Dsedalus
TEKNISKA MUSEETS
ÅRSBOK
1952
TEKNISKA MUSEET• STOCKHOLM 1952



L

TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK
1952
DÄDALUS


DÄ D A L U S
TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK
19 5 2
STOCKHOLM 1952

Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin.
Vid återgivandet av text eller bilder angives såsom källa: Dcedalus 1952.
Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 1952. Typografi: Anders Billow.

IVOI har varit Tekniska Museets tjugoåttonde arbetsår. Detta har
icke varit något märkesår med öppnande av nya avdelningar eller arrangerande av större uppmärksammade utställningar. Äret har i stället varit fyllt av arbete på den inre fronten för ordnande av museets magasinerade samlingar och med förarbeten för kommande nya avdelningar i museets permanenta utställningar. Att den utåtrik­ tade verksamheten i viss mån hållits tillbaka, har främst berott på det ovissa ekonomiska läget. Museet måste nämligen till väsentlig del lita till den medverkan i olika former, som lämnats från vårt lands industriföretag. Den tid av inflation, som vi nu uppleva, gör allting mer än annars oberäkneligt, och därför har museiledningen måst ställa sig avvaktande till nya och ekonomiskt krävande projekt, hur önsk­ värt det än hade varit att få dem genomförda.
5
INLEDNING

Besöksfrekvensen har på grund av frånvaron av större publik­ fångande utställningar visserligen totalt varit något lägre än tidigare, men antalet besökande i museets permanenta avdelningar har ökat något.
En ny verksamhetsgren har tagits upp under året, därigenom att under museets öppethållande på söndagarna arrangerats korta popu­ lärvetenskapliga föredrag med fysikaliska experiment i museets före­ läsningssal. Detta har livligt uppskattats icke minst av den ungdom­ liga delen av publiken.
Av årsberättelsen för 1951 framgår, att museet mötts av samma mycket stora välvilja som under tidigare verksamhetsår, både när det gällt gåvor till samlingarna och när det gällt de för arbetets bedri­ vande erforderliga medlen. För det stöd och intresse, som under det gångna året på mångahanda sätt kommit museet och Föreningen Tek­ niska Museet till del, uttala vi vår tacksamhet.
Stockholm i mars 1952
HELGE ERICSON
Ordförande i styrelsen
för Stiftelsen Tekniska Museet.
STEN WESTERBERG
Ordförande i Föreningen Tekniska Museet.

INNEHALL
Inledning.......................................................................................................5
Daedalus ............ 9
Redogörelser.
Tekniska Museet under år 1951 . . Föreningen Tekniska Museet under år 1951
Avhandlingar.
. • ...
.11 37
Eli F. Heckscher, Christopher Polhem och hans tid. An­ förande på Polhemsdagen den 30 augusti 1951 . . 41
Waloddi Weibull, Matematiken, maskinen och människan 47 tians tiylander, Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och
........
Abraham Eurenius
Gösta Bodman, Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747, III 103 Torsten Althin, Italienska textilmaskiner i England un­
der 1703-talet
.........
117
Gertrud Bergman, Charles Apelquist. En pionjär inom
den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige . . 129
Carl Björkbom, Teknisk dokumentation för hundra år
...........
sedan
Martin A. Ohlson, Viksbergsbacken. Kring museistadens
på Kungl. Djurgården historia
Meddelanden.
.....
147 161
. 172
Inga Lindskog, Arvid Faxe och hans stenpapper . Sten Lundwall, Jacob Magnusson Dahl, urmakare på
..........
Stjernsund
Författareregister1931—19*2 .......181 Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . 189
57
177


zr ^'dedalus 1952 är den tjugoandra årgängen av årsboken. Från
början har icke funnits någon på förhand uppgjord plan för vad de olika årgångarna skulle successivt innehålla. Det register över inne­ hållet i de tjugotvå årgångarna, som finns i slutet av denna årsbok, visar trots detta att uppsatserna och meddelandena täcka ett mycket stort område av den del av teknikhistorien, som faller inom Tekniska Museets verksamhet. Genom årsboken ha åtskilliga personliga insatser och teknik- och industrihistoriska händelseförlopp blivit framdragna i ljuset och behandlade, vilket antagligen icke skulle kunnat äga rum om icke museets årsbok regelbundet kunnat utgivas. Efter hand som åren gått har kunnat konstateras, att Dtedalus blivit en viktig källa, som allt oftare användes av forskare och författare på detta speciella
område. Mången gång ha de i årsboken publicerade uppsatserna en­ dast varit försök till penetrering av det historiska skeendet, men just därigenom ha de öppnat nya dörrar på glänt för fortsatt forskning och vidare studier. Innehållet i denna årgång bär just vittnesbörd om den strävan som redan från början förefunnits och som gått ut på att utreda detaljproblem för att åstadkomma inkörsportar för kom­ mande arbete samt att hedra hittills förbisedda pionjärer inom in­ geniörskonst och industri.
D<zdalus har strävat efter att vara det forum där teknici och in­
dustrimän ur det förgångna komma direkt eller indirekt till tals. Har 9
DÄ.DALUS

10
detta någon betydelse? Givetvis kan icke avläsas direkta resultat av
ekonomiskt värde för produktionslivet av i dag, men en verksamhet, av vilket slag det vara må, som icke har en historisk anknytning, är och förblir rotlös. 1 känslan av detta har ett betydande antal av vårt lands industriföretag ägnat intresse åt att utreda det egna företagets historiska rötter även i tekniskt hänseende. Våra teknici ha därigenom fått en alltmer vidgad förståelse för sambandet mellan forna tiders trevande försök och nutidens mest avancerade tekniska landvinningar.
Att ge ut en årsbok är för en redaktionskommitté delvis frågan om att animera forskare att skriva artiklar i vissa ämnen. Men det är också en fråga om att ekonomiskt möjliggöra, att det som författas blir tryckt och spritt i vida kretsar. Utgivandet av Daedalus under mer än två årtionden har uteslutande kunnat ske därför att svenska industriföretag insett, att det är med deras egen fördel förenat att annonsera i årsboken. Man har varit klar över, att en annons i Dreda- lus träffar just den läsare till vilken annonsen vänder sig. På så sätt har en fruktbärande samverkan kunnat äga rum mellan årsbokens textavdelning och dess annonsavdelning. För den förståelse för denna synpunkt, som kommit redaktionskommittén till del från annonsö- rernas sida, må här uttalas vår tacksamhet.
Med möda och uppoffringar av tid ha ofta författarna till de i årsboken ingående artiklarna utfört sitt arbete. Deras intresse för ar­ betsuppgifterna är värt all uppskattning.
ÅRSBOKEN S REDAKTIONSKOMM1TTÉ
Hans Hylander Karl A. Wessblad Torsten Althin

TEKNISKA MUSEET UNDER
AR 1951

Tekniska Museet år 1951
Beskyddare.
Hedersledamöter.
H. M. KONUNGEN
Hedersledamöter av Stiftelsen Tekniska Museet:
Ingeniör C. A. Hult Direktör Albin Johansson Direktör Bengt Ingeström Fru Alice Wallenberg
Två av museets hedersledamöter ha under år 1951 avlidit; Fru Ellida Lagerman och Museumsdirektor Philip Pedersen. I mer än två årtionden omfattade Fru Lagerman museets verksamhet med stort in­ tresse och sympati. I en brydsam situation lämnade hon museet en synnerligen välkommen hjälp för vilket museiledningen alltid varit mycket tacksam. — Norsk Teknisk Museum har vid Ingeniör Philip Pedersens bortgång gjort en stor förlust. Med offrande av fritid och egna krafter arbetade Philip Pedersen i 30 år utan ersättning med den svåra uppgiften att få till stånd ett tekniskt museum i Norge. Under hans insiktsfulla ledning och hängivna arbete lyckades han lägga grunden till ett sådant museums samlingar och uppnådde även det resultatet att museet fick en fast organisation, en utställning, ehuru av blygsam omfattning, och en första avlönad direktör, Philip Pedersen själv. Fian hade hunnit långt på vägen med att anskaffa medel för
uppförande av en museibyggnad på en välbelägen tomt i Oslo, då hans krafter brötos ned. För den lilla krets, som ledarna för de tek­ niska museerna i Europa utgör, betyder hans bortgång förlusten av en god och tjänstvillig kollega och en efterföljansvärd eldsjäl med myc­ ket högt ställda ideal.
Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet består av: en av Kungl.
Maj:t utsedd representant, tre av respektive Ingeniörsvetenskapsaka- demien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen utsedda representanter, Ingeniörsve- tenskapsakademiens verkst. direktör och museidirektören såsom själv­ skrivna ledamöter samt ytterligare högst fem av styrelsen valda per­ soner. Styrelsens ledamöter äro:
Styrelse.
12

f. Generaldirektör Helge Ericson (ordf.)
Direktör Alex. Engblom (i:e vice ordf.) Direktör Hans Hylander (2:e vice ordf.) Givilingeniör A. B. C. Dahlberg Byråchefen K. A. Fröman
Givilingeniör Birger Kock
Fil. Dr Sigurd Nauckhoff
Fil. Dr Harald Nordenson Häradshövding Olof Riben Generaldirektör Håkan Sterky
Fil. Dr Ragnar Söderquist Bankdirektör Marcus Wallenberg Professor Edy Velander Givilingeniör K. A. Wessblad Professor Ragnar Woxén Givilingeniör Oskar Åkerman Givilingeniör Tord Ångström Docent E. öman
Kommersrådet S. E. österberg
Intendent Torsten Althin
Revisorer för räkenskapsåret 1950/51 ha varit Professor Erik Rudberg med Bergsingeniör Teofil Lindblom som ersättare och Direktör K. Söderberg med Sekreterare Aug. Hessler som ersättare.
Budgetåret 1950/51 balanserade museets vinst- och förlusträkning för den löpande driften med kronor 251 582: 72. För driftskostna­ dernas täckande har museet liksom förut helt måst lita till inkomster i form av anslag från industriföretag och från Föreningen Tekniska Museet samt av entréavgifter och publikationer. Inga anslag från offentliga medel ha utgått till museet, som är en självständig stiftelse med av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.
Den tolfte årgången av den tekniska bildkalendern IKARUS har kunnat utgivas i samarbete med Maskinaktiebolaget Karlebo.
Nedanstående företag och sammanslutningar ha genom inbetalning av tecknade garantibelopp, årsbidrag, inköp av entrébiljetter, annon­ ser i årsboken, genom gåvor av material eller på andra sätt medverkat till att museets arbeten kunnat bedrivas framgångsrikt. För den väl­ vilja som visats museet må här frambäras museistyrelsens tacksamhet.
Revisorer.
Ekonomi.
AB Addo, Malmö
F. Ahlgrens Tekn. Fabrik AB
Albin Motor, Kristinehamn
Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta Allmänna Svenska Elektriska AB Almedahls Fabriker
Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB,
Uppsala
AB Alpha, Sundbyberg
Alstermo Bruks AB, Hohultslätt AB Ludvig Anderson, Kinna
AB Ankarsrums Bruk
Ankarsviks AB, Sundsvall
AB Apotekarnes Förenade Vatten­
fabriker i Göteborg.
Apotekarnes Mineralvattens AB Apoteksvarucentralen Vitrum, Apote­
kare AB
AB Arboga Margarinfabrik
AB Arboga Mekaniska Verkstad Arenco AB
AB Armerad Betong, Malmö
AB J. R. Andersson & Co, Sundby­ AB Askersunds Trikåfabrik
berg Askersundsverken AB 13
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
14
AB Asser
AB Atlas Diesel
AB Automobilpalatset
AB Wilh. Becker
Bengtsfors Sulfit AB
Bergbolagen AB, Lindesberg
AB Berglöfs Verkstäder, Kopparberg AB W. Dan Bergman, Södertälje
E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergvik och Ala Nya AB, Söderhamn M. Berlin & Co AB, Värnamo
AB Betongindustri
Billeruds AB, Säffle
AB Billingsfors-Långed
Björkå AB, Björkåbruk
Björneborgs Jernverks AB
AB Bofors
Bogesunds Väveri AB, Ulricehamn Bolidens Gruv AB
AB Bolinder-Munktell, Eskilstuna AB Borggårds Bruk
AB Borås Klädningstygsfabrik Borås Mekaniska Verkstads AB Borås Wäfveri AB
Boxholms AB
Bryggeri AB Falken, Falkenberg AB Bröderna Envall, Fellingsbro AB Bröderna Ffedlund Bultfabriks AB, Hallstahammar Byggnads-AB Contractor Byggnads AB Konstruktör, Gävle AB Arvid Böhlmarks Lampfabrik AB Calvert & Co, Göteborg
AB A. F. Carlssons Skofabrik
AB Dannemora Gruvor
AB Defibrator
Degerfors Järnverks AB
AB de Lavals Ångturbin
Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Göteborg Dux Radio AB
F. Eck’s Fabriker AB, Nacka
AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik Elektriska AB John Österman Elektriska AB Skandia
Elektriska Svetsnings AB, Göteborg
Elektrokemiska AB, Bohus Elektromekano AB, Ffälsingborg
AB Elektrolux
Olle Engkvist Byggnads AB Eriksbergs Mek. Verkstads AB Eskilstuna Borr- och Verktygs AB Eskilstuna Bryggeri AB
Eskilstuna Fabriks AB
Eskilstuna Jernmanufaktur AB
Fabriks AB Osmund, Uppsala AB Fabriksskorsten, Malmö
Fagersta Bruks AB
Falu Yllefabriks AB
AB Falu Ångbryggeri
G. C. Faxe AB, Malmö Fengersfors Bruks AB, Tösse AB Ferrolegeringar
AB Figeholms Bruk
AB Finnboda Varf
Finnes Snickerifabriks AB, Lingbo
AB Flygts Pumpar
AB Fogelfors Bruk, Fågelfors
Carl Folke & Co AB
Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg AB Forshammars Bergverk, Köping Forss AB, Köpmanholmen
Forssjö Bruk
AB Forsåkers Fabriker, Mölndal Fridafors Fabriks AB
Färg AB International, Göteborg Färg- och Ferniss Fabriks AB Arvid
Lindgren & Co.
AB Förenade Superfosfatfabriker,
Hälsingborg
Försäkrings AB Svea-Nornan
AB Galco
AB Garphytte Bruk
Gas- & Koksverkens Ekonomiska
Förening u. p. a.
AB Gavleverken, Gävle
Gefle Manufaktur AB, Strömsbro Gefle Ångväfveri AB
General Motors Nordiska AB
AB Gense, Eskilstuna

AB Gestriklands Yllefabrik, Järbo
Getinge Mekaniska Verkstads AB Gjuteriaktiebolaget Fundator,
Sundbyberg
AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit & Beton AB
Rudolph Grave AB
Grufve AB Långban
Grycksbo Pappersbruks AB Grytgöls Bruks AB
AB Wilh. Grönwalls Läderfabrik,
Ängelholm
Guldsmedshytte AB
AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB
Gusums Bruks & Fabriks AB
Gårda Fabrikers AB, Göteborg Gävle Varvs- och Verkstads Nya AB AB Götaverken, Göteborg
Göteborgs Kexfabriks AB, Kungälv Knut Hagberg Fabr. AB, Norrköping Haglund & Söner AB, Falköping Hallstahammars AB
Halmstads Järnvaru AB
Halmstads Järnverks AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Hasselfors Bruks AB
Heby Tegelverk
J. A. Hedberg & Co Industri AB
AB Hedemora Verkstäder
Hellefors Bruks AB
Helsingborgs Gummifabriks AB Hesselmans Patent AB
Hissmofors AB, Krokom
AB B. A. Hjorth & Co
Holmens Bruks & Fabriks AB
Allan Holmqvist AB
AB Malcus Holmquist, Halmstad
AB Husqvarna Borstfabrik Husqvarna Vapenfabriks AB
Hylte Bruks AB, Hyltebruk
AB Claes Håkansson, Kinna
Häfla Bruks AB
Höganäs-Billesholms AB
AB Höganäsarbeten
Idkerbergets Gruf AB
AB Iföverken, Bromölla
AB Imo-Industri
Industri AB Luxor, Motala Ingeniörsfirma Sven Carlson AB, Falun Internationella Siporex AB Jernkontoret
AB Axel Johanssons Mekaniska Verk­
stad, Västerås
AB C. E. Johansson, Eskilstuna
AB Vilhelm Johnsen
Jonsereds Fabrikers AB
Kalkbränneri- & Kalkstens AB Kalmar Verkstads AB
Karlholms AB, Karlholmsbruk
AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB, Mariestad
Kilsunds AB, Borås
Kjellbergs Successors AB
AB Klippans Finpappersbruk
AB Klippans Läderfabrik
AB Klosters Fabriker, Jönköping
AB Knutsbro Kraftstation
Birger Kock AB
Kockums Jernverk, Kallinge Kockums Mekaniska Verkstads AB Kohlswa Jernverks AB
Kooperativa Förbundet
Kopparfors AB, Ockelbo
Korsnäs AB, Gävle
Kraft AB Gullspång-Munkfors Kramfors AB
Krångede AB
Köpings Mek. Verkstads AB
AB Landelius & Björklund
AB Landsverk, Landskrona
Lavens Kolimport AB
Dr-Ing. Herbert Lickfett AB Lidköpings Mek. Werkstads AB Liljeholmens Stearinfabriks AB
Lilla Edets Pappersbruks AB
AB Lilljedahlska Läderfabriken, Söl­
vesborg
Lindelis Vågfabriks AB, Jönköping
15
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
16
Linoleum AB Forshaga, Göteborg AB Ljungmans Verkstäder, Malmö AB Ljungströms Ångturbin Ljusne-Woxna AB
AB Lorentzen & Wettres Maskinaffär AB Luleå Bryggeri
Lumalampan AB
C. J. Lundbergs Läderfabriks AB Lunds Bryggeri AB Luossavaara-Kiirunavaara AB Låsfabriks AB, Eskilstuna
Mackmyra Sulfit AB
AB Malmö Förenade Bryggerier Malmö Läderfabriks AB
Malmö Mekaniska Tricotfabriks AB Margarin AB Zenith, Malmö Marma-Långrörs AB, Söderhamn
AB Mataki, Malmö
Matfors Yllefabriks AB
L. A. Mattons Läderfabriks AB, Gävle Midnäs Industri AB, Bollnäs
Mo och Domsjö AB
Mora Bryggeri AB
Morgårdshammars Mekaniska Verk­
stads AB
Motala Ströms Kraft AB
AB Motala Verkstad
Munkedals AB
Munksjö AB, Jönköping Munters’ Industri AB
AB Mälardalens Tegelbruk Nissaströms Bruks och Kraft AB Nitroglycerin AB
NKI-skolan
AB Nora Tändrörsfabrik Norbergs Gruvförvaltning
Nordisk Rotogravyr
AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Nordiska Kompaniet
AB Nordströms Linbanor
AB Norma Projektilfabrik, Åmotfors Norrahammars Bruk
Norrköpings Bomullsväfveri AB Norrköpings Tidningars AB Norrmalms Livsmedels AB
AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Marmorbruks AB, Kolmården Nya Murbruksfabrikens i
Stockholm AB
AB Nyborgs Yllefabrik, Norrköping AB Nybrofabriken, Fröseke
Nydqvist & Holm AB
AB Nyhammars Bruk
AB Nyköpings Automobilfabrik Nyköpings Bryggeri AB Nymanbolagen AB
AB Näfveqvarns Bruk
AB Odelberg 8c Olson
AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Oppboga AB, Fellingsbro
AB Original-Odhner, Göteborg Oxelösunds Järnverks-AB
AB Oxygenol
AB Papyrus, Mölndal
AB Mårten Pehrsons Valsqvarn,
Kristianstad
AB Pellerins Margarinfabrik, Göteborg Carl Persson & Söner AB, Ystad
AB C. A. Petterson, Norrköping
AB Plåtmanufaktur
AB Primus
AB Pripp & Lyckholm Regnklädersfabriken Vargen AB Reymersholms Gamla Industri AB Riddarhytte AB
AB Rosenblads Patenter
E. A. Rosengrens Kassaskåpsfabriks
AB, Göteborg
AB Lindholmens Varv, Göteborg
AB Abel Lindströms Tricotfabrik Lindås Gjuteri & Formfabriks AB Linköpings Elektriska Kraft- &
Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad AB Nordiska Metallduksväveriet,
Uppsala
Nordiska Syrgasverken AB
AB Nordiska Tubfabriken, Kungsör
Belysnings AB
AB Linnefabriken Merkur, Göteborg Nordmalings Ångsågs AB

J. N. Rosengrens Metallgjuteri AB,
Limhamn
AB Rubberfilm, Åmål
AB Rundströms Maskinaffär,
Norrköping
Rydboholms AB
AB Saltsjöqvarn
Sandvikens Jernverks AB
AB Sanitet
AB Scania-Vabis, Södertälje
AB Scharins Söner, Klemensnäs Schullström & Sjöströms Fabriks AB See Fabriks AB, Sandviken
AB Separator
AB Servus
Carl Setterwall & Co AB
Sieverts Kabelverk, Max Sieverts Fabriks AB, Sundbyberg
Singer Co. Symaskins AB
AB Sjöberg & Bengtson, Göteborg Skandinaviska Eternit AB, Lomma AB Skandinaviska Glödlampfabriken Skandinaviska Grafitindustri AB,
Trollhättan
Skandinaviska Jute- Spinneri- & Väf-
veri AB, Oskarström
Skofabriks AB Oscaria, Örebro Skyllbergs Bruks AB
AB Skånska Cementgjuteriet
AB Skånska Yllefabriken, Kristianstad AB Slipmaterial-Naxos, Västervik Slite Cement- och Kalk AB
AB Julius Slöör
Smedjebackens Valsverks AB
And. Smith Kolimport AB Spångsholms Bruks AB, Sya
AB S:t Eriks Lervarufabriker, Uppsala Stenborgs Fabriker, Tierp
Aug. Stenman AB, Eskilstuna
AB Alf Stigens Fabriker, Sandared
AB Stjernfors-Ställdalen
Stockholms Benmjölsfabriks AB Stockholms Bomullsspinneri &
Väfveri AB
AB Stockholms Bryggerier
Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB AB Stridsberg & Biörck
Strömma Bomulls Spinneri AB Ströms Bruks AB
Ställbergs Grufve AB, Ludvika
AB Surte Glasbruk
AB Sveabryggerier, Filipstad
Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping
AB Svenska Aluminiumkompaniet Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska Cellulosa AB SvenskaCementförsäljningsAB,Malmö Svenska Choklad- och Konfektyr-
fabrikantföreningen u. p. a. Svenska Elektromagneter, Åmål Svenska Entreprenad AB
AB Svenska Fläktfabriken
Svenska AB Gasaccumulator, Lidingö
AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB
Svenska Kolsyrefabriken
AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Limämnesfabriken AB AB Svenska Maskinverken
AB Svenska Metallverken
Svenska Oljeslageri AB, Göteborg Svenska Petroleum AB Standard Svenska AB Philips
AB Svenska Pressbyrån
Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Stålpressnings AB Olofström AB Svenska Telegrambyrån
Svenska Turbinfabriks AB Ljungström Svenska Väg AB
AB Svenskt Exporttackjärn
AB Ludvig Svensson, Kinna
AB Sveriges Förenade Konservfabriker AB Sveriges Förenade Trikåfabriker Sveriges Industriförbund
Sydsvenska Kraft AB, Malmö Sydsvenska Läder- & Remfabriks AB AB Sågbladsfabriken i Nora
AB Hj. Söderberg, Uppsala
17
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
Föremåls­ samlingarna.
Antalet nyförvärv under det gångna året är större än under året förut, trots att museet allt oftare måste avstå från erbjudanden som skulle medföra anhopning av dubbletter utöver sådana som böra be­ varas av vissa skäl, ofta med avsikt att senare kunna överlämnas till andra i landet planerade teknisk-historiska samlingar.
H.M. Konungen, som med stort intresse tagit del av museets verk­ samhet alltifrån dess början och vid flera tillfällen låtit överlämna gåvor till samlingarna, har tillsammans med H.K.H. Hertigen av Sö­ dermanland, givit museet tillfälle att bland lösöret i H.M. Konung Gustaf V:s sterbhus utvälja och såsom gåvor förvärva önskvärda föremål. Den till museet sålunda överlämnade rikhaltiga gåvan om­ fattar föremål av så skilda slag att den även av detta skäl här bör be­ handlas för sig.
Flera metallurgiska föremål och prover på mekanisk förädling av metaller ingå i gåvan och bland dem ha följande särskilt värde. Pro­ ver på järn och stål som år 1909 under E. G:son Odelstiernas ledning framställdes första gången direkt ur svensk malm med kolpulver som
18
Söderhamns Verkstäder AB Södertelje Bryggeri AB
Södra Vetterns Kraft AB, Jönköping AB Sölvesborgs Glasbruk
Tabergs Yllefabriks AB
AB Tannin, Västervik
Telefon AB L M Ericsson
Albert Terberger AB
J. H. Tidbeck AB
Torsviks Sågverks AB, Härnösand Trafik AB Grängesberg-Oxelösund AB Triplexfabriken, Fanna
AB Tryckfärger
Tuolluvaara Gruv AB Uddeholms AB
AB Ulax, Motala
Ulvsunda Gummifabriks AB
AB Vadstena Mekaniska Verkstad AB John Wall
Wargöns AB
AB Vattenbyggnadsbyrån Wedevågs Bruks AB
Verkstads AB Mekano, Hälsingborg Tage Wiberg AB, Göteborg
AB C. M. Wibergs Vagn- & Redskaps- fabrik, Ransta
AB Wicanders Korkfabriker Wifstavarfs AB
Wirsbo AB
Viskafors Gummifabrik AB Viskans Kraft AB, Borås
AB Vårgårda Armaturfabrik AB Vägförbättringar
AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB
AB Växjö Bayerska Bryggeri Yngeredsfors Kraft AB
AB Zander & Ingeström
AB Zinkgruvor, Falun
AB Åkerlund & Rausing, Lund AB Åkers Styckebruk Äshammars Bultfabriks AB
AB Åtvidabergs Industrier Åtvidabergs Spårväxlar & Signal­
fabriks AB
ödeborgs Bruks AB
AB öfvergård & Co
AB Örebro Kexfabrik Östersunds Elektriska AB

reduktionsmedel. En med förgyllt drakslingmönster från 1890-talet
rikt dekorerad urna från Olofström, pressad i ett stycke plåt av surt martinstål. En större skruvbult med mutter från Bultfabriks AB i Efallstahammar år 1907 med etsade bilder av företagets anläggningar.
Bland föremål inom mätningsteknikens vidsträckta område märkas särskilt ett rese-solur av silver och mässing med inbyggd kompass, till­ verkat under 1600-talets slut av Johan Martin i Augsburg, vidare en vid samma tid i Hamburg gjord våg med vikter för guldmynt av olika typer och valörer, samt en räkneapparat för addition enligt patent år 1879 för J. F. Hellström i Nyköping. En flitigt använd, automatisk frimärksklistringsstämpel enligt Victoria de Bonsens pa­ tent är veterligen det enda exemplet i museets samlingar på en pa­ tentskyddad uppfinning av en kvinna. Intressanta äro även två ras­ ter för chiffer enligt engelsmannen Flamms metod jämte nyckel, an­ vända vid svensk diplomatisk korrespondens medelst den av minis­
tern i Paris G. C. F. Löwenhielm under 1820-talet införda chiffer­ skriften. Rullfilmskameror från 1890-talet ingå också i gåvan och bland dem bör särskilt framhållas en liten elegant och konstruktivt originell lådkamera, »Pocket Kodak», för ca 4X4 cm bilder.
Flera apparater för ljudreproduktion äro bland museets mest värde­ fulla nyförvärv. Främst ett av de första exemplaren av telegrafenen enligt Waldemar Poulsens patent år 1898 och av den första typen i marknaden med roterande stålskivor för ljudeffekternas upptagning och återgivning genom magnetisering längs en spiralformad bana. Vidare en mekanisk speldosa »Aegir» från 1880-talet jämte bytbara notskivor av plåt samt ett stort antal notraster av kartong för repro­ duktion av klassik musik på piano med pianolatillsats.
Ett elektriskt strykjärn och en kokpanna från den under 1890-talet inom elvärmetekniken banbrytande »Prometheus»-fabriken i Frank­ furt a/M och en vattencistern jämte handfat av kopparplåt med rik reliefdekor, utförda år 1898 i Stockholm, äro några exempel på numera historiska husgeråd som ingå i gåvan. Bland prydnadsföremål av särskilt tekniskt intresse bör nämnas ett pendylfundament av gar- bergsporfyr, utfört under 1800-talets början vid Elfdals Porfyrverk i Dalarna, vars förnämliga produktion blev världsberömd genom Karl XIV Johans omsorger sedan han år 1818 blev delägare i verket. Till de tekniskt mera intressanta prydnadsföremålen kan även hän­ föras en i ett stycke blåst och dragen käpp av glas med invändigt sil- verfolium, ett mästerprov och hedersgåva av mera kuriöst slag.
19
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
20
Till avdelningen för metallernas framställning och bearbetning har
Ett antal till Konungahuset överlämnade filmer ingår också i gå­ van, den äldsta från Oscar II:s jakt på Ven år 1903, den senaste ett reportage från det högtidliga överlämnandet den 22 januari 1950 av altarduken i »Old Swedes’ Church» i Delaware såsom gåva från Gustaf V.
Utom denna rikhaltiga gåva från Tekniska Museets Beskyddare och hans broder har en stor mängd nyförvärv inkommit från en­ skilda, industriföretag och institutioner. Här kunna av utrymmesskäl endast viktigare tillskott inom museets olika avdelningar särskilt nämnas, medan samtliga givare uppgivas jämte adress, då denna icke är Stockholm.
Museets avdelning för kraftmaskiner och transportmedel har fått flera värdefulla tillskott. En encylindrig, vattenkyld, fyrtakts foto­ genmotor om 1 hk med glödtändning, från AB Carlsviks Gjuterier i Stockholm och av den robusta och driftsäkra typ som började till­ verkas år 1896 och länge höll sig kvar på marknaden, har överläm­ nats av Ingenjör O. Siltberg. Av särskilt intresse är en liten encylind­ rig, vattenkyld, fyrtakts fotogenmotor enligt Daimlers konstruktion år 1891, utförd några år senare av Mekaniska Verkstaden Vulcan i Norrköping och nu överlämnad som gåva enligt förordnande av framlidne Givilingeniör Alb. Höckenström. Dessa små motorer läm­ nade 1 hk effekt vid 300 varv/min, och kunde dessutom alternativt tjänstgöra som ett slags utombordsmotorer i småbåtar genom att pla­ ceras på aktertoften och, med en spiralfjäderaxel i ett ned i vattnet böjt rör med fett, driva en propeller med ställbara blad för omkast­ ning.
Generalkonsul A. Hjorth har skänkt en särtagbar modell i skala 1/10 av en fotogenmotor »Avance», typ R 1, från år 1909 med vat­ ten- och bränslepump i ett stycke. En modell till dieselmotorplog för trädgårdar, konstruerad omkring år 1915 av Ingeniör Anders Johans­ son, en av de ledande männen inom svensk dieselmotorteknik, har
överlämnats av Reklamtecknare C. Johansson, Götene. Doktorinnan Saga Andersson har deponerat en av hennes som gymnasist bort­ gångne son, Gunnar A:son Geggen, år 1930 efter egna principer kon­ struerad modell till framhjulsdriven bil, som han huvudsakligen gjor­ de efter delar ur mekaniska bygglådor. Ingeniör S. Sjölinder har bi­ dragit med en velocipedlykta för vegetabilisk olja samt en sådan två- sidig nummerskylt.

många bidrag inkommit. Folkskollärare E. Dahlbom, Hallandsås, har
överlämnat prov på slagg från järnutvinning av sjömalm vid Svarta­ sjön i Asarums sn, Blekinge, jämte beskrivning över fyndomständig­ heterna. En valsad järnplåt har åren 1836—1951 tillhört taktäck­ ningen för tornet på Penningby Slott i Uppland. Möjligen är den till­ verkad vid det närbelägna Skebo Bruk men av vissa skäl kan den ha annat ursprung och komma från det inom den svenska plåtvalsver­ kens historia mera intressanta Nyby Bruk vid Torshälla. Plåtprovet har skänkts av Direktör V. Nordström. Prover på nutida valsverks- produkter ha erhållits från Långshyttan och Karmansbo.
Stålet i rakknivar samt i klingor och blad till rakapparater har oftast måst uppvisa de bästa egenskaper för ändamålet, och i de fall då stålets ursprung kan utrönas, ofta med hjälp av fabriksstämplar, äro dessa föremål därför av särskilt värde även som prov på det bästa resultatet av olika ståltillverkningsmetoder. Gåvor till denna grupp av föremål ha erhållits från Ingeniör S. Sjölinder, Advokat O. R. Al- rutz, Djursholm, Givilingeniör E. Nyländer, Lidingö, och Bergsin­ geniör E. Runestad, Sundbyberg, som även överlämnat ett större städ för sänksmide med sätt och slägga för två man, för formning av äm­ nen till detaljer för kanoner, en metod som föregick hejarsmidet. In­ tressanta prov på formning av järn med skärande verktyg ha lämnats av Givilingeniör Thure Lundberg, Bromma, och av Givilingeniör Ä. Esbjörnsson, Malmö. (Bland föremål av övriga metaller och deras le­ geringar förekommer dels sådana av koppar såsom halvfabrikat, in­ komna genom gåvor från Professor G. Bodman, Artist Fritz Fors­ lund, Konstnär J. Werkmäster och Ingeniör E. Lindberg, Oskars­ hamn, dels sådana av brons och gelbgjuterimetaller från Fil. Dr Eva Bergman och Fil. kand. Gertrud Bergman, som även bidragit med prover på i Sverige under 1920-talet valsad stanniol. Särskilt bergs- historiskt intressanta äro två i mässing gjutna tändlampor för sprit med mytologiska figurer i samband med traditionella föreställningar inom bergsmannakretsar, särskilt i Sachsen, vilka överlämnats av Disponent C. G. Granström, österskär. Ett hänglås av mässing, med
graverad dekor och ovanlig tillämpning av bokstavslåsprincipen samt troligen av utländsk härkomst under 1800-talets början, har skänkts av Ingeniör N. Höijer.
Bland belysnings- och värmetekniska föremål av största historiska
värde är en såsom gåva från Näs Fabriks AB, Floda station, erhållen
gasretort av gjutjärn och av den äldsta typ som använts vid stenkols- 21
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
gasverk samt tillverkad vid Keillers Mekaniska Verkstad i Göteborg
år 1849 för gasverket vid Näs, där den varit i drift till år 1897. Vi­ dare märkas en elektrisk härdugn av Hoskins i Detroit tillverkning omkring år 1920, gåva av AB Galco, och en gaseldad apparat för värmning av lödkolvar och brännstämplar, överlämnad av Gasverks- föreståndare J. Ulin, Härnösand.
Nyförvärvade elektrotekniska föremål av större intresse äro två elmotorer från det vid sekelskiftet verksamma G. de Lavals Elektriska AB jämte startmotstånd av olika konstruktion och ålder, vilka över­ lämnats av Elektriska AB Skandia. Från AB Enköpings Verkstäder har erhållits en propellerfläkt från Blackman Ventilating Co., Lon­ don, uppsatt i riksdagshuset vid seklets början och driven av en kaps­ lad elmotor av Luth & Roséns fabrikat. AB Svensk Jordförmedling har skänkt en elektrisk dammsugare, »American», för mattor. En mätbrygga för kontroll av åskledare, tillverkad på 1920-talet är se­ naste bidraget från Televox Radio AB och en modell till varaktig- hetsmätare för elektriska effekter enligt framlidne Civilingeniör Fritz Jacobssons princip har överlämnats av hans maka, Fru Anna-Stina Jacobsson, Bromma.
Av radiotekniska föremål böra särskilt framhållas en mottagare jämte avstämningsspolar samt en vågmätare och en vridkondensator, konstruerade av Friherre Claes Fleming och av honom använda i
samarbete med Ingeniör Frans Fransson vid de första lyckade försö­ ken i Sverige med gnisttelegrafi från ett flygplan till marken, utförda sommaren 1916 på Skillingaryds skjutfält. Dessa föremål ha över­ lämnats av Radiotekniska Sällskapet genom Civilingeniör T. Björ- neryd, Bromma. En miniatyrmottagare för kortvåg och av den typ, populärt kallad »Sweet heart», som via Sverige i tusental insmuggla­ des till Norge och utan upptäckt användes av motståndsrörelsens medlemmar, har skänkts av Ingeniör S. Pettersson, Bromma. I övrigt ha radiotekniska föremål överlämnats av Telefon AB L M Ericsson, AB Gylling & Co. och överste N. af Sillen.
Instrument för vägning och mätning utgöra alltjämt en stor del av museets nyförvärv. En år 1824 krönt och komplett sats insatsvikter av mässing för tillsammans 1 skålpund har överlämnats av Fil. Dr S. Nauckhoff. En myntvåg från 1700-talet jämte dukatvikter har skänkts av Bokbindare B. Meijer och en metallvåg från samma år­ hundrades början med deniervikter enligt olika äldre franska system
22 har inköpts. En ficksolvisare med kompass, tillverkad omkring år

1675 i Augsburg, har överlämnats av Disponent A. L:son Alarik, Lek­ sand, och AB Svensk Filmindustri har skänkt ett amerikanskt tids- stämpelur »Simplex», enligt konstruktion från 1900-talets början jämte blanketter för direkt beräkning av arbetstid och lön för var och en av intill 100 personer. Bland mätinstrumenten märkas särskilt en modell till bensinmätare, konstruerad omkring år 1915 av Ingeniör Anders Johansson och överlämnad av Reklamtecknare J. A. Johans­ son, Lillängen. En ångmätare enligt Stabe, omkring år 1920, med in-
dikeringsregistrering och summering, har överlämnats av AB Galco. En elektriskt driven vindriktningsvisare, »Elvind», av Elektriska AB Skandias tillverkning och skänkt av bolaget, har monterats med vind­ flöjeln på museets tak och med ledningar inomhus till markeringstav- lan i salen för fysikaliska experiment. Instrument för längdmätning och geodesi ha överlämnats av Doktorinnan Gertrud Bergman, In­ geniör N. Höijer och Bergsingeniör E. Runestad, Sundbyberg.
Museets förut rikhaltiga innehav av fonografer och grammofoner jämte ljudrullar och skivor har utökats genom gåvor från Byråchef K. A. Fröman, Fru Olga Färnmark och Disponent N. Åkerblad. Fö­ remål inom fotografiens och kinematografiens vidsträckta fält äro även nu företrädda bland nyförvärven. Radiotekniska Sällskapet har överlämnat en år 1912 av dåvarande löjtnanten Friherre Claes Fle­ ming improviserad lådkamera för plåtar 9X12 cm, som han använde vid försök att taga fotografier från luften, varvid apparaten uppsän­ des med en drake och slutaren utlöstes med en sytråd. Andra foto­ grafiska föremål ha erhållits genom gåvor från Fotograf W. Wolfen- stein, Revisor Å. Barck Berkén och Herr T. Utgård, Göteborg. Re­ klamkort med filmbilder från Lumiéres föreställningar av »levande bilder» på Stockholmsutställningen år 1897 ha överlämnats av Fru Gerd Mohlin och av Jägmästare N. Olsson, Uppsala. Filmhistoriska Samlingarna ha deponerat ett kinetoskop enligt Edisons konstruktion från 1890-talets början och föregångare till kinematografen, jämte stativet till en bågljuslampa i ett kinetoskop från år 1897.
Av kontorstekniska föremål märkas bland nyförvärven särskilt några skrivmaskiner. Av stort intresse äro två svenska av märket Halda från åren 1901 och 1906, skänkta av Halda AB, Svängsta, samt en hopfällbar resemaskin av märket »Corona» modell 1922, gåva av Ingeniör Fr. Rosenberg. Två räkneapparater »Omega» enligt Troncets konstruktion ha skänkts av Köpman S. Lönnqvist. I övrigt ha till denna föremålsgrupp gåvor lämnats av Direktör E. G. Win-
23
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
Ritningsarkivet.
24
dahl och Kommendörkapten Edv. Hamilton, Lidingö. En maskin för
halvautomatisk falsning och klistring av francokuvert och använd vid Postverkets frimärkstryckeri sedan år 1892 har, jämte stansar för kuvertämnena, överlämnats av Postverkets frimärkstryckeri.
Av gåvor till övriga avdelningar böra följande särskilt framhållas. En cirkulationspump enligt Herons princip, blåst i ett stycke av glas, efter anvisningar av Ingeniör T. Wilner, av Wicklunds Glasinstru­ ment för museets räkning och överlämnad av Fabrikör H. Wicklund som gåva. En skalmodell av betongblandaren »Caesar», typ Kaiser, byggd vid museets modellverkstad har skänkts av Major VVK S. Ekelund.
En samling handgjorda skrivpapper, huvudsakligen från 1800-talet och med brukens vattenstämplar samt obegagnade stämpelpapper från Tumba tillhöra en gåva från Revisor Å. Barck Berkén. Intendent Th. Bonander har denna gång bidragit med en karduspapperspåse från 1700-talets slut och Agronom Edv. Ruben, Avelsgärde, med prov på eldsäker takpapp av samma ålder, tillverkad vid Arvid Faxes fa­ brik för »stenpapper» i Lyckeby. Prover på olika produkter, helt
eller delvis av plast, ha överlämnats av Artist F. Forslund, Stock­ holms Superfosfat Fabriks AB och Svenska Vaxduks AB, Smålands Anneberg. En samling »rullbåg», smårullar med koncentrerade an­ teckningar i teknisk kemi för tentamensläsning vid Tekniska Flög- skolan under 1920-talet har skänkts av Civilingeniör B. Grandinsson, Göteborg. I övrigt ha gåvor till föremålssamlingarna lämnats av Lek­ tor G. E. Arcadius’ sterbhus, Doktorinnan Gertrud Bergman, Civil­ ingeniör R. Engström, Graham Brothers AB, Fröken Maria Hertz- man, Ingeniörsvetenskapsakademien, Herr S. Kruse, Fru Vera Lun- deberg, Fil. Dr S. Nauckhoff, Fröken Tyra Strandberg, Svenska Olje- slageri AB, Göteborg, Rektor K. Winge, Leksand, och Civilingeniör K. E. Nyländer, Lidingö. Radiumhemmet i Stockholm har skänkt röntgentekniska föremål samt deponerat ett antal röntgenrör för te­ rapi.
Till museets arkiv av konstruktionsritningar har under arbetsåret ett relativt stort antal gåvor inkommit, varav flera av sådant intresse att de böra särskilt framhållas.
Genom Bankdirektör G. Ekman har AB Arboga Mekaniska Verk­ stad överlämnat ritningar till detaljer för Södertelge Fotogen-Fabriks anläggningar för destillering av bergolja, uppförda omkring år 1875. En ritning till »En större Svarfstol med flata Wagnar», utförd av A.

1 Sancta Maria Magdale­ na kyrka, Stockholm, upp­ sattes år 1911 av Svenska T eknologföreningen ett epitafium över Christ- opher Polhem.På tvåhund­ raårsdagen av Polhems död den 30 augusti 1951 nedlades kransar vid detta minnesmärke från Svenska T eknologföreningen av Generaldirektör Håkan Sterky, från Tekniska Mu­ seet genom museidirektö- ren, från Tekniska Sam­ fundet i Göteborg av Pro­ fessor G. Bodman samt från Stora Kopparbergs Bergslags AB av Fil. Dr Sven Rydberg. — Foto
Pressens Bild.

A. Vetenskapsmän och teknici.
1. Lionardo da Vinci (1452—1J19), Italien 1938. 2. Blaise Pascal (1623—1662), Frankrike 1944. j. Otto von Guericke (1602—1686), Tyskland 1936.
4. Antoine Laurent Lavoisier (1743—1794), Frankrike 1943.
3. Alexander Graham Bell (1847—1922), Canada 1947.
6. Thomas A. Edison (1847—1931), USA 1947.
. 7. Zénobe T. Gramme (1823—1901), Belgien I93°-
8. Viktor Kaplan (1876—1934), Österrike 1936. 9. John Ericsson (1803—1889), USA 1926.
10. Alexander Popov (1839—1903), Ryssland
1945-
11. Wilhelm Konrad Röntgen (1843—1923)>
Danzig 1939.
12. Pierre och Marie Curie, Monaco 1938.

B. Teknik och industri.
1. Kolgruvearbetare m.m. Frankrike 1939.
2. Spinnstol. Belgien 1948.
3. Kraftverk i Shannonfloden. Irland 1930.
4. Brasilianaren Santos Dumonts flygmaskin 1906. Spanien 1930.
3. Bro i Belgrad över Donau. Jugoslavien 1948. 6. Svenskbyggd bro vid Ahwaz i Iranska viken. Konstruerad av Professor Karl Ljungberg 1934 —33 och byggd av Svenska Entreprenad AB. Iran 1943.
7. Lok, tender och godsvagn 1833. Belgien 1933. 8. Benz’ och Daimlers första bilar 1886. Tyskland 1939.
9. S. A. Andrée samt gondolen till hans fribal- long »Örnen». Liechtenstein 1948.
10. Målning av sockerrör i Västindien. Guadeloupe 1928.
11. Destillation av alkohol. Japan 1948. 12. Fältbiograf. USA 1943.

En del av Tekniska Museets avdelning »Teknik i hem och hushåll under
100 år». På bilden återfinnas en del nyheter, som kommo före 1900: central­ värmeelement, vattenklosett, valsmangel, isskåp, tvättmaskin, diskmaskin,
papperstapeter i långa banor, väggtelefonapparat m.m. — marskiöld.
Foto Hans Ham-
FÖRSTADAGSBREV
STOCKHOLM ö
/ samband med utgivan­ det av två valörer (25 öre och 45 öre) av Polhems- frimärket 1951 och med utställningen »Teknik och filateli» utgavs ett särskilt kuvert, vilket genom Post­ verkets tillmötesgående fick sändas som första- dagsbrev. I Postverkets förstadagsstämpel fanns inkomponerad en bild av samma matarhjul från Polhems tid som ingår i Tekniska Museets märke.

Karlberg och signerad »Motala Mechaniska Werkstad den 18 okto­ ber 1830 D(aniel )Fraser», har skänkts av AB Motala Verkstad. En synnerligen elegant ritning till borrmaskin för krutmortlar, utförd år 1866 i Metz av en styckjunkare, har överlämnats av Fil. Dr S. Nauck- hoff. Från Göteborgs Museum har övertagits ett antal ritningar, hu­ vudsakligen tyska litografiska kopior, för undervisning i mekanisk teknologi under 1850-talet samt ritningar i original och kopior till vattenhjul, lyftredskap, maskiner för trä- och pappersindustrier och mekaniska verkstäder, utförda i Sverige under 1850—1880-talen, till större delen av J. Chr. Johansen, som innehade Uddevalla Mekaniska Verkstad.
Till skildring av gångna tiders undervisning i teknologi samlar mu­ seet även övningsritningar av elever vid landets tekniska läroanstalter för att kunna dels uppvisa skilda system av symbolik för konstruk­ tionernas material och formgivning, dels exemplifiera olika epokers fordringar på ritningsarbetets elegans och estetiska utförande. Sådana oftast pietetsfullt bevarade sviter av övningsritningar erbjudas i stor omfattning som gåvor till museet.
Byråchefen K. A. Fröman har överlämnat en fullständig svit öv­ ningsritningar utförda av honom såsom elev vid Tekniska Högsko­ lans avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst åren 1896—1901 samt en samling tryckta eller blåkopierade ritningar rörande betong- byggnadsarbeten i USA under 1900-talets första år.
Överstelöjtnant VVK C. J. Insulander har bidragit med en lika fullständig svit övningsritningar från samma kurser åren 1890—1894 och dessutom med en serie ritningar utförda av hans fader Johan Denis Insulander såsom elev vid Högre Artilleriläroverket å Marie- berg åren 1857—1860 jämte därvid använt kompendium i beskri­ vande geometri m. m. övningsritningar av Civilingeniör John Ekelöf såsom elev vid Kungl. Tekniska Högskolans avdelning för mekanik jämte extra kurser ha överlämnats av Professor S. Ekelöf, Göteborg. Herr S. Leander, Korsnäs, har skänkt sin faders, Ingeniör K. E. Lean- der, övningsritningar vid Örebro Tekniska Elementarläroverk åren
I9°3—1906 och en mängd kopior av järnverkstekniska ritningar från dennes vidare utbildning i Tyskland och Amerika samt hans senare verksamhet där, särskilt inom rörvalsningsbranschen. I övrigt ha Ci­ vilingeniör Fr. Nordström och överingeniör E. Håkansson, Råsunda, bidragit med gåvor av ritningar.
Till ritningsarkivet räknas även kartor av alla slag. Från Professor 29
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
Arkiv- och
boksamling.
Sture Mörtsells sterbhus har överlämnats primärmaterialet för Pro­ fessor Walfrid Peterssons malmprospekteringar under 1800-talets slut inom flera av de äldsta och mest betydande mellansvenska järnmalms­ fälten samt inom kopparmalmsfältet vid Sjangeli i Lappland, vidare magnetometerkartor från den stora malmfältsundersökningen i norra Lappland under 1890-talets slut. Konceptbladet till den första av Enoch Tiberg, i november år 1881 i en gruva inom Långbansfältet, utförda mätningen med den av honom konstruerade inklinationsvå- gen och enligt hans kraftpilsystem har skänkts av Direktör P. G.
Brännström, Söderfors. Det inkomna materialet har under arbetsåret kunnat katalogiseras. Ritningsarkivet har i större utsträckning än förr begagnats av forskare och institutioner för studium på platsen eller medelst kopiering genom museets försorg.
Under år 1951 har gåvor till arkivet lämnats av följande: Arboga Mekaniska Verkstad gm Bankdirektör G. Ekman, Arboga, Avesta Jernverks AB, Revisor Å. Barck Berkén, Bokbindare B. Beijer, Dok- torinnan Gertrud Bergman, Fröken Gertrud Bergman, Redaktör A. Billow, överbibliotekarie C. Björkbom, Civilingenjör J. V. Blomquist, Bromma, Intendent Th. Bonander, Marstrand, Kontrollör A. Borg, Göteborg, Centrala Driftledningen (Riksdriftbyrån), Stockholm, Professor S. Ekelöf, Göteborg, Kamrer W. Ekvall, Avdelningschef Bror Engström, Civilingeniör R. Engström, H. M. Konung Gustaf V:s sterbhus, Herr E. Helenius, Stocksund, Industriens Utredningsinstitut, Direktör B. Ingeström, överstelöjtnant C. J. Insulander, N. J. Jo­ hanssons Eftr. AB, Aplared, Herr Sven Leander, Korsnäs, Kanslirådet A. Lekander, Djursholm, Direktör G. Lindmark, Kungl. Livrustkam- maren, Herr S. Lothigius, Stocksund, Civilingeniör Th. Lundberg, Bromma, gm Ingeniör Nils Nilsson, Civilingeniör N. K. Lundblad, Byråingeniör E. Lundeberg, Ingeniör P. Lundmark, Boliden Professor Sture Mörtsells sterbhus, Fil. Dr S. Nauckhoff, Kamrer H. J. Olaison, Karlshamn, Sjöhistoriska Museet, Ingeniör S. Sjölinder, Fröken Thy- ra Stenberg, Direktör Hj. Ståhle gm Bankdirektör N. Ljungberg, Kristianstad, Sveriges Järnhandlareförbund.
Under år 1951 har böcker skänkts till museets boksamling av: Överstelöjtnant E. Beckman, Vaxholm, Chalmers Tekniska Högsko­ las Bibliotek, Med. Dr F. Clason, Uppsala, AB de Lavals Ångturbin, Disponent G. Ekman, Ramnäs, Redaktör T. Ekstedt, AB P. Ericsson & Co, Göteborg, Friherre M. von Essen, Halmstad, Bergsingeniör R. Falck-Muus, Oslo, Byråchef K. A. Fröman, AB Götaverken, Göte-
30

borg, Chefredaktör Sven A. Hansson, Konsul J. Henke, Herr E.
Holmkvist, Uppsala, Överingeniör E. Håkansson, Råsunda, Industri­ ens Utredningsinstitut, överstelöjtnant C. J- Insulander, Kungl. Kom­ merskollegium, Herr Sven Leander, Korsnäs, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Fil. Dr Sigurd Nauckhoff, Nobelstiftel­ sen, Kapten Å. Nordenfelt, Folkskollärare W. Nyberg, Timrå, In­ geniör M. Schornberg, Direktör G. Schiitz, Hamnbyggnadsbyrån, Stockholm, Dr B. Steiger, Enskede, Stora Kopparbergs Bergslags AB, Direktör Hj. Ståhle gm Bankdirektör N. Ljungberg, Kristianstad, Herr J. Svensk, Arenco AB, Svenska AB Philips, AB Svenska Shell, AB Svenska Tobaksmonopolet, Fröken Margareta Trägårdh, Borg­ gård, Fru Beatrice Wallenberg, Wezäta-Göteborgslitografen, Göte­ borg, AB Vin- och Spritcentralen, Rektor K. Winge, Leksand, In­ geniör C. H. Åhrberg, Danderyd, Fil. lic. H. Åkerlund.
Filmhistoriska Samlingarnas mångårige främjare Bankdirektör Holger Lauritzen avled den 10 februari 1951. Med sällspord förstå­ else för filmhistorisk forsknings betydelse intresserade sig Bankdirek­ tör Lauritzen under en lång följd av år för arbetet liksom för Sam­ lingarnas tillväxt. På hans initiativ och tack vare hans aktiva med­ verkan ha viktiga arbeten kunnat utföras och många nyförvärv göras av bestående värde för framtida forskning.
Även under år 1951 har arbetet vid Filmhistoriska Samlingarna möjliggjorts genom anslag från Sveriges Biografägareförbund och Filmägarnas Kontrollförening u.p.a.
Vid den stora teater-, film- och radioutställningen »Offentliga nö­ jen», som under tiden den 11 maj—17 juni avhölls i Liljevalchs Konst­ hall, hade Filmhistoriska Samlingarna erhållit uppdraget att arran­
gera filmavdelningen. Denna, som inrymts i två salar, utgjorde en exposé i filmfotografier samt affischer, annonser, manuskript, pro­ gram etc. belysande den svenska filmens och biografens utveckling under 55 år. En del av Samlingarnas unikaste material hade kommit till användning, exempelvis en av Greta Garbos dräkter i »Gösta Ber- lings saga», ett skyltskåp använt utanför Röda Kvarn i Sveasalen före 1913, originalmanuskript av bl.a. Gustaf Molander och Ingmar Berg­ man etc. Värdefullt material hade också ställts till förfogande av AB Svensk Filmindustri, Svenska AB Gasaccumulator samt ett flertal en­ skilda personer.
Filmhistoriska samlingarna.
Tack vare stort tillmötesgående från National Film Library i Lon­
don blev det under november månad möjligt för Filmhistoriska Sam- 31
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
lingarna att anordna en serie filmvisningar med föredrag benämnd
»Fyra filmklassiker». Dessa visningar ägde rum i Tekniska Museets föreläsningssal och bestodo av följande program: Intolerance (1916) av D. W. Griffith, Blackmail (1929) av Alfred Hitchcock, Metropolis (1926) av Fritz Lang och Generallinjen (1929) av S. Eisenstein. Före­ läsare voro Arkivarie Einar Lauritzen, Fil. mag. Rune Waldekranz, Regissör Gösta Werner och Fil. lic. Bengt Idestam-Almquist.
Den stora uppmärksamhet och det livliga intresse som från såväl pressens som den filmintresserade publikens sida kom serien »Fyra filmklassiker» till del visade att denna fyllt ett verkligt behov, och det är också Filmhistoriska Samlingarnas avsikt att så snart ske kan ånyo anordna en dylik serie.
Bland celebra besök under året kan här nämnas filmskådespelerskan Irene Dunne, som den 27 september gästade Samlingarna.
Värdefulla gåvor av film, föremål och arkivalier ha kommit Sam­ lingarna till godo från följande personer, institutioner och bolag: Re­ gissör Hasse Ekman, Herr Carl Enequist, Redaktör Bertil Hagman, Fil. lic. Bengt Idestam-Almquist, Herr Sten E. Landström, Redaktör Kurt Linder, Legationsrådet Paul Mohn, Ingeniör Ernst Orlando, Herr Johannes Röhr, Herr Eskil Wahlström, Herr Sven Winquist, samtliga Stockholm, samt Herr Einar Scherlund, Härnösand och Chefredaktör Lennart Svenander, Malmö; Columbia Film AB, AB Europa-Film, AB Fox Film, AB Metro-Goldwyn-Mayer, AB Nordisk Tonefilm, O. Rosenbergs Filmbyrå AB, AB RKO Radio Films, Sta­ tens Sjöhistoriska Museum, AB Svanfilm, AB Svea Film, Svenska AB Philips, AB Svensk Filmindustri, AB United Artists, AB Wahlström & Widstrand, Warner Bros. Film AB, AB Wivefilm, samtliga Stock­ holm samt Uppsala Studenters Filmstudio, Uppsala.
I deposition ha överlämnats från AB Columbia Film fyra filmer, AB RKO Radio Films två filmer och Universal Film AB fem filmer. Särskilt Samlingarnas innehav av filmbilder och filmlitteratur har
genom byten och inköp dessutom kunnat avsevärt utökas.
I sammansättningen av Samlingarnas styrelse och personal har ingen ändring skett under året. Samlingarnas föreståndare har i stu­ diesyfte besökt London, där framför allt National Film Library och
South Bank Exhibition lämnade rikt utbyte.
Mycket tack vare att Samlingarna i större utsträckning än något
tidigare år framträtt utåt, har besöksfrekvens och utlåningsverksam- 32 het varit särskilt livliga. Härtill har även det faktum bidragit att un-

der året ett ovanligt stort antal böcker om film utgivits, vilkas för­ fattare samtliga utnyttjat Samlingarnas arkiv.
Den i föregående årsberättelse omnämnda tillfälliga utställningen »Otroligt men sant» har pågått under hela året 1951, då det visat sig att utställningen varit synnerligen uppskattad av publiken. För att ännu mera levandegöra denna utställning och för att få tillfälle att med enkla arrangemang åskådliggöra vissa naturvetenskapliga lagar och fenomen och dessas betydelse för teknik och industri har, fram­ förallt på söndagarna, ordnats en programpunkt »Något för alla». Därvid ha korta anföranden hållits och fysikaliska demonstrationer i föreläsningssalen utförts av Civilingeniör Torsten Wilner och mu- seidirektören. Tack vare Civilingeniör Wilners uppslagsrikedom har programmet kunnat göras omväxlande och attraktivt. Denna nya sida av museets verksamhet kommer att fortsättas.
Den 30 augusti 1951 högtidlighölls Polhemsdagen, tvåhundraårs­ dagen av Christopher Polhems död. Kl. 12 var en minnesstund med kransnedläggning ordnad vid epitafiet över Polhem i Sancta Maria Magdalena kyrka. Därvid hölls ett anförande av Kyrkoherde Martin Zetterquist varefter kransar nedlades av Generaldirektör Håkan Sterky för Svenska Teknologföreningen, av museidirektören för Tek­ niska Museet, av Professor Gösta Bodman för Tekniska Samfundet i Göteborg och av Fil. Dr Sven Rydberg för Stora Kopparbergs Berg­ slags AB.
Kl. 19.30 samlades ca 550 personer i Tekniska Museets minnes­ häll till en sammankomst. Efter hälsningsanförande av museistyrel- sens ordförande, Direktör Helge Ericson, höllos korta föredrag. Pro­ fessor Eli F. Heckscher talade om Polhem och hans tid. Anförandet återges i denna årsbok. Professor Gösta Bodman drog fram de vik­ tigare händelserna i Polhems levnadslopp och Docenten Sten Lindroth belyste Polhems verksamhet som konstmästare. Museidirektören ka­ rakteriserade Polhem som läromästaren samt demonstrerade därefter de i museets samlingar befintliga modellerna från det av Polhem grun­ dade Laboratorium Mechanicum, sedermera Kungl. Modellkammaren.
Utställningar och sammankomster.
I anslutning till Polhemsdagen utgav Kungl. Generalpoststyrelsen
ett Polhemsfrimärke i två valörer samt förstadagsbrev med dessa fri­
märken. Med anledning därav hade i museet och i samförstånd med
Postmuseum ordnats av Professor Gösta Bodman med biträde av Fil.
Mag. Karin Forsberg en tillfällig utställning »Teknik och Filateli, fri­
märken med tekniska motiv och över vetenskapsmän och teknici». 33
Tekniska Museet år 1951

Tekniska Museet år 1951
34
De utställda frimärkena voro hämtade ur museets egna samlingar, som
omfatta ca 650 märken med de nämnda motiven. Värdefulla gåvor lämnades till utställningen av Redaktör Harald Althin, Redaktör Ru- no Cederqvist, Herr Walter Pettersson, Civilingeniör Torsten Samson och Rektor Algot Winberg. Utställningen, som i sitt slag torde vara den första, som ordnats med dessa motiv, tilldrog sig stort intresse.
I Kungl. Svenska Aeroklubens regi var ordnad en modellflygbygg- tävling i museet den 26 maj. Bilhistoriska Klubben bildades vid ett sammanträde på museet den 18 december. Till denna klubbs verksam­ het få vi anledning återkomma närmare i nästa årgång av Dsedalus.
Stockholms Teknologorkesters vårkonsert ägde rum den 18 maj med Daniel Helidén som dirigent. På programmet stodo verk av J. S. Bach, Mozart, Rosenberg och Glazunov.
Sveriges Industriförbund hade i samband med sitt årsmöte ordnat en Industrimannakväll på Tekniska Museet den 17 april. Ca 500 per­ soner deltogo såväl vid visningarna och demonstrationerna som i den efterföljande supén. Detta var den andra gången som Industriförbun­ det samlats i museet, och det är museiledningens förhoppning att lik­ nande sammankomster skola kunna ordnas även i fortsättningen. År
1951 omfattade programmet följande: Nedfart i järngruvan. Vikt- lödjor från 1600-talet visades för första gången i avd. Järn och stål. »Otroligt men sant», utställning, visades av Intendent T. Althin. »Gripsholms och Kummelnäs Kemiska Fabriker 1802—1851», ut­ ställning, visades av Professor G. Bodman. »Oljeslageri på 1700-ta- let», filmvisningar i föreläsningssalen. Foucaults pendel startades. Atomsönderfall i spinteroskop demonstrerades av Civilingeniör Tor­ sten Wilner. Fysikaliska experiment: Är kavajen borstad? Kinetisk uppdrift. Hertzska vågor. Lyft på luren! Automatisk telefonstation i drift. »Från stenbrygd till Klass III», bryggeriavdelningen demon­ strerades av Disponent Sten Simonsson. »Spinning Jenny» visades i arbete i textilavdelningen.
Den 8 september hade museet glädjen att få upplåta museilokalerna till Svenska Garveriidkareföreningen som förlagt sin jubileumssam- mankomst med middag till museet under ordförandeskap av Direktör Gösta Ehrnberg och med Statsrådet John Ericsson som hedersgäst.
Den 16 november hade den gamla sammanslutningen av bergsmän, Sancte örjens Gille, förlagt sin Gillestämma med efterföljande Gille­ måltid till museet varvid Gillebröderna åtföljdes av Gillesystrar. 288 personer deltogo i denna högtidliga och innehållsrika festlighet.

På museets uppdrag besökte museidirektören London i september
för att framför allt studera den i samband med Festival of Britain ordnade utställningen. Av större intresse än denna visade sig emeller­ tid vara den vetenskapliga utställningen i Science Museum samt en fotografihistorisk utställning i Victoria & Albert Museum. Många av där ordnade exposéer gåvo nya uppslag av framtida betydelse. Det pågående arbetet med ordnandet av ett tekniskt museum i Birming­ ham studerades ävenledes. Museidirektören besökte också Old Ash- molean Museum i Oxford för att studera därvarande enastående sam­ ling av historiska mikroskop. Tillsammans med Arkivarie Einar Lau­
ritzen, som samtidigt besökte England, besöktes British Film Insti- tute i London, varvid tillfället begagnades att se stereoskopisk film, en teknisk nyhet sannolikt av stor betydelse för framtiden.
Även under 1951 har antalet gruppbesök varit glädjande stort. Så­ lunda ha 62 5 grupper under ledning besett museet, därav 316 grupper från folkskolor, 154 från läroverk och folkhögskolor, 130 från tek­ niska läroanstalter, 2 8 militära grupper och 97 klubbar och föreningar. Museets permanenta avdelningar ha under året besetts av 47 111 per­ soner. Detta är en något lägre siffra än under tidigare år. Då ingen större publikdragande utställning varit ordnad under året, är 1951 års besökssiffra ett kriterium på antalet besökare enbart i museets per­ manenta samlingar.
Vid museet ha arbetat: undertecknad som museidirektör, Assistent L. Way-Matthiesen registrator för föremålssamlingarna och ritnings­ arkivet med Museibiträdet Wicktor Bjur och Sixten Lindekrantz som medhjälpare för föremålens vård. Professor Gösta Bodman som mu- seilektor och teknikhistorisk forskare; Ingeniör Julius Gelhaar som medhjälpare inom arkiv och boksamling; Verkmästare Arvid Ericsson som chef för museets snickarverkstad och modellverkstad med Bertil Engman (tillika elektrisk montör) och Erik Eriksson som medhjälpare inom verkstäderna. Inom kansliet som kassörska och bokförerska Fru Iris Danielsson; Fru Elisabeth Althin som sekreterare; Expeditions- vakten Einar Palmquist tillika registrator för fotonegativ; Fröken Anne-Marie Lindgren för museets telefonväxel och biträde vid ma­ skinskrivning; Fru Märta Fernsten kassörska vid huvudentrén. Ordi­ narie museivakter ha varit: Thure Malm, Arvid Larsson och Ernst öhman; eldare Ernst Liljegren och städerskor Fru Brita Persson och Fru Lisa Liljegren. Artisten Fritz Forslund har utfört dekorations-
Studieresa.
Tekniska Museet år 1951
Gruppbesök.
Personalen.
35

Tekniska Museet år 1951
36
arbeten vid utställningarna. Bokbindare David Landelius har tidvis
arbetat i museets bokbinderi.
Fil. mag. Karin Forsberg har varit amanuens med särskilt forsk­
nings- och författaruppdrag, och Fil. kand. Gertrud Bergman har ut­ fört excerperings- och arkivarbeten.
Under året ha arbetat som arkivarbetare Herrar Karl Strömstedt och Otto Lindeberg samt tillfälligt inom arkivet Fru Ellen Lindquist.
Personalrestaurangen har skötts av Fru Cecilia Berndtson.
Vid Filmhistoriska Samlingarna ha varit anställda Arkivarie Einar Lauritzen som föreståndare med Dr Ernst Sulzbach, Herr Berndt Santesson och Herr Olle Rosberg som medhjälpare.
Stockholm den 31 december 1951.
Torsten Althin

FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1951

Föreningens verksamhet år 1951
Styrelse.
Föreningens Tekniska Museet styrelse under år 1951 har utgjorts av:
Ordförande:
Direktör Sten Westerberg
Vice ordförande:
Kommerserådet S. E. österberg
Styrelsens ledamöter:
Intendent Torsten Althin Direktör Björn Edström Ombudsman Fritjof Ekman Överingeniör Bernhard Eli
f. Generaldirektör Helge Ericson Direktör Helge Hirsch
Direktör Albin Johansson Direktör Johan-Olov Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktör Ragnar Liljeblad
F:e Byråingeniör Erik Lundeberg Fil. Dr Sigurd Nauckhoff Bibliotekarie Alvar Silow Disponent Sten Simonsson
Tekn. Dr Hilding Törnebohm Civilingeniör Torsten Wilner
Sekreterare och Skattmästare: Ingeniör Bengt Nauckhoff
Revisorer:
Ingeniör Olof Florell Revisor Harry Sjöåker
Revisorssuppleanter: Kamrer Gösta Bergh Revisor J. Nandorf
38

Den 29 mars ägde Föreningens Tekniska Museet ordinarie års­ stämma rum på museet. Efter stadgeenliga förhandlingar höll Flyg­ direktör Fl. Kjellson föredrag över ämnet »Tekniska problem i Bi­ belns berättelser». De i många avseenden uppseendeväckande tolk­ ningarna av Gamla Testamentets berättelser, som föredragshållaren kommit till efter mångåriga studier av den hebreiska texten, väckte livligt intresse och föranledde en lång diskussion. Efter föredraget vi­ sades en nytagen teknisk undervisningsfilm, »Den skärande eggen», vilken film ådagalade de stora möjligheter som filmen numera har att skildra tekniska händelseförlopp.
Föreningens medlemmar ha varit kallade till samtliga utställningar och vernissager på museet samt bereddes också tillfälle att närvara vid Stockholms Teknologorkesters konsert den 18 maj. Ävenledes till deltagande vid högtidlighållandet av Polhems-dagen den 30 augusti hade kallelser riktats till föreningens medlemmar.
Under året har Direktör Gunnar Magnuson avlidit. Ända sedan museet började verksamheten 1924 ådagalade han ett stort intresse för museet och lämnade sin medverkan i olika former. Ffan var leda­ mot av föreningens styrelse från grundandet år 1930.
Av föreningens medlemmar ha under året 20 avlidit och 21 avgått ur föreningen. 10 nya medlemmar ha tillkommit. Medlemsantalet vid årsskiftet utgjorde:
Årligen betalande 960 Ständiga medlemmar 80
Korporativa medlemmar
Korporativa medlemmar äro: Bergshandteringens Vänner, Jern-
kontoret, Järnverksföreningen, Konfektionsindustriföreningen, Lapp­ lands Tekniska Förening, Mekaniska Verkmästareförbundet, Norr­ köpings Polytekniska Förening, Sancte örjens Gille, Skånska Ingen- iörsklubben, Stockholms Byggmästareförening, Stockholms Stads Hantverksförening, Sundsvalls Tekniska förening, Svenska Betong- föreningen, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Bryggareför­ eningen, Svenska Choklad- och Konfektyrfabrikantföreningen u.p.a., Svenska Elektricitetsverksföreningen, Svenska Garveriidkareför­ eningen, Svenska Gasverksföreningen, Svenska Industritjänsteman- na-Förbundet, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen, Svenska Pappers- & Cellulosaingeniörsföreningen, Svenska Pappersbruksför- eningen, Svenska Skofabrikantföreningen, Svenska Teknologför­
eningen, Svenska Uppfinnareföreningen, Svenska Vattenkraftför-
Verksamhet.
Föreningens verksamhet år 1951
53
Medlemmar.
39

Föreningens verksamhet år 1951
40
eningen, Svenska Värme- och Sanitetstekniska Föreningen, Svenska
Yllefabrikantföreningen, Svenska Ylleindustriföreningen, Svenska Ångpanneföreningarnas Centralorganisation, Sveriges Allmänna Ex­ portförening, Sveriges Automobilindustriförening, Sveriges Elektro- industriförening, Sveriges Gjutmästareförbund, Sveriges Industriför­ bund, Sveriges Järn- och Metallmanufakturförening, Sveriges Mekan- förbund, Sveriges Tegelindustriförening, Sveriges Textilindustriför­ ening, Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund, Södra Dalarnas Tek­ niska Förening, Tekniska Förbundet i Borås, Tekniska Föreningen i Eskilstuna, Tekniska Föreningen i Gävle, Tekniska Föreningen i Jön­ köping, Tekniska Föreningen i Kristianstad, Tekniska Föreningen i Västerås, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund, Textilrådet, Trä­ industriens Branschorganisation Tibo, Örebro Ingeniörsklubb, Öster­ götlands Tekniska Förening i Linköping.
Föreningen Tekniska Museet har under året till museet kunnat överlämna kr 11 800.
Stockholm den 31 december 1951
Bengt Nauckhoff

CHRISTOPHER POLHEM OCH
HANS TID
Eli F. Heckscher
Vid högtidlighållandet på Tekniska Museet den 30 augusti 1951 av tvåhundraårsdagen av Christopher Polhems död höll Professor Eli F. Heckscher inledningsanförandet om
Polhem och hans tid.

Polhem och hons tid
Jag skulle tro, att den vanliga uppfattningen av Christopher Polhem
här hemma har varit och kanske delvis ännu är den, att han steg upp som en lysande himlakropp på en mörk himmel — att det med andra ord inte fanns någon egentlig teknisk eller naturvetenskaplig forsk­ ning i Sverige på hans tid och att han alltså var en banbrytare till den grad att han var utan föregångare. I den mån föreställningen finns, måste den vara felaktig, ty det skulle ha varit omöjligt att åstadkom­ ma vad Polhem gjorde utan att ha någonting att bygga på, utan att fullfölja en tradition.
Vad Sverige beträffar, har det redan nu kommit fram en hel del om de föregångare eller lärare som Polhem har haft. Docenten Sten Lindroth har i en ovanligt intressant skrift om Polhem och Stora Kop­ parberget, som kom just till jubileet, framhållit vad Olaus Rudbeck betydde för Polhem och för Polhems medhjälpare, och jag föreställer mig att det inte kan vara något tvivel om att den framställningen är riktig. Själv skulle jag önska uppehålla mig vid litet andra synpunkter, vid sambandet mellan Polhem och den tid vari han levde, alltså den prägel som samhället, och samhället i dess inriktning på hans uppgif­ ter, hade när han trädde till och för övrigt under hela hans långa livs­ tid. Jag tänker då närmast på hundra år, låt oss säga mellan 1650 och
1750, och skulle här nu med några korta streck vilja få fram vad som var utmärkande för det samhället, inte bara i Sverige, kanske inte företrädesvis i Sverige, ur synpunkter av största betydelse för Pol­ hems verksamhet.
Det var en tid av sjudande entusiasm och intresse för tekniska re­ former, tekniska upptäckter, särskilt sådana som hade betydelse för näringslivet på olika områden. Det var en tid av projektmakeri, man kan säga att det var en ström av projektmakare som översvämmade alla regeringar och alla institutioner med sina olika förslag av den mest brokiga beskaffenhet. Ett projektmakeri, som inte begränsade sig till något särskilt område ens i fråga om var särskild av initiativ­ tagarna. Det var ett mångsyssleri, motsatsen till den specialisering som anses självklar för människor i vår tid, utan att jag därmed alls vill yttra mig om vilket som var bättre, det dåvarande eller det nu­ varande.
Varifrån den andan kom är svårt att säga, och jag skall inte uppe­ 42 hålla mig många ögonblick vid frågan. Närmast vill man tänka på

renässansen, som satte fart på det andliga livet över huvud taget i
Europa århundraden framåt. Det första utslaget av den impulsen var de geografiska upptäckterna, eller vad man brukar kalla den kom­ mersiella revolutionen, under 1500-talet. Men sedan herraväldet över jordklotet hade blivit något som man vant sig vid, kan det tänkas, att samma tendens, samma sinnesförfattning kom att spänna över mera närliggande företeelser, närliggande yttre naturförhållanden och närliggande samhällsförhållanden, och att det skulle ha varit detta som närmast framkallade entusiasmen för alla slags tekniska och tek­ nisk-ekonomiska förändringar och förbättringar.
Tendensen kan belysas med hur många exempel som helst. Jag skall börja med ett sådant från skönlitteraturen, nämligen från Lud­ vig Holberg, i en av hans mindre märkliga komedier, som hette »Re- publiqven, eller Det gemene Beste»; den kom för övrigt ett par år efter Polhems död. Där tänker Holberg sig republiken, d.v.s. staten, som en gammal dam. Hon har kungjort att den som kommer med det bästa projektet för statens förbättring skall få hennes dotter till äkta. Det blir en ström av folk, torget är svart av människor med deras olika projekt. En hel del av dem blir uppläst inför Republiqven och det ena är galnare än det andra. De gäller naturligtvis framför allt samhällsförhållandena; men det finns också en del tekniska projekt. Däribland förekom ett som tydligen för Holberg föreföll odelat löjligt, men som för oss inte ter sig fullt lika orimligt. Det kommer från en urmakare. Han anser sig ha uppfunnit en vagn som med hjälp av ett hjul går för sig själv och därför gör det överflödigt med hästar för att dra vagnen — med andra ord en automobil. Något sätt att realisera planen får man inte reda på, men det hindrar icke att en hel del i de här projekten, som vi finner, har realiserats under långt senare tid.
Går man över från den tänkta till den verkliga världen så kan det
nämnas några exempel på en likartad, överströmmande iver för alla
möjliga förändringar, som på många punkter påminner särdeles myc­
ket om Polhem. Det var till exempel en engelsk aristokrat, en markis
av Worcester, som 1663 utgav en skrift, »A Century of Inventions».
I svensk översättning hade den ungefär följande undertitel: »Ett hund­
ratal av namn och prov på sådana uppfinningar som jag just nu kan
påminna mig hava försökt och fulländat». Det var så gott om dem,
att han inte kunde lova att ha fått med alla; men i varje fall redo­
gjorde han för ett hundratal och då på alla möjliga olika områden. 43
Polhem och hons tid

Polhem och hans tid
Halvtannat årtionde efteråt kom en annan engelsman, som hette
Andrew Yarranton; han är särskilt intressant därför att han också i praktiken arbetade på åtminstone många av sina planer. Yarranton hade varit allting. Han hade börjat som lärling hos en linvävare, sedan hade han rymt ifrån lärlingskapet och gått ut i inbördeskriget — engelska inbördeskriget i mitten av 1600-talet — och rekommen­ derade då klöverodling, d.v.s. växelbruk, blev sedan kanalbyggare och rätade ut olika floder, gick därefter över till Sachsen och studera­ de bleckslageri, varvid han ansåg sig ha upptäckt en hel del märkliga
ting, som man i andra länder inte visste om bleckslageriet och som han återvände med till England. Slutligen blev han något slags råd­ givande ingeniör på alla möjliga områden. Han gav ut en bok som hette »England’s Improvement, by Sea and Land», och där uppräk­ nas på titelbladet alla de underbara ting som han lovade genomföra; jag kan inte få med dem alla. Han lovade att man skulle besegra Hol­ land utan krig, han skulle lära folket hur det kunde betala sina skulder utan pengar och andra likartade förmånliga utvägar. I själva boken finns det sedan otaliga projekt. Yarranton reformerar på papperet järnhanteringen, han reformerar också linneindustrien, rätar ut floder och bygger skeppsvarv — jag skall inte nämna allt. Men det som in­ tresserade honom mest, det var att bygga spannmålslagerhus, som skulle vara privata och där alla skulle kunna få sätta in sin spannmål. Han utvecklar sida upp och sida ner hur oerhört förmånligt det är för folk att sätta in spannmålen där i lagerhusen, det är mycket mer värt än att ha pengar. Yarranton säger t.ex. att om en man dör och har lämnat pengar efter sig, då är det ej mycket att bygga på; men har han efterlämnat fordran på ett spannmålslagerhus, är det troligt, att hans änka lättare blir försörjd, också om hon har vissa fel, än om hon bara hade haft pengar. Förslaget är faktiskt intressant, för vad han tänker sig är att man belånar spannmålen i lagerhusen och sedan kan sälja sin fordran, alltså sin warrant. Det är i princip samma system som infördes i Chicago tvåhundra år senare.
På motsvarande sätt kom det upp alla möjliga projekt, mer eller mindre genomtänkta. Daniel Defoe, som vi vet var Robinson Crusoes författare, och som har skrivit jag vet inte hur många hundra skrifter vid sidan av den boken, har däribland en som hette Essay on Projects,
där han har en förteckning på något hundratal olika projekt på alla
möjliga områden. Det var den atmosfär i vilken Europa, framför allt 44 Västeuropa, levde under det århundrade som jag nu talar om.

Nu kan man säga — och det tror jag man har rätt i — att en hel
del av det där, eller t.o.m. det mesta, var oerhört lösligt och ingen stor betydelse har haft för framtiden. Man måste då fråga: Har det inte gjorts vetenskapliga, alltså i detta sammanhang naturvetenskapliga och teknologiska, insatser av betydelse under den tiden? På detta måste det obetingat svaras ja. Den viktigaste impulsen kom från Royal Society, som var nästan precis årsbarn med Polhem och som i sina Transactions publicerade ett otal olika uppsatser på alla möjliga områden, inte på långt när bara naturvetenskapliga, i stor utsträck­ ning också ekonomiska, men likväl framför allt naturvetenskapliga.
Det fanns en man ibland Royal Societys stiftande ledamöter som på sätt och vis erbjuder en parallell till Polhem, fastän så att säga i ett annat material. Det var Sir William Petty. I motsats till Polhem bör­ jade han som läkare och blev professor i anatomi. Sedan blev han något slags generalläkare på Irland, och där fick han — vad som för oss ter sig en smula överraskande — i uppdrag att överta lantmäteriet på Irland och mäta upp de jordar som skulle gå över från irländarna till de segrande engelsmännen. Det gav honom i sin tur impulsen till vad han kallade politisk aritmetik, d.v.s. en något fantastisk förelö­ pare till statistiken. Så leddes han till ekonomiska undersökningar som, tror jag man kan säga, hör till det mest djupgående som förekom under 16oo-talet i något land. Och detta, som ju redan är tillräckligt brokigt, överträffades mångdubbelt i brokighet av vad han lämnade efter sig, för där finns praktiskt taget alla mänskliga områden be­ rörda. Bland de efterlämnade skrifterna förekom sådana i filosofi, religion, undervisning, musik, jämte sådant som han hade sysslat med i praktiken och därmed besläktade ämnen, t.ex. skogsbruk. Petty var en stor personlighet, men inte mera koncentrerad på någon viss upp­ gift än de andra.
Fortfarande får man göra den frågan: Blev det inga stora bestående resultat av detta? Också därpå tror jag man måste svara jo. Det blev stora bestående resultat och framför allt två, som ha blivit utgångs­ punkter för hela den moderna industrialismen.
Den ena var uppfinningen av ångmaskinen. Lord Worcesters bio­ graf, en herre som hette Dircks, anser att hans hjälte var uppfinnare av ångmaskinen. Det förmodar jag är ett misstag, men i varje fall var det tre olika personer, Papin, Savery och Newcomen, som om­ kring 1700 alldeles säkert uppfann, byggde och använde ångmaskiner. Naturligtvis var det mycket primitiva ångmaskiner, men de kom i
45
Polhem och hans tid

Polhem och hans tid
46
alla fall att spela en roll för uppfordringen av vatten särskilt i gru­ vorna. En sådan atmosfärisk pumpångmaskin av Newcomens system, i Sverige kallad »eld- och luftmaskin», byggdes redan 1728 vid Dan- nemora gruvor av en av Frihetstidens mekanister, Mårten Triewald, fastän med klent resultat. Det verkliga genombrottet kom förstås genom Watts uppfinning 80 år senare; men den grundade sig på de uppfinningar som hade gjorts omkring sekelskiftet 1700.
Det andra, som var nästan alldeles samtidigt med de primitiva ång­ maskinerna, innebar Abraham Darbys uppfinning att koksa stenkol. Den möjliggjorde för första gången användning av fossilt bränsle för järnhanteringen. Det var alldeles samma historia med den som med ångmaskinen, att det riktiga genombrottet kom mycket senare, i detta fall när man lyckades använda stenkol inte bara för tackjärnsfram- ställningen, alltså masugnsprocessen, utan också till järnets färskning, genom puddling, som kom samtidigt med Watts ångmaskin.
Både de första ångmaskinerna och stenkolens första användning i järnhanteringen tillhörde Polhems tid, och några av alla tiders största uppfinningar gjordes alltså då. Därför tror jag, att man för att förstå Polhem måste veta, att han levde i en andlig atmosfär där det att uppfinna var något av livsluften, någonting som stod främst i hundra­ tals människors uppfattning. Jag upprepar därför vad jag började med, nämligen att man icke med framgång kan studera Polhem utan att tänka sig honom i den miljö som skapades därigenom och som utan tvivel var alldeles enormt stimulerande.

MATEMATIKEN, MASKINEN
OCH MÄNNISKAN
Waloddi Weibull
Professor Waloddi Weibulls här återgivna anförande vid Ingeniörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst år 1951 behandlar en frågeställning, som i våra dagar berör alla och envar.

Matematiken, maskinen och människan
48
Filosofen Kant påstår någonstädes att matematiken är vetenskaper­ nas vetenskap, att värdet av en vetenskap bestämmes av det mått matematik den innehåller. Andra menar att matematiken blott är ett hjälpmedel, ett redskap som många andra för astronomen, fysikern, ingenjören. Vilken ståndpunkt man än intar, kan man dock inte för­ neka att det senaste decenniet medfört en radikal förändring i rela­ tionen mellan matematiken och människan. Detta har skett i huvud­ sak längs två helt olika utvecklingslinjer.
Den första avser en metodik, ett systematiskt försök att med till­ hjälp av matematisk analys studera det mänskliga handlandet och att på basis av resultaten lämna precisa föreskrifter som lämnar optimala resultat under de givna förutsättningarna, en forskningsgren som fått benämningen operationsanalys. Den andra utvecklingslinjen avser uppkomsten och utvecklingen av komplicerade och oerhört effektiva
räknemaskiner som öppnar vägen för något som skulle kunna kallas
experimentell matematik.
Operationsanalysen kan sägas leda sitt ursprung från ett arbete av
engelsmannen Lanchester, som under första världskriget tog sig före att kvantitativt analysera militära problem inom det då visserligen mycket blygsamma flygvapnet. Under trycket av de omfattande tyska rustningarna togos dessa tankar upp till förnyad behandling i sitt ursprungsland strax före krigsutbrottet 1939. Då fick nämligen prof. Blackett (f.ö. år 1948 nobelpristagare i fysik) i uppdrag att som ledare för en liten grupp forskare analysera allehanda slag av militära problem från vapen och deras betjäning till utbildning, taktik och strategi.
Den metodik som härvid utvecklades fick namnet Operational Re­ search. Dess förnämsta hjälpmedel är matematisk statistik, variations- kalkyl och spelteori. Dess arbetsgång är i huvudsak följande: Data över tidigare operationer av liknande slag insamlas. Med statistiska metoder beräknas korrelationen mellan variationer i resultat och variationer i operationsdetaljer. Olika mått på utbytesfaktorn d.v.s.
förhållandet mellan uppnådda mål och använda medel t.ex. sänkt far-
Denna artikel är en av förf. gjord bearbetning av det föredrag som förf. höll vid Ingeniörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 24 oktober 1951 och en ut­ vidgning av den artikel under strecket i Svenska Dagbladet som publicerades dagen efter sammankomsten och som här återgives med tidningens medgivande.

tygstonnage per ubåt, uppställas. Dessa mått värdesättes med avseen­ de på förmåga att framhäva de mest önskvärda resultaten av opera­ tionen i fråga. Undersökningen koncentreras därefter på de para­ metrar som låter utbytesfaktorn komma till synes i den mest kritiska belysningen.
I många fall kan man redan på detta stadium göra vissa förutsä­ gelser som medför förbättringar av resultaten. Man har även möjlig­ het att, genom systematisk variation av olika parametrar, på experi­ mentell väg bestämma deras inverkan och förutsäga den lämpligaste taktiken. Erfarenheten har visat att den väsentliga svårigheten ofta ligger i ställandet av problemet på rätt sätt, och att lösningen sedan ger sig av sig själv.
Ett sådant exempel: Vid statistisk analys av flygplanens insatser i kampen mot ubåtarna fann man att dubbelt så många ubåtar upp­ täcktes på flygplanets vänstersida som på dess högersida. Orsaken kunde lätt härledas till placering och arbetsfördelning av förste och andre piloten. Genom ändring i dispositionerna blev antalet upptäckta ubåtar per flygplan ökat med mer än 30 procent. Ett annat mera arbetskrävande exempel: Före anfallet mot det tyska slagskeppet Tir- pitz gjordes en matematisk-statistisk analys, som gav till resultat att
anfall med 30 flygplan på ett noga specificerat sätt skulle göra antalet bombträffar per förlorat flygplan till ett maximum. Tre träffar an­ gavs som sannolikt resultat. Förutsägelserna slog till punkt och pricka in.
Man kan nu fråga sig: Är det verkligen möjligt att uppnå tillför­ litliga resultat med hänsyn till det stora antalet, ofta illa definierade faktorer som påverkar resultatet, annat än i alldeles speciella fall? Ja, de som arbetat inom detta område är fulla av entusiasm, och att de har rätt kan kanske anses bevisat därav, att man snabbt fortsatte på den inslagna vägen och organiserade s.k. Operational Research Groups icke blott vid flertalet högre staber utan även vid ministe­ rierna för underhåll, produktion och krigstransporter. USA följde exemplet och vid krigets slut fanns det även här sådana forsknings­ grupper vid alla högre staber.
Operationsanalysen är, som vi sett från början en ren krigsprodukt men i verkligheten inte en exklusiv sådan. I Amerika har man med iver och även med framgång börjat tillämpa metodiken på varje­ handa civila områden, med fördel på t.ex. transportproblem, arbetar­ skydd, reklam, handel m.m.
49
Matematiken, maskinen och människan

Matematiken, maskinen och människan
50
Ett rakt motsatt sätt att angripa problemet har gjorts av matema­ tikern von Neumann och nationalekonomen Morgenstern, som genom sin teori för strategiska spel skapat en ny matematisk disciplin, ur­ sprungligen avsedd att ersätta de klassiska differentialresonemangen vid nationalekonomiska beräkningar.
Det finns ju sedan gammalt en omfattande litteratur över spelteori, som dock endast behandlar de elementära spel, där resultatet uteslu­ tande beror på spelaren själv och på slumpen. Vid ett strategiskt spel bestämmes resultatet även av motspelarens åtgärder. Om man besin­ nar att det ligger i varje spelares intresse att hindra övriga spelare att genomskåda hans avsikter, och att således bluff och skenbart irra­ tionellt beteende ingår som väsentliga moment, förstår man att mate­ matiken blir avsevärt mera komplicerad, än när problemen kan re­ duceras till renodlad sannolikhetskalkyl. Von Neumann och Morgen­ stern har inte heller lyckats ge någon uttömmande behandling av spel med fler än tre deltagare, men även denna blygsamma början har gett resultat av värde.
Även om teorien ursprungligen var tänkt för nationalekonomiska betraktelser har den vunnit sina största framgångar inom den militära taktiken. Teorien har t.ex. visat att det vid strid mellan två jaktplan är olämpligt att alltid öppna eld på samma avstånd. Detta resultat låter ju inte så märkvärdigt men man har velat dra ut konsekvenserna ända därhän att bygga in i flygplanet en statistisk apparat som auto­ matiskt öppnar eld med optimal mängd av osäkerhet. Kriget blir san­ nerligen allt mer komplicerat även i detaljerna.
Om antalet deltagare i spelet blir fler än tre, kompliceras matema­ tiken till den grad att det blir nödvändigt tillgripa maskinella hjälp­ medel. Sparsamma underrättelser från USA meddelar att man där byggt en strategimaskin på basis av von Neumanns och Morgensterns teori, som kan förutsäga vem som vinner kriget med hänsyn till vä­ sentliga faktorer såsom daglig krigsproduktion, antalet upplagrade atombomber etc.
Jag skall avrunda denna bild med att omnämna, att man i ett av de senaste numren av den ansedda engelska tidskriften Nature finner ett system simultana differentialekvationer, vars lösning ger svar på frågan om en kapprustning kommer att leda till öppet krig eller inte, förutsatt dock att man sätter in rätta numeriska värden på ingående koefficienter för aggressivitet, defaitism, sparsamhet med militäran­ slag etc; ett svårare problem än att lösa ekvationssystemet.

Matematiken, maskinen och människan
Den andra utvecklingslinjen gällde de maskinella resurser som ut­ vecklats under senaste decenniet de s.k. matematikmaskinerna. Jag tänker härvid mindre på de maskiner som bygger på den redan av Maxwell demonstrerade analogien mellan vissa mekaniska och elekt­ riska förlopp. Hur nyttiga dessa räknemaskiner än kan vara för vissa speciella problem, någon generell användbarhet har de inte. De kan inte heller ge resultaten med någon större grad av noggrannhet, där­ för att de baseras på en direkt uppmätning av en fysikalisk storhet, en vinkel, en elektrisk ström el. dyl.
Helt annorlunda arbetar siffermaskinerna, som opererar med tal­ värden. Här kan noggrannheten genom successiva operationer drivas precis hur långt som helst. Det nya hos dessa maskiner ligger prin­ cipiellt inte i deras »minne». Sådana finns rudimentärt även i äldre maskiner. Det nya ligger i deras förmåga att jämföra olika resultat och att på basis av förelagda instruktioner välja ut de resultat som bäst lämpar sig för efterföljande operationer. Härtill kommer en has­ tighet som är tusenfalt högre än äldre maskiners samt en långt driven
automatisering som bl.a. användes för självkontroll av arbetsresul­ tatet.
Även i Sverige har vi, förutom ett flertal analogimaskiner av ori­ ginella konstruktioner, en siffermaskin benämnd BARK som varit i bruk ca i 1/2 år. Den är till stor del uppbyggd av standardelement från Telegrafverket och innehåller bl.a. 7.500 telefonrelä. Den har liksom alla relämaskiner en relativt liten hastighet med 7 å 8 addi­ tioner och 4 multiplikationer per sek., men är icke desto mindre en mycket användbar maskin som redan gjort god nytta. Det är nog ingen överdrift att säga att utländska specialister, bortskämda med vida större ekonomiska resurser än vi, anser konstruerandet och byg­ gandet av denna maskin som en förnäm teknisk prestation. Även en snabb elektronmaskin är under byggnad. Den beräknas bli körfärdig nästa sommar. Dess prestation blir 100.000 additioner på 8 sek. och lika många multiplikationer på 48 sek., vilket är 2 1/2 ggr snabbare än den amerikanska siffermaskinen ENIAC, som påbörjades 1942 och blev färdig 1946. De båda svenska siffermaskinerna kommer att ge oss en utrustning av allra största betydelse för försvar, industri och forskning i Sverige.
Som bekant har Ingeniörsvetenskapsakademien verksamt deltagit
vid tillkomsten av dessa maskiner och stött verksamheten på många
sätt, bl.a. genom att organisera utsändning av ett flertal stipendiater. 51

Matematiken, maskinen och människan
Helt nyligen har Akademien tagit ett nytt initiativ av stor betydelse
genom att inbjuda ett tiotal av de större svenska industriföretagen att bilda en Stiftelse, vars uppgift blir att medverka vid utrustandet och driften av det statliga Institut för Numerisk Analys, som helt nyligen föreslagits och som avses övertaga Matematikmaskinnämndens verk­ samhet. Det är meningen att varje svenskt industriföretag, som har behov av numerisk analys eller tillverkar hjälpmedel härför, skall er­ bjudas plats i denna Stiftelse.
Det råder ingen tvekan om den djupgående revolution de snabba elektronmaskinerna medfört i det matematiska tänkandet och på sättet att lägga upp problemen. Det är också säkert att användningen kom­ mer att utsträckas till helt nya delvis oanade områden. För att belysa detta påstående skall redogöras för en undersökning av dr Shannon vid Bell Telephone Comp. i USA. Denne, genom banbrytande arbeten inom teorien för telekommunikationen, välkände forskare har före­ lagt sig och även löst problemet att göra upp räkneprogram för en schackspelande modern siffermaskin. Shannon börjar med att kon­ statera, att det i princip är möjligt att göra upp ett program för ett perfekt spel, men att detta är praktiskt ogenomförbart, ty maskinen skulle i så fall behöva analysera alla möjliga kombinationer och ett parti om 40 drag innehåller 10120 sådana. Även för den snabbaste maskin skulle detta ta 1030 år i anspråk, d.v.s. mycket längre tid än jorden existerat.
Man får därför begränsa sina pretentioner till ett skickligt spel, jämförbart med en god mänsklig spelares. För detta ändamål utgår man från ett matematiskt uttryck som ger en värdering av spelarens styrka med hänsyn till antalet behållna pjäser, varje pjäs med sin poäng, och till deras lägen på brädet. Med tillhjälp av denna värde- ringsfunktion kan maskinen snabbt uträkna det momentana styrke­ förhållandet. Shannon har även formulerat en sådan funktion, men påpekar, att dess koefficienter endast har statistisk giltighet och att deras värden kan behöva justeras genom analys av ett stort antal spe­ lade partier. Så vitt jag kan finna vore enklaste sättet att låta två maskiner med olika värderingsfunktioner spela mot varandra och se efter vem som vinner de flesta gångerna. Maskinen skall nu föreskriva dragen så, att det egna värdet enl. värderingsfunktion stiger relativt motståndarens. Härvid kan den använda olika strategier. Shannon har föreslagit två. Enligt den första undersöker maskinen alla möjliga
52 kombinationer tre drag framåt. Detta ger ett långsamt spel, ty varje

Matematiken, maskinen och människan
drag tar ca 16 minuter. Han modifierar därför strategien och låter
maskinen studera endast de drag som synas ge bästa effekt men låter för dem analysen gå mera på djupet genom att följa upp bedömningen fyra å fem drag framåt. Detta svarar mera mot ett gott amatörspel. Mer än åtta drag framåt kan inte ens en världsmästare överblicka.
Nu har inte huvudsaken med detta exempel varit att verkligen genomföra ett sådant spel. Det skulle förmodligen kosta ett par hundra kronor i timmen att ha en modern siffermaskin till motspe­ lare, dock fick man häromdagen se i tidningarna att det är meningen att få igång ett sådant atlantiskt schackparti. En elektronmaskin i Manchester har utmanat en liknande maskin i Princeton på ett parti så snart den senare blir färdig.
Avsikten med Shannons exempel var mera att visa hur man kan gå tillväga och hur komplett problemställningen avviker från den klas­ siska matematikens. Shannon anger ett antal viktiga problem som kan behandlas på liknande sätt: konstruktionen av elektriska våg­ filter, lösning av symboliska (icke-numeriska) ekvationer, logiska de- duktioner, översättning från ett språk till ett annat, orkestrering av melodier. Jag skulle tänka mig att en elektronmaskin skulle lämpa sig särskilt väl för att bygga upp en Bach-fuga på ett förelagt tema, med sorgfälligt undvikande av förbjudna oktav- och kvintparalleller och andra förbud, måhända så perfekt, att man som ett irrationellt mo­ ment måste införa en lämplig statistisk störning för att få en mänsklig touch på produkten.
Mot bakgrunden av dessa prestationer, som gett upphov till be­ nämningen tänkande maskiner kan det vara hälsosamt jämföra dem med den mänskliga hjärnan. Alla snabba siffermaskiner bygger på det binära systemet, där varje siffra endast kan anta två alternativa vär­ den, o och i, och inte som vid decimalsystemet tio. Det binära syste­ met gör kopplingselementen, vare sig de är elektromagnetiska eller elektroniska relä, mycket enklare, snabbare och driftsäkrare. Den mänskliga hjärnan är försedd med sådana binära relä de s.k. neuroner- na. Dessa relä imponerar inte på oss genom sin snabbhet. För att mot­ taga och sända vidare en signal behöver de en kopplingstid av ca en halv millisekund. För att starta en signal måste i regel pulser från åt­ skilliga andra celler, ibland flera hundra, löpa in med en samtidighet som inte behöver vara större än ett par tiondels millisekunder. En signal, som blockerar nervcellen och hindrar den att reagera för in­
kommande pulser måste ha en halv millisekunds försprång. Neuronen 53
4

Matematiken, maskinen och människan
reagerar således visserligen snabbare än ett elektromagnetiskt relä och
lika snabbt som ett gasfyllt rör en s.k. tyratron men endast en tusendel så snabbt som ett elektronrelä.
Men neuronerna har de för sitt ändamål allt avgörande fördelarna av mycket ringa utrymmes-, energi- och kylningsbehov och därför är det möjligt att inom den lilla volym en människohjärna erbjuder, få plats med icke mindre än 10 miljarder sådana kopplingselement. En modern elektronmaskin med sina 18.000 rör står ungefär på samma stadium som en daggmask i fråga om kombinationsförmåga, fast med sina 10.000 additioner per sekund har den ju ett avgjort försteg vad snabbheten beträffar.
Även i ett annat hänseende visar neuronen sin överlägsenhet näm­ ligen beträffande hållbarhet och driftsäkerhet. Varje nervcell i en människas hjärna är lika gammal som människan själv, och de flesta är vid liv och i funktion. En del av dem dör visserligen under männi­ skans livstid men detta märks inte förrän man lägger dem under ett mikroskop, ty den överväldigande rikedomen på kopplingskombina- tioner gör det alltid möjligt att låta en, kanske definitivt förstörd nervledning ersättas av ett otal andra sidolinjer. En modern siffer­ maskin har visserligen även sin reserv. Man kan låta den köra på nat­ ten utan tillsyn. Om någon felräkning skulle uppstå, avbryter maski­ nen omedelbart detta problem och kastar sig över ett nytt problem, som ligger i reserv, och fortsätter med detta så länge det går bra. Även om detta i och för sig är en elegant prestation, hur fattiga är inte ma­ skinens resurser i jämförelse med den mänskliga hjärnans!
Denna översikt skulle vara ofullständig utan några ord om den nya vetenskapsgren som den amerikanske matematikern Norbert Wiener lanserat och som han gett namnet Cybernetics eller läran om kontroll och kommunikation i levande varelser och maskiner. Med andra ord, en vetenskap som vill utgöra en syntes av den gren inom teletekniken, som kallas informationsteorien, och regleringstekniken med speciell tillämpning på levande varelser, och som omvänt vill av psykologiska och fysiologiska studier dra lärdomar av betydelse för tekniken.
En jämförelse mellan siffermaskinerna och den mänskliga hjärnan har, som vi sett, uppenbarat många analogier. En liknande analogi finnes även mellan reglerings- och servotekniken och de högre dju­ rens rörelsekontroll. Denna analogi är inte upptäckt av Wiener et consortes. Redan före och i början av det senaste världskriget har bl.a.
54 tyska forskare varit inne på samma tankebanor och även publicerat

resultat av undersökningar, där sådana processer som människans
blodomlopp, innerörats balansorgan regleringstekniskt analyserats. Analogien kan helt summariskt sägas ligga i den s.k. återförings- principen — på engelska feed-back — som kännetecknas därav att specifika känselorgan mäter skillnaden mellan det avsedda och det uppnådda resultatet av den inkopplade energien i syfte att kunna utföra erforderliga korrektioner, så att denna skillnad trots störande yttre omständigheter hålles så liten som möjligt. Nu är det emellertid så, att varje ändring i energiflödet behöver sin tid för att verka. Re­ sultatet uppträder således inte momentant utan alltid med en viss eftersläpning. Ingen reglering kan därför bli fullgod, om inte kor­ rektionen sättes in litet tidigare än den behövs, och detta kan man
inte göra, om man inte kan förutsäga framtiden.
Under vissa omständigheter går detta mycket bra att göra. Det
kanske mest bekanta område, där denna princip har firat triumfer — inte minst här i landet — torde väl vara artilleritekniken. Men även inom många andra områden har denna teknik fått och kommer säker­ ligen att få allt större betydelse. I USA har man rent av ansett sig behöva införa en speciell benämning på utövarna av denna tekniska specialitet, nämligen feed-back engineers. Vid den förnämliga tek­ niska högskolan M.I.T. i Boston finns en »post- graduate school in controll engineering», som årligen släpper ut ett femtiotal sådana, högt utbildade specialister, vilket av chefen för en av de ledande mät­ instrumentfirmorna betecknas som en droppe i den ocean, amerikan­ ska behovet utgör.
Om störningarna är stora och statistiskt oordnade d.v.s. i detalj oförutsebara, erbjuder regleringsproblemet mycket stora matematiska svårigheter. Detta problem uppträdde väl första gången i imperativ
form, när man försökte koppla ihop den för atmosfäriska störningar mycket utsatta radarspaningen med eldledning av luftvärnspjäser till en automatiskt verkande enhet. Wiener har genom banbrytande teo­ retiska undersökningar visat, hur man kan behandla och eliminera sådana statistiska störningar.
Först genom denna utvidgning av regleringstekniken har en frukt­ bärande jordmån för cybernetiken skapats, ty den väsentliga skill­ naden mellan maskinen och den levande varelsen tycks bestå däri, att den förras beteende i framtiden kan beräknas, medan den senares är i detalj oberäknelig och tillgänglig för matematisk analys endast med tillhjälp av statistiska metoder.
55
Matematiken, maskinen och människan


MEKANISKA BRÖDER
O B, JOHAN OCH ABRAHAM ENIUS
Hans Hylander
Civilingeniör Hans Hylander belyser i efterföljande bi­ drag till årsboken några hittills föga beaktade tekniska insatser av tre bröder.

Eurenius
»En präst i sin
prydning».
/ Dtedahis 1948 redogjorde jag för ett försök att taga reda på författaren till »Hult-boken» eller den »Sam­ ling af Åtskillige nyttige och Sinrike Machiner och På­ fund», som 1946 skänktes till Tekniska Museet efter att tidigare ha förvarats på Hults Bruk i Östergötland. Jag antog, att boken måste ha kommit till Hult genom Maria Magdalena Eurenius — hennes historia har se­ nare skrivits av Karin Forsberg i Daedalus 1941 — och författats av någon av hennes tre bröder, som alla ägnade sig åt mekaniken. Själv gissade jag på den äld­ ste av dem, Jacob, men Torsten Althin har sannolikt rätt, då han utpekar den näst äldste, Johan, som för­ fattaren. Lyckliga omständigheter ha fogat det så, att våra offentliga arkiv gömma på tillräckligt många uppgifter om de tre bröderna för att man skall kunna få en tämligen fyllig bild av deras liv, ett ganska ovan­ ligt förhållande, då det gäller män i deras relativt blyg­ samma ställning. En sådan bild synes även kunna vara av intresse, emedan man vet så litet om den tredje ge­ neration av svenska ingenjörer, som bröderna tillhör­ de, om man räknar Polhem som den första och hans närmaste lärjungar som den andra generationen. De gamla handlingarna ge också en intressant, fastän ej alltid så tilltalande bild av spelet bakom kulisserna vid tidens största svenska ingenjörsarbete, Trollhätte sluss­ verk.
Kongl. Swenska Wetenskaps Akademien hade nätt och jämnt börjat
sin verksamhet, då dess sekreterare, friherre Anders Johan von Höp- ken, mottog ett brev1), daterat Torsåker den 11 aug. 1739 och av­ sänt av prosten och kyrkoherden därstädes magister Jöns Eurenius. I brevet betygade avsändaren sin vördsamma fägnad över den nyinrät­ tade akademien, men anhöll tillika få veta, huruvida den svenska nationen ägde tillgång till de premier, som av Frankrike, England och Holland utfästs för den, som löste longitudproblemet. Prosten ansåg sig nämligen »genom Guds nåd kunna framgiva ett på matematiska
58 demonstrationer sig grundande och conseqventer icke mindre accurat

än tillförliteligt förslag att promt och utan mycken möda få igen östra
och västra längden alla stunder både natt och dag». Brevet behandla­ des vid akademiens sammankomst den 29 aug.2), då Höpken föreslog, att förslaget skulle intagas i akademiens handlingar. Linnceus, som var prxses, menade dock, att detta ej kunde ske förrän akademien för­ vissat sig om inventionens riktighet. Vid akademiens sammankomst den 3 nov. förelåg Eurenius förslag. Det hade genomsetts av Faggot, som intygade, att författaren däri visat ett lyckeligt geni. Detta gav Triewald anledning föreslå Eurenius till inval. Akademien beslöt emellertid infordra yttrande av Anders Celsius. Detta föredrogs den 10 nov., men var ingalunda så gynnsamt för Eurenius som Faggots. Inledningsvis konstaterade Celsius, att akademien hade »orsak taga upp för ett gott märke, att hon vid sin början blir strax anfäktad av dem som påstå sig hava funnit longitudem, perpetuum mobile och quadratura circuli, ty samma öde hava alltid haft och ännu hava de högtberömda academier och societeter utomlands. Man kan nogsamt sluta därav, att vår nation begynner omsider själv att tänka något och intet alltid vill se med lånta ögon. Det är allenast skada, att de begynna varmed kanske aldrig i vår tid vi få lykta.» I sak anförde Celsius, att det ingalunda vore så lätt, som auctor föreställde sig, att
åstadkomma ett ur, som vid alla luftens förändringar och skeppets skakningar hade en jämn rörelse. »Kunde alltså vår auctor uppmunt­ rats att perfectionera väggur av träd, som jag själv sett i Piteå honom kunna förfärdiga, så gjorde han kanske det som han någorlunda kun­ de gå ut med till hans heder och publici nytta.» På detta underlät Eurenius att svara, och frågan om hans inval förföll.
I samma brev hade Eurenius meddelat, att han även uppfunnit en skeppsdocka med förmånliga egenskaper. Man skulle nämligen kun­ na avföra vattnet ur dockan och hålla den läns utan att påkosta ett enda dagsverke eller den ringaste maskin. Ej heller detta förslag ledde till någon påföljd. Det har emellertid sitt intresse ur annan synpunkt. Vid denna tid vistades nämligen i Torsåkers prästgård som informa­ tor en student vid namn Daniel Thunberg, sedermera berömd som en av de mest framstående dockbyggare vårt land ägt. Han var född
1712 på gården Tunsjön i Dal, en annexförsamling till Torsåker, och
skulle egentligen ha blivit präst, men hans mekaniska intressen togo
tidigt överhanden. En av hans levnadstecknare3) uppgiver, att Eure­
nius5 tre söner kommo att ägna sig åt mekaniken, »troligen till denna
riktning förda av Thunberg», men man undrar om det ej snarare var 59
Eurenius

Eurenius
Jacob Eurenius.
så, att prästkandidaten Thunberg kom att överge teologien på grund
av de intryck han fick i det prästerliga tjället. I alla händelser kan det förtjäna anföras, att Thunberg 1745 gjorde de första försöken med sin såningsmaskin på prästgårdens ägor.4)
Man får nu ej av det anförda draga den slutsatsen, att den äldre Eurenius varit en slät präst. Det var han ingalunda. Han var varmt uppskattad som själasörjare och skötte sin församling föredömligt. Han var emellertid en mångfrestare av rang och bland annat en ej oäven författare, om också hans förnämsta arbeten, »En präst i sin prydning» och »Atlantica orientalis, eller Atlandsnäs til des rätta be­ lägenhet beskrifvet» utkommo först efter hans död.5)
Om arv eller miljö har mest att betyda för personlighetens utveck­ ling, kan vara skäligen likgiltigt, då fråga är om de tre söner till prosten Eurenius, som nådde vuxen ålder. De blevo alla dugliga me- kanici. Den äldste av dem, Jacob, var född 1720. I motsats till sina yngre bröder besökte han aldrig gymnasiet i Härnösand utan torde ha fått sin undervisning i hemmet och av Thunberg. Han blev student i Uppsala 1738, men om hans studier där har man sig ingenting be­ kant. På våren 1744 antogs han till kadett vid artillerikadettskolan i Stockholm6), vars grundare och chef var Augustin Ehrensvärd. Får man döma av de »oumgängelige» böcker, som anskaffades till skolan 1746, stod undervisningen på ett högt plan, särskilt vad matematiken och fysiken beträffar. Där funnos både Bernoullis och Huygens sam­ lade skrifter, ett flertal av Newtons förnämsta verk samt arbeten av Stirling, Mac Laurin och Gravesand.7) Ritningsundervisningen har med rätta blivit berömd.8) Hur mycket av denna undervisning Jacob Eurenius tillägnade sig är ej gott att veta, vid examen den 7 aug.
1746 står om honom antecknat, att han är frånvarande och begär samt får avsked.
När Jacob Eurenius lämnade kadettskolan hade han andra planer i sikte. Tillsammans med komministern i Ytterlännäs, Jöns Hornams och bokhållaren vid Loåns finbladiga sågverk Mathias Renhorn, en släkting på mödernet till bröderna Eurenius, hade han sökt tillstånd att i Ångermanland anlägga ett glasbruk »av finare slaget». Ansökan föranledde handels- och manufaktur-deputationen att uttala, att en förordning av år 1738 emot flera glasbruks anläggande borde för­ klaras »exspirerad», och att glasbruk skulle få anläggas »på skogrike orter varest mycken ved förruttnar och bortskämmes». De sökande borde dock tillhållas att vinnlägga sig om tillverkning av fönsterglas.
60

När detta betänkande den 19 maj 1747 behandlades i riddarståndet,
påminde Nordencrantz, att inga glasbruk måtte få anläggas i Ånger­ manland, innan de, som där hade järnverk och manufakturer, blivit hörda.9) Detta blev givetvis en tidsödande historia. Intressenterna hade tänkt anlägga sitt glasbruk på Gardsholmen vid Ångermanälven i Ytterlännäs socken, men denna plats låg på mindre än en halv mils avstånd från Blästa masugn i samma socken, och dennas ägare prote­ sterade naturligtvis. Intressenterna köpte då ett område på Sandön i Bjärtrå socken, en och en halv mil från Blästa, och utfäste sig att icke konkurrera med masugnen, varken om verkskarlar eller om skog. Ännu efter två år var saken emellertid oavgjord, varöver intressen­ terna klagade. Med anledning härav lät K. Maj:t den 24 juli 1750 bergskollegium veta, att det var »vår allvarliga vilja och befallning, det I med det aldra första bemälte sak företagen». Det blev nu litet mera fart i spelet. Två månader senare hemställde kommerskollegium hos K. Maj:t om utsättande av ett ansenligt vite, om Blästa masugn bleve förfördelad, och sedan detta bifallits, utfärdades äntligen det äskade privilegiet den 26 nov. 1750. Den plötsligt påkomna brådskan får kanske ses mot bakgrunden av, att bland intressenterna nu även befann sig »överintendenten och ceremonimästaren av våre orden ba­ ron Hårleman».10) Glasbruket kom emellertid till stånd och fick med tiden en ganska ansenlig produktion, huvudsakligen av fönsterglas och buteljer. Länge förblev det dock ej i de ursprungliga intressenternas ägo. Det inlöstes redan 1754 av brukspatronen Joh. Halenius.11)
Under tiden som ansökan om privilegier för glasbruket befann sig på vandring bland myndigheterna, gjorde Jacob Eurenius ett försök att exploatera en nätvävstol, som han uppfunnit. Som Åke Meyerson berättat i Dxdalus 1939 hade han ringa framgång däri. Han blev förekommen av kommissarien Jonas Norberg, som med rätt eller orätt misstänktes att ha stulit hemligheten. Det hjälpte ej, att Eure­ nius’ släkting, den inflytelserike riksdagsmannen Olof Bidenius Ren­ horn, inskred till hans förmån. Av manufakturkontoret fick Eurenius dock till slut ett premium på 3 600 d. kmt »för att han icke skulle upptäcka denna maskin för främmande ministrar eller bege sig utom­ lands».12)
Efter sitt giftermål 1747 synes Jacob Eurenius ha varit bosatt i
hemorten som byggmästare och lanthushållare. Ett och annat spår av
hans verksamhet är bekant. Således fick han tillstånd att inrätta en
tullkvarn om två par stenar i Holströmmen, där han också byggde 61
Eurenius

Eurenius
Johan Eurenius.
en sågkvarn. Han uppförde även kronobränneriet i Härnösand
1776.13)
Jacob Eurenius dog 1799 å Hol i Nora socken i Ångermanland.
En silversnusdosa till 3 rdr och en ko till 6 voro de värdefullaste före­ målen i det torftiga dödsboet.14)
Det finns ingenting som tyder på, att Jacob Eurenius någonsin va­ rit utomlands. Det är därför knappast troligt, att han författat Hult- boken, i vilken flera utländska maskiner äro avbildade efter uppmät­ ningar på ort och ställe. Däremot är det mycket som talar för att den yngre brodern, Johan, är författaren. Han föddes i Torsåker 1728 och blev efter tre år vid gymnasiet i Härnösand student i Uppsala
1748. Länge synes han dock icke ha uppehållit sig vid akademien, ty redan på våren 1751 återfinna vi honom vid Trollhättan, där arbe­ tena på Polhems kanal pågingo sedan hösten 1749. Högsta överin­ seendet över företaget tillkom Hårleman, och med hänsyn till för­ bindelserna mellan denne och Jacob Eurenius är det väl inte omöjligt, att det var genom Hårlemans förmedling, som Johan fick anställning vid Trollhättan. Entreprenör för arbetet var Gustaf Adolf Wiman, tidigare konstmästare vid Salberget. Han skrev den 18 maj till sekre­ teraren vid Vetenskapsakademien Pehr Wargentin, att Johan Eure­ nius nyligen kommit till platsen, men strax vid ankomsten insjuknat så svårt, att man haft litet hopp om hans restitution. Sedan Wargen­ tin 1753 blivit medlem av direktionen för Trollhätte slussverk, blev brevväxlingen mellan honom och Wiman mycket livlig. I flera av breven beröres förhållandet mellan Wiman och Eurenius, som med tiden synes ha blivit mycket spänt. Orsaken har utan tvivel varit, att Eurenius sällat sig till dem som inte trodde på den Polhemska planen.
När Johan Eurenius på våren 1751 kom till Trollhättan, hade ar­ betena där fortskridit ganska långt. Efter ett försök att med Polhems »paraboliska båge» avstänga Kavleströmsfallet, som misslyckats på hösten 1750, hade Wiman gripit sig an med en damm efter sin egen idé och lyckligt genomfört denna på våren 1751. Vid samma tid blev även dammen mellan Malgön och fastlandet klar, och av de tre för­ dämningar vid Trollhättan, som ingingo i den Polhemska planen, återstod därefter blott Flottbergsdammen. Denna vållade Wiman
stort bekymmer, ty djupet var betydligt större än Polhem förutsatt och bottnen av dålig beskaffenhet. Under de följande åren inträffade flera missöden. Många av de »stolar», som Wiman utsatte i älven som stomme för den blivande dammen, lossnade och fördes bort av ström-
62

men. Skulden till åtminstone ett av dessa missöden synes Eurenius ha
velat lägga på Wiman, ty i ett brev av den 10 jan. 1755 till Wargen­ tin försvarar sig Wiman mot »Hr Jan Eurenii osanna föregivande» om arbetet. Av korrespondensen att döma var Wiman väl medveten om den misstro, som man på flera håll hyste mot Flottbergsdammen. Man misströstade inte blott om möjligheten överhuvud att fullborda dammen, man menade även, att en damm, i vilken så mycket trävirke ingick, inte skulle bliva hållbar i längden. Det framgår av Wimans brev, att man på något håll framkastat tanke på att alldeles slopa Flottbergsfördämningen för att i stället kringgå Helvetesfallen med kanal och sluss. En sådan kanal skulle emellertid, ansåg Wiman, kom­ ma att kosta åtminstone 200 000 d. smt, medan han trodde sig för
50 000 d. kunna »få Flottbergsdammen i sådant stånd, att han icke skall behöva någon kännbar reparation, ty han kan så inrättas, att träverket aldrig skall ruttna, näml. virket alltid är vått». Redan vid denna tid synes man ha övervägt att låta någon sakkunnig överse verket, och tydligen har Thunberg, då sysselsatt vid Sveaborg, varit påtänkt härför. I ett P.S. tillfogar nämligen Wiman: »Om Hr Bygg- mäst. Thunberg kommer hit ned, som jag gärna med första önskar, så ser jag ock gärna, att Herr översten Ehrensvärd kommer med, så blir berättelsen om slussbyggnaden så mycket kraftigare till Konungen eller Riksens Ständer, ty skäl skall på min sida icke fattas i de mål som rörer såväl Flottbergsdammen som den omnämnda kanalen». Att Wiman missräknade sig på såväl Thunberg som Ehrensvärd skulle senare visa sig. Ingen av dem kom emellertid till Trollhättan, utan uppdraget lämnades till docenten i Uppsala Daniel Melander. »Jag hoppas, att Magist. Melander, som kommer hit, är både redlig
och trogen och vill slussverkets väl» skrev Wiman vid underrättelsen härom.
På hösten 1755 hade arbetet vid Flottberget kommit så långt, att
blott en stol återstod, då den mycket omtalade olyckan med dammen
inträffade. Från ett sågverk ovanför hade av oförstånd ett stort parti
virke släppts ut i älven. Plankorna samlade sig framför den sist ut­
satta stolen, som lyftes upp och fördes bort av strömmen. Nio man
från Västgöta-Dals regemente hunno ej rädda sig undan utan drunk­
nade. Wiman, som vid tillfället var borta på en inspektionsresa, blev
vid underrättelsen »alldeles handfallen», som han skrev till Wargen­
tin, och önskade sig långt från Trollhättan. Ett P.S. till brevet är av
intresse, då därav framgår, var oppositionen var att söka. Wiman 63
Eurenius

Eurenius
skriver nämligen: »Men så länge någon flottning ovan Trollhättan i
Göta älv får tillåtas, kan man intet för dylika händelser vara säker, och då får man åter de handlande i Göteborg till förföljare, varav jag och verket hava nog förut.»
Om Wiman hade rätt i sin förmodan om de handlande i Göteborg, kan det vara värt att lägga märke till, att Johan Eurenius hade goda förbindelser med en av de mest inflytelserika av dem, Petter S. Bagge, med vilkens dotter han sedermera förlovade sig. Bagge, som var lott- ägare i slussverket, hade tagit en verksam del i arbetet vid dess till­ komst och varit en av dem som på hösten 1749 fastställt sträckningen av kanalen. Så som förhållandet mellan Wiman och Eurenius utveck­ lade sig, är det föga troligt, att den senare länge stannat vid Troll­ hättan, och det förefaller inte osannolikt, att han i stället trätt i Bag­ ges tjänst. Denne var intresserad i flera företag i Göteborgstrakten, bl.a. i ett skeppsvarv, på vilket han och Chapman erhållit privilegium
1749.15) Ett samarbete mellan Bagge och Eurenius skulle kunna för­ klara, att den senare i oktober 1755 gjorde upp ett förslag till fyr på Pater Noster. Detta ansågs på sin tid epokgörande, emedan det för­ utsåg bostäder åt fyrbetjäningen i en undervåning till fyrtornet, men nyare undersökningar synas visa, att uppslaget ej var helt originellt.16) Bagges intresse för fyrväsendet är i varje fall dokumenterat. Hans svärfar, kommissarien Busch i Göteborg, arrenderade en tid skötseln av några fyrar på västkusten. Detta arrende övertogs sedermera av Skånska Stenkolsintressenterna, till vilka Bagge möjligen hörde, och när dessa tröttnade 1763, övertog Bagge själv arrendet.
Wimans nedslagenhet över olyckan varade ej länge. Redan några dagar efter händelsen kunde han meddela Wargentin, att han »å nyo med fullt allvar gripit dammbyggnaden vid Elvius an och skall därtill icke spara de sista krafterna, ty jag vet att saken är klar och möjlig». Av fortsättningen av brevet finner man, att den kritik, som fram­ kommit mot Flottbergsfördämningen, inte bara riktade sig mot själva dammen utan att man också tvivlade på, att ändamålet med fördäm­ ningen skulle uppnås. Detta var att höja vattenytan så mycket, att de ovanför liggande Helvetesfallen alldeles försvunno och lugnvatten skapades mellan Polhems och Elvii slussar. »De klentrogna», som Wi­ man kallade sina vedersakare, synas nu ha menat, att strömmen skulle bli alltför strid i den trånga älvfåran och därför ansett att Helvetes­ fallen skulle kringgås med kanal och sluss. Wiman synes i viss mån
64 ha varit av samma mening, ty han talar om att leda trafiken så, »att

man intet skall behöva gå utom udden vid övre Helvetesfallet, varvid
härnedan så stor fara göres av de klentrogne, vilket sker, när man spränger en grav igenom berörde bergsudde, som högst kan stiga till 300 cub. famnar, och när farten således blir lika säker som om en sluss vid Helvetesfallet skulle inrättas, så skulle heller ingen kunna härå me­ ra klandra». Han fortsätter: »Jag kan väl tänka mig, att en hel hop oppositioner rörande Trollhättan lära under riksdagen komma fram, men låt mig äntelm få part därav, så skola de få svar efter sin för­ tjänst». Han tillägger: »Med mitt memorial lär jag något få dröja och tänka efter, huru jag kan undgå disput med de handlande, ty skulle de nu få veta mitt påstående, medan riksdagen påstår, blevo de för svåra att göra med. Vi skola väl på slutet jämka saken till det bästa.»
Den 29 nov. meddelar Wiman Wargentin, att han inställt arbetena och permitterat manskapet. Detta hade säkerligen ingenting med olyc­ kan att göra, utan var en rutinsak, ty på vintern kunde föga uträttas. När arbetet åter skulle kunna upptagas, måste bli beroende på stän­ dernas beslut, eftersom pengarna voro förbrukade. Direktionen våga­ de ej begära ytterligare medel utan hemställde den 14 jan. 1756 hos K. Maj:t, att ständerna genom några i mekaniska verk kunniga de­ puterade ville taga »detta högst angelägne Trollhätte slussverk uti ögnasikte». Efter all sannolikhet stod den inflytelserike Ehrensvärd bakom detta förslag, ty redan den 3 okt. 1755 — riksdagen skulle sammanträda först den i3:de — hade han skrivit till Thunberg17): »Om ni vill nu, min gubbe, ska ni få göra den resan vi talt om till Trollhättan, Karls- och Landskrona. Med sista post kom underrättelse från Trollhättan, att en stol, som även denna gången var den siste att sättas ned, ånyo flutit bort, därigenom att en flotta av 800 tolfter plankor kommit att stadna emot stolen. Kunde den intet hålla denna tyngden, hur skulle den hålla ännu en 12 aln. uppdämning.»
Den 20 januari 1756 har Wiman blivit underrättad om Thunbergs tillämnade besök och skriver till Wargentin:
»Det är väl omögeligt, att detta verket i år hinner bli färdigt, men så skall det dock komma så långt, att ingen klok skall behöva tvivla, allenast vi få tillräckelig ammunition, jag menar pengar, så skall vi nog bestorma den förnämsta Troll- hättefästningen. Vad Herr Thunbergs hitresa angår, så har jag väl gärna sett han kommit hit, på det han kunnat underrätta den delen av folket, som om Trollhättan i anseende till falska rykten ifrån Hr Jan Eurenius fått falska begrepp, men annars lärer varken han eller någon annan komma längre med dämningssättet vid Flott­ berget än man nu i vinter på nogaste sättet övervägt och genomgått. Och på det jag intet skulle tro mig själv för väl, efter jag vet, att flera ögon se mera än få,
65
Eurenius

Eurenius
66
så har jag tillika med Hr Brehmer den saken noga examinerat, och vi finna all­ deles ingen omöjlighet vid Flottberget och mindre på de övrige ställen. Och jag tvivlar för ingen del därpå, att då jag, som till någon del har igenomgått denna skärselden, får tala med honom, Hr Thunberg, skall han nog bli övertygad uti de
mål, han ännu kan tvivla på.»
Några dagar senare eller den 31 jan. skriver Wiman åter från Vä­ nersborg till Wargentin:
»D. 26 Jan. kom Herr Byggmästaren Thunberg och Hr Leutnant Fellers hit, och d. 27 följdes vi till Trollhättan, då de fingo se, vad svårigheter jag dels haft och till någon del ännu har att nappas med, och sedan de sett omständigheterna med kanalen vid Helvetesfallen samt funnit, huru mycken elak sprängning och fördämningar den vägen fordrade, ifall man föll på den tanken, så kunde de icke neka en mångfaldig besparing, om Flottbergsdämningen fullföljdes, fast han är svår att hållas med, men därföre icke omöjlig. Hr Byggmästare Thunberg var väl i början nog fruktande för detta arbete, men då jag berättat, huru jag tänkte full­ borda dämningen, kunde han ingen omöjlighet finna, utan sade allenast, att det var ett svårt arbete att göra med, som ock är sant. D. 29 reste de härifrån åt Göteborg.»
Den 21 febr. återkommer Wiman till frågan:
»Nog viste Hr Thunberg och Hr Fellers sig så här, som de voro välsinnade, och den förre kunde då icke neka mig Flottbergsdammens möjlighet, även om han i början var porterad för kanal vid Helvetesfallen, ty då han fick se den situationen, varest denna kanal skulle göras, märkte han både kostnad och svårig­ heter på den vägen infalla, som ock sant är, så att han sedan för Flottbergsdam­ men var mera hågad. Dock är Trollhättan så beskaffad, att man på en dag icke kan finna alla svårigheter etc., utan det fordrar längre tid att moget tala om den samma.»
Den 29 maj kan Wiman meddela Wargentin, att direktören i meka­ niken Sohlberg nyligen kommit till Trollhättan och att löjtnant Fellers och »dess kamerader» varit där tre veckor, sysselsatta med mätningar. Fian kan också omtala, att Fellers planerat en kanal, som skall börja
»ett gott stycke ovanför Fiillerströms» och gå 1/4 mil öster om älven »igenom berg och kärr» för att mynna ut norr om Åkersström. Bara sprängningen av denna kanal, som skulle bli 3/4 mil lång, beräknar Wiman till 960 000 d.smt. »Jag tror Rom i sin välmakt skulle haft syssla med en sådan byggnad.» Fian hoppas få del av de nya herrarnas betänkande, »så skulle jag därtill spara sådana skäl till motstånd, att varken Fir Thunberg el:r någon annan skulle kunna häva dem. Men jag ber ödmjukei:n, att det blir oss emellan, ty jag har nog ovänner och avund ändå. Vid den omnämnda kanalens anläggning haves intet avseende på kostnaden, ty sluter jag härav, att Fierrar Officerare lär vara vana att hava mera att taga av, än vi fått till Trollhättan.» Fian

fortsätter: »De hitkomna Herrar tro, att det är omöjligt få Hojom
varp ner om slussen Polhem segelbart, men de äro rädda för ström­ vatten som flugor. Det är en bagatell att få det spakt, det påtar jag mig att oemotsägligt bevisa och sätta i verket.» I ett P.S. tillfogar han:
»Jag fick i torsdags på Rånnum veta av herrarna ifrån Stockholm, att den nya kanalen skall bli 8 alnar djup och 16 alnar bred, men tokeri alltsammans. Göta älv, Vassbotten och Karlsgrav är inte djupare än 4 aln. Vem kan bortdämma vattnet i Göta älv och spränga honom djupare på många o. långa ställen? Skulle man ock göra kanaler brede vid, så blir det ett evighetsarbete och som kan tömma pungen. Dessutom äro de icke i stånd att hantera större fartyg uti Göta älv än sådana som äro projekterade, ty älven är för strid, de hava syssla nog med älv­ båtarna, som nu brukas. Jag har mycket raisonerat i den saken med sal. Baron Hårleman, som tog skäl, men hans herr svåger, Herr general Liewen, lär av för­ gyllt prat blivit dragen på Hr överste Ehrensvärds sida, så att ingen vet så mycket
som H. Thunberg. Jag är ock indifferent, om jag blir här längre, ty jag tycker skammen börjar gå över torra landet. Jag skulle ändå, om jag lever, på annat ställe kunna visa, att jag kan gå så långt i vattnet som någon annan. Förlåt min vidlyftighet och nämn ej om det jag omtalt, ty jag tiger så länge tills tiden blir och låter dem mäta och resa omkring Trollhättan bäst de vilja, när jag ser de
fara vilse.»
I sitt nästa brev av den 5 juni meddelar Wiman, att »Herrar Com- miterade själva sett stora svårigheter vid de påtänkte nya kanaler för­ bi Trollhättan» och att han för Sohlberg framhållit det avbräck en sådan sträckning skulle vålla i Vänersborgs handel. Wiman åsyftar planen att från viken Dettern gå öster om Halle- och Hunneberg ge­ nom Flo socken till någon punkt söder om Trollhättan, i vilket fall trafiken aldrig skulle beröra Vänersborg. Av detta skäl hade de kom- mitterade enligt Wiman »liksom lämnat den idéen». Han hade vidare sagt Sohlberg sin »tanke om fartens fullbordande» utan att dock kun­ na övertyga honom. Wimans åsikt om kanalens utförande synes nu ha ändrats. Väl är han fortfarande övertygad om möjligheten att full­ borda Flottbergsdammen, »allenast jag för isläpp får vara i fred», men samtidigt säger han sig ostridigt kunna visa, »att man, fast dam­ men byggs, ändå ej kan komma uppför med fartyg vid övre Helvetes­ fallet», varför där »onekligt» måste bli sluss. Wiman föreslår »en sluss
och tak, lika som vid gr. Ekeblad», alltså en schaktsluss, under det
Sohlberg vill ha två öppna slusasr. Men det är icke nog med, att Wi­
man nu övergivit den gamla planen i fråga om Flelvetesfallens över­
vinnande, han vill nu även göra en sprängd kanal från Olidehålan till
slussen Elvius, »så blir hela kanalen avstängd ifrån Trollhätte ström, 67
Eurenius

Eurenius
68
som för farten är ostridigt bäst, i anseende till orkaner, flytande is
och trävaror, som kunde föra ett fartyg till utloppet av Flottbergs- damm, ifall farten bleve i själva älven, som då vore uppdämd av Flottbergsdämningen». Det märkliga har alltså inträffat, att Wiman, den Polhemska planens trogne förfäktare, nu övergivit en av grund­ tankarna i denna, nämligen att leda sjöfarten genom själva älven. Fian är således nu inne på den linje, som Thunberg givit uttryck åt i ett långt senare brev till Wargentin: »Min Fierre vet, att jag vid ideen om Durchfarter ej alltid binder mig vid älvar och strömmar, utan går därifrån, då omständigheterna så fordra och terrainen så tillåter». Man frågar sig, vad som inträffat mellan den 29 maj, då Wiman gör sig lustig över de herrar, som äro rädda för strömvatten som flugor, och den 5 juni, då han så radikalt bytt åsikt. Förklaringen skymtar kanske i fortsättningen av samma brev:
»Nu kan alla se, att det är omöjligt att komma fram vid övre Fielvetesfallet utan sluss, men den kloke Eurenius, som var här så länge, Hr Directeur Sohlberg, som var här 1751, Hr Thunberg och Hr Fellers, som voro här i vintras, och Hr Cancelli Råd: Klingenstierna, som ock jämte Hr Melander varit här nedre, hava ändå tigit med denna saken, som alltid varit en högmålsfråga, och när jag nu yppar sakens viktighet, heter det, att jag bort yppa sådant förr, och det har jag
gärna gjort, om jag det vetat förr än jag fick transversal section vid Flottberget. Dessutom har jag ock litat på sal. Polhems svar ...»
Det förefaller som om Wiman kommit underfund med, att Polhems och Elvius felbedömning av situationen vid Flottberget dragit med sig en annan svårighet än den som det ökade djupet redan berett honom vid dammbygget. Felbedömningen måste nämligen ha medfört, att man även underskattat vattenföringen i älven18) och således inte tänkt på, att strömmen i den trånga älvfåran vid FFelvetesfallen kunde bli för stark för fartygen. Denna omständighet synes även Fiårleman ha förbisett, ty Wiman söker taga både honom och Elvius i försvar: »Fiär talas ock mycke om Sal. B. Fiårlemans och Elvii göromål vid detta ar­ betet, men det är lätt att prata uti en sak, som kommit så långt som detta arbetet nu är. Om de varit med här i början, tror jag de haft mindre att säga. Sal. B. Fiårleman och Elvius gjorde uti sin tid mera nytta än dessa kunna och kanske vilja hinna med.» Egendomligt före­ faller dock, att Wiman så sent fått upp ögonen för denna sak. Redan på hösten 1752 hade man nämligen kommit så långt vid Flottberget, att blott en 10 alnars öppning i mitten återstod. Älvens »transversal- sektion» måste därför redan då varit i stora drag bekant.

Till dem som kritisera planen räknar Wiman Johan Eurenius: »Så
är ock den falske J. Eurenius hitkommen och följer ständigt Herrar Deputerade; men Gudi lof, jag är intet rädd för någon ting, ty jag har så handhaft detta arbete, att jag det både för Gud och mänskor kan försvara.» En vecka senare avsänder Wiman till Wargentin avskrift av den promemoria han lämnat Sohlberg, »vilken ändå hade långt mera förtroende till H. J. Eurenius än mig, som jag får lov och smälta så länge». Han fortsätter:
»Jag har, oss emellan sagt, hört glunkas, att J. Eurenius skall komma hit till arbetet igen; men om så händer, vill jag häldre vara härifrån, ty det var nog bråk ibland folket, då han var här, så att jag så när tröttnat därvid, ja, han ville ha större respekt av arbetsfolket än vanligt är och jag pretenderar, vilket de ej ville förstå sig på, med mera. Jag rekommenderar saken om mig och Trollhättan till gunstig omtanke, så att jag icke må lida till min lilla heder, ty då förfaller allt mitt övriga courage för detta verket, som ännu behöver en van och försökt styrman.»
En sak, som oroar Wiman, är vad man skall säga ute i landet, om arbetet överges till förmån för en annan plan. Den 6 juli 1756 skriver han: »Sedan Hr Fellers kom hit att mäta på andra ställen än Troll­ hättan, har allmogen trott allt vara fåfångt gjort på denna kanal, ja, det går nu över allt, att man för roskuld har nedgravit Kronans pengar, så att det nu blir bättre att vara härifrån än här.»
Ett brev av den 27 juli 1756 bekräftar Wimans ändrade uppfatt­ ning om Flottbergsdammen:
»Aldrig kan mig nekas möjligheten av Flottbergsdamm, och att han skall stå så länge trä varar i strömt vatten, det vill och kan jag mångfaldigt bevisa. Men efter Hr Direct. Sohlberg själv måste tillstå omöjligheten att kunna komma upp för Helvetesfallen, sagt (d.v.s. om) Flottbergs damm skulle byggas, utan man måste ändå hava slussning förbi samma fall till Olihålan, så ser jag ingen nöd­ vändighet med Flottbergsdamm, utan den kostnad, som denna kunde fordra till mindre än tillämnad höjd, kan användas till en sprängd kanal mellan Olihålan och Elvius, och då är saken både klar och säker.»
Hela sommaren förgår emellertid utan att något blir bestämt, var­ ken om arbetets återupptagande eller om den plan, som skall följas. Ovissheten börjar irritera Wiman: »Jag må ej tro, att Riksens Högl. Ständer göra något slag i saken, förr än Baron Olionberg och jag, som känna verket, bli hörda. Blir intet våra skäl antagna, så rå de själva. Jag är ock lika nöjd, huru det går, allenast det en gång kunde bli slut,
så att jag visste, om jag härmed skall längre ha att göra el:r ej.»
5
69
Eurenius

Eurenius
Inte förrän den 15 okt. 1756 blev sekreta utskottet färdigt med sitt
utlåtande, vars slutkläm var, att en ny väg för kanalen borde upp­ sökas. Härom har väl Wiman knappast fått kännedom, då han den 22 okt. skriver till Wargentin:
»Blygsamheten borde väl avhålla mig att med mine simple brev så ofta besvära och oroa Herr Secreteraren, men Herr Secreterarens gunst och bevågenhet för­ säkra mig ändå, att dessa rader med vanligit tålamod genomläsas och nu som förr milt uttydas. Av Herr Assessoren och Bergmästaren Troils brev ifrån Falun till sin son här på Rånnum, som där vistats någre veckor hos Baron Ollonberg, har man sett, det Herr Directeur Sohlberg för Hr Ass. Troil yttrat sig, det han tänker flytta hit till Trollhättan, där han ock skall vara mycket välkommen, så att jag för min del skall göra honom all tillbörlig heder, som jag kan, medan jag är här. Men som jag så ganska väl känner hans styrka uti sluss- och dammbygg­ nader, så vore allt för väl, om man kunde få någon emploij för Hr Jan Eurenius, enten till Slottsbyggmästare i Stockholm eller till Amiralitets- el:r Fortifications Byggmästare vid Stockholm el:r Karlskrona, eller om Herr Generalen Liewen ville taga Herr J. Eurenius till skånska byggnaden, så skulle man få se, huru bekymrad Hr Direct. Sohlberg skulle bliva, och huru han då skulle frukta för Trollhättan. Ty han litar endast på J. Eurenius, som änskönt han behöver det han nu kan i dessa saker, så är han ändå här uti mångdubbelt bättre än Hr Dir. Sohlberg----------. Och ifall de skulle gå vägen åt Flod och Lerum etc. med kana­ len, så blir det långt värre, ty så snart de om 10 å 12 år få kanalen färdig, så rinner han av lera igen och blir för grund, ty vill jag ingalunda hava därmed att göra, utan vill i den händelsen se mig om, hur jag kan---------- . Och skulle Riksens Högl. Ständer vilja bestå mig något för det jag varit och gjort här nedan, så är jag ock nöjd att skiljas härifrån. Jag vet visst, att den som tager in mitt rum får sitt till- räckeliga lystmäte, förrän Trollhätte el:r Lerums kanaler bliva färdiga----------.
Skulle Hr Secret. märka, att vederbörande hava något misstroende för mig och min hushållning med slussbyggnaden, så kan jag icke bättre komma därifrån, än om Herr Secreteraren täckes styrka till en allvarsam undersökning här nedre, ty det må nu bli vad slut det vill med Trollhättan, så vill och kan jag visa, det jag gjort vad en ärlig människa bör göra.»
Av Wimans korrespondens med Wargentin förefaller det som om han ännu på våren 1757 trott Flo-alternativet vara det mest aktuella. Den 5 mars heter det:
»Men om jag vore malitieuse, så borde jag ej omnämna de svårigheter i synner­ het på Flodvägen infalla utan låta dem fresta och göra början med sin nya kanal åt Flod. Jag skulle då få den största satisfaction, jag kunde önska mig, ty om de hava haft full insikt i slussbyggnader, så hava de aldrig styrkt till en väg och arbete, som varken de el:r den störste mechanicus i världen med Rikets fördel kan göra brukbar och varaktigt. Men mitt sinne är för ärligt att icke ge vid
70 handen, det jag vet är skadligt för allmänheten, ehuru där på nu litet eller intet

lär reflecteras, efter Herr Joh. Eurenius skall vara utnämnd såsom en förfaren
Mathematicus etc. att med samråd gå stora deputation till handa.»
Om Sohlbergs kapacitet som kanalbyggare har Wiman inga höga tankar: »Orsaken vårföre Hr Sohlberg despererar på denna plan är åtfruktan för avdämningarne över Hojoma varp och Olihålan, ty han har aldrig försökt sådant arbete, och därföre blir det ock svårt för honom, men för en som under 6 å 7 års arbete fått känna ekluten har det ingen nöd.» I slutet av april omtalar Wiman, att han av Eurenius fått veta, att Sohlberg »om någon vecka väntades hit, men vad han skulle här, visste han icke». Först den 14 maj får han reda på, »att Hr Directeuren Sohlberg av Riksens Högl. Ständer utsetts till Pri- marius här vid verket. Jag hoppas det äger sin grund, så att jag där­ efter kan taga mina messurer och tänka på flyttning med mitt hushåll härifrån till Sala i sommar och hoppas även, att jag i anseende till min träldom här vid verket får något till mitt understöd.» Sitt sista brev till Wargentin från Vänersborg skriver han den 28 maj:
»Hr Directeuren Sohlberg har ännu icke stort försökt i vattenbyggnader, han (tör) väl få sitt lystmäte, innan allt kommer i stånd, de må taga vad plan de vilja. Ty änskönt jag därmed 30 års tid umgåtts, så har det ändå fattats mig experience i somlige mål, som jag ej förmodat----------. När jag, vill Gud, i nästkommande augusti månad slipper Trollhättan, som jag nu alldeles slagit ur sinnet, jag hoppas att de i stället för sysslan i Sala, som jag för Trollhättan måste lämna, hjälper mig någon pension, att jag får litet att soutenera av, då det ock ser hederligare ut att gå härifrån.»
Sin önskan om ett hederligt avsked från Trollhättan fick Wiman
uppfylld. Jennings berömde inför Vetenskapsakademien hans snille
och dristighet,19) och när han entledigades från arbetet, emedan detta
komme »att fortsättas efter en annan idé än tillförne», fick han det
vitsordet, att han gjort »sitt bästa och med mycken flit sökt verkställa slussbyggnaden----------- varandes det icke hans skuld, att Flottbergs
fördämning ej kunnat bringas till fullbordan». Mellanhavandet med
kronan synes ha avvecklats på ett för Wiman tillfredsställande sätt,
och med en årlig pension på 1000 d. smt drog han sig tillbaka till Ar-
mansbo i Nora församling i Uppland. Hans levnad blev dock inte
lång. Redan den 13 jan. 1760 avled han, blott 50 år gammal. Han
efterlämnade ett brev till Wargentin med påskrift: »Detta couverteras
och efter min död avsändes till sin värda ägare, Gud signe honom för
allt gott.» I brevet avlägger Wiman sin ödmjuka tacksägelse för den
myckna gunst, som han oförskyllt åtnjutit, och hemställer, att War- 71
Eurenius

Eurenius
gentin ville laga så, att hans hustru finge något litet av pensionen till
barnens uppfostran, en önskan som också villfors. I brevet gör Wiman också upp bokslutet över sitt arbete:
»Min hederliga pension tröstar mig och att jag vet, det eftervärlden skall er­ känna Kavleströms-dämningen och avdämningen vid slussen Polhems nedre kanal för svåra arbeten. Kavleströmmen dependerade av Prästskedet, och det ansågs svårare än Flottberget, ty det förra låg på sidan av Göta älv, att jag hade svårt få något fäste ehr förhåll åt det jag ville utsättja, men det senare låg i lika direc- tion med nödiga förhåll etc., men här dugde intet bottnen, och djupet var och blev större än jag förmodade. Och för gunstige Herr Secret. och Riddaren kan jag säga, att om jag både skriftligen och muntligen icke varit inbillad av D.M. (Docent Melander?), att Helvetesfallen skulle bli spaka, sedan Flottbergsdammen vore färdig, vilket NB var, är och blir för alla tider omöjligt, så hade jag--------- själv sökt ändring, medan tiden var, då det ej blivit sluss vid Helvetesfallet samt att slussverket nu varit färdigt utan någon Flottbergsdämning. Ty yttre bottnen var lös av skölberg och djupet 5 å 6 al:r mera än Polhems uppgift. Så har där aldrig blivit någon bastant damm vid Flottberget. Men att Kavleströms damm skall stå i evärdeliga tider, det lovar jag, om dess öppningar igenfyllas, och att
han med flit ej raseras, fast det hette icke så, när deputation var där nedre. Jag har i 30 år verserat vattenbyggnader, och jag känner den saken. Jag vill önska, att Hr Direct. Sohlberg, K. Slottsbyggmästaren Thunberg samt Hr Johan Eurenius, som något känna detta arbete, ville först bygga om Kavleströms damm och sedan döma om dess bestånd.»
När arbetena vid Trollhättan avstannade på hösten 1755, hade be­ tydande delar av Polhems plan fullbordats. Arbetena i Karlsgrav hade blivit färdiga 1753 och den översta slussen vid Trollhättan, Greve Ekeblads, på hösten 1754. Segelfarten hade då blivit möjlig från Vä­ nern till Trollhättan. På de två övriga slussarna, Polhems och Elvii, återstodo blott obetydliga arbeten. Fiörnstenen i den ståtliga byggna­ den, Flottbergsdammen, var dock långt ifrån sin fullbordan. För Wi­ man var det en hederssak att rädda så mycket som möjligt av det ut­ förda arbetet, och den lösning han förordade var därför en kanal, som skulle följa älvstranden och förses med en schaktsluss med stollgång av Polhems typ, utsprängd i bergen öster om Helvetesfallen. Sedan sekreta utskottet, utan tvivel på Ehrensvärds föranstaltande, beslutat att den nya kanalen skulle förses med slussar av 100 alnars längd och 18 alnars bredd, var Wimans förslag ur räkningen. Även om de redan färdiga slussarna skulle ha kunnat ombyggas till dessa dimensioner, fanns det dock ingen möjlighet att konstruera slussportar av så väl­ diga dimensioner för schaktslussar av det djup, det här var fråga om.
72 Och slutligen var det givetvis omöjligt att tänka sig slussar med stoll-

På Olof Årres »Charta öfwer Trollhätte Slussvärk efter Gamla och Nya
Desseinen», utgiven 1770, är det Polhems och Thunhergs förslag som visas. Skillnaden mellan dem är påtaglig. Själv skrev Thunberg till Wargentin: »Min Herre vet, att jag vid ideen om Durchfarter ej alltid binder mig vid älvar och strömmar utan går därifrån, då omständigheterna så fordra och terrainen så tillåter». Av de sju behövliga slussarna blev blott den nedersta, Åkerströms sluss, utförd.
Sluss enligt Polhems förslag för Trollhättan efter ritning i »Hultboken» i Tekniska Museet, troligen utförd av Johan Eurenius.

Denna av arkitekten och gravören Jean Erik Rehn (ijiy— 1793) år 1730 utförda »Charta öfwer Trollhättan i Götha Elf med dess Slussar» visar Pol­ hems geniala kanalprojekt. För att slippa använda klinkert och cement, som ej tillverkades i Sverige, utnyttjade Polhem själva älven som farled och sprängde ut slussarna i berg. Tre fördämningar skulle byggas, en över Kavle­ strömmen, en vid Håkanshamn och en över Flottströmmen. De skulle kring­ gås med tre djupa schaktslussar, som fingo namnen Greve Ekeblad, Polhem och Elvius.

50

Ingenieuren d.v.s. Lantmätaren Olof Årre {1732— 1809), som även var Ve­ tenskapsakademiens ritmästare, har utfört en »Charta öfwer Götha Elfs och Trollhättans Belägenhet». Den här återgivna detaljen av denna karta visar även Karlsgrav mellan Vassbotten och Göta älv, uppkallad efter Karl IX. Han lät rensa upp graven, sannolikt för att åstadkomma en farled förbi fallen vid Rånnum. Enligt Polhems projekt övervanns höjdskillnaden med en sluss, kallad Greve Tessin, vid Brinkebergskulle. Thunberg använde två slussar, efter Gustaf III benämnda Gustafs slussar.

gång, farbara blott för fartyg med fällbara master, om flottans far­ tyg skulle kunna använda kanalen, vilket säkerligen var Ehrensvärds tanke och sekreta utskottets avsikt med de stora slussarna. I och med detta hade det Polhemska projektet alldeles fallit, och det återstod blott att finna en annan väg för kanalen. Detta var uppdraget till den kommission, som ständerna beslutat.
I april 1757 anmodades Sohlberg att anställa nödiga avvägningar och Thunberg, som då vistades i Finland, att infinna sig vid Trollhät­ tan. Innan Sohlberg företog sig den anbefallda förrättningen, anhöll han dock underdån-ödmjukast, att trenne skickeliga personer måtte förordnas att gå honom tillhanda vid mät- och avvägningar, flukte- ringar, grunders undersökande samt kartors upprättande. En av de av honom härtill föreslagna var Johan Eurenius i Göteborg.20) Denne kom att deltaga i planeringsarbetet i två egenskaper, dels som Sohl- bergs medhjälpare, dels som en av de matematici och mekanici som sekreta utskottet utsett. I den sista egenskapen fick han förnämligt sällskap. Sekreta utskottet hade nämligen som sakkunniga, för att an­ vända vår tids terminologi, utsett generallöjtnanten greve Liewen, ge­ neralmajoren Ehrensvärd, överdirektören i lantmäterikontoret Fag- got, ryttmästaren Jennings, direktören Meyer av den kända styck-
gjutarfamiljen, sekreteraren Wargentin, docenten Melander, slotts­ byggmästaren Thunberg och byggmästaren Eurenius. Av det pom­ merska kriget blevo Liewen och Ehrensvärd hindrade att deltaga. De ersattes med överstelöjtnanten Strussenfelt, en fortifikationsofficer med stor erfarenhet. Meyer kom ej att deltaga.
Thunberg, Sohlberg och hans medhjälpare samt Eurenius inställde
sig vid Trollhättan i juli 1757 och de övriga sakkunniga i början av
augusti. Vid mitten av samma månad kommo de av sekreta utskottet
utsedda deputerandena från ständerna. Bland dem lägger man märke
till handelsmannen Petter S. Bagge som en av borgarståndets represen­
tanter. Den 12 sept. var deputationen färdig med sitt utlåtande. I
detta erinras om de svårigheter vid Flottberget, som tvungit direktio­
nen att låta arbetet avstanna på hösten 1755. Vidare framhålles, att
sekreta utskottet »funnit betänkeligt att låta fortfara med den påbe-
gynta fördämningen» och därför begärt att en ny väg skulle utstakas.
Deputationen hade funnit Flottbergsdammen om icke alldeles omöjlig
dock så svår, kostsam och äventyrlig, att den icke kunde tillstyrka att
därpå använda vidare arbete och kostnad. Förslaget att kringgå Hel­
vetesfallen föll på ständernas uttalande om slussarnas dimensioner, 77
Eurenius

Eurenius
78
enär en så stor utvidgning av de befintliga slussarna ansågs kosta för
mycket. Det återstod således blott att finna en ny väg längre bort från älven. Sedan olika förslag utdömts, däribland den av Wiman omta­ lade Flolinjen, återstod blott ett förslag, ursprungligen uppgivet av Thunberg men sedermera bearbetat av Sohlberg. Detta tillstyrktes av deputationen. Kanalen skulle enligt detta förslag börja vid Kavle- dammen och därefter gå ett gott stycke öster om älven samt mynna ut i denna vid Jordsten nedanför Flottströmmen. Deputationens be­ tänkande insändes den 20 sept. av direktionen till K. Maj:t och blev den 13 dec. gillat och stadfäst.
När K. Maj:t hörde sig för hos statskommissionen om möjligheten att få pengar till det stora arbetet, visade sig detta på grund av stats- bristen omöjligt och det enda man ansåg sig orka med var ett anslag på 1400 d. smt åt byggmästaren Johan Eurenius för att i utlandet studera klinkert- och cementtillverkning. Deputationen hade nämli­ gen framhållit, hurusom vid den föreslagna slussbyggnaden det mest grannlaga och kostbara arbetet bestod i murning med klinkert och ce­ ment, men att det i riket var brist på sådana män, som hade erfaren­ het i detta slags arbete. Denna brist hade redan Polhem erkänt, och den var i sjäKa verket anledningen till att han valde att så långt som möjligt använda älven som farled och att spränga in slussarna i berg.21) Deputationen hade funnit det angeläget, att någon väl under­ byggd, uppmärksam och förståndig man utskickades på några måna­ der till Fiolland, »varest uti slikt arbete de störste mästare gives». Alla dessa egenskaper hade deputationen funnit hos Eurenius, och den hem­ ställde därför om ett anslag, så att han, »som uti flere slags grannlaga konstbyggnader redan är förfaren», skulle få tillfälle att förvärva än mera skicklighet till fäderneslandets tjänst. Deputationens avsikt hade varit, att Eurenius skulle ha anträtt sin resa på hösten 1757, men ut- anordnandet av den ringa summan synes ha stött på svårigheter, och först i september 1758 kunde han ansöka om resepass, sedan Petter S. Bagge trätt hjälpande emellan.22) Antagligen anträdde han kort där­ efter sin resa, från vilken han återkom 1760. Hans reseberättelse synes nu vara förkommen, men av ett memorial23), som han den 12 aug.
1761 inlämnade till direktionen, kan man åtminstone se, vilka ämnen han avsett att studera. Inledningsvis påminner han om, att den av Rikets Högl. Ständer förordnade deputationen funnit nödigt, att en fullkomligare kunskap om murarbeten under vatten införskaffades från utrikes orter, där sådana redan i långliga tider varit i bruk, så-

framt slussbyggnaden skulle med besked låta sig göra. Han hade där­ för vinnlagt sig om att inhämta all den kunskap han möjligen kunnat av de byggnader, som varit under händer och av de murmästare han träffat, men han hade också med uppmärksamhet undersökt alla äldre och betydande byggnader, som legat i hans väg. Strax i början av detta studium hade han funnit mycken ofullkomlighet, som kunde slutas av de skiljaktlige och obevisade meningar, som funnos hos de mest namnkunniga skribenter, så äldre som yngre, och han hade där­ för trott, att »en grundelig teori även i detta ämnet skulle kunna bota dessa felen, såväl som det skett uti andra upparbetade konster och ve­ tenskaper, där den rätteligen blivit brukad». Genom ett flitigt jäm­ förande emellan de händelser vid byggnader förekommit och de försök, som dels funnos hos andra och dels sådana och till ämnet lämpligare, som han själv gjort, hade han därför äntligen kunnat dra­ ga några säkra och nyttiga slutsatser, vilka annars näppeligen kunnat vinnas. På denna grunden hade han med säkerhet kunnat göra sig underrättad om nyttan av de engelskas kalkbrännerier, om hollän­ darnas och fransosernas åtskilliga cementer, om vattuklinkert och prov på dess godhet och äntligen huru dessa skulle brukas. På samma grund hade han utforskat orsakerna till att det italienska puzzolan- cement, som han införskaffat, den romerska tuffstenen och det hol­ ländska cementet, gjorde så mycket starkare och varaktigare förbind­ ningar vid alla murarbeten, såväl över som under vatten, än annat murbruk av kalk och sand allena. Hemma i fäderneslandet hade han också efterspanat och lyckligen upptäckt åtskilliga ämnen med för­ träffliga och nyttiga egenskaper, så att man ej vidare hade för nöden att införskaffa dem från utlandet för sådana angelägna arbeten som Trollhätte slussverk och dockbyggnaden i Karlskrona. Härutinnan hade han vidare, dels på egen och dels på handelsmannen Petter S. Bagges nog dryga omkostnad, gjort många och säkra försök.
Därutöver hade han gjort åtskilliga mekaniska anmärkningar såväl över själva slussarnas skapnad och grund som över varjehanda pro­ portioner och sammansättningar av slussportar. Han hade vidare un­ dersökt, hur trösklar och falsar för portarna skulle kunna göras av huggen sten. Fransmännen använde visserligen trösklar av trä och föregåvo vid tillfrågan åtskilliga orsaker därtill, men varken det ena eller det andra vore giltigt nog. Det vore lätt att bevisa, hur omöjligt det var att binda en mur så vid trä, att icke skärning med tiden upp- komme, i synnerhet i Sverige, där kölden är så stark. »Slussarna vid
79
Eurenius

Eurenius
80
Sparrendam uti Holland, vid Rhenströmmen op de Vaart, uti Ut-
recht och staden Brygh uti Flandern etc. vittna ögonskenligen och en­ hälligt om denna sanningen, jag får ej nämna Slussen här uti Stock­ holm vid Söder, därest okunnighet vid murbrukets tillredande och dess oduglighet även mycket bidragit till samma fel.»
Av allt han anfört, förmodade Eurenius, borde nogsamt kunna slu­ tas, huru litet de honom bestådda resepenningarna, i 429 d. smt, ville förslå till sådana resor och omkostningar, och han hade därför den ödmjukaste förtröstan, att Direktionen ville bevilja honom en ersätt­ ning av 5 000 d. smt, så att han sattes i tillfälle betala sin skuld till den som av idel välmening gjort, att han ej behövt vända tillbaka med oförrättat ärende. Efter något dröjsmål utbetalades ersättningen.
Sedan medel för arbetets fortsättande erhållits genom subskription, kunde arbetet återupptagas den 1 sept. 1760, efter att ha legat nere från hösten 1755. Till ledare för arbetet hade sekreta utskottet utsett direktören i mekaniken Samuel Sohlberg. Han var född 1708 i Falun och son till konststatinspektoren vid Stora Kopparberget Erik Sohl­ berg. Student i Uppsala 1720, blev han auskultant i bergskollegium
1731 och stipendiat i mekaniken följande år. Efter att under åren 1732—36 ha företagit resor i Norge, Tyskland och Holland blev han 1737 ledare för stenkolsbrytningen vid Hälsingborg, som nämnda år påbörjats av ett bolag, i vilket dåvarande bergmästaren Anton Svab och geschwornern Erik Stockenström jämte Jonas Alström voro del­ ägare24) och däri möjligen även Petter S. Bagge var intresserad. Från Hälsingborg kallades Sohlberg 1745 av bergskollegium till konstmäs­ tare vid Stora Kopparberget. Direktör i mekaniken blev han 1752. Sohlberg var en mycket skicklig tecknare, varom hans ritningar över de Polhemska maskinerna vid Falu gruva, nu förvarade i kommers- kollegii gruvkartekontor, bära vittne.25) Det är möjligt, att hans styrka låg på maskinteknikens område, som vattenbyggare var han av allt att döma oförsökt, och Wiman hade, som framgått av det föregående, ingen hög tanke om hans kunnighet i detta avseende. Det förefaller nästan, som om han själv hyst vissa farhågor för sin förmåga att gå i land med arbetet. I alla händelser är det inte Wimans käcka tillför­ sikt, som talar ur hans brev den 26 jan. 1758 till Wargentin, just då han stod i begrepp att gripa sig an med arbetet: »Det fägnar mig obe­ skrivligen, att så stort och för det allmänna nyttigt arbete som Sluss­ verket kommer att fortsättas. Gud give mig hälsa och krafter att kun­ na fullgöra allt vad mig härvid ålägges. Sanningen att säga, så haver

en svår sten-passion med andra krämpor en tid bortåt gjort mig rätt
modfällt, jag hoppas dock med den Högstes hjälp det bästa.» Det blev emellertid värre i fortsättningen. Vintern 1761—62 låg Sohlberg för döden, enligt vad Wargentin meddelade Thunberg. Även följande vinter låg han svårt sjuk, och sommaren 1763 måste han uppsöka Ramlösa hälsobrunn. Kuren synes dock ej ha medfört nämnvärt re­ sultat, ty i november samma år skriver Eurenius till Wargentin:
»Men Directeuren Sohlberg synes, Gud bättre, ej göra sig hopp om mycken förbättring, emedan han tyckes hellre förvärras än bättras; han har fått en så förfärl. andetäppa utom andra plågor, så att han knappt kan komma från ena rummet uti det andra, innan han vill slockna ut. Gud den Högste hjälpe honom och hans många omyndige små barn. Det är det enda hus i Vänersborg, som jag haft och har umgänge och förtroende uti, men jag må bekänna, att jag nu aldrig går därifrån utan tårar, när jag ser Directeurens svaga tillstånd.»
Ännu på våren 1764 var Sohlbergs hälsa miserabel, som man ser av hans memorial av den 20 mars till direktionen26):
»Jag skall ej underlåta göra allt vad jag någonsin förmår, men är beklageligen än av så svag hälsa, att jag härtills ej stort dristat mig utur min kammare, och som jag bland andre krämpor i synnerhet plågas av en svår hosta och andetäppa,
vilken jag har orsak tro vara incurabel, fruktas, att jag vid arbetets drift och dageliga tillsyn förmår göra föga biträde; grämandes det mig högeligen, att jag ej med den force, som detta stora och angelägna arbete det kräver, förmår be­ strida det samma.»
Att något överhuvud blev uträttat vid Trollhättan under dessa om­ ständigheter var Eurenius förtjänst. Detta erkändes också av Wargen­ tin, som den 16 sept. 1763 skrev till Thunberg: »Det är beklageligt med Sohlbergs hälsa. Hade vi ej Eurenius där nedre, så stadnade allt arbetet. Gud låte honom få behålla hälsa och courage.» Den arbets­ börda, som Eurenius hade att bära, var betydande. Utom sin »arbets- post» vid Brinkebergskulle hade han att under Sohlbergs frånvaro eller sjukdom ha uppsikt över hela arbetet, att upprätta arbetsplaner samt att »uträkna och upprita alla de desseiner, som med en så vid­ lyftig byggnad äro oumgängeliga». Direktionen behjärtade hans kla­ gomål över den stora arbetsbördan och antog i juli 1763 ett »projekt till arbetets bedrivande», som bl.a. stipulerade, att Sohlberg med till­ hjälp av konstmästaren Eurenius skulle föra »generale driften av hela arbetet, på det att de båda ej måge vid något visst arbetes bedrivande så sysslosättas, att de hindras ifrån deras rätta göromål med projeeters
uttänkande och utarbetande, materialiers och instrumentaliers requi-
6
81
Eurenius

Eurenius
82
rerande i rättan tid och förekommande av alla de olyckshändelser,
som vid utövningen av ett sådant vidlyftigt arbete kunna förefalla». Direktionen fann nödigt att en ritkammare inrättades, varest alla ar- betsdesseiner och handlingar förvarades och i ordning höllos, och bi­ föll att någon skicklig man antogs till Eurenius hjälp med förfärdi­ gandet av sådana ritningar och desseiner. För de olika arbetsposterna skulle Sohlberg och Eurenius föreslå »skickliga Subjecta, som icke allenast hava insikt i Mathematiquen utan ock erfarenhet uti ritning­ ars förfärdigande».27) Att finna sådana »subjecta» visade sig emeller­ tid svårt och inte lättare var det att få lämpligt befäl till arbetspos­ terna. Arbetsfolket bestod till stor del av indelt manskap från armén, och Eurenius hade därför funnit bäst att hava officerare till posternas bedrivande:
»----------för en sådan hava både soldat och officerare mera respecte-----------. Men om jag eller min vederlike säger något och vill ändra, vad som ej bör tålas, så höra de knappt där efter, mindre göra vad som befalles, så hänger saken till­ hopa, och därpå har jag mer än mycken förfarenhet redan. Utom dess är man ju icke mera bunden med dessa herrar, än om de ej vilja göra, vad dem åligger med den drift, som vederbör, så kan man ju låta dem fara och i mellertid få upp­ öva andra ämnen. Men varest finnas sådana? Inga anmäla sig, och vid acade- mierna känner jag ingen som kan hava böjelse och lust här till, utan det synes, som Nationen i allmänhet älskar mera lättja och elände än flit och omhugsan.»
Men icke blott rekryteringen av befälsposterna var besvärlig, det visade sig också svårt att få dugliga yrkesmän, framförallt timmer­ män och murare. Upphandlingen av material till bygget lämnade åt­ skilligt att önska. Enligt instruktionen ålåg det Sohlberg och Eurenius att insända rekvisitionerna till direktionen i Stockholm, som hade att approbera dem, varefter direktionen skulle »korrespondera» om ma- terialiernas uppringande och anskaffande med dem som på ort och ställe hade överinseendet över arbetet. Denna befattning innehades till
år 1763 av landshövdingen i Älvsborgs län Råfelt och efter honom av majoren Haij, som tidigare tjänstgjort vid fästningsbyggnaderna i Finland. En sådan ordning fann Eurenius olämplig. Han ansåg det bäst att själv fara ut och köpa »emot contant av den som lämnat bästa priset och varan----------- . Men när upphandlingen skall ske genom brevväxling allena och det med sådana herrar, som aldrig själve bry sig därmed utan lita på betjänter och andra, som även skola hava sin vinst därav, då kan det ej gå annorlunda, och är föga förbättring på sådant sätt att förvänta.» Att Eurenius under dessa omständigheter

fann anledning klaga över långsamheten vid slussbygget, »händerna
äro liksom bundna på den som vill fort», finner man ganska för­ klarligt.
Särdeles mycket blev ej heller uträttat under denna fas av bygg­ nadsarbetet. Grävning och sprängning för de nya slussarna i Karls­ grav påbörjades, och man gjorde även en svag ansats med slussen vid Åkersström, men huvudsakligen arbetade man på dammen över Karlsgrav vid Brinkebergskulle. Den damm, som Wiman uppfört där, hade ständernas kommission funnit otillfredsställande med hänsyn till dess svaga grund. Dammen var en stenmur på ett rustverk av groft timmer med fyllning av jord och lera framför. I kommissionens be­ tänkande hade föreslagits, att dammen skulle förstärkas med en bak­ om densamma uppförd stenmur, vilande på ett dubbelt rustverk. Som Bring framhållit har man nu ingen möjlighet att avgöra, i vad mån kommissionens betänkande varit enhälligt, men man kan nog gissa, att Thunberg ej haft någon del i förslaget att förstärka dammen. Åt­ gärden blev i varje fall föremål för en bitande kritik från honom längre fram. Emellertid uppfördes en stenmur enligt kommissionens program, vilken blev färdig kort innan direktionen i augusti 1762 kom på inspektion. Till sin förvåning finner man av protokollet från direktionens sammanträde i Vänersborg den 20 aug. 176228), att den dyrbara dammen, på vilken man arbetat i två år, nu angives vara »provisionell» och att direktionen ansåg nödigt att en »beständig, fast och varaktig damm» uppfördes »bakom den uppdragne provisio- nelle». Helt ute i ogjort väder var dock direktionen inte, ty knappt hade den återvänt till Stockholm, förrän Sohlbergs damm satte sig i hela sin längd och buktade sig ut 6 tum till Sohlbergs stora besvikelse.
Den nya dammen skulle baseras direkt på berget, eftersom man trodde sig med visshet ha utrönt, att detta kunde anträffas överallt på drägligt djup. Den gamla stenmuren skulle få nedrivas, då det an­ sågs för riskabelt att gräva intill densamma »till 14 fots djup under dess grund innan fasta berget råkas». För att undvika jordras beslöt man inköpa ett markområde för uppläggning av den jord som undan- schaktades.29) Även detta var en åtgärd, som Thunberg sedermera skulle skarpt fördöma. Under arbetets gång visade det sig emellertid, att man alldeles misstagit sig på berget, och det förslag, som omsider underställdes direktionen, avsåg en damm på rustverk, precis som den Wimanska. Förslaget blev ej genast approberat av direktionen, som i stället presenterade ett annat, troligen uppgjort av Jennings. Detta
83
Eurenius

Eurenius
Abraham Eurenius.
högst egendomliga förslag tyckes ha konfunderat Sohlberg betydligt,
men det blev Eurenius, som vid tillfället låg svårt sjuk i Göteborg, som med uppbjudande av sina sista krafter fick bemöta det. I brev till Wargentin den 14 mars 1764 sade han sin mening. Förslaget be- skrives av honom som följer: »Man bör gräva till bottnen överallt och sätta en stenpelare mitt uti och ifrån dess basis draga valv å båda sidor emot berget, lägga sedan rustvirke på denna pelarens topp och på valvens övra ända samt där på lägga själva muren, så som hos- gående figur visar». Han fortsätter:
»Jag måste bekänna, att jag ej begriper detta förslag. Ty antingen är det givet av allt för mycken enfaldighet eller är det att fresta vår egen. Vad skall bära muren mellan a och f samt a och d; omöjeligen må tanken vara, att rustverket skall görat, ty det bär sig icke själv på en sådan längd, när rymderna MM äro tomma, och är meningen, att de med mur skola vara fyllda, var till tjänar då både rust- verken och valven, som göra mycken kostnad men ingen nytta, när en solid mur kunde med långt mindre uppföras ifrån berget hela vägen uppåt. Hade jag på något djup kunnat nå berget, så hade jag ej föreslagit rustverk, utan solid mur ifrån bottnen, men som jag ej på 28 fots djup under nedre vattenhorizonten fant berg utan ett stratum av stenras och grus, som hindrade vidare undersökning med borr, så har jag utvalgt det sätt jag föreslagit och vill själv vara ansvarig för dess duglighet och bestånd, om det bliver rätt verkställt.»
Eurenius torde aldrig fått veta, hur denna kritik upptogs, ty han dog kort därefter. Hans dödsdag känner man inte, men han begrovs på Amiralitetskyrkogården i Göteborg den 24 maj 1764.30)
Johan Eurenius frånfälle var ett svårt slag för direktionen. I rela­ tionen till 1765 års riksdag31) heter det: »Vid denna desseins utföran­ de haver ibland flere hinderliga omständigheter Konstmästaren Joh. Eurenius dödeliga frånfälle, som timade in Majo 1764, varit den svå­ raste. -----------Han var utsedd och ganska skickelig att succedera Sohlberg vid huvuddirektionen av detta angelägna verket.» Själv var Eurenius tidigt på det klara med, att hans dagar voro räknade. Den
17 sept. 1763 skrev han således till Wargentin:
»Om detta verk skall någonsin vinna fullbordan, är nödigt att tjänlige, villige och läraktige ämnen och sådana som hava god hälsa antagas vid verkställigheter- ne, på det när de falla undan som nu litas på, må någon vara i stånd fullfölja, vad som är börjat. Sohlberg lever ej länge, jag ännu mindre, varom denna så väl som flere dagar mig påminna, emedan jag nu under det jag skriver upphostar så gott som bara blod. Skulle något hastigt mig hända, och innan jag hunne i själva verket giva underrättelse om de delar, jag kan hava mig bekant, som äro nödige och nyttige vid verket, så tror jag och kan temmeligen försäkra, att min bror Abra-
84

ham, som nu är här, kan fullgöra, vad jag ej hunnit, ty teori, förstånd och vilja
har han, och tillika fått del av allt vad jag vet och torde således vara den enda, som kan sättat i verket.»
För andra torde det icke ha varit lika självklart, att Abraham Eure­ nius var den lämpligaste efterträdaren. När det på våren 1764 blev uppenbart, att Johans tillstånd ej längre gav hopp om tillfrisknande, skrev Wargentin till Thunberg, som var sysselsatt vid dockbyggnaden i Karlskrona: »Men Eurenius vid Trollhättan har varit nära döden och det ser än ut, som vore ingen räkning att göra på hans livstid, åt­ minstone lär han i år ej få se Trollhättan. Föga bättre är med Direc­ teuren Sohlberg, så att det Trollhätteverket är just fatalt. Kan min Herre giva oss förslag på någon som kunde utföra det arbetet?»
Den 31 maj svarade Thunberg:
»Jag beklagar av allt hjärta Trollhätteverkets vidriga öde, så mycket mera som jag i går fick höra, att Eurenius med döden avgått. Och jag vet ingen att nämna i hans ställe. Likväl tycker jag, att saken ej bör givas förlorad, sedan dessein är utarbetad och fastställd, ty han kan ju verkställas utav goda hantverkare under en god styresman på stället, som är van med byggnad och hushållning, så väl där med som med manskapet. Till den sysslan har jag trott att Major von Haijn vore av direktion vid verket engagerad, vartill jag ock önskar lycka. Men skulle mot förmodan någon missräkning yppa sig, så vet jag ej annat råd än söka upp någon annan. Valet bör väl ske bland knektar men utan avseende på andra denne tiden gällande qualiteter än duglighet; när detta sker, så hoppas jag, att verket skall kunna ha sin gång, änskönt den djupsinniga teorien saknas.»
Lyckönskan till engagementet av major Haij var nog inte fullt upp­ riktig, och anmärkningen om den djupsinniga teorien har kanske av­ sett Abraham Eurenius. Någon beundrare av teorin synes i alla hän­ delser Thunberg icke ha varit. När exempelvis Wargentin 1759 re­ kommenderade »unge Brehmer», en av Wimans medhjälpare, till strömrensningarna i Finland och motiverade detta med »att han åt­ minstone har någon practique, men skäligt brav har han läst Belidor och andra», svarade Thunberg avvisande, »helst som han tros ej vara mycket för sig kommen uti praktiken, var på det kommer mest an här». Det är skada, att Thunberg aldrig synes ha nedskrivit sina »re- flectioner över ungdomens danande till byggningsväsendet och me­ kaniken», varom han den 22 dec. 1776 skrev till Wargentin.
Trots allt ryckte emellertid Abraham Eurenius in som sin brors efterträdare. Han var född i Torsåker 1732 och blev efter studier vid gymnasiet i Härnösand student i Uppsala 1751. Enligt egen uppgift32)
85
Eurenius

Eurenius
86
kom han till Trollhättan 1754, och det är möjligt, att han åtföljde
brodern Johan, då denne på hösten 1758 begav sig utomlands. 1759 blev Abraham fil. magister i Greifswald, vilket kanske var en tvivel­ aktig merit. Svenska studenter hade nämligen upptäckt, att man i Greifswald kunde förvärva magistergraden mycket bekvämare än i Uppsala eller Lund, ja, kanslern för Lunds universitet androg hos K. Maj:t, att det gått så långt, att 37 studenter från Lund 1750 blivit magistrar i Greifswald utan att disputera, två av dem utan att över­ huvud ha varit där.33) Om Abraham fått sin magistergrad lika lätt­ vindigt, vet man ej.
Som vi sett av det föregående, ansåg sig Johan kunna försäkra, att Abraham skulle kunna fullgöra, vad han själv ej medhunnit. Detta synes dock ej ha gällt klinkert- och cementtillverkningen, om man får döma av direktionens riksdagsrelation 1765. Johan hade genast efter hemkomsten från sin utrikes resa gjort försök med framställning av klinkert vid Bagges tegelbruk i Göteborg, och Sohlberg förklarade 1760, att denna klinkert var av långt bätre kvalitet än den holländska. Eurenius hade även funnit ett svenskt cement, som ej skulle giva det utländska efter i godhet. På Bagges bekostnad började han uppföra ett cement- och klinkertverk, för vilket plats upplåtits vid Brinke­ bergskulle.34) Detta hade 1763 kommit så långt, att Johan hoppades få det färdigt året därpå.35) Han hade även gjort lyckade försök med en stenskärningsmaskin och erhållit direktionens löfte att få göra för­ sök i större skala.36) När nu Johan Eurenius avlidit »utan att hava lämnat efter sig så tillräckeliga underrättelser om tillverkningen och blandningarne såväl av klinkert som cementet, att någon som själv icke varit lika som han på stället, där sådana arbeten och tillverk­ ningar förefallit, kunnat taga rätt på dem, mindre gå uti någon verk­ ställighet därmed», såg direktionen ingen annan utväg än att ånyo sända ut en lämplig person för att studera tekniken i utlandet. Valet föll på övermasmästaren Benet Qvist Andersson, som »förenade med mycken oförtrutenhet god insikt uti de Mechaniska Wettenskaperna men särdeles in Metallurgicis et Chymicis» och som just stod i begrepp att anträda en utrikes resa. Han avreste i oktober 1764, »försedd jämte någon kunskap med alla de annotationer och underrättelser, som Eurenius lämnat efter sig.»3') Det är måhända anledningen till att Johan Eurenius reseberättelse ej återfunnits.
Vid riksdagen 1765—66 kommo mössorna till makten, och den gamla direktionen, som stått hattpartiet nära, avlägsnades. Wargen-

tin kommenterar händelsen i ett brev den 7 nov. 1766 till Thunberg:
»Trollhätte-direktionen är alldeles ombytt. Landshövdingen och borg­ mästaren i Vänersborg, dir. Sohlberg och Eurenius samt ett par andre, som jag ej påminner mig, äro där nu insatte. Glad är jag som slapp. Värst är att man till det arbetet anslagit så litet penningar.» I verk­ ligheten förordnades riksrådet Gustaf Adolph Hiärne att i rådskam­ maren åtaga sig slussverkets ärenden, och under honom ställdes en »direktion i orten», bestående av landshövdingen Posse, borgmästaren Bergman och majoren Haij. Varken Sohlberg eller Eurenius var med­ lem av denna direktion, men den förre skulle fortfarande förestå ar­ betet med Eurenius som närmaste man. Wargentins farhågor för de knappa anslagen besannade sig. Sparsamheten sträcktes så långt, att direktionen ej fick någon ersättning, ej ens för sina resor, och någon större nitälskan från dess sida var därför knappast att vänta. Föga blev också uträttat.
Vid följande riksdag, 1769—70, kommo hattarna åter till makten. Nu tillsattes en ny kungl. direktion, i vilken riksråden Ekeblad och Hiärne, majoren Haij, brukspatronen Jennings samt Wargentin fingo säte. Det blev nu bättre med anslagen. »Till Trollhätte slussverks byggnad hava Riksens Ständer anslagit en tunna guld om året, utom vad lotteriet av sig kastar», skrev Wargentin till Thunberg den 23 febr. 1770. »Till all lycka skall directeuren Sohlberg nu vara temme­ ligen frisk och rörig. Directeuren Qwist är ock hemkommen, av vil­ ken man kan vänta många goda råd i exsecutionen.» Qwist förord­ nades att förestå cement- och klinkertverket, som inlöstes från Bagge och nu äntligen kom igång. Den »Sohlbergska dammen» vid Brinke­ bergskulle blev också slutligen färdig 1770.
Vid riksdagen hade frågan om kanalens fortsättande från Vänern österut varit på tal, och vetenskapsakademien blev av direktionen an­ modad att föreslå tvenne skickliga män att jämte Thunberg, Fellers och ett par andra undersöka de vattendrag, som därvid kunde vara av intresse. Wargentin underrättade Thunberg härom och frågade, när det skulle passa honom att företaga resan. Thunberg synes inte ha varit särdeles hågad för uppdraget, möjligen beroende på förtretlig­ heter vid dockbyggnaden. Wargentin är som vanligt beredd att trösta och uppmuntra: »Jag beklagar högeligen, att min Herres hälsa och humeur ej äro i gott skick.----------- Gud styrke Eder hälsa, som är dyrbar för hela vårt allmänna. Framförallt, bjud till att fördriva allt chagrin, som intet hjälper utan gör ont till värre. När det ej kan gå
87
Eurenius

Eurenius
88
som det bör, så låt gå som det kan och vederbörande vela hava det.»
Någon resa synes emellertid ej ha blivit av. Under riksdagen 1771— 72, då mössorna åter fingo överhanden, ägnades stor uppmärksamhet åt Trollhättan, och yttranden infordrades både från direktionen och från arbetsledningen i åtskilliga frågor. Haij och Qwist fingo inför sekreta utskottet redogöra för läget och synas härvid ha föranlett, att en betydlig minskning av slussarnas dimensioner beslöts. Man var även betänkt på att låta en ständernas kommission företaga en ny un­ dersökning på platsen, men en sådan kom aldrig till stånd på grund av statsvälvningen i augusti 1772 och riksdagens upplösning.
På hösten 1772 företog Gustaf III en resa till de västra landskapen och besökte därunder även Trollhättan. Vid uppehållet i Vänersborg utsåg han en ny medlem i direktionen i orten, nämligen hovintenden­ ten Pehr Tham på Dagsnäs.38) Det var ett val, som skulle få kon­ sekvenser, ej minst för Abraham Eurenius. En del stridigheter synes ha förekommit i direktionen, möjligen beroende på motsägande uppgif­ ter från Trollhättan, varom Qwist skriver till Wargentin: »Det är oss alltför okärt att veta, det gamla förtroendet emellan Directions resp. ledamöter icke synes fortfara på den förra stadiga foten». Han för­
klarar, att tjänstemännen i Trollhättan äro ganska oskyldiga till sönd­ ringen i tänkesättet och hoppas, att Wargentin skall stå kvar som di­ rektör.39) Så blev även fallet. På sommaren 1773 inrättades en över­ direktion i Stockholm, av vilken riksråden Hiärne och Ribbing samt sekreteraren Wargentin blevo medlemmar. En av överdirektionens första åtgärder blev att göra ett besök i Trollhättan, dit även Thun­ berg kallats. Erfarenheterna av resan synas ha blivit ganska nedslåen­ de. Den 9 juli skriver Wargentin till Thunberg: »Tack för allt nöje vid vår sammanvaro i Vänersborg. Utan Eder närvarelse där denna gången hade varken K. Directionen eller jag haft något särdeles att fägna oss av.»
Thunbergs svar blev en ganska skarp vidräkning med den dittills fungerande ledningen av arbetena. Efter att i sin tur ha tackat War­ gentin för »sista nöjsamma sammanvaro i Vänersborg», omtalar Thun­ berg, att han på återresan till Karlskrona tillbragt några timmar av midsommardagen »hos en Hedersman och min gamle vän överstelöjt­ nant von Törne. Denne mannen föreslog jag deras excellenser till leda­ mot uti direktionen, därföre frågade jag honom, om han ville del­ taga däruti, och som jag fick till svar att han ej ville undandra sig rikets tjänst uti vad mål som helst, när han blir befallt, så får jag nu

underrätta Er härom, helst som jag ej påminner mig hava nämnt
detta för Er förut.» Det är tydligt, att Thunberg övertalats att taga ledningen av arbetena och att han fått ganska fria händer där­ vidlag. Själv befarar han dock, att fullgörandet av de skyldigheter, direktionen ålagt honom, skall bliva en ej mindre besvärlig än även äventyrlig syssla:
»Ty sedan jag nu begynt att granska verkets tillstånd, så är jag ej lyckligare, än att jag anser en stor del av det som gjort är, sedan desseinen ändrades, av lika beskaffenhet med det mesta, som var gjort förut. Under denna rubriquen tycker jag mig kunna föra allt vad blivit gjort till dammens förstärkande uti Karlsgrav, ty utav de fenomener, som nu är för ögon, tvivlar med skäl, om han ens är tät och således ej heller pålitelig i längden. Detta bör han likväl bli, och som detta kan ske endast igenom befyllning framför den av Wiman först anlagde dammen, så är den senare onödig och den därför använda kostnaden fåfäng. Vidare efter Wimans damm hade kunnat göras tät och följakteligen pålitelig igenom befyll­ ning, och den allratjänligaste lera därtill borde undangravas utur slussarna, så varför transporterades den ej strax till detta ställe, där den bort och kunnat em- plojeras med största förmån och säkerligen mindre kostnad i anseende till terrainen, som då ej behövt köpas av enskilt, samt vägens mindre branthet. Emel-tid, och sedan detta misstag skett, blir en ny kostnad att transportera denne lera till sagde ställe och där emplojera henne till fyllning. Vad tycker min Herre om denna decouvert? Den projecterade förstärkningen av Kavleströmsdammen är ej rim- meligare,och bör därför aldrig gå i verkställighet------Men min Herre lärer för­ undra sig, huru det kan vara möjeligt att falla uti så betydande misstag? Men det händer var och en, som låter någon onödighet smyga sig in uti begreppen. Här har det hänt, att man ej gjort sig rediga begrepp om det felet på dammarne, som man ville bota. Man har supponerat, att de ej ägde in praesanti styrka nog att motstå vattnets tryckning, som erfarenheten hade vist contrariam, utan felet bestod uti otätheten, vilken bör botas för den orsak, att den ej i längden skall skada grunden av dammarne, och som detta felet botas endast genom fyllning framför dam­ marne, så hade detta expedient helt säkert blivit nyttjat, om begreppet om saken varit riktigt. Construction av provisionelle dammar kan vid en allvarsam gransk­ ning ej bestå, och vid utförandet av de under byggnad varande slussar torde ock bli något att påminna, när jag hinner så långt. I med. tid väntar jag Edert råd, om jag törs tala utur denna ton.»
På detta svarade Wargentin: »Det blir ej annat på, än att min Herre måste säga sanningen om de härtills gjorda arbeten, då det sker med alla möjelig menagement, ty om ej felen bliva upptäckte, kunna de ej heller radicaliter botas».
Den omorganisation, som nu företogs, var nog i allt väsentligt Thunbergs idé och han genomförde den målmedvetet och synbarligen ganska hänsynslöst. Receptet var detsamma som han rekommendera-
89
Eurenius

Eurenius
90 på sig.
de vid Johan Eurenius bortgång: en styresman på stället, helst en
knekt, som med hjälp av goda hantverkare verkställde den fastställda desseinen, medan den djupsinniga teorien hölls kort. Det närmaste in­ seendet över arbetarna uppdrogs åt en underdirektion, vars ordföran­ de blev den förut omnämnde överstelöjtnanten von Törne, sedermera landshövding i Älvsborgs län.40) Thunberg torde ha gjort hans be­ kantskap vid de finska fästningsbyggnaderna, där von Törne tjänst­ gjort 1749—65. Utan tvivel har von Törne varit en drivande kraft, men något »menagement» i sin ämbetsutövning iakttog han knappast. Den i sina omdömen alltid hovsamme Wargentin fann sig senare för­ anlåten att i brev till Thunberg beklaga sig över honom:
»Det som jag fruktar kan mer skada verket är den eljest välsinnade och dri­ vande L. v. T. allt för stora hetsighet, otålighet, med ett ord brist på nödig mo- deration och foglighet att umgås med folk, varmed han gör alla ledsna. Icke allenast de fleste vid verket utan ock andre i länet besvära sig högeligen över honom. Med hövlighet och lämpa kunde han uträtta långt mera. Gud give att denne redlige herre ville och kunde i det måttet rätta sig. Vare detta oss imellan.»
Något förtroende för mekanici vid verket hyste Thunberg uppen­ barligen inte. Sohlberg avkopplades men fick behålla sina förmåner, »fast hans ålder ej tillåter honom att vid arbetet brukas». De övrigas inflytande inskränktes så långt som möjligt. Själv blev Thunberg av K. Maj:t utsedd till »Directeur vid verket, till vilken mekanici vid verket hava att insända alla ämbetsprojecter, som av honom överses, samt (får) för övrigt ingen ny dessein antagas eller hos oss (K. Maj:t) projecteras, innan han sig däröver yttrat, och att därjämte de i orten varande mekanici hava att ställa sig till rättelse de erinringar, som han finner nödigt att göra». Ej heller på arbetsledningen fingo mekanici stort inflytande, ty till »arbetets bedrivande» antogs löjtnanten vid Västgöta-Dals regemente Knut Magnus Limseus.
Eftersom Thunberg fortsatte att vara bosatt i Karlskrona, kom led­ ningen av arbetet att ligga hos von Törne, som blev nästan allenarå- dande. De övriga medlemmarna i underdirektionen, Haij, Tham, gre­ ve Gustaf Sparre och borgmästaren i Åmål Anders Ekman hade icke stort inflytande. Törne ansåg sällan eller aldrig nödigt att inhämta deras mening, undanhöll dem överdirektionens beslut, och det hände, att han nekade sammankalla dem, då de så begärde. Både organisatio­ nen som sådan och det sätt på vilket den genomdrevs gav sålunda rik­ liga tillfällen till stridigheter, och misshälligheterna läto ej vänta

Att mekanici icke voro nöjda med den utveckling sakerna tagit är
lätt att förstå. Redan i juli 1773 och alltså innan von Törne tillträtt sitt ämbete framhåller Abraham Eurenius för Wargentin sina betänk­ ligheter:
»Såsom appendix till föregående ämne tager mig friheten ödmjukast mig yttra, att som jag ej kan vara förbehållsam emot den, för vilken jag hyser fullkomligt förtroende, så vågar jag ock nämna, att som projectritningarne så väl till slussarne som nederste portarne varken blevo approberade eller tagne med upp till Stock­ holm, heller att Hr överdirecteuren och Ridd. Thunberg har någon kopia därav, så förekommer mig ock obegripligt, både hur någon pertinent ritning av välbem:te Hr Direkteur skall kunna göras i anseende till felande data, såsom ock huru trösklar och falsar skola kunna nog accurat anläggas, innan någon ritning till min efterrättelse blivit meddeld---------- . Sluteligen vet jag icke om jag felar, då jag tror att som slussverkets skyndsammaste fullbordan anses för högst angelägen, det vore även så huvudsakeligt, att den som å Kongl. Direktionens vägnar hade maniementet härstädes över arbetet jämte tillräckel. nit för arbetets framgång ägde kunskap och erfarenhet i dylika saker och vilka icke regna från himmelen, utan vinnas genom studier och arbete i ämnet.»
Den förste som tröttnade var Qwist, som 1775 lämnade slussverket för att tillsammans med sin svåger assessorn von Aken, bekant från Anna Maria Lenngrens »Törstsläckningen», borra efter stenkol i Öre­ brotrakten.41) I april 1775 meddelar Eurenius Wargentin, att Qwist ämnar flytta och uttrycker förhoppningen, att »vid slussverksbygg- naden genom denna flyttning ej framdeles förspörjes en mer betydan­ de förlust». Då hade emellertid en fråga dykt upp, som skulle komma mycken oro åstad och bliva åtminstone den indirekta orsaken till, att även Abraham Eurenius lämnade arbetet. Det var frågan om sluss­ dimensionerna.
Av det föregående har framgått, att det säkerligen var Ehrensvärd, som på sin tid genomdrev de för sin tid väldiga dimensionerna av slus­ sarna. Hans skäl voro givetvis militära. Vid riksdagen 1772, då mös­ sorna regerade, beslöts en betydlig minskning av dimensionerna, som antagligen föreslagits och i varje fall tillstyrkts av Haij, Qwist och Eurenius. Att Thunberg skulle dela den av honom högt beundrade Ehrensvärds åsikt i frågan är helt naturligt. Någon svårighet att finna gehör för sin mening bör han knappast ha haft, ty den mest inflytelse­ rike medlemmen av överdirektionen, riksrådet Hiärne var svåger till Ehrensvärd och tillika svärfar till von Törne.
Det blev Tham, som kastade stridshandsken. Med honom hade
Thunberg tidigt kommit på kant. Tham, som ju hörde till dem, som 91
Eurenius

Eurenius
anse sig förstå det mesta, hade i december 1773 till Hiärne översänt
ett förslag till slussportar, vilket av Hiärne remitterades till Thun­ berg. Dennes svar blev kort och gott, att projektet var taget ur Beli- dor’s Cours de Mathemathique och »vore av mindre betydenhet». Därmed lät Hiärne bero, och Thams memorial och ritning föredrogos aldrig för överdirektionen42), vilket förtröt Tham. Nu hade Thun­ berg redan i augusti i brev till Hiärne tagit upp frågan om slussarnas dimensioner med hänsyn till önskemålet, att flottans större galärer skulle kunna använda kanalen, överdirektionen införskaffade med anledning härav uppgifter från Chapman om dimensionerna på de fartyg, som enligt K. Maj:ts beslut »hädanefter skola brukas vid ar­ méns flotta i stället för de hittills vanlige galärer», och vidarebeford­ rade dessa uppgifter till Thunberg, på det han »därav må äga anled­ ning till desseinens upprättande». Ehuru slussarnas dimensioner redan blivit utstakade, skulle det vara Thunberg obetaget, »att därutinnan projektera någon ändring, så framt kostnaden ej bliver betydande och tiden till deras fullbordande ej förloras, vilka ändringar Kongl. över Dir. sedermera vill hos K. Maj:t i nåder (sic!) anmäla».43) Nu hade sekreta utskottet vid 1771—72 års riksdag beslutat en minskning av slussarna emedan »avseendet med slussverksbyggnaden är icke på de- fension allena, utan tillika, om icke förnämligast, på handel och rö­ relse». Till detta anknyter Thunberg i sitt memorial fyndigt om ock ganska hårdraget.44) Han framhåller till att börja med, att »till rörel­ sens främjande höra durchfarter». Men av rörelser funnos två slag, borgerliga och krigsrörelser, och i de senare intoge krigsförnödenheters flyttande från en ort till en annan ett stort rum. Armerade och trans­ portfartyg hörde till krigsförnödenheter, och durchfarter borde vara tjänliga för dem, när så fordrades och var möjligt. Durchfarten mellan Östersjön och Kattegatt borde göras så rymlig, att galärer och de nya skärgårdsfartygen kunde passera den. Slussarna borde därför vara 81/2 fot djupa, 182 fot långa och 34 fot breda mellan portarna. Detta förslag insändes den 5 mars 1774 till K. Maj:t och fastställdes ett par dagar senare. Samtidigt tillskrevs von Törne därom. Denne ansåg icke nödigt underrätta underdirektionen om den gjorda ändringen utan satte omedelbart i gång med arbetet på Gustafs slussar enligt de nya ritningarna. Tham fick emellertid nys om saken och begärde skrift­ ligen hos von Törne underdirektionens sammankallande. Törne fann ingen anledning härtill. Detta gick nu Thams ära för när, ty han hade
92 i februari i ett underdånigt memorial till K. Maj:t framfört sina

tankar om den projekterade förbindelsen mellan Vänern och Öster­ sjön och därvid energiskt pläderat för mera måttliga dimensioner på kanalen. När underdirektionen slutligen den 16 maj 1774 samman­ trädde i orten, klagade såväl Haij som Tham över att underdirektio­ nen icke blivit satt i tillfälle yttra sig i en så viktig fråga. Tham höll ett långt anförande till protokollet, i vilket han, oaktat hans påmin­ nelser på grund av omständigheterna kommo för sent, för framtidens skull icke ville förtiga de omständigheter, som syntes honom göra Thunbergs plan mindre möjlig både att tro och att verkställa. Med de föreslagna dimensionerna skulle slussarna bli större än i någon be­ kant kanal i Europa ,och det vore svårt att tro, att kanalen någonsin skulle bliva fullbordad i ett fattigt land med svårt klimat. Denna dik­ tamen ville Tham skulle åtfölja expeditionen till överdirektionen, och han ville även ha frihet att låta trycka den. Häremot hade von Törne ingenting att invända. Haij och Sparre instämde med Tham.45)
Följande dag översände von Törne protokollsutdraget till överdi­ rektionen, som gav Thunberg del därav. När denne den 12 jan. 1775 skriver till Wargentin, att han med sista posten 1774 till överdirek­ tionen översänt sitt yttrande om »bot för Vänerns flödande», tillägger han: »Och om jag får döma efter vad redan hänt, så väntar jag svåra anmärkningar----------- av överhovintendenten Tham». Han berät­ tar vidare, att han redan vid sitt första sammanträffande med Tham i Vänersborg 1773 råkat i dispyt med honom. Thunberg hade näm­ ligen i Thams närvaro underrättat Eurenius om »den allmänt god­ kända metoden att reglera dimensionerna av trappstegen» i en sluss­ trappa, varvid Tham bestred regelns giltighet. Thunberg fick »några veckor därefter en lång matematisk deduktion, beledsagad med alge- braiska demonstrationer uti detta ämne, som efter mitt begrepp en­ dast kan och bör avgöras efter rön och praktiska grunder. Härav slöt jag då, att min contrepart vore intagen av den nog allmänna svaghe­ ten att uti disputer äga sista ordet, därföre svarade jag honom ej heller i förhoppning att framdeles ej vara utställd för oro utav honom. Men att mitt hopp varit fåfängt, finner Ni utav det som passerat med sluss­ dimensionerna». Thunberg, som vid brevets avfattande tydligen be­ funnit sig i en av sina ej ovanliga depressionsperioder, begär slutligen Wargentins biträde i den ansökan han ämnar göra om dimission från en syssla, som han numera finner sig ur stånd att bestrida. Som van­ ligt svarar Wargentin uppmuntrande och berömmande: »För allt vad heligt är, för konungens och fäderneslandets skull, övergiv ej sluss-
93
Eurenius

Eurenius
verket så länge min Herre förmår.-----------Låt ej heller ovänner och avundsmän få någon glädje. Min Herre har lagt grunden till hela den dessein, som nu påarbetas, hjälp till fullbordan, så länge andan sitter uti Eder.»
På sommaren 1776 tog saken en elakartad vändning. Tham till­ skrev då sin »käre Cousin» riksrådet C. F. Scheffer och begärde hans hjälp. Det var nu fråga om slussarna vid Lilla Edet. Deras öde skulle enligt Tham avgöras vid överdirektionens sammanträde i Väners­ borg i augusti:
»Jag har gjort allt möjeligt motstånd för att icke få slussarna för stora, men överdirektören Thunberg har däruti en envishet, som efter min tanka vida övergår hövan, ty 1:0 bliva de onyttiga och 2:0 ökas kostnaden ständigt 1/5 och således var jae tunna guld förspilld----------. Direktion och jag således däribland är ute­ sluten ifrån överdirektions sammankomst, som var alldeles emot min förmodan. Det var ibland det olyckeligaste, som kunde hända, om de större dimensionerna av slussarna må bliva fastställta. Jag har gjort allt mitt till för att möta och ville önska få någon hjälp.»
Scheffer var icke svårbedd. Den 19 augusti sänder han brevet vi­ dare till Wargentin med följande kommentar:
»Jag kan intet annat begripa, än att Hr Hovintendenten Tham har alldeles rätt i vad han påminner. Vår snälla Thunberg har agerat endast av en slags blind lydnad för Sal. Fältm. Ehrensvärds minne, då han tillstyrkt den stora dimensio­ nen, som nu i den snart färdige slussen blivit följd. Men jag är försäkrad, att om Sal. Fältmarskalken nu levde, skulle han gå ifrån sin förra tanka, som medförer en så betydande tillökning i kostnaden utan att verka den minsta nytta.---------- Vårföre skall man nu kasta sig i så ofantliga utgifter, då likväl all handel och rörelse, som är den förnämsta och borde vara den enda avsikten vid sådane verk, kan befordras och fullkomligen drivas med den gamla dimensionen. Jag beder Hr Secreteraren noga se på alla dessa omständigheter, men för ingen nämna, att jag honom därom tillskrivit. Om jag ville synas i denna saken, så skulle jag blanda mig däri på helt annat sätt, men därmed vill jag uppskjuta i det längsta.»
Scheffers brev kom Wargentin tillhanda för sent, ty överdirektio­ nen sammanträdde redan den 20 augusti i Vänersborg. Närvarande voro Hiärne, Ribbing och Wargentin, varjämte von Törne och Thun­ berg voro tillkallade. Underdirektionen hade däremot ej kallats och Tham fick således inget tillfälle att framföra sin mening. Vid sam­ manträdet förekom däremot ett ärende, som skulle bli ödesdigert för Eurenius. I ett inlämnat memorial46) gjorde denne gällande, att om slussverksbyggnaden, som avsikten var, skulle hinna fullbordas till
94 början av följande sommar, måste en så otrolig skyndsamhet brukas,

att det enligt hans enfaldiga begrepp icke var möjligt att uträtta åter­ stående arbeten »med det besked, som vid en Publique byggnad skä­ ligen bör prätenderas». Han påtalade även åtskilliga fel, som enligt hans mening blivit begångna vid lerfyllningen och murningsarbetet. Murarna vore med ej mindre vårdslöshet än hastighet uppförda med risk, att de kunde ramla över ända. Han framhöll därjämte det olämp­ liga i att vattnet påsläppts i Karlsgrav, innan denna fördjupats och menade, att det nu skulle kosta en tunna guld att muddra upp far­ leden. Dessa omständigheter tillika med den svårighet han hade att verkställa det som stred mot hans övertygelse föranlät honom nu att »tänka på retirad ifrån en syssla, som med så mycket ansvar och så liten myndighet är förenad». Han anhöll därför i allra största öd­ mjukhet att bliva entledigad från sin befattning.
Memorialet överlämnades till landshövding von Törne, som åter­ ställde det följande dag och därvid omtalade, att han »i anseende till dess besynnerliga innehåll» ansett sig nödsakad att inför protokollet höra Eurenius och Kapten Limicus». Förhöret hade hållits på lands- kanslirummet och protokollet47) lämnar inte något rum för tvivel om den ton som använts. Först hade Eurenius memorial upplästs, »vars innehåll till alla sina omständigheter och delar han erkände till sådan varelse och beskaffenhet, som han där uppgivit». Protokollet fortsät­ ter: »Herr Landshövdingen och Riddaren föreställde Konstmästaren Eurenius, att om någon vårdslöshet och ofullkomlighet skulle före- lupit vid och under gråstensmurningen samt lerfyllningen, så hade det varit hans skyldighet att såsom tjänande och löntagande vid Sluss­ verket därpå giva en noga vikt och utöva den kunkap som han om slika arbeten äger eller åtminstone giva det tillkänna för en tidig rät­
telse, vilket ingalunda hos Herr Landshövdingen förr än nu skett». Kapten Lirmeus tillfrågades, om han hade sig murningens och lerfyll- ningens beskaffenhet bekant, och om den blivit verkställd på det sätt som Eurenius föregivit. Limxus svarade, att hur mån han än varit om arbetena, så hade han dock ej med nogaste tillsyn kunnat före­
komma, vad som vid gråstensmurningen skulle vara felaktigt eller ofullkomligt, vilket »ofelbart lärer sig tilldragit vid den murning och arbete som skett om nätterna». Eurenius anförde, att om hans skyl­ dighet ock varit att hava tillsyn vid murningen, så kunde ingen skä­ ligen begära, att han skulle uppehålla sig där både natt och dag, helst även andra arbeten fordrade hans tillsyn. Landshövdingen menade emellertid, att det varit ganska lätt att utröna beskaffenheten av det
95
Eurenius

Eurenius
arbete som utförts på natten, om detta blivit »påsett», innan mur­ ningen följande dag sattes i verket. Eurenius invände, att han omöje­ ligen kunde medhinna eftersynen av arbetet, sedan landshövdingen, efter att ha förebrått manskapet att de arbetat som lathundar, ställt arbetet på beting. På detta lämnade landshövdingen nu det »besked, att det var sant att manskapet kallades lathundar, och att Herr Lands­ hövdingen kallar Eurenius detsamma, som haft sig murningens be­ skaffenhet till det nu föregivne osäkra beståndet bekant, och den sam­ ma varken sökt förekomma, mindre rättat, ej heller tidigare än nu på ett besynnerligt sätt och honom icke tillständigt uppgivit, vilken av Eurenius förmenta nog hårda tillsägelse han begärde bliva i pro­ tokollet intagen, därtill Herr L. 6c R. genast gav sitt bifall och utom dess lämnade Eurenius frihet att därmed vända sig på vad ställe han behagade». Eurenius befanns alltså ha felat mot sin instruktion, som ålade honom inseendet och ansvaret för alla arbeten, genom att ej ge­ nast hos vederbörande anmäla de fel, som han nu efteråt klandrade, »med mera, som visar dess efterlåtenhet och torde hända inferna ma- lice». Eurenius hade därför fått sin dimission »och lärer Thunberg ----------- draga försorg, att han vid verket icke saknas, som han ock försäkrat», överdirektionen fann sig väl äga full anledning att be­
ivra konstmästarens »ohemula och obetänksamma memorial», men ville »i anseende till de härvid förekommande considerationer och omständigheter» entlediga honom ifrån all vidare befattning med slussbyggnaden »såsom numera onyttig befunnen».48)
Vilken ställning Wargentin intog i saken framgår ej av protokollet. Det förtjänar emellertid framhållas, att Eurenius så tidigt som i april 1775 i ett brev till Wargentin uttalat sina farhågor för arbetets utfö­
rande. Han skrev nämligen då:
»Men det mer eller mindre favorable utseendet av de uppförde murarne vittna nogsamt, att det vore nyttigast och för arbetets duglighet tjänligast, om var och en bleve inom sin sphaer, helst man under allra största välmening kan lägga grund till en obotlig skada, då man ej rätt förstår att dela mellan fort och väl. Tiden övertygar oss om saken, förr än man det vill, och jag önskar allenast, att de ögon- skenliga fel, vilka jag budit till men ej fått eller får lov att ändra, måge rebundera på sin rätte man och ej på mig, som efter nuvarande ställning ej äger vid arbetets verkställande det minsta att säga, utan allt kommer an på Hr Capit. Limaei decision.»
Att Eurenius ej skulle vara nöjd med den behandling han under­ 96 gått är ganska naturligt. Några dagar efter händelsen avsänder han

till Wargentin ett ödmjukt memorial till överdirektionen49), i vilket
han klagar över att landshövdingen utbrutit mot honom i »okvädins- ord» samt befallt Lirmeus att innehålla hans lön och taga ritningskon- toret ifrån honom och tillika ålagt honom att på egen bekostnad bota, vad vid byggnaden kunde felaktigt vara. Detta fann Eurenius strida emot all ordning, lag och billighet, »ity att Hr Landshövdingen och Riddaren är själv den som på så utom ordenteligt vis forcerat bygg­ naden, att den ej kunnat med den noggrannhet fullgöras, som dess varaktighet fordrar». Det vore därför landshövdingen, som »oförgri- peligen» bort förklara sig över anmärkningarna, men nu hade han i stället iklätt sig rättighet, »jag vet ej under vad qualitet, antingen som föreställande allena hela direktionen i orten eller som landshövding i länet, att själv examinera och döma över sina anmärkta göromål». Skulle nu landshövdingen till sitt försvar göra usage av detta olagliga protokoll, ville Eurenius veta varest och inom vilken tid han kunde besvära sig. Av den fortsatta korrespondensen framgår, att Wargen­ tin rått honom avstå från inlämnandet av memorialet, och att Eure­ nius följt rådet, fastän motvilligt.50) Han torde således ha funnit sig i sitt öde.
Länge dröjde det emellertid inte förrän även Limams tröttnade. Den 6 sept. 1777 insände han till Wargentin en supplik om avsked, tilläggande: »Huruvida Kongl. överdirektionen är sinnad ihågkom- ma sitt löfte uti brev d. 11 oktober 1774 rörande någon belöning för mig vid arbetets slut, kan jag ej veta, men kan i förtroende berätta, att jag håller det för det bästa soulagementet att slippa dependera av en inbilsk och absurd Ape-Michel». Landshövdingen von Törne hette Michael i förnamn, så det är lätt att räkna ut, vem Limams avsåg.
Av oppositionen i Trollhättan hade Thunberg således blivit av med Qwist och Eurenius. Men en svårare motståndare återstod, nämligen riksrådet C. F. Scheffer. Denne hade 1776 blivit medlem av över­ direktionen, en utnämning som Thunberg såg med blandade känslor. Han skrev till Wargentin: »Hans Excellence Herr Greve Hiärne be­ rättar att på hans föreställning har Kongl. överdirektionen blivit för­ stärkt med en Excellence till. Att detta skett uti den bästa välmening, därom är jag alldeles övertygad. I mediertid tycker jag mig hava märkt, att för mycken styrka degenererar ej sällan till vanmakt. Vad som nyligen hänt, vet Ni så väl som jag, men vad som framdeles kan hända, vet vår Herre.» Det hade då redan blivit klart, vad Scheffer
menat med sitt uttalande att blanda sig i saken »på helt annat sätt».
7
97
Eurenius

Eurenius
I samma brev skrev nämligen Thunberg efter att ha omtalat konung­ ens besök i Karlskrona: »Kan Ni väl föreställa Er, huru jag blev till mods, då jag märkte, att de grövsta osanningar vore bragte framför tronen, utan att jag eller andre, vars heder saken rörde blivit hörde? Nog märkte jag vid närvarelse i orten, att en complot var å färde, varför jag ock föreställte mig att någon djävulskap skulle brista ut, men omöjeligen kunde jag föreställa mig, att någon skulle vilja åtaga sig att som otvivelaktiga sanningar utan ringaste efterfrågan fram­ häva deras angivelser.» Beskyllningarna gingo ut på, att Thunberg ge­ nom att giva slussarna större dimensioner än de fastställda skulle or­ sakat slussverket onödiga kostnader. Thunberg blev nödsakad ingå på ett vidlyftigt bemötande, enligt hans utsago det tröttsammaste ar­ bete av allt vad han förehaft i hela sin livstid. Försvaret synes mindre ha gått ut på att tillbakavisa Scheffers egentliga påstående, att åt­ minstone en av slussarna utförts med större dimensioner än de fast­ ställda — detta tyckes verkligen ha varit fallet, ehuru Thunberg haft skäl för avvikelsen — än att visa upp, att arbetet skulle blivit ännu dyrare, om Eurenius dessein blivit följd. Både beskyllningarna i och för sig, men i synnerhet det sätt på vilket de framförts, upprörde Thunberg på det högsta, och han skrev till Wargentin i sept. 1777:
»Min Herre måste förlåta mig, att jag i denna sak är något upprörd. Mer än 1 år är förflutet under vilken tid detta misstag blivit ansett för en otvivelaktig sanning även av dem som bort vara bättre underrättade. Direktionen i orten, som hade sin sammankomst i början av denne månad, bemödade sig mycket att få Åkersströms sluss djupare än 8 1/2 fot, och ehuru Eurenius gjorde dem biträde däruti, kunde de till sin harm ej komma till något visst slut uti denna i deras sinne högmåls-fråga. Får jag icke härav sluta till en nedrig böjelse att åstadkomma
bryderi----------
I anledning härav täckes min Herre tillåta mig att fråga, vad har jag felat och
varmed har jag förtjänt den medfart som mig övergått för det biträde jag gjort detta verket? Jämför mina och mina företrädares göromål, vad gäller, det skall finnas, att större delen av vad de uträttat är en kedja av misstag och svagheter uti desseiner, lamhet uti verkställigheten och misshushållning med kassan--------- . Under den tid då föga uträttades, fingo tjänstgörande leva i fred för Critiquer: nu däremot, när allt går som sig bör, äro både land och stad uppfyllde med rop och skrik--------- .»
Saken hänsköts slutligen till Wargentin, som i ett memorial den 30 dec. 177751) sade sig vara övertygad om, att Thunbergs verkställda dessein ingalunda förorsakat större kostnad utan tvärtom en ganska
98 ansenlig besparing gentemot Eurenius förslag. K. Maj:t godkände för-

klaringen och uttryckte den 25 febr. 1778 sitt nådiga nöje och väl­ behag med den nit och uppmärksamhet, Thunberg i dess göromål och förrättning ådagalagt. Han hade redan 1776 hugnats med adelskap.
Vid genomläsandet av den vidlyftiga och bedrövliga skriftväx­ lingen i detta ärende kan man inte undgå att göra den reflexionen, att många tråkigheter hade kunnat förebyggas, om Thunberg visat sig mindre förbehållsam mot direktion och mekanici i orten. Genom sin brist på förtroende satte Thunberg själv vapen i händerna på sina vedersakare, som de ej försummade att begagna, även då de ej voro blanka.
Scheffer lämnade överdirektionen 1777 och det blev sedan lugnt och fredligt där, enligt vad Wargentin försäkrade Thunberg. Fullt övertygad om att Thunberg haft rätt blev nog Scheffer aldrig, i varje fall tvivlade Thunberg därpå. När på hösten 1780 trafiken pågått ett år på de delar av kanalen, som då färdigställts, frågade Thunberg Wargentin: »Vad säger nu den fientliga skaran med dess Deus tute- laris?» Det var säkerligen ingen annan än Scheffer, som i Thunbergs ögon var vedersakarnas skyddsgud. Men att Thunberg ansett Eure­ nius som själen i angreppen lyser tydligt igenom i de hätska utfallen mot honom i breven till Wargentin. En gång frågar han: »Men säg mig, huru länge skall Eurenius spöka, och huru länge skall hans spö- keri och lögner bli trodde?», och en annan gång, när Thunberg över­ sänt sin förklaring över slussdimensionerna, heter det: »Den anmärk­ ningen, att jag varit alltför vidlyftig, föreställer jag mig. Men den som känner tillställningen lärer förlåta mig, att när jag med en duk­ tig påk i handen blivit angripen av en ilsken hund, budit till att slå från mig i det längsta.»
Efter sitt avsked från Trollhättan synes Eurenius ha bott på sm egendom Nygård i V. Tunhems socken. Ekonomiskt oberoende torde han ha varit genom sitt giftermål med Johanna Kristina Bagge, tidi­ gare förlovad med hans broder Johan och dotter till Petter S. Bagge, som räknades som Göteborgs förmögnaste man näst Niklas Sahlgren. Ett och annat uppdrag av teknisk natur mottog han efter avskedet, så byggde han 1788 en bro åt Vänersborgs stad vid Rånnum.52) Ännu en gång skulle han dock få befattning med Trollhätte kanal. Den Thunbergska planen mäktade man aldrig genomföra, ja, man kom i själva verket inte mycket längre, än vad Wiman gjort med den Polhemska. När arbetet upphörde 1778, kunde man från Vänern komma med fartyg till Kaveldammen, men där måste varorna lastas
' 99
Eurenius

Eurenius
Källor.
Wargentinska brevsamlingen, Vet. Ak. Brev till Pehr Wargentin från Pet­ ter S. Bagge, Johan Eurenius, K. M. Limjeus, C. F. Scheffer, Samuel Sohl- berg, Daniel af Thunberg, Gustaf Adolf Wiman. Brev från Daniel af Thunberg till Pehr Wargentin (avskrifter och ko­ pior efter original i Henschenska famil- jearkivet).
Bergianska avskriftsamlingen, Vet. Ak. Brev från Abraham Eurenius, Jöns Eurenius, Benet Qwist Andersson.
Trollhätte direktionens arkiv, Riksark.
*) Avskr. i Berg. avskr.-saml.
2) Vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741 med anm. utg. af E. W. Dahlgren. Sthlm—Upsala 1918.
3) Biographiskt lexicon öfwer namnkun­ nige svenska män. 18. Uppsala 1850, s. 228.
4) Vet. Ak. Handl. 1749, s. 301.
5)Bygdén, L. Hernösands stifts herda­ minne, IV, Upsala 1926, s. 150.
6) Namn- och Annotationsrulla öfwer Ca- det Compagniet wid Kongl. Artillerie Re­ gemente. (7 aug. 1746). Krigsark.
7) Ehrensvärds memorial 28 apr. 1746. (Bi­ laga t. ovanst.)
8) Sjöstrand, Wilhelm, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst-
Bring, Samuel E., Trollhätte kanals his­ toria till 1844. Akad. avh. Lund. Sthlm 1911.
Bucht, Gösta, Härnösands gymnasiema- trikel 1650—1800. Härnösand 1926.
Modin, E. o. Söderberg, E. N., Matri­ kel öfver i Upsala studerande norrlän­ ningar 1595 — 1889. Sthlm 1889.
Citaten ur handskrifterna återges med mo­ derniserad stavning och interpunktion. Up­ penbara skrivfel ha rättats.
och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792. Akad. avh. Uppsala 1941, s. 426.
9) Sveriges Ridderskaps och Adels Riks- dags-Protokoll från och med 1719. 16. Sthlm 1908, s. 67 ff.
10) Inr. Civ. Exp. Reg. 1750, s. 656, 947. Riksark.
^Hiilphers, Abr. A:son, Samlingar til en beskrifning öfwer Norrland. Fierde saml. Westerås 1780, s. 90.
12) Manufakturkontorets protokoll 1750, s. 1750, s. 799, 803. Riksark.
13) Hiilphers, anf. arb. s. 89, 35. Bucht, Gösta, Härnösands historia, II, Uppsala 1945, s. 109.
14) Bouppteckning, Landsark. Härnösand.
Noter.
100
ur och transporteras över land till Jordsten för att åter inlastas och
genom slussarna vid Åkersström och Lilla Edet föras på andra fartyg nedför älven. Det var Eurenius’ svåger Petter P. Bagge som på 1790- talet med stor energi tog upp frågan igen och genomdrev slussarbetets fortsättande från Kaveldammen till Jordsten. Eurenius var honom behjälplig med kostnadsberäkningarna och verkade efter arbetets åter­ upptagande ännu en gång som konstmästare vid bygget. Arbetets full­ bordande och trafikens upptagande år 1800 fick han dock inte upp­ leva. Han dog den 23 febr. 1795 å Forssane vid Vänersborg.53) Tiden hade då givit honom rätt i hans åsikt om kanalens dimensioner, ty de nya slussarna utfördes med mera blygsamma mått. Det var ju i viss mån en upprättelse.

15) Kommerskoll. reg. 31 maj 1749. Riks­ ark.
16) Carlsson, Hilmer, Nidingen. Sve­ riges första fyrplats. Göteborg 1946, s. 51 ff.
17) 1 not 3 anf. arb., s. 230.
18) Jmfr. P. A. Granberg, Trollhätte Canalfartens historia. Göteborg 1801, s. 55.
19) Jennings, John, Tal om Trollhätte slussbyggnads öden. Sthlm 1761, s. 12.
20) Trollhätte acta 1754—1760.
21) Christopher Polhems efterlämnade skrif­
ter. I. Uppsala 1947, s. 356.
22) Biographica. E. 16., Riksark. Bagge till
Wargentin 16 sept. 1758.
23) Trollhätte acta 1754—1760. Joh. Eure­
nius memorial 10 aug. 1761.
24) Bergskollegii arkiv. Bergverksrelatio- ner. Riksark.
Erdmann, Edvard, De skånska sten­ kolsfälten och deras tillgodogörande. Stockholm 1911—1915, s. 74.
Återgivna i Sten Lindroth, Chris­ topher Polhem och Stora Kopparberget. Ett bidrag till bergsmekanikens historia. Upp­ sala 1951.
26) Trollhätte acta 1762—1768.
27) Trollhätte expeditioner 1760—1768.
Dir. prot. 14 juli 1763.
28) Ibid.
29) Ibid. Dir. prot. 14 juli 1763.
3°) Privat meddelande av redaktör Wil­ helm Eurenius, Karlskrona.
3t) Trollhätte expeditioner 1760—1768.
32) Trollhätte acta 1770—1777. Abraham
Eurenius memorial 31 aug. 1776.
33)Annerstedt, Claes, Uppsala uni­ versitets historia. 3. senare avd., Uppsala 1914, s. 253.
34) Trollhätte expeditioner 1760—1768. Dir. prot. 20 aug. 1762.
35) Johan Eurenius till Wargentin 17 sept. 1763.
38) Trollhätte expeditioner 1760—1768. Dir. prot. 11 juli 1764.
37) Ibid. 1765 års riksdagsrelation.
38) Qwist till Wargentin 12 dec. 1772. Berg. avskr.-saml.
39) Ibid.
40) Zetterberg, W. o. Uddgren, H. E., Kungl. Bohusläns regemente 1661 — 1920. Biografiska anteckningar om office- rare och vederlikar. Uddevalla 1922.
41) Strokirk, Oskar Fredrik, Kul­ tur- och personhistoriska anteckningar. III. Örebro 1920, s. 188.
42) Trollhätte expeditioner 1770—1778. Överdir. prot. 8 nov. 1777.
43) Ibid. överdir. till Thunberg 31 jan. I774-
44) Trollhätte acta 1770—1777. Thunbergs memorial 23 febr. 1774.
45) Ibid. Dir. prot. 16 maj 1774.
46) Ibid. A. Eurenius memorial 20 aug. 1776.
47) Ibid. Protokoll 21 aug. 1776.
48) Trollhätte expeditioner 1770—1778. överdir. prot. 20 aug. 1776.
49) Trollhätte acta 1770—1777. A. Eure­ nius memorial 31 aug. 1776.
50) Ibid. A. Eurenius till Wargentin 5 okt. 1776.
51) Nordenmark, N. V. E., Pehr Wil­ helm Wargentin. Kungl. Vetenskapsakade­ miens sekreterare och astronom 1749— 1783, Uppsala 1939, s. 275 f.
52) Corin, Carl-Fredrik, Vänersborgs historia, I, Göteborg 1944, s. 373, (i regist­ ret står felaktigt Johan Eurenius).
53) Meddelat av redaktör Wilhelm Eure­ nius.
Eurenius
101


SVEN RINMANS RESEANTECKNINGAR 174 6—1 74 7 DEL III
Med detta referat avslutar Professor Gösta Bodman ut­ drag ur Rinmans reseberättelse.
Gösta Bodman

Sven Rinmans reseanteckningar. III
Järn.
föregående utdrag och citat ur Rinmans skildringar från hans ut­ ländska resa 1746—17471) har behandlats dels hans iakttagelser över kemiskt-tekniska arbeten och anläggningar, dels hans berättelse spe­ ciellt om stenkolsbrytningen i Tyskland, Belgien och Frankrike.
Det kanske kan synas egendomligt, att hans studier i och noteringar om gruvhantering och metallurgi icke i första hand utan först nu blivit föremål för behandling. Förklaringen därtill ligger däri, att hans an­ teckningar i dessa ämnen äro tämligen kortfattade, sannolikt beroende på, att den unge Rinman framförallt redan satt inne med så mycken erfarenhet på järnets och kopparens område från sitt eget hemland,
att han ej fick så mycket att anteckna på sin resa utomlands.
Liksom vid föregående i Dxdalus återgivna bearbetningar följes härnedan icke dagboken dag för dag, utan anteckningarna ha sam­ manförts efter de fem olika metaller som blivit föremål för Rinmans
iakttagelser och resedagboksanteckningar. ★
Malmförekomster nämner han blott tvenne, en obetydlig i Tysk­ land samt en i Luxemburg. Om den första fattar han sig mycket kort. Litet utförligare blir han, då det gäller minettmalmerna i Luxemburg, av vilka han särskiljer två skilda typer.
Utmed Remeschedt fanns järnmalm av en leverbrun blodstensart, som riven gav ett gult pulver, vilken malm för 100 år tillbaka blivit arbetad, men i skoglösa trakter övergiven.
Järnmalm brukades vid Orval av trenne sorter:
1:0 en jordmalm eller art av sammangyttrad ockra med en hoper ostronskal in­
blandad, fanns ymnigt två timmar härifrån, men gav ej mycket och därjämte
kallbräckt.
2:0 en ristig järnsand fanns 6 lieus (26,6 km) härifrån uti en horisontal bädd emel­
lan hälleberg, över och under. Hölls för tämligen god, givande och lätt­ flytande, men järnet därav blev även skört. Den är i början sammangyttrade klumpar, men rives lätteligen sönder till sand, som är helt rundaktig, hal och gtlänsande. Söndergnuggad ger brunt pulver, kallas »la minette».
Till dessa två lägger Rinman en tredje vid Orval bearbetad malm, men hämtad från annat håll. Därefter lämnar han även detaljupplys-
104
^ Dazdalus 1949 och 1950.

ningar om, i vilka mått malmen salufördes samt till vilket pris, man
i Orval erhöll för den egentliga minettmalmen.
3:0 en sort bergmalm, i brottet svart eller blåaktig, som gav brunt pulver då den revs. Härav gjordes gott järn, men den fördes lång väg ifrån Lorraine (Lothringen).
Malmen köptes här och värderades efter visst fyrkantigt mål, som kallades »la Saile», 18 pouce, 3 linjer (49,4 cm) långt, 16 pouce (43,8 cm) brett och 9 pouce (24,4 cm) djupt efter franskt mål, som har var fot delt i 12 tum och var tum i 12 linjer, och varav 11 tum göra 12 tum svenska. En sådan Saile av den sandaktiga malmen, la Minette N:o 2, kostar 6 Sols Luxemburgs eller 10 Sols de
France. (Sol=;=sou = 5 centimes).
Detta om järnmalmsfyndigheterna måste ju kallas för ett magert resultat för den blivande järnspecialisten i Sverige under 1700-talet. Till detta kan Rinman dock lägga en anteckning om malmens vidare bearbetning i masugn samt vid en plåthammare, där man bearbetade gammalt järnskrot, »skrap»-järn till rivjärn, pannor och skopor.
Masugnen vid Orval, lika med de övriga masugnarna i Luxemburg, var helt fyrkantig, avlång invändig, ungefär av sådan form (bild). Stället (1’Ouvrage) var invändigt till timpen 5 kvarter (74 cm) långt, 2 kvarter och 5 tum (42 cm) brett samt 2V2 kvarter (37 cm) djupt ifrån formmynningen, lika uti längd och bredd med öppningen uti kransen (la Chemise). Djupet av ugnen var 12 alnar (7,1 m).
Uti var i4:de eller ijide timme gjordes en gös av 2.000 skålpund (850 kg) och ungefär 22.000 å 23.000 skålpund (9,4—9,8 ton) i veckan. Masugnsslaggen bokades med ett litet stampverk av 4 stampar. Om dagen kunde härigenom erhållas 200 skålpund (85 kg) och hade arbetarna 10 styver per 100 skålpund (42,5 kg).
Plåthammare finnes 1V2 timme från Sedan vid vägen till Metz. Här göres tunna järnplåtar till husrivjärn och mera sådant. Och brukas här ej annat än allehanda gammalt skrapjärn som uppköpes för ringa pris och sedan här i smedje- härden uppsmältes och till plåtar utsmides och även till pannor och skopor för­ arbetas, vartill jämväl en verkstad här fanns inrättad.
Till detta om järnmalmen och dess bearbetning har Rinman även fogat några iakttagelser om magneter. Den första, vid besöket i Reme­ schedt, beskrives på ett sådant sätt som vore det snarare frågan om korn av en magnetisk järnmalm än om rena järnkorn, väl närmast motsvarande det som Rinman i sitt Bergverkslexikon kallar »Hvita magneter». Om detta magnetmaterial påminner väl också en märk­ lig magnet, ehuru svag, som kom från Pennsylvanien i Nordamerika.
Magnet av särdeles curiös beskaffenhet fick jag se uti Remeschedt. Den bestod av små sammangyttrade polyedriska järnkorn uti en vitgrå talkart.
105
Sven Rinmans reseanteckningar, III

Sven Rinmans reseanteckningar. III
Koppar.
En besynnerlig sort av magnet, som bryter sig lik en Schistus (skiffer) med en
talkaktig hud emellan lamellerna, såg jag hos Hr (professor) Gronovius. Den skall finnas uti Pennsylvanien, inte långt från Philadelphia, och håller sig uti en smal gång till många mil i längden emellan salband av en grön omogen asbest. Färgen av denna magnet som ordinär järnmalm, svartgrå och något glänsande i brottet. Tycktes ej vara särdeles stark.
Ännu intressantare bland Rinmans järniakttagelser var väl dock den konstgjorda magnet, som han fick stifta bekantskap med hos Muschenbroek (1692—1761). Om denna konstgjorda magnet är det väl som han 40 år senare i sitt Bergverkslexikon skriver. Därvid med­ delar han att det var en doktor Knight i England som åsyftades i skildringen 1746. Och skildringen 1786 tyckes vara direkt hämtad från resan 1746.
Magnet av stål, Magnes artificia, vistes av hr. prof. Muschenbroeck. Den har nyligen uti England av en doktor medicinae blivit påfunnen att kunna bringas till en besynnerlig styrka och göres av åtskillig facon, antingen av flera samman­ lagda skivor eller av ett stycke med särdeles armatur och mässinginfattad eller ock allenast av en 8-kantig stålpinne. Den förra drog 4 skålpund (1,7 kg), vägde ungefär 1 skålpund (0,4 kg) kostade 18 gulden, men den senare drog fyra unts (112 gr), vägde 1/8 unts (3 gr) och kostade 3 gulden. Konsten huru dessa magne­ ter kunna fås så starka, är ännu obekant.
Samma doktor skall ock kunna uti ett moment göra en svag magnet helt stark, så ock däruppå förändra polerna och sätta dem, vart han behagar exempelvis södra polen runt omkring eller strax utmed den norra och så vice versa. Likaledes göra på en magnetsten så många poler och på vad ställe som man vill begära. Och detta allt in instanti, allenast med något som skall strykas däruppå.
Den nästa metallen eller malmen som varit föremål för Rinmans noteringar är koppar. De enda malmfyndigheter jämte efterföljande bearbetningar som han besökte låg vid Kosenbach nära staden Siegen i Nassau. Utan att följa ordningen i dagboken må början göras med uppräknande av de olika mineral och malmtyper som Rinman därvid mötte.
Följande stuffer, som märkvärdigast funnos, äro samlade vid förutbeskrivne kopparberg uti Nassau Siegischen.
1:0 Min. 9 (cupri) Flava, spato martiale ponderoso et Quarzo innata Glantz oder Blank 9 (Kapjer) erz ans Schöneberg.
2:0 Idem aus Dreisbach beij Coseback.
3:0 Min. 9 (cupri) rubra är en förvittrad Kupferglas och hålles rar. Roth-
kupfererz har merendels brutits i dagen, och på djupet gått ut. Aus Drippel Kaute, håller 80 proc.
106

4:0 Min. ? (cupri) vitrea alba et rubra, rarissima aus Drippel Kaute, continet
80 proc.
5:0 Congeries ex min. 9 (cupri) flava ex lazurea cum lapide cotaceo nigro,
»gneiss» dicta, geneissigt 9 (kupfer) roth aus der Kamer.
6:0 Min. d (ferri) Hematitica in struma congregato. Glaskopf aus der Smiede-
berg.
7:0 Min. 6 (ferri) alba. Järnspat, Stahlstein aus die Kornsäcke. Härav gjordes
das Ruckeneisen (?) till stål.
8:0 Min. $ (ferri) vulg. Hematitica. Eisenstein aus der Smiedeberg. 9:0 Min. <3 (ferri) micacea rubra. Eisenram aus der Smiedeberg.
10:0 Cobaltum quarzoso, schistosum aus Schöneberg. Species singularis.
Om man försöker översätta stuffernas benämningar till nutidsspråk skulle de väl närmast motsvara 1) och 2) vanlig gul kopparkis, 3) röd kopparmalm, 4) vit kopparmalm (fahlerz) med något zink och arse­ nik, 5) kopparskiffer eller koppargnejs, 6) järnglans, 7) järnspat, 8) järnglans, 9) järnglimmer, 10) möjligen koboltglans. Kobolten som
»halvmetall» eller metall blev känd just vid denna tid genom det svenska bergsrådet G. Brandt.
Rinman kommer så in på kopparhanteringen i Nassau och där mö­ ter man på ett par sidor ungefär samma intresse för detaljer, som då det i föregående uppsats rörde sig om stenkolsbrytningen.
Kopparmalmstreck finnas åtskilliga uti furstendömet Nassau, särdeles uti Nas­ sau Dillenburg och Nassau Siegesheim, evangelischen Theil, varöver hr. Johan Gerhard Utsch är bergmästare. Uti den sist nämnde orten är i synnerhet bekante gruvorna vid Kosenback, 1V2 Stund ifrån staden Siegen, varest ett kopparstreck utmed bergmästarbostället i synnerhet beseddes och befanns således:
1:0 Kopparmalm bröts uti en strykande morgongång J) på 5 å 6 uhr av 4 å 5 fots (12 å 15 dm) mäktighet och till 1/4 Stund (1,25 km) i längden. Och yppade sig i dagen på nordvästra sidan uti gehäng av något högt berg, fal­ lande i donläge med liggande mot söder ungefär 18 grader ifrån perpen- dikeln.
2:0 Berget bestod merendels av en grov, grå skiffer och förde på översta kullen järnmalm av den röda blodstensarten eller Glaskopf samt av den vita Järn- spaten eller Stahlstein.
3:0 Gångarten består även av denna Stahlstein tillika med en vit kvarts, varuti malmen brytes förströdd och förer med sig en svart skiffer samt en svart gnejs, varmed den rikaste malmen följer.
4:0 För Sahlbänder följer å båda sidor en svart lös Taffelskiffer ( = takskiffer) eller »Leien», vilken i luften merendels sönderfaller. Och därutomkring vit Stahlstein.
Sven Rinmans reseanteckningar, II!
x) Morgongång=strykande från nordost och öster till sydväst och väster. 107

Sven Rinmans reseanteckningar. III
108
5:0 På denna gång äro 4 gruvhål (?) nederslagne nämligen 1) Schöneberg, 2) der
Camer, 3) Hongensmund, 4) Kupfer Kaute.
6:0 Av dessa är Schöneberg den rikaste och djupaste till 30 lachter (60 m)
nedersänkt. Därutmed är der Camer som till Schöneberg är genombruten. De andra gruvorna äro ej över 20 lachter (40 m) djupa. Bemälte gruvor äro ungefär för 12 år först funne av bergmästaren därstädes och arbetades nu för gevärkschutt eller intressenter.
7:0 Malmgången uti Schöneberg var förmedelst en inkommande Mittel av grå skiffer något fördold mot sydväst. Och i norra ändan var den alldeles uttryckt.
Bergmästare Utsch berättade sig hava observerat att de gångar som stryka tvärs över bergssluttningen äro de ädlaste och de som hava sitt donläge mit das Gehäng vom (?) Berg de bästa och rikaste.
Därefter ger Rinman en visserligen kortfattad, men dock rätt gi­ vande beskrivning på brytningen, arbetsfördelningen, och arbetslöner liksom även en intressant detalj om den elementära stubintrådens före­ gångare, tillverkad som den var av ett enkelt halmstrå fyllt med krut.
8:0 Med arbetet gjordes två schikt om dagen, nämligen ifrån morgonen kl 6 till kl. 12, och av andra arbetare ifrån kl. 1 eft. mid. till 6 om aftonen. Val­ arbetare fick 16 Kreutzer eller ungefär 1 dir kmt. per schikt. Och kunde om veckan med 6 arbetare ungefär vinnas 100 Mas eller skeppund (17 ton) ordinär malm.
9:0 Brytningen skedde allena genom sprängning och borrning med handnavare. Krutet lades uti papperspatroner och påtändningen skedde med halmstrå, som fylldes med fint krut och öppnade något i andre ändan emot en led och skurne överst sneda, att krutet kunde lättinfalla då de höllos mellan fingrarne. Detta var ganska fermt att bruka där fänghålen voro fuktiga.
Av den ordinära blanka eller gula ?A (kopparmalm) erhölls merendels 1 cent- ner (42,5 kg) svartkoppar av 8 centner (340 kg) malm. Var centner räknad till 108 skålpund Cölnisk. Trenne vattenkonster voro här inrättade, den ena uti Schöne­ berg, med ett vattenhjul av 34 fot (10 m) i diameter. Pumpstockarna voro inuti fodrade med järnstövlar 10 tum (24,7 cm) i diameter. N. B. En fot här var V2 tum mindre än en svensk fot.
Om kopparmalmens förarbetande på ren koppar handlar endast ett fåtal rader. På den ungerska s.k. »Brillofen» som brukades ger Rin­ man i sitt Bergverkslexikon en beskrivning som bra överensstämmer med den han här ger 40 år tidigare i sin resedagbok.
Kopparhyttan är en halvstund ifrån gruvorna belägen, inrättad med en ungersk eller så kallad »Brillofen», som beskrives uti Schröders Ruttenwerk pag. 63 och är under en skorsten 2:ne Brillöfens och en gehärd. Malmen kallrostas sakta ovan jord. Skärsten utslites uti tunna skivor, ävenväl råkopparen, med vilken vid min därvaro arbetades.

Sven Rinmans reseanteckningar. III
Så snart den ena härden är full uppstickes den andra och den förra tilltäppes.
Sedan slaggen är avtagen, som ock sker ständigt under arbetet, utslites Spurstein uti 6, 8 å 12 skivor, och kastas de två första och sista åter strax i ugnen. De övriga förvaras och rostas med skärsten, som ej vändristes mer än 7 å 8 gånger.
Gårningen sker uti små härdar och ej till mer än 300 skålpund (127 kg) på en gång.
Som en övergång till den nästa metallen, zink, och dess användning till mässingsfabrikation kommer en anteckning från Aachen. Histo­ rien om de 100 000 myntade svenska kopparplåtarna drar fram ur minnet, hurusom en gång i tiderna den store kaparen Lars Gathen- hjelm kring år 1717 råkade komma i kunglig onåd, då det visat sig
att en hans kapare i själva verket hade last till utrikes ort av svensk koppar och även andra ädlare metaller, en export vilken vid den tiden var strängeligen förbjuden.
Kopparn som härstädes (Aachen) brukas är merendels ifrån Norge, till en del också svensk. Särdeles berättades att för 20 å 30 år tillbaka några 100 000 myn­ tade svenska kopparplåtar här blivit uppsmälta och till mässing gjorda. Till nå­ gon del kommer ock koppar ifrån Nassauiska och andra tyska orter, men ej till någon kvantitet i anseende därtill, att den tyska kopparn ej ger så god mässing.
Priset var nu överhuvudet att räkna 30 rdr för en centner (42,5 kg) gårkoppar. Var riksdaler till 6 permesch Schilling, varav 17 göra en Dukat och således 1 rdr 6 dir 24:/:kmt.
Däremot såldes en centner Taffelmässing ( = »Råverk») för 29 Rdr. På cent- nern räknades här ackurat 100 skålpund Amsterdamvikt. Men den till tråd dragne, i lattun (plåt) eller till retlar (realer) förarbetade till 30 rdr och något därutöver, efter arbetets värde.
Den malm som emellertid tog Rinmans största intresse i anspråk Zink. var zinkmalmen, galmeja. När år 1741 bergsrådet L. Benzelstierna i Vetenskapsakademiens handlingar redogör för malm- och mineral-
upptäckter under föregående år, omtalar han, att dittills all galmeja
importerats till Sverige från England, Polen och Aachen, men att man
nu funnit galmeja i Rättviks socken. Några år senare ger A. Funck
en rätt detaljerad framställning av de skilda zinkmalmerna, galmeja
och zinkblende. Om dessa fäller han det typiska yttrandet »att de giva
kopparn tillväxt var efter sin halt». Året därpå, 1745, har C. Leijel
en uppsats om påträffandet i Sverige av en zinkblandad kopparmalm.
Då Rinman gav sig ut på sin resa år 1746 fanns ett stort intresse i
Sverige att tillgodogöra sig de inhemska galmejaförekomsterna. Med
klar blick för detta förhållande var det, som Rinman nedskrev en rätt 109

Sven Rinmans reseanteckningar, Ili
110
riklig mängd iakttagelser över galmeja och mässing. Början göres med
mineraldetaljer och malmförekomster, huvudsakligast i närheten av Aachen och Stollberg med dessas skilda fyndigheter.
Förteckning på de stuffer, som omkring Stollberg (nära Aachen) äro obser­ verade och samlade. Vid galmejbrottet das Buschberg:
1:0 Av den bästa ordinära galmejan, liknande fingnistrig, vitaktig kalksten, likasom utfräten och maskäten samt där och var uti håligheterna svart, förvittrad eller ock med gul ockra anfylld. Brukas i synnerhet vid Plattengiessen och hålles för den bästa och agmenterar (ökar) till 40 procent (d.v.s. koppar till mässing) En del av denna sorten är liksom av små vita kalkstenar och sandlort(?) till- sammangyttrad. 2:0 Brun galmejsten. 3:0 Gul galmejsten. 4:0 Vit galmejsten, se N:o 1. 5:0 Röd galmejsten. 6:0 Brun och vit. 7:0 Vit sten, grovgnistrig. 8:0 Leijen, en sandig kvarts med riss och små drushål, som ligger över galmejbrottet.
Efter denna indelning av de skilda galmejtyperna ger sig Rinman in på de olika malmförekomsterna kring Aachen, såsom Altenberg, Gresenicker, Brenigerberg m.m. Därvid delgiver han även priser och noteringar gällande malmsorterna samt deras olika användbarhet.
Annot. angående galmejan vid Aachen. Galmejan, som vid de många mässing­ verken och ugnarna omkring Aachen och särdeles uti och vid Stollberg för­ brukas, vinnes på åtskilliga ställen ej över en mils väg därifrån och är förnäm­ ligast att märka.
1:0 Altenberg, två timmar från Aachen. Här brytes den bästa galmejan, som ger på 40 skålpund (17 kg) 15 skålpunds (6,4 kg) tillväxt. Är efter brän­ ningen helt vit och kostar 8 Spec. Schillingar eller 9 Dir kmt. per centner å
100 skålpund (42,5 kg). Men kan ej allena brukas, emedan den gör mässingen allt för mjuk eller lam.
2:0 Gresenicker galmej är merendels av lika egenskap med Altenberger, men något kostbarare och gäller gemenligen 10 dir 4 sk kmt per centnern.
3:0 Brenigerberg är väl den rikaste och ger 16, högst 17 skålpunds (omkr. 7 kg) tillväxt på 40 skålpund (17 kg) samt kostar ej mer än 4 gulden aachisk eller 3 dir kmt, men gör därjämte mäsingen alltför styv och trögflytande. Brukas sålunda allenast uti första smältningen till det så kallade »Arco» eller »Gloc- kenspeis», vilken sedan måste omsmältas med tillsats av mera koppar och förbesagde N:o 1 och N:o 2 samt den fjärde sorten galmej ifrån
4:0 Buschberg, som oundgängligen erfordras att göra mässingen flytande, att han kan gjutas och falla tät till skivor mellan stenarna. Denna galmeja är eljest den fattigaste och ger ej mer än 8 skålpunds (3,4 kg) tillväxt på 40 skålpund (17 kg). Kostar ock allenast 3 gulden 2 mark eller 2 dir 16 öre kmt per 100 skålpund (42,5 kg). Blir uti bränningen mer röd eller gulaktig.
De utsatta prisen på galmejan är såsom den kostar, sedan den är bränd och färdig att emottagas av die Kupfermeisters eller köpmännen, vilka själva låta mala den till fin, som till smältningen fordras.

Rinman kostar också på sig en litet närmare beskrivning, geologisk-
turistisk, och vi få följa honom, då han närmare lär känna den sterila trakten, då han ger sig ned i ett av gruvhålen, där han noga anteck­ nar sina iaktagelser av bergarterna i bergväggarna. Han gör som van­ ligt sina anteckningar över arbetarna och deras arbetsvillkor samt no­ terar även en metod för luftväxling i gruvorna.
Bemälte Buschberg eller Biischback är vid en by av samma namn 1/4 timme ifrån Stollberg beläget, och består uti ett flackt och vidlyftigt sandberg av rött och rostigt grus och små klapper, varibland finnas många klapperstenar av huvu­ dens storlek och därutöver, vilka av allehanda små kisel- eller andra stenar äro hårt och fast sammangyttrade.
Marken är eljest ofruktbar och bär föga gräs eller örter, men i synnerhet uti en liten dal, där spetsen av ett utfrätt och förvittrat sandstensberg i dagen upp­ skjuter, liknande rudera av ett gammalt hus. Uti denna dalen finnas över 20 små runda schakt, allenast 10 å 20 steg ifrån varannan, »Gallmejkuhlen» kallade, varigenom galmejan vinnes.
En av dessa galmejgruvor, som sades vara den äldsta och djupaste, befor jag och fann galmejgången därstädes vara strykande i norr och söder, fallande don- lägit i djupet emot väster, av 6 till 7 kvarters (89 till 107 cm) mäktighet. Schaktet varigenom jordbacken uppå gången perpendiculärt avsänkt till 25 lachters (50 m) djup, varest vatten vidtager, att med vidare sänkning måst upphöras.
Ifrån detta djup har man emot öster förföljt en liten åder eller gren, vilken på några Klafters (8 å 10 m) distans åter går ut. Och arbetades nu på själva huvud­ gången emot norr med en liten trång ort. Jämte, och särdeles över, galmejgången ligger en så kallad Leien eller en mör rödprickig, rostig kvarts med små Geshiir och däruti sittande röda och vita bergkristaller. På sidorna och uti galmejgången finnes en gul kalk efter kritaktig bergart, som kallas av arbetarna »Mergel» och är av fuktigheten ner uti gruvan helt mör och lös, att den uti handen lätteligen till små kantiga korn och till mull sönderfaller, men blir i luften och efter tork­ ning hård som ordinär fin kalksten. Jäser ock starkt med aqua fortis (salpetersyra).
Galmejan består uti en zinkhaltig, fingnistrig kalksten av grå, vit och brun färg, likasom av små stycken tillsammangyttrade rum och däremellan öppna rum, svarta av järnbrånnad (?) eller rostiga och med rostig jord uppfyllda, vilken dock vid sovringen därifrån klappas.
Uti denna galmejbrunn arbetade 2:ne personer som med hackor bröt gal­ mejan, vilken uti små korgar uppvindades med en haspel (handspel). Vardera av arbetarne hade 10 mark Aachisk eller 5 dir kmt om dagen. Till väderväxling är därutmed ett annat schakt, varuti luften ledes med trärör, som hänger uti arbetsschaktet.
I allmänhet kunde intet visst (med visshet) observeras om galmejgångarnes strykande, emedan de mest äro förvirrade, hållande sig dock starkast i norr och söder.
111
Sven Rinmans reseanteckningar, ill

Sven Rinmans reseanteckningar. Ili
112
Här kanske lämpligen bör stickas emellan med en senare anteck­ ning antagligen från nuvarande Belgien, blott och bart ett kort inter­ mezzo, som Rinman icke ansåg vara värt mer än ett par rader.
På samma ort (Belgien, Namur) och närmare intill Mallieu, 1/4 stund därifrån, nära intill floden Meuse, besågs arbeten av alun, blymalm och galmeja.---------- Galmeja fanns ock uti dalen av detta alunberg. Den var alldeles lika med den ifrån Stollberg, nämligen såsom en vitgul kalksten med många geschiire, drus- drakhål, dels tomma dels ock uppfyllda med järnockra, dels ock med druser Min. Zinci Calcarea botrytiformis (i druvform).
Vi återvända emellertid till Buschberg för att följa malmens vidare bearbetning sedan den blivit uppfordrad i dagen, dess sönderbokning, tvättning och bränning. Särskilt av den senare ger Rinman en klar och god bild.
Sedan galmejan är uppfordrad, dels uti stora stycken, dels ock uti smått grus bliva de större stycken till knytnävsstorlek och därunder sönderslagna och orenligheten därifrån sovrad samt uti järnsåll rentvättad och därpå alltsammans överlämnat till bränningen. Härtill är inrättad en slät plan uti rund med jämna stenar belagd till 4, 6 å 9 alnar (2,8, 3,6 å 5,3 m) i diameter.
Då bränningen skall ske, lägges först en flo med ved 1V2 kvarter (22 cm) högt, så att ändarna gå tillsammans uti centrum såsom radierna uti en cirkel och så tätt med små trän emellan som möjligt är, att galmejan (som) till lika höjd därpå lägges, ej faller igenom. Den grovaste galmejan lägges näst intill veden och därpå den små. Däröver åter ett lag med ved och så ett lag med galmeja, varmed continueras, tills det formeras såsom en resmila och uti kullen slutar sig med galmeja.
Vid läggningen aktas, att mitt uti lämnas en öppning, som en skorsten av ett kvarters (15 cm) diameter eller mer. Då rosten således är inlagd, blir han med tjocka jordtorvor, varav grässidan vändes inåt, betäckt. Hålet mitt uti fylles under läggningen med små risknippor och halm, och vid vart varv av ved sättes runt omkring milan små pinnar, som gå ut igenom torven och tjäna att för­ orsaka andhål och luft. Ner vid botten under veden lämnas ock en liten öppning intill centrum eller skorstenen mitt uti.
Igenom detta hål införes elden, som antänder de mitt uti satte risknippor. Och då det förmärkes att all veden väl är intänd, blir alla öppningar och hela milan med torv väl tilltäppt. Och så länge milan brinner i 6 å 8 dygn med (oläs­ ligt) aktad för blåst. Och där elden utbrister straxt med torv tilltäppt, tills all veden är utbrunnen, då galmejan måste vara som en kalksten, väl igenombränd utan kärna.
En roste av 10 kvarters (1,5 m) höjd och 20 steg i periferi består av ungefär 5 varv och brinner uti 526 dagar.
Vid galmejans målning är intet vidare att observera än vid säds målning, varandes kvarnarne på lika sätt inrättade, allenast att stenarna äro mindre och tjockare samt die Schieflöcher något större.

Sven Rinmans reseanteckningar. Ili
Mässingsverk är i staden Aachen inrättat med 4 st ugnar. Uti var ugn 8 krukor.
Den bästa galmejan kommer från Omberg, 5 timmar från Aachen. Kostar 4 gulden eller 3 dir kmt pr centner å 100 tt (42,5 kg). 1 gulden är 6 mark, var mark 4:/: kmt. 1 rdr: 60 skr. Kopparn lika dyr som mässingen. Kostar 23 rdr per 100 tt (42,5 kg). På 40 skålpund (17 kg) + koppar blir 15 skålpunds (6,4 kg) tillväxt. Om dygnet är 2 gånger utslag. Till vart utslag åtgår 5 Mandeln stenkol, var Mandel så stor som ett ordinärt svenskt ämbar (78,5 1).
»Arco» kallas den första grova mässingen, som in dreck utgjutes. Då krukorna äro fyllda och insatta inkastas först två knippor ris eller wasen och därpå stenkolen.
I synnerhet finnes en myckenhet mässingshyttor uti lilla staden Stollberg, 2 timmar från Aachen samt de däromkring liggande platser. En smälthytta besågs särdeles hos herr Peltz an die Miihle, därest 4 ugnar under ett tak voro i gång. En utförlig beskrivning om detta arbete aktade jag ej nödigt att nu författa, så vida det ej differerade från det sättet, som förut uti Sverige brukats och jag redan beskrivit hade.
Sedan Rinman ägnat några rader åt kopparkomponenten i mäs­ singen, och vilka ovan citerats under kapitlet om koppar, lämnar han rätt detaljerade siffror gällande priser och olika blandningstyper av mässing. Och så slutar han annoteringarna om zinken med en beskriv­ ning på framställning av de eldfasta deglar som mässingsbrännarna behövde.
En centner Taffel-mässing kostade 29 rdr. Men den till tråd dragne i lattun (plåt) eller till retlar (realer) förarbetade till 30 rdr och något därutöver, efter arbetets värde.
Vad galmejan angår kan därom ses hos följande aparte anmärkningar. Ugnarne äro överallt lika stora, vardera med 8 krukor och i botten 11 draghål. Hos herr Peltz innehöll var kruka 9, 10 till 11 skålpund (3,8, 4,3 till 4,7 kg) så att av var ugn eller gjutning blev en platt om 80 skålpund (34 kg). Andra gjorde deras plattar ej högre än till 56 å 60 skålpund (23,8 å 25,5 kg) varvid denna proportion i satsen observerades, nämligen till den grova mässingen, »Arco» kallad, 40 skålpund (17 kg) koppar mot 60 skålpund (25,5 kg) och av andra 65 skålpund (27,6 kg) av den rikaste men trögflytande galmejan. Varemot togs lika mycket kolstybbe och bok-kol. Härav blev 55 å 56 skålpund (23,4 å 23,8 kg »arco», som i en liten grop utgöts till en klump, och varm i små stycken sönderslogs.
Till gjutningen togs 25 skålpund (10,6 kg) »arco», 16 skålpund (7,6 kg) koppar och 17 skålpund (7,2 kg) mässingskrot samt av den lättflytande gallmejan med kolstybbe till fyllnad i krukan.
Den eldfasta leran som till deglarne vid mässingsmältningen brukas, vinnes
ock utmed galmejbrottet. Är av gråblå och dels svart färg, tämligen fin, men ej
så god som den franska. Lerbrunnen är 9 kvarter (1,4 m) djup till lerfloen, som
är ungefär 2 fot (0,6 m) mäktig och har såväl över som under sig klar vit sand.
Denna leran måste först slammas och säljes då 50 skålpund (21,3 kg) till 4:/: kmt. 113 8

Sven Rinmans reseanteckningar. III
Bly.
Om blyförekomsterna gjorda anteckningar påkalla föga intresse, annat än möjligen de sista raderna i de första annotationerna med en antydan om svårigheten att separera zink och bly från varandra. De båda förekomster han besökte ligga i närheten av Namur i Frankrike.
På samma ort och närmare intill Mallieu, XU stund därifrån, när intill floden Meuse, besågs arbeten av alun, blymalm och galmeja.---------- Ibland galmejan fanns ock blyglans, som skildes därifrån. Blyglans bröts ock uti vit klar spat uti en apart gång, som ifrån söder föll in på alungången på höjden av berget. Denna blymalm rostades i öppna rostgropar och smältes uti en hytta, varest ugnen var av samma form som en koppar kratzugn. Till tillsats brukades järnslagg och ordinarie slaggen av ugnen, emedan malmen bestod av rena stuffer utan bergart, undantagandes den först nämnde, som förde någon gallmeja, varöver man sig beklagade och visste till dess separation ingen utväg.----------
Blymalm finnes vid en by, som kallas Vedrin, 1V2 fransk mil från Namur. Och består av en grov glans uti en järnhaltig jord och gulockra. Och vinnes under och ibland en sort järnmalm av brun och röd couleur. Den röda består av idel runda små och något glatta korn, som lätteligen separeras och formerar marken skiffer­ aktig. Den bruna formerar vissa lager av likasom skal, inneslutande stundom besagde röda malm, stundom ock en gul ockra.
Rinmans sista malm- och metallnoteringar gälla antimon. Den ena fyndigheten låg i Belgien i närheten av Liege, och om den nöjer han sig med omdömet »synes vara antimon». Den andra förekomsten möt­ te han i den franska provinsen Auvergne. Denna behandlar han mera ingående såväl beträffande framställningsmetod som arbetstid och
kostnader. Även antyder han användningsfälten för antimon dels till stilgjutmetall, i blandning med bly, dels till diverse medicinska prepa­ rat, den senare användningen känd och kanske rent av lanserad av Paracelsus i början av 1500-talet.
7 lieus (31 km) från Liége, ej långt ifrån Cheiné, fanns ett berg med en Coverne och åtskilliga daghål. Härutmed har man gjort ett litet schakt, varutur vunnits en myckenhet stora men omogne rostiga bergkristaller och därjämte ett särdeles kisigt mineral, dels såsom en krusta på bergarten anliggande, uti brottet liknande sätt-tackjärn.
Mot eldstål gav liten eller ingen eld och utan lukt. Uti elden och glödgad fick en couleur, i brottet som skärsten och smälte lätteligen med biåsrör till ett runt men sprött slaggaktigt korn. Dels ock uti druser av en mera gulaktig, strålig och pipig kis, med järnrost genomdragen, som gav mera eld och någon svavellukt. Rostad luktade starkt svavel och gav rödbrunt pulver, som drogs ganska litet av magneten. Smälte tillsammans innan svavlet var utdrivet. Med glasgalla---------- sap. venet. venetiansk såpa XU (timme) smält gav ingen metallregulus men en grönaktig och strålig slagg. Tycks vara antimon.
Antimon.
114

Antimonium fanns uti Frankrike uti provinsen Auvergne och kostade uti Paris
35 livr. per 100 skålpund (42,5 kg). Hölls ej så god som den ungerska, vilken var mycket dyrare. En arbetare fanns uti Paris, som ständigt laborerade härmed och gjorde allehanda medicamenter därav, såsom Regulus och vitrum antimonii samt crocus metallorum och jämväl den sköra metallen av bly och antimon som skrift- gjutare bruka.
Hans laboratorium bestod allenast av ime små avlånga vindugnar, varuti 2:ne deglar kunde ställas uti bredd. Och till antimonii calcinerande var en bakugn med mycket lågt valv, varuti veden lades in på sidan om antimonen, att lågan ständigt spelade däröver.
Och kunde över 100 skålpund (42,5 kg) på detta sätt kalcineras under ständigt rörande på 6 å 8 timmar. Antimonmetall gjordes med Sal vinsten och smältes på 4 å 5 timmar 5 skålpund (2,1 kg) uti en ej stark hetta, blev alltid pallatus rätt skön, då den andra gången omsmältes.
Kostade 24 Sols (sous) per skålpund (0,425 kg) och gav ordinärt 100 skålpund (42,5 kg) antimon 40 skålpund (17 kg) regulus. Arbetet skedde här med träkol, varav en säck eller så mycket en karl kunde bära kostade 105 styver svensk.
★
Härmed avslutas utdragen ur den Rinmanska resedagboken från 1746—1747. Av skäl som i en föregående uppsats anförts har helt bortsetts från en mängd kemiska recept dels på grund av att prove­ niensen saknas, dels på grund av den mycket stora svårigheten att på fullt tillfredsställande och invändningsfritt sätt tyda mångfalden av kemiska tecken. Dessa äro rätt hastigt och otydligt nedkastade på an­ teckningsbokens blad. De voro, förefaller det, avsedda blott för för­
fattaren själv, men icke för en främmande läsare.
Sven Rinmans reseanteckningar. III
115


ITALIENSKA TEXTILMASKINER
I ENGLAND UNDER 1700-TALET
Italienska impulser i den engelska textilmaskinstekniken under början av 1700-talet äro ur allmän teknikhistorisk synpunkt av intresse.
Torsten Althin

Textilmaskiner
Den allmänna föreställningen är nog den, att maskinella anord­
ningar för spinning och vävning plötsligt dyka upp som resultat av helt nya idéer och konstruktioner under de tre, fyra sista årtiondena av 1700-talet för att därefter i ett enda slag — som det kallas — re­ volutionera textilindustrien först i England och snart därefter i andra länder. Detta är givetvis en sanning med mycket stark modifikation. De »nya» maskinerna hade liksom allting annat inom ingeniörskon- sten sina föregångare, vilka ifråga om invecklade mekaniska funktio­ ner ingalunda voro efterföljarna underlägsna. Som alltid kan man ställa sig frågan, varför sådana i princip riktiga och i praktiken väl fungerande tidiga maskiner icke omedelbart slogo allmänt igenom och varför det behövde taga så lång tid »from sounds to things». Orsa­ kerna äro många. En, men endast en, skall här något beröras, efter­ som den mycket ofta är av fundamental betydelse. En uppfinning, en konstruktion kan teoretiskt vara hur riktig som helst och av verk­ ligt behov; för att i praktiken utföra den så att den fungerar med största och bästa resultat behövs rätt material för maskinens kon­ struktiva delar och rätt drivkraft. Maskintillverkningen liksom driv­ kraften och dess applicerande ha ofta släpat efter, och konstruktions- idéerna varit två eller flera decennier före. Även om detta fordom gjorde sig gällande mera än idag, är denna hämmande faktor ännu långt ifrån bemästrad. Idén är vida före sin tid, före de resurser som göra det möjligt, att den föres fram till praktiskt resultat.
När man finner, att det både femtio år och mer före 1760-talet även ,i England existerade verkliga med vattenkraft drivna textil­ maskiner och till storleken betydande textilfabriker, är detta icke ägnat att förvåna den som vill se ingeniörskonstens successiva och re­ lativt långsamma förlopp och framåtskridande. Tvärtom, det vore märkligt om inte »den industriella revolutionens» tekniska pionjärer haft sina föregångare.
I detta sammanhang är det också skäl att understryka, att verk- stadsmässig tillverkning av textilmaskiner av olika slag även fanns i Sverige på ett tidigt stadium under 1700-talet. Detta hade åtminstone delvis sin grund däri, att svenska teknici studerat i England varifrån impulserna på textilmaskinområdet till mycket stor del utgingo, i varje fall för vårt lands vidkommande. England hade emellertid i sin
118 tur långt tidigare erhållit vissa tekniska impulser från Italien.

Inte minst Norditalien hade en textilhantering, vi kunna kalla det
en med maskiner försedd textilindusti, under medeltiden. Lionardo da Vinci har i sina skisser återgivit en del för dessa textilmaskiner bä­ rande element. Det kan diskuteras, om hans tekniska skisser böra anses avbilda hans egna nya tekniska idéer eller om de återgå på sådana maskiner och anordningar, som på hans tid voro mer eller mindre i allmänt bruk i Italien och av honom så att säga reportagemässigt av­ bildats och beskrivits. Det senare förefaller vara mycket sannolikt i många fall.
Ett århundrade efter Lionardo finnas långt avancerade textilmaski­ ner beskrivna och i kopparstick avbildade bl.a. i en bok av Vittorio Zonca, tryckt år 1607 och senare i flera upplagor. Dessa maskiner voro avsedda för bearbetning av silke och ha en lång teknisk utveck­ ling bakom sig.
Samma maskiner dyka upp i England under de första åren av 1700-talet, således hundra år efter Zoncas bok och tvåhundra år efter Lionardo. Det visar sig att det här rör sig om en import, d.v.s. en
import av idéer, en kopiering utan nämnvärda förändringar eller för­ bättringar. Därmed förhöll det sig i korthet på följande sätt.
År 1702 grundades i Derby i England av Thomas Cotchet en fabrik (Silk Mill) för tillverkning av silkegarn. Konstruktionerna till vatten­ hjul och maskiner, till vilka förebilder synas ha hämtats från Hol­ land, vars tekniska nivå redan då var mycket hög, byggdes av en expert på vattenhjul och pumpar vid namn George Sorocold från London, i viss mån en motsvarighet till Christopher Polhem. Om des­ sa maskiner vet man än så länge mycket litet, men de voro sannolikt till sin typ av italiensk härstamning. Såväl Cotchet som Sorocold an­ ses numera vara mycket betydelsefulla pionjärer för textilindustrien i England.
Hos Cotchet gick i handelslära John Lombe, som efter studier av silkeindustrien i Italien återvände till Derby år 1717 och då, förmod­ ligen i samförstånd med Cotchet, uppförde en fabrik i omedelbar närhet av CotcheEs Silk Mill på en ö i floden Derwent öster om sta­ den Derby. I den fabriken installerades maskiner direkt efter italiensk förebild för bearbetning av silke. Både den gamla och den nya fabri­ ken voro såväl till sin storlek som till arten av maskintyperna märk­ liga för sin tid och för många decennier framåt. De väckte förhopp­ ning om att England skulle självt kunna producera sitt behov av silke­ garn i stället för att som tidigare för reda pengar köpa det från Ita-
Lionardo.
Textilmaskiner
Zonca.
Cotchet.
Lombe.
119

Textilmaskiner
120
lien. I förbigående må nämnas att detta delvis misslyckades på grund
av exportförbud på råsilke från Italien och att sidenindustrien aldrig riktigt trivdes i England.
Den som tog ut patent i England år 1718 på tre av dessa italienska maskiner var Sir Thomas Lombe, en broder till John Lombe. Det blev huvudsakligen Sir Thomas som kom att driva fabriken till sin död. Därefter överlät hans änka år 1739 företaget till William Wilson och Samuel Lloyd.
Sir Thomas Lombe uppmuntrades ekonomiskt på olika sätt av Englands regering. Han blev för den skull ålagd att tillverka repliker av sina maskiner, som skulle hållas tillgängliga på sådant sätt, att in­ tresserade kunde studera dem och därigenom animeras att taga upp silkegarnstillverkning med samma tekniska utrustning. Maskiner byggdes i halv storlek och ställdes upp år 1741 i »Spanska Arsenalen» i Towern, några år efter Sir Thomas död. De skadades jämnt hundra år senare genom en eldsvåda, men vad som återstod överfördes år 1857 till Science Museum, Londons tekniska museum, där dessa delar ännu finnas bevarade. Liknande åtgärder med offentlig visning till uppmuntran av industriell företagsamhet ha även förekommit i vårt land.
Åtminstone en av de märkliga maskinerna i Towern finns i korthet beskriven på svenska år 1794 i »Journalisten eller utwalda samlingar i blandade ämnen hämtade i synnerhet utur de nyaste och bästa engel­ ska journaler; till nytta och nöje för medborgare af bägge könen», tryckt hos Anders Zetterberg i Stockholm.1) Däri anges att maskinen hade över 26 tusen hjul, 96 tusen rörelser, som för varje gång det dri­ vande vattenhjulet gick runt, d.v.s. tre gånger i minuten, tillverkade 93 tusen alnar silke, motsvarande över 300 tusen alnar på 24 timmar. En »elldmachin» förde varm luft till varje del av den stora och kom­ plicerade maskinen. På nutida språk kan detta betecknas som luftkon­ ditionering, en inom silkeindustrien sedan gammalt mycket betydelse­ full fråga. En enda verkmästare skötte det hela.
Vid en jämförelse mellan de i Science Museum bevarade delarna, beskrivning från 1750-talet av maskinerna sådana de arbetade i Derby, Zoncas kopparstick från 1607 och vissa detaljer i Lionardos skisser framgår, att de italienska maskinerna tjänat som förebild och helt och hållet kopierats i England. För engelska förhållanden voro på sin
l) Förf. tackar Herr Helmer Grönqvist, Lo, Nyland, för påpekandet av denna notis, som för övrigt givit den omedelbara anledningen till denna artikel i Daedalus.

Old Silk Mill, Derby, med de byggnader, som uppfördes under ijoo-talets
första årtionden.
Rekonstruktionsritning utförd efter de i Science Museum i London bevarade resterna av de vattenhjulsdrivna maskiner för silkeberedning som år 1857 överfördes från Towern till museet. — Courtesy of the Science Museum.

                                                   00000000020101020002010000020105020200000001
En bild ur Vittorio Zoncas bok, vars första upplaga trycktes 1607, visande
en av de vattenh)ulsdrivna maskiner som användes för härvling, spinning och tvinning av silke.
—

tid de tvåhundraåriga konstruktionerna någonting så nytt, att de
omedelbart inneburo ett väsentligt tekniskt framsteg för det blivande textillandet England. Att döma av entusiastiska skildringar från dem som sågo maskinerna i Towern, väckte deras sinnrikhet beundran än­ nu hundra år efter det att maskinerna satts igång i Derby.
Den här återgivna bilden av »Old Silk Mill, Derby», ger en upp­ fattning om företagets imponerande dimensioner. Tvåvåningsbygg- naden inrymde kontoret och det ståtliga femvåningshuset, täckt av ett blyplåttak, kallades »The Italian Machine Mill».
Från mitten av 1700-talet finns bevarat i ett manuskript av Wil­ liam Wilson, en av fabrikens två ägare från 1739 till 1753, en be­ skrivning som skildrar byggnadens konstruktion och maskinutrust­ ningen. Här skola vi endast fästa uppmärksamheten på den senare. Detta därför att det ofta är ett förbisett faktum att England, som av många orsaker under 1700-talet blev föregångslandet för en inom teknik och industri så småningom genomgripande förändring, i bety­ dande utsträckning erhållit de tekniska impulserna från andra länder. Ej nog med att de första uppslagen och idéerna till verkliga textil­ maskiner hämtades från Italien; långt tidigare hade samma lands skeppsbyggare haft utomordentlig betydelse för byggande av Henrik VIII:s flotta. Från Tyskland hade kommit bergsmän som gjort bety­ dande insatser i engelsk gruvhantering. Holländsk ingeniörskonst ha­ de satt sin prägel på engelsk vattenbyggnadskonst, kanaliserings- och torrläggningsteknik. Detta är här nämnt endast för att understryka, hur viktigt det är att minnas det samfällda arbete inom ingeniörs- konsten i olika länder, vilket skapat förutsättningarna för och möj­ liggjort den stora industriella, ekonomiska och sociala förändringen
i Västerlandet med början under 1700-talet. Rötterna böra sökas läng­ re tillbaka i tiden än vad hittills vanligen varit fallet. Försiktighet bör iakttagas, när det gäller att söka ursprung och orsakssammanhang inom teknik- och industrihistoria så att man inte blir fastlåst vid ett tänkesätt, som tagits i arv från en tid, då överblicken över denna historia var mera begränsad än vad den är i dagens läge. Självfallet vore tekniska och industriella framsteg utan större ekonomisk bety­ delse för länder och folk en sak för sig, och lika klart är, att först ett balanserat förhållande mellan tekniska framsteg, industriell företag­ samhet och klok ekonomi har de största allmänna verkningarna till det bättre för samhällets och individens status. Men för den skull får
icke förbises att enstaka, kanske mången gång djärva tekniska och
9*
Derby Silk Mill.
Textilmaskiner
123

Textilmaskiner
Filatori.
industriella företeelser, verkat väckande och i hög grad befordrande
för utvecklingen.
Så torde ha varit förhållandet med bröderna Lombe’s pionjär­
fabrik. Den kunde också drivas med, som det vill synas, god fram­ gång. Fabrikerna voro ännu efter 200 år ganska oförändrade, när de förstördes genom en eldsvåda år 1900.
★
Framställning av silke (tramesilke med lös snodd för inslag vid vävning) och organsinsilke (tvinnat med starkare snodd av flera trå­ dar och avsett för varp) var en mycket komplicerad fabrikation. I Derby Silk Mills uppges ha funnits ca 12 300 spindlar och 88 500 bobiner, använda dels för härvling, dels för spinning, dels för tvin­ ning. Allt detta drevs av två vattenhjul och med tillhjälp av en högst betydande mängd kugghjul av varierande konstruktion till ett antal som kan uppskattas till ca 100 000 hjul. Detta ger en uppfattning om storleken på dessa »milis». Ordet »mill» användes då liksom se­ nare på samma sätt som kvarn i Sverige för allehanda slag av meka­ niskt drivna större inrättningar, dock endast undantagsvis inom järn- och annan metallhantering.
Ur nomenklatursynpunkt är av intresse att se hur vissa italienska tekniska termer tagas upp i England. Det Zonca i sin förutnämnda bok kallar Filatoio da Aqva får på 1700-talsengelska benämningen filato (plur. filatos), varmed ibland endast avses spinnmaskinerna, ibland hela anläggningen. På svenska förekommer ännu mot 1800- talets slut ordet filatorier, omväxlande med det från franska tagna moulineringsanstalter; dock har jag icke funnit dessa ord annat än i till svenska översatta tekniska beskrivningar.
De i Derby använda maskinerna skulle med någon förenkling kun­ na betecknas som en mångfald med varandra kombinerade, gemen­ samt och samtidigt drivna spinnrockar (spinnrock = filatoio på ita­ lienska, vilket också är benämningen på spinnerier). Det internatio­ nellt använda ordet organsin, resp. organsinsilke, kommer också från samma språk.
Det finns en väsentlig skillnad mellan metoderna för att åstad­ komma silkegarn och garn av annat material. Från de från silke- maskens kokong avhasplade ytterst fina naturtrådarna, eller om man så vill kalla det fibrerna, av flera hundra meters längd, bygges trå­ den upp genom att fiber efter fiber tvinnas ihop och den tvinnade
124

tråden spinnes och får en lösare eller starkare snodd. Trådarna kunna
så ytterligare tvinnas och spinnas till garn av önskat »titre» eller fin- leksnummer. Man utgår således från ett ytterst fint, men redan från början av silkelarven åstadkommet trådformigt material och bygger successivt vidare på detta. Inom konstsilkesindustrien av idag sker ju något liknande vid spinning av viskossilke. Vid all annan spinning däremot utgår man från korta fibrer, några centimeter eller decime­ ter långa, samlade i relativt breda band, som genom spinning, sträck­ ning och tvinning arbetas ned till finare dimensioner. I skillnaden mellan dessa två förfaranden kan man måhända finna en förklaring till att det just var för silkeberedningen och framställningen av garn och tråd av silke som mekaniskt drivna spinn- och tvinnmaskiner med stor kapacitet först konstruerades. Man utgick från ett från början trådartat material och var därför på sätt och vis hjälpt en god bit på väg av naturen, innan de maskinella procedurerna togo vid. Därtill kom att silke och sidenvävnader voro eftersökta och bra betalta pro­ dukter, varför man kunde kosta på sig dyrbarare och mera komplice­ rad teknisk utrustning än inom annan textilhantering. Maskiner av här antytt slag anses ha kommit fram i Bologna redan på 1200-talet och därefter i Piemontedistriktet. Som en kuriositet kan nämnas att silkeshund (malteserhund) fortfarande heter »cane bolognese» på italienska.
När det gällde att spinna lin, ull eller bomull förelåg alltså i viss
mån andra tekniska problem än vid silkespinning. Det är sannolikt
att Lewis Paul, som år 1738 konstruerade och senare i sitt spinneri
använde spinnmaskiner för bomull med flera vingspindlar med bobi­
ner för kontinuerlig spinning, inspirerats av silkespinningsmaskinerna.
Han använde emellertid även sträckvalsar för kardbandens sträck­
ning och fibrernas parallellisering, vilket tidigare icke använts inom
textilindustrien, utan var hans originalidé. Under lång följd av år rå­
kade den dock tappas bort av andra konstruktörer. Den var före sin
tid. Först på 1760-och 1770-talen kommo Hargreaves, Arkwright och
Crompton med de bärande idéer, som tillsammans med PauFs sträck­
valsar skulle leda fram till mekaniskt drivna spinnstolar med allt vad
detta innebar i första hand för kapacitetsökningen inom Englands
bomullsindustri. Enbart på spinnmaskinernas eller spinnstolarnas om­
råde finns en mångfald olika tekniska insatser, vilket otvetydigt veri­
fierar satsen om att ingen uppfinnare eller konstruktör ensam kan
åstadkomma något alldeles nytt. Han kan endast lägga till en ny de- 125
T e xti I m a s k i n e r

Textilmaskiner
Konstruktion.
talj eller på ett nytt sätt foga samman förut kända detaljer. Linjen
bakåt i tiden från våra dagars spinnstolar leder över ett stort antal detaljkonstruktioner ända till medeltidens maskiner, vidare till den gamla spinnrocken och till den ännu äldre sländan. Det finns icke något större språng i utvecklingen. Den går kontinuerligt steg för steg, och detta har tagit mycket lång tid.
★
I denna korta notis om den engelska silkefabriken under 1700-talets första hälft kan självfallet inte behandlas silke- och sidentillverk­ ningens långa och intressanta historia, inte ens i allmänna drag. Ej heller skall arbetsförloppet och maskinkonstruktionerna i fabrikerna närmare tagas upp här. Bilderna ur Zoncas bok torde ge en uppfatt­ ning om de principer som lågo till grund för maskinerna. Som vi t.ex. se på en tvinnmaskin, bestod den av en 16-hörnig eller cirkelrund träställning i tre eller fyra »våningar». Runt periferien funnos 16 grupper, om 6 spindlar, i varje våning. På varje spindel satt en bobin och på spindelns topp en fritt roterande dubbelböjd trådförare (eller vinge) genom vilken silket leddes från bobinen till en härvel, en för varje 6-grupp av spindlar, eller till bobiner för spolning. Spindlarna drevos med friktionsrullar från ett centralt drivhjul, då däremot härv- larna drevos med kugghjulsutväxling från den vertikala huvudaxeln. Genom utbyte av hjul och vissa omställningar kunde rotationshastig­ heten hos spindlar, resp. bobiner och härvlar, varieras alltefter den tvinning och sträckning av silket som man önskade. Spindlar och härvlar kunde stannas och trådbrott repareras även om maskinen i sin helhet var igång. Samtliga 12 »italienska» maskiner i Derby dre­
vos med ett enda underfallsvattenhjul. De anställdas antal vid fabri­ kerna uppgick trots den maskinella utrustningen till ca 300 personer. Med små variationer avbildas samma maskinkonstruktioner i åt­ skilliga uppslagsverk och tekniska handböcker under 1700-talet. I vilken utsträckning dessa vattenhjulsdrivna maskiner använts även i vårt land återstår att utreda. Man skulle kunnat vänta sig, att Jonas Alströmer skulle ha intresserat sig för dem i samband med sitt manu­ fakturverk i Alingsås där även silke bearbetades. Apparater och ma­ skiner voro emellertid där drivna med handkraft. Carl von Linné, som besökte verket 1746, nämner endast att silket spanns på »Swen- ska råckar». Om sålunda antagligen ingen fabrik i vårt land haft samma storartade tekniska utrustning som bröderna Lombe^ fabrik,
Sverige.
126

kan man dock finna, att vissa av de hos oss använda handdrivna
spinn- och tvinnapparaterna uppvisa principiella likheter med de av Zonca avbildade maskinerna.
I Nordiska Museet finns bevarat en serie om fem oljemålningar från Stenbergs sidenfabrik i Stockholm på 1760-talet. Förebilden till där använda apparater torde ha kommit via Frankrike. Åtminstone en av apparaterna, för tvinning, återgår i princip på motsvarande maskin som Zonca avbildat och som använts i den inom engelsk textil­ industri märkliga Derby Silk Mill.
★
I express my very best thanks to my friend Mr. W. 0 ’Dea and his colleague at the Science Museum, London, Dr K. R. Gilbert, for giv- ing me an extensive series of references to the Lombe Brothers and the Old Silk Mill, Derby. I am also very grateful for having received permission from the Director of the Science Museum to reproduce a photo of a drawing made from the remains of the Lombe machine in the museunLs collections.
The Penny Magazine. Mar. 28th, 1835. The Penny Magazine. April 1843.
Journal Oeconomique. Published in Paris,
Dec. 1752.
Rees, Abraham. Cyclopaedia or Universal
Dictionary of Arts, Sciences and Litera- ture. Vol. 32. Article »Silk, Manufacture of». Pub. 1819.
Specification of Thomas Lombe. Engines to wind, spin, and twist silk.
Catalogue of collections of Textile Machi- nery in the Science Museum, South Ken- sington, Item No. 52.
Williamson, Frederick, F. R. Hist. S. Ar­ ticle entitled »George Sorocold of Derby, A Pioneer of Water Supply», in the Journal of the Derbyshire Archaeologi- cal and Natural History Society, No. LVII, 1936, New Series, Vol. X. This article contains by far the most impor-
tant extern description of the milis, in
about 1739.
Warner, John, The Silk Industry. Chapter
on Derby, Drane 1921.
Hutton, William, History of Derby to
1791. Pub. 1791.
Zonca, Vittorio, Novo teatro di Machina,
Padua 1607. (Exemplar av upplagan
1642 i Tekniska Museet).
Journalisten eller utwalda samlingar i blan­
dade ämnen hämtade i synnerhet utur de nyaste och bästa engelska journaler; till nytta och nöje för medborgare af bägge könen. Utg. J. F. Bagge och G. H. de Rogier; Tryckt hos Anders Zetterberg, Stockholm 1789—94.
Diderot & d’Alembert, Encyclopédie, Paris 1763.
Sprengel, P. R. Handwerke und Kunste, XIV, Berlin 1776.
Källor.
Textilmaskiner
127


CHARLES APELQUIST
Gertrud Bergman
En pionjär inom den mekaniska verkstadsindustrien i
Sverige behandlas här av Fil. Kand. Gertrud Bergman.

Charles Apelquist
Vid studiet av teknikhistorien under slutet av ijoo­ talet påträffas namnet Charles Apelquist i många och ibland oväntade sammanhang. 1 flera på senare år publicerade skrifter nämnas hans insatser, dock vanli­ gen mer eller mindre i förbigående. Apelquist tillhörde den grupp svenskar som under Frihetstiden studerade i England, varvid han synes mera ha ägnat sig åt att inhämta praktiska kunskaper än åt diskussioner med lärda vetenskapsmän, sannolikt därför att han saknade tillräckliga kunskaper för detta. Om hans liv och verk har så vitt bekant ingen sammanfattande skildring hit­ tills lämnats. Då han som förmedlare av tekniskt kun­ nande till Sverige från England och som mångsidig in- dustriidkare otvivelaktigt är värd att uppmärksammas, publiceras här ett första koncentrerat resultat av vad som kunnat sammanställas ur arkivaliska och tryckta källor. Tillsvidare må detta betraktas som en skiss till en biografi i den förhoppningen, att ytterligare mate­ rial kan erhållas till belysande av såväl Charles Apel- quists person som hans tekniska och industriella verk­ samhet.
Red.
London. Icke mindre än tre olika årtal ha angivits som Charles Apelquists födelseår. I rullor och äldre biografiska uppslagsböcker anges 1748. I Kungsholms kyrkoböcker uppges år 1749 vid flera tillfällen, och slut­
ligen anger han själv år 1750 i sina mantalsuppgifter.
Om sina utbildningsår berättar Apelquist kortfattat i en skrivelse till Kommerskollegium 14 maj 1777, att han hade först fått privatunder­ visning och sedan gått i Strängnäs gymnasium. Under nio år hade han lärt och utövat styckgjutaryrket i Norrköping. För att ytterli­ gare förkovra sina kunskaper for han till England, där han framför allt ägnade sig åt förfärdigandet av optiska och matematiska instru­ ment, varvid han i mer än två år arbetat hos instrumentmakarna Ramsden och Ray. För att få djupare insikt i yrket hade han med 130 den lärde och i England bosatte svensken Daniel Solanders hjälp fått

kontrakt med den berömde William Fraser på fyra år. Belysande för
denna period av Apelquists liv äro fem brev till Vetenskapsakade­ miens sekreterare Pehr Wargentin från 8 aug. 1777—8 jan. 1779. Apelquist berättade om sin resa från Stockholm till London, som tagit 22 dagar med ankomst den 28 juli. Fian talade om att han tidi­ gare varit i London, och han fann nu att många uppfinningar gjorts sedan dess. Ett graderingsinstrument uppfunnet av J. Ramsden intres­ serade honom särskilt. Genom Solanders förmedling skulle han få studera instrumentet. Fyra kvällar i veckan gick Apelquist i afton­ skola för att lära geometri och trigonometri, vilket kostade honom 5 £ i månaden. Hans veckoförtjänst innehöll Fraser nästan helt och hållet som ersättning för undervisningen. I ett av sina brev anmäler Apelquist, att han hade köpt modeller för 6 £ år 1777 och därför väl behövde de 50 £ som Vetenskapsakademien lovat sända honom vid lärotidens början. När han återvänt, var han utlovad 200 £. Engels­ männen släppte ogärna utlänningar in på livet, allraminst när det gällde uppfinningar och konstruktioner. På kvällarna tog han med sig till sitt Londonhem konstruktionsritningar och kopierade dem samt utförde efter dem modeller i trä. Men han måste vara mycket försiktig, så att han ej blev upptäckt, ty i så fall skulle han kunna hållas fängslad i 14 år, även om han blott misstänkts för att stjäla konstruktioner. En instrumentmakare från Petersburg och en köpman från Moskva, som voro stora kunder hos hans arbetsgivare, lovade att övergå till honom, när han etablerade sig i Sverige. En gesäll, som
varit hos Fraser i sex år och var en skicklig instrumentmakare, skulle följa honom till Sverige och den svenske instrumentmakaren Johan Elvius hade blivit hans kompanjon. Denne var skicklig i att göra fodral och att arbeta i sköldpadd. Dessa antydningar i breven till Wargentin visa att Apelquist sökte få ut så mycket som möjligt av sin Englandsvistelse och att i viss mån utföra ett slags tekniskt spio­ nage, som ingalunda var ovanligt på den tiden, och även värvning av arbetskraft.
Apelquist ämnade redan i augusti 1778 återvända till Sverige, när han skaffat sig så bra medhjälpare. Två svarvstolar hade han köpt för 1 5 £, och då hans arbetsgivare var bortrest, hade han passat på att gjuta av de bästa modellerna. Efter en avliden berömd optiker hade han köpt verktyg för att slipa och polera metallen till speglar i reflexionsteleskop.
Vetenskapsakademien ville emellertid icke gå med på tidigare hem- 131
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Karlskrona.
resa och att han skulle slösa bort pengar på att köpa instrument. I sitt
svar invände Apelquist, att pengar ju gingo ur landet för att köpa instrument, som lätt i stället kunde tillverkas hemma. Han var också ivrig att komma i väg så fort han kunde, ty han hade hotet över sig att bli arresterad, då instrumentmakarna misstänkte att han gjutit av modeller. På envoyén baron von Nolkens uppmaning flyttade han sina modeller ur huset, men det visade sig, att han stod under upp­ sikt. För att skaffa Johan Alströmer ritningar på ett engelskt brän­ neri uppmätte han huset nattetid under en månads tid. Även anskaf­ fade han ritningar på engelska tegelbruk och glasbruk. Hans kompan­ jon Elvius visade sig tyvärr vara en falsk vän och angav Apelquist vid avresan, men han lyckades ändå komma i väg. Kistan med hans många modeller skulle komma senare och Apelquist var orolig för den. Elvius svarade ej på hans brev och förfrågningar. Kistan var dock avsänd från Helsingör och kom troligen till rätta.
Det synes som Apelquist icke länge hade ägnat sig åt instrument- makeri efter sin hemkomst så som nog avsikten varit från början. Vi finna honom i början av 1779 i Karlskrona, varifrån han till Veten­ skapsakademiens sekreterare meddelar, att han varit där en längre tid och monterat en pump till det regala bränneriet och en till örlogs- skeppet Wasa. Denna pump, som han uppger sig ha konstruerat själv, kunde per timme uppfordra 13 000 kannor till 26 fots höjd och kräv­ de fyra man till skötseln. Den ansågs vara nästan outslitlig. Även en borrmaskin hade han konstruerat. Med en karl och en häst kunde den på en timme borra en pumpstock om 20 fots längd. På samma maskin kunde man också svarva de största skeppsblock. Han hade även fått beställning på en borrmaskin till kronans varv i Stockholm.
Apelquist blev anställd vid arméns flottas mekaniska stat, där han var löjtnant mekanikus 1784. Ehuru han icke senare torde ha direkt tjänstgjort, steg han till kapten mekanikus och major till överstelöjt­ nant mekanikus den 29 juni 1808. Riddare av Vasaorden hade han blivit 1799 och invald i Konstakademien 1803. Han tillhörde Fri­ murarorden. Däremot blev han ej invald i Vetenskapsakademien, ehuru han blivit föreslagen 1794.
I början på 1780-talet gifte sig Apelquist med Anna Johanna Thar- mouth (1761—1808), dotter till stadskassören i Stockholm Karl Erik Tharmouth (1728—1781) och hans maka i första giftet, omgift 1770 med Anna Sofia Hemmendorph (1742—1783). När svärföräldrarna dött, blev Apelquist förmyndare för sju minderåriga svågrar och svä-
Stockholm.
132

gerskor och bevakade deras rätt vid en process, som fördes mellan
honom och överdirektören Carl Bernhard Wadström mellan 1785— Sy. Tvisten gällde den hyra, som Wadström ej betalt för en våning vid Herkulesgränd 41 1/2 i kvarteret Åskslaget på Norrmalm, som tillhörde Tharmouths sterbhus. Även Apelquist bodde där några år. Långa skrivelser utväxlades i prunkande 1700-talsstil, vari bl.a. Wad­ ström förklarade det »oärkänsamt emot mig som på Utrikes bottn tillförene i dess då varande knappa vilkor, honom värkeliga välgär­ ningar bevist som ovanligen och oangenämt alt hederligit folk emel­ lan». Målet fullföljdes ända upp till Svea Hovrätt, och Wadström flyttade från våningen, innan hans kontrakt gått ut. År 1787 läm­ nade Wadström Sverige och återvände aldrig. Han blev som är väl bekant en av förkämparna för slaveriets upphörande och gjorde en
stor insats i Afrikas kolonisation.
Under år 1785 flyttade Apelquist med sin fru till den byggnad,
som senare kallats Owenska huset vid Hantverkaregatan i samband med att Apelquist där inrättade en mekanisk verkstad. De hade inga barn, men hushållet var ganska stort ändå. Enligt tidens sed bodde några elever och en bokhållare hos arbetsgivaren förutom två svä­ gerskor, pigor och tidvis en extra hovrättsnotarie L. Lidman, som hjälpte Apelquist att uppsätta skrivelser till myndigheter. Man skat­ tade för 15 dubbla, 1 5 enkla och 8 små fönster, guldur för båda ma­ karna och rum med sidenmöbler. Omkring tio år levde Apelquist skild från sin hustru, men svägerskorna bodde några år hos honom.
Som längre fram skall skildras övertog Apelquist år 1797 Marie- berg, vilket innebar mycket reparationsarbete och nybyggnader. Det nya hemmet blev nu mycket rymligare än hans tidigare. Stora mat­ salen hade exempelvis 5 fönster och 2 matsalsbord med 36 stolar. Ett stort galleri låg intill med många oljemålningar och skulpturer och stora och lilla förmaket med soffgrupper, pelarbord och dyrbara gar­ dinuppsättningar. Möbler av mahogny, speglar och spegelskåp, fyra lejon och fyra sfinxer av brons stå uppräknade i bouppteckningen. En argandsk lampa var då en nyhet på belysningsområdet. Hans gar­ derob verkar välförsedd med bl.a. hovdräktsjacka med två västar, blå, grön och svart civil frack och uniform. Något porträtt av Apel­ quist omnämnes icke, och något sådant har icke kunnat uppspåras.
Till gården på Marieberg hörde orangeri och husdjur, tre hästar, fem kor, tre svin, tio gäss och ankor. Åkdon av olika slag funnos.
Efter Johanna Tharmouths död (1808) gifte Apelquist om sig med 133
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Hantverkaregatan.
Hedvig Charlotta Wirell (1791—1839) från Strängnäs, där hon äg­ de del i en gård nr 44. Hennes mor flyttade till henne. I sitt testamen­ te 1822 ville Apelquist göra henne till huvudarvinge »i betragtande af den ömhet och välvilja min kära Hustru mig alltid visat och hwar- af jag i synnerhet under min i flere års tid och ännu fortfarande sjuk­ lighet erhållit de mäst ovedersägliga bewis». Ehuru Apelquist avveck­ lat sin verksamhet vid Marieberg 1819, fingo de bo kvar där till den
1 april 1820.
Efter dessa sparsamma glimtar från hans privatliv återgår fram­
ställningen till hans industriella verksamhet. Den 1 april 1785 inköpte Apelquist med sin kompanjon, protokollsekreteraren i Krigsexpedi- tionen H. C. Hollström, av riksrådet friherre Carl Stiernstedts änka, Jacobina Meldercreutz, en byggnad, som låg på nuvarande Kungl. Myntets tomt i dåvarande kvarteret Bryggaren nr 42. Han uppförde där verkstadsbyggnader 1785, somännu stå kvar och ingå i Kungl. Myntets anläggningar. Bostadshuset försågs med flyglar 1790. Om­ rådet utökades 1798 åt öster med tomten 41 1/2 inköpt från lagman­ nen Gustaf Norlin.
Avsikten vid inköpet av denna tomt var att där anlägga en meka­ nisk verkstad och metallfabrik. Apelquist fick den 23 augusti 1785 resolution på sin mekaniska verkstad och erhöll dessutom en gratifi­ kation på 5 000 rdr specie. Framför allt skulle där enligt ansöknings­ handlingarna förfärdigas domkrafter, lyftmaskiner för större tyng­ der, riktskruvar för större kanoner, sprund till kärl för att bevara mot röta m.m., en inrättning för oval svarvning skulle uppsättas och ett skärverk byggas för tillverkning av engelska skruvar, d.v.s. träskruv. Pumpstockar skulle borras och tunnstavar hyvlas.
Är 1787 skrevo Apelquist och Hollström till Konungen för att få privilegium exklusivum på femton år för tillverkning av engelska skruvar samt domkrafter. Av en till skrivelsen fogad tabell över di­ mensioner och priser på skruvarna framgår, att man avsåg att till­ verka träskruvar från 4 ih" ned till i!z'\ dels vanliga träskruvar för diverse ändamål, dels »Orgel-Byggare-Skrufwar med flata huf- vuden, Panel Skrufvar och låsskrufvar». Prissättningen anges per gross eller dussin. De längsta och dyraste kostade 5 rdr 12 sk. per gross, de finare dimensionerna ned till 32 sk. per gross. Vissa längd­ dimensioner av de 43 nummer, som salufördes skulle göras i varieran­ de tjocklek. Intyg från de berömda ebenisterna Johan Christian Lin- ning och Gottlieb Iversson bifogades. Dessa förklarade, att de vid
Träskruv.
134

Apelquists verkstad tillverkade skruvarna överträffade de engelska
och svenska skruvarna av liknande slag. Urvalet var rikligt och pri­ serna ansågos låga. Även hovschatullmakaren N. P. Stenström och assessor Bengt Qwist berömde skruvarna, som hade en konisk form och ej behövde några muttrar, gängorna gingo i en ordentlig spiral­ linje och skruvhuvudet var avpassat efter längd och tjocklek. Denna notis om träskruvstillverkning i stor skala är av intresse för att gen­ driva den gängse uppfattningen, att träskruven är en »uppfinning» gjord vid Älvdalens porfyrverk.
Tillverkning av träskruvar bedrevs vid denna tid i England delvis som en förläggarverksamhet, då vissa moment i arbetet gjordes i arbetarens hem. Det har förmodats, att en ökad tillverkning av trä­ skruv under slutet av 1700-talet delvis hörde samman med att man då började mer och mer använda de år 1775 patenterade »cast iron butt hinges», d.v.s. dörrbeslag för dold upphängning av dörrar. Un­ gefär samtidigt började maskiner konstrueras för att ersätta det tidi­ gare handarbetet. Huruvida Apelquist studerat träskruvtillverkningen under sin vistelse i England är ännu okänt. I varje fall synes han ha haft speciellt intresse av denna tillverkningsgren vid sitt mekaniska faktori, som företaget kallas i handlingarna omväxlande med meka­ nisk inrättning. Av förteckningen över verktyg och maskiner i fak­
toriet kan ej med säkerhet avgöras, om allt arbete utförts för hand endast med tillhjälp av trampsvarvar. Den mängd filar som upp­ räknas i bouppteckningen tyder på att såväl gängskärningen som åstadkommande av mejselskåran utfördes som handarbete. Varken vattenhjul eller ångmaskin fanns, men trots detta bör verksamheten betecknas som industri på grund av den skala och den form i vilken den drevs.
Det begärda privilegiet beviljades på tio år, dock skulle arbetaren vid Kongl. Myntet Israel Welander och volontären vid Svenska Eska­ dern av arméns flotta Eric Hedgren få fortsätta sin blygsamma till­ verkning av engelska träskruvar.
Samarbetet med Hollström utföll ej så väl. Den 10 september 1784 hade bolaget ingåtts och skulle äga bestånd till den 10 september 1805. Hollström skulle betala 2 000 rdr inom två månader och därefter
1 000 rdr inom tre år. Han skulle föra kassabok och sluta kontrakt.
Två böcker skulle föras om utgående handlingar, en av vardera kom­
panjonen. Det mesta arbetet kom dock på Apelquists lott. I två och
ett halft års tid, säger Apelquist, hade han »måst helt och hållit an- 135
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Mekanisk verkstad.
vända både tid, omsorg och möda med Arbetarnes tillsyn, beställ­ ningarnas behöriga tilverkning, hela Ägendomens wård och Nybygg­ nadens werkställande med mera och det alt utan någon procents eller annan förmons erhållande . . . Hwaremot Secreteraren obehindrat, åt­ minstone för Bolagets skull, kunnat sköta sin tjenst, commissioner och nöjen.» Hollström bodde med sin betjänt två trappor upp i huset vid Hantverkargatan och hade stallrum på tomten. Apelquist bodde en trappa upp och disponerade även nedersta våningen till vänster med kök och två kammare och båda trädgårdarna.
Hollström skrev till Konungen och klagade över att privilegiet för verkstaden endast ställts på Apelquist. Dennes förklaring infordrades av Kommerskollegium, varvid han undrade »huruwida Secretera­ ren Hollström må anses förtjent till ett lika lydande Privilegium eller röja nog skicklighet och erfarenhet för att kunna åstadkomma mera nytta än skada dermed . . . hwaröfwer mig wid detta tillfälle ej til- ständigt är fälla mitt underdåniga omdöme». Hollströms skrivelse föranledde ingen åtgärd, då tvisten bilades den 19 maj 1787, och kon­ traktet uppsades mellan honom och Apelquist och Hollström flyttade ur huset. Därigenom hade Apelquist »undgått höra de många försla­ ger och ideer han hade de stunder han var hema och hvarigenom jag ofta blef både håglös och ledsen vid allting».
Arbetet vid den »mekaniska inrättningen» bedrevs i förhållandevis stor skala. Tidvis voro där över fyrtio anställda, men i början på 18 oo­ talet sjönk arbetareantalet till 1 5, lägst 7, med undantag för år 1805, då 31 arbetare voro sysselsatta. Tillverkningssumman varierade också betydligt. 1788 uppvisades högsta summan 7 150 rdr och 1804 lägsta 666: 32, då endast 7 arbetare voro anställda. I allmänhet uppgick till­ verkningen till ett deklarerat värde av 2 000—3 000 rdr per år.
En notis i Inrikes-Tidningar 3 juli 1788 ger besked om tillverk­ ningens art. »Wid det utaf Capitaine-Mechanicus Charles Apelquist på Kongsholmen inrättade och med Kongl. Maj:ts allernådigste Privi­ legier försedde Mechaniska Factorie finnes nu mera till salu både stycke- och partiewis allehanda på Engelskt sätt förfärdigade Konst­ närs- och Handtwerkare Werktyg af Järn och Stål, äfwenledes Dom­ krafter och så kallade Engelska Skrufwar af åtskillig storlek, där­ städes kunna jämwäl beställas hwarjehanda Mechaniska Machiner af Järn och Stål, Trä, Mässing och Metall med mera af hwad namn de wara måge; äfven som ock större och mindre Skrufwar och Walls- werks-Prässar och Swarfstolar, jämte all slags gjutning af Metall så
136

i större som i mindre partier, äfwenledes finnes af alla sorter Hyfwel-
Järn til lika godhet som de Engelska för billigt pris.»
Den schweiziske artilleriöverstelöjtnanten och kantonsrådet Jo-
hann Conrad Fischer, grundaren av Georg Fischer A.G., Schaffhau- sen, har i sin dagbok från april 1794 beskrivit ett besök i Apelquists fabrik. Han kom just från Apelquists konkurrent Elvius. Denne sli­ pade och polerade mindre stålarbeten i sin stålfabrik och tillverkade med en sorts myntstamp runda knappar och ovala med hjälp av Bas­ sets svarvstol. Men vad som hos Elvius gjordes i liten skala, tillverka­ des hos Apelquist i stort. Där utfördes också mindre arbeten i stål, men allt vad man önskade av verktyg för olika yrken samt svarvar, stora pressar, brandsprutor m.m. tillverkades. I fabrikens bottenvå­ ning funnos inrättningar för smidesarbeten, för smältning och gjut­ ning. I övre våningen voro verkstäder inredda för svarvare, snickare, klensmeder och andra arbetare. Där stod en vävstol, som vävde av sig själv, om endast en vev vreds runt. Vidare fanns en kopieringsmaskin, som bestod av två metallvalsar. (Denna omnämnes f.ö. i hustruns bouppteckning 1808). Om man ville kopiera ett brev, skrevs detta med ett särskilt bläck och lades på ett tunt fuktat papper, som pressa­ des mellan valsarna, varvid brevet kopierades omvänt på det fuktade papperet och kunde läsas när papperet genomlystes. Den nämnda brevkopieringsmetoden hade just då utarbetats av James Watt, och det är anmärkningsvärt, att den så tidigt användes i Sverige.
Brukspatron Carl Daniel Buren har också berättat om ett besök i Apelquists verkstad 1792, där han särskilt lade märke till en svarv­ stol och en »skrif-birå konstig och beqwäm». En tub om 8 fots längd, som vunnit Vetenskapsakademiens lovord, kunde utan omställning användas i 24 timmar, under det att de engelska måste ställas om var tredje minut.
Verkstadens gravöravdelning fick beställningar på medaljer, uni­ formsknappar av alla slag, epåletter och andra prydnader av metall för militärer och kårer. Hans metallfabrik kan anses i princip vara en motsvarighet till exempelvis Sporrongs metallfabrik i våra dagar.
Det finns en underlig händelse förknippad med Apelquists verk­
stad. Där utfördes under åren 1788—1792 myntförfalskningar, dels
av ryska guldimperialier, som voro av äkta guld och nästan omöjliga
att skilja från originalen, dels »fahnehjelmare», krigskommissariat-
sedlar, varmed Gustaf III finansierade ryska kriget. Även fabrikation
av ryska rubelsedlar påbörjades på Gustaf III:s uppmaning 1789, 137
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Poletter till Nissafors
bruk i Småland. Tek­ niska Museets samlin­ gar.
men inhiberades av konungen efter greve Muncks audiens hos honom den 12 mars 1792. Apelquist var endast anlitad som teknisk expert i denna falskmyntaraffär, som är svår att komma till klarhet i, då vik­ tigt bevismaterial undanröjts av hänsyn till konungen. Vid den myc­ ket uppmärksammade rättegång som följde efter Gustaf III:s död be­ fanns att Apelquist handlat i god tro på uppdrag av bl.a. greve Adolf Fredrik Munck varför han icke fick något straff, men Munck lands- förvisades och måste byta namn.1
Verkstaden fick mångahanda uppdrag. Vid inredningsarbetet på slottet under den sengustavianska tiden mellan 1785 —1810 fick Apel­ quists verkstad det hedrande uppdraget att leverera metallarbeten av olika slag. På Klosters bruk byggdes ett valsverk för beredande av förtent järnbleck, beräknat för 422 skeppund per år. Är 1805 hade man hunnit så långt att valsverksstolarna, som voro av skruvstolpe- typ, blivit smidda vid Söderfors ankarbruk. Gängningen av de 5 till 6" grova stolparna utfördes av Apelquist. De försågos med grova mässingsmuttrar från hans metallfabrik.
En annan beställning också 1805 gällde prägling av tolv olika slag poletter för Nissafors bruk. Poletterna gällde lim- eller kalksten, kol, respektive malm. Sannolikt ha även poletter av liknande slag präg­ lats på Kungsholmen för många svenska bruk. Poletterna utgjorde kvittenser på levererade kvantiteter men användes ibland som mynt­ tecken åtminstone för bruket och dess omgivning.
Apelquist kunde ge sig in på äventyrliga spekulationsaffärer. År 1792 köpte han tillsammans med några andra segelfartyget Svarta örn, ursprungligen en 40-kanoners örlogsfregatt och byggd 1745—47 i Karlskrona. Efter en resa till Medelhavet såldes dock fartyget till
spanska staten år 1795.
Apelquist var en mångsysslare och under åren 1796 och 1797 ägde
han Charlottenburgs skedvattenfabrik på Reimersholme, som han köpt av advokatfiskal Daniel Lithander. Denne hade friköpt området och anlagt en trädgård på egendomen. Apelquist sålde 1797 egen­ domen till apotekaren Fr. Görges.
Synbarligen åtnjöt Apelquist stort förtroende sedan han friats från beskyllningen som falskmyntare. Hans verksamhetslust synes ha va­ rit högst betydande. Om han därtill blivit uppmanad eller själv tagit
1) Behandlat av N. L. Rasmusson och Erik Gamby i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1939 och 1940 och Oscar Nikula, Falska och äkta mynt under Gustav III:s ryska krig. Helsingfors 1949.
Styckgjuteri.
138

Bilden till höger återger en av de be­ varade ritningarna (i Stockholms Stadsarkiv) till den byggnad i kv. Bryggaren, som 1785 uppfördes av Apelquist. Byggnaden som ännu finns kvar synes även på detalj av en litografi från 1870-talet (O. A. Mankell) över Kungl. Myntets tomt. Utmed Hantverkargatan ligger den byggnad, i vilken Apelquist bodde, sedermera Owenska huset.

Marieberg sådant det tedde sig när Apelquist flyttade dit. Lavering av
J. Ph. Hackert 1764. Stockholms Stadsmuseum.
Paviljongen på Marieberg med den klocka, som Charles Apelquist lät gjuta och skänka till kronan år 1818 till minne av sin verk­ samhet som Kungl. Styckgjutare. Foto O. Halldin 1927. Stockholms Stadsmuseums
arkiv.

initiativet till att intressera sig för det Meijerska styckgjuteriet i Stock­ holm är ovisst. Är 1794 fick han emellertid rättighet att tillträda det gamla och berömda styckgjuteriet vid Beridarebansgatan. När den siste direktör Meijer dog 1797, ville dennes änka fortsätta rörelsen, men hennes begäran avslogs. Hon skulle istället få en nådegåva på 3 000 rdr rgs. Släktingarna inledde en process, som avgjordes först den 18 nov. 1816, då Kungl. Maj:t bestämde, att nådegåvan skulle utbetalas med 6 °/o ränta, och de Meijerska arvingarna ersättas med 2 196 rdr 46 sk. rgs för de 1799 till kronan avlämnade gjutningsin- strumenten och verktygen.
Det med Apelquist upprättade kontraktet är daterat den 4 sept. 1799, men på hans begäran återgick köpet den 4 aug. 1813. Under denna tid torde verksamheten ha drivits vid detta styckgjuteri och samtidigt vid det nya metallstyckgjuteri, som Apelquist med början år 1799 inrättade på Marieberg, där den välkända porslins- och fa­
jansfabriken varit i verksamhet 1758 till 1788.
Inrättandet av styckgjuteriet på Marieberg skulle ske på Apelquists Marieberg.
bekostnad, men han skulle årligen erhålla 888 rdr som innehavare av Marieberg och dessutom fullmakt som metallstyckgjutare med 266 rdr 32 sk. i lön. Gjuteriet skulle stå under Krigskollegii överinseende. Till all gjutning för kronan, bestod denna, enligt kontraktet, metal­ len med vanliga avbränningen, 2 lispund på vart skeppund koppar, tenn och mässing; arbetslön efter gångbara pris på varor och mate- rialier. Egentligen skulle gjuteriet vara iordningställt 1801, men 1803 sökte Apelquist anstånd med fullbordandet. Vid en låneansökan 1805 begärde han 20 000 rdr för att underlätta flyttningen. Denna begäran avslogs. Men metallstyckgjuteriet på Marieberg blev ett av de främsta i riket för kanontillverkning. (I hustruns bouppteckning 1808 står
t.ex. en post på 364 kanonlås, som levererats till förvaltningen över sjöärenden.) Kronan blev därför intresserad av att förvärva gjuteriet, vilket skedde 1811, men Apelquist kvarstod dock i ledningen även efter 1816, då hela egendomen inköptes av kronan. Hit förlädes ett högre artilleriläroverk. Marieberg blev militär förläggningsplats och där inrättades en ammunitionsfabrik 1876. Av de av Apelquist upp­ förda byggnaderna finnas möjligen en del kvar, vilket återstår att ut­ reda. Det byggnadshistoriska ligger dock utanför ramen här.
Den mest uppmärksammade beställning, som utfördes på Marie­ berg, var gjutningen av Sergels staty över Gustaf III. Redan 1797
började förberedelserna, då en smedja uppfördes och en särskild ugn 141 10
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Textilmaskiner.
byggdes för gjutningen. Detta arbete och statyns cicelering pågick
ända till 1806. Då hade den nya Norrbro blivit så färdigbyggd, att den tunga transporten kunde ske från Marieberg över Gustaf Adolfs torg till Skeppsbron. Först 1808, den 24 januari, på Gustaf III:s fö­ delsedag, avtäcktes statyn under stora högtidligheter. På kvällen gav borgerskapet bal och supé med över 900 inbjudna. På de kungligas bord stod under kronan av ett lagerträd en miniatyr av statyn, som modellerats av J. Forsslund 1808 och gjutits av Apelquist. På Grips- holm finns en metallkopia av denna miniatyrmodell.
Under den långa tid som arbetet med denna staty pågick, erhöll Apelquist successivt betalningen, så att slutsumman för hans och gju- teriets arbete och för material uppgick till 116 139 rdr 27 sk. 10 rst. Sergel erhöll i konstnärsarvode 10 000 rdr banco.
Apelquist nöjde sig icke med styckgjuteriet och att vara Kongl. styckgjutare. På Marieberg anlade han även ett ullspinneri. Genom en rapport från kommerserådet Daniel Wigius till Plallrätten i Norr­ köping år 1798 kunna vi få en uppfattning om denna textilfabrik. Wigius skriver:
»Jag kommer nu från Marieberg, där jag med flera från kollegium besiktigade det omskrivna kard- och spinnmaskineriet bestående av en skrubbelmaskin och en kard-dito, en slupp-dito och en spinnma­ skin. Sluppmaskinen är så inrättad, att han tillika spinner 1 5/00 garn, men ej finare. Den andra spinnmaskinen gör klädesgarn till och med det finaste. Jag tog närlagda prov av den finkardade ullen. Jag måste tillstå, att detta maskineri är ganska märkvärdigt, alldeles komplett och kan nu hållas i full gång. 1 lispund ull skrubblas, kardas, sluppas och spinnes i timmen. Vi gjorde prov med 3 skålpund, som genom- gingo hela denna operation på 9 minuter. Vid bägge kardmaskinerna ockuperas fem personer, en som skrubbeln pålägger ullen i ena ändan, tager ut fällen i andra ändan och lägger den på kardan, vilken emot- tager den i ena ändan och sedan den genomvandrat 10 valsar giver själv ifrån sig densamma uti andra ändan. Vid sluppen äro 3 gossar, som lägga ullvalkarna på sluppen, och på andra sidan drives eller föres sluppmaskinen av en man med biträde av en kvinna, som passar på ändarna. Summa 10 å 11 personer, barnen inräknade. Jag ärnade ånyo gå till Elvius, men aftonen är inne och jag hinner ej. Emellertid var han i morse hos mig och gav mig följande lilla prov av sin fin­ kardade ull och 1 dito av sitt garn, som jag även sänder. Vid jäm­ förelse av bägge dessa inrättningar synes den vid Marieberg redan
142

fullbordade vara ackuratare. Därtill kan ock orsak vara, att intres­ senterna hava tvenne engelska mästare, varav den ena isynnerhet är fullkomlig och måste kvarhållas kosta vad det vill.» Denne engelske mästare var William Cockerill, som enligt Steffenburg flyttade till Verviers i Belgien 1798, där han byggde ett kardullspinneri med engelska maskiner. Hans son John Cockerill blev 1817 grundläggare av en stor mekanisk verkstad i Seraing vid Liége för framställning av vapen och maskiner. Denna världsfirma finns ännu kvar på samma
plats under namn av »Société John Cockerill».
För tillverkning av textilmaskiner erhöll Apelquist den 10 april
I799 genom Kungl. brev ett inventionspremium på 3 000 rdr emot förbindelse att visa maskinerna för intresserade. Ullspinneriet, utrus­ tat med hans maskiner, hade redan kostat hans bolag 1 5 000 rdr. Två maskiner för ullskrubbling och kardning och tre spinnstolar för till­ hopa »150 ändar» kunde med tillhjälp av sju vuxna och fem barn skrubbla, karda och spinna samma kvantitet garn som 190—200 per­ soner tidigare. Apelquist fick sedan uppbära lån ur manufakturdis- kontofonden flera gånger. Han levererade också maskiner bl.a. till textilfabriken vid Tvetabergs sätesgård och till Norrköping. En kun­ görelse utkom den 20 maj 1799 angående understöd till dem som in­ rätta mekaniska maskiner för spånad av ull och bomull. Under vissa villkor kunde de erhålla lån på tio år till högst 2 500 rdr för inrättande av spinnerier. I kungörelsen heter det bl.a.: » . . . som erfarenheten ådagalagdt nyttan och fördelen af Mechaniske Machiner för Ull- och Bomuls-spånad sedan så wäl Capitaine Mechanicus C. Apelqvist jemte Med-intressenter, som Grosshandlaren Dan. Asplund låtit här i Staden förfärdiga dylike Inrättningar . . ., samt et serskildt Bomulls­ spinneri-Werk jemwäl blifwit af bemälte Grosshandlare anlagdt wid Tvetabergs sätesgård ...»
I en mantalsuppgift från 1800 omtalas 13 arbetare vid ullspinne­ riet, varav sju kvinnliga dessutom fyra barn. Dock kunna flera ha varit anställda. Detta år voro ej mindre än 31 personer skrivna vid Marieberg, och reparationer och nybyggnader utfördes. När kronan övertog egendomen 1816, nedlades ullspinneriet vid Marieberg.
År 1809 köpte Samuel Owen byggnaderna vid Hantverkargatan och drev där sin stora och mycket uppmärksammade verkstadsrörelse till 1843. Apelquists mekaniska faktori flyttades till Marieberg. Enligt en uppgift fanns där bl.a. en samling på 900 graverade stålstämplar till epauletter, uniformsknappar och ornamenter. Förlagor till port-
Försäljning.
143
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Medaljstampar.
rätt och landskapsstycken och estamper tillverkades i stor mängd. Den
28 februari 1818 avvecklade Apelquist sin metallfabrik och sålde den till protokollsekreteraren Johan Fredric Hyckert för 800 rdr bco, som flyttade den till sitt hus på Södermalm i kvarteret Glasbruket mindre. Redan den 2 augusti 1819 gick Ffyckert emellertid i konkurs och då stod följande meddelande infört i Dagligt Allehanda N:o 128.
»Öfwerste-Löjtnanten och Riddaren Apelqwists f.d. Mekaniska Faktori, nu tillhörigt Prot. Sekret. I. F. Hyckerts Konkurs-Massa, wid hwilket dagligen tillwerkas alla slags präglade arbeten i Guld, Silfwer, Mässing, Knappar, Tenn, Bly, Läder och Papper m.m. såsom Porträtter och Allegoriske figurer. Landskapsstycken, Beslag och Prydnader till Möbler, alla slags Prydnader för Arméens och andra Corpsers behof, Medaljer samt Uniformsknappar af alla slag m.m. kommer enligt Kreditorernas i nämnde Konkurs-Massa beslut, att för­ säljas, antingen hela Inrättningen på en gång eller styckewis, allt efter beskaffenheten af de anbud som hugade Spekulanter kunna inlemna. Det består af en större och en mindre press, twenne Wallswerk, och en genombrytningsmachin eller Klippare, en Swarf-Stol med till­ hörigheter något mer än 500 i bruk warande diwerse Figur-Porträtt- Landskaps- och Knappstämplar eller Stansar, nära 200 mindre i bruk warande Stansar, samt en mängd Punsbössor, Bokstafssatser och en Zifferstampsatts m.m. hwilket allt är att bese uti Huset N:s 2, 3, 4, 5, 6, 7 & 8, Qwart. Glasbruket mindre (eljest kallat stora Fyrkanten) emellan st. Glasbruksgatan och Stadsträgårdsgatorne.»
Den 3 juli 1820 skrev Hyckert till Rådhusrätten, att auktionen på den mekaniska verkstaden inbringat så litet på grund av kreditorernas vägran att antaga gravören I. Malms anbud, »hvilken sedan, för mindre än 3 djedelen af hvad han under hand bjudit, på auktionen inropade mera än hvad han enligt anbudet önskat erhålla.»
I Jernkontorets Annaler 1820 har Apelquist skrivit en uppsats »Beskrifning på tillverkningen af Medalj-Stämplar», som belyser den­ na sida av hans verksamhet. Inte mindre än 600 medaljstämplar hade utgått från hans verkstad säger tidskriftens redaktör i en not och de flesta av dessa uppges Apelquist ha använt för egen räkning. Visserli­ gen anser han att gjutstål var bäst, men han hade själv använt stål från Leufsta, Åkerby och Beateberg för framställning av de på denna tid mycket höga och kraftiga stamparna. Stålbitarna garvades och svetsades samman till en stålstamp kring vilken mjukare järn ring- formigt helsvetsades. Han beskrev även sitt härdningsförfarande. Vid
144

graveringen av stamparna använde han en medaljsvarv, möjligen av
liknande konstruktion som den vilken finnes bevarad i Kulturhisto­ riska Museet i Lund och är konstruerad 1793 av Otto Fredrik Rick- man. I Kungl. Myntkabinettet förvaras några livréknappar i koppar med adliga vapen, som utförts på Apelquists verkstad. Den äldsta präglades tidigast 1792, då presidenten Erik Ruuth blev greve. Livré- knappen för kommendanten på Sveaborg Karl Olof Cronstedts be­ tjäning tillkom på 1700-talets slut. Den Wredeska knappen måste ha präglats före 1809, då den avbildar en friherrlig krona. Detta år blev nämligen statsrådet, fältmarskalken Fabian Wrede upphöjd till greve. Dessa knappar ha senare omgjorts till spelmarker. På frånsidan, gra­ verad av L. D. Lunderberg, står nu Spelpenning. — Då nya knappar skulle anläggas på arméns uniformer 1 april 1801, fick Apelquist den­
na leverans.
Av allt att döma hade Charles Apelquist haft framgång som före­
tagare och industriman, och han kunde därför som vi sett lugnt av­ yttra sina företag på sin ålders dagar. I och med att han år 1819 från- trädde befattningen som ledare av styckgjuteriet på Marieberg, drog han sig tillbaka och bosatte sig i ett hus vid Kaplansbacken och Hantverkargatan, varifrån han bör ha haft utsikt över just den plats, där han började som industriidkare. Där var då den Owenska verk­ staden i full drift. Den 25 juli 1824 avled Charles Apelquist.
Det finns ännu kvar ett minne av denne man på Marieberg. I en särskilt uppbyggd, öppen paviljong hänger en metallklocka med föl­ jande inskription: »År 1818 gjuten vid Styckgjuteriet Mariaeberg På bekostnad av Kongl. Styckgjutaren, översteLieutnanten och Ridda­ ren Ch. Apelquist, af Kronan emottagen till en minne av Honom Gjuteriets Grundläggare».
★
Under andra hälften av 1700-talet grundades de två första stora självständiga gjuterierna i vårt land, nämligen av Johan Cahman av tysk-svensk släkt år 1764 i Göteborg och av engelsmannen Thomas Lewis (i samarbete med skotten Robert Finlay) år 1769 vid Bergsund i Stockholm. Vid dessa bedrevs också i viss mån verkstadsrörelse.
Om man tänker på variationen i tillverkningen och arten av de framställda objekten vid Apelquists inrättning vid Hantverkargatan framgår tydligt att detta företag i hög grad gjorde skäl för benäm­ ningen mekanisk verkstad, kombinerad med järn- och stålmanufak- turering och metallvarufabrik. Vid denna tid fanns i vårt land icke
145
Charles Apelquist

Charles Apelquist
Arkivalier.
Litteratur.
Charles Apelquist.
Civil- och Inrikesexp. reg., Handels och finansexp. reg., Reg. över krigsärender, Justitierevisionens utslagshandlingar. RA. Kommerskollegii arkiv. Årsberättelser från
fabriker 1788—1808. RA (ö). Bemedlingskommissionens arkiv (om gjut­ ningen av Gustaf III:s staty). Boupp­
kursmål 1819, Mantals- och taxerings-
längder 1784—1820. Sthlms Stadsarkiv. Klosterverken, Kungsholmens mekaniska verkstad. Carl Sahlins Bergshistoriska
samlingar, Tekniska Museet.
Brev från Charles Apelquist till PehrWar-
146
C. Apelqvist, Beskrifning på tillverkningen af Medalj-Stämplar. Jern-kontorets An­ naler 1820.
Arvid Baeckström, Lorenzo Hammarsköld om högtidligheterna vid Gustaf III:s sta­ tys avtäckande. Samfundet S:t Eriks Årsbok 1917.
D. Hj. T. Börjesson, Stockholms segelsjö­ fart. Stockholm 1932.
H. W. Dickinson, Origin and Manufacture of Wood Screws. The Newcomen So- ciety. Vol. XXII. 1941—42.
Johann Conrad Fischer. 1775 —1854. Ta- gebiicher. Bearbeitet von Karl Schib. Schaffhausen 1951.
1725. Uppsala Universitetsbibliotek.
L. Hammarskiöld, Kopparkanoner i Sve­ rige och deras tillverkning. Med Ham­ mare och Fackla XVII. 1949—50.
Sven T. Kjellberg, Ull och ylle. Lund 1943. Kungl. Fortifikationens historia. IV: 1.
Sthlm 1930.
Kungl. Myntet. 1850—1950. Sthlm 1950. Erik Person, Mynt- och medaljpräglings-
tekniken intill omkring 1800. Kulturen.
En årsbok 1935.
A. V. Stiernstedt, Beskrifning öfwer sven­
ska kopparmynt och polletter. I—II.
Stockholm 1871—72.
Stockholms slotts historia. III. Sthlm 1941.
flera självständiga mekaniska verkstäder; med självständig avses då
att tillverkningen icke var en binäring till ett järnbruk. Här är således Charles Apelquist den svenske banbrvtaren. Orsaken till att han flyt­ tade verksamheten från tomten vid Hantverkargatan till Marieberg är icke klar, men torde ha betingats av att han önskade ha metall­ styckgjuteriet och verkstaden på en plats och för sådant var tomten vid Hantverkargatan icke tillräcklig. När emellertid den till Sverige från England på A. N. Edelcrantz’ initiativ inkallade Samuel Owen (1774—18 54) grundade eget järngjuteri med maskinverkstad år 1809, skedde detta som nämnts på den tomt och i de byggnader, där Apel­ quists mekaniska verkstad och metallfabrik varit igång från år 1785 till år 1809. Ehuru Samuel Owens verkstad på Kungsholmen affärs­ mässigt sett icke var en direkt fortsättning på Apelquists verksamhet, är det tydligt att Owen övertog en plats med lämpligt läge, tjänliga byggnader och inte minst verkstadstradition. Med Apelquists och Owens verkstäder introducerades mekanisk verkstadsindustri på Kungsholmen. Under hela 1800-talet söker sig det ena nygrundade verkstadsföretaget efter det andra just till Kungsholmen som därför ur industrihistorisk synpunkt är en av de intressantaste stadsdelarna i Stockholm. Den som allra först visade vägen dit var otvivelaktigt
gentin. Kungl. Vetenskapsakademien. teckningar 1809, 1825, Hyckerts kon- Westins samling. Nr 1037, 1058, 1700,

TEKNISK DOKUMENTATION FOR
HUNDRA ÅR SEDAN
Det ämne som överbibliotekarie Carl Björkbom behand­ lar faller också inom Tekniska Museets intressesfär.
Carl Björkbom

Teknisk dokumentation
148
^)rdet dokumentation i betydelse av litteraturtjänst är visserligen
icke mer än femtio år gammalt — det skapades av Paul Odet 1903 — men forskarens behov av viss litteratur för det arbete med vilket han är sysselsatt har naturligtvis funnits lika länge som det överhuvud taget funnits forskning och vetenskaplig litteratur, vare sig behovet sedan tillfredsställts av forskaren själv eller av biblioteken eller på annat sätt.
Medan dokumentationsproblemet tidigare huvudsakligen betinga­ des av bristen på vetenskapliga dokument, på offentliga vetenskap­ liga bibliotek och på en ordnad bokhandel, är det numera i stället mängden av vetenskapliga dokument, som trots ett utvecklat biblio­ teksväsen och en organiserad bokhandel skapar de stora svårigheterna och framtvingar användningen av särskilda hjälpmedel och en spe­ ciell teknik.
När det gäller den tekniska dokumentationen, är det först efter det första världskriget som svårigheterna accentuerats, men utvecklingen går tillbaka ända till början av adertonhundratalet, då en ny period inom teknikens historia började, vilken karakteriseras av ett överta­ gande av de mätande naturvetenskapernas metoder. Härmed följde behovet av data och andras erfarenheter, vilket ledde till uppkomsten av en teknisk litteratur. Man kan räkna med att en sådan litteratur i modern mening uppkommer under 1830-talet.1)
Det torde för vår tids bibliotekarier och dokumentalister ha ett visst intresse att se huru den tekniska dokumentationen gestaltade sig i början av denna period. Jag har därvid valt att analysera förhållan­ dena för jämnt ett hundra år sedan, år 1852. Den tekniska litteratu­ ren hade redan då fått ett visst omfång, medan det å andra sidan är först i slutet av århundradet som en kraftigare utveckling sätter in.
★
De tre moment som bestämma det tekniska litteraturproblemet äro litteraturens omfång och karaktär, de bibliografiska hjälpmedlen samt det tekniska biblioteksväsendet.
Beträffande litteraturproduktionen vid mitten av adertonhundra­ talet lämnar G. Schneider i sin Handbuch der Bibliographie (Leipzig
1) K. Karmasch, Geschichte der Technologie seit der Mitte des achtzehnten Jahrhunderts. 1872, s. 892.

1923) en del tyvärr rätt fragmentariska uppgifter. Enligt dessa ut­ kom inom det tyska språkområdet (Tyskland, Österrike och Schweiz) år 1849 8 197 arbeten. I Frankrike utgavs 8 831 arbeten 1853. I Eng­ land utgavs under åren 1835—63 inalles 67 500 arbeten, vilket ger i medeltal ca 2 000 arbeten om året. För USA lämnas endast föl­ jande uppgifter: år 1822 utgavs 312 och mellan 1876 och 1884 22 000 arbeten. Man bör därför kunna våga antaga att bokproduktionen vid århundradets mitt låg mellan 1 000 och 2 000 arbeten pr år.
Uppgifter om bokproduktionen från nyare tid finnas löpande i den franska tidskriften Droit de Vauteur. Eftersom krigs- och efterkrigs- årens produktion icke kan anses helt normal, har som jämförelse tagits det sista fredsåret 1938.
Detta år publicerades inom det tyska språkområdet 25 489 ar­ beten, i England 16 091, i Frankrike 10 774 och i USA 11 067. Detta innebär att bokproduktionen på de sista hundra åren skulle ha stigit till det tiodubbla.
Huru stor del av denna produktion som faller inom de naturveten­ skapliga och tekniska ämnesområdena är icke lätt att säga. Man torde dock kunna påstå att denna litteratur nu upptager större del av den samtliga produktionen än för hundra år sedan.
Betydligt viktigare för jämförelsen är att den ovan anförda statistiken uteslutande hänför sig till den boklitteratur, som ligger i bokhandeln. Härigenom bortfaller den allra viktigaste och mest om­ fångsrika tekniska litteraturen, de periodiska publikationerna, säll- skapspublikationerna och för de senaste åren de duplicerade forsk­ ningsrapporterna.
Härtill kommer ytterligare en viktig sak, nämligen att man för hundra år sedan endast hade att taga hänsyn till den tekniska littera­ turproduktionen inom de stora kulturländerna. Även de nordiska länderna hade vid denna tid icke någon teknisk litteratur att tala om. Numera finnes det praktiskt taget icke något land på hela jorden, som icke i större eller mindre grad lämnar sitt bidrag till den veten­ skapliga litteraturen. Redan detta förhållande torde förorsaka en ökning av litteraturen som betydligt överskrider resultatet av den ovan lämnade jämförelsen mellan bokproduktionen då och nu inom de stora kulturländerna.
Vad beträffar de periodiska publikationerna, utgjorde de redan
för hundra år sedan liksom nu den viktigaste delen av det tekniska dokumentationsmaterialet. Bradford beräknar antalet nu utkom- 149
Teknisk dokumentation

Teknisk dokumentation
150
mande tekniska tidskrifter vara omkring 35 000, varav dock endast
1 s 000 av större betydelse.1) I jämförelse med sådana siffror måste tidskriftsbeståndet för hundra år sedan, som näppeligen torde ha uppgått till mer än något hundratal, anses mycket obetydligt. Å andra sidan måste man medge, att det vetenskapliga tidskriftsväsendet redan vid denna tid var fullt utvecklat.
De tekniska tidskrifterna voro ännu under de första decennierna av adertonhundratalet mycket få och av ringa värde.2*) De utgjordes huvudsakligen av publikationer utgivna av de sällskap för befräm­ jande av näringarna, som under 1700-talet och början av 1800-talet grundades i olika länder .
Den tidigaste och viktigaste av dessa var Society for encouragement of the arts, manufactures and commerce, som grundades i London redan 1754 och som 1783 började utgiva sina Transactions. Denna tidskrift ändrade just 1852 sin titel till Journal of the Royal Society of Arts och utkommer allt fortfarande med denna titel. Den franska
motsvarigheten Bulletin de la Société d’encouragement pour VIndustrie nationale började utges 1801 och utkommer fortfarande, liksom även är fallet med den 1828 grundade Bulletin de la Société industrielle de Mulhouse. Även i Tyskland grundades motsvarande sammanslut­ ningar, s. k. Gewerbevereine, i de olika staterna, och utgåvo även de periodiska publikationer, av vilka de viktigaste ännu vid mitten av århundradet voro Kunst- und Gewerheblatt, utgiven av Polytechni- sches Verein fiir das Königreich Bayern (1815), Verhandlungen des Vereins zur Beförderung des Gewerbefleisses i Berlin (1822), Mit- teilungen des Gewerbevereins Hannover (1822) och Verhandlungen des niederösterreichischen Gewerbevereins (1840).
Utvecklingen av det tekniska tidskriftsväsendet tog fart först på 1820-talet, då man, särskilt i Tyskland, var ytterst ivrig att efter de
x) 5 . C. Bradford, Documentation. London 1948, s. 108.
2) Uppgifterna om de tekniska tidskrifterna äro hämtade i första hand från H. C. Bol- ton, A catalogue of scientific and technical periodicals 1665—1895. id. ed. Washington 1897 (Smithsonian miscellaneous collection 40), vilken förteckning dock är långt ifrån fullständig, vidare från F. Malberg, Die Literatur des Bau- und Ingenieur-Wesens der letzten 30 Jahre. Berlin 1852, som s. 192 ff har en Verzeichniss der vorzuglichsten tech- nischen Zeitschriften welche im Jahre 1832 erscheinen, en lista som tyvärr icke är all­ deles tillförlitlig. Flera av de anförda tidskrifterna ha bevisligen upphört före 1852. Slutligen har jag begagnat olika tidskriftsförteckningar, framför allt H. Lindstedt, Kata­ log över periodiska publikationer tillgängliga i bibliotek i Stockholm och Uppsala. Sthlm 1927—31 och Union list of serials in libraries of the United States and Canada. zd ed.
New York 1943.

långa krigsåren få in uppgifter om de tekniska nyheterna från andra
länder. Det var då Johan Gottfried Dingler, en textilfabrikant i Augs- burg, 1820 började utgiva sin Polytechnisches Journal, som ända fram till slutet av århundradet var den ledande tyska tekniska tidskriften och som fortsatte att utkomma ända till 1931. Något senare, 1835, började Polytechnisches Centralblatt och 1850 Polytechnische Cen- tralhalle. Samtliga dessa tidskrifter innehöllo huvudsakligen översätt­ ningar och utdrag ur artiklar i utländska tidskrifter.
I Sverige grundades 1832 Svenska industriföreningen, som under åren 1834—39 utgav en månatlig Tidskrift. Initiativtagare var upp­ finnaren och litteratören Georg Scheutz och tidskriften utgjorde i själva verket en fortsättning av den av honom 1825—26 och 1833— 34 utgivna Journal för manufacturer och hushållning. Scheutz utgav dessutom Svensk illustrerad polytechnisk journal, som utkom med 8 häften under åren 1852—54.A)
I England fanns vid århundradets mitt, utom de ovan nämnda Transactions, London journal of arts and Sciences, grundad 1820, vilken, liksom sin föregångare Repertory of arts and manufactures huvudsakligen lämnade uppgifter om nya patent. Vidare fanns ett par maskintekniska tidskrifter, nämligen den 1823 grundade Mecha- niPs magazine, 50m 1874 ändrade namn och delvis karaktär och övergick i den ännu före sista kriget existerande tidskriften Iron; vidare The Artizan (1843) och Practical mechaniTs journal (1843). Dessutom hade den 1847 grundade Institution of mechanical engi- neers omedelbart efter grundandet börjat utge sina Transactions. De nu ledande tidskrifterna Engineer och Engineering började däremot icke förrän respektive 1856 och 1860.
I Frankrike fanns utom de ovan angivna Bulletinerna Le techno- logiste ou Archives des progres de Vindustrie franqaise et étrangere D839) och den 1851 grundade Le génie industriel.
I Amerika, slutligen, hade Franklin Institute i Philadelphia redan 1826 börjat utgiva sin ännu existerande Journal, vilken under de sex första åren hade titeln American mechanic s magazine. Dessutom
måste till de tekniska tidskrifterna även räknas Scientific American, grundad 1845, som då hade en betydligt mer teknisk prägel än nu, då den är en allmän naturvetenskaplig tidskrift.1
1) Om Scheutz och den tidigaste svenska tekniska tidskriftslitteraturen se C. Björkbom,
Teknisk tidskrift 1870—1945. — Teknisk tidskrift 75 (1945) io47—1066. Särtr. 79 s.,
särskilt s. 1048—49 (särtr. s. 8—12). 151
Teknisk dokumentation

Teknisk dokumentation
Patentbeskrivningarna spelade en mycket stor roll i den tekniska
litteraturen och citerades flitigt i tidskrifterna. Regelbundet publice­ rades patentskrifterna ännu vid århundradets mitt endast i England och Frankrike, i det förra landet i den ovan nämnda London journal. Den officiella Specification of patents började 1853. I Frankrike fanns till och med flera publikationer, som Description des machines et procédés pour lesquelLes des brevets d’invention ont été pris, sedan
1811, och Catalogue des brevets d?inventions sedan 1826. I övriga länder började motsvarande publikationer att utkomma först under
1870- och 1880-talen, i Sverige 1885.
Samtliga de nu nämnda tidskrifterna behandlade endast den indu­
striella tekniken eller som man på den tiden sade, de polytekniska vetenskaperna. Ingenjörskonsten, d. v. s. gruv- och byggnadstekniken, var något helt avskilt, liksom man ännu på engelska gör en skillnad mellan engineering och technology.
Gruvtekniken är ur litterär synpunkt den äldsta av alla tekniska grenarna. Redan 1746 grundades i Tyskland en bergsteknisk tidskrift Obersächsischer Bergs-Academie och 1787 utgavs i Sverige en om också mycket kortlivad Bergs-Journal. Vid århundradets mitt fanns den ännu utkommande Annales des mines, vilken grundades 1797 och torde vara den äldsta ännu levande tekniska tidskriften. Icke mycket yngre är ]ernkontorets Annaler, som grundades 1817. I Tysk­ land fanns den sedan 1827 utkommande Kalender fur den Berg- und Huttenman, utgiven av bergsakademien i Freiburg — just 1852 änd­ rade den titeln till Jahrbuch — samt en av samma institution sedan
1842 utgiven Berg- und huttenmännische Zeitung. Den engelska Min­ ing journal började utges 1835 och tio år senare började den ameri­ kanska tidskriften med samma titel. Även i Spanien fanns vid mitten av århundradet två gruvtidskrifter, nämligen Anales de minas, grun­ dad 1840 och Revista minera, sedan 1850. I Sverige utkom 1853 det första bandet av Wermländska bergsmannaföreningens annaler, om­ fattande åren 1850—52.
Även av byggnadstekniska tidskrifter fanns flera 1852. Av de tyskspråkiga var den äldsta den 1836 grundade Allgemeine Bauieit- ung, utgiven i Wien; vidare den fem år yngre Zeitschrift fiir prak- tische Baukunst. Dessutom hade 1848 börjat utgivas Der Ingenieur, som efter vissa titeländringar bestod ända till 1921, samt 1851 Zeit­ schrift fiir Bauwesen, som levde kvar ända till 1931, då den uppgick
152 i Zentralblatt fiir Bauverwaltung. Slutligen hade Österreichischer

Ingenieur- und Architekten-Verein i Wien 1851 börjat utgiva sin Zeitschrift, och motsvarande sammanslutning i Hannover ett Notiz- hlatt, 50m 1855 även den ändrade sin titel till Zeitschrift.
I Frankrike fanns sedan 1831 den ännu utkommande Annales des ponts et chaussées och vidare en Revue générale de Varchitecture et des travaux puhlics. Dessutom hade just 1852 börjat utgivas Uln- génieur. Journal scientific et administratif destiné au ingénieurs des mines, des ponts et chaussées. I Belgien fanns den ännu utkommande Annales des trava,ux puhlics de Belgique, grundad 1843, och 1 Hol­ land sedan 1842 Bouwkundige hijdragen. I England hade 1837 In­ stitution of civil engineers börjat utgiva sina Minutes of proceedings och motsvarande förening i Irland 1844 sina Transactions. Dessutom fanns The Builder sedan 1843 och Civil engineer and ArchitecBs Jour­ nal sedan 1837. Även Sverige var representerat av en byggnadstid­ skrift, nämligen Tidskrift för praktisk byggnadskonst och mekanik, som utkom mellan åren 1850 och 1855.1)
För järnvägstekniken funnos redan vid denna tid flera specialtid­ skrifter, grundade under 1830- och 1840-talen, nämligen icke mindre än tre amerikanska, varibland den allra äldsta, American railroad journal, grundad 1832, två engelska: Herepattis railroad journal sedan 1836 och Railway times sedan 1837, och slutligen två tyska, nämligen Eisenbahnzeitung sedan 1843 och Organ fiir Fortschritte des Eisenbahnwesens in technischer Beziehung sedan 1846.
Vad den tekniska kemin beträffar, fanns det 1852 endast en tid­ skrift, som genom sin titel angavs höra till detta område2), nämligen den av O. L. Erdmann utgivna Journal der praktischen Chemie, som fortsatte att utkomma ända till 1923. Den var emellertid en avläggare av den redan 1798 grundade Allgemeiner Journal fiir Chemie, som
1834 hade förenats med den 1828 grundade Journal fiir technische und ökonomische Chemie. Någon skillnad mellan tidskrifterna för den rena och tillämpade kemin kan man icke göra för denna tid lika litet som nu. Den äldsta 1852 existerande kemiska tidskriften var den ännu utkommande Annales de chemie, grundad 1789. Liebig s An- nalen hade utkommit sedan 1832. Vidare funnos de engelska The Chemist sedan 1840 och Chemical gazette sedan 1843. Dessutom hade Chemical Society i London börjat utgiva en Cjuarterly Journal. (Den
^Dessutom fanns 1850—52 en Tidskrift för svenske ingenjörer som dock uteslutande behandlade fortifikation.
2) I Sverige utkom 1847—48 en Teknisk-kemisk journal. 153
Teknisk dokumentation

Teknisk dokumentation
franska motsvarigheten kom först 1858 och Berichte, der deutschen chemischen Gesellschaft, icke förrän tio år senare.) Även Holland ha­ de en kemisk tidskrift, Scheikundige onderzokingen, sedan 1845 ut­ given av Universitetet i Utrecht.
Denna uppräkning ger dock icke en fullständig bild av beståndet av kemiska tidskrifter. De farmaceutiska tidskrifterna spelade näm­ ligen vid denna tid mycket stor roll för den allmänna och tekniska kemin. De högre läroanstalterna hade ännu i första hälften av 1800- talet icke egna kemiska laboratorier. Viktiga forskningar bedrevos i stället på apoteken, där flera av tidens största kemister börjat sin verksamhet. Det bör även påpekas att Liebig’5 Annalen fram till 1839 hette Annalen der Pharmacie och 1840—73 Annalen der Chemie und Pharmacie, samt att Chemisches Zentralblatt ända fram till 1850 hette Pharmaceutisches Centralblatt.
Icke mindre än ett tjugotal farmaceutiska tidskrifter existerade 1852. De två äldsta voro den franska Journal de pharmacie, grundad 1809, och den tyska Repertorium der Pharmacie, grundad 1825. För
övrigt funnos farmaceutiska tidskrifter i England, Belgien, Holland, Italien, Portugal och Amerika. Av de nordiska länderna var det bara Danmark som vid denna tid hade en farmaceutisk tidskrift, nämligen den 1841 grundade Archiv for Pharmaci, som tre år senare ändrade titeln till Archiv for Pharmacie og technisk Chemie med deres Grund- videnskaber. Den svenska Farmaceutisk tidskrift kom först 1860.
Av kemiska specialtidskrifter — som nu äro legio — fanns 1852 endast några få. En Journal of gas lighting hade börjat utges i London 1849 och existerar fortfarande under titeln Gas Journal. 1852 fick Frankrike en motsvarande tidskrift Journal de Péclairage de gaz.
I Tyskland hade 1850 börjat utges Centralblatt fiir die deutsche Papier-Fabrikation och samma år Deutsche Musterzeitung fur Fär- berei, Druckerei, Bleicherei, Appretur. Den 1839 uppfunna foto­ grafikonsten hade också sina egna organ, nämligen den amerikanska Daguerreian Journal sedan 1851 och den franska La lumiére. Revue de la photographie, beaux-arts, héliographie, Sciences, sedan 1852.
Utom de rent tekniska tidskrifterna måste man taga hänsyn även till de periodiska publikationer, som voro ägnade grundvetenskaperna matematik, fysik och kemi, samt de allmänna naturvetenskapliga publikationerna.
De kemiska tidskrifterna ha redan behandlats. Bland de matema­ 154 tiska skall nämnas Journal fiir die reine und angewandte Mathematik

sedan 1826, Journal des mathématiques pures et appliquées sedan 1836, Archiv fiir Mathematik und Physik sedan 1842 och Cambridge and Dublin mathematical Journal sedan 1839. De fysikaliska voro Annalen der Physik, utgiven av Poggendorff, som började utgivas redan 1799, och Archives des Sciences physiques et naturelles sedan
1846.
Bland de allmänt naturvetenskapliga tidskrifterna, som kunde
komma i fråga för den tekniska forskningen, skall jag endast nämna London, Edinburgh and Dublin philosophical Magazine sedan 1798 samt i Amerika den av Silliman 1818 grundade American journal of Science.
Härtill kommer hela raden av berättelser utgivna av de nationella vetenskapsakademierna, först och främst den av Franska vetenskaps­ akademien utgivna Comptes rendus, där man icke ens behöver nämna akademiens namn, samt den äldsta av dem alla, den av Royal Society i London utgivna Philosophical transactions, som började utgivas
redan 1665. Vidare berättelserna utgivna av akademierna i Berlin, Wien, Leipzig, Miinchen, Rom och Milano samt även Sankt Peters­ burg, vars Bulletins på den tiden utgavs på franska. Vi få heller icke glömma den svenska vetenskapsakademiens handlingar, vars avhand­ lingar dock som regel voro på svenska och därför icke uppmärksam­ mades utomlands, särskilt efter Berzelius’ död 1848.
★
Hur fick man nu tag i denna icke alltför obetydliga tekniska litte­ ratur?
När det gäller boklitteraturen fanns vid denna tid i alla de viktiga
kulturländerna löpande bibliografier över den nationella litteraturen.
Dessa voro emellertid föga lämpade för detta ändamål, då de som
regel utgjordes av förteckningar anordnade alfabetiskt efter förfat­
tarnamnet. Någon gång fanns ett systematiskt register, där dock tek­
nologin hade en undangömd plats. I den svenska bokförteckningen
tillkommer först 1867 en särskild avdelning för Ekonomi och techno-
logi. I den franska — för övrigt utmärkta — nationalbibliografin,
Quérards La France littéraire, upptogs överhuvudtaget endast arbeten
av litterär betydelse. Den var »eine Literatur-, keine Handelsbiblio-
graphie». I Tyskland var det bäst beställt genom den 1825 grundade
Börsenverein des deutschen Buchhandels, som utgav redan på 1840- 155
Teknisk dokumentation

Teknisk dokumentation
156
talet såväl vecko-, kvartals-, halvårs- och flerårsförteckningar. Syste­ matisk uppdelning kommer dock först på 1870-talet.
Beträffande den tekniska tidskriftslitteraturen fanns 1852 endast en enda löpande bibliografi,1) nämligen Alphabetisches Sachregister der wichtigsten technischen Journale, utgiven i Berlin 1847 till 1869 av D. Philipp. Det är en mycket oansenlig publikation i duodes, som utkom två gånger i månaden och förtecknade artiklarna i åtta tek­ niska tidskrifter, samtliga tyska. Man får emellertid komma ihåg, att flera av de registrerade tidskrifterna huvudsakligen innehöll översätt­ ningar och sammanfattningar av artiklar i andra, framför allt ut­ ländska publikationer, så att denna bibliografi i själva verket även gav uppgifter om den icke-tyska litteraturen.
Vad grundvetenskaperna beträffar, var kemin bäst tillgodosedd. Den kemiska bibliografin har ju alltid intagit en särställning. Visser­ ligen hade Berzelius’ årsberättelser, vilka även utkommo i tysk och fransk översättning, upphört med år 1847 på grund av Berzelius’ död. Arbetet fortsattes emellertid genom den av Justus Liebig och H. Kopp utgivna årspublikationen Jahresbericht iiber die Fortschritte der Chemie.
Dessutom utkom sedan 1830 en löpande referattidskrift Chemisch- pharmaceutisches Centralblatty som 1856 skulle få sin slutliga titel Chemisches Zentralblatt. Denna publikation utkom årligen med 60 häften och refererade 1852 ett fyrtiotal periodiska publikationer, nämligen 21 tyska, 3 österrikiska, 1 schweizisk, 8 engelska, 7 franska, 1 rysk och 2 amerikanska.
Den fysikaliska litteraturen refererades i den av Berzelius’ 1822 grundade Årsberättelser om framstegen i Physik, som efter hans död fortsattes av professor J. Åkerman ända till 1859, då årsberättelsen för 1858 utgavs. Den tyska översättningen slutade med årgången
1847, vilket torde berott på att Physikalische Gesellschaft i Berlin 1846 hade utgivit första bandet av Fortschritte der Physik, omfattan­ de året 1846, en publikation, som utkommer fortfarande under titeln Physikalische Berichte. Dessutom innehöll Jahresbericht Uber die Fort­ schritte der Chemie även omfattande redogörelser för den fysikaliska
litteraturen.
Av sammanfattande bibliografier märkes Bibliotheca mechanico-
1) Av den av G. E. Pasch utarbetade och av Kungl. vetenskapsakademien utgivna Års­ berättelser om technologiens framsteg, en motsvarighet till Berzelius’ berömda årsberät­ telser i kemi, utkom just 1852 det sista häftet, omfattande år 1849.

technologica, utgiven av den flitige bibliografen Wilhelm Engelmann i Leipzig 1834. En ny utvidgad upplaga utgavs 1844. I denna upp­ laga, som upptog 503 sidor, var förteckningen uppställd alfabetisk efter författarnamn, men därtill fanns ett alfabetiskt ämnesregister, som dessutom var utökat med kortfattade hänvisningar till de vikti­ gaste uppsatserna i fem tyska tekniska tidskrifter samt i Prechtl’s Technologische Enzyklopädie, som hade börjat utkomma 1830 men vars tjugonde och sista band icke utkom förrän 1869.1)
Vidare finnes den ovan nämnda Die Literatur des Bau- und In- genieur-Wesens der letzten 30 jahre, utgiven av bibliotekarien vid Königl. Gewerbe-Institut i Berlin A. Malberg 1832. Denna bibliografi upptager ungefär 3.000 titlar på alla språk i systematisk ordning jämte ett alfabetiskt författarregister.
De bibliografiska uppgifterna, såväl i bibliografier och bokförteck­ ningar som i hänvisningar och citat, voro vid denna tid mycket enkla och motsvarade icke alls de krav man nu måste ställa. Ett karakteris­ tiskt drag är att man som regel citerade tidskrifterna med utgivarnas namn. Man skrev Crelle^ journal eller till och med Crelle’s Zeit­ schrift i stället för Journal fiir die reine und angewandte Mathematik, Romberg^ Zeitschrift i stället för Zeitschrift fiir praktische Baukunst etc. De citerade tidskrifterna var så få, att detta icke innebar någon större olägenhet.
★
För att slutligen övergå till det tekniska biblioteksväsendet måste man konstatera att det ännu var rätt outvecklat.2) Biblioteksmöjlig- heterna voro få och knutna till vissa platser, vilket var en stor nackdel med tanke på att den moderna liberala interurbana utlåningen icke existerade. Ä andra sidan var litteraturen icke så omfattande att icke en forskare skulle kunna skaffa sig själv all den litteratur han behövde för sitt arbete.
De stora »universella» vetenskapliga biblioteken hade i allmänhet intet intresse för den tekniska litteraturen och några specialbibliotek
1) En fransk motsvarighet till Engelmann, ] R. Armonville, La clef de Vindustrie et des Sciences qui se rattacbent aux arts industriels, ou table générale . . . de ce que contiennent ... les brevets ddnventions ... en France ... et... ij8 ouvrages périodiques et autres frangais et anglois. ie éd. Paris 1835. 558 s. känner jag endast från Bestermann, A world bibliography of bibliographies.
2) Det är betecknande, att tekniska bibliotek och teknisk litteratur överhuvudtaget icke
nämnes i E. Edwards, Memoirs of libraries. 1 vol. Leipzig 1863. 157 11
Teknisk dokumentation

Teknisk dokumentation
i modern bemärkelse fanns icke. Den tekniske forskaren var så gott
som uteslutande hänvisad till de tekniska undervisningsanstalternas boksamlingar.
Dessa voro emellertid i de flesta fall endast avsedda för lärare och elever. Dock är det tydligt att man i vissa institutioner även räknade med läsare utanför denna krets. Detta framgår av att man vid mitten av århundradet börjar publicera tryckta kataloger över bokbeståndet. Sålunda utgav K. k. Polytechnisches Institut i Wien, den tekniska högskola inom det tyska språkområdet som gick i spetsen för utveck­ lingen, 1850 en stor systematiskt uppställd katalog över sitt bokbe­ stånd. Redan året före, 1849, hade Tekniska högskolans bibliotek, på den tiden Kungl. Teknologiska institutets bibliotek, utgivit sin första katalog. Där läser man till yttermera visso i företalet: »Ända­ målet med denna katalogs utgifvande från trycket är att sätta allmän­ heten, särdeles den industriidkande, i tillfälle att känna de tillgångar som Teknologiska Institutets bibliotek har att erbjuda, hvarigenom man hoppas att detsamma måtte flitigt begagnas.»
I Danmark hade Industriforeningen ett bibliotek, som grundades 1838 och 1847 gav ut en tryckt katalog över sitt bestånd. I Frank­ rike hade Conservatoire des arts et métiers ett bibliotek öppet för all­ mänheten, dock utan rätt till hemlån. I England hade under 1820- och 1830-talet grundats en mängd högre tekniska skolor, Mechanics’
Institutes, över hela landet, vilka i allmänhet även hade bibliotek. Dessa innehöllo dock huvudsakligen mycket elementär teknisk lit­ teratur.1)
De tekniska biblioteken hade som regel vid denna tid tillfredsstäl­ lande kataloger över bokbeståndet, såväl författarekataloger som systematiska ämneskataloger. Några kartotek över tidskriftsartiklar farms däremot som regel icke. Det enda exemplet på sådana biblio­ grafiska hjälpmedel jag har kunnat finna, existerar i K. Preussische Deputation fiir Gewerbe. Denna institution, som grundades 1813 för att stimulera näringslivet i Preussen, skulle enligt de ursprungliga av Beuth utarbetade planerna ha en helt modern teknisk litteratur­ tjänst. Dessa planer realiserades visserligen icke, men man grundade redan från början ett bibliotek, som innehöll framför allt in- och ut­ ländska tekniska tidskrifter. Biblioteket var dock icke offentligt utan endast tillgängligt för institutionens tjänstemän. För deras arbete an-
x) A. Predeek, Das möderne englische Bibliothekswesen. Berlin 1933. (Zentralblatt fiir 158 Bibliothekswesen. Beiheft 61.) s. 32.

lades 1820 ett kartotek över artiklar i tidskrifter, vilket sedermera
överlämnades till det tyska patentverkets bibliotek. Detta kartotek lämnade också materialet för den tekniska bibliografien Repertorium der technischen Literatur his einschliesslich 1853, som 1856 utgavs av F. Schuharth, och som sedan utkom årligen, fr. o. m. 1879 utgiven av Kais. Patentamt.1)
★
Ovanstående redogörelse för den tekniska dokumentationen för hundra år sedan visar att flera av momenten i den moderna doku­ mentationen fanns redan då, tidskriftslitteraturens betydelse,2) biblio­ grafier och referatpublikationer, om också i betydligt mindre skala än nu. Den största förändringen har ägt rum inom biblioteksväsendets mentationen fanns redan då, tidskriftsliteraturens betydelse,2) biblio­ teken och av boksamlingarna, utan först och främst en helt ny inställ­ ning. Även teknikern söker sig nu helt naturligt till biblioteken för att få sina litteraturproblem lösta. Vidare ha vi att notera uppkom­ sten av specialbibliotek med även aktiv dokumentation på sina pro­ gram. Slutligen har tillkommit, och detta är det viktigaste, ett intimt samarbete mellan alla slag av bibliotek, både nationellt och interna­ tionellt. Detta samarbete gör sig gällande på alla områden men fram­ för allt i den interurbana lånerörelsen, som gör att forskaren, var han än befinner sig, har — mer eller mindre direkt — tillgång till hela världens samlade bokförråd.
*) C. Matscboss, Geschichte der Königl. Preussischen technischen Deputation fiir Ge­ werbe. — Beiträge zur Geschichte der Technik 3 (1911) 249—275, särskilt s. 258. Se dessutom Schuharth a. a. Inledningen.
2) »Während bis zum Ende des vorigen Jahrhunderts die Untersuchungen der Physiker
in Monographien oder in den Schriften gelehrter Gesellschaften niedergelegt wurden .. .
so geniigte dies bei weiterer Theilnahme, die besonders schneller die Resultate der For-
schungen und Beobachtungen zu erfahren wiinschte, nicht noch fernerhin, und es ent-
standen die periodischen Zeitschriften ... die Literatur der Physik drohte den Physikern
uber den Kopf zu wachsen.» Die Fortschritte der Physik im Jahre 1845. Jahrg. 1. Ber­
lin 1846, s. III—IV. 159
Teknisk dokumentation


VIKSBERGSBACKEN
Martin A. Ohlson
Antikvarie Martin A. Ohlson har i det följande gjort en
historisk sammanfattning om den plats på Kungl. Djur­ gården, där Tekniska Museet nu är beläget.

Viksbergsbacken
Säkert är det inte många, som direkt skulle kunna säga var Viks­
bergsbacken ligger och ändock är det massor av stockholmare och andra, som någon gång varit på den. Somliga ha iförda Kungl. Liv­ regementets Dragoners uniform gjort sin värnplikt därute, andra ha civilt fördjupat sig i ingenjörsvetenskapens resultat på Tekniska Mu­ seet eller för en stund upplevt främmande världsdelars tjusning på Etnografiska Museet. Viksbergsbacken omfattar emellertid inte bara det område där själva museistaden nu utbreder sig utan sträcker sig ytterligare några hundra meter utmed vattnet bort mot Djurgårds­ brunn.
På de tidigaste kartorna över Ladugårdsgärde — från 1600-talets senare del — återfinna vi platsen som en anonym höjd bland många andra. En del träd äro markerade på den — kanske några av de ståt­ liga ekar, som nu växa därute, äro kvar från denna tid. — Ett par av dessa kartor ha dock något mer att berätta. På en — den är från
1696 — finna vi mot öster ett område utmärkt som »Grafbacke», och det kan konstateras att det måste vara fråga om samma gravfält, som vi idag återfinna i terrängen ca 225 meter VNV om Djurgårdsbrunns Värdshus och som omfattar minst 17 högar, enligt arkeologerna tro­ ligen härstammande från vikingatiden.
Ett par andra gravfält av liknande typ ligga i samma trakt ute vid Kaknäs, ett annat nära Borgen på Ladugårdsgärde. Alla tre ha blivit föremål för forskarnas intresse och blivit satta i samband med byar eller gårdsanläggningar som funnits kvar in på medeltiden och om vilka arkivalierna ha en del intressanta upplysningar att ge.
I sina forskningar över stockholmstraktens medeltida byar kom Sune Ambrosiani även att beröra Viksbergsbacken. Han framlade en teori om att nyssnämnda gravfält kan ha hört till en by, som man i arkivmaterialet möter under namnet Vikby, men vars läge varit okänt. Det var namnlikheten som förde honom in på tanken, men han framlade även andra belägg för sitt antagande. Är hans hypotes rik­ tig, skulle denna by bl.a. omfattat hela Valdemarsön, d.v.s. nuvarande södra Djurgården. Han ansåg, att byns tomter troligen legat nära
Djurgårdsbrunn. Mot hans sammanställning av Vikby med Viksbergs­ backen kan möjligen den invändningen göras, att namnet Viksberg först är känt från 1700-talets senare del och att den gårdsanläggning
162 vid höjdens västra del, som kallades så, tidigare hetat Rolambsberg.

Ahnlund vill sätta gravfältet i samband med en annan medeltida
by, nämligen Medelby, som han anser ha legat antingen i närheten av Borgens eller Viksbergsbackens gravfält. Är det senare antagandet riktigt, får onekligen det aktuella området ett speciellt historiskt skim­ mer över sig. Ahnlund anser det nämligen sannolikt, att man bland de äldre ägarna av Medelby får räkna »det till rangen främsta stiftet», d.v.s. att anläggningen en gång hört till Uppsala ärkestift. Magnus Ladulås hade 1276 skänkt en gård som hette Medelby till domkyrkan. Senare hörde detta Medelby liksom Kaknäs till Åbobiskopen. Nyss­ nämnde författare drager i sammanhanget fram hur biskop Björn från Åbo vid flera tillfällen besökt Medelby mellan åren 1387 och 1411, »därhän låg liksom på eget gods» och att han haft andliga och världs­ liga stormän som gäster. Åbobiskopen ansågs dock ha försummat att bevaka sin äganderätt av Kaknäs och Medelby, varför gårdarna gått ur hans och stiftets hand och lagts under Vädla.
Vad beträffar Medelbys karaktär säger Ahnlund »att det mindre var rörelsens omfattning än själva läget som gjorde gården värdefull: tre hästar, två oxar, två kor, ett par får, en vagn, några plogar och andra åkerbruksredskap», var allt som omnämns i ett bevarat inven­ tarium från 1435.
Vädla gård, under vilken Medelby nu kom att höra, var av betyd­ ligt större omfattning. Där räknades djuren i hundratal. Denna medel­ tida kungsladugård låg på västra sidan av nuvarande Nobelparken, ungefär på platsen för f.d. Skogsinstitutet.
Med Medelbys inkorporering med Vädla försvinner den ur häv­ derna och först mot 1600-talets slut träder trakten vid Viksbergsbac­ ken åter fram i historiens ljus. Området har väl dock fått vara ett stumt vittne till de märkliga historiska händelser, som utspelades på Vädla gårds marker under medeltidens senare del. Ladugårdslandet, som senare skulle bli känt som militärt övningsfält, var då scenen för blodiga krigiska händelser. Det var här som det bekanta slaget vid Vädla utkämpades sommaren 1517. En dansk-tysk här hade land­ stigit vid stranden mot öster för att komma till ärkebiskop Gustav Trolles undsättning. Sten Sture mötte fienden »hart utanför Stock­ holm vid Vädla» och drev den på flykten:
De sprungo över buskar och gärdesgårdar dem tyckte den leken var full hårder:
Viksbergsbacken
163

Viksbergsbacken
164
Striden anses ha utkämpats på en bred front över Ladugårdsgärde och
ej varit begränsad endast till området öster om Vädla. I denna strid tjänade f.ö. Gustav Eriksson Vasa sina sporrar, på ägorna till den kungsladugård över vilken han några år därefter skulle vara herre.
Under 1600-talets senare del slåss man åter härute. Förhållandena äro dock något fredligare. Det är svenska hären som övar. Riksdrotsen, den myndige Per Brahe, sitter i egen hög person på Viksbergsbackens östra del där han har sitt kvarter och blickar ut över Ladugårdslandet, som nu får sitt elddop som militärt övningsfält. Året är 1672. Som en jättestor ordenskraschan ser man på en samtida karta en skans upp­ byggd och runt kring denna nere på fältet 200 m SV Borgen ligger här- och hovlägret utplacerat. Allt ser prydligt och disciplinerat ut, men verkligheten under dessa dagar torde ha varit ganska hetsig. På en tysk karta betecknas skansen som »Lust-Schantz», det var en an­
läggning med vallar och vattengrav, där man skulle öva sig i försvars- och anfallsstrider. övningarna började med en landstigning vid Käll­ hagen och följdes sedan av en batalj mellan riksfältherren Karl Gustaf Wrangel och fältmarskalken Gustaf Persson Baner. Under den förres befäl kämpade som ryttmästare över en kavalleriskvadron den unge kungen, Karl XI. Denna kända, som den kallades — stora »attack», ville på sitt sätt hugfästa kungens inträdande myndighetsålder. Mo­ narken visade sig också i hög grad myndig, for hårt fram och gav i stridens hetta bl.a. greve Gabriel Oxenstierna ett svidande slag med
flata värjan. Men det fanns de som togo i än värre. I Katarina försam­ lings dopbok kan man läsa i samband med anteckningen om födseln av två gossebarn, att deras fäder avlidit av skador »när skantzen på Ladugårdz åkrar intogsz». Det var tydligen ett i hög grad realistiskt skådespel som riksdrotsen kunde överblicka från Viksbergsbacken.
På den förutnämnda kartan från 1696 andas trakten åter frid. Utom »gravbacken» finna vi här för första gången ett område mel­ lan Viksbergsbacken och stranden vid Djurgårdsbrunnsvikens östli­ gaste del betecknat som Lilla Djurgården. Ladugårdsgärde var för Karl XI inte bara ett militärt övningsfält utan också tillsammans med södra Djurgården en omtyckt jaktpark Det blev emellertid först un­ der Fredrik I som de stora jakterna skulle draga fram härute. Fred­ rik I njöt mindre av oboisternas krigsmusik, husarernas tjut och trup­ pernas travande än av jägarhornens klang, hundarnas skall och de glada dryckessångerna. Hellre än att befatta sig med de allvarliga regeringsärendena slog han sig ner på Fredrikshov och njöt livet på

Rosendals slott med flottbron över Djurgårdsbrunnsviken mellan Södra
och Norra Djurgården. Detalj av sepialavyr av Eda Bergström efter J. F. Julin. 18jo-talet. Stockholms Stadsmuseum.
jh r:
Detalj av karta »Kongl. Maj:ts Diurgård wid Stockholm» 1696. — Krigsarkivet. Till höger: På »Plan af Skanzen på Stock­ holms nyia Diurgård» 1672 är Viksbergs­ backen markerad med siffran j. — Krigs­ arkivet.

»Drottningberget pä Ladugårds Gärdet under Lägret 1826.» Sepialavyr
av Alexander Wetterling 1826. Stockholms Stadsmuseum.
Detalj av karta över trakten kring Viksbergsbacken. Kartan, ut­ förd år 1820 vid vårt första stentryckeri, finns i sin helhet åter­ given i Dtedalus 1945. — Tillhör Tekniska Museet.

Djurgården tillsammans med jägare, gunstlingar och mätresser. Jak­ ten var förbehållen kung och hov, men som en lustbarhetens oas sög norra och södra Djurgården också till sig stockholmaren i gemen. Det började vid Valborgsmäss och första maj, då man drack »märg i ben», och fortsatte sedan tills höstlöven började falla. Även vintertid drog man ditut, då krogarna ingalunda voro årstidsbetonade och när allt kommer omkring var det väl dessa som mest lockade. Dels fanns det tämligen gott om dem, dels hade de en fördel framför dem som lågo inne i själva staden: de lågo utanför dennas jurisdiktion och backa­ nalerna kunde fortgå tämligen ohämmat — stadsvakten hade inget att säga till om. Från 1733 har man en förteckning över Djurgårdens krogar. Deras antal var då 32 stycken, och i raden av namn finner man bl.a. följande: Jägaren Bergen, Jägaren Sefrin, Rosendal, Jägare- bostället wid Friedrichshoff. Det är sålunda Djurgårdens jägare, som också hålla krog. De hade krogrörelsen som ett speciellt privilegium. Under någon tid fingo de t.o.m. bränna brännvin.
Jägarboställena lågo framförallt vid Djurgårdens grindar och por­ tar, men ibland också inne på själva Djurgårdsområdet. Ett av dem återfinna vi på kartor från 1700-talets senare delpå Viksbergsbackens västligaste del — alldeles emellan den plats där Tekniska Museet nu ligger och Djurgårdsbrunnsvikens strand. På 1760-talet är stället en­ dast markerat genom beteckningen »jägarhus», därefter kallas det på ett par kartor för Rolambsberg. Bolih har en uppgift om att stället skulle ha hetat Rolandsberg, vilket möjligen kan vara en misstolkning av kartornas något svårtydbara uppgifter. Namnet Viksberg finna vi däremot, som förut antytts, först mot seklets slut liksom beteck­ ningen Viksbergsbacken på hela området. Sannolikt är det Fredrik I som en gång låtit uppföra »jägarhuset» — kanske som vaktstuga för »Lilla Djurgården», som ju låg alldeles intill. Bolin har kunnat kon­ statera, att stället 1738 uppläts åt hovjägaren Sjögren och att det för­ blev i hans släkt tills grosshandlaren P. A. Fredholm, ägare bl.a. till en del av nuvarande Skansen och Djurgårdsvarvet, inköpte detsam­ ma, troligen under 1800-talets början.
På kartorna kunna vi följa gårdsanläggningens utveckling från det ensamma lilla jägarhuset till en anläggning omfattande mer än dus­ sinet hus. Ännu 1761 finnas endast två hus markerade på platsen, 1781 har antalet vuxit till fem och 1793 har anläggningen ökats med ytterligare några hus, bl.a, en lång, i vinkel mot stranden liggande
byggnad, sannolikt en lada. Tyvärr finns ingen bild bevarad från 12*
167
Viksbergsbacken

Viksbergsbacken
168
Rolambsberg-Viksberg, och upplysningarna om densamma äro ytter­ ligt sparsamma. Att den gode jägaren, som bodde här, ej underlät att utnyttja sitt och andra kungliga djurgårdsjägares privilegium att ut- skänka brännvin och andra drycker, torde dock ej behöva betvivlas. Även Sjögren höll krog. På annat sätt kan väl annars knappast hans plötsliga gästfrihet mot Carl Christoffer Gjörwell, den kände histo­ rikern, bibliografen och publicisten, förklaras.
Gjörwell bodde sommartid på Kaptensudden, dit han flyttade ut efter vintermånaderna i stadsvåningen »Solituden». Från »Torpet» gjorde »Eremiten på Torpet», som han skrev sig i sina brev, utflyk­ ter i Djurgårdens arkadiska nejder och med blicken fuktad av för­ romantikens lyriska skimmer. Ensam eller med någon god vän njöt han här utsikterna, ekarna, den första blåsippan bland fjolårslövet, men försummade ej heller de mer lekamliga njutningar som trakten kunde bjuda. En dag i början av juni 1791 beger han sig tillsammans med en bekant till »gamle Sjögrens, och åto vi där tillhopa en skön färsk abborre, samt lät jag också dricka din skål. Detta boställe hava vi alla dagar sett för våra ögon, men ej ännu dess namn: det heter Viksberg, efter det ligger så högt utmed viken. Mitt emot såg jag den nya byggnaden på Rosendal resa sig allt vidare i höjden.»
Bygget som Gjörwell åsyftar var det hus, som sedermera ståthålla­ ren G. de Besche lät uppföra på Rosendal sedan Gustav III ställt tomten till hans förfogande. Där låg dessförinnan ett annat av Djur­ gårdens många jägarboställen, mindre känt som sådant än ökänt som krog. Det var en plats dit de allra skummaste elementen tycks ha sökt
sig för att kunna få supa och slåss ostört. Det är hit som själva satan kommer på bal i Fredmans epistel nr 73, som handlar om när Jergen förskrev sig till den lede. Bellmans val av miljö för den diaboliska handlingen belyser i sig själv tillräckligt ställets karaktär.
När Gjörwell företar sina behagliga vandringar i Djurgårdsnejden, är dess tid som jaktpark sedan länge förbi. Adolf Fredrik älskade svarvstolen mer än jakt, och Gustav III:s intresse låg som bekant på ett helt annat område. Med hans tid upphör Djurgården helt att vara jaktpark. I stället framträder Ladugårdsgärde mer och mer som öv­ nings- och kampementsplats. En glansperiod i detta avseende inträder med Karl XIV Johan. Samtidigt beseglas jägarbostället Viksbergs öde.
Bakgrunden är följande. 1819 brann det av de Besche uppförda huset på Rosendal och under 20-talets första år låter Karl Johan upp­ föra det lustslott, som fortfarande tjusar djurgårdsflanörer. Den av

arkitekten Fredrik Blom ritade byggnaden blev en av polerna för mo­ narken under hans uppehåll härute i samband med de årliga stora militärlägren på Ladugårdsgärde. Den andra polen blev den perma­ nenta lägerhyddan på Borgen, som också hade Blom till arkitekt. På Rosendal hade kungen natt- och på Borgen högkvarter.
För att förkorta vägen mellan de båda platserna lät kungen som­ martid lägga ut en pontonbro — det var militär som utförde arbetet — som utgick från en liten udde strax söder om Rosendals brygga — man kan fortfarande se en utfyllnad av sten, som gjordes för att stöd­ ja den lösa strandkanten. Bron sträckte sig sedan snett över vikens här starkt avsmalnande del mot Viksberg och torde av allt att döma haft sitt norra landfäste på platsen för bryggan nedanför Tekniska mu­ seet, där till endast för några år sedan Djurgårdsfärjorna kunde lägga till. Fiärifrån slingrar sig i våra dagar en smal gång uppför backen, man kan förmoda att den i stort följer den gamla vägen. Vid krönet övergår den emellertid i en väg, som är byggd och breddad för mo­ dern trafik. Den heter sedan 1937 Museivägen och bildar uppfart till Tekniska Museet, som ligger på dess västra sida, och Statens Etno­ grafiska Museum, som ligger på dess östra.
Karl Johan hade omkring 1820 inköpt Viksbergs gamla boställe av den dåvarande ägaren, grosshandlaren Fredholm. Såväl jägar- som krogtiden var förbi, och då stället inte heller tycktes fylla någon an­ nan funktion lät kungen riva detsamma. Ett av husen synes dock ha sparats — möjligen som någon slags vaktstuga. Att hela anläggningen återfinns på en del kartor så sent som 1859, får endast tagas som ett bevis på dessas bristande vederhäftighet.
Viksbergs funktion hade nu minskats ner till att vara en passage. Kanske har dock aldrig folklivet varit så brokigt tjusande härute, som under just Karl Johans dagar. Vägen upp från pontonbron var inga­ lunda förbehållen majestätet och hans lysande följe. Rosendals brygga — den ligger kvar på sin gamla plats — trafikerades vid denna tid av roddarmadamerna, och massor av stockholmare valde hellre den vackra sjövägen och den kungliga pontonbron, för att via Viksberg taga sig ut till kampementen, än den tröttsamma promenaden över »Jälet» från Ladugårdslandshållet. Dessutom kunde man ju vid bron få tillfälle att överblicka och avhurra det alldeles särskilda skådespel, som konungens passage över bron utgjorde.
Från bröd (plus sup och ev. abborre) hade Viksberg övergått till
att leverera skådespel. Detta utspelade sig f.ö. inte bara kring bro- 169
Viksbergsbacken

Viksbergsbacken
170
fästet. Utmed hela den norra sidan av backen samlades gärna de civila
för att betrakta beväringen under deras ej alltför betungande tjänst­ göring. Visserligen lågo de mest omfattande tältlägren vid Värtan och på Drottningberget vid Borgen, men även Viksbergsbacken kom att spela en roll som kampementsplats. Framför allt synes området under 1800-talets senare del flitigt tagits i bruk. En karta över det stora trupplägret 1859 visar att huvudstyrkan av de deltagande trupperna, folk från inte mindre än fem regementen, detta år var förlagd hit. Edward Edholm nämner i sin bok »Om svenska härens hälsovård», att såväl gardesregementenas som artilleriets beväring brukade ha sitt tältläger här. Hans uppgifter gälla 1870-talets senare del. Edholm ger också en del upplysningar om livet på backen och nämner, att det ej fanns några byggnader där, att kokfödan lagades i kokgropar och att latrinerna bestod av gravar — inte något som väl
var speciellt karakteristiskt just för denna kampementsplats.
En upplysning överraskar dock: den, att det ej skulle finnas några byggnader här. Boken är tryckt 1880, och just detta år kan man säga att Viksbergsbacken inträder i nutidsskedet. Det är nämligen då som de stora kasernerna här stå färdiga och Kungl. Livregementets Dra­ goner flyttar in. Det är nu som idyllen byts ut mot logement, stall­ längor och kaserngårdsdamm. Dragonkasernen kommer snart att föl­ jas av andra i gärdets periferi — Svea och Göta Garde, Livregementet till häst, och Ladugårdsgärdets tid som kampementsplats var slut. Det idylliska lägerlivet utbyttes mot exercis och övningar präglade av större allvar och effektivitet. En kulmen inträdde 1914—1918. Den närmaste efterkrigsperioden kom att under en överdriven optimism präglas av avrustning, och över vårt land gick en regementsdöd för vilken också Livregementets Dragoner blev ett offer. År 1927 ljödo för sista gången ryttarfanfarerna från Viksbergsbacken. Ladugårds­ gärde kom att under andra världskriget åter en gång att spela rollen av Marsfält. Viksbergsbacken hade emellertid då redan inlett en ny och fredlig era. År 1938, när krigsmolnen torna upp sig i hotande när­ het, öppna såväl Tekniska Museet som Statens Etnografiska Museum och Statens Sjöhistoriska Museum härute sina portar för allmänheten, och den traditionsrika platsen blev den traditionsbevarande musei-
staden vid Djurgårdsbrunnsviken.

MEDDELANDEN
Doktorinnan Inga Lindskog och Fil. lic. Sten Lundwall
belysa i sina uppsatser två män, vilkas levnadshistoria och tekniska insats förut icke behandlats.

Meddelanden, DÄ.DALUS 1952
Arvid Faxe och
hans stenpapper.
Av de många försök, som under 1700-talet gjordes för att med uppfinningar och nya material tekniskt och industriellt gagna Sverige, skall här behandlas en numera föga känd insats av amiralitetsmedicus Arvid Faxe i Karlskrona, som lyckades åstadkomma ett nytt förhydningsmaterial. Han kallade det stenpapper. Denna benämning och ordet stenpapp användes omväxlande, vilket även har skett i denna uppsats.
Arvid Faxe föddes i Skabersjö prästgård i södra Skåne år 1733 som andre son till Kyrkoherde Wilhelm Faxe och Anna Christina Möller, dotter till Professor Arvid Möller i Lund. Fadern tillhörde den skånska prästsläkten Faxe, vilken i hundra år varit kyrkoherdar i Skabersjö, tills Wilhelm Faxe avled år 1743. Kort härefter inskrevs Arvid Faxe vid universitetet av morfadern, som då var rektor därstädes, och kom sedan att studera medicin. År 1734 reste Arvid Faxe till Tysk­ land för att fullborda sina studier och lyckades få anställning hos Fredrik den Store som fältmedikus samt var år 1756 med i fälttåget i Sachsen. På kunglig order blev emellertid Faxe uppmanad av den svenske envoyén i Berlin att till­ samman med en del andra landsmän lämna sin preussiska tjänst och istället tjäna fosterlandet. Han återvände då till Lund och avlade med. licentiatexamen pa hösten 1756 samt blev anställd vid universitetet som anatomie prosektor.
År 1757 tjänstgjorde Arvid Faxe för första gången ombord på den svenska flottan och var under Amiral Johan von Rajalins befäl med i det pommerska kriget. Två år senare, år 1759, disputerade han inför Professor Eberhard Rosen­ blad i Lund och promoverades till medicine doktor den 22 mars 1760. Kort här­ efter blev Faxe medlem av Collegium Medicum och år 1762 utnämndes han till stadsläkare i Västervik. Från sin tjänstetid där sände Faxe regelbundna rapporter till Collegium Medicum om väderlek och om sjukdomar i trakten, men han tycks ha önskat sig till Karlskrona, ty år 1771 flyttade han dit och blev provinsialläkare för Blekinge län. När Mårten Kähler avled år 1773, sökte Arvid Faxe till flottan och avancerade år 1779 till amiralitetsmedicus samt utnämndes året därpå till assessor.
Redan tidigare hade Arvid Faxe skaffat sig ett aktat namn inom sitt ämbete och för sin vetenskap. Johan Lorens Odhelius, som var läkare vid Serafimer- lasarettet och sedan blev medicinalråd, skrev i sin översättning av Pringles bok om upptäcktsresanden Cook år 1778 följande kommentar: »Inom Sjukhuset i Carlskrona har Amiralitets Medicus Faxe med mycket berömlig nit biträdt Kongl. Collegium Medicum.»
De erfarenheter, som Arvid Faxe samlat under mer än tjugo års tjänst vid den svenska flottan, framlade han i ett stort välskrivet verk »Om Hushållningen til Sjös i afseende på Helsans bevarande til Kongl. örlogsflottans tjenst, Carlskrona 1782». Här redogjorde han för samtidens skeppshygien och lämnade kloka rad om idrott och simning samt yttrade sig mot brännvin i kosthållet. Arvid Faxe hade blicken öppen för praktiska detaljer, och bl.a. rekommenderade han bot­ tenventiler till rengöring av fartygen.
172
Otaliga försök hade gjorts att finna på ett material, som kunde effektivt skyd-

da fartyg mot trämask och minska förstörelsen av järnspik på de med koppar
förhydda fartygen. Arvid Faxe lyckades finna ett nytt material, en »composi- tion», som var både vattensäker och eldfast samt användbar för mångahanda ändamål. I Modeérs uppsats i Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal för juli 1786 heter det bl.a. »Man har nu i Carlskrona försökt, huru det upfundna så kal­ lade Stenpapper öfwer Wintren sig förhållit, och därvid inhämtat, at på ett platt tak, som förledet år i Julii månad härmed blef täckt, hwarken det långwariga rägn, som warade i flere månader, eller den därpå följande Winterköld och Wår- luft, werkat den aldraminsta förändring ...»
Hösten 1786 fick han tillfälle att visa sitt stenpapper och vad det förmådde för Gustaf III, när denne besökte Karlskrona. Detta tillgick så, att ett hus, helt beklätt med stenpapper, antändes på Amiralitetsslätten. Därvid visade det sig, att stenpapperet icke tagit skada av elden och att trähuset var praktiskt taget oskadat.
Konungen blev imponerad av visningen, och enligt kungl. brev av den 8 mars 1787 fick Varvsamiralen af Chapman order att på statens bekostnad uppföra en fabrik nedanför Kronokvarnen i Lyckeby åt Arvid Faxe, som erhöll rättighet att driva densamma med spillvatten från kvarnen. Chapman inköpte för den skull en tomt vid ån nedanför kvarnen. Där uppfördes fabriken av korsvirke och tegel, över ingången till ett av husen sattes en tavla med följande inskription: »På Gustaf 111:s befallning och kostnad under Öfveramiralen Grefve C. A. Ehren­ svärds inseende till Stenpapps tilverkande bygt åt Upfinnaren Doctor Arvid Faxe.» Denna skylt är borta, men plattan, där den suttit, finns ännu på den kvar­
stående byggnaden, påminnande om kunglig ynnest mot svensk företagsamhet.
Arvid Faxe skrev själv om »STEN-PAPPER» i sitt inträdestal i Vetenskaps­ akademien år 1787: »Drifven af sådan åtrå och väckt af den för örlogs-skepp så ofta omtalte olägenheten at Förhydning och bordläggning upfrätes af Skepps- masken, och at viktrilen af koppar förhydning förtärde järnbultar och spik uti skeppen, samt skadade trädet, begynte jag at påtänka något medel häremot, ---------- då alle andre endast haft til afseende at genom någon påstrykning con- servera trädet ifrån nyssnämnde oräkneliga skeppsfiender, ty kom en annan utväg mig i hågen, nemligen at påtänka någon sådan massa, hvaraf Plåtar eller skifvor kunde formeras, hvilka hvarken borde af vatten kunna lösas, samt vore ogenomträngliga både för detta och skeppsmasken.----------Med tilhjelp af en
viss Composition, som blandades med papperslumpor fanns ändteligen hvad
som söktes, och som än mera syntes blefva förmånligt, sedan man funnit rätta
proportionen delarna imellan samt beredningen och torkningssättet.-----------
Man lägger väl Sten-papperet til last, at efter det fått namn af Papper borde det,
som annat papper, äfven vara böjeligt: Men då hufvudsakeliga förmånen däraf
icke erhålles genom den däruti befintelige Pappersmaterien, utan genom den ifrån
Sten-riket hämtade tilsats, ty borde det hvarken hafva fått namn af papper, . . .
utan snarare af artificiella Skiffer-plåtar, hvarmed det närmast kommer öfverens.
----------Det visar sig också, at när det längre tid ligger i vatten, blir det hårdare
och fastare samt antager uti luften efter handen mera stenlikhet. Detta har gifvit
anledning at försöka, at af dylik materia formera Buster och andra ornamenter, 173
Meddelanden, D/tDALUS 1952

Meddelanden, DälDALUS 1952
174
hvilket äfven med fördel utfallit . . . Ibland de ämnen, som gifva Sten-papperet
mera fastighet, är en solution af järn och kopparviktril.»
Materialet bör icke direkt jämföras med verklig förhydningspapp, impregne­
rad på ena eller andra sättet, utan bör närmast karakteriseras som en föregångare till eternitplåttor och med dessa närbesläktat material, innehållande en stor del oorganiska ämnen. Faxe använder uttrycket ark. Mera egentligt hade varit om han sagt skivor eller artificiella skifferplåtar, vilket han också själv framhåller. Parallellen mellan stenpapper eller stenpapp och vanligt papper låg givetvis däri att det i vatten uppslammade råmaterialet formades i stort sett likadant som pappersarken vid handpappersbruken. Faxes stenpapp ytbehandlades på olika sätt, varvid han experimenterade med många olika material, tjära, beck, rödfärg, linolja m.m. Priset på en skiva beräknades till 1V2 skilling per kvadrataln. Ett tak täckt med stenpapp kostade i så fall ungefär en tiondel av ett tak av koppar- eller järnplåt och ungefär en tredjedel av ett tegeltak, enligt samtida uppgifter. Stenpappen användes även för ytterbeklädnad av husväggar, kring spislar och andra eldfarliga platser, för inklädsel av vindar och andra utrymmen och som golvbeläggning.
Faxe gav själv anvisning på hur skivorna borde spikas med platthuvad spik (blyspik), och har till sitt inträdestal i Vetenskapsakademien fogat ett kopparstick med ett schema för sådan spikning. Vid Avelsgärde gård nära Lyckeby finns ett med stenpapp belagt tak till gårdens flygel fortfarande kvar, men ovanpå sten­ pappen är lagt ett vanligt tegeltak. Som av här återgivet fotografi framgår har Faxes spikningsschema noga följts. Små prov av den ännu välbehållna stenpappen har välvilligt överlämnats till Tekniska Museet av Agronom Edward Ruben, Avelsgärde.
Såväl i Frankrike som i Tyskland väckte stenpappen på sin tid stor uppmärk­ samhet. Redan 1786 publicerades analys på stenpappen i Crells, Beyträge zu den Chemischen Annalen och samma år omnämnes den i två franska journaler i fysik.
Den på Gustaf III:s tillskyndan byggda fabriken synes ha varit färdig på hösten 1787. Enligt samtida analys bestod materialet av (bränd) kalk och järnhaltig jord, som i finmalet skick blandades med någon kvantitet animalisk olja, sanno­
likt silltran, samt kopparvitriol. Lika delar av denna blandning och av lump­ pappersmassa blandades tillsamman, och denna blandning slogs i låga kvadratiska formar. De på så sätt åstadkomna skivorna torkades.
Faxes verksamhet på detta område fick ett hastigt och tragiskt slut.
I november 1788, ett år efter fabrikens tillkomst, utbröt en svår epidemi vid flottan i Karlskrona och spred sig med oerhörd hastighet. Det var antagligen en form av febris recurrens och inom loppet av ett år hade 20 000 människor drab­ bats därav och mer än 4 000 avlidit. Att såsom chef för flottans medicinalväsende i staden under sådana förhållanden ha tid med egna intressen var omöjligt. Dok­ tor Faxe fick i stället helt ägna sig åt sina läkareuppgifter. Fian erhöll de amplaste lovord för det sätt, på vilket han sökte betvinga epidemien. Hans fabrik i Lycke­ by togs i anspråk som konvalescenthem.
Amiralitetssjukhuset var beläget i olämpliga lokaler, och det förslog dessutom icke på långt när för dessa förhållanden. Med beundransvärd hastighet uppfördes

Lyckebyån med till vänster den byggnad som inrymt Arvid Faxes fabrik för
stenpapp eller stenpapper. Bakom denna ligger Faxes hus. Den vita byggna­ den till höger inrymde kronokvarnen. Fotografi från 18yo-talet tillhörigt Agronom Edward Ruben.
Fotografi 1951 av Faxes hus i Lyckeby från norr samt av dörrpartiet med märke efter den minnestavla som uppsattes 1787.

Kopparstick till Arvid Faxes inträdestal i
Vetenskapsakademien dr 1787 om STEN­ PAPPER åskådliggörande spikningssche- ma för beklädnad av tak och väggar med stenpapper. Fotografiet från 1951 visar ett stenpapperstak belagt enligt Faxes sche­ ma. Ovanpå detta har senare lagts ett te­ geltak. Taket finns på en flygel till Avels-
gärde gård.

under vintern 1789—90 ett stort rymligt sjukhus på fortifikationens tomt i
Karlskrona för över tusen patienter. Några månader efter inflyttningen i det nya sjukhuset härjades staden av en svår eldsvåda den 17 juni 1790. Gynnad av en hård västlig storm spred sig elden med våldsam fart och fyra femtedelar av Karlskrona lades i aska. Alla möjliga ansträngningar gjordes att rädda det nyss färdiga dyrbara sjukhuset, men en stor mängd virke från bygget låg ännu upp­ staplat på gården och gav näring åt elden. Av den storslagna byggnaden återstod härefter blott murarna, vilka sedan ombyggdes till kasern. Jämte besvikelsen att se hela sitt nya arbetsfält förstöras, förlorade Arvid Faxe också enligt samtida uppgifter all sin egendom.
Som ödets ironi kan betecknas att Arvid Faxe hade om användningen av sitt material skrivit: »Om man i städer öfwer allt kunde erhålla sådana Tak, skulle betydliga eldsvådor ej kunna hända.» Läkarna i Stockholm sökte genom insam­ ling lindra hans ekonomiska förlust, och hans tackskrivelse finns bevarad i Col- legium Medicum. Under dessa förhållanden förmådde icke den uttröttade och deprimerade läkaren taga upp sin fabrikation. På grund av eldsvådan fanns det ej heller möjlighet att i staden uppbringa likvida medel. Han dog 1793.
Otvivelaktigt innebar Faxes idé en nyhet, ganska typisk för sin tid. Hur en fabriksdrift skulle ställt sig ekonomiskt under en längre period, är svårt att bedöma. Arvid Faxe var emellertid i tekniskt avseende en pionjär på förhydnings- materialens område. Det skulle dröja mer än hundra år, innan obrännbara plattor för inklädning av byggnader började framställas, och då voro Arvid Faxes försök
bortglömda. Den tekniska utvecklingen följde andra vägar än på hans tid.
Inga Lindskog.
Om Stjernsundsurmakarnas levnadsöden ha vi endast undantagsvis någon Jacob Magnusson
närmare kännedom. Utom Anders Polhammar, som genom sin verksamhet som urmakeriets ledare och sin släktskap med Christopher Polhem intar en särställ- ning, har det hittills av 1700-talets urmakare endast varit Mats Matsson Grusell och Mats Fahlin, Polhems båda äldsta medhjälpare inom denna verkstad, som man ägt mera detaljerade uppgifter om. Särskilt besvärande har denna bristfälliga kunskap känts beträffande en urmakare som Jacob Dahl, vars tekniska begåv­ ning av de fåtaliga vittnesbörden att döma har varit ovanligt stor. Några nyfunna uppgifter om Dahl ha därför ansetts böra meddelas som ett komplement till hans biografi.
Man har av Reinhold Riickerskölds berättelse vetat att Jacob Dahl innan han kom till Stjernsund var anställd som sidenvävaregesäll vid Koschells fabrik i Stockholm. De stora tecken på mekanisk fallenhet som han där visade kommo till Riickerskölds kännedom och föranledde denne att erbjuda Dahl anställning vid Stjemsunds bruk. Dahl var 22 år gammal när han efterskickades av Riicker- sköld och fick fri resa tilil Stjernsund, där han erhöll ett skruvstäd och andra nödiga verktyg att med dem företaga vad han själv önskade. Inom urmakeriet tycks Dahl inte ha varit bunden av ett bestämt dagsverke utan haft frihet att utforska sådana rön och förbättringar, som kunde lända manufakturverket till 13*
Dahl, urmakare på Stjernsund.
Meddelanden, DAlDALUS 1952
177

Meddelanden, DälDALUS 1952
nytta och tjäna de övriga arbetarna till ett inspirerande föredöme. I denna avsikt
sörjde Riickersköld för hans nödtorft, så att det inte skulle fattas honom något och hade inte någon direkt förtjänst av hans arbete. Dahl synes ej ha svikit bruks­ patronens förväntningar. Han lyckades framställa sådana vitlackerade urtavlor
som under 1760-talet började bli på modet och vars sammansättning Riickersköld förgäves sökt få urmakarna i Stockholm lämna beskrivningen på, men Dahls ur­ tavlor sägas dessutom ha varit alldeles vita och inte haft känning av gult, vilket däremot var fallet med Stockholmsurmakarnas tavlor. Men vad som framför allt kom att fästa uppmärksamheten på Dahls snille var hans reparation av Christopher Polhems astronomiska ur (se härom Dasdalus 1951, sid. 49). Till kännedomen om dessa båda företag samt om Dahls död i rötfeber i Stockholm tio år efter hans ankomst till Stjernsund har emellertid vårt vetande om honom varit begränsat. En minnesteckning i Inrikes tidningar ger emellertid bättre be­
sked om Dahls korta levnadslopp.
Minnesteckningen (Inrikes tidningar 1772 23/1) publicerades ett par veckor efter dödsfallet och är daterad den 14 januari 1772 i Stjernsund. Möjligen har den författats av Riickersköld, som på så många sätt ådagalagt sin uppskattning av Dahl. Författaren framhåller hur Jacob Magnusson Dahl, en »detta Werk tilhörig Konstnär», som dött i Stockholm den 3 januari vid 32 års ålder, på grund av sitt sällsynta snille förtjänar att av allmänheten bliva både känd och saknad. Om hans härkomst upplyses att fadern hette Magnus Dahl och var bruksinspek­ tör vid Starbo masugn. Han dog i stor fattigdom, när sonen ännu var barn, var­ för denne ej fick några möjligheter att studera utan sattes på en sidenfabrik i Stockholm, där han gick igenom läroåren och blev gesäll. Han visade sig där både läraktig och arbetsam men intresserade sig mera för mekaniken än för själva vävningen, emedan ämnet var för litet åt ett så gott huvud. Därav blev hans lön så knapp, skriver minnestecknaren, »så at, när han år 1762 anmältes, at komma til Stjemsunds Manufacturwerk, såsom et för hans snille tjenligare fält, än Wäf- spolen, hade han, snart sagt, ej Kläderna på kroppen, och war dertil med skyldig sin Patron på Fabriquen, nu afl. Grosshandl. Koschell 600 Dal. K:mt».
När Dahl i mars 1762 anlände till Stjernsund fick ett enkelt visar- och väckar- ur utgöra hans första lärospån inom urmakarekonsten, men detta var tillräckligt för att han själv i fortsättningen utan vidare handledning skulle gripa sig an mera komplicerade mekanismer och i stället för de vanliga Stjernsundsuren slå sig på tillverkningen av pendyler och spelur. Innan han varit tre månader vid bruket, företog han den ovan omnämnda reparationen av Polhems astronomiska ur och satte detta »igenom tiden förnötte och i många år obrukbare Konststycke, hwar- med gamle Urmakare förut förgäfwes brydt sine hufwuden» i fullkomligt stånd. Härjämte fördjupade han sig i skilda ämnen, såsom astronomi, lantmäteri, grave­ rande, målning, perspektivritning m.m., och skall inom den sistnämnda veten­ skapen gjort en konstruktionsförbättring på det härvid använda instrumentet.
Om Dahls karaktärsegenskaper får man veta att han alltid drev den sak han beslutat sig för till framgång och fullbordan, och att han krönte dem »med den wackraste lefwnad och en upriktig Gudsfrugtan». I olikhet med många fyndiga
178 huvuden ville han aldrig använda helgdagarna till sin naturforskning utan syssel-

satte sig då med att läsa bibeln och andra gudliga böcker. Allt vad han förtjänade
sände han till sin fattiga moder i Stockholm. Detta var möjligt emedan han själv hade allt vad han till kläder och föda behövde av bruksägaren, »som fant honom för god, at hafwa omsorg för kroppens bergning, men lät honom, til upmuntran, likafullt behålla hwad han förwärfwade».
År 1770 skickades Dahl på hösten till Stockholm, för att genom studier ytter­ ligare förkovra sig. Han studerade matematik för professor Lindblom, metaller­ nas kännedom, rening och blandning för riksgewardien von Engeström samt ritkonsten för ingenjör Årre. Inom optiken lyckades Dahl med »den Konsten, som få händer komma til wåga med, at slipa Metall-Speglarne til Reflexions- Tuber» och säges i det närmaste ha förfärdigat en sådan tub av mästerlig nog­ grannhet, finhet och smak. Men när han sålunda, under tio års tid, varit av bru­ ket omvårdad och påkostad med tanke på den framtida återbäring man av honom skulle erhålla och den nya, »både lönande och Riket hedrande Slögd», som oförtövat på Stjernsund skulle upprättas, avled han, »til märkelig förlust för Wetenskaper och Slögder».
Sten Lundwall.
Meddelanden, DälDALUS 1952
179


FÖRFATTAREREGISTER
UNDER TJUGOTVÅ ÅR,
1931—1952


Ad1er, Gun:
Åskledare, en 1700-tals notis. 1944, s. 106.
Alm, Josef:
»Werchmestere». 1943, s. 99.
Althin, Torsten:
Industrihistoriska minnesmärken. 1932,5. 110. Polhemsstickan. 1932, s. m.
Carl Daniel Ekmans liv och person. 1935, s. 48.
Industrihistoriska minnesmärken. 1935,$. 106. »Hans papper äro brända!» 1938, s. 109. Sveriges andra ångmaskin. 1939, s. 50. Sveriges äldsta bevarade fartygspropeller. 1939. s- 94-
Augustin Ehrensvärds anteckningsbok från år 1729. 1939, s. 106.
Stjemsunds manufakturverk år 1729. 1940, s. 54.
Omdömen om det tekniska museet i Stock­ holm för 150 år sedan. 1940, s. 103. Kraftöverföringen Hellsjön—Grängesberg år 1893 i samtida beskrivning. 1940, s. 98.
Ett Polhemsspel vid Falu gruva. 1942, s. 94. Tjugo år. En återblick och några minnen. I944> s. 37.
Teknik i Miniatyr. 1944, s. 102.
Om polhemsknuten. 1944, s. 107. Elektrotekniska avdelningen på Tekniska Museet. 1945, s. xoy.
Gustaf Dalén. 1943, s. 37.
Teknik- och industrihistoria. 1946, s. 39. Thulin-samlingarna i Landskrona. 1946, s. 134-
Nya avdelningen 1947, 1948, s. 41.
Nya avdelningar 1948, 1949, s. 33. Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med G. Spaak),
1950, s. 41.
Backmans kassaskåp. 1950, s. 140.
Arkiv och föremål från Gripsholms och Kummelnäs Kemiska fabriker. 1951, s. 132. Italienska textilmaskiner i England under 1700-talet 1952, s. 117.
Ambrosiani, Sune:
Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, I. 1936, s. 66.
Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, II. 1937, s. 76.
Anbo, Lars:
Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46.
Andersson, Tore:
Den första vattenledningen? 1931, s. 117. Sveriges första järnbro? 1931, s. 118.
Den första svenska räknemaskinen? 1932, s. 106.
Martin Wibergs räknemaskin. 1933, s. 98. Notis om tidiga svenska ångmaskiner. 1933, s. 104.
Ängdriven karusell? 1934, s. 113.
»Elektriskt ägg?» 1935, s. 194.
Notis om ångsprutor. 1937, s. 107.
Andrén, Erik:
Rademachersmedjorna i Eskilstuna och de­ ras arkitekt. 1942, s. 40.
Anstrin, Hans:
Från handpappersbruk till maskindrift på 1830-talet. 1933, s. 68.
Bteckström, Arvid:
Arbets- och disciplinförhållanden vid Rör­ strands Porslinsfabrik under 1700-talet. 1934, s. 30.
Benedicks, Carl:
Förord till Emanuel Tranas uppsats om F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74.
Bergman, Gertrud:
Charles Apelquist. En pionjär inom den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige.
1932, s. 129.
Bjarme, Alfred:
Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46.
Björkbom, Carl:
Ett projekt att bygga en ångmaskin i Sveri­ ge år 1723. 1936, s. 80.
Teknisk dokumentation för hundra år se­ dan. 1932, s. 147.
Björnberg, Bertil: Tobaksmonopolets museum. 1948, s. 49.
Bodman, Gösta:
Förstärkning av otydlig bläckskrift, 1944,
s. 106.
R. W. Strehlenert. 1943, s. 47.
»Om chemiens natur», ett 1700-talsmanu-
skript (kommentarer). 1946, s. 63.
Klippans superfosfatfabrik 1837— 1875.
1947, s. 41.
Skotska släktnamn i svensk industri och
teknik. 1948, s. 77. 183
D/LDALUS1 93 1—1 952

DADALUS 1 931—1 952
184
Radioaktivering av vatten enligt John Lan-
dins patent. 1948, s. 142.
Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del I. 1949, s. 71.
Industri- och teknikhistoriskt kartotek på Tekniska Museet. 1949, s. 116.
Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del II. 1950, s. 53.
Pottasketillverkning i Sverige till 1700-talets mitt. 1950, s. 89.
Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del III. 1952, s. 103.
Boesen, Gudmund:
Stålskulptur i de Danske Kongers Krono- logiske Samling paa Rosenborg. 1941,5. 106.
Bäckström, Helmer:
Daguerreotypien i Sverige. 1943, s. 63. Talbots fotografier på papper. 1944, s. 61.
Carlqvist, Sten:
En masugnsmodell från 1700-talet. 1931, s. 121.
Polhems klädespress. 1932, s. 109.
Polhems flottbro. 1931, s. 109. Kanonborrningsmaskin från 1700-talet. 1934, s. 1x7.
K. Tekniska Högskolans ritningssamling. 1933, s. xoj.
Mudderpråm från år 1749. 1937, s. 108.
Christel1, Einar:
Data om fartygspropellern. 1934, s. 110.
Collberg, Gustaf:
»En telefon i varje hem». 1943, s. 8j.
Corin, Car1-Fredrik:
A. N. Edelcrant’z ångmaskinsprojekt år
1809. 1940, s. 72.
Eli, Bernhard:
Starkströmskabel på 360 meters djup. 1931, s. 82.
Falk, Erik:
Lahälls silververk. 1945, s. 97.
Forsberg, Karin:
Samling av inventioner. 1947, s. 123.
Rodga. Kring ett säteri och dess textilfabrik. 1951, s. 95.
Granmalm, Georg:
Bergsrådet Johan Erik Norberg. 1941, s. 66.
Grenande r-Nyberg, Gertrud: Beklädnadsindustriens historia. 1942, s. 102. Sömnadsindustrien. En översikt av dess uppkomst och utveckling i Sverige. 1946, s. 75.
Gu11bring-Odelberg, Maj:
Crystal Palace. Kring en färglitografi. 1944, s. 83.
Två böcker. 1945, s. 114.
Göransson, Edvard:
Arvid Johanssons boksamling. 1937, s. 108.
Hagen, Ellen:
Carl Bernhard Wadström. 1941, s. 78.
Hallerd t, Björn:
Strumpvävstolar av Christopher Polhem. 1931, s. 31.
Heckscher, Eli F.:
Christopher Polhem och hans tid. Anföran­ de på Polhemsdagen den 30 augusti 1951. 1932, s. 41.
Hellgren, Olof.
J. F. Lundin och hans ugnskonstruktioner.
1946, s. 31.
Hernmarck, Carl: Polhems snusdosa. 1942, s. 69.
Hessén, Gustaf:
Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. 1932, s. 60.
Hildebrand, Elis: Rinmansarkivet. 1939, s. 103.
Hubendick, E.:
»Mera arbete». 1931, s. 74.
Olika tiders uppfattning om temperatur­ begreppet. 1932, s. 78.
Perpetuum mobile. 1933, s. 86.
James Watts liv och verk. 1936, s. 96. Gasgeneratorn förr och nu. 1941, s. 38.
Hultberg, Gösta:
Martin von Wahrendorff. 1938, s. 88.
Humbla, Philibert:
Christopher Polhems järnvåg i Gävle, 1947, s. 118.
Hylander, Hans-
Hult-bokens proveniens. 1948, s. 147. Hessiska pumpen. Bidrag till centrifugal- pumpens tidigaste historia. 1931, s. 63.

Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och
Abraham Eurenius. 1952, s. 57.
Håkansson, Harald:
Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900. 1938, s. 72.
En elteknisk kuriositet. 1939, s. 107.
Jansson, August V.:
Släplinorna till Andrées polarballong. 1932, s. 112.
Johansson, Arvid:
Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. 1933, s. J2.
Ki11ig, Franz:
öländska slipverk och skurkvarnar. 1935, s. 76.
Kjellander, Rune G:son:
J. E. Erikson, en bortglömd konstruktör och industriman. 1947, s. 89.
Landberg, Erik:
En ångmaskinsritning. 1935, s. 106.
Lauritzen, Einar:
Svenska Filmsamfundets samlingar. 1940, s. 107.
»Carl XII»-filmen. 1941, s. 109.
Rörlig filmkamera förr och nu. 1942, s. 100. Edisons kinetoskop och »Svarta Maria». !943, s. 94.
När ljudfilmen kom till Stockholm. 1944, s. 100.
G. Méliés’ filmateljé och »Mannen med gummihuvudet». 1946, s. 140.
Len k, Torsten:
Daterat läskpapper. 1943, s. 94.
Linder, Gurli:
Om S. A. Andrée. 1934, s. 84.
L i n d h, Nils:
Hönsäters alunbruk. 1942, s. jo.
Lindmark, Gunnar:
Teknikhistoriska notiser ur gamla patent. 1949, s. 103.
Teknikhistoriska notiser. 1950, s. 121. 1951, s. 125.
Lindmark, Tore.
Ängteknikens utveckling efter James Watt. 1936, s. 118.
Lindskog, Inga:
Arvid Faxe och hans stenpapper. 1952, s. 172.
Lundeberg, Erik:
Hesselmanmotorn som bilmotor. 1931, s. 98.
Lundwall, Sten:
Christopher Polhems skärmaskiner för ur­ hjul. 1949, s. 51.
Astronomiskt ur av Christopher Polhem år 1690. 1951, s. 43.
Jacob Magnusson Dahl, urmakare på Stjern­
sund. 1952, s. 177.
Malmsten, Karl:
Från krigsingeniör till bergsingeniör. 1942, s. 60.
Martin, Harald:
Ciervas autogiro. 1933, s. 94.
Matthiesen, Lennart Way-:
John Ericssons varmluftmaskin. 1932, s. 86. En 1600-tals måttstav. 1933, s. 100.
K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, I. 1934, s. 107. Gotländska kalkugnar. 1935» s. 104.
K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, II. 1935, s. 109.
En precisionsmekaniker. 1937, s. 102.
Grov ankarkätting från Tönshammars Bruk.
1941, s. 106.
En analysvåg. 1941, s. 109.
Några historiska aluminiumföremål. 1943, s. 79.
Polhemsstickan II. 1944, s. 94.
Digelpressen — från trä till järn. 1946, s.
134.
S-formad ångturbin av Gustaf de Lavals konstruktion. 1947, s. 129.
Meyerson, Äke: Rationaliseringssträvanden vid svenska ge­ värsfaktorier under 1700-talets mitt. 1937, s. 90.
Carl Knutberg, 1937, s. 102.
En ritningsskatt. 1939, s. 68.
Montelius, Carl:
En uppfinnare berättar. 1945, s. 91.
Nauckhoff, Sigurd:
Sobreros nitroglycerin och Nobels spräng- olja. 1948, s. 89.
Neumeyer, Friedrich:
Carl August Ehrensvärds ballongteckningar. 1943. s. 55-
185
14
DÄ.DALUS193 1—1 9 5 2

DA.DALUS 1 931—1 952
186
Nihlén, John:
Spiselstolpen från Kullands gård. 1931, s. 114.
Nyströmer, C. Bertil:
Carl (Carlos) Nyströmer. 1937, s. 58.
Odencrants, Arvid:
Höganäs och Kullen år 1806. 1947, s. 79. T. A. Odencrants’ reseanteckningar i Skott­ land. 1948, s. 67.
Ur T. A. Odencrants’ dagbok. 1949, s. 63. Ur T. A. Odencrants’ reseanteckningar år
1807. 1951, s. 81.
Ohlson, Martin A.:
Viksbergsbacken. Kring museistadens på Kungl. Djurgården historia. 1952, s. 161.
Olsson, Reinhold:
Per Fredrik Heffner. 1949, s. 87.
Pich1er, Nils:
Automatisk brandalarm. 1939, s. 102.
Rang, Valdemar:
De gamla mudderverken i Malmö hamn. 1941, s. 100.
Rennerfelt, Ivar:
Flytande tillverkning av hästskor på 1880- talet. 1944, s. 73.
Rudberg, Erik:
Metallografiska Institutet. Tal vid invig­
ningen av institutets nya byggnad 6 sept. 1947. 1948, s. 55.
Rönno w, Sixten:
En glasbruksmålning. 1931, s. 108.
Ett par fotografiska inkunabler från 1850- talet. 1932, s. 100.
Bidrag till en svensk Tcchnologia Numis- matica. 1941, s. 84.
P. G. von Heidekens bruksvyer. 1942, s. 99. Svenskt Industri- och Handelsmuseum 1895 — 1909. 1943, s. 35.
»Naturselbstdruck». 1945, s. 116. Belöningsmedaljer inom industrien. 1946, s.
139-
Sahlin, Carl:
Svenska linbanekonstruktioner. 1931, s. 56. Nordens äldsta byggnadsritning. 1931, s. 116. Presskopiering av brev. 1931, s. 116.
Den första svenska blåkopian. 1931, s. 117. Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tid till omkring år 1850. 1932, s. 48. Det 100-åriga ölet i Dannemora bergslag. 1935, s. 88.
Vaskguld i norra Skandinavien och Fin­ land. 1936, s. 44.
De släta fingerringarna. 1938, s. 40. Ervalla bruk. Dess utrustning och drift un­ der 1600-talet. 1940, s. 38.
Tidigt användande av läskpapper. 1941, s. 108.
Simonsson, Sten:
Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta bruk. 1935, s. 96.
Om mältning och brygd vid några gamla bruk. 1938, s. 104.
Sjöstedt, Georg:
Ljuskänsliga skiktets idéhistoria. 1947, s. 69.
Sköldberg, Sven:
Christopher Polhems Konstige Tapp. 1939, s. 86.
Till blixtlåsens historia. 1940, s. 84. Beskrivning av Edelcrantz’ ångmaskin. 1940, s. 80.
Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Judsons originalblixtlås till Tekniska Mu­ seet. 1942, s. 106.
Smedberg, Richard:
Äldre förslag till tunnel under Öresund. 1947, s. 42.
Carl Edw. Norström. Ett hundraårsminne. 1948, s. 61.
Smedinger, Fle1ge:
J. G. Darell, en pionjär inom eltekniken. 1940, s. 100.
Spaak, George:
Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg (Tills, med T. Althin). 1950, s. 41.
Männen kring Carl Daniel Ekman. 1951, s. 109.
Stolt z, Elof:
De skandinaviska alunbruken. 1934, s. 96.
Svedberg, Ivar:
Andrées ballonghus. 1931, s. 88.

Svensson, Helge:
Jonas Wenströms-utställningen 1933. 1934, s. 102.
Tandberg, John:
Esaias Tegnér och magnetismen. 1939, s. 78.
T rana, Emanuel:
F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933. s. 74.
Tranaeus, Bertil: Företagstidskrifter. 1948, s. 150.
Trotzig, Dag:
Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjernsund. 1938, s. 56.
Törnebohm, Hilding:
Måttens mästare, C. E. Johansson. 1944, s. 53.
Weibull, Waloddi:
Alexander Lagermans livsgärning. 1934, s. 68.
Matematiken, maskinen och människan. 1952, s. 47.
Westerberg, Charles:
P. E. Fahlberg. En pionjär på elektrotekni­ kens område. 1951, s. 133.
Westerlund, Gunnar:
Talmaskinens uppfinnare. 1942, s. 78. Grammofonen i varumärket. 1943, s. 103. Fonografen och grammofonen. 1945, s. 119.
Ångström, Tord:
Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. 1932, s. 74.
Äström, Irma:
Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet. 1950, s. 65.
DälDALUSI 93 1—1 952
187



ZANDER & INGESTROM
ELEKTRO-ZETA-ÅNGPANNOR
Den största elektriska ångpanneanläggningen i Europa om
54 OOO kW och 25 atö är konstruerad och levererad av oss.
ZETA elångpannor med en sammanlagd effekt av c:a 1,7 miljoner kW ha installe- rats för olika ändamål i enheter upp till 30 000 kW effekt, lOOOO V spänning och 40 atö arbetstryck.
AKTIEBOLAGET
ZANDER & INGESTRÖM STOCKHOLM

VATTENRENING
ZANDER & INGESTROM
Roterande silar för 150 OOO l/min., levererade till Norrbottens Järnverk AB.
När en längre gående rening av vattnet icke är motiverad såsom ofta i fråga om
kylvatten, kan det vara lämpligt att avlägsna största delen av de mekaniska för­
oreningarna med
ROTERANDE SILAR
JERFED-SILEN, som vi nu föra i marknaden, har gjort sig känd som en prak­
tisk, effektiv och driftsäker reningsapparat.
Vi leverera även:
Snabbfilter, snabbfällare, omrörare, doseringsapparater, jonbytesfilter, aktivt kol.
AKTIEBOLAGET
ZANDER & INGESTRÖM STOCKHOLM

JONKÖPINGS MEKANISKA
WERKSTADS AKTIEBOLAG ♦JMW* PUMPAR
Sedan vi 1950 förvärvade Jönköpings Mekaniska W erkstads Aktiebolag, som är Skandinaviens största tillverkare av centrifugalpumpar, kompletteras vår mer än 50-åriga erfarenhet om centrifugalpumparnas användning på teknikens olika om­ råden av JMW:s nästan lika långa erfarenhet om pumparnas konstruktion, till­ verkning och bruk.
Bilden visar en JMW-pump för ångpannematning. Kapacitet: 300 l/m vid 300 m. Även ångturbinen är tillverkad av JMW.
AKTIEBOLAGET
ZANDER & INGESTRÖM STOCKHOLM

IMO-HYDRAULIK
AKTIEBOLAGET IMO-INDUSTRI
Den tunga industrien, i synnerhet järnhanteringen, har i
mycket stor utsträckning tagit IMO-hydrauliken i sin tjänst för utförande av rörelser, när stora krafter, enkel manövre­ ring och driftsäkerhet fordras. Bilden är från AB Kanthal, Hallstahammar.
AKTIEBOLAGET
ZANDER & INGESTRÖM STO C K H O L M
—^ ^^
I MO

AKTIEBOLAGET SEPARATOR
ALFAlAyAL VÄRMEVÄXLARE
En besparing av
1,3 ton kol per timme
gör en av landets större sulfatfabriker med de fyra ALFA-LAVAL värmeväxlare som synas på den övre bilden.
Den lilla bilden här bredvid visar hur bekvämt och effektivt en ALFA-LAVAL värmeväxlare göres ren.
■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■i
AKTIEBOLAGET
ZANDER & INGESTRÖM STO C K H O L M

ZANDER & INGESTRÖM
CENTRAL DRIFTKONTROLL
Till
LOUDDENS RENINGSVERK STOCKHOLM ha vi förutom driftkontroll- anläggningar levererat
FJÄRRSTYRDA PUMPAR VENTILER
KLORERINGS- APPARATER o. s. v.
Venturikanalmätare vid Louddens reningsverk.
AKTIEBOLAGET
ZANDER & INGESTROM STO C K H O L M

KRAFTANLÄGGNINGAR VATTEN UPPFORDRINGSVERK PUMPAR OCH KOMPRESSORER ELEKTRISKA ÅNGPANNOR
IM O-PUMPAR IMO-MOTORER IMO-HYDRAULIK INDUSTRISEPARATORER VÄRMEVÄXLARE
V A TTENRENING
mätare och instrument

SVENSK INGENIÖRSKONST OCH
INDUSTRI I ANNONSER FRÅN
Allmänna Svenska Elektriska AB Avesta Jernverks AB
E. A. Bergs Fabriks AB
AB Bofors
AB de Lavals Ångturbin Fagersta Bruks AB
AB Malcus Fiolmquist AB C. E. Johansson
AB Karlstads Mekaniska Werkstad Köpings Mekaniska Verkstads AB Lumalampan AB
Nitroglycerin AB
NKI-skolan
AB Nordiska Armaturfabrikerna Ramnäs AB
Sandvikens Jernverks AB Sieverts Kabelverk
AB Slipmaterial-Naxos Smedjebackens Valsverks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Cementförsäljnings AB,
Cementa
AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Turbinfabriksaktiebolaget
Ljungström
Telefon AB L M Ericsson Uddeholms AB
AB Zander & Ingeström Örebro Pappersbruks AB

SNOWCEM
Ett hus åldras ganska fort — fukt, sot, smuts och frost angri­ per fasadputsen och gör att färgen blir grådaskig och fläckig eller flagar av.
SNOWCEM håller angriparna i schack.
SNOWCEM är regnsäker och kan följaktligen även tvättas med vatten.
Vill Ni hålla fukten ute och värmen inne — använd då SNOWCEM, den vattenavvisande ytfärgen på vitcementbas. Den minskning av bränsleåtgången som man vinner genom att SNOWCEM-färga kan enligt beräkning ge upp till 10 % lägre eldningskostnader.
CEMENTA • MALM O
Jag vill veta mer om Snowcem. V. g. sänd mig broschyren ^Snowcem-färgen som får bukt med fukt”.
NAMN: .................................................................................................................................................... A D R E S S : ...........................................................
POSTADRESS
Daedalus 1952

Blott 60 m från Hammarforsens nya kraftstation
med dess ömtåliga elektriska maskiner sprängdes ett 30 m långt och 4,5 m högt bergparti på 583 m3 granit, ovanpå vilket byggts en större fångdamm av timmer och träspånt.
Endast i bcrgpartict placerades laddningar. Detta skedde från nedströmsschaktet, medan detta var tomt från vatten. 134 st 3—8 m djupa liggare bor­ rades i 5 rader. För att berget skulle slås sönder i upplastningsbara stycken, sattes borrhålen med blott c:a 1 m mellanrum och laddades till 2/3 med totalt 410 kg Gummidynamit. Skotten för­ sågs med elektriska djupvattensprängkapslar, vil­ kas ledningar räckte upp till fångdammens krön.
Sprängämnen • 1'ä n d m edel
från kraftstation
För att skydda kraftstationen och kringliggande bebyggelse sattes berget under vatten och spräng­ ningen utfördes sedan med 1—2 sek intervaller. Sprängningen gick efter beräkning och gav ett utmärkt resultat: Fångdammen sprängdes bort, berget sprängdes sönder till lämpligt styckefall och en betydande del därav kastades ut på stort vattendjup. Inga skador åstadkoms.
DYNAMIT NITROGLYCERIN AB • GYTTORP
Krut • Ja k ta m ni 11 n i t io n

ÖREBRO PAPPERSBRUK
Tillverkningar:
Kraftpapper Vattentätt kraftpapper Krepperat kraftpapper Papperssäckar
Papp
Kartong
ÖREBRO PAPPERSBRUKS AKTIEBOLAG ÖREBRO ^ Tel. 241 45

Precision och kunnighet...
Att göra verktyg — dvs. de pre-
eisionstillverkade hjälpmedel med vilka tusentals olika delar mass­ tillverkas — det är en konst som man tillfullo behärskar hos L M Ericsson.
Precision och kunnighet präglar arbetet på L M Ericssons verktygs­ avdelning. Gammal hantverksskick­ lighet och moderna tekniska hjälp­ medel går här hand i hand och re­ sulterar i tusen och åter tusen sinn­ rika verktyg av olika slag.
Endast yrkets skolning har kunnat ge personalen det lätta handlaget ined verktygsmaskiner, med jiggar och stanshyvlar. Och endast en samlad erfarenhet och yrkesskick­ lighet har gjort LM-märket till en symbol för hög kvalitet.
Tre kvarts sekel
av teleteknisk utveckling
banbrytande telefonmodellerna av 1895 och 1931, det automatiska tele­ fonsystemet med 500-linjers väljare — som följts av andra L M Ericsson- system med stor spridning — och det högmoderna bärfrekvenssystemet för långdistanstelefoni, för att näm­ na några exempel.
Bakom allt detta ligger många män­ niskors samlade ansträngningar och energi. I konstruktionssalar, labora­ torier och verkstä­
der pågår arbetet oavbrutet för att som alltid hålla L M
Ericssonprodukter- na på toppen.
Den 1
hade 75 år förflutit sedan Lars Magnus Ericsson startade sin lilla verkstad vid Drottninggatan i Stockholm.
Från en blygsam början har företa­ get vuxit till en världskoncern, re­ presenterad i ett 60-tal länder och sysselsättande omkring 30 000 perso­ ner världen runt. Enbart i Sverige ger ”L M” arbete åt ca 13 000 personer.
Koncernens tillverkning omfattar praktiskt taget all slags teleteknisk materiel. Många av L M Ericssons produkter har vunnit världsrykte: de
april 1951
Ill
TELEFONAKTIEBOLAGET L M ERICSSON

Smidesarbetet lägger grunden till kvaliteten...
Första tempot i vår tillverkningskedja är i allmänhet smid-
ningen. Materialet uppvärmes härvid till en förut bestämd temperatur och bearbetas till form i olika smidningsmaskiner. För högt driven uppvärmning verkar kvalitetsförsämrande och kan ruinera det allra bästa utgångsmaterial.
God smidning av erfarna yrkesarbetare, vilka känna ansvar för HAJ-MÄRKETS höga kvalitet, parad med en modern utrustning och en noggrann kontroll ger ett bra utgångsläge
samt bidrager till att säkra slutproduk­ tens höga standard.
kANNER att verktyg
E. A. BERGS FABRIKS AKTIEBOLAG • ESKILSTUNA

Oenom de förbättrade metoder
Fagersta Bruks AB infört för framställning av surt bessemer- stål har bessemerprocessen upp­ levt en renässans i vårt land. Det nya stålverket i Fagersta inrym­ mer bl.a. två 20-tons konvertrar.

KÖPINGS FRÄSAAASKINER
Vi tillverka såväl Universal-, Plan- som Vertikal-Fräsmaskiner av modernaste
konstruktion i olika storlekar och utföranden, ägnade för tidsenlig produktion.
Bilden visar vår VERTIKALFRÄSMASKIN typ VF 1
21 spindelhastigheter i geom. serie 19,4—1280 r/m.
Bordets storlek är 1200x300 mm, med 24 matningar samt med snabbtransport i alla riktningar.
Spindelhuvudet är vridbart med autom. matning och snabbtransport av spindeln, som är lagrad i cyl. rullager. Spindel­ drivningens alla kugghjul äro av legerat stål, och axlarna äro lagrade i koniska efterställbara rullager.
KÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AB • KÖPING

Det beror inte
på svarvaren bara
Svarvaren har ett intressant yrke. Det fordrar lång lärotid, det kräver sin man.
En skicklig svarvare trollar med maskiner och material. Utnytt­ jar möjligheterna. Han tjänar och hans företag tjänar — på hans kunnighet och omtanke.
Inte ens den skickligaste musiker kan locka rena toner ur ett ostämt instrument. En svarvare får vara aldrig så skicklig. Med dåliga hjälpmedel når han inga resultat.
Maskinen och verktyget — det är svarvarens instrument. Ställ honom vid en bra maskin, ge honom först­ klassiga verktyg. Då når han goda resultat.
Vad är det som bestämmer arbetstakten? Det är inte bara svarvaren. I första hand är det skärhastigheten, matningen och skär­
djupet, som avgör vilken tid svarvningen tar.
Det fordras en treklang-, yrkesskicklighet, bra maskiner och SANDVIK COROMANT svarvstål
med hårdmetallskär.
Yrkesarbetaren vill komma till sin rätt. Svarven skall ut­ nyttjas. SANDVIK CORO­ MANT svarvstål ger båda chansen att visa vad de duger till.
SANDVIK
Coromcuvt
svarvstål
SANDVIKENS JERNVERKS AKTIEBOLAG • SANDVIKEN

Kraft och värme
från samma turbingenerator
De ständigt stigande priserna på de för Nordens
folk nödvändiga importbränslena ha gjort, att man på flera håll börjat inrikta sig på att nedbringa bränslebehovet genom att ersätta de många privata, oekonomiska värmepannorna med stora ekonomis­ ka centraler för hela stadsdelars eller samhällens behov av värme för bostäder och industrier. Dessa centraler utformas lämpligen som ångkraftverk med ångpannor för högt tryck och mottrycks- eller av- tappnings-kondenseringsturbiner, som ångan får passera innan den med lägre tryck sändes till för­ brukare eller användes för beredning av hetvatten för distribution. Dylika turbiner kunna med lägsta tänkbara kostnad för bränsle lämna ett betydelse­ fullt tillskott till samhällenas energiförsörjning.
AB DE LUA1A Kontor och verkstäder: Saltsjö-Järln, Stockholm.
Vid Helsingfors Elverk bygges ett fjärrvär­ meverk, till vilket vi skola leverera ett 30 000 kW turbinaggregat, som skall arbeta med ett ångtryck av 64 atö och en maximal ångtem- peratur av 510° C.
Även Göteborgs Elverk bygger för närvaran­ de ett värmeverk, till vilket vi skola leverera ett 20 000 kW turbinaggregat, som skall ar­ beta med ett ångtryck av 100 atö och en maximal ångtemperatur av 530° C.
Båda turbinaggregaten få en termisk verk­ ningsgrad vid fjärrvärmedrift av
95%
ANGTURBI1 Telefon 16 25 10

merän 10.000.000
liter per minut!
Kloakpump för 12.000 l/m
vid 6 m uppfordringshöjd (Röranslutning 300 mm)
Denna vattenmängd kan levereras av de 2.600 Zetapumpar, som vi tillverkat för kommunala vatten- och avloppsverk i Sverige. Om alla dessa pumpar vore i drift samtidigt, skulle vattenmängden bli mer än 2.000 liter per dygn
för varje invånare i Sverige.
För kommunala avloppsverk i Sverige har vi tillverkat regnvattenpumpar med stora kapa­ citeter samt kloakvattenpumpar med kraftigt utförande och stora genomloppsareor i pump­ hus och pumphjul. Hjulen i kloakpumparna är så utformade att föroreningar ej kan fastna och nedsätta kapaciteten.
För kommunala vattenverk i Sverige har vi tillverkat 2.100 pumpar med en sammanlagd kapacitet av 5.000.000 liter/minut.
ÅNGTURBIN Telefon 16 23 10
AB DE LAVALS Kontor och verkstäder: Saltsjö-Järla, Stockholm.

En epok i mätteknikens historia
Sorteringsautomat
med CO Delta- meter för klass- ning av detaljer efter mått i tre grupper.
Automatisk
mätning och
sortering
med hjälp av
CO Deltameter
CO Deltameter är ett luftdrivet längdmätningsinstrument med stor noggrannhet. Mätsystemet utgöres av ett balanserat differentialsystem och konstruktionen medför dels att instrumentet är relativt okänsligt för tryckvariationer hos den tillförda luften dels att avsevärda ställ- krafter erhållas.
Deltametern kan därför lätt förses med anordningar för automatisk mät­ ning och sortering, kontinuerlig mätning, registrering o. dyl.
Deltametern lämpar sig även för fjärrmätning och fjärrinställning samt för mätning på svåråtkomliga ställen.
När det gäller mätning konsultera
AKTIEBOLAGETCEl0 H A N S S 0 N ESKILSTUNA

Det svenska
— en rad nya
elektrotekniska världsrekord
Den första 220 kV kraftöverföring­ en i Europa färdigställdes i Sverige år 1936 med transformatorer och apparatutrustning från ASEA. Sys­ temet är numera utbyggt till 6 paral­ lella ledningar på tillsammans 3 000 km längd och överför ca 1 500 000 kW.
År 1946 beslutades utbyggandet av Harsprånget, Sveriges största vat­
tenfall. Kraften måste överföras nä­ ra 1000 km, och den maximala driftspänningen blev efter noggran­ na undersökningar fastställd till 400 kV. Även denna anläggning, som togs i drift med full spänning i bör­ jan av april 1952, har utbyggts med generatorer, transformatorer och erforderlig högspänningsutrustning av ASEA:s fabrikat.
Till kraftstationen i Harsprånget har ASEA levererat tre vertikala ge­ neratorer på vardera 105 000 kVA, således maskiner av samma stor- leksklass som världens största.
Transformatorleveransen omfattar 34 enfasenheter för 380 kV, i stor­ lekar för 43 500—115 000 kVA och avsedda att bilda trefasgrupper för
ASEA
upp till 345 000 kVA. Några av des- sa transformatorer äro bland de största som någonsin tillverkats. Den största trelindningstransforma- torgruppens märkeffekt skulle i två- lindningstransformatorer motsvara 450 000 kVA, och byggda för max. 220 kV i stället för som nu 400 kV, med samma kärna och med samma totalvikt, skulle märkeffekten över­ stiga 200 000 kVA per enhet — siff­ ror som var och en betyda nya re­ kordnoteringar.
I ASEA:s leverans av högspän- ningsapparater ingår ett antal tryck- luftsbrytare för 380 kV, 1200 A och en bryteffekt av 8 000 MVA även­ som frånskilj are, mättransformato- rer och ventilavledare.
I dag som alltid står ASEA i förs­ ta ledet när det gäller starkströms- elektroteknikens utveckling. Utnytt­ ja vår erfarenhet.
Överdelen av en 380 kV genomföring för transformatorerna till Harsprånget vid 900 kV mot jord i samband med över- magnetiseringsprovet på modelltransformatorn.
Till vänster: 115 000 kVA, 380 kV, enfastransformator under montering.

NAF
dränerings- och
utblåsningsventiler
av slidtyp
Kontinuerlig forxlining Precision i tillverkningen Hinutiös kontroll
skapar NAF kvalitet
Vid manövrering av ventilen, som sker genom ett halvt varvs vrid- ning av hävarnien, glider sliden mot sätet under hela rörelsen, var­ vid eventuella föroreningar un­ danskjutas.
Denna konstruktion gör därför ventilen väl lämpad för drift med förorenade medier.
NAF dränerings- och ulblåsnings- ventiler tillverkas i dimensioner­ na ansl. nr 15—50 för tryck och temperaturer upp till 64 at ö res­ pektive 500°C. Begär katalog­ blad och närmare uppgifter.
AB NORDISKA
Tätningsytorna
För att utröna lälningsytornas livs­ längd ha provkörningar utförts un­ der såväl normala som försvårade driftsförhållanden. I det senare fal­ let hade ångan förorenats med be­ tydande mängder rostflagor, fosfat­ slam, gjuterisand och svetspärlor. Proven avbrötos efter 60000 man­ övreringar. Tätningsytorna voro då fortfarande i fullgott skick och ven­ tilen fullständigt tät.
Tätningsmaterialets
förmåga att motstå ihopskärning när två ytor glida mot varandra vid högt tryck och hög temperatur un- dersökes i en specialbyggd apparat. Särskilt när det gäller ventiler av slidtyp är ovannämnda egenskap hos materialet av stor betydelse, och resultatet av provet blir en av de faktorer, som avgör valet av lämp­ ligaste tätningsmaterial för NAF armaturen.
r
LINKÖPING ,
Sundsvall 29060 229480 191119 "StÄlerichs’ 5440
Användningsområden
För dränering av ångledningar och utblåsning av slam ur ång­ pannor samt liknande arbetsför­ hållanden.Ventilernaersättamed fördel såväl kuggstångsventiler som kikkranar.
A R/Y\ ATU R F A B R I KE R N A
Linköping Stockholm Göteborg Malmö

STORA KOPPARBERG
larn
stal
tra
kem. produkter
STORA KOPPARBERGS BERGSLAGS AKTIEBOLAG

För betongarbeten
SAS-ARMERINGSJXRN
«ch SA-NÄT
Där stora krav ställas på utförda be­
Begär ofjert
SMEDJEBACKENS VALSVERKS A.B
Telefon: 711 20
tongarbeten, såsom för kraftstationer, broar, hamnanläggningar, fabriks­ byggnader, flygfält och hangarer m.m., användas numera våra högvärdiga ar- meringsjärn S-dS 60 och SAS 40 samt SA- armeringsnät för armeringen.
SAS-armeringsjärn
# behöva inga ändkrokar,
# giva mindre sprickor i betongen,
0 minska järnåtgången,
0 utnyttja dessa järns håga sträckgräns,
# förbilliga konstruktionen,
# levereras i bockat eller obockat utförande.
SA-nät
O Bredder upp till 4 m.
9 Troddimensioner 2—12 mm.
# Plana mattor eller i rullar.
# Rutstorlek fr. o. m. 50 mm och uppåt.
# Variabel rutstorlek inom samma matta en­
ligt kundens önskan.
# Standarddimensioner som lagervara.


ton lättare
ankarkätting
Till vart och ett av de här avbildade fartygen har Ramnäs Bruk levererat 550 m 21/4// ankarkätting, tillverkad av högvärdigt material i normaliserat utförande. Kätting- vikten i vanligt material skulle ha blivit 56,5 ton per fartyg mot 42 ton nu och dimensionen 29/16". Viktminsk­ ningen utgör således 14,5 ton eller 25% per fartyg. Kättingutrustningen är i samtliga fall enligt Lloyds Register’s bestämmelser.
SÄKER SOM EN
KÄTTING
• RamnäsBruktillverkarfar- tygskätting med dim. t. o. m. 3 9/16".
• Specialitet: Viktbesparande högvärdig fartygskätting.
• Snabba reparationer av all slags kätting.
RAMNÄS BRUKS AKTIEBOLAG RAMNÄS
TEL. HALLSTAHAMMAR 35100
1

Den senaste utbyggnaden av Statens
Vattenfallsverks Ångkraftverk i Västerås har nu tagits i drift
\
^ den andra 65.000 kW
STAL- turbinen
(Enligt Svenska Elverksförening- ens Statistik för driftåret 1949 ut­ gjorde maximal-effekten för Mal­ mö 54820 kW samt medel-effek­ ten för Göteborg och Malmö till­ sammans 64971 kW.)
STAL-TURBINER i Statens Vattenfallsverks Ångkraftverk i Västerås
År 1917- 7000 kW
„ 1919- 14000 kW
„ 1932- 50000 kW
„ 1933- 27000 kW
„ 1949- 65000 kW
„ 1951- 65000 kW
STAL-turbiner av dubbelrotationstyp ut­ föras för effekter från 600 kW och uppåt. I Finspång tillverkade ångturbiner finnas installerade i 43 länder med en samman­ lagd effekt av över
(I utlandet lie.enstillverkade turbiner ej medräknade.)
[Enligt Svenska Vattenkraftföreningens Publ. 422 (1951:7) uppgick Sveriges utbyggda vattenkraft vid årsskiftet 1950/51 till totalt 3232000 kW.]
Komplett skovehystem till 65000 kWSTAL-turbin i Västerås Ångkraftverk.
ÅNGTURBINER GASTURBINER . KYLMASKINER SVENSKA TURBINFABRIKS AKTIEBOLAGET LJUNGSTRÖM • FINSPÅNG

öa6
Det var Avesta, som först började tillverka rostfritt, syrafast och eldhärdigt stål i
Sverige. Under de gångna decennierna har en rik fond av konstruktiv erfarenhet och intim kännedom om dessa stål gjort Avesta till specialister på området. Modern forskningsanstalt arbetar dygnet runt för att ytterligare utvidga kunskapen om stå­ len och anpassa dem för kraven i morgondagens samhälle. Välj därför Avesta rost­ fritt för apparatur och utrustningar inom livsmedelsindustri och teknisk industri, Avesta syrafast för salpetersyra-, konstgödsel-, m.fl. kemiska industrier, Avesta eldhärdigt för värmeväxlare, glödgpannor, reaktionsmotorer, mm.
Gtvetita

Lagringsfickor, till-
mätningsanordning och blandningskollergång.
Gummibandtranspor- törer för transport av retursand till sandbe­ redningen.
Elevatorer, sikt, fördel- ningsskiva, automatisk bevattningsanordning och blandningstrans- portör.
Tala
M 1UALCUS
Vi utföra sandberedningsanläggningar för varierande sandsorter och kapacitets­ behov samt alla i branschen förekommande maskiner av modernaste slag.
AB. MALCUS HOLMQUIST • HALMSTAD

VÄSTERVIKS rädförgod slipekonomv
Centerlesslipning
Svenska slipares problem har gett oss mångsi* dig erfarenhet. Vi har tillgodogjort oss denna, då vi breddat vårt produktionsprogram och byggt upp vår lagerhållning. I stor utsträck* ning kan vi från lager leverera slipskivor som ger toppresultat.
Allmän rekommendation för genom*
gångsslipning:
Ohärdat stål......... CORALON 31A60—LVA
Härdat „ ......... Rostfritt .............
ALUMO 62A60—M5VA SICTO 15C60—K5VT
Tips för sliparen:
• Utbalansera slipski» van väl.
• Se till att vid genom* gångsslipning regler* skivan och slipskivan är av samma bredd.
• Kontrollera frammat* ningsvinkeln, tillsätt* ningen samt regler* skivans hastighet.
• Inställ stödskenan så högt som möjligt utan att arbetsstycket lät* tar från stödet.
• Se till att arbetsstyc* ket vid genomgångs* slipning ärstyrti hela sin längd ända tills det lämnar skivorna.

KMW i"~£crsk
Vid Pappersbrukens Centrallaboratorium, Svenska
Träforskningsinstitutet, bedrives sedan några år tillbaka ett intensivt forskningsarbete på en spe­ cialbyggd KMW laboratoriemaskin.
Denna maskin är så konstruerad, att den kan köras alternativt som:
Yankeemaskin för ensidigt glättat papper, med såväl öppen som sluten filtföring i olika kombi­ nationer.
Mångcylindermaskin för liksidigt glättat papper med olika filtföringskombinationer i presspartiet. Kombinerad maskin för ensidigt glättat papper. Kartongmaskin antingen som yankeemaskin eller kombinerad maskin för ensidig eller liksidig kartong.
Upptagningsmaskin för cellulosa.
Inloppsbredd 880 mm Total långd ca 50 m Max. hastighet: tira- och pressparti 500 m/min torkparti . . ' . 200 m/min
Min. hastighet...................................... 10 m/min

DEN GÄNGEN
behövdes en armatur, som kunde uthärda påfrestningarna i lokaler
med svåra atmosfåriska förhållanden och ge säkerhet mot brandfara. Brevet från Alingsås Bomulls Väfveri AB visar att GEBE-armaturen fyllt fordringarna väl. Efter mer ån 25 års tjänst är armaturen fortfarande i fullgott skick.
rit^1
09 .v-*'
1 v Ä yv °c( . '' \
^ V s
^ VvC^^°' ai\V> %
^ ,v V
^^ät ^ • ,ä®
o ^^°\
v.
^
•äe\c&Y ^
AV ^
^
^ v,
n-C
fordras dessulöiTf; att en armatur skall ge god belysning. GEBE-aystemet har från sin blygsamma början 1923 stän- följt med utvecklingen och omfattar nu ett stort system armaturer för glödlampor och lysrör, som både fylla alla krav på säkerhet och dessutom tillfredsställa nutidens höga
fordringar på en god belysningsarmatur.
SIEVERTS
KABELVERK

Från martinverken i Hagfors. Efter en gouache av Eigil Schwab.
ddeholms aktiebolag förädlar de värmländska stålmalmerna och den värmländska skogen. Från verken i Hagfors, Munkfors, Nykroppa och Storfors komma järn- och stålprodukter för snart sagt alla tänkbara ändamål, och Skoghallsverken framställa viskos- och ädelcellulosa, sulfit och sulfat, kraftpapper, kraftsäckar, gummerat papper, trävaror
samt en mångfald kemiska produkter.
Ett värmlandsnamn med världsrykte

utbildningens problem
NKI:s stora kursprogram möjliggör
effektiv kombination av olika studieformer per korrespondens.
Erfarenheten har visat, att samordning av enskilda studier per korrespondens och gruppstudier leder till utmärkta resultat vid personalutbildning. Ur företa- gets synpunkt är självverksamheten hos de anställda förtjänt av all uppmuntran, och denna får genom in­ dividuellt utformade korrespondensstudier en ovär­ derlig stimulans. Dessa studier kan läggas så, att de studerande sköter sina korrespondensstudier indivi­ duellt, medan företagets tjänstemän vid gemensamma sammankomster informerar eller instruerar om till- lämpningen av lärdomarna inom företaget. NKI-sko- lan har på detta område stor erfarenhet att bygga på och ger med sitt stora kursprogram utmärkta möjlig­ heter till kombinationer av ämnen och kurser.
NKI-skolan
S:t Eriksgatan 33 Stockholm
NKI:s specialister på personalut­ bildning står till förfogande.
Varje fråga av detta slag tas upp till individuell bedömning av NKI:s specialister på personal­ utbildning i intimt samarbete med vederbö­ rande företag. Därigenom får varje problem en lösning, som direkt ansluter sig till de spe­ ciella förhållandena och önskemålen hos upp­ dragsgivaren. Broschyr om N Kl-utbildning sändes kostnadsfritt.
Några av de företag, som anlitar NKI för personalutbildning:
AB Aerotransport
AB Papyrus
AB Robo
AB SkAnska(ementgjuteriet
Jönköping och Malmö ASEA-koncernen
Billeruds AB
Botors AB
Gamlestadens Fabrikers AB GöteborgsKontoristförening
Jernkontorets Gruvbyré Kohlswa Jernverks AB Kungl. Sjökrigsskolan Kungl.Vattenfallsstyrelsen Marinförvaltningen Mölnlycke Väfveri AB Ernst Nilsson AB
SAAB Linköping
Statens Hantverksinstitut Svenska Mekanförbundet
Svenska Metallverken Sveriges Hantverks- och
Smäindustriorganisation Sydsvenska
Kraftaktiebolaget Telefonaktiebolaget
L. M. Ericsson Thulebolagen Åhlén A Holm AB
Genom de moderna kurserna, det omfattande kursprogrammet — Sve­ riges största — och den för NKI- skolan speciella studieservice, som ges åt varje elev, medför NKI-ut­ bildningen många särskilda fördelar.

Teknisk service
Vid varje SSCSiF-kontor finns specialutbildade konstruktörer
och montageingenjörer, beredda att bistå Er vid lagervalet och utföra eller övervaka monteringen. Till främjande av den tekniska servicen äger ett regelbundet utbyte av tekniska erfarenheter rum mellan SBDSlFrs kontor i olika länder.
FUR VARJE STÄLLE DET RÄTTA LAGRET

Påläggningen av lys=
pulvret i Lumas lysrör sker i denna maskin.
Det är från LUMA som ljuset kommer