paxton, 1803—1865, fick som 20-åring arbete vid The Horticultural Society’s Gardens vid Chiswick, därifrån kom han till Hertigen av Devonshire på dennes slott Chatsworth, där han fick rikliga tillfällen att bygga, dränera, förädla växter och förflytta plantor och träd. Bland hans tidigare byggnader av detta slag upp­ förda i järnkonstruktion och helt täckta med glas var »liljehuset», en graciös och luftig byggnad; berömt blev även hans »Victoria Re- giahus», som stod färdigt på Chatsworth 1849. I denna byggnad återfinnas åtskilliga av de konstruktiva detaljer, som Paxton an­ vände i sitt förslag till utställningsbyggnad. Paxtons glasbyggnader hade föregångare. Sålunda uppfördes 1833 i Jardin des Plantes i Paris ett växthus av dessa material, som Paxton besåg på en studieresa, i brev har han uttryckt sin beundran för denna byggnad, som kanske får betraktas som Crystal Palace’s förebild. Paxton kopierade inte denna typ av byggnad, utan förbättrade kon­ struktionerna och lyckades att genom förenklingar och standardise­ ringar av byggnadsdetaljerna högst väsentligt pressa ned byggnads- kostnaderna. Den första skissen till Crystal Palace, som byggnaden skulle kom­ ma att kallas, gjorde Paxton på ett läskpapper vid ett styrelsesam­ manträde. På den lilla skissen, som finnes bevarad i Victoria and Albert Museum i London, kan man tydligt se, hur den första snabbt ritade idéskissen ligger till grund för hans mera definitiva förslag. Att ett sådant djärvt förslag från en outsider icke skulle mottagas 85 7* Kring en färglitografi Kring en färglitografi 86 av utställningskommittén med entusiasm är naturligt. Paxton insåg detta och tog pressen till hjälp. En journalist, som skapade slagordet Crystal Palace, gjorde genast planen populär. Förslaget publicerades i The Illustrated London News den 6. juli 1850, och väckte allmän­ hetens förtjusning. Den praktiska byggnaden, med sina enkla och rena linjer samt ett löfte från den skicklige trädgårdsmannen Paxton att flytta en del träd och sedan återplantera dem, avgjorde tidnings­ läsarnas sympatier. För att i oskadat skick bevara de omstridda al- marna lade Paxton till den ursprungliga planen ett tunnvälvt tvär­ skepp och byggde sålunda in den omtalade gruppen almar. Paxtons förslag var det enda, som skulle kunna hinna realiseras under den korta tid av nio månader, som återstod till dess att utställningen skulle öppnas. Materialet ansågs kunna med lätthet försäljas, när byggnaden efter sex månaders användning skulle rivas. Palatset var således avsett att stå i sex månader; det kom att existera i 84 år. I kostnadsavseende var Paxtons förslag det näst billigaste, det beräk­ nades kosta £ 150.000. Sedan förslaget antagits, åtog sig firman Fox & Henderson byggnadens uppförande, och arbetet kunde börja den 30. juli 1850. Arbetsstyrkan på byggnadsplatsen uppgick tidvis till 2 000 man av de 5 000 arbetare, som mer eller mindre direkt voro engagerade i företaget. Alla tidigare rekord i snabbt uppförande av byggnader slogos, när det stora palatset stod färdigt inom fem månader. Runt om byggnadsområdet uppfördes en palissad av träplankor, avsedda att senare användas som golvplankor i utställningsbyggnaden. Den först kolonnen i byggnadens järnkonstruktion restes den 26. septem­ ber 1850. Gjutjärnskolonnerna voro specialkonstruerade och bestodo av ända till sju på varandra stående delar, vilka med falsar voro skjutna in i varandra och därjämte förenade genom flänsar med skru­ var. Därför kunde resandet av stommen ske mycket snabbt och syste­ matiskt. Paxton åsåg huru tre kolonner med sina förbindande tvär­ strävor restes och monterades på 16 minuter. Standardiseringen var långt driven, alla kolonner, tvär- och bindbalkar voro av exakt sam­ ma mått. De 300 000 glasrutorna som behövdes till byggnadens väggar och tak, voro alla i storleken 125X30 cm. Det var första gången som glas i detta format framställdes i industriell skala och Färgplanschen återger mittskeppets västra del av Crystal Palace efter en litografi av Edmund Walker, tryckt hos Day & Son och publicerad av Ackermann & Co. i London 18$1. Originalets mått: 100 cm^yi cm. — Tekniska Museet.   det är Paxtons förtjänst, att han kunde förmå glasbruken att så snabbt utföra denna leverans. Utställningspalatset var treskeppigt, 1848 fot långt och 466 fot brett, mittskeppets bredd 72, sidoskeppen 48 fot och försedda med gallerier 24 fot breda, i byggnadens mittaxel ett tunnvälvt tvärskepp. Siffran åtta går igen som ett magiskt tal i alla längdmått. Taket var ej platt utan bestod av en serie intill varandra liggande sadeltak. Regnvattnet samlades i takens nedre vinklar och de ihåliga kolon­ nerna, som utgjorde byggnadens skelett, tjänstgjorde även som stup­ rör, sedan vattnet samlats i en av Paxton konstruerad och efter honom uppkallad ränna. Denna var dessutom så utförd att den kunde samla upp kondensvattnet från glastakens innersida. Därige­ nom hade Paxton eliminerat en risk, som fanns i denna stora glashall, nämligen att den fuktiga och varma luften i hallen skulle konden­ seras mot det kalla glaset och ge upphov till droppvatten, som kunde skada utställningsföremålen och vara till olägenhet för utställnings- besökarna. För att underlätta arbetet med täckningen av glasrutorna till de stora takytorna hade Paxton konstruerat särskilda vagnar, som under byggnadsarbetet löpte i »Paxtonrännorna». Ett annat exempel på hans praktiska arrangemang var palatsets golv. De förut­ nämnda palissadplankorna lades med ett visst mellanrum mellan var­ andra, vid sopning fick allt damm och skräp helt enkelt försvinna ned genom golvspringorna till en fördjupning under golvet. Ventila­ tionen var så ordnad, att runt väggarna funnos öppningsbara jalusier av järnplåt, »lufferboardings». Byggnadens sydsida samt hela taket täcktes med segelduk, som skydd mot solen och mot regn- och hagel­ skurar. Världsutställningens invigning ägde rum med en ståtlig fest den 1. maj 1851 i närvaro av Drottning Victoria. Redan första dagen voro omkring en miljon människor samlade på utställningsområdet. När utställningen efter 5 1/2 månader stängdes hade omkring sex miljoner besökare besett densamma. De utställda föremålen voro indelade i fyra grupper, råmaterial, maskiner och mekaniska uppfinningar, industriprodukter, skulpturer. Sjuttontusen utställare från fyrtio nationer voro representerade. Västra hälften av byggnaden disponerades av engelska och den östra av utländska utställare. Att det uppvisades endast få nyheter på det mekaniska området, berodde till stor del på att lagen om pa­ tentskydd icke trädde i kraft förrän den 1. april 1851. Sektion av Paxtonbal- ken med rännor för regnvatten och kon­ densvatten. Kring en färglitografi Glastäckningsvagn. Montage av järn- skelett. 89 Kring en färglitografi 90 De konstindustriella föremålen voro i våra ögon exempel på sma­ kens lägsta vågdalar. Både mönstrens smaklöshet, avsaknaden av kvalitetskänsla och onaturlighet parad med sentimentalitet gör den utförligt illustrerade utställningskatalogen till ett både intressant och avskräckande studiematerial. Möbler av papier maché, statyer av zink, gotiska bokskåp äro blott några exempel på kvalitets- och stil­ känslans frånvaro. Sverige och Norge voro mycket illa representerade, endast 117 utställare hade samlats. Utställningen dominerades av järnprodukter, malm, tackjärn, stångjärn, stål o. s. v. Ett parti stearinljus och ljus­ formar, lin och ull voro också utställda. Man får dock inte glömma, att Sverige vid denna tidpunkt ej hade kommit upp i industriell pro­ duktion av större omfattning, utan handaslöjden ansågs vara det mest representativa för Skandinavien. Genom svenska resenärers skarpt kritiska brev till svenska tidningar bl. a. från August Blanche, insågs nödvändigheten av en bättre representation vid utställningen, och genom regeringens försorg avsändes ångfartyget »Nordstjernan» till London med produkter från den slöjdutställning, som pågått i Stockholm under sommaren. Fartyget anlände ungefär en månad innan utställningen avslutades, vilket enligt L. J. Hierta i Afton­ bladet 1851 »räddat oss svenskar från det obehaget av det åtlöje eller den ömkan, som provkartan av vår industri förut lärer väckt hos envar, som tog i betraktande denna avdelning, vilken hade fått ett mycket synligt rum nära intill en av ingångarna». Bolinders spi­ sar, i synnerhet en strykjärnsspis, väckte uppseende likaså porfyr- vasen från Rosendal, en kanon med kammarladdning av hovmar­ skalken Wahrendorffs konstruktion samlade talrika åskådare. Sve­ rige erhöll blott ett dussintal av de över 5 000 medaljer och heders­ omnämnanden, som utdelades vid prisbedömningen. Ångfartyget »Berzelius», byggt vid Motala Mekaniska Verkstad, och vars ång­ maskin var konstruerad av O. E. Carlsund, gjorde på Carlsunds initiativ en färd under sommaren till London med utställningsbesö- kare, såväl fartyget med Carlsunds konstruktioner som medförda produkter av svensk industri fick de högsta lovord i engelska fack­ pressen. Om Sverige—Norge-avdelningen skrev en av deltagarna i »Nord- stjernans» resa i Aftonbladet den 30. augusti 1851. »Ehuru påkos­ tande det är och huru ogärna jag lägger sten på börda kan jag dock ej med fullkomlig tystnad förbigå den svenska avdelningen på expo- Kring en färglitografi Den svensk-norska avdelningen och till höger därom den danska utställningen i Crystal Palace. sitionen. Några avigt upphängda Västgötatyger, några sidenlappar, några mineralier, några simpla (kommiss)sablar, ett avvägningsin­ strument (värt kanske 50 rdr bko) var det huvudsakligen den svenska och norska avdelningen till en början hade att förete. För det enda något utmärkta där fanns hava vi att tacka trenne fruntimmer, som lämnat: ett sytt porträtt av konung Oscar — fullkomligt likt ett stentryck — förfärdigat av en fru i Söderhamn, en härva lingarn, spunnen av en hälsingeflicka och slutligen — det bästa av allt — en stor blomsterpyramid av sammet, kring vilken en mängd utmärkt vackra blommor slingrade sig — utav fru Fiirstenhoff ...» Fredrika Bremer, som också hörde till utställningsbesökarna, ger däremot en mera uppmuntrande skildring av den svensk-norska av­ delningen i »England om hösten 1851»... »Där — i mitten av galle­ riet — stod den höga svenska porfyrvasen, ensam i sitt slag på världs­ expositionen och ställd att den dominerade hela denna del av salen och sågs från alla sidor där. Där var ock den stora kanonen med sin egna mekanik, som ådrog sig mycken uppmärksamhet av konstkän­ nare och som dessutom hade med stora minnen. Ty i stora världs- kamper hade den svenska kanonen dundrat med ära för folkfrihetens 91 Kring en färglitografi 92 sak. Och på den altarlika fotställningen där Emma Fiirstenhoffs blommor strömmade ned över grön sammetsgrund, så naturliga och livliga (i synnerhet äppelblommorna) — att blomsterkonungen Lin- naeus själv kunnat misstaga dem för levande, lågo valknutar av järn, knutna — stod det där — medan järnet var kallt, som tycktes vittna om att Tors och Starkotters krafter levde ännu i Norden . . . Myc­ ken uppmärksamhet såg jag även skänkas en svensk täckvagn, eller rättare skelettet av en täckvagn, svenska snickarearbeten, särdeles vackra, samt några nya uppfinningar i järnmanufakturartiklar m. m. Vad som mest föll mig i ögonen efter den svenska porfyrvasen och vad som förtjuste mig var — en liten svensk spinnrock med dess gula lintott uppå ...» Den i årsbokens färgplansch återgivna litografien i Tekniska Mu­ seets samlingar återger västra delen av utställningskomplexets mitt­ skepp, i vilket den engelska konstindustriavdelningen var inrymd. I det djupa perspektivet ser man tre fontäner med spelande vatten, »den sköna luftiga domen av byggnaden med sina kaskader och stora trän, som den inefattar», skrev Hierta. Mittskeppet och gallerierna myllra av folk bland de stora anhopningarna av utställda föremål, »den omätliga samlingen av naturens och konstens skatter» noterar Hierta vidare, mattor i starka färger lysa från galleriernas övervå­ ningar. De gula och blå kolonnerna, de röda tvärsträvorna återge det livliga och festliga intryck, som Crystal Palace gjorde under sommaren 1851. Dock har den skicklige litografen fått dagsljuset, som flöt in ge­ nom glasfönstren, att ge ett blekt dis över hela utställningslokalen. Paxton hade till följd av den stora framgången med utställnings- byggnaden blivit adlad. Man lyckades förhindra byggnadens defini­ tiva rivning. Crystal Palace demonterades och uppfördes med en del tillbyggnader och förändringar på nytt i Sydenham Hill utanför det egentliga London, där det högtidligt återinvigdes 1854. Sedan fick palatset tjäna som lokal för utställningar och höge skattade nöjes- attraktioner ända till den 30. november 1936, då en förödande eldsvå­ da lade hela byggnaden i ruiner. Som avslutning kunna vi citera drottningens egna ord vid invig- ningshögtidligheten 1851: »It is my anxious desire to promote among nations the eultivation of all those arts which are fostered by peace and which in their tum contribute to maintain the peace of the world». MEDDELANDEN Dessa korta meddelanden äro att betrakta som förstudier till fortsatta undersökningar. Meddelanden Polhemsstickan II. Bland längesedan inom verkstadspraktiken föråldrade mätverktyg finnes en typ som av forskare i teknikens historia hittills blivit förbisedd. Det är sådana kombinationsmåttstavar för mekaniska arbeten, som visas på bilderna här in­ vid. I äldre handledningar i praktisk mekanik av alla i detta sammanhang tänk­ bara grenar har författaren, trots ivrigt letande, icke påträffat ens en antydan om bruket av sådana måttstavar, än mindre någon beskrivning. Emedan de äro säkra och händiga mätdon och synas ha samband med tidiga ansatser till seriefabrikation inom svensk mekanisk verkstadsrörelse sedan 1700- talets början och mätningstekniskt i viss mån motsvara de nu över hela världen begagnade kombinationsmåttsatserna för precisionsmätning, kan följande fram­ ställning vara motiverad. Typologiskt äro dessa kombinationsmåttstavar besläktade med sådana tolkar av järn som förr begagnades vid stångjärnssmide för att få rätt tvärmått längs hela stången. En för bergslagernas hammarsmedjor typisk sådan tolk (T. M. Nr 8. 901), för smidning av 21/2X5/8" stångjärn, visas till vänster på bild 00. Förr skulle ett bruk kunna leverera järn i en mängd gängse dimensioner och därför hade smeden ofta en hel knippa motsvarande tolkar. Under smidets gång prövade han efter hand att stången fick rätt tjocklek genom att sätta tolkens ända mot städet med det mindre haket mot stångens sidor. På liknande sätt bestämdes därpå bredden med tolken lagd emot städet och det längre haket tvärs över stången. Tolkarna kunde även användas för kontroll av tvärmått hos färdigt stång­ järn. Detta såldes efter vikt och priset berodde oftast mer på järnets kvalitet än på stängernas jämna form. För vissa ändamål fordrades dock möjligast jämnt smidda stänger. Det borde då ha legat nära till hands att begagna ett enda liter bekvämt mätverktyg med hak placerade på dess olika sidor och motsvarande alla behövliga mått. Smedens behov av ett eldhärdigt verktyg med någorlunda värmekapacitet bortfaller ju här. Längst till vänster på bilden över måttstavarna visas den första till Tekniska Museets samlingar förvärvade måttstaven av sådant slag. Den är ett 8-kantigt, 6 verktum långt prisma av järn, smitt som en bösspipa med proppade myn­ ningar samt med en påvälld mantel runt vilken, troligen genom filning, klackar utformats, ordnade i högervridna spiraler och på bestämda avstånd från stavens ändar. Dessa gälla tumtal eller halveringar av tum intill 1/8 och motsvarande siffror av typiskt 1700-talssnitt äro inslagna invid respektive klackar. Denna måttstav väckte stor uppmärksamhet då den år 1931 skänktes till Tekniska Museet av en i Förenta Staterna bosatt svensk på förslag av »måttens mästare» C. E. Johansson (se Dasdalus årg. 1932, sida m). Givaren kunde lämna vederhäftiga historiska data om måttstaven, som lämnats i hans vård av en vid 1800-talets mitt från Stjernsund i dalarna till Minnesota inflyttad man, som uppgav att han i sin ungdom fått denna »polhemssticka», då han var trädgårds­ mästare vid Stjernsund och att den tillverkats av Polhem för eget behov. Tanken låg nära till hands att den märkliga måttstaven använts vid det av Polhem under 1700-talets början vid Stjernsund grundade manufakturverket 94 för storindustriell serietillverkning av järn- och plåtvaror eller snarare vid den där ännu i dag som följd av hans initiativ och metoder bedrivna urtillverk­ ningen. En första undersökning visade att det ännu fanns personer som på 1860—70-talen hört klensmeder i Stjernsund och andra äldre tala om »polhems- sticka» såsom ett önskvärt och behändigt verktyg, då det gällt måttagning i vissa brydsamma fall. Ingen nu levande har sett någon sådan polhemssticka. Meddelanden i pressen ledde till kännedom om en snarlik måttstav (nr VI). Frågan kom därav i ett annat läge och en undersökning i Nordiska Mu­ seet frambragte fyra principiellt likartade föremål, varav dock två ha samma mföringsform. Under årens lopp ha ytterligare några av dessa, sannolikt säll­ synta, måttstavar inkommit till Tekniska Museet. Materialet har nu undersökts med syfte att möjligen få några säkra hållpunkter att bedöma måttstavarnas ändamål och utbredning samt om traditionen att Polhem var upphovsman till principen eller åtminstone dess tillämpning i praktiken har någon verklig grund. Polhems egna tryckta skrifter lämna inga upplysningar härom och i hans manu­ skript, till stor del fragmentariska, lär — enligt tillfrågade kännare — möjlig­ heterna vara små att finna belägg för saken. Stavarna erbjuda växlande möjligheter att taga mått. Diagrammet på sid. 96 återge de på respektive stavar befintliga måttserierna, tagna från stavens ändar eller de små mått, som hos några stavar mätas mellan klackar på mitt­ partiet, tecknade uppifrån och nedåt för jämförelse av mätmöjligheten. Mått­ stavarnas tillförlitlighet varierar väsentligt. Absoluta fel om 0,5—1,0 mm per tum är regel, extrema fall visa fel om ända till 3 mm. Dessa fel reduceras avsevärt om man utgår från en tum-enhet mindre eller större än den vi nu ha, ett vanligt förhållande hos äldre tiders måttverktyg. Några av stavarna ha dock fel om högst 0,3 mm. Särskilt gäller detta den från Stjernsund och en stav av trä (nr III), förmodligen tillverkad vid Uhrfors Bruk under 1700-talets senare hälft. Till och med mycket grova avvikelser hos måtten saknade dock ofta betydelse. Det gällde ju endast att inom samma smedja eller verkstad tillämpa samma mått. Något behov av gemensamt mått för skilda arbetsplatser, orter eller länder fanns ej förr och hade ej heller kunnat fyllas under dåvarande internationella måttförbistring. Av praktiskt värde var däremot att en skicklig men i läskonsten ofta oerfaren arbetare, hade ett hållbart och lättskött mätdon, som uteslöt förväxlingar och därtill kunde begagnas i dålig belysning med hjälp av känseln. Uppgifter om måttstavarnas ålder, ursprung och ändamål äro mycket få eller saknas alldeles. Bortsett från det tvivelaktiga årtalet 1682 på en stav av trä (nr II) torde måttstaven från Polhems Stjernsund troligen vara äldst. Måtten angivas på densamma med prydligt stansade siffror av för 1700-talet typiskt snitt och anordning. Siffror av samma typ men något större äro in­ slagna på motsvarande ställen av en måttstav (nr V) av exakt samma ut­ förande men försedd med inskruvbar blyertspenna och skänkt omkring 1870 till sedermera Brukspatron Gustaf Benedicks på Gysinge, alltså icke långt från Stjernsund. Samma slags siffror återfinnas också på en kortare stav (nr VI), likaså av järn, utan känt ursprung. På en stav (Nordiska Museet nr 12.057) från Marnäs, Norrbärke sn., ej heller långt från Stjernsund, äro siffrorna av 95 8 Meddelanden Meddelanden 96 De ringade korsningspunkterna i diagrammet ange alla de mått, som kunna tagas meddeavbildademåttstavarnaI—IV,frånstavarnasändaroch—medmått­ staven I — även mellan vissa klackar. '4 Stångjärnstolkentillhögerär27cmlang.I—IVäromåttstavaravolika typer, återgivna i full storlek. Mätningsmöjligheterna med dessa stavar framgår av diagrammet på motstående sida. I är av järn och II och III av trä samt IV av gulmetall, — Foto M. Claréus 1943. Mätning med polhemssticka. Re­ konstruktion på Tekniska Museet. mr Mattstaven med tillhörande i staven inskjutbar blyertspenna har tillhört Brukspatron Gustaf Benedicks, Gy­ singe, som fick den som present om­ kringåri8jo.—Tekniskamuseet. Polhemssticka av järn med mätklac- karna i högerspiral på samma sätt som på alla hittills kända exemplar av järn' — Samtliga foto M. Cla­ réus 1943. snarlik typ men graverade i de holkar av mässing, som skydda stavens ändar. Den skänktes år 1876 av en bergsman till Nordiska Museet och angavs vara »för mätning av järn». Alla dessa fyra stavar ha mätklackar ordnade i höger- vriden skruvlinje. De övriga fyra kända stavarna ha klackarna i vänstervriden spiral. Två av dem, (II, III) ha regelbunden prismatisk form liksom de föregående. Den ena är den förut omskrivna med årtalet 1682 och har tillhört en under 1800-talets senare hälft bland annat såsom smed, urmakare och maskinuppsättare, först i Gimo, senare i Rytterns sn, Västmanland, verksam man. Den andra är staven med Uhrfors Bruk såsom sannolik ursprungsort. De två återstående måttstavarna ha även de flesta måtten ordnade efter vänstervriden skruvlinje men avvika i alla andra avseenden från de förut här beskrivna. Bada äro av brons, bära årtalet 1808 samt »ö» inom två stiliserade kvistar, allt, liksom siffrorna, graverat. Dessa stavar äro dessutom smalare, kortare och ha flera av de mindre måtten trappstegsvis ordnade i följd med längre mått eller mellan klackar, samt synas avsedda för finare mekaniska arbe­ ten. Den ena (Nord. Mus. nr 101.109) kommer från Sunne i Värmland och har ägareinitialer »C.M.H.», den andra (Nord. Mus. 4.743) med oviss härkomst är märkt »C. Steen». På samtliga stavar med mätklackarna i högerspiral äro måttsiffrorna anbragta sa att de läsas rättvända, när staven hålles i vänster hand. Alla stavar med mät­ klackarna i vänsterspiral måste hållas i höger hand för att måttsiffrorna skola kunna läsas rättvända. I vilken mån detta hade betydelse vid mätoperationerna har icke gått att utröna, ej heller om stavtyperna haft olika användning. Av denna på mycket få och därtill vaga fakta grundade undersökning synes framgå, att måttstavar av denna typ sannolikt använts i begränsad omfattning under tiden 1700—1850 vid klensmide, vissa mekaniska konstruktionsarbeten, möjligen vid serietillverkning av delar till ur, lås och liknande samt vid kontroll- mätning av stångjärn. Traditionen att Christopher Polhem uppfunnit eller åt­ minstone infört detta mätverktyg får dessutom ökat stöd. Måhända har denne store reformator inom svensk verkstadsteknik och -organisation medfört prin­ cipen från utlandet och här hemma tillämpat den såsom ett led i sin oavlåtliga strävan att vid mätning uppnå säkerhet och undvika misstag genom okunniga eller slarviga arbetare, särskilt kännbara vid den av honom bedrivna automati­ serade masstillverkningen av detaljer till mekaniska konstruktioner. På en liten tolk med trappstegsvis utarbetade mätklackar tillämpade C. E. Johansson samma kombinationsprincip under sina försök på 1890-talet att finna ett universellt praktiskt precisionsmåttverktyg, vilka ledde till det nu för mekaniska verkstä­ der i hela världen oundgängliga normalkombinationsmåttsystemet. Även om de här ur glömskan framdragna måttstavarna aldrig kunnat nå en sådan bety­ delse vore det dock värdefullt att komma till klarhet i deras historia. Upplys­ ningar om ytterligare befintliga måttstavar av ifrågavarande slag eller andra bidrag till ökad kännedom om materialet äro därför välkomna. Way-Matthiesen. 8** Meddelanden 99 Meddelanden Första Ijudfilmen i Stockholm. Den 2. maj 1944 är det precis 15 år sedan den moderna ljudfilmen först pre­ senterades för den stockholmska biografpubliken. Med flit säges här den moderna ljudfilmen, ty redan under filmens första år hade olika försök gjorts att kombi­ nera filmbilderna med ljud, dels med användande av fonograf eller grammo­ fon, dels genom ett fotografiskt förfarande. Den förstnämnda metoden hade bl. a. Edison använt (Se härom i Dasdalus 1943, s. 94), och hans kinetofon visades i Stockholm på Oscarsteatern den 23. febr. 1914. Den svenska uppfin­ naren Sven Berglund experimenterade under en längre tid efter den sistnämnda metoden, och år 1920 hade han nått så långt att det bildades ett särskilt bolag, AB Filmfotofon, för att exploatera hans uppfinning. En del enligt samtidiga tidningsreferat ganska lyckade försöksdemonstrationer gjordes, men av olika anledningar kom Berglunds metod dock aldrig till någon praktisk användning. Även uttrycket »presenterades för den stockholmska biografpubliken» har inte valts på måfå, ty en modern ljudfilmsvisning hade tidigare ägt rum i Konsert­ huset i samband med De blindas dag den 13. okt. 1928. Det var de danska ljudfilmspioniärerna Petersen och Poulsen, som gav en föreställning med sina apparater. Men, för att återgå till händelsen den 2. maj 1929, så var det Palladium samt Piccadilly, den biograf, som låg där Spegeln nu är belägen, vilka denna dag kunde annonsera de första ljudfilmerna. Bägge voro amerikanska: »Hans hustrus ära» på Palladium, ett äktenskapsdrama med Milton Sills, regisserat av Alexan­ der Korda, och »Vita skuggor på Söderhavet», Van Dykes och Flahertys ut­ märkta naturskadespel, på Piccadilly. Ingen av dessa filmer innehöll något tal, utan ljudet bestod i musik- och sångackompangemang samt en del efter- synkroniserade effekter, såsom gatubuller, dörrknackningar och dylikt. På Palladium visades emellertid ett par kortfilmer, där varieté- och sångartister framträdde. I dessa filmer hade bild och ljud upptagits samtidigt, och de voro alltså egentligen mest representativa för den nya uppfinningen. Systemet vid framförandet på såväl Palladium som Piccadilly var Vitaphone, den nu sedan länge övergivna metoden med ljudet upptaget på skivor, vilka i maskinrummet spelades upp synkront med filmens körning. Det andra systemet, där ljudet upptagits direkt på filmen, Movietone, fick stockholmspubliken stifta bekant­ skap med ett par månader senare, också på Palladium. Det var revyfilmen »Fox Movietone Follies» som hade premiär den 29. juli. Den blev också den första helt talande långfilmen, »all talkie» som den amerikanska termen löd, vilken framfördes i vårt land. Den projektionsapparat och högtalaranläggning som Palladium installerat var av det amerikanska märket Western Electric, en synnerligen dyrbar appa­ ratur, som torde stått på höjden av den tidens ljudfilmsanläggningar. Såväl Vitaphone- som Movietone-filmer kunde spelas på den, och tack vare den standardisering, som snart kom till stånd på detta område, kunde även det tyska Tobis-Klang-Filmsystemet m. fl. senare tillkomna system framföras på samma apparat. På Piccadilly användes en av biografens maskinist, Herr Gustaf Nordvist, konstruerad apparat. 100 I Amerika hade vid denna tid talfilmen redan slagit igenom; den första offentliga ljudfilmsföreställningen hade ägt rum i New York redan den 7. aug. 1926. Man kunde därför vänta sig att uppfinningen, när den nu presenterades i Sverige, nått en viss grad av fullkomning. Vad särskilt Vitaphone-filmerna beträffa var detta emellertid knappast fallet, och detta system övergavs ju också ganska snart. Det var många underliga mankemang publiken fick upp­ leva under den första ljudfilmstiden: ibland försvann bilden medan ljudet fortsatte, ibland hände det tvärtom, att bilden var kvar medan ljudet försvann, ibland kom bild och ljud i otakt och ibland drogs ljudet ut i ultrarapidtakt, allt med katastrofala följder för stämningen i filmen, särskilt då denna hade ett all­ varligt innehåll. Ljudkvaliteten lämnade också mycket övrigt att önska: stö­ rande biljud, ojämn ljudstyrka och deformering av musik och tal, så att kvinnor talade med basröst och män i diskant, allt sådant hörde till ordningen för dagen. Rätt snart inträdde dock avsevärda förbättringar, och Movietone- systemet, som redan från början, i »Fox Follies», varit ganska njutbart, blev snart så bra, att det stod klart även för de mest tvivlande att talfilmen hade kommit för att stanna. Men att den på den korta tiden av 1 1/2 år helt skulle tränga ut all stumfilm, det var det nog inte många som trodde ens efter den 20. mars 1930, då den första även konstnärligt sett helt lyckade talfilmen, ope­ rettlustspelet »Prinsgemålen» av Ernst Lubitsch, hade premiär på China. Hur ställde sig på det hela taget publik och kritik i Stockholm till den nya uppfinningen? För att ta kritiken först så kan man nog sammanfatta dess hållning efter de första visningarna i maj 1929 i ett enda ord: avvaktande, i de flesta fall med tilläggande av adjektivet misstroget. Publikens hållning var nog, av samtida intervjuuttalanden att döma, än mer negativ, men nyfikenheten inför det nya var å andra sidan så stor att flera stockholmsbiografer snart hade installerat ljudfilmsapparatur och drogo goda hus med oftast redan visade filmer, som nu återuppfördes med eftersynkroniserade ljudeffekter och musik. Bland dessa filmer fanns dock en, som delvis var direkt upptagen med tal och sång, nämligen »Jazzsångaren» med Al Jolson, vilken tidigare visats på Röda Kvarn som stumfilm men nu upplevde en ny vår i sin rätta skepnad på Rialto- biografen. Den första verkligt stora publikframgången kom emellertid först med Al Jolsons andra ljudfilm, »The Singing Fool», som hade sin premiär på Palladium den 2. sept. 1929. Från och med detta datum kan man nog tala om en vändning i publikens hållning till ljudfilmen, fastän det ännu skulle dröja rätt länge innan talfilmen i egentlig mening fick en mera allmän uppskattning, åt­ minstone vad de utländska filmerna beträffar. De svenska talfilmerna mötte däremot i allmänhet stort intresse från publikens sida. Den första svenska ljud­ filmen (genomgående avses här långfilmer) var »Säg det i toner» från Svensk Filmindustri, i regi av Edvin Adolphson och J. Julius, som gick i många veckor på Palladium från och med den 26. dec. 1929. Det må emellertid påpekas att denna film delvis var utländsk, i det att ljud och tal (det senare förekom endast i ett par scener) var inspelat i Berlin, då Råsunda Filmstad ännu icke förfogade över erforderlig inspelningsapparatur. Det var ett system med ljud på skiva, som användes vid denna upptagning. Två filmer strida om titeln »den första svenska talfilmen», nämligen S. F:s »För hennes skull» med premiär på Palla- 101 Meddelanden Meddela nden Teknik i Miniatyr. dium den ii. aug. 1930, och »När rosorna slå ut», en i Frankrike inspelad Paramountfilm med premiär pa Olympia den 30. juli samma år. Den senare var alltså den första som framfördes, men brukar i allmänhet diskvalificeras på grund av sitt utländska ursprung. Även »För hennes skull» var emellertid så till vida utländsk, att regissören, Paul Merzbach, kom från Tyskland liksom vissa ljudtekniska experter, som medverkade vid inspelningen. För min del brukar jag därför icke tveka att ge den av Edvin Adolphson i Paris inspelade filmen företräde. Einar Lauritzen. 1 gammalegyptiska gravar har man funnit noggranna och väl utförda kopior i liten skala av husgeråd, verktyg, tekniska anordningar, ibland även hela scene­ rier med människor och djur, vilket allt av religiösa skäl fått följa den döde i graven. Idén att i modell eller 1 liten skala avbilda tekniska anordningar är således mycket gammal. Det möter inga större svårigheter att följa modell- byggnadsidéerna några tusen år genom tiderna fram till slutet av 1600-talet, då modellerna fingo den betydelsefulla uppgiften att vara hjälpmedel vid den tekniska undervisningen. Särskilt under 1700-talet blommade modellbyggnads­ konsten, varom bland annat de stora modellsamlingarna i Tekniska Museet numera bära vittne. Även om skalmodeller icke längre spela samma roll som tidigare i undervisningen vid tekniska läroanstalter, så är intresset för att i liten skala avbilda maskiner och tekniska anordningar fortfarande mycket stort. Mest levande genom tiderna har byggandet av fartygsmodeller hållit sig. Det kan lätt konstateras i sjöfartsmuseer i alla länder. Fartygsmodellerna ha ofta varit sjömännens fritidssysselsättning, givit dem utlopp för verksamhetslust och också givit dem tillfälle att i modellen lägga ned något av den kärlek, med vilken de omfattat sitt fartyg i nöd och lust. Sedan flygtekniken tillkommit under de senaste årtiondena, har en livlig verksamhet inom modellflygbygget utvecklats, vilket helt säkert icke har varit utan sin direkt praktiska nytta för att göra den svenska ungdomen flygintresserad och flygkunnig. För att få en uppfattning om i vad mån även andra områden av tekniken voro föremål för modellbyggarnas intresse, inbjöd Tekniska Museet till en utställning »Teknik i Miniatyr», vilken i samarbete med Dagens Nyheter och Teknik för Alla avhölls i museets salar för tillfälliga utställningar januari— februari 1943. Framför allt genom Dagens Nyheter fick utställningen vad som behövdes, stor och god publicitet. Anslutningen från modellbyggarnas sida blev större än väntat och fler tekniska områden blevo representerade än ut- ställningsledningen vågat hoppas på. I utställningens namn låg att man som utställningsföremål icke endast åsyftade exakta modeller i skala av tekniska föremål, utan att även självständiga konstruktioner kunde få förekomma, hu­ vudsaken var att föremålen kunde hänföras till »miniatyr». Som särskilt efter­ strävansvärt angavs i propositionerna att föremålen skulle kunna hållas i rörelse, t. ex. genom tryckluft, elektricitet eller på annat sätt. Ett viktigt villkor var också att föremålet skulle så långt det var möjligt ha tillverkats av utställaren själv och att han skulle vara amatör. 102 En scen ur »Säg det i toner», den första svenska ljudfilmen. Skådespelarna i för­ grunden äro Elisabeth Frisk och Håkan W estergren. 1 bakgrunden synas bl. a. Jenny Hasselqvist, Stina Berg och Tore Svennberg. Nils Wahlbom och'Uno Henning i en scen ur »När rosorna slå ut», den första svenska talfilmen. i Många av modellerna och apparaterna på »Teknik i Miniatyr» år 1943 höllos igång med tillhjälp av en trycklujtanläggning och åskådarna kunde själva reglera driften. — Foto Dagens Nyheter. Slåttermaskin for två dragare av Helge Palmcrantzy (1842, 1880) konstruktion, tillverkad vid AB Palmcrantz & Co. omkring 1883. Gåva till Tekniska Museet av Lantbrukare Joel Erlandsson, Rönninge. — T . M , 21333. Utställningen bjöd på många överraskningar. Det visade sig att det fanns intresse för miniatyrarbete av detta slag i alla åldrar och att de insända före­ målen varierade från ytterst klumpiga försök, utförda med enkla verktyg eller andra hjälpmedel till mästerverk av miniatyrbyggnadsteknik, åstadkomna med utmärkta och dyrbara verktygs- och instrumentuppsättningar. Alla i utställningen deltagande amatörers arbeten underkastades en gransk­ ning av en tävlingsjury, som vid sin bedömning tog hänsyn till de resurser, som stått modellbyggaren till buds för att bedömningen skulle bli rättvis inom de skilda tävlingsklasserna för olika tekniska områden och för olika åldrar. Den prissumma som stod till förfogande delades i större och mindre anvis­ ningar, vilka icke kunde förvandlas till kontanter, utan endast till verktyg och material hos järnhandlarna, som välvilligt lämnat sin medverkan. Det var ut- ställningsledningens förhoppning att på så sätt kunna stimulera amatörerna till arbete, och att hjälpa dem som behövde hjälpas. Om anslutningen sålunda var god och intresset stort från dem som deltogo i utställningen, så visade sig att intresset från allmänhetens sida överträffade även de högst ställda förväntningarna. Vissa dagar kunde icke ens alla musei- besökarna tagas emot i utställningssalarna, utan många fingo vända utan att ha sett utställningen. Salarna kunde nämligen icke taga emot mer än ca 5.000 personer per dag. För utställningsledningen var den frågan naturlig: vad är det som drar en sådan publiktillströmning till en utställning av så liten omfattning som Teknik i Miniatyr? Att ge ett fullt säkert svar är icke lätt. Ett försök skall dock göras. Svenska folket är intresserat av tekniska ting och vill se apparater och maskiner i rörelse och helst även, hur dessa se ut inuti och hur de fungera. Det är lättare att förstå en maskin — som i full skala är svår att överblicka — när den är gjord i gripbar form och håller sig inom ögats synfält. Alla önska sysselsättning för sina händer under fritidsstunderna, men komma sig kanske inte för att bygga modeller, snickra eller överhuvud taget själv skapa något. De bese därför gärna och kanske med ett stänk av avund, vad mera företagsamma människor åstadkommit under innehållsrika och varför inte lyckliga timmar som avkopp­ ling från annat arbete. Även hos den äldste finnes pojksinnet kvar och ingen är för gammal eller för ung för att icke kunna lära sig något tekniskt nytt, eller åtminstone försöka att göra det. Utställningen anslöt sig på ett lyckligt sätt till Tekniska Museets innehåll och samlingar och de besökare torde ha varit lätt räknade, som icke fortsatte från Teknik i Miniatyr till museets maskinhall med dess stora originalmaskiner. En museiutställning, som på fyra veckor har över 40.000 besökare, hör till sällsyntheterna, och den kan icke ha varit utan en positiv verkan. Om den har kunnat stimulera till skapande fritidssysselsättning för gammal och ung, har därmed vunnits ett av de två mål som satts upp. Det andra, att utställningen skulle öka kunskapen om och intresset för museets teknisk-historiska samlingar, det har nåtts i full utsträckning. Dock måste ihågkommas att denna utställning var ett första experiment. Ett upprepande kommer att äga rum, förmodligen i en något annan form, för att om möjligt öka utbytet såväl för deltagarna som 105 Meddelanden Meddelanden Åskledare. för publiken. Rörande organisationen av Teknik i Miniatyr 1943 hänvisas till sidan 29 i museets årsberättelse. Torsten Althin. Den första åskledaren uppsattes år 1752 av Benjamin Franklin i Philadelphia. Torbern Bergman påpekade i sitt inträdestal i Vetenskapsakademien år 1764 åskledarens nytta. Några år senare försågos flera svenska kyrkor med åskledare, bland andra Strängnäs domkyrka, som år 1780 träffades av två åskslag, men tack vare åskledaren undgick större skador. Om åskledaren på Strängnäs domkyrka finnes följande notis, daterad Streng- näs den 5 November 1773, i »Dagliga Tidningar eller Dagligt Allehanda» för den 15 november. »De Elecktriska ledningar, som förleden Sommar utstakades på Dom-kyrkan af Herr Professor Wilke, äro nu werkstälde. En Järn-kedja på Tornets nedersta Kopparlist til Taket, och sedan ifrån Tak-listen ned uti en stensatt grop, som har en watten-ådra, hwarigenom Åske-eld kan ledas ned i jorden förbi hvad eldfängt är. At denna Theorie har sin riktighet, finner man af Banks och Soländers curieuse Rese-Beskrifning til Södra Polen. Wid deras landning i Batavia den 10 October 1770 har Åskan där warit förskräckelig med ouphörlig eld, storm och regn; Capitainen har straxt utstuckit en Järn-kedja ifrån Stor- Masten i den direction at hon wetar ut öfver sidbord, den har ljungelden fölgt så tätt, att hon sett ut som en löpande eldstråle. Åskan har då slagit ned uti en utländsk Ostindie-Man, som legat icke längre än twå Cabel-längder ifrån, brutit ned hans Stor-Mast, och spilrat Stor-Stången i tusende stycken, hwarwid slaget warit så starkt, at Engelske Skeppet slingrat under fotterna, lika som i en jord- bäfning, Gewäret som Constapeln laddade, skakades utur hans händer, och ladd- stocken bröts af. Synlige orsaken till Holländarnes olycka hölts före wara den, at han hade Järn-spindel på toppen, hwarifrån Auctor warnar alla Sjöfarande i de Tropiska Hafwen, där Åskan, den åresens tid särdeles, så gräseligen grasse- rar. Voyage round the World Vol. III pag. 713.» Gun Adler f. Upmark. Under excerpering och avskrivning av en samling brevkopieböcker från 1870- talet i Tekniska Museets samlingar möttes jag då och då av blad, där antingen kopieringen tagit dåligt eller den gamla skriften under decenniernas gång blivit starkt urblekt eller delvis försvunnit. Det gällde då att söka renovera och bättra på den oläsliga skriften, så att den nödtorftigt kunde tydas. Den metod jag ville använda förutsatte, att i det ursprungliga bläcket ingått någon järnkomponent. Om så vore fallet, borde en förstärkning av skriften kunna äga rum genom framlockande av den färgstarka järnrodaniden. En del preliminära försök gav vid handen, att man måste arbeta icke endast med rodankalium utan även med saltsyra och jag kom fram till en ungefär 0,75 normal saltsyra och en 2-procentig rodankaliumlösning såsom lämpliga. Efter Renovering av gammal bläckskrift. 106 försök med blandningar av två reagenser, syntes det vara lämpligare att låta det tunna kopiepapperet underkastas två skilda operationer: i) fuktning med saltsyra samt efter torkning 2) fuktning med rodankaliumlösningen. Det föreföll som skulle själva fuktningsmetoden spela en rätt avgörande roll. Det gällde att överföra de kvarvarande små järnresterna till järnklorid, men denna fick icke lösas bort ur papperet utan skulle stanna kvar på sin plats. Den arbetsform jag kom fram till, var att med en hårpensel doppad i saltsyra fukta en matt glasskiva, så att den nätt och jämt blev glänsande. Mot denna lades papperets skrivsida. På den andra sidan papperet lades ett paraffinerat papper och så strök man med handen pressad ovanpå detta. Saltsyran sögs då upp i skriftresterna. Den uppkomna järnkloriden kunde varken gå ned i glasskivan, ej heller upp i det paraffinerade papperet utan stannade på sin ursprungsplats i original- papperet. Detta förfarande gav bättre resultat än försök med att använda kopie- press vid papperets fuktning. Sedan papperet nödtorftigt torkat en liten stund upprepades processen, denna gång med glasskivan fuktad med rodankalium. Resultaten voro icke jämna. Ibland voro de utmärkta, en annan gång ej fullt så bra. Skriften, järnrodaniden, blir ej bestående utan måste läsas snarast möj­ ligt. Efter några timmar bleknar den och försvinner. På grund av luftfuktig­ heten hydrolyseras järnrodaniden till rodanvätesyra, som är flyktig, samt fer- rihydroxid, som stannar kvar men är osynlig. Den ringa mängden saltsyra torde enligt min mening knappast skada papperet och kaliumrodaniden är utan inverkan. Gösta Bodman. Den välkända länkförbindelsen mellan två axlar har många namn — cardan- knut, cardan och polhemsknut. Ur teknisk-historisk synpunkt äro strängt taget alla tre benämningarna missvisande. Geronimo Cardano (1501, 1576), som var en känd italiensk filosof, matematiker och läkare har visserligen fått sitt namn förbundet med den efter honom uppkallade cardanska ringupphängningen, men han är icke uppfinnare till konstruktionen, ty den fanns långt före hans tid. Han har heller icke använt denna idé vid koppling av två axlar som bilda vinkel med varandra. Det är ju den anordningen som vi sedan ganske länge kalla cardan eller cardanknut. Fullt så gammal som från Cardanos tid är icke axelkopplingen. Den finnes första gången avbildad på en teckning från år 1664, som återger en detalj i ett tornurverk. Uppfinnare anses vara jesuiten Kaspar Schott, som dog i Wiirzburg 1666. Vid den tidpunkten var Christopher Pol­ hem fem år gammal. Att även hans namn är förknippat med konstruktionen, sammanhänger med att han i en del av de av honom uppfunna maskiner, som han byggde för sitt stora manufakturverk Stjernsund i Dalarna, även använde detta slag av axelförbindelser. Kanske har det varit av lika stor betydelse, att han också i sina skrifter och även på annat sätt propagerat för användning i maskiner av sådan axelkoppling. På så sätt har hans namn kommit att åtmin­ stone i Sverige förbindas med denna viktiga maskindetalj. 9 Om polhemsknuten. Meddelanden 107 Meddelanden 108 Är man rättvis, bör man således säga att Cardano har fått låna sitt namn till en gammal uppfinning, Kaspar Schott har man glömt bort och Polhem var den förste, som i vårt land mera officiellt använde länkförbindelse mellan två axlar. Cardan är ett kort ord och har blivit ett internationellt tekniskt begrepp, mera än en förkortning av ett personnamn. Polhemsknut är ett gan­ ska långt och för utlänningar obegripligt ord. Men det erinrar om en av våra tekniska stormän och hans betydelse för svensk mekanik. Att han icke upp­ funnit konstruktionen är en annan sak, som inte hindrar att vi kunna ha kvar namnet polhemsknut, om vi blott ha det historiska händelseförloppet i minnet. r. A. FÖRFATTAREREGISTER 19 3 1 — 1 9 44 DADALUS 1 931 — 1 944 110 Adler, Gun: Åskledare, en 1700-tails notis. 1944, s. 106. Althin, Torsten: Industrihistoriska minnesmärken. 1932,5. 110. Polhemsstickan. 1932, s. m. Carl Daniel Ekmans liv och person. 1935, s. 48. Industrihistoriska minnesmärken. 1935,5. 106. »Hans papper äro brända!» 1938, s. 109. Sveriges andra ångmaskin. 1939, s. 50. Sveriges äldsta bevarade fartygspropeller. I939> s. 94- Augustin Ehrensvärds anteckningsbok från år 1729. 1939, s. 106. Stjernsunds manufakturverk år 1729. 1940, s. 54. Omdömen om det tekniska museet i Stock­ holm för 150 år sedan. 1940, s. 103. Kraftöverföringen Hellsjön—Grängesberg år 1893 i samtida beskrivning. 1940, s. 98. Ett Polhemsspel vid Falu gruva. 1942, s. 94. Tjugo år. En återblick och några minnen. 1944, s. 37. Teknik i Miniatyr. 1944, s. 102. Om polhemsknuten. 1944, s. 107. Ambrosiani, Sune: Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, I. 1936, s. 66. Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, II. 1937, s. 76. Alm, Josef: »Werchmestere». 1943, s. 99. Anbo, Lars: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Andersson, Tore: Den första vattenledningen? 1931, s. 117. Sveriges första järnbro? 1931, s. 118. Den första svenska räknemaskinen? 1932, s. 106. Martin Wibergs räknemaskin. 1933, s. 98. Notis om tidiga svenska ångmaskiner. 1933, s. 104. Ångdriven karusell? 1934, s. 113. »Elektriskt ägg?» 1935, s. 104. Notis om ångsprutor. 1937, s. 107. Andrén, Erik: Rademachersmedjorna i Eskilstuna och de­ ras arkitekt. 1942, s. 40. Anstrin, Hans: Från handpappersbruk till maskindrift på 1830-talet. 1935, s. 68. Bieckström, Arvid: Arbets- och disciplinförhållanden vid Rör­ strands Porslinsfabrik under 1700-talet. 1934, s. 50. Benedicks, Carl: Förord till Emanuel Tranas uppsats om F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74. Bjarme, Alfred: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Björkbom, Carl: Ett projekt att bygga en ångmaskin i Sveri­ ge år 1725. 1936, s. 80. Bodman, Gösta: Förstärkning av otydlig bläckskrift, 1944, s. 106. Boesen, Gudmund: Stålskulptur i De Danske Kongers Krono- logiske Samling paa Rosenborg. 1941,5. 106. Bäckström, Helmer: Daguerreotypien i Sverige. 1943. s. 63. Talbots fotografier på papper. 1944, s. 61. Carlqvist, Sten: En masugnsmodell från 1700-talet. 1931, s. 121. Polhems klädespress. 1932, s. 109. Polhems flottbro. 1933, s. 109. Kanonborrningsmaskin från 1700-talet. 1934, s. 117. K. Tekniska Högskolans ritningssamling. I93J, s. 105. Mudderpråm från år 1749. 1937, s. 108. Christel1, Einar: Data om fartygspropellern. 1934, s. 110. Collberg, Gustaf: »En telefon i varje hem». 1943, s. 85. Corin, Car1-Fredrik: A. N. Edelcrantz’ ångmaskinsprojekt år 1809. 1940, s. 72. Eli, Bernhard: Starkströmskabel på 360 meters djup. 1931, s. 82. Granma1m, Georg: Bergsrådet Johan Erik Norberg. 1941, s. 66. Grenande r-Nyber g, Gertrud: Beklädnadsindustriens historia. 1942, s. 102. Gullbring, Maj: Crystal Palace. Kring en färglitografi. 1944, s. 83. Göransson, Edward: Arvid Johanssons boksamling. 1937, s. 108. Hagen, Ellen: Carl Bernhard Wadström. 1941, s. 78. Hernmarck, Carl: Polhems snusdosa. 1942, s. 69. Hessen, Gustaf: Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. 1932, s. 60. Hildebrand, Elis: Rinmansarkivet. 1939, s. 105. H u b e n d i c k, E.: »Mera arbete». 1931, s. 74. Olika tiders uppfattning om temperatur- begreppet. 1932, s. 78. Perpetuum mobile. 1933, s. 86. James Watts liv och verk. 1936, s. 96. Gasgeneratorn förr och nu. 1941, s. 38. Hultberg, Gösta: Martin von Wahrendorff. 1938, s. 88. Håkanson, Harald: Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900. 1938, s. 72. En elteknisk kuriositet. 1939, s. 107. Jansson, August V.: Släplinorna till Andrées polarballong. 1932, s. na. Johansson, Arvid: Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. 1933, s. 52. Killig, Franz: öländska slipverk och skurkvarnar. 1935, s. 76. Lenk, Torsten: Daterat läskpapper. 1943, s. 94. Landberg, Erik: En ångmaskinsritning. 1935, s. 106. Linder, Gurli: Om S. A. Andrée. 1934, s. 84. Lindh, Nils: Hönsäters alunbruk. 1942, s. 50. Lindmark, Tore: Ängteknikens utveckling efter James Watt. 1936, s. 118. Lundeberg, Erik: Hesselmanmotorn som bilmotor. 1931, s. 98. Malmsten, Karl: Från krigsingeniör till bergsingeniör. 1942, s. 60. Martin, Harald: Ciervas autogiro. 1933, s. 94. Matthiesen, Lennart Way-: John Ericssons varmluftsmaskin. 1932, s. 86. En 1600-tals måttstav. 1933, s. 100. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, I. 1934, s. 107. Gotländska kalkugnar. 1935, s. 104. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, II. 1935, s. 109. En precisionsmekaniker. 1937, s. 102. Grov ankarkätting från Tönshammars Bruk. 1941, s. 106. En analysvåg. 1941, s. 109. Några historiska aluminiumföremål. 1943, s. 79. Pollhemsstickan II. 1944, s. 94. Meyerson, Äke: Rationaliseringssträvanden vid svenska ge­ värsfaktorier under 1700-talets mitt. 1937, s. 90. Carl Knutberg. 1937, s. 102. En ritningsskatt. 1939, s. 68. Lauritzen, Einar: Svenska Filmsamfundets samlingar. 1940, s. 107. Filmihistoriska Samlingarna, årsredogörelse. 1941, s. 27. »Carl XII»-filmen. 1941, s. 109. Rörlig filmkamera förr och nu. 1942, s. 100. Edisons kinetoskop och »Svarta Maria». 1943, s. 94. När ljudfilmen kom till Stockholm. 1944, Nyströmer, C. Bertil: s. 100. Carl (Carlos) Nyströmer. 1937, s. j8. Neumeyer, Friedrich: Carl August Ehrensvärds ballongteckningar. 1943, s. sj. Nihlén, John: Spiselstolpen från Kullands gård. 1931, s. 114. DälDALUS 1931—1944 111 DÄ.DALUS 1931 — 1 944 112 Pichler, Nils: Automatisk brandalarm. 1939, s. 102. Rang, Valdemar: De gamla mudderverken i Malmö hamn. 1941, s. 100. Rennerfelt, Ivar: Flytande tillverkning av hästskor på 1880- talet. 1944, s. 73. Rönnow, Sixten: En glasbruksmålning. 1931, s. 108. Ett par fotografiska inkunabler från 1850- talet. 1932, s. 100. Bidrag till en svensk Technologia Numis- matica. 1941, s. 84. P. G. von Heidekens bruksvyer. 1942, s. 99. Svenskt Industri- och Handelsmuseum 1895 — 1909. 1943, s. 35. Sahlin, Carl: Svenska linbanekonstruktioner. 1931, s. 56. Nordens äldsta byggnadsritning. 1931,5. 116. Presskopiering av brev. 1931, s. 116. Den första svenska blåkopian. 1931, s. 117. Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tid till omkring år 1850. 1932, s. 48. Det 100-åriga ölet i Dannemora bergslag. 1933, s. 88. Vaskguld i norra Skandinavien och Finland. 1936, s. 44. De släta fingerringarna. 1938, s. 40. Ervalla bruk. Dess utrustning och drift under 1600-talet. 1940, s. 38. Tidigt användande av läskpapper. 1941, j. 108. Simonsson, Sten: Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta bruk. 1935, s. 96. Om mältning och brygd vid några gamla bruk. 1938, s. 104. Sköldberg, Sven: Christopher Polhems Konstige Tapp. 1939, s. 86. Till blixtlåsets historia. 1940, s. 84. Beskrivning av Edelcrantz’ ångmaskin. 1940, s. 80. Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. ludsons originalblixtlås till Tekniska Museet. 1942, s. 106. Smedberg, Richard: Äldre förslag till tunnel under Öresund. 1937, s. 42. Smedinge r, Helge: J. G. Darell, en pionjär inom eltekniken. 1940, s. 100. Stolt z, Elof: De skandinaviska alunbruken. 1934, s. 96. Svedberg, Ivar: Andrées ballonghus. 1931, s. 88. Svensson, Helge: Jonas Wenströms-utställningen 1933. 1934, s. 102. Tandberg, John: Esaias Tegnér och magnetismen. 1939,5.78. Trana, Emanuel: F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74. Trotzig, Dag: Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjernsund. 1938, s. 56. Törnebohm, Hilding: Måttens mästare, C. E. Johansson. 1944, s. 53. Weibull, Waloddi: Alexander Lagermans livsgärning. 1934, s. 68. Westerlund, Gunnar: Talmaskinens uppfinnare. 1942, s. 78. Grammofonen i varumärket. 1943, s. 103. Ängström, Tord: Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. 1932, s. 74. SVENSK INGENIÖRSKONST OCH INDUSTRI I ANNONSER FRÅN AB Alfort & Cronholm. Allmänna Svenska Elektriska AB. Avesta Jernverks AB. E. A. Bergs Fabriks AB. AB Bofors. AB Bolinder-Munktell. Elektriska Svetsnings AB. Fagersta Bruks AB. AB Ferrolegeringar. AB Malcus Holmquist. Höganäs-Billesholms AB. AB Kanthal. AB Karlstads Mekaniska Werkstad. Köpings Mekaniska Verkstads AB. Lidköpings Mekaniska Verkstads AB. Telefon AB L. M. Ericsson. Linköpings Armatur- och Metall­ AB Zander & Ingeström. fabriks AB. AB Åtvidabergs Industrier. Lumalampan AB. Nitroglycerin AB. Nordisk Rotogravyr. AB Osram-Elektraverken. Sandvikens Jernverks AB. Sieverts Kabelverk. AB Slipmaterial-Naxos. AB Stockholms Patentbyrå. Stora Kopparbergs Bergslags AB. Cementa,SvenskaCementförsäljningsAB. AB Svenska Järnvägsverkstäderna. AB Svenska Kullagerfabriken. AB Svenska Metallverken. Svenska Turbinfabriks AB Ljungström. GENOM / fockholm/"Patentbyrå STOCKHOLM "CENTRUM" KUNGSGATAN 36 STOCKHOLM Här skrotas ädelstenar! Om Ni någon gång köpt ett verkligt fint nr, kommer synas den av särskilt utbildade flickor, som med Ni säkert ihåg, hur urmakaren som sista argument öppnade boetten och visade Er, hur det på verket stod ingraverat t. ex. ”15 rubis”. Femton små ru- biner fanns det i klockans lager, och ju flera det finns, desto bättre är uret och desto säkrare går det. hundra gångers förstoring i sina mikroskop gå på jakt efter de minsta fel hos stenarna — sprickor, ojämnheter, smutsfläckar. Kontrollen är sträng — bara 80 °/o av de rubiner, som leverantören redan godkänt, klara LM Ericsson- flickornas skarpa ögon. Återstoden stoppas obön­ hörligen, men så går också varje elmätare från LM Ericsson som en precisionskronometer! På samma sätt är det med en elmätare, och i varje elmätare från LM Ericsson finns det därför en rubin i lagret till den lilla skiva, som Ni genom mätar- fönstret kan se snurra i takt med strömförbruk­ ningen. Det vill en ädelsten till för att strömmen Samma stränga kontroll är det, som varje LM skall mätas rätt på öret! Dessa stenar får LM Ericsson från världens mest kända specialist pä området, noga granskade och avsynade före leveransen. Men — LM Ericsson granskar dem ännu noggrannare. Innan en enda rubin får komma in i en LM Ericsson-mätare av- TELEFON AKTIEBOLAGET LM ERICSSON • LM ERICSSONS FORSÄUNINGSAKTIEBOLAG LM ERICSSONS KASSAREGISTER AKTIEBOLAG • AKTIEBOLAGET SVENSKA ELEKTRONRÖR Ericsson-produkt genomgår, innan den får etiket­ ten ”klar för leverans”.  r SPECIALITETER Självsmörjande kikkranar Knutsilplåtar Birds massasilar Syrafast mejeriarmatur Gjutgods av: Koppar-, Aluminium- och magnesiumlegeringar Varmpressgods av: Mässing- och lättmetall LINKÖPINGS ARMATUR- och METALLFABRIKS A.B. LINKÖPING _____________________________________________________ J I/ed ÖOO-ÅRIGA ANOR AVESTA JERNVERK FO“ av rostfritt, syrafast och värmebeständigt stål ^ Clv€Äta^ SVEISIIIKERODEI^ AVESTA JERNVERKS AKTIEBOLAG • AVESTA  tänger rädda situationen Ett stort urval tänger för motorbran­ schen ingår i tillverkningsprogram­ met. I övrigt finns en Bergs-tång för de flesta ändamål. Bergs tänger äro representanter för svensk kvalitets- vara, då den är som bäst. m E. A. BERGS FABRIKS A.-B, ESKILSTUNA INågra vanliga tångtyper för motorfolk.  SPÄNNING! garanti för produkter från QjGUngar som löser kundernas problem så långt råvarulaget gör det möjligt. STOCKHOLM TROLLHÄTTAN KONTROLL ERFARENHET KUNNIGHET  HAR SVENSKA METALLVERKEN BIDRAGIT I svenskbyggda flygplan ingår olika delar av lättmetall från våra verk såsom plåt, rör, profiler, nit m. m. R B S V E R S H fl ITlETflLLVERKEn Huvudkontor: VÄSTERÅS FörsäIjningscentraI: STOCKHOLM Avdelningskontor: Göteborg, Malmö, Jönköping, Eskilstuna, Sundsvall  B LA-RAN D-CEMENT LIMHAMN OLAND HELLEKIS SLITE KÖPING SVENSKA CEMENTFORSALJNINGS AKTIEBOLAGET CEMENTA STOCKHOLM • MALMO . GOTEBORG ÅTERFÖRSÄLJARE FINNAS PÅ ALLA STORRE ORTER LANDETS ÄLDSTA OCH STÖRSTA SPECIALFIRMA FÖR BÅGSVETSNING ELEKTRISKA SVETSNINGS-AKTIEBOLAGET ELEKTRODFABRIK OCH HUVUDKONTOR I GÖTEBORG SVETSMASKINFABRIK l LAXÅ FILIALER l STOCKHOLM • MALMÖ • SUNDSVALL • LUDVIKA KÖPINGS FRÄSMASKINER 21 spindelhastigheter — från 19,4 till 1280 varv/min. Ansättbara rullager för spindel och samtliga stativaxlar. V evinställningar av hastigheter och matningar, vilka äro direkt avläsbara å sifferskivor. Snabbtransport av bordet i alla rikt­ ningar. 24 matningar: längd- och tvärmatning 9,35—1280 mm/min., vertikalmatning 4,68— 640 mm/min. Sätthärdat legerat specialstål i spin­ deldrivningens kugghjul vilka löpa i olja. UNIVERSALFRÄSMASKIN UF ! KÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AB • KÖPING Alla modeller levereras nu i grön frostlackering Dä vi för några är sedan introducerade den gröna Halda-maskinen slog nyheten snabbt igenom. Nu leverera vi även Facit i Halda- grönt. Det är en trivsam färg. vilsam för ögonen, och frostlacke­ ringen gör, att inga irriterande ljusreflexer uppstå. Facit har även tekniskt förbättrats. På Facit El-Automat har divi­ sionen väsentligt förenklats, varigenom ett arbetstempo bortfaller. Facit är lätt att lära och lätt att sköta. Ni, som redan har Facit, vet hur snabbt den arbetar. Men ändå finns det kanske genvägar, som Edra Facit-räknare inte tänkt på. Låt därför våra Facit-demon- stratriser ge Er personal en liten instruktionskurs — utan kostnad för Eder! Ring och avtala tid. STOCKHOLM, Tel. ”Åtvidabergs Industrier”. Göteborg, 0. Hamng. 30. te!. "Åtvidabergs Induitrier". Malmö, Utterg. 1, tel. "Atvidabergi Industrier FACIT EL-AUTOMAT — automatisk division, automatisk tabulering och automatisk noll­ ställning. FACIT FK — även den en elektrisk snabb­ räknare. FACIT TK — handmaskin med 10 tangenter. FACIT LX — handmaskin. Extra stor kapa­ citet. Försäljningskontor över h c li landet BOFORS NOBELKRUT en försvars- och försöriningsindustri. År 1898, två år efter Alfred Nobels död, grundades på basis av hans forskningar A.-B. Bofors No­ belkrut. Vad detta företag betytt för vårt försvar är allmänt känt. Men det kanske inte är lika bekant att en betydande civil tillverkning utvecklats såväl ur som vid sidan av den militära. Tänk på betydelsen av de konstgjorda sötningsmedlen sacka- rin och krystallos, de moderna nitrocellulosalackerna, det högeffektiva desinfektions­ medlet kloramin, eller på acetanilid, som av läkemedelsfabrikerna förädlas till olika sulfonamidpreparat. Bofors Nobelkrut är sålunda tillverkare av såväl färdiga pro­ dukter som halvfabrikat för den kemiska förädlingsindustrien. Dessa tillverkningar äro inte blott ett viktigt led i vår nu bekymmersamma folkförsörjning, de komma även att bli av stor betydelse i fredstid och utgöra därför samtidigt en värdefull be­ redskap för framtiden. BOFORS NOBELKRUTS CIVILA TILLVERKNINGAR OM FAUTA: Lacknitrocellulosu, kollodiumbomull, sackarin, krystallos, kloramin, konstbartser, gelalineringsmedel för lacker och fernissor, perit ( pentaerytrit), nitrobensol, anilin och anilinsalt, acetanilid, tiodifenylamin m. m. Flertalet av ovanstående produkter försäljas av CENTRALBOLAGET FOR KEMISKA INDUSTRIER A.-B. i Stockholm såsom generalagent. AKTIEBOLAGET BOFORS NOBELKRUT mycket breda slipskivor är Lidköping Centerless nr 45 suverän Intill 1936 fanns ingen centerless-slipniaskin med bredare slipskiva än 250 mm. Ar- betsstycken av större längd kunde följaktligen ieke eenterless-slipas enligt instieksme- toden, förrän Lidköping vid denna tidpunkt började tillverka maskiner med dubbelt så breda slipskivor. I den här avbildade maskinen kunna slipskivor upp till 585 mm bredd användas, och en ny maskin för max. 800 mm levereras inom kort. Såvitt be­ kant är Lidköping alltjämt den enda tillverkare, som vågat sig på maskiner med så enorma slipskivebredder. Att det lyckats beror givetvis pä, att slipskivan här, som på alla Lidköping Centerless, är dubbelsidigt lagrad mellan tvenne mycket kraftiga lager. Tack vare dessa maskiner ha hittills okända produktionssiffror kunnat uppnås. En ökning av produktionen till det tioduhhla hör således inte till ovanligheterna. Begär specialprospekt och anbud. U,MW LIDKÖPING ffiHffiMMi 'O LIDKÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AKTIEBOLAG • LIDKÖPING Efter omfattande experiment är det nu möjligt att vid Söderfors med en av Martin Wiherg uppfunnen metod framställa mjukt järn direkt ur malmen. Den porösa produkten, som kallas järnsvamp, är ett utom­ ordentligt råmaterial för framställning av kvalitetsstål. Söderfors Bruk, som ständigt strävat att framställa hästa möjliga kvalitetsstål, baserar numera sin stålproduktion på järnsvamp. Hög och jämn kvalitet uppnås därigenom, varjämte vid denna metod en väsentlig besparing av träkol göres i jäm­ förelse med vad fallet är vid tackjämsprocessen. Uppfinnaren, professor Martin Wiberg (t, h.), delar med framlidne disponenten för Stora Kopparberg Emil Lundqvist (t. v.) och den framstående tekniska sakkunskapen hos Söderfors ingeniörsstab äran av järnsvamps- problemets lösning enligt Wiberg-metoden. Söderfors Sisr///M j-J//// /Jtf f/r/f//// Söderfors Bruk, Söderfors ÄGARE: STORA KOPPARBERGS BERGSLAGS AKTIEBOLAG Illaml amårhMinysvärda KMW haplimiurlmer kunna nämnas Lilla Edet Vargön Svir Hojum som genom sina goda provnings- och drifts- resultat föranledde kaplanturbinens genom­ brott icke endast i Sverige utan i hela världen som med en löphjulsdiameter av 8 m har världens största kaplanturbinhjul som nu äro de näst största turbinerna i världen. Löphjulsdiameter: 7,42 m som vid provningen lämnade 78 500 hk, vilket torde vara det största hästkraftbelopp, som någon i drift varande kaplanturbin i världen avger AKTIEBOLAGET KARLSTADS MEKANISKA WERKSTAD Mur det svensku sta/et beurbetfts • • • Sv«‘iiskl slal — «l«‘t är ord. som övrrallt i god insats genom att till denna industri le>erera maskiner av yppersta konstruk­ tion. fj Framstående ingenjörer oeh en ar­ betarstam. som under generationer ärvt oeh förvärvat sin yrkesskicklighet, nedlägga i konstruktionen orh tillverkningen av de välkända svarvarna oeh pressarna del bästa, världen in»e rt-sin-kl. ord som tala om ära oeh om arbete i