Daedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1959 TEKNISKA MUSEET • STOCKHOLM 1959    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1959 DAlDALUS f  D äl D A L U S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 5 9 STOCKHOLM 1959 Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin. Vid återgivandet av text eller bilder angives såsom källa: Daedalus 1959. Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 1959. Typografi: Anders Billow. INLEDNING IVOÖ har varit Tekniska Museets trettiofemte arbetsår. Tack vare bidrag i olika former från företag inom skogs-, trä-, cellulosa- och pappersindustrierna samt anslag från prisutjämningsavgiftsmedel ha de avslutande arbetena med iordningsställandet av museets avdel­ ning för skog, trä, cellulosa och papper kunnat fullföljas så att avdel­ ningen vid årsskiftet 1958/59 var i det närmaste färdigställd för att kunna öppnas för allmänheten. Ytterligare avdelningar planeras i för dem reserverat utrymme i museibyggnaden. Det är vår förhoppning att den medverkan från museets intressenter, som museet tidigare fått för liknande ändamål, skall fortsätta liksom det stöd från industriens sida, som museet åt­ njuter för bekostande av det dagliga arbetet med museets öppethål­ lande, arbetet i magasin, arkiv och verkstäder samt för byggnadens skötsel och underhåll. För välvilligt bistånd med anslag, gåvor till samlingarna och an­ nan medverkan till museets förkovran under det gångna arbetsåret uttalas vår tacksamhet. AXEL GJÖRES Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet GUNNAR SUNDBLAD Ordförande i Föreningen Tekniska Museet 5  INNEHALL Inledning .......................................................................i Contents in English. ............................................................. . 8 D a e d a l u s ..................................................................................................9 Redogörelser. . . . . . . Tekniska Museet under år 1958 . . . Föreningen Tekniska Museet under år 1958 Filmhistoriska Samlingarna under år 1958 11 33 37 . 41 47 55 73 89 145 . 155 . 167 . . . ^Gunnar Sundblad, Skog, trä, cellulosa och papper . Avhandlingar. Sten G. Lindberg, Kepler, Newton och Lunik Arvid Basckström, Kongl. Modellkammaren ... 3? Torsten Althin, C. G. Wittenström Manne Hofrén, Värnaby Bruk ..... y/ Svante Stubelius, Den heliga skruven /f Cecilia Ringius, Elektroteknisk terminologi . . Gunnar Lindmark, Teknikhistoriska notiser . . Författareregister 1931—1959............................................ Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . . . 175 . 181 ... ..... ...... CONTENTS Contents of Dasdalus 1959. Transactions of Tekniska Museet, Stockholm, Sweden .................................................................................................. 7 G. Sundblad: Brief record of the development of the forestry, cellulose industryandpaper-makinginSwedenduringfivecenturies. ... S. G. Lindberg: Viewpoints on changes in the human conception of the Universe from the days of Kepler and Newton to our sputnik age. . . 47 A. Basckström: Comprehensive account of the vicissitudes of the Swed- ish Royal Model Chamber from the early i8th Century, a great number of models still existing andpreserved at Tekniska Museet........................ 55 T. Althin: Life story of C. G. Wittenström, constructor of iron-works in Russia, India and Sweden during the i86o’s and 1870*5, inventor of me- thods for using aluminium in steel-making and of oil-heated furnaces for iron and Steel production.......................................................................... 73 M. Hofrén: History of Sweden’s first mill for production of linseed oil and soap founded 1667 after a Dutch design at Värnanäs in the pro- vince of Småland..............................................................................................89 S. Stubelius: Some classic technical concepts as forerunners of the helicopter of today........................................................................................145 C. Ringius: First appearance in manuscripts and literature of basic electrical terms............................................................................................... 155 Reprints of artides available by request free of charge from Tekniska Museet, Stockholm no, Sweden. 41 DÄ.DALUS 'cedalus 1959 är den tjugonionde årgången av Tekniska Mu­ seets årsbok, den sammanhållande länken mellan museet å ena sidan och medlemmarna av Föreningen Tekniska Museet å den andra. Under årens lopp har årsboken fått en allt större spridning även till bibliotek, arkiv, museer och enskilda personer såväl i Sverige som utomlands. Det har med glädje konstaterats att även utländska fors­ kare, främst teknikhistoriker, funnit innehållet i Dtedalus vara värt att citera eller att på annat sätt använda och därvid inte dragit sig för besväret att helt eller delvis låta översätta artiklar. Ett första steg för att underlätta användandet av årsboken även av dem som inte behärska svenska språket har tagits i denna årgång genom att korta notiser om avhandlingarnas innehåll finns tryckta på engelska. Re­ daktionskommittén avser att i kommande årgångar bygga ut sådana notiser till en Summary på engelska för varje avhandling. I år liksom så många gånger förut uttalar Redaktionskommittén sin uppskattning av att så många industriföretag funnit med sina in­ tressen förenat att med annonser berika årsbokens innehåll och möj- liggöra dess utgivning. ÅRSBOKENS REDAKTIONSKOMMITTÉ Hans Hylander Karl A. Wessblad Torsten Althin 9   TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1958 Tekniska Museet år 1958 Beskyddare. Hedersledamöter. Styrelse. H. M. KONUNGEN Hedersledamöter av Stiftelsen Tekniska Museet: Ingeniör C. A. Hult Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet består av: en av Kungl. Maj:t utsedd representant, tre av respektive Ingeniörsvetenskapsaka- demien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen utsedda representanter, Ingeniörsve- tenskapsakademiens verkst. direktör och museidirektören såsom själv­ skrivna ledamöter samt ytterligare högst fem av styrelsen valda per­ soner. Styrelsens ledamöter ha under 1958 varit: Kassaförvaltare. Revisorer. Ekonomi. Kassaförvaltare har varit Kamrerare Gösta Bergh. Revisorer för räkenskapsåret 1957—58 ha varit Civilingeniör Rolf Steenhoff med Byrådirektör Gustaf Swedenborg som ersättare och Direktör Kurt Söderberg med Sekreterare Aug. Hessler som ersättare. Budgetåret 1957/58 balanserade museets vinst- och förlusträkning för den löpande driften med kronor 436 724: 84. För driftskostna­ dernas täckande har museet liksom förut helt måst lita till inkomster i form av anslag från industriföretag och från Föreningen Tekniska Museet samt av entréavgifter och publikationer. 12 Generaldirektören Fil. Dr Axel Gjöres (ordf.) Direktör Alex. Engblom (i:e vice ordf.) Direktör Hans Hylander (2:e vice ordf.) Civilingeniör A. B. C. Dahlberg Direktör Hugo Edström Civilingeniör Pontus Frisk Direktör Carl A. Jacobsson Hovrättsrådet Åke Martenius Fil. Dr Harald Nordenson Direktör Fredrik Schéle Generaldirektören Tekn. Dr Hå­ kan Sterky Fil. Dr Ragnar Söderquist Tekn. Dr M. Wallenberg Professor Edy Velander Civilingeniör K. A. Wessblad Professorn Tekn. Dr R. Woxén Civilingeniör Oskar Åkerman överingeniör Tord Ångström Kommerserådet S. E. österberg Museidirektören Fil. Dr T. Althin Den nittonde årgången av bildkalendern IKARUS har utgivits. Nedanstående företag och sammanslutningar ha i olika former under 1958 medverkat till att museets arbeten kunnat bedrivas fram­ gångsrikt. För den välvilja som visats frambäres museistyrelsens tack­ samhet. AB Adelo, Malmö Albin Motor, Kommanditbolag L. A. Larsson, Kristinehamn Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta Allmänna Svenska Elektriska AB Almedahl-Dalsjöfors AB, Göteborg Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala AB Alpha, Sundbyberg J. R. Andersson & Co AB, Sundbyberg AB Åbjörn Andersson, Svedala Apotekarnes Mineralvattens AB Apoteksvarucentralen Vitrum, Apote­ kare AB AB Arboga Margarinfabrik AB Arboga Mekaniska Verkstad AB Asser AB Atlas Copco AB Automobilpalatset AB Bahco Barnängens Tekniska Fabrikers AB AB Wilh. Becker AB Berglöfs Verkstäder, Kopparberg AB W. Dan Bergman, Södertälje E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergvik och Ala AB, Söderhamn M. Berlin & Co AB, Värnamo AB Betongindustri Billeruds AB, Säffle AB Billingsfors-Långed Björkå AB, Björkåbruk Björneborgs Jernverks AB AB Bofors Bolidens Gruv AB Boxholms AB AB Bröderna Envall, Fellingsbro AB Bröderna FFedlund AB Bröderna Kjellström Bultfabriks AB, Hallstahammar Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB Byggnads AB Contractor Byggnadsfirman Anders Diös, Uppsala Bäckhammars Bruk AB AB Arvid Böhlmarks Lampfabrik AB Calvert & Co, Göteborg AB A. F. Carlssons Skofabrik AB Cykelfabriken Fram, Uppsala AB Dannemora Gruvor Degerfors Järnverks AB AB de Lavals Ångturbin Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Göteborg Dux Radio AB AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik Elektriska AB John Österman Elektriska Svetsnings AB, Göteborg Elektrokemiska AB, Bohus AB Electrolux AB Emsfors Bruk Eriksbergs Mek. Verkstads AB Eskilstuna Bryggeri AB Eskilstuna Jernmanufaktur AB Fabriks AB Osmund, Uppsala Fagersta Bruks AB G. C. Faxe AB, Malmö AB Ferrolegeringar AB Figeholms Bruk AB Finnboda Varf Finnes AB, Lingbo Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg AB Forshammars Bergverk, Köping Forss AB, Köpmanholmen Fridafors Fabriks AB Färg AB International, Göteborg AB Galco AB Garphytte Bruk Gas- & Koksverkens Ekonomiska Förening u.p.a. 13 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 14 General Motors Nordiska AB AB Gense, Eskilstuna Getinge Mek. Verkstads AB AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit & Beton AB Grufve AB Långban Grycksbo Pappersbruk AB Grytgöls Bruks AB Guldsmedshytte AB AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB Gusums Bruk AB AB Götaverken Hallstahammars AB Halmstads Järnverks AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Hasselfors Bruks AB J. A. Hedberg & Co Industri AB AB Hedemora Verkstäder Hellefors Bruks AB Helsingborgs Gummifabriks AB Tretorn Hissmofors AB, Krokom Holmens Bruks och Fabriks AB AB Malcus Holmquist, Halmstad Husqvarna Vapenfabriks AB Hylte Bruks AB Häfla Bruks AB AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik AB Hässleholms Verkstäder Höganäs-Billesholms AB AB Höganäsarbeten Idkerbergets Gruf AB AB Iföverken, Bromölla AB Iggesunds Bruk AB Imo-Industri Ingeniörsfirma Sven Carlson AB, Falun Jernkontoret AB C. E. Johansson, Eskilstuna Jonsereds Fabrikers AB Jönköpings Mek. Werkstads AB Kalkbränneri & Kalkstens AB Kalmar Verkstads AB Karlholms AB, Karlholmsbruk AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB AB Klippans Finpappersbruk AB Klippans Läderfabrik AB Klosters Fabriker, Jönköping Knutsbro Kraft AB, Norrköping Birger Kock AB Kockums Jernverks AB, Kallinge Kockums Mek. Verkstads AB, Malmö Kohlswa Jernverks AB Kopparfors AB, Ockelbo Korsnäs AB, Gävle Kraft AB Gullspång-Munkfors Krångede AB AB Källe-Regulatorer, Säffle Köpings Mekaniska Verkstads AB AB Landelius & Björklund AB Landsverk, Landskrona Dr-Ing. Herbert Lickfett AB Liljeholmens Stearinfabriks AB Lilla Edets Pappersbruks AB Lindås Gjuteri- & Formfabriks AB AB Linköpings Elverk Linoleum AB Forshaga, Göteborg Ljusne-Woxna AB AB Lorentzen &Wettres Maskinaffär Lumalampan AB Lunds Bryggeri AB Luossavaara-Kiirunavaara AB Luxor Radio AB, Motala Mackmyra Sulfit AB AB Malmö Förenade Bryggerier Margarin AB Zenith, Malmö Marma-Långrörs AB, Söderhamn Mo och Domsjö AB Mora Bryggeri AB Morgårdshammars Mek. Verkstads AB Motala Ströms Kraft AB AB Motala Verkstad Munkedals AB Munksjö AB, Jönköping AB Mälardalens Tegelbruk Nissaströms Bruks och Kraft AB Nitroglycerin AB, Gyttorp AB Nora Tändrörsfabrik Norbergs Grufförvaltning Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Nordiska Kompaniet Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad AB Nordiska Metallduksväveriet, Uppsala Nordiska Syrgasverken AB AB Nordströms Linbanor AB Norma Projektilfabrik, Åmotsfors Norrköpings Tidningars AB Norrmalms Livsmedels AB AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Murbruksfabrikens i Stock­ holm AB Nydqvist & Holm AB AB Nyhammars Bruk Nyköpings Bryggeri AB Nymanbolagen AB, Uppsala AB Odelberg & Olson AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Oppboga AB, Fellingsbro AB Original-Odhner, Göteborg AB Osram-Elektraverken Oxelösunds Järnverks AB AB Oxygenol AB Papyrus, Mölndal AB Pellerins Margarinfabrik, Göte­ borg AB Plåtmanufaktur Ramnäs Bruks AB Riddarhytte AB AB Rosenblads Patenter E. A. Rosengrens AB, Göteborg AB Rubberfilm, Åmål Sala Maskinfabriks AB AB Saltsjöqvarn AB Sandwalls Ångbryggeri, Borås Sandvikens Jernverks AB AB Scania-Vabis, Södertälje AB Scharins Söner, Klemensnäs Schullström & Sjöströms Fabriks AB See Fabriks AB, Sandviken AB Separator AB Servus Carl Setterwall & Co AB AB Max Sievert, Sundbyberg Sieverts Kabelverk AB, Sundbyberg Singer Co Symaskins AB AB Sjöberg & Bengtson, Göteborg Skandinaviska Eternit AB, Lomma AB Skandinaviska Glödlampfabriken Skandinaviska Grafitindustri AB, Trollhättan Skandinaviska Jute- Spinneri & Väveri AB, Oskarström Skofabriks AB Oscaria, Örebro Skyllbergs Bruks AB Skånska Cement AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Slipmaterial-Naxos, Västervik AB Julius Slöör Smedjebackens Valsverks AB Spångsholms Bruks AB, Sya Aug. Stenman AB, Eskilstuna AB Stjernfors-Ställdalen Stockholms Benmjölsfabriks AB Stockholm Bomullspinneri & Väfveri AB AB Stockholms Bryggerier Stockholms Galvaniseringsfabrik AB Stockholms Siporexfabrik AB Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Stribergs Grufve AB AB Stridsberg & Biörck Strömma Bomulls Spinneri AB Ströms Bruks AB Ställbergsbolagen, Ludvika AB Surte Glasbruk AB Sveabryggerier, Filipstad AB Svensk Torvförädling, Sösdala Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping AB Svenska Aluminiumkompaniet Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska Cellulosa AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa, Malmö 15 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 Föremåls­ samlingarna. 16 Till museets avdelning för kraft och transportteknik har erhållits två ångmaskinsmodeller, troligen gjorda i Stockholm på 1860-talet. De äro de äldsta ångtekniska leksakerna i museet, och ha tillhört brö­ derna A. N. och FL T. Cedergren, och skänkta av Fröken N. Ceder- gren. En encylindrig, tvåtakts bensinmotor från ett cykelmotorhjul »öwa» från Wien omkring år 1928,har skänkts av Stud. N. Ribbing. En drivbar miniatyrmodell av en trippelexpansionsångmaskin har skänkts av tillverkaren, Friherre Claes Fleming. En lättviksmotorcy- Svenska Choklad och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a. AB Svenska Elektromagneter, Åmål Svenska Esso AB AB Svenska Fläktfabriken Svenska AB Gasaccumulator AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB Svenska Kolsyrefabriken AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Limämnesfabriken AB AB Svenska Maskinverken AB Svenska Metallverken Svenska Motorborr AB Svenska Oljeslageri AB, Mölndal Svenska AB Philips AB Svenska Pressbyrån Svenska Rotor Maskiner AB AB Svenska Salpeterverken Svenska Siemens AB Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Stålpressnings AB, Olofström AB Svenska Telegrambyrån AB Svenska Tobaksmonopolet Svenska Turbin AB Ljungström AB Svenskt Exporttackjärn AB Svenskt Konstsilke, Borås AB Sveriges Förenade Konserv­ fabriker Sveriges Industriförbund AB Sveriges Litografiska Tryckerier Sydsvenska Kraft AB, Malmö AB Sågbladsfabriken i Nora Södra Vätterns Kraft AB AB Tedeco Telefon AB L M Ericsson Torsviks Sågverks AB, Härnösand Trafik AB Grängesberg-Oxelösund Tuolluvaara Gruv AB Uddeholms AB AB Ulax, Motala Ulvsunda Gummifabriks AB AB Vadstena Mek. Verkstad AB Wahlén & Block Wargöns AB AB Vattenbyggnadsbyrån Verkstads AB Mekano, Hälsingborg AB C. M. Wibergs Vagn- & Red- skapsfabrik, Ransta Tage Wiberg AB, Göteborg AB Wicanders Korkfabriker Wirsbo Bruks AB Viskafors Gummifabriks AB Viskans Kraft AB, Borås AB Vårgårda Armaturfabrik AB Vägförbättringar AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB Yngeredsfors Kraft AB AB Zander & Ingeström AB Åkerlund & Rausing, Lund AB Åkers Styckebruk Åshammars Bultfabriks AB Åtvidabergs Spårväxlar & Signal­ fabriks AB (Åssa) AB Åtvidabergs Industrier AB öfvergård & Co AB Örebro Kexfabrik Örebro Pappersbruks AB Östersunds Elektriska AB kel »Auto Flug», tillverkad i Berlin omkring år 1920, med encylind­ rig DKW-motor, har inköpts. Till avdelningen för metallernas framställning och bearbetning har förvärvats många föremål, varav flera av betydande historiskt värde. Tre prov på stångjärn (ca iVs^XVie") samt två paket smidda takplåtar, sannolikt från hammarsmedjor i Östergötland, tillhörande de år 1955 bärgade fynden av lasten i ett omkring år 1640 vid Läsö i Kattegatt sjunket skepp från Norrköping ha överlämnats av Hol­ mens Bruks och Fabriks AB. En bessemerkonverter, nytillverkad vid Sandvikens Jernverks AB efter originalritningar till den konverter som användes vid de första lyckade blåsningarna vid Edskens mas­ ugn i juli 1858, har i samband med högtidlighållandet av hundraårs­ dagen av denna epokgörande händelse överlämnats av Jernverket. En rörlig principmodell av malmprospektering från flygmaskin enligt svenska metoder har skänkts av AB Elektrisk Malmletning. En inklinationskompass från 1900-talets början, gjord av Över­ ingeniör W. Lundberg och använd av honom vid Nyängs gruvor i Gästrikland, då han var förvaltare där, har överlämnats av f.d. gruv- disponenten, Bergsingeniör C. G. Granström, österskär, samtidigt med ett större antal föremål, bland vilka följande tillhöra denna av­ delning: en askkopp av förnicklad metall i form av en modell av en gruvtralla med malmtunna, på sin tid reklampresent för Norbergs Mekaniska Werkstad, där sådana transportdon tillverkades sedan 1890-talets mitt; askfat av gjutjärn i form av starkt profilerat löv, typiskt för 1800-talets slut; svartlackerat medaljongporträtt i gjut­ järn omkring 1875; fotoram av i ett stycke stansad och driven järn­ plåt med riklig bladverksdekor; dosa av mässingplåt från 1850-talet. En samling patroner och patronhylsor, pressade av koppar och mässing, avsedda för kulsprutor och handeldvapen av Helge Palm- crantz konstruktion, har överlämnats av Ingeniör G. Palmcrantz, Beateberg, genom Sekreterare E. Hjerner. Ett mindre restparti hand­ gjorda färgarnålar av mässing har skänkts av tillverkaren, J. H. Tid- beck AB. En engelsk rakapparat, »Rolls Razor Imperial model», med slip- och strigelmekanism är en gåva av Filmtekniker K. Linde- berg. En pennkniv, troligen från 1880-talets slut, med skaft av två aluminiumplåtar med reliefdekor av tävlande höghjulscyklister, har överlämnats av Fil. kand. Gertrud Bergman. Sex tolkar av valsat järn med hakmått för smidesdetaljer till mili­ tära fordon under 1860—1870-talen, en gjuttång för 10 kulor för 2 17 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 18 äldre armépistoler samt en tvinnapparat för borstviskare till gevär har överlämnats från Stockholms Tygstation genom Bergsingeniör E. Runestad. En handgjord gängskiva jämte tappar, för 1/2" och 7/8", sannolikt från 1800-talets mitt, har skänkts av Ingeniör H. Kultner. Köpman K. G. Forsström har bidragit med en skiftnyckel. Flera gåvor utgöras av belysnings- och värmetekniska föremål. En pressgjuten bägarelykta av grönt glas, från någon av de otaliga ljus­ ramperna på utställningen i Stockholm 1897, har skänkts av Dok- torinnan Inga Lindskog, en cykellykta för fotogen har överlämnats av Bankrevisor A. Udde, och en karbidlykta »Kärnan», med auer- stifttändare av Verkmästare R. Gröndal. Ett antal små vaxljus med tändsats i vekens topp, förvarade i en ask med tändplån och fästhål för ett ljus och av belgiskt fabrikat omkring år 1910, är en gåva av Bergsingeniör C. G. Granström, som dessutom bidragit med ett antal elddon av olika konstruktioner från 1900-talets början, varav flera för bensin, såsom två med tandhjul för gnista med auerstift, en i form av hagelpatron som reklam för Gyttorps Sprängämnes- fabrik år 1916; en annan tändare har ett litet torrelement för glöd- tändning enligt tyskt patent och är av mindre vanlig typ med veke i rör att repa mot plån av auermetall, medan en tändare är för trä­ sprit, som tändes av en platinasvamptråd, och slutligen ett för 1920- talet typiskt tändsticksfodral av förnicklad mässing med tändplån på gaveln av den fjäderdrivna skjutlådan, reklam för Svenska Ame- rikalinjens »Gripsholm» år 1927. H. M. Konungen har genom Kungl. Husgerådskammaren låtit överlämna ett elddon av invändigt förgyllt silver med behållare för friktionständstickor i ett fack och i ett rör tandhjulsmatad lunta eller vaxstapel, gjort i London år 1876 eller 1877 och använt av Oskar II. Ett strykjärn med löstagbar bygel med spärrlås enligt amerikanskt patent från 1880-talet har skänkts av Portvakt E. Liljegren. Till museets samlingar av elektrotekniska föremål ha många mindre föremål av värde för museet förvärvats. Ett litet stycke av den första atlantiska telegrafkabeln, monterat som berlock i en ring av silver, har överlämnats av Disponent G. Ekman, Ramnäs. Ett snitt av en stolpe, funnen i Märsta, där den första telegrafstolpen i Sverige restes år 1853, har överlämnats av Teleskolan, Kungl. Telestyrelsen. Ett elektriskt doppbatteri av leclanché-element från seklets början har skänkts av Förste Statstopograf K. L. Stigmarks sterbhus. En bly­ ackumulator, »Sparta», från 1920-talets mitt och ett kromsyredopp- batteri samt geisslerrör och en dynamomaskin för handdrift äro några av gåvorna från Bankrevisor A. Udde. En induktionselektrisk terapi­ apparat »Radiolex», för anslutning till 220 V likström, från 1920- talet, har överlämnats av fru Ingeborg Wannberg. En gruppström­ brytare av mässing på sockel av skiffer, och med dragknapp för mo­ mentbrytning med spiralfjäder, konstruerad och tillverkad omkring år 1890 av P. E. Fahlberg, Nyköping, har överlämnats av Greve Ar­ vid Wachtmeister, Christineholm. Civilingeniör E. Jensen har skänkt en trepolig säkerhetsapparat av system Bergmann från år 1910. Gävle stads elektricitetsverk har på begäran skänkt en elektrolytisk kW- timmätare för likström, tillverkad av Siemens-Schuchert AG. Kungl. Armétygförvaltningen, Vapenavdelningen, har överlämnat ett antal elektriska tändapparater för sprängladdningar, enligt olika princip och utförande från åren 188 6—1935. Bland nyförvärvade radiotekniska föremål märkas flera motta­ gare. En på sin tid förnämlig batteridriven »Weconomy» från Wes­ tern Electric Co, USA år 1923 har skänkts av Konservator K. E. Pe­ ter, en förstärkare »Audiola FS», tillverkad år 1923 av Svenska Ra­ dio AB, av Fröken Elly Gröndahl, en mottagare »Stentor» med in­ byggd högtalare och för anslutning till 220 V likström, av George Broddman AB, en »Telefunken 190 W» från år 1930 av Ingeniör G. Lunden, och en »Luxor 825 WL» från år 1937, av Undervisningsrå­ det N. Fredriksson, Solna. Docenten Dagmar Selling har skänkt en elektrodynamisk bordshögtalare med kyrkklockformad tratt, fabri­ kat AEG omkring år 1930, en elektromagnetisk högtalare »Radiola Loud speaker model 100», med ljudhål på båda sidor, tillverkad om­ kring år 1924 av RCA, vidare en fransk ramantenn »Acer» med kompass och uttag för olika våglängdsband och en av amerikansk modell, båda från 1920-talets slut. En samling amatörbyggda sändare och mottagare särskilt för ultrakortvågstelefoni, utförda under 1920 —1940 av framlidne Civilingeniör Arent Silfversparre, har skänkts av sterbhuset. En oljeisolerad vridkondensator av Telefunkens typ från år 1904, tillverkad år 1919 av Elektriska Industri AB har nu av AB Eia Radio skänkts till museet. Två likriktarrör, »Arcotron», typerna 201 A och 203, från Telefunken AG omkring år 1930, ha överlämnats av Stud. B. Landerholm. Till museets samling av televisionsapparater har Svenska AB Phi­ lips skänkt ett 17" bildrör från 1950-talets mitt för 900 avlänkning jämte avlänkningsenhet för röret, en högspänningsenhet för 70° av­ 19 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 20 länkning för 16 kV och 100 mikroampere samt ett kamerarör, »Vidi- con», för industritelevision och ett kamerarör »Super Iconoscope» från år 1948. Svenska Radiobolaget har deponerat en 21" nutida televisionsmottagare att användas för visningar för museibesökarna. Till den grupp föremål som omfattar ingeniörsvetenskapliga mät­ instrument har även under det senaste arbetsåret många historiskt värdefulla gåvor lämnats. En måttlinjal av trä, gjord i England under 1870-talet, med skalor för svenska verktum och decimaltum och olika bråkdelar av svensk fot för konstruktionsritningar, har skänkts av Bergsingeniör C. G. Granström. En liknande måttlinjal, ritad på papper på stomme av trä av en elev vid Bergsskolan i Falun 1861, har skänkts av Fru Ellen Hogner-Björkman. En kompassvinkelmä- tare från C. P. Goertz, Berlin, omkring år 1912 har överlämnats av Bergsingeniör E. Runestad, Sundbyberg. En stickcirkel med originell, stegvis grovinställning och justermutter med 450 delning har skänkts av Ingeniör Mildor Lundgren. En ångmaskinsindikator från Schäf- fer & Budenberg, Magdeburg, använd vid sekelskiftet på Finnboda Varf, har av företaget skänkts till museet. En av framlidne Civil­ ingeniör Arent Silfversparre omkring år 1920 egenhändigt utförd precisionsbalansvåg för analys ingår i den stora gåvan från sterb­ huset. Ett sannolikt engelskt, välbevarat ficksolur av trä från 18oo­ talets mitt, med kompass och skuggtråd har skänkts av Civilingeniör H. Fredborg. Till museets avdelning för framställning av fotografiens och kine- matografiens utveckling har följande förvärvats. Två specialkameror i särskilda stativ för mikrofotografisk arkivering har överlämnats av konstruktören, Arkitekt T. Sellman. En bälgkamera för plåtar, »The 1895 Lancaster» i tropikutförande är en gåva från Direktör G. Klem- ming. En optisk exponeringsmätare från W. Talbot, Berlin, omkring år 1930 jämte data för dåvarande negativmaterial, har överlämnats av Arkitekt F. Forbat. En gulfilterskiva för plåtar och film »Agfa Chromo-Isolar» omkring år 1910 har skänkts av Bergsingeniör C. G. Granström. Ett hopskjutbart, litet tittskåp av papper med färglagda kulissbil­ der av mittskeppet i kristallpalatset i London under världsutställ­ ningen 1851 har överlämnats av Fil. Dr G. Montell. Tre handmålade skioptikonbilder från 1880-talet, utförda av Max Skladanowsky, samt bitar av två av hans första filmer av celluloidskivor med 5 5 mm bredd och nitade skarvar, projekterade med hans »bioscope» år 1895, ha överlämnats av hans son Herr Erich Skladanowsky, Berlin, vid Svenska Filmsamfundets tjugofemårsjubileum och deponerats i museet. En fonografrulle av celluloid, enligt Edisons patent år 1908 och särskilt avsedd för hans kinetofoner, med ett föredrag på tyska om fonografen, har även deponerats av Filmhistoriska Samlingarna. En med elektronisk musik inspelad grammofonskiva, bilaga till ett häfte av Philips Technical Review med en uppsats om denna kompositions- metodik, har även lagts till samlingarna. En stor avdelning i samlingarna omfattar kontorstekniska föremål. Flera räknemaskiner och kalkylapparater ha tillkommit. En »Comp- tometer» av äldre modell enligt D. E. Felts patent år 1887 har skänkts av Maskinaffären Carl Lamm AB. En räknemaskin »Archi- medes», för alla fyra räknesätten enligt Thomas konstruktion med förbättringar och tillägg av R. Pöthig, tillverkad år 1915 i Glashiitte, Sachsen, har överlämnats av Grossh. A. Hirschfeldt. Tre räknestickor (en logaritmisk för metallbearbetning, en icke logaritmisk för addi­ tion och multiplikation och en räknevals från 1920-talet) ha skänkts av Ingeniör B. Carlström. En tysk additionsapparat, »Pro Calculo» från seklets början, enligt Troncet år 1889, har överlämnats av Pro­ fessor Arvid Odencrants jämte en lackstång, »Vesuv», enligt tyskt patent omkring år 1912 med bränsle i kanal, vars låga smälter lacket. En cylindrisk tabell för bestämning av veckolön efter 29—55 tim­ mars arbete vid timlön av 1—100 myntenheter, införd från Finland, sannolikt på 1890-talet, och använd vid Finnboda Varf, har skänkts av detta företag. Ett fickräkneur från 1890-talets slut för trigono- metri- och logaritmkalkyler samt en penna för stencilskrift i vaxat papper, »The stylographic pen», enligt patent i U.S.A. år 1878 är Bergsingeniör C. G. Granströms bidrag till denna föremålsgrupp. Av konservator Allan Högling har museet som gåva mottagit två reser­ voarpennor från seklets början, båda med pump- och gummiblåsa, den ena dessutom för två färger, samt två kulspetspennor, »Arkon», av aluminium med patentsökt konstruktion. Ett ritbräde järpte mallar och vinkellinjaler från 1850—80-talen och en hurts till förvaring av stora konstruktionsritningar, vilka till­ hört och begagnats av John Ericsson, har genom Kamrer E. Hesse överlämnats från Ingeniör G. E. Hesses sterbhus. En engelsk check- perforeringsapparat »William» från år 1902 har skänkts av Stock­ holms Gas- och Vattenverk. En skrivmaskin »Bennett» med typcy- 21 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 22 linder, tillverkad av Elliot Fischer Type Writer Co. omkring år 1911, har skänkts av Fru Wanda Malmsten. En prisstansapparat enligt pa­ tent för C. Saunders, U.S.A., har skänkts av Civilingeniören B. Kock, som beskrivit den i Industritidningen Norden, årg. 1952. En chiffer­ maskin »Cryptograph», tillverkad under 1880-talet av L. M. Ericsson & Co. i Stockholm, och tre från 1920-talet, varav enligt A. G. Damms patent åren 1915—1923 samt två andra i olika utföringsfor­ mer enligt Boris Hagelins system och tillverkade av AB Cryptotek- nik, ha överlämnats av detta företag. En papperslinjeringsmaskin från 1800-talets mitt jämte tillbehör för olika mönster har skänkts av Bokbindare E. Svensson, Södertälje. Till museets nya avdelning för skog, trä, cellulosa och papper ha flera nyförvärv gjorts under 1958. En komplett uppsättning skogs­ arbetareverktyg, använda i Attmars socken, Medelpad, har inköpts. Fyra tummare- och stämplingsyxor för Robertsfors har överlämnats av Robertsfors AB genom Skogschefen T. Blidberg. En 2"X 16" furuplanka, sannolikt sågad på 1640-talet i en vatten- hjulsdriven sågkvarn i Östergötland, tillvaratagen år 1955 ur det för­ ut nämnda vid Läsö sjunkna skeppet, har överlämnats av Holmens Bruks och Fabriks AB. Prov på takspån från 1934 tillverkade i Att­ mars socken, Medelpad, har anskaffats av Artisten F. Forslund. En spännsåg med blad av vinkelsektion för sågning av inåtgående hörn med 900 vinkel är ett av överingeniör C. Luttropps många bidrag till museets samlingar. Ett stycke papper från 200-talet e.Kr. och sannolikt av världens äldsta kända papper av filtad fibermassa är ett av de kinesiska manu­ skript, som Sven Hedin fann år 1901 vid utgrävningar i Lou-Lan i östturkestan. Det har deponerats av Sven Hedins Stiftelse, Statens Etnografiska Museum. Handgjort skrivpapper av lumpmassa och med en kvinnofigur som vattenmärke, gjort vid Tumba i en tidigare till museet överlämnad form har av Riksbankens Pappersbruk över­ lämnats genom Direktör E. Wahren. Prov på papper framställt vid Grycksbo pappersbruk 1958 av den äldsta sulfitmassan i världen från Bergvik i Hälsingland, för Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörs- föreningens femtioårsjubileum 1958, har överlämnats från Grycksbo Pappersbruks AB. Prov på maskingjort papper av sulfitmassa med 15% halm, fram­ ställt i en modellmaskin på världsutställningen i Briissel år 1958, har skänkts av Överingeniör W. Tibell, Mölndal. Professor G. Bodman har bidragit till samlingarna med en serie provbuntar på 11 olika slag av analysfiltra från Grycksbo pappersbruk under 1900-talets början. Tre blad av vitt läskpapper från 1860-talet med Grycksbo vatten­ märke ha skänkts av Fru Ellen Hogner-Björkman. En kollektion pro­ ver på framställning av rayonsilke och textilprodukter därav har överlämnats av Svenska Rayon AB, Älvenäs. Prover på kemiska pro­ dukter ur gran och tall ha skänkts av Mo och Domsjö AB. Motsva­ rande produkter ur bok har skänkts av Skånska Ättikfabriken. Vis­ kafors Gummifabrik AB har bidragit med en registervals för pap­ persmaskin. Ett prov på hårdpressade skivor av kartonglameller, från USA om­ kring år 1910, har skänkts av Bergsingeniör C. G. Granström. Tre pressplattor, av limmad presspapp i sex lager, troligen från 1800- talets mitt, gåva av Bokbindare E. Svensson, Södertälje. Bland nyförvärven finnas även kemiskt-tekniska produkter. En kapsel med Jönköpings svavlade strykstickor med tändsats av fosfor, en ask med »Bengalische Ziindhölzer» från 1900-talets början, samt en ask stormstickor, »The Vulcan flaming light», från Tidaholm vid samma tid, ha även skänkts av Bergsingeniör C. G. Granström. En samling mikropreparat för konstmålningsanalys, tagna av äldre mi- neralfärgstoffer i museets samlingar, har monterats och överlämnats av Konservator John Ingels. Från Kungl. Livrustkammaren har över­ lämnats en »sprängoljeflaska» av koppar för transport och förvaring av nitroglycerin under 1860-talet. En samling oorganiska kemiska syntesprov från laborationer i gymnasiet år 1899, jämte laboratorie- redskap, efter K. L. Stigmark, har skänkts av Förste Telekontrollör G. Stigmark. Till museets avdelning för textilteknik har även nyförvärv gjorts. En automatisk vävstol enligt patent av Northrop, levererad år 1906 från Geo Thomas & Co. i Manchester till Alingsås Bomullsväfveri AB, och en av de första i Sverige av denna typ, har nu överlämnats till museet av detta företag. En jacquardvävd duk, från jubileumsut­ ställningen i Chicago år 1893, med bild av maskinhallen, har skänkts av Fröken Gulli Malmros, Solna. Prover på linne- och bomullsvaror i kataloger från AB P. E. Wik- lander, Hälsinglands Linneväfveri år 1928, har överlämnats av Bergs­ ingeniör C. G. Granström. En stoppapparat, »Schnellstopfer» från Tyskland (av generalagenten i Sverige kallad »stickstrumpan»!), me­ ra kuriös än praktisk, är en gåva av Filmtekniker K. Lindeberg. 23 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 Ritningsarkivet. 24 Dessutom ha följande föremål inkommit. En fribiljett för besökare av industriutställningen i Göteborg år 1891 i »Lejonpärm» från Frans Svanström i Stockholm av lackerad plåt enligt patent år 1887 för en kapten Nordenfelt, gåva av Professor A. Odencrants. En engelsk pip- stoppare enligt patent år 1909, gåva av Bergsingeniör C. G. Gran­ ström. Fru Ellen Hogner-Björkman har skänkt en samling mekaniska lek­ saker från 1900-talets första tio år, vilka tillhört hennes framiide bro­ der, Professor E. Hogner. Däribland finns utom ångmaskiner flera ångbåtsmodeller och båtskrov, delvis ombyggda eller helt utförda av Hogner som yngling. En porträttmedaljong i brons över järnverksbyggaren och uppfin­ naren C. G. Wittenström (1831—1911) utförd av Myntgravören Leo Holmgren och skänkt av Stora Kopparbergs Bergslags AB, avtäcktes i museets minneshäll vid Föreningen Tekniska Museets årsmöte. Ett oljemålat porträtt över Tekn. Dr Jonas Hesselman, utfört av Konst­ nären Yngve Pers, har överlämnats av Civilingeniör Stig Hesselman. En minnesmedalj i brons över Dr-Ing. Fredrik Ljungström har skänkts av Svenska Rotormaskiner AB. En plakett i silver över Tele­ fondirektören H. T. Cedergren, präglad år 1908, har skänkts av Frö­ ken N. Cedergren. En minnesmedalj i brons över Fil. Dr Gustaf Gröndal (1859—1933) slagen av Ingeniörsvetenskapsakademien till högtidssammankomsten 23 okt. 1958. Bergsingeniör C. G. Granström har bidragit med ett antal hithörande föremål, såsom en medaljong i gips över A. E. Nordenskiöld omkring 1880, en sådan över Arkitekt F. W. Scholander omkring 1875, och en över Professor H. Hj. Lager­ borg 1874, jämte några fotoporträtt av andra framlidna svenska tek­ niker och vetenskapsmän. Ett historiskt särskilt intressant föremål är en kopia i brons efter en omkring år 1914 i Finspång funnen modell i järn, »Karl XII:s dödsmask» efter modellerat original av Hedlinger 1719. Till museets arkiv av konstruktionsritningar har flera gåvor in­ kommit. Ett antal ritningar, huvudsakligen rörande bergshantering, ur Bruksförvaltare J. N. Björlingssons (1833—1920) på Noraå och Laxsjö kvarlåtenskap, utförda åren 1857—1878, samt en serie öv- ningsritningar, utförda av honom som elev vid Bergsskolan i Falun åren 1861—1862 har överlämnats av Advokat Barbro Björlingsson. En liknande serie ritningar från samma årskurs av sedermera Bergs­ ingeniör N. A. H. Limnelius har skänkts av Fru Ellen Hogner-Björk- Kommittén granskar John Börjesons modell till det monument över C. W. Scheele, som sedan 1892 finns i Humlegården i Stockholm. Fr.v. Johan Nordenfalk, A. E. Nordenskiöld, Vik­ tor Rydberg. — Originalmodellen har skänkts till Tekniska Museet av Fru Eva Arrhenius, f. Nordenskiöld, Kagghamra. H. M. Konungen i kretsen av några deltagare i Berzeliusdagarna, som med an­ slag ur Kungafonden och med stöd av kemiska industriföretag årligen anordnas av Svenska Kemistsamfundet i samarbete med Tekniska Museet. En av föreläsarna, Professor Ar­ vid Hedvall, vid en apparat med vilken experiment utfördes för det hundratal läroverkselever, som deltogo i Berzeliusdagarna.  man, som även bidragit med en mycket omfattande svit av övnings- ritningar och examensprov, utförda vid Kungl. Tekniska Högskolans avdelning för Väg- och Vattenbyggnadskonst åren 1912—1916 av sedermera Professor E. Hogner, jämte dennes originaldiagram rö­ rande hans internationellt kända teori för skeppsvågor. Efter fram­ lidne Överingeniör Bernhard Eli, Spånga, har museet även fått över­ taga av honom som elev vid Tekniska Elementarskolorna i Malmö och Borås åren 1891—1894 utförda övningsritningar samt ritningar från hans senare verksamhet vid Sieverts Kabelverk och för hans avhandling om kabelteknikens historia. En laverad ritning till en stor ria av tegel och gråsten med två eld­ städer, sannolikt utförd omkring år 1800, har skänkts av Disponent C. Th. Thäberg. Ett antal konstruktionsritningar till bakugnar »For­ marina» av E. M. Sjöholm m.m., utförda på 1890-talet vid Mälar- varvet i Stockholm, har överlämnats av Statens Sjöhistoriska Mu­ seum. Telefon AB LM Ericsson har kompletterat den tidigare till mu­ seet skänkta stora samlingen av konstruktionsritningar till alla före­ tagets äldre produkter med en serie ritningar på väv till olika typer av elektriska element för telefoner omkring år 1930. Filmhistoriska Samlingarna har deponerat en kopia av ett utkast av tysken Max Skladanowsky år 1892 till ett »bioscope», en kinematografisk pro­ jektor enligt hans egen metod och med framgång använd av honom redan år 1895 Y1^ offenlig visning av levande bilder. Museets arkiv och boksamling har under 1958 mottagit gåvor av följande personer och institutioner: Herr Algot Arnberg, Fabrikör K. A. Berg, Gemla, Billeruds AB, Säffle, Advokat Barbro Björlings­ son, f. d. Telegrafkontrollör Oscar Blomquist, Professor G. Bodman, Ingeniör Gustaf Collbergs sterbhus, AB A. G. Dahlman, Sundsvall, Direktör J. Sigfrid Edström, Civilingeniör Hjalmar Ekbergs sterb­ hus genom Fotograf Olof Ekberg, Fru Maria Ekeblom, Ursviken, genom Civilingeniör R. Insulander, Skellefteå, Kamrer Waldemar Ekvall, Veinge, Eskilstuna-Kuriren, Fagersta Bruks AB, Fil. Dr Ja­ kob Forssell, Göteborg, Civilingeniör H. Fredborg, Hägersten, In­ geniör Björn Granqvist, Bergsingeniör C. G. Granström, österskär, Civilingeniör Sven A. Hansson, Sekreterare Ewald Hjerner, Hylte Bruks AB, Hyltebruk, Höganäs-Billesholms AB, Herr Helge Hög­ lund, Sundsvall, Högre Tekniska läroverket i Norrköping, AB Ifö- verken, Bromölla, Konservator J. Ingels, Civilingeniör E. Jensen, Jernbanemuseet, Hamar, Norge, Jernkontoret, AB C. E. Johansson, Arkiv och boksamlingar. 3 Tekniska Museet år 1958 27 Tekniska Museet år 1958 Utställningar och sammankomster. Eskilstuna, Herr Harald Jonsson, Bromma, Järnbruksförbundet, Kalmar Museum, Konstfackskolan, Lidingö Trafik AB, Ingeniör Mil- dor Lundgren, Loussavaara-Kiirunavaara AB, Fröken Linnea Löf- gren, MEA, Fil. Dr Gösta Montell, Museum of The History of Science, Oxford, Fru Margareta Nordberger, Nordiska Museet, Norrköpings Tidningar AB, Professor Arvid Odencrants, Herr Ejnar Ohlsson, Bromma, Herr Helge Palmcrantz, Vigge, Regulator- 8c In­ strument AB Billman, Civilingeniör John-Henry Sager, överingeniör Einar Schiller, Göteborg, Docent Dagmar Selling, Professor Olof Selling, Djursholm, Redaktör Une Skarstedt, Civilekonom Stael von Holstein, STAL, Finspång, Svenska Rayon AB, Vålberg, Statens Sjöhistoriska Museum, Svenska AB Trådlös Telegrafi, Svenska Pap- persbruksföreningen, Svenska Sockerfabriks AB, Malmö, Bokhand­ lare P. Thulin, Lidingö, Disponent Carl Th. Thäberg, Överingeniör William Tibell, Mölndal, Bankrevisor Axel Udde, Generaldirektör Erik Upmark, Mr. K. T. Weguelin, Newport Mon, Direktör Ebbe Wahlbeck, Linköping, Fru Elin Westerlund, Nacka, Fru Ebba Wit­ tenström, Direktör Sixten Wohlfahrt, Domnarvet, AB Västeråsspe- dition, Marindirektör G. A. Zethelius. Erfarenheten har visat att det endast i undantagsfall lönar sig att ha museer öppna för allmänheten på kvällarna. De låga entréavgif­ terna täcka inte kostnaderna för vakthållning, belysning och dylikt, vilket är nödvändigt för en privatinstitution av Tekniska Museets slag. Stockholmarnas vanor synas dessutom vara sådana att kvälls- besök på museer numera inte passa in i schemat. Den tid av dygnet ett museum är öppet, är därför egentligen ett dåligt utnyttjande av byggnadens och samlingarnas kapacitet. För att förbättra detta för­ hållande har vi på Tekniska Museet sedan många år systematiskt strävat efter att industriföretag, tekniska föreningar och andra sam­ manslutningar skola förlägga sina sammankomster till museet i an­ slutning till demonstration av lämpliga delar av samlingarna och — inte sällan — även i förening med en måltid. Detta har också skett i allt större utsträckning. Under 1958 inträffade att jämnt 52 sådana sammankomster med gruppbesök arrangerades. Givetvis har detta varit främst koncentre­ rat till vår- och höstterminerna och inneburit att museet varit öppet minst två kvällar i veckan för sådana gruppbesök och evenemang. Med den begränsning vi ha i fråga om personal är detta för närva­ rande det mesta vi orka med, men det skulle glädja museichefen om 28 museets resurser av sammanträdeslokaler, historiska samlingar, ut- ställningsmöjligheter och föredragshållare kunde komma att i än högre grad användas framdeles. Av de industriföretag som haft större konferenser och samman­ komster på museet under arbetsåret för personal och inbjudna kan nämnas: Svenska AB Philips, AB Zander & Ingeström, Ford Motor Company AB, Telefonaktiebolaget LM Ericsson, AB Åtvidabergs Industrier och AB Tollare Pappersbruk. Av föreningar som samman­ trätt på museet och inför vilka demonstrationer och föredrag i ämnen som beröra museet även hållits må nämnas: Sveriges Naturvetareför­ bund, KTH M-sektionen, Naturvetenskapliga Föreningen, Automo- bilhistoriska Klubben, Sällskapet Bokvännerna, Interplanetariska Sällskapet, Ingeniörsvetenskapsakademien avd. VII, Svenska Pap- persbruksföreningen, Svenska Filmsamfundet, Stockholms Högskolas Kursverksamhet, Sveriges Verktygsmaskintillverkare, KTH 1897 års elektrotekniker, Svenska Järnvägsklubben, Svenska Uppfinnareför­ eningen, Arbetarnas Bildningsförbund, Stockholms Radioklubb, Stockholms Sportvagnsklubb, Sveriges Mekanförbund, IVA:s korro- sionsnämnd, IVA:s Transportforskningskommission, S:t örjens Gille, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund. VII Nordiska Geologmötet hade förlagt ett av sina sammanträden, den 8 juli, till museet. I samband därmed ordnade museet en historisk utställning av malmletningsmetoder och i Geologmötets regi ägde en utställning av nutida prospekteringsmetoder rum i museets salar för tillfälliga utställningar under tiden den 7 juli—24 augusti. VI Nordiska Färgfabrikantmötet var förlagt till museet den 4—5 september. Mekanförbundet ordnade en kurs och föreläsningsserie den 15—17 samt den 28 november en konferens jämte en utställning under motto: »Mekanisera mera». The International Electrical Commission General Meeting var för­ lagt till Sverige i juli 1958 varvid Professor Richard Vieweg höll det fjärde Charles le Maistre Memorial Lecture i museets minneshäll den 10 juli över ämnet »Mesure, Normaliser, Produire». Ca 400 deltagare i den IX Nordiska Skogskongressen samlades den 30 augusti till supé i museet, varefter den blivande avdelningen för skog, trä, cellulosa och papper förhandsvisades. Den 14 mars—7 april upprepades utställningen Teknik i Miniatyr för fjärde gången i samarbete med Teknik för Alla. Även om besö- karantalet kan anses vara tillfredsställande kunde konstateras, att 29 Tekniska Museet år 1958 Tekniska Museet år 1958 intresset för tekniska modeller i liten skala sjunkit såväl hos modell­ byggarna som hos publiken. Svenska Kemistsamfundets Berzeliusdagar för no elever utsedda av ämneslärare och rektor vid läroverken i Stockholm och i andra städer ägde rum den 3 och 4 januari, varvid följande föredrag höllos: Professor Arne Fredga, Våra föreställningar om atomernas lagring i rummet; Laborator Axel Johansson, Att skilja på likt och nästan likt, några kemiska separationsmetoder; Professor Gösta Ehrensvärd, Det kemiska spelet i levande celler; Professor Gustaf Ljunggren, Kemi och försvar; överingeniör Sven Walldén, Från malm till metall. Labora­ tor T. Wilner medverkade med demonstrationsexperiment rörande kemiens grunder samt även några tekniska tillämpningar vid fram- drivning av raketer. Studiebesök gjordes dels vid Träforskningsinsti­ tutet, dels vid Metallografiska Institutet. H. M. Konungen behagade åhöra förmiddagsföreläsningarna den 4 januari. Förutom ett stort antal demonstrationer och föredrag inom museet har museidirektören hållit föredrag bl.a. vid Fiandelskammarens i Karlstad årsmöte den 16 juni, vid STAL:s femtioårsjubileum den 11 augusti, inför Fastighetsägarnas Samarbetsorganisation den 11 sep­ tember, Trollhättans Ingeniörsklubb den 12 september, inför en av Näringslivets Fond ordnad kurs på Säby den 1 oktober, för Tekniska Föreningen, Humanistiska Föreningen och Kemistsamfundet i Örn­ sköldsvik den 28 oktober, Norsk Teknisk Museum, Oslo, den 12 no­ vember, Tekniska Föreningen i Skövde den 11 december och Tek­ niska Föreningen i Jönköping den 12 december. Under en samlingsrubrik »Något för alla» utförde Laborator T. Wilner fysikaliska och kemiska experiment i museets föreläsningssal varannan söndag kl. 14 under höstterminen. Publikanslutningen var mycket god, och demonstrationerna synes ha bidragit till ökat intresse för studiet även av museets historiska samlingar. Då experimenten i allmänhet utfördes med så enkla hjälpmedel att vem som helst kan göra dem själv, fick Laborator Wilner efter föreställningarna ge råd och anvisningar åt experimenterande ungdomar. Föredragsrubrikerna voro: Spel med ljus och skuggor, Rörelse och vila, Svängningar och vågor, Magnetism och elektricitet, Atomer och besynnerliga partiklar. I Atomariet har föredrag och visningar hållits av Laborator Wil­ ner för ett stort antal grupper från skolor, läroverk, militära och ci­ vila högskolor samt för grupper av lärare, som skola undervisa i 30 atom -och kärnfysik. I stor utsträckning ha utländska museimän från tekniska och andra museer besökt Sverige för att studera Tekniska Museet. Inte minst har detta gällt kolleger från länder där man förut saknat museer av detta slag och nu håller på att bygga upp sådana. Den rådgivning som härvid kunnat lämnas vid direkta kontakter eller genom skrift­ liga utlåtanden har varit mycket stimulerande, men å andra sidan också tidskrävande för museidirektören. Under 1958 har 996 grupper under ledning besett museet, från folkskolor, läroverk, folkhögskolor, tekniska läroanstalter samt yr­ kes- och lärlingsskolor, militära skolor, klubbar och föreningar. Mu­ seets permanenta avdelningar ha under året besetts av 63.932 per­ soner. Vid museet ha arbetat: Intendent T. Althin som museidirektör; Assistent L. Way-Matthiesen som samlare, forskare och registrator för föremålssamlingarna och ritningsarkivet med G. Liljegren som medhjälpare för föremålens vård och som förrådsförvaltare; Pro­ fessor G. Bodman som museilektor och teknikhistorisk forskare; Ci­ vilingeniör T. Wilner som laborator och föreläsare; B. Engman som verkmästare med H. Helander som medhjälpare på verkstaden; Fru I. Danielsson som kassörska och bokförerska; Fröken B. Viklund som föreståndarens sekreterare; E. Palmquist som arkivassistent, tillika registrator för fotonegativ; Fröken A. Lundstedt och Fru A. Engman som telefonister och som biträden vid maskinskrivning; Fru M. Fern- sten som kassörska vid huvudentrén; A. Larsson, C. W. Carlsson och A. Högberg som museivakter; S. Lindecrantz som eldare. Som studieinspektor har fungerat Fil. Dr Ernst Herlin. Under året ha arbetat som arkivarbetare Ingeniör J. F. Bietkowski till den 31/3 1958, O. Th. Carlsson från den 1/7 1958, J. Hanikat från den 21/7 1958, Fru S. Johnsson samt Fru S. Kimberg. Museets personalrestaurang har skötts av Fru B. Callius. Stockholm den 31 december 1958. Torsten Althin Studiebesök. Besöksfrekvens. Personal. Tekniska Museet år 1958 31  FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1958 Föreningens verksamhet år 1958 Styrelse. Föreningens Tekniska Museet styrelse har under år 1958 utgjorts av: Ordförande: Tekn. Dr Gunnar Sundblad Vice ordförande: Kommerserådet S. E. österberg Styrelsens ledamöter: Museidirektören Fil. Dr Torsten Althin Direktör Björn Edström Civilingeniör Sven A. Hansson Fil. Dr Ernst Herlin Ingeniör Håkan Hörnell Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktören Dr Techn. Ragnar Liljeblad Direktör E. David Lindblom Fil. Dr Alvar Silow Disponent Sten Simonsson Ingeniör Nils Sköldberg Direktören Dr Hilding Törnebohm Direktör Bo Westerberg Civilingeniör Torsten Wilner Professor Torsten R. Åström Sekreterare och Skattmästare: Civilingeniör Sven A. Hansson Revisorer: Kamrerare Gösta Bergh Revisor Harry Sjöåker Revisorssuppleanter: Civilingeniör Axel Härlin Revisor Joel Nandorf 34 överingeniör B. S. F. Eli, som under många år varit knuten till Föreningen, som mycket intresserad styrelseledamot avled den 22 au­ gusti 1958. Föreningens årsmöte under ordförandeskap av Tekn. Dr Gunnar Sundblad hölls den 24 mars. Vid stadgeenliga val omvaldes de sty­ relseledamöter, revisorer och revisorssuppleanter som voro i tur att avgå. Sedan Ingeniör Bengt Nauckhoff av brist på tid avsagt sig upp­ draget som Föreningens sekreterare och skattmästare utsåg förening­ en den 31 mars 1958 Civilingeniör Sven A. Hansson till hans efter­ trädare. Vid årsmötet hölls föredrag av Fil. Dr Gösta Montell, Etnografiska Museet, över ämnet »Kineserna kom först», illustrerat av ljusbilder och demonstrationer. Föredraget är publicerat i Dasdalus 1958. Efter föredraget visades utställningen Teknik i Miniatyr. Föreningens medlemmar bereddes tillfälle att den 11 november närvara vid Svenska Filmsamfundets tjugofemsårsjubileum i museets minneshäll. Därvid visades delar av filmen »Thomas Graals bästa film», inspelad 1917. Filmupptagningar gjorda i Stockholm 1896 fö­ revisades av sonen till filmpionjären Max Skladanowsky. Föreningens medlemmar, som alla ha fritt tillträde till museet, ha varit inbjudna till de inom museet under året anordnade tillfälliga utställningarna. Av föreningens medlemmar ha under året 19 avgått ur föreningen på grund av åldersskäl, 31 avlidit samt 3 5 tillkommit. Medlemsanta­ let var vid årsskiftet: Verksamhet. Årligen betalande Ständiga medlemmar Korporativa medlemmar 799 (812) 77 ( 79) 62 ( 62) Korporativa medlemmar äro: Bergshandteringens Vänner, Indu­ striens Upplysningstjänst, Jernkontoret, Järnverksföreningen, Kon- fektionsindustriföreningen, Köping-Arboga Tekniska Förening, Lapplands Tekniska Förening, Läkemedelsindustriföreningen, Norr­ köpings Polytekniska Förening, Sancte örjens Gille, Skånska In- geniörsklubben, Snickerifabrikernas Riksförbund, Stockholms Bygg­ mästareförening, Stockholms Stads Hantverksförening, Sundsvalls Tekniska Förening, Svenska Betongföreningen, Svenska Boktrycka- 35 3” Föreningens verksamhet år 1958 Medlemmar, Föreningens verksamhet år 1958 36 reföreningen, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Byggnadsentre­ prenörföreningen, Svenska Choklad- och Konfektyrfabrikantför­ eningen u.p.a., Svenska Elverksföreningen, Svenska Garveriidkare- föreningen, Svenska Gasverksföreningen, Svenska Gruvföreningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Svenska Kommunal-Tek- niska Föreningen, Svenska Konsulterande Ingeniörers Förening, Svenska Lådfabrikanternas Förening, Svenska Pappers- & Cellulosa- ingeniörsföreningen, Svenska Pappersbruksföreningen, Svenska Plast­ föreningen, Svenska Radioindustriföreningen, Svenska Skofabrikant­ föreningen, Svenska Teknologföreningen, Svenska Uppfinnareför­ eningen, Svenska Vattenkraftföreningen, Svenska Värme- och Sani- tetstekniska Föreningen, Svenska Yllefabrikantföreningen, Svenska Ylleindustriföreningen, Svenska Ångpanneföreningarnas Centralor­ ganisation, Sveriges Allmänna Exportförening, Sveriges Automobil- industriförening, Sveriges Elektroindustriförening, Sveriges Färgfab­ rikanters Förening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska In­ dustrikontor, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Smides & Meka­ niska Verkstäders Riksförbund, Sveriges Tegelindustriförening, Sve­ riges Textilindustriförbund, Sveriges Vattenfabrikanters Riksför­ bund, Södra Dalarnes Tekniska Förening, Tekniska Förbundet i Borås, Tekniska Föreningen i Eskilstuna, Tekniska Föreningen i Gävle, Tekniska Föreningen i Jönköping, Tekniska Föreningen i Västerås, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund, Textilrådet, Trä­ industriens Branschorganisation Tibo, Örebro Ingeniörsklubb, Ös­ tergötlands Tekniska Förening i Linköping. Föreningen Tekniska Museet har under året till museet kunnat överlämna 26 000 kronor. Stockholm den 31 december 1958. Sven A. Hansson FILMHISTORISKA SAMLINGARNA O UNDER AR 195 8 Filmhistoriska Samlingarna Styrelse. Ekonomi. Filmvisningar. I styrelsens sammansättning har den förändringen inträtt att Film­ ägarnas Kontrollförening u.p.a. efter Direktör Carl York, som avsagt sig omval, utsett Direktör Birger Juberg. Beträffande styrelsen i öv­ rigt hänvisas till berättelsen i Dsedalus 1956. I likhet med tidigare år har Samlingarnas verksamhet möjliggjorts genom anslag, dels från Sveriges Biografägareförbund och Filmägar­ nas Kontrollförening u.p.a., dels från Fiolger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet. Filmvisningsse- rierna ha kunnat fortsättas, dock från och med hösten i något begrän­ sad omfattning, genom de garantibelopp, som ställts till förfogande av Stockholms stad. Nämnda serier ha liksom tidigare anordnats på biografen Regina, och anslutningen har varit god. En viss nedgång i deltagarantalet kunde dock skönjas under året. Orsakerna härtill torde vara flera: Den av Stockholms stad begärda prishöjningen, som trädde i kraft redan hösten 1957, började ge sig tillkänna, framför allt genom en ökad tendens hos deltagarna att endast binda sig för en del av seriens filmer. Den allmänna nedgången i biografbesök under året, som bl.a. tillskrives televisionens snabba framväxande, inverkade också på Re- ginavisningarna. På grund av avslag från statens sida att stödja se­ rierna och omöjligheten för Stockholms stad att höja sitt garantibe­ lopp, blev det nödvändigt att under hösten inskränka serien till att omfatta åtta i stället för tolv filmer. Därigenom sjönk anslutningen ytterligare, men omfattade dock fortfarande över 650 deltagare. En annan förändring skedde även under hösten i det de inledande föredragen ersattes med tryckta inledningar, vilka avgiftsfritt utdela­ des till samtliga deltagare. Som föredragshållare och/eller som för­ fattare till de tryckta inledningarna fungerade under året Redaktör Olle Grönstedt, Fil. lic. Bengt Idestam-Almquist, Redaktör Gunnar Oldin, Herr Berndt Santesson, Fil. mag. Rune Waldekranz, Regissör Gösta Werner, Redaktör Hugo Wortzelius samt Samlingarnas före­ ståndare. Till stumfilmerna har som vanligt Herr Julius Jacobsen ut­ fört pianoackompanjemanget. I »Trettonde serien», som pågick under tiden den 15 februari till den 11 maj, visades följande filmer: »Ikiru» (1952) av Akira Kuro- sawa, »En odödlig kärlek» (1936) av Abel Gance, »Tre människor» (1927) av A. M. Room, »Smekmånaden» (1926—28) av Erich von 38 Stroheim, »Inspiration» (1931) av Clarence Brown, »Oss gentlemän emellan» (1933) av Ernst Lubitsch, »Månraketen» (1928—29) av Fritz Lang, »Dr. Jekyll och Mr. Hyde» (1931) av Rouben Mamou- lian, »Familjens yngste» (1921) av Henry King, »Hotel Imperial» (1926—27) av Mauritz Stiller, »Maria Candelaria» (1943—45) av Emilio Fernandez och »Prästänkan» (1920) av Carl Th. Dreyer. »Fjortonde serien» ägde rum mellan den n oktober och 30 no­ vember och omfattade följande filmer: »En timme med dig» (1931 — 32) av George Cukor, »Dagar som skakat världen» (»Oktober») (1927) av Sergej M. Eisenstein, »Lilla kejsarinnan» (1933) av Paul Czinner, »Västfronten 1918» (1930) av G. W. Pabst, »Kyssen» (1929) av Jacques Feyder, »Fury» (1936) av Fritz Lang, »Så går det till i krig» (1926) av Clyde Bruckman och Buster Keaton och »Tider skola komma» (1935) av William Cameron Menzies. Den 11 november 1958 firade Svenska Filmsamfundet sitt 25-års- jubileum i Tekniska Museets minneshäll. Vid denna högtidssamman- komst hade Filmhistoriska Samlingarna, som ju utgör en direkt av­ läggare av Filmsamfundets arkiv och därigenom visat sig vara värl­ dens äldsta existerande filmarkiv, anordnat en utställning kring de sex vinnarna av årets äretecken. De bägge guldmedaljörerna, Victor Sjöström och Ingmar Bergman, hade ägnats särskild uppmärksamhet. Vid detta tillfälle visades också ett avsnitt av Mauritz Stillers film »Thomas Graals bästa film» från 1917 med Victor Sjöström och Ka­ rin Molander i huvudrollerna. Denna sedan länge förlorade film hade återfunnits i England av National Film Archive och kunde nu åter visas tack vare ett skickligt renoveringsarbete — kopian var vid upp­ täckten i en mängd delar — som utförts hos AB Svensk Filmindustri, och för vilket Herr Berndt Santesson och Fil. mag. Oscar Rosander främst svarat. En nygjord kopia av filmen, där endast själva slut­ scenerna fortfarande saknas, har införlivats med Samlingarnas arkiv. Gåvor i form av film, föremål och arkivalier har Samlingarna un­ der år 1958 fått mottaga från följande personer, bolag och institutio­ ner: Direktör Oscar Björkman, Redaktör Nils Edgren, Redaktör Gös­ ta Erkell, Redaktör Bertil Hagman, Regissör och Fru Lars-Eric Kjell- gren, Disponent Per-Olof Lindqvist, Advokat Ernst Nathorst-Böös, Redaktör Jan Olof Olsson, Fru Renée Sulzbach, Regissör Gösta Wer­ ner, samtliga Stockholm, Fotograf Ragnar Frisk, Solna, Herr Percy Lydh, Avesta och Chefredaktör Lennart Svenander, Malmö, Colum­ bia Film AB, AB Fox Film, AB Metro-Goldwyn-Mayer, Musikhisto- 39 FiImhistoriska Samlingarna Gåvor, deposi­ tioner, byten. FiImhistoriska Samlingarna Resor. riska Museet, Rank Film Distributörs of Sweden AB, AB RKO Ra­ dio Films, Sovjet Exportfilm, AB Svensk Filmindustri, AB Svensk Talfilm, Svenska AB Nordisk Tonefilm, Svenska Filmstudios Cen­ tralsekretariat, AB Tellusfilm, AB United Artists, Universal Film AB och Warner Bros. Film AB, samtliga Stockholm. Som deposition ha filmer överlämnats av Albert Bonniers Förlag AB, Columbia Film AB, AB Metro-Goldwyn-Mayer och Film AB Paramount. Genom byten med utländska filmarkiv har Samlingarna förvärvat de ryska stumfilmerna »En moder» av V. Pudovkin och »Dagar som skakat världen» av S. Eisenstein, de svenska stumfilmerna »Boda- kungen» av Gustaf Molander och »En perfekt gentleman» av Gösta Ekman och Vilhelm Bryde, den tyska stumfilmen »Månraketen» av Fritz Lang, den amerikanska stumfilmen »Intolerance» av D. W. Griffith och den holländska kortfilmen »Hollands speglar» av Bert Haanstra. Dessutom har från AB Svensk Filmindustri förvärvats en kopia av stumfilmen »Prästänkan» av Carl Th. Dreyer. Stora nyförvärv, genom såväl byten som inköp, ha även gjorts till bok- och tidskriftssamlingen och till bildarkivet. Från en privat sam­ lare i New York har exempelvis genom byte ca 60 ooo fotografier ur amerikanska filmer kunnat förvärvas. Samlingarnas föreståndare har i egenskap av styrelsemedlem i FIAF företagit en resa till Paris och en till London för att deltaga i styrelsemöten. Som medlem av BIRHC har föreståndaren varit in­ bjuden närvara vid den stora filmmanifestationen på världsutställ­ ningen i Bruxelles under tiden den 12—18 oktober, och slutligen har han deltagit i FIAF:s 14:6 kongress, vilken avhölls den 19—26 okto­ ber i Prag, och vid vilken han valdes till federationens skattmästare. Redaktör Lundquist har besökt Det Danske Filmmuseum i Köpen­ hamn för att se film för serierna på Regina. Anställda vid Filmhistoriska Samlingarna ha liksom tidigare varit Arkivarie Einar Lauritzen som föreståndare och Redaktör Gunnar Lundquist och Herr Olle Rosberg som medhjälpare. För vissa spe­ ciella arbetsuppgifter har även under 1958 Herr Berndt Santesson ställt sig till förfogande. Stockholm den 31 december 1958. Einar Lauritzen Personal. 40 SKOG, TRÄ, CELLULOSA OCH PAPPER Gunnar Sundblad Tal av ordföranden i Föreningen Tekniska Museet Tekn. Dr Gunnar Sundblad vid Sveriges Industriförbunds In­ dustrikväll den 7 april 1959 på Tekniska Museet, då mu­ seets skogliga avdelningar visades för första gången. Skog, trä, cellulosa och papper 42 Det förhållandet att vårt land varit täckt av skogar, och att vi i stor utsträckning undgått den skogsskövling, som gått fram över så många andra länder, har otvivelaktigt varit vår stora lycka. I gamla tider var skogen väl i första hand en jaktmark, som gav föda åt befolkningen och även i viss mån kläder, samt framför allt virke till bostäder och fartyg för vår handel. Tidigt blev skogen det första ledet i vår gryende industri, redan när man på 1000—n oo­ talet började bryta malm genom tillmakning, d.v.s. man eldade med ved på berget och sprängde sedan malmen genom vattenbegjutning. Detta förfaringssätt ersattes först på 1700-talet av sprängning med krut, och ännu långt in på 1800-talet bedrevs malmbrytning enligt denna metod. Malm och träkol voro en förutsättning för järntillverkningen, och träkolet blev därför av livsviktig betydelse för landet, när vi under 1500-, 1600- och 1700-talen kunde utveckla vår järnexport till den främsta i världen. Tack vare detta kunde vi också så relativt snabbt repa oss efter den stora ofreden under förra hälften av 1700-talet. Järntillverkning och träkolning motiverade också den tilldelning av skogsmark till gruvor och bruk, som sedermera genom rekogni- tionsköpen i stor utsträckning blivit bestående, och som i sin tur bi­ dragit till den snabba utvecklingen av våra skogsindustrier. Näst efter järnet var under forntid och medeltid ända fram till 1800-talet trätjäran vår största exportartikel. Träkolning och stubb- tjärtillverkning ha i sin tur varit utomordentliga tillgångar för våra skogars tillväxt och produktion. De ha åstadkommit gallring och markberedning för nya skördar. Svedjebruket, som redan på 1100- och 1200-talet i sig själv kunde verka förödande i skogarna, har å andra sidan givit upphov till nya och livskraftiga skogsmarker och varit till nytta för den sega stam av människor, som växt upp i sko­ garna och vars efterkommande nu i stor utsträckning verka där. Det är här en märklig växelverkan, som under seklernas gång gjort sig gällande till vårt lands bästa. När på 1800-talet vår järnindustri fick svårigheter genom det billigare koksjärnet, och när ångmaskiner och stenkol åstadkommo en revolution inom järnindustrien, då var tiden mogen att tillgodogöra vår skogsproduktion för export av trä. Då växte vår nu sekelgamla träindustri fram. Näringsfriheten, ång­ maskinerna, de finbladiga sågramarna och våra flottleder möjlig- gjorde tillkomsten av vår omfattande sågverksindustri under senare hälften av 1800-talet. De stora sågverkens tid var inne, man köpte avverkningsrätter, man rörde sig till en början med grova dimensio­ ner från 10" och uppåt och de medel, som togos ur skogarna, åter- gingo till skogsbruket i form av flottleder, verk, bostäder och ham­ nar, som i sin tur gåvo skogarna och landet ökade värden. Samtidigt gick bruksdöden över landet. De många små järnbruken tvungos successivt att upphöra med sin tillverkning, men deras skogs­ tillgångar blevo en bas för de nya industrier, som nu trängde fram. Förvärvet av avverkningsrätter ledde till ökat intresse för skogsköp, och skogsinnehavet i sin tur åstadkom en strävan att även tillgodogö­ ra sig det klenare virket. Marknaden var sålunda väl förberedd för massa- och cellulosaindustrierna, när år 1857 det första träsliperiet och på 1870-talet de första sodamassafabrikerna samt år 1874 den första sulfitfabriken i världen anlades i vårt land. Här gör sig åter växelverkan gällande. Intresset för cellulosaindustrien växte sig allt starkare. De nya in­ dustrierna voro kapitalkrävande och företagens skogsinnehav kunde här ge de säkerheter, som erfordrades för att åstadkomma nödiga medel. Det torde väl också vara just detta förhållande som gjort, att vårt land i stor utsträckning blivit och under så lång tid varit ledande inom cellulosaindustrien i världen. Det är en märklig utveckling våra skogsindustrier genomgått sedan sågverksindustriens uppblomstring. Tillverkningen av sågade träva­ ror kulminerade vid sekelskiftet och har sedan bibehållits vid ca 1 milj. å 1.200.000 stds årligen. Exporten har nedgått något särskilt i övre Norrland, men den har i viss utsträckning kompenserats från Sydsverige. Cellulosatillverkningen har stigit från 300.000 ton vid sekelskiftet till 2.300.000 ton år 1958 (varav 2.050.000 ton exporterats). Samti­ digt har som riktigt är pappersproduktionen ökat från ca 115.000 ton vid sekelskiftet till 1.685.000 ton år 1958, varav i det närmaste 1.000.000 ton exporterats. Vid sidan härav har på senare år tillkommit wallboardindustrien med en total produktion år 1958 av 500.000 ton, samt den halvke­ miska massaindustrien, vars produktion ännu är relativt obetydlig, men som säkert kommer att växa. Skogsindustriernas exportvärde har under flera decennier rört sig om 45—50 % av landets totala exportvärde. 43 4 Skog, trä, cellulosa och papper Skog, trä, cellulosa och papper 44 Den högkonjunktur, som varit rådande under efterkrigsåren, har också medfört en avsevärd höjning av våra skogsarbetares löner och levnadsförhållanden, men samtidigt givetvis en motsvarande höjning av skogspriser och skogsvärden. Under decenniet före kriget hade en skogsarbetare sålunda en förtjänst av 5,8 kr per dag. För närvarande uppgår motsvarande medelförtjänst till ca 40 kr per dag, allt på ackordsbasis. Under de gångna seklen och fram till våra dagar har man vid upp­ repade tillfällen varnat för överavverkning och skogsskövling med dess konsekvenser. Redan på 1700-talet klagade man över järnindu­ striens slöseri med skogen — vid trävaruindustriens uppblomstring återupprepades varningarna och blevo allt starkare, när cellulosa­ industrien tillkom i slutet av förra seklet. Riksskogstaxeringarna ha i våra dagar givit en klarare uppfattning om våra tillgångar och möj­ ligheter till ökad produktion av skogsprodukter. Skogsindustriernas samarbetsutskott har helt nyligen inför de om­ fattande planer på fortsatt utbyggnad av vår cellulosa- och pappers- produktion, som för närvarande föreligga i samarbete med Skogs- forskningsinstitutet, verkställt en grundlig utredning rörande beräk­ nat behov och tillgång av skogsprodukter i vårt land fram till 1963. Utredningen visar avsevärd ojämnhet i olika delar av landet med en tendens till överskott i södra Sverige och underskott i de nordligaste delarna, samt i genomsnitt en tillgång av 97 °/o av beräknat behov vid en produktionsökning om 50—70 % inom olika grenar. Om denna produktionsökning kan genomföras inom angiven tid blir väl, utom av råvaror också beroende i första hand av marknads­ läget. F.n. föreligger ju ett avsevärt produktionsöverskott och dess­ utom driftsinskränkning både i Skandinavien och U.S.A. Samtidigt planeras mycket omfattande nybyggnader inom skogsindustrierna både i Finland, i U.S.A. och framför allt i Ryssland, där den nya 7-årsplanen siktar på en nära nog fantastisk utvidgning av trävaru-, cellulosa- och pappersproduktionen. Man kan visserligen härvidlag i första hand hänvisa till de stora möjligheter till ökad papperskonsumtion i världen, som föreligger när man jämför förbrukningen pr individ i U.S.A. med 180 kg pr år, i Sverige med 90 kg pr år och i övriga Europa med i medeltal 60—70 kg pr år samt i underutvecklade länder med 5—20 kg pr individ och år. Å andra sidan måste man räkna med att en sådan ökning kräver en avsevärd tid. Det gäller här för våra skogsindustrier att genom ett målmedvetet arbete vara beredda att möta såväl konkurrensen från andra länder som den ökade konsumtionen. På sikt torde det härvid vara både önskvärt och kanske nödvän­ digt att man i Sverige just med tanke på konkurrensen från öster i största utsträckning söker sig fram till en övergång till den färdiga produkten, d.v.s. papper istället för råvara — cellulosa. Här blir möjligheterna till en fortsatt integration av de europeiska staterna genom ett frihandelsområde eller anslutning till andra stater i någon form alltmer aktuell. För närvarande äro tullarna för papper, med undantag av tid­ ningspapper, ca 12—18 °/o. Ett bortfall av dessa tullar är givetvis ägnat att underlätta övergången till pappersproduktion. En sådan övergång är å andra sidan i hög grad kapitalkrävande, och det gäller här att ej minst våra myndigheter med öppen blick för de framtida svårigheter, som kunna uppstå, visa en annan och mer vittgående förståelse för vårt näringsliv än som nu är fallet. I fråga om skogstillgången kan man i första hand i någon mån lita på det gallringsvirke i skogarna, som successivt har frigjorts genom att träkolningen praktiskt taget upphört. Ävenledes kan man räkna med lövvirket, som numera i högre grad kan tillgodogöras för cellu­ losatillverkning. På längre sikt arbetar man ju inom skogsbruket och särskilt inom genetiken med en skogsträdsförädling, som av optimis­ terna beräknas kunna ge vår skogsproduktion en ökning om kanske 50 °/o inom en 5o-årsperiod. Framför allt gäller det här att genom ett målmedvetet forsknings­ arbete, såväl i fråga om skogen och dess produktion, som ej minst när det gäller den industriella tekniken och dess utveckling kunna åstadkomma både en ökad produktion, högre kvaliteter och förbätt­ rade tillverkningsmetoder. Vi kunna här med stolthet hänvisa till det förhållandet, att skogs­ vård och skogsforskning redan tidigt beaktats såväl av våra myndig­ heter som av industrien. Vår skogshögskola grundades år 1828 och Statens Skogsforskningsinstitut år 1902. Forskningen inom trä-, cellulosa- och pappersindustrierna är av långt senare datum men bedrives numera intensivt både vid Trä­ forskningsinstitutet och vid ett flertal enskilda större laboratorier i landet. Det är vår förhoppning att institutet skall utvecklas och bli en motsvarighet till Bergshögskolan vid Tekniska Högskolan, och att dess verksamhet skall ge motsvarande förnämliga resultat. 45 Skog, trä, cellulosa och papper Skog, trä, cellulosa och papper 46 Tack vare samverkan mellan statsmakterna och våra industrier har under de perioder av exceptionell högkonjunktur, som förekom­ mit efter krigsslutet, betydande medel kunnat reserveras för forsk­ ning och utveckling av våra skogar och skogsindustrier samt för skogsvårdens och skogsbrukets främjande. Det rör sig här om ett belopp, som, om man inräknar de medel, som tillförts de s.k. länsstiftelserna i våra skilda län, uppgår till och över 120 milj. kr. För samtliga dessa medel gäller såsom förutsättning, att den forskning och det arbete som skall bedrivas med stöd därav, skall genomföras utöver vad som eljest baserar sig på ordinarie anslag av stat, kommuner och enskilda. Man har därför anledning att hoppas på ett ännu mer ökat in­ tresse och en fortsatt framgång för våra skogsmän och -tekniker i deras målmedvetna arbete till båtnad för oss alla och för vårt land. KEPLER - NEWTON - LUNIK Sten G. Lindberg Föredrag av Förste Bibliotekarien vid Kungl. Biblioteket Fil. lic. Sten G. Lindberg vid Föreningens Tekniska Mu­ seet årsmöte den 25 februari 1959. Kepler — Newton — Lunik 48 För första gången i historien har människan lyckats övervinna jor­ dens dragningskraft och sända ut en månraket i rymden. Har Lunik ändrat vår livsåskådning? Har Lunik påverkat vår livssyn? Knappast har Lunik ökat eller minskat vår tro på Gud. Säkert har Lunik för många ökat tron på människan. Science-fiction-litteraturens anhängare har fått vatten på sin kvarn — eller skall vi säga kosmisk strålning på sin kabin. Självbesinningens röst har också höjts i Harry Martinsons tragiskt sköna Aniara. Ända sedan grekiska sjömän förläde sina skepparhistorier till den då kända världens utkanter, amazonernas tillhåll vid Svarta havets bortersta kust, har mänsklig fantasi sökt sina äventyr vid världens ände — undan de hemmavarandes erfarenhetskontroll. En gång var det här uppe i Ultima Thule, där natten sträckte sig över sex måna­ der och dagen likaså, och där människor och ting var så egendomliga att ingen någonsin sett eller hört på maken eller ens kunnat dikta något liknande. Redan den grekiska romanen gjorde resor till månen. Man ansåg, att i världens utkant kom man sol, måne och morgonstjärna så nära, att de kunde beröras med handen. Pythagoréerna visste enligt Plu- tarchus hur det såg ut på månen. Den var befolkad med mänskliga väsen, som dock var femton gånger större än jordens människor och utomordentligt mycket skönare. De hade heller inga naturbehov men snöto honung och svettades mjölk. Knappt hade antikens och medeltidens trygga världsbild rubbats genom Copernicus och Keplers teser, förrän äventyrsberättelsen sökte sig ut i rymden. Science-fiction är ett barn av samma århundrade, som började komma Skaparens mekaniska naturlagar på spåren. När museimannen velat belysa en av vår tids märkligaste tekniska pro­ dukter, månraketen, har han följdriktigt måst gå tillbaka till 1600- talet. De åttio åren mellan hovastronomen Johannes Keplers publi­ cering i Prag 1609 av sitt arbete om planeten Mars rörelser och ma­ tematikprofessorn Isaac Newtons Principia mathematica i London 1687 skulle kunna betecknas som mänsklighetens myndighetsålder i hennes förhållande till tingen omkring sig. Den världsbild, som dittills givit en så restlös och sammanhängan­ de förklaring av tillvaron, ter sig nämligen i mångt och mycket som ett barns världsbild. Äpplet föll till marken därför att det var tungt. Tungt var det därför att det hade egenskapen tyngd i sig. Kvaliteten tyngd verkade, att äpplet strävade att intaga sitt naturliga rörelseläge så nära universums, d.v.s. jordens medelpunkt som möjligt. Tingen såg ut som de gjorde och uppförde sig som de gjorde därför att de var sådana. De substantiella formerna utmärkte sig genom sina uppenbara kvaliteter, de aktiva: kallt och varmt, de passiva: vått och torrt, vartill kom tungt och lätt. Kvaliteterna svarade mot de fyra elementen: luft, eld, jord och vatten, som var och en hade sin typiska färg. De motsvarades av de fyra kroppssafterna, regerade av de fyra temperamenten, korresponderande mot de fyra delarna av dygnet, de fyra vindarna, årstiderna, livsåldrarna, världsperioderna och zodiakens kvartal. Därför var ungdomen röd, sangvinisk, blod- full, vårlig, luftig, varm och våt; mannaåldern gul, kolerisk, gall- sprängd, sommardräktig, eldig, varm och torr men ålderdomen vit, flegmatisk, slemmig, vintrig, vattnig, kall och våt. Allt stämde för­ underligt väl med de fem sinnenas vittnesbörd. Man var frisk vid sunda vätskor, men man var också underkastad sjukdom och för­ gängelse i världen under månen. »Sub luna amo, sub luna vivo, sub luna morior». Ingen har i vår tid med djupare inlevelse gestaltat den­ na medeltida Mikrokosmos än Karlfeldt. I motsats till den sublunara världens förändring var himmelens sfärer oföränderliga i sin fullkomliga cirkelrörelse runt jorden. Uni­ versums yttersta gräns var för Aristoteles och Ptolemaeus fixstjärnor- nas sfär — kristendomen fogade härtill de saligas boningar, empyrén — men därutanför var intet. Världen var en enda. Mellan fixstjärnorna och jorden fylldes universum av en celest ma­ teria, det femte elementet, etern. Detta var uppdelat i sju breda sfärer, som var och en berörde nästa och genom denna beröring vidarebe­ fordrade fixstjärnesfärens rörelse till jordelivet. Inom varje sfär snur­ rade en planet, från den yttersta, Saturnus, till den innersta, månen. Längst inne i jordens och universums mitt brann helvetet eld, längst ut var Guds boning i himmelen. Dessa begrepp, som för oss på sin höjd är metaforer, bildliga uttryck, var då naturvetenskapens bok­ stavliga sanning. Tidigt hade babyloner och greker observerat oregelbundenheter i planeternas rörelse på firmamentet, när de jämförde planeternas ställ­ ning på himlafästet med solens. Mercurius eller Venus kunde ju ibland synas öster om solen som aftonstjärna, ibland väster om solen som morgonstjärna. Även de andra planeterna befanns utföra sådana »re- 49 Kepler — Newton — Lunik Kepler — Newton — Lunik trograda» återgående rörelser. I drygt 1800 år löste man dessa svå­ righeter med att låta planeterna röra sig i hjälpcirklar, epicykler och dekanter, som svarade för oregelbundenheterna inne i planetsfären, som i sin tur svarade för den dagliga rörelsen. Det är en världsbild, som stämmer med det oskolade ögats vittnesbörd. Idén om en stilla­ stående jord användes ju också ännu idag för enkelhetens skull i na­ vigationsskolorna. För ett ständigt berikat förråd av observationer uppenbarade sig likväl allt större brister såväl i Ptolemaeus planetsystem som i Julius Caesars kalender. De stora upptäcktsresorna hade givit den ptole- maiska världsbilden ett grundskott. Renässanshumanisternas hand- skriftsfynd hade avslöjat helt andra världsförklaringsförsök redan under antiken. När den lärde kaniken i Frauenburg Nicolaus Coper­ nicus erhöll påvens uppdrag att reformera kalendern och därmed fördjupade sig i astronomiens huvudfrågor, tog han också starka in­ tryck av dessa antika författare, som placerat solen som världens centrum och låtit jorden kretsa runt denna som en vanlig planet. 1543 trycktes den skrift, som givit den nya världsbilden dess grund­ val: De revolutionibus orbium coelestium, Om himmelssfärernas kretsrörelser. Den märkliga brytningen med aristotelismen hjälptes också fram av en mot skolfilosofien starkt opponerande idéströmning: nyplato- nismen, nämligen i dennas förkärlek för geometriska och matematiska harmonier. För ett nyplatonskt tänkesätt framstod den ptolemaiska världen med dess mängd av hjälpcirklar (på Copernicus tid ett 80-tal) som »ett våld mot den första principen om rörelsens enhet». Men först när Copernicus själv tillgripit över 30-talet epicykler gav hans heliocentriska system lika goda resultat som Ptolemaeus — men icke bättre. Först när Kepler bytt ut det copernikanska systemets cirkelformiga rörelser mot ellipser blev den nya världsbilden överlägsen den gamla. Han hade emellertid tillgång till vida tillförlitligare observations- siffror än vad som någonsin tidigare stått till buds, de bästa som över huvud taget gjorts med tillhjälp endast av ett obeväpnat människo­ öga: de observationer som Tycho Brahe utfört först på Uranienborg på Hven, sedan i Prag hos kejsaren. Innan jag nämner de keplerska lagarna måste jag med några ord beröra utvecklingen av läran om rörelsen, dynamiken. Aristoteles var 50 på den punkten oklar, vilket vållade skolastikerna mycket huvudbry. Om den fulländade rörelsen, cirkeln, var alla ense. Likaså om den naturliga rörelsen uppåt eller nedåt på grund av kvaliteten. Svårig­ heten kom med den blandade rörelsen, t.ex. hos en projektil. En sub­ stantiell form kunde plötsligt ändra läge först om den rördes. Men om jag kastade ett äpple, fortsatte det ju att röra sig vågrätt även sedan min hand släppt sitt tag. Aristoteles förklarade äpplets rörelse med att handen rubbat luften däromkring. Eftersom intet tomrum kunde finnas, smet luften bakom äpplet och gav det oavbrutet nya stötar framåt. Men äpplets form gjorde motstånd och strävade till sitt naturliga rörelseläge närmast medelpunkten och till slut segrade den naturliga rörelsen nedåt. Denna svaga förklaring ersattes på 1300-talet av franska skolastiker, Buridan och Oresme, med läran om en rörelsekraft. Rörelsen kom inte av luften utan var i det rörda föremålet. I vårt exempel överfördes rörelsen från handen till äpplet och drev detta framåt, tills kraften blev så minskad av luftens mot­ stånd och kroppens tyngd, att den senare tog överhanden. Med denna lära kunde för första gången en lag, som gällde jordiska ting, också tillämpas på himmelen. Sfärerna kunde fortsätta sin av Gud ingivna rörelse utan aristotelismens nödvändiga kontakt med varandra. Ock­ så möter hos Buridans lärjunge Oresme för första gången den liknelse som 300 år senare, på 1600-talet skulle bli så vanlig: Gud, som drar upp och sätter igång världens stora klocka, som sedan lämnas att gå för sig själv. Denna skolastiska rörelselära var jämte fynden av de antika helio­ centriska systemen den viktigaste förutsättningen för Copernicus verk. För Kepler betydde därjämte de nyplatoniska idéerna mycket. De­ ras matematiska magi och solkult ledde Kepler till övertygelsen om riktigheten av att solen var centrum. De ledde honom också att till­ dela solen en anima motrix, en rörelsekraft, som i sin utstrålning inte bara drev solsystemet utan också höll planeterna i sina banor. Hastig­ heten avtog i den mån planeternas avstånd från solen ökade, så att ett mindre antal strålar av denna rörelsekraft nådde dem. När Kep­ ler sökte uttrycka denna filosofiska spekulation i matematiska form­ ler, upptäckte han dessa underbara sammanhang, som vi ännu nytt­ jar i de keplerska lagarna. »För varje planet är den yta, som sammanbindningslinjen mellan solen och planeten översveper under lika långa tidsperioder, kon­ stant», d.v.s. ytan är proportionell mot tiden. 51 Kepler — Newton — Lunik Kepler — Newton — Lunik 52 Galileis lagar för fallrörelsen, tröghetslagen och kraftparallello- Ännu underbarare var den tredje lagen! Multiplicerade han talen för planeternas medelavstånd till solen och talen för deras omloppstider med sig själva 2, 3, 4 gånger, fann Kepler efter många mödor och felräkningar till sin häpnad, att tredje digniteten av varje planets solavstånd dividerat med andra digniteten av dess omloppstid för varje planet ger ett och samma tal. »Kuberna på storaxlarna i de olika planeternas banor förhålla sig till varandra som kvadraterna på omloppstiderna.» Gripen av dessa talsamman­ hang kallade Kepler den bok, i vilken han tryckte den tredje lagen, för Harmonices mundi, Världens harmonier (1619). Under tiden som Kepler på Tychos siffror utarbetat dessa lagar, hade Giordano Bruno bränts på bål år 1600 för att han jämte coper- nikanism hävdat bl.a. en idé, som 150 år tidigare oantastat kunnat omfattas av en kardinal, Nicolaus Cusanus från Cues: att universum var oändligt och att andra världar mycket väl kunde vara bebodda, åter en tanke, som man funnit hos de antika författarna. Genom hu­ manisten Poggio’s fynd 1417 av Lucretius stora lärodikt Om de na­ turliga tingen, De rerum natura, fick den antika atomismen hos De- mocritus och Epicurus förnyad aktualitet. Att man i antiken hunnit så långt i en förutsättningslös mekanisk världsbild, som »med forsk­ ningens ljus skingrar vidskepelsens dimmor», är en av orsakerna till antikens oerhörda prestige under renässansen. Först på 1600-talet kommer man utöver antiken. Samtidigt med Keplers matematiska spekulation formulerade Galileis fysiska snille lagarna för en ny dynamik. Till den aristoteliska idén om tyngden fogade han idén om kropparnas täthet, sammanhållna, som han an­ såg att de var, av småpartiklarnas sugning mot varandra genom ett mellanliggande tomrum, vacuum — något som Aristoteles förnekat. Genom analys och induktion nådde Galilei redan på 1500-talets slut fram till föreställningen om kropparnas specifika vikt i det lufttom­ ma rum, som man inte kunde framställa, förrän Magdeburgborgmäs- taren Guericke konstruerat luftpumpen omkring 1650. Att trotsa ögonens vittnesbörd, som tydligt ger Aristoteles rätt i att tunga kroppar faller fortare än lätta, och att i stället gå till de osynliga underliggande orsakerna är Galileis största betydelse. San­ nolikt utförde han aldrig det berömda experimentet från toppen av det lutande tornet i Pisa. Det utfördes av en av hans kritiker, som ock­ så fick rätt — den tunga kroppen tog mark först. grammet blev liksom Keplers lagar en förutsättning för Newtons gra­ vitationslag. Vi återkommer nu till det berömda äpplet. Dess fall ledde Newton till hans verkliga storverk: att se att månen verkligen föll. Månen skulle, enligt Galileis tröghetslag, som blev Newtons förs­ ta lag, ha fortsatt i en likformig rörelse ut i rymden, om den inte på­ verkats av en kraft, som oavbrutet orsakade månens fall in mot jor­ den. Newton fann denna kraft vara universellt giltig, gravitationen, direkt proportionell mot massan och omvänt proportionell mot kva­ draten på avståndet. Newtons begrepp massa har blivit ett av fysi­ kens viktigaste. Det är ett resultat av många naturforskares efterföljd av Francis Bacons oavlåtliga krav på experiment och induktion. Det är också en följd av en atomistisk världsuppfattning, främst Robert Boyles. Hos Newton erhöll dessa försök en matematisk tolkning av universell giltighet — utan att vara bunden av ett konstruerat filo­ sofiskt system som Cartesius’. Jorden hade degraderats från universums centrum till ett stoftkorn bland oändligt många andra. Universum i sin tur hade dragits ur sin himmelska oföränderlighet och underkastats samma lagar som gällde på jorden. Man nöjde sig inte längre med förklaringen att så och så skedde därför att det var så. Man upphöjde människoförnuftet att ställa frågan varför så sker. Man nöjde sig inte längre med att hålla till godo med symtomen. Med 1600-talets instrumentella gåvor till forsk­ ningen, mikroskopet och teleskopet, har allt djupare orsakssamman­ hang avslöjats i mikrokosmen och makrokosmen, tills de nu möjlig­ gjort Luniks färd enligt Newtons lag. Lunik har icke ändrat vår tro eller icke-tro på Gud. Men så intimt hade under medeltiden kristendomen förknippats med Aristoteles’ och Ptolemaeus’ kosmologi, att Copernicus’, Keplers och Galileis nya lagar skakade kristendomen i dess grundvalar. Om solen icke rörde sig kring jorden, hur skulle solen då kunnat stå stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal? (Josua 10: 13.) Hur skulle man då förklara, att profeten Job (26: 7) talar om att Gud hängt upp jorden på intet? Hur Psaltarens (104: 5) och Predikarens (1: 4) ord om jorden skapad av Gud ewinnerliga? Om materien bestod av atomer, eller, som Cartesius lärde, endast av rörelse och utsträckning, hur skulle då transsubstantiationen i nattvarden förklaras? Det var allvarliga frågor, ständigt upprepade av teologerna. Oset och röken från de bål, där kättare och häxor brändes, beledsagar 53 Kepler — Newton — Lunik Kepler — Newton — Lunik 54 framväxten av den världsbild vi omfattar idag. Galilei nödgades avsvära sig sin copernikanism. Kepler fick omedelbart efter tryck­ ningen av sin tredje lag ett helt år uppbjuda hela sitt skarpsinne och sin lärdom för att söka rädda sin egen mor från häxbålet. Att han verkligen lyckades har betecknats som ett storverk jämförligt med hans astronomiska. Motståndet var starkt, den religiösa stingsligheten än starkare. 1600-talet är religionskrigens fasansfulla ålder. Vårt eget land, i den lärda världens periferi, ger dystra exempel på hat och förföljelse mot tankefriheten. Som Johan Nordström och Sten Lindroth visat, om­ fattade våra främsta andar de nya idéerna, Johannes Bureus och Georg Stiernhielm, men de befordrade dem aldrig till trycket. Do­ centen Henrik Sandblad har givit oss en klar bild av, hur långsamt den nya läran utbreddes i vår avhandlingslitteratur. Men även i vårt land segrade tankefriheten mot teologernas stormlöpning i den car- tesianska striden vid Uppsala universitet 1687. Som en segerfanfar klingar Petrus Hoffwenius ord: »annat är tron, annat är wettenska- pen», upplevda som en ny uppenbarelse av dem som i likhet med mig haft förmånen bevista Professor Johan Nordströms seminarier i idé- och lärdomshistoria i Uppsala under nazismens kulmen. Segrade den mekaniska världsförklaringen mot århundradets slut vid de naturvetenskapliga lärostolarna, så dröjde det tills Voltaire fattade pennan, innan den segrade i salongerna. Sin satir låter han flöda även i form av en rymdfärd, i Micromegas. Man läste Lucretius i en utsökt rokokoupplaga illustrerad av tidens främsta kopparstic- kare. I starkt förkortade perspektiv har jag sökt visa, hur renässansens män med ny hänförelse hoppade över medeltidens kristna skolastik och grep sig an med att fullfölja det förutsättningslösa studiet av en Archimedes, Heron eller Aristarchos från Samos. Under 1600-talet når ett mindretal stora andar utöver antikens resultat. Då lägges grun­ den till den världsåskådning, som nu är var mans i barnaåren insupna egendom. Lunik berör inte metafysiska problem, men väl de etiska problem som redan antiken brottades med, om ont och gott. KONGL. MODELLKAMMAREN Arvid Backström Fil. Dr Arvid Baeckström ger en sammanfattande skild­ ring om modellkammarens öden till ledning för fort­ satta forskningar. Kongl. Modellkammaren 56 Oyftet med efterföljande studie är endast att söka sammanföra vad man av en del källor vet om den svenska modellkammarens yttre öden och med densamma hörande undervisningsfrågor. En slutgiltig historik över detta komplex med uppgifter om personal, anslags- och löneförhållanden kan först den ge, som forskat fram uppgifter ur de myndigheters arkiv, som modellkammaren under skilda perioder va­ rit mer eller mindre beroende av: Bergskollegium, Vetenskapsakade­ mien, Kommerskollegium, överintendentsämbetet, Kammarkolle­ gium, Konstakademien, Lantbruksakademien och Tekniska Högsko­ lan. Dessutom bör uppgifter sökas i riksdagshandlingar och kungliga brev, i arkiv där lokala och personhistoriska data kan finnas samt i svensk press. Här kommer inte att behandlas modellernas art, ej heller vilka av dem som, märkligt nog, har blivit bevarade till våra dagar. En del av detta har tidigare berörts i olika artiklar och meddelanden i Dx- dalus till vilka hänvisas. På 1600-talet och redan tidigare förekom, att mekaniska modeller samlades till modellkammare, väl närmast likställda med tidens andra »kuriositetskabinett». Såsom exempel kan här nämnas den modellkammare, som i början av 1690-talet grundades i Dresden (Scherer) samt de samlingar av konstruktionsmodeller, som fanns och delvis ännu finns i Augsburg och Regensburg. I Sverige började den böjelse för mekaniska undersökningar och den håg att göra tekniska uppfinningar, som enligt Gustav Sundbärg var ett uttryck för svenska folkets starka naturkärlek, att under ka­ rolinsk tid organiseras i officiell regi. Olof Rudbeck d.ä. anlade 1665 »ett manufakturhus» vid Uppsala. Med offentligt anslag undervisades där, ej minst praktiskt, i alle­ handa discipliner. Hans rika samling av modeller till uppfinningar förintades tyvärr i den stora Uppsalabranden 16/5 1702. Vår nästa storman på det tekniska området är Christopher Pol­ hammar (f. 1661, adlad Polhem 1716, d. 1751). Efter något års vis­ telse i Uppsala och en resa i bergslagen arbetade Polhem från 1691 i Falun. Från hösten 1694 till hösten 1696 vistades han på resa i Holland, England, Frankrike och Tyskland, där han torde ha blivit bekant med modellkammare och insett dessas betydelse ur undervis- ningssynpunkt. Hemkommen lyckades han vinna intresse för inrättandet av en svensk modellkammare. Karl XII:s förmyndarstyrelse beslöt därför 20/4 1697 att inrätta ett »Laboratorium Mechanicum» på Kungs­ holmen, i samma hus som Laboratorium Chemicum och att ställa det under Polhems inspektion och inseende. Där skulle dels undervisas i mekaniken och dels arbetas på »modeller och curieuse machiner», som Polhem tid efter annan kan inventera och finna nödigt i att låta förfärdiga i detta laboratorium. Anslagen skulle föras på Bergskol- legii stat. Historien om Laboratorium Mechanicum 1697—1756 har i de­ talj ännu ej kunnat klarläggas: vilka år det verkligen fungerade, hur det finansierades (periodvis med statsanslag och med tillfälliga under­ stöd av Bergskollegium), hur och var det arbetade, vilka medarbe­ tarna voro utom Polhem själv. Emellertid flyttade Polhem 1701 från Falun till »det manufaktur­ verk på tjänligt ställe vid Sund och Husby sn» (St. Kopparbergs län), för vilket verk privilegier utfärdats 29/5 1700 för G. Stierncrona och Chr. Pålhammar. Stjernsund blev länge centrum för Polhems verk­ samhet. I brev 1713 nämner Polhem att Laboratorium Mechanicum då fanns på Stjernsund. 1729 lät han trycka en »kort berättelse om sina förnämsta inventioner som han till allmänhetens nytta och tjänst påfunnit». En andra del härav hade redan 20/3 1727 utlovats av Posttidningarna. Efter hustruns död 14/10 1735 flyttade han till sin dotter Hedvig (f. 1705 på Stjernsund) och måg Carl Gripenstierna på dennes egen­ dom Kersö, Ekerö sn. Det var väl där underrättelsen nådde honom om den eldsvåda på Stjernsund, som bl.a. förintade många av hans modeller. Från omkring 1743 var Polhem bosatt i Stockholm, där han hade en egendom vid Hornsgatan. Att identifiera de originalmodeller, som gjorts i Polhems labora­ torium eller över huvud tillhört denna samling, är för en sen efter­ värld ej alltid lätt eller möjligt. Det fanns andra samlingar på olika håll. Bergskollegium hade, utom ett mineralkabinett, en samling av »förfärdigade maskiner och modeller, vilka är nödigt att vara när vid handen». Hur svårt denna samling hade att få nödigt utrymme framgår bl.a. av kollegiets skrivelse till Kammarkollegium 1706. Där belyses, hur Bergskollegiet och Kollegium Medicum får trängas med Myntverket om nödiga rum i mynthuset. Det var med undersökning 57 Kongl. Modellkammaren Kongl. Modellkammaren 58 och reparerande av Bergskollegii samling av »maskiner till mekaniska verk», som Swedenborg, själv assessor i kollegiet, omkring 1725 syss­ lade — där fanns då åtminstone en Polhems maskin. Den för maskiner och teknik så intresserade överintendenten C. J. Cronstedt, elev 1729 hos Polhem på Stjernsund, hade hos sig på Ful- lerö hopbragt ett »maskin- och modellkabinett», som enligt en för­ teckning från 1740-talet uppgick till 37 st., varav 14 var av Polhem, 5 av ägaren själv. Rester av denna samling finnes nu i Tekniska Museet. Sedan Jernkontoret 29/12 1747 inrättats, började man snart ock­ så där lägga upp en modellsamling, som 1764 deponerades hos Kom­ merskollegium. I ett trångt och mörkt rum i kollegiet hade S. Schrö- derstierna 1754 på kollegiets befallning inrättat en »modell- och champlounkammare» av utländska järn-, stål- och metallarbeten, kompletterat med av Schröderstierna på utrikes resa 1748—1751 samlade modeller, ritningar, arbetsprocesser och verktyg. Av inrikes fabrikstillverkningar, t.ex. eggjärnssmiden, hade Manufakturkonto­ ret vid den tiden skaffat från de förnämsta fabrikerna prover, nu i detta kontors förvar. Modeller från Polhems laboratorium måtte vid tiden omkring 1740 ha funnits i Stockholm, Falun, på Stjernsund och kanske även på Kersö. Vid tiden 1745—1746 nedskrev Polhem en förteckning på alla sina förnämsta verk (liksom en andra del till hans berättelse 1729). Förteckningen, som trycktes 1761 av sonen Gabriel Polhem såsom bilaga till »Chr. Polhems patriotiska testamente», upptog 114 nr, varav 50 st. av sonen markerats såsom 1761 befintliga i modellsam­ lingen. Sedan riksdagen 1746—1747 dragit in ett statsanslag till labora­ toriet, lät C. J. Cronstedt 23/2 1748 (med befogenhet enligt k. brev 13/11 1747) hämta alla Polhems då färdiga modeller, till antalet 24 st., till några av de ännu ofärdiga rummen i slottet. Arkitekt C. H. König beskrev och avbildade 1752 14 st. Polhems-maskiner: en fanns i modell i modellkammaren på det nya slottet, en i modell i Bergskol­ legii modellkammare. Efter Polhems död 31/8 1751 blev hans son Gabriel (f. 11/2 1700 i Falun) »direktör i mekaniken» 21/7 1752. Och vid modellsamlingen fanns då redan modellören Jonas Norberg (f. 1711), som 22/2 1749 hade förtecknat de i Polhems laboratorium sedan 1739 förfärdigade »Eldsvådan på Riddarholmen mellan den 15 och 16 Novem­ ber 1802». Akvatint och konturteckning av M. R. Heland ef­ ter P. Ulmgren. — Foto ATA. En del av de från Kongl. Modellkammaren bevarade model­ lerna, permanent utställda i Tekniska Museet sedan 1947. maskinerna, 29 till antalet, varav 11 st. sägs vara »på nya slottet upp­ förda» och 6 skall komma efter, då de blivit färdigreparerade. Men modellsamlingen var splittrad, och föremålen började för­ falla. Genom kapten C. Knutberg och genom Polhems forne elev C. J. Cronstedts entusiastiska ingripande påverkades emellertid riks­ dagens sekreta utskott att i en skrivelse 12/6 1756 bl.a. föreslå, att modellerna, som nu finnas kringspridda: något på K. Slottet, en del uti Bergskollegium och Manufakturkontoret samt kanhända flerstä­ des, skulle insamlas och förvaras i gamla kungshuset och där bilda en modellkammare under Bergskollegii vård, överintendentens överin­ seende och en direktörs underinseende. Genom k. brev 29/6 1756 fastställdes nu stat och arbetsformer för det pånyttfödda Laborato­ rium Mechanicum och den därmed förenade modellsamlingen. Från 1756 blev »Kongliga Modellkammaren» den officiella be­ teckningen för denna del av den Polhemska samlingen. Cronstedts insats värderades högt. I Thure Wennbergs »Minne» vid Cronstedts död 1779 heter det bl.a.: »Modellkammaren blir i alla tider ett hedrande monument efter greve Cronstedt». Cronstedt hade snart funnit att modellerna for illa i de ofärdiga slottsrummen och föreslog såsom tjänligare ställe »översta våningen av gamla rikssalen i gamla kungshuset» (Wrangelska palatset på Rid­ darholmen) med tre därtill stötande rum, som »skola tjäna till verk­ stad och mindre modellers förvarande och till sådana modeller, som böra hållas osedda av allmänheten eller vara förseglade». Då i början av 1757 rummen i kungshuset blev färdiga, lät Cron­ stedt ditföra de modeller, som fanns i slottet och i Bergskollegii lo­ kaler (i mynthuset vid Mynttorget); och vid 1758 års början flytta­ des även dit alla i Kungl. Arsenalen varande mekaniska modeller. Större delen av alla dessa föremål voro »bofälliga», men efter repa­ rationer var inom kort 72 st. fullkomligt iståndsatta. »Sedan den ti­ den», meddelar Cronstedt i sin rapport 16/3 1761 om modellkamma­ ren, »är 11 st. modeller nygjorda, tillika med 79 st. i ett s.k. meka­ niskt alfabet, varav man lättast kan igenfinna var och en enkel rö­ relse, som i en maskin innehålles. I modellkammaren förvaras nu 216 st. modeller, alla i gott tillstånd samt på sina vissa ställen placerade och på var och en modell är så väl dess inventarienummer som inven- torns namn klistrat. — Med tanke bl.a. på eldfaran från verkstäderna har jag till kommissarien och modellören Norberg överlämnat ett rum till beboende». 61 5* Kongl. Modellkammaren Kongl. Modellkammaren Bergskollegiet besiktigade n/io 1772 modellkammaren i gamla kungshuset. Först förtecknades 184 nr på följande sätt: 1—30 (varav 25 st. av Polhem inventerade) från »maskinkamma­ ren på k. slottet». 31—59 (varav 14 st. av Polhem) från Bergskollegiets modellkam­ mare. 60—65 (varav 5 st. av Polhem) från Krigskollegiet och arsenalen. 66—67 (båda av Polhem) från Gabriel Polhem. 68—69 från Riddarhuset. 70—184 (varav 16 st. av Polhem) från C. J. Cronstedt. Dessutom inlämnades från Krigskollegium och Fortifikationskon- toret över 40 st. maskiner, »hörande till experimentalfysiken». Efter Gabriel Polhems död 1/8 1772 blev J. Norberg 3/12 1773 direktör vid Laboratorium Mechanicum och K. Modell-Kammaren. Visserligen hade Chr. Polhem själv, hans son Gabriel och König för­ tecknat åtskilliga Polhemspjäser, och Vetenskapsakademien då och då i sina Handlingar beskrivit enstaka dylika, men 1779 utgav Nor­ berg ett inventarium över maskiner och modeller i modellkammaren i gamla kungshuset: 212 nr, av vilka 78 var »från förre Machine- och Modell-Kamrarne samt från andra ställen hitförde» samt resten 134 st. här förfärdigade. Av Polhem var 55 st.: förutom hans s.k. me­ kaniska alfabet, som var 80 nr enligt Norberg. I hans katalog ingick också 17 modeller »af gref Cronstedts invention». Till 1779 hade journalförts 230 modeller under 1—229 (187 och 187 1/2 äro två olika pjäser). Norberg klassificerade nu i sitt inven­ tarium 1779 modellerna under 26 titlar och under 212 löpande n:r, med angivande också av resp. journalnr. Följande journalnr saknas emellertid: 4, 26, 38—40, 48, 58, 59, 63—65, 72, 77, 106, 109, 122, 123, 125, 149, 150, 180 och 193. Såsom journalnr 112 uppger Nor­ berg båda sina nr 24 och 194; 24 torde åsyfta ett annat journalnr än 112. Och hans 149, 162 och 176 saknar sitt resp. journalnr. Allt ty­ der på, att ca 20 modeller 1779 ej längre kunde redovisas. Modellören Jonas Adolf Norberg (f. 1737) blev efter sin far Jonas’ död 1/4 1783 direktör vid modellkammaren och tryckte först i Extra Posten 13/2 1795 en förteckning på accessionen i modellkammaren 1779—1795 (nr 230—359) samt utgav 1801 utom denna accession även tillväxten 1796—1801 (nr 360—384) — tyvärr utan gravyrer. I modellkammaren hade således till 1801 bokförts 384 nr, av vilka 62 dock minst ett 20-tal saknades. Den 18/9 1797 spekulerade Fredenheim i sin dagbok om »avrit­ ningen av de i modellkammaren befintliga modeller och huru de måtte kunna graveras till allmän nytta och till underrättelse om den­ na vackra inrättning, som gör Sverige heder». I hans under julen 1797 nedskrivna Proposition om utgivandet av Konstakademiens Handlingar eller bättre Journal upptages bland raden av föreslagna uppsatsämnen även »Beskrivningar utur modellkammaren med gra­ vyrer». Modellkammaren hade blivit en sevärdhet och omnämnes då och då i reselitteraturen, t.ex. av Miranda (i Stockholm 1787), G. d’Enge- ström (i Stockholm 1796), J. Meermann (1797—98), de Latocnaye (1798), J. G. Eck (1801). Acerbi (1798—99) påstår t.o.m. efter besök i modellkammaren att många s.k. nyheter i England ursprungligen är kända i Sverige. Efter en tidig eldning, som sedan ej kom att övervakas, i Kam­ marrättens rum i första och andra våningen i Cruusiska huset intill kungshusets södra flygel uppkom en häftig brand kl. 4.45 f.m. mån­ dagen 15/11 1802 (släckt först 3.30 e.m. följande dag). Husets hela norra flygel förstördes och den södra flygeln blev illa åtgången. Kungshuset skadades så svårt att dess södra flygel och södra »rundel» till stora delar senare måste rivas och nybyggas. Då kungshusets fly­ geltak störtade in över modellkammaren blev en gardist dödad och en annan illa sårad. En episod kan här som parentes berättas enligt Kammarkollegiets protokoll onsdagen 17/11 1802: »Regalierne, vilka jämte det mera av pretiosa, som förvarades i skattkammaren uti kungshuset, ha på måndagsmorgon på det sätt blivit flyttade undan faran för elden, att herr greven, överståthållaren och presidenten (Samuel af Ugglas), då nycklarna till sagda rum ej kunde i den hast, som angelägenheten fordrade, vara till hands eller framskaffas, låtit inslå dörren till skatt­ kammaren och därefter under egen tillsyn och beledsagande uppköra dem i k. slottet; och hade greven låtit upprätta en förteckning på de sålunda afflyttade och bergade sakerna». Strax efter eldsvådan vidtogs från olika håll åtgärder för att pro­ visoriskt få de mer eller mindre skadade modellerna under tak. över­ intendenten Fredenheim påstår i sitt Diarium 1802 att »modellkam­ maren utflyttades uti bägge frimuraresalarne, där den dock generade hertig Carl, och således flyttades en halvpart 20/11 till mitt hus på Djurgården». Åtskilliga modeller flyttades senare (varifrån?) till 63 Kongl. Modellkammaren Kongl. Modellkammaren 64 Konstakademiens västra flygelvind. Under 1803 tycks emellertid de spridda föremålen ha samlats ihop på major-mekanikus Carl Apel- quists Marieberg för att där repareras. Fredenheim visade ej endast å tjänstens vägnar stort intresse för modellkammaren och den tekniska undervisningen. Det var säkert genom hans personliga initiativ som Jonas Adolf Norberg, Carl Apel- quist och läraren i Mekaniska skolan C. G. Sjösten blev ledamöter av Konstakademien 21/1 1803. Var inhystes nu modellkammaren? Ett k. brev 5/3 1805 medde­ lar: »Vi ha funnit gott, att den på Marieberg provisionelt inrymda modellkammaren må därifrån instundande höst avflyttas samt trans­ porteras till det av förra Livregements-brigadens värvade infanteris f.d. nyttjade kasärnhus, och vi ha i sådant ändamål nu låtit föran­ stalta att i berörde hus bli apterade och inredde såväl tjänlige rum för själva modellsamlingen som nödige boningsrum och verkstad för dess föreståndare direktör Norberg». Det gällde tydligen kvarteret Sporren nr 8, d.v.s. kvarterets nord­ östra hörnhus, kronan tillhörigt »vid Beridarebanan», med Mäster- samuelsgatan i norr och Beridarebansgatan i öster (efter 1810 Mäs- tersamuelsgatan 43; senare 47). Angående den verkliga tidpunkten för överflyttningen från Marieberg till »modellkammarhuset» har ej någon uppgift påträffats. Kanske ej ens Norberg fick uppleva denna nya bosättning för sig och samlingen. Han dog 27/7 1806 och fick 20/4 1807 till efterträdare löjtnant-mekanikus Z. Ekholm. Just i mel­ lantiden besökte tysken J. F. L. Hausmann modellkammaren under ledning av löjtnant Fr. Blom. Omkring hälften av den mycket bety­ dande samlingen ansåg Hausmann behövde mycket lagningar — var­ med man också flitigt sysslade. I Stockholms Posten skrevs anonymt i september 1812 om modellsamlingen, som kallades nationalskatt: »vi äga en svensk modellsamling, som erkännes vara rikare eller bätt­ re försedd och vald än de flesta sådana hos andra folkslag och som länge är sedd med mycken aktning av de upplystaste utländske re­ sande». En dylik resande, dansken Chr. Molbech, besökte just detta år modellsamlingen. Nyerup, som besökte Stockholm 1810 och 1812, nämner i sin reseskildring 1816, att Uppsala universitet ägde två smärre modellsamlingar, men han blir verkligt imponerad av sam­ lingen i Stockholm. Han förtecknar t.o.m. de 130 modeller (230— 359), som tillkommit 1779—1795, märkvärdigt nog utan att lägga till de 25, varmed 1801 års inventarium slutar. Nästa ändring i modellkammarens skiftesrika historia skedde emellertid redan 23/6 1813, då K. Maj:t ställde denna samling såsom en mekanisk avdelning under Lantbruksakademiens inseende och sty­ relse och själva huset till nämnda akademis disposition. Byggnaden synes dock ha varit i allt annat än gott skick och värre blev det. 1821 klagar modellkammarens föreståndare Z. Ekholm: »Omkr. 160 pjä­ ser äro av bristande utrymme om varandra uppstaplade uti en brist­ fällig vind, där de under takläck vid inträffande rägn och snöväder snarligen bli till sitt ändamål odugliga, jämte den olägenhet att de för allmänheten äro helt och hållet till påseende otillgängliga. Anhåller att rum måtte utses för modellsamlingen, för vilkens vårdande jag dessutom ej kan ansvara». K. Maj:t beslöt 23/3 1826, att modellkammaren skulle förenas med det 18/5 1825 beslutade Teknologiska Institutet, och att till lokal för institutet upplåta det under Lantbruksakademiens vård sedan 1813 ställda s.k. modellkammarhuset vid Mäster Samuels gränd. Till det nya läroverket överlämnades nämnda hus och däri förvarade sam­ lingar och inventarier, med undantag av de modeller och verktyg, som anskaffats av Lantbruksakademien för hennes egna medel eller eljest borde tillhöra akademien (t.ex. sådant som rör lantbruket). An­ slag, som tilldelats modellkammaren, skulle indragas. I en skrivelse 18/1 1837 betonade G. M. Schwartz, som 1825 bli­ vit Institutets förste direktör, betydelsen av modeller för undervis­ ningen och tilläde: »Den s.k. allmänna modellkammaren är ett na- tionalmonument från den tid Sverige genom sina mekaniska inrätt­ ningar i bergverk och andra industrigrenar var en föresyn i Europa, och intrycket därav fortlever ännu beständigt, så att de flesta utlän­ ningar, som besöka vårt land, önska se denna samling. Oaktat vi ha en över 1oo-årig lakun att fylla för att ha följt med tidens framsteg och därav ännu obetydligt förmått åstadkomma, äger likväl Institu­ tet tillfredsställelsen, att värdet av dess i detta avseende lämnade gärd av besökande utlänningar och kännare blivit med odelat bifall vits­ ordat». Lokalerna var emellertid trånga och ej alltid riskfria. 1845 omta­ las, att fyra rum i andra våningen var upplåtna åt modellsamlingen, varjämte en mängd maskiner och modeller av utrymmesbrist var pla­ cerade på Institutets vindar. Av Institutets elever gjordes ofta model­ ler, och dessa fördes ihop med samlingen. I ett kommittébetänkande av 14/6 1845 framkom svåra anmärk- 65 Kongl. Modellkammaren Kongl. Modellkammaren 66 ningar mot modellsamlingens skötsel. »Frågan om ordnandet och ka­ talogisering av modellsamlingen är så gammal som Institutet, men ännu ej löst. Denna dyrbara samling, som är den rätta upprinnelsen till Institutet, och utgör ett Sveriges arv efter Polhem, är ännu i fullkomligen oordnat skick, och dess skatter okända, ehuru dess sy­ stematiska iordningbringande och uppteckning varit från Institutets första tillvaro ideligen anbefallda och utlovade. Uppställningen är icke ens systematisk, och modeller befinnas instuckna i åtskilliga rum, som för dem icke äro ämnade. — Den nästan vämjeliga osnygghet, som möter den besökande också i förvaringsrummen, är kanske mest märkbar på vindarna, där en mycket stor massa olikartade föremål är sammanblandat; vindarna ha fått förbli utan brandbottnar». Men Teknologiska Institutet växte ut, och 29/8 1863 invigdes den nya av F. W. Scholander 1860 ritade byggnaden på tomten Drott­ ninggatan nr 95. På förteckningen över de olika lokalerna enligt den ursprungliga anordningen letar man förgäves efter någon modell­ samling. Men 1 trappa upp fanns två rum för mekaniska samlingar och 2 trappor upp fyra rum för mekanisk-tekniska samlingar. Var modellkammaren uppställdes i de olika rummen — om den över­ huvud hölls ihop —, om den på något sätt fungerade och hur den genom åren vårdades, därom tycks inga uppgifter ha lämnats. En förteckning i mars 1864 över effekter tillhörande avdelningen för byggnadskonst upptog 37 st. modeller (varav åtminstone 6 var Pol- hemsmodeller). I samband med inflyttningen 1863 avyttrades (!) till enskilda per­ soner en mängd gamla modeller, som mestadels haft sin plats på vin­ den. I förteckningen över då försålda saker finner man åtskilliga gamla Polhemska modeller, som man av historiska skäl och pietets- känsla kunnat önska bibehållna, såsom en sågkvarn med stampverk m.m. Uppgiften, av Henriques, bör dock kontrolleras. Då och då inkom gåvor till Institutets modellsamling. Så överläm­ nade Stockholms drätselnämnd 1865 en modell av stadens nya sluss­ byggnad. Och bland de modeller, som Falu Bergsskola och Jernkon­ toret, resp. 1868 och 1869, skänkte Institutet befann sig möjligen en och annan från äldre tider. Tyvärr decimerades också antalet äldre modeller. Sommaren 1871 skänkte Institutet till Stockholms slöjd­ skola en mindre samling modeller, bl.a. 4 av Polhem. I staten av 25/5 1871 finns upptaget 3 000 rdr för »samling av modeller m.m.». Kom något härav de äldre modellerna till godo? I k. brev 12/5 1876 tilldelades Teknologiska Institutet benämning­ en K. Tekniska Högskolan. Under hösten 1917 överflyttade största delen av Högskolan från Drottninggatan till de då färdiga nybyggnaderna vid Valhallavägen. En del nummer av den gamla modellkammaren, vilka räddat sig fram genom olyckor, vanvård och hårdhänta flyttningar överfördes till Valhallavägen, en del lämnades kvar vid Drottninggatan. År 1925 övertog det nygrundade Tekniska Museet vården av mo­ dellsamlingen samt erhöll 1927 ett statsanslag för reparation och res­ taurering av de illa åtgångna föremålen och mängder av oidentifie­ rade modelldelar. Sedan samlingen en tid varit provisoriskt utställd i Tekniska Högskolans Bibliotek, överfördes den 1936 till museets nybyggnad. Efter ett omfattande identifierings- och katalogiserings- arbete är större delen av samlingen sedan 1947 utställd i museet och därmed åter tillgänglig för studerande och allmänheten. *** Parallellt eller tidvis hopflätad med modellsamlingen och dess för praktisk undervisning lämpade föremål löpte den teoretiska under­ visningen i mekaniken och närgränsande områden. Laboratorium Mechanicum omfattande även teoretisk undervisning. I Stockholm kunde intresserade, oberoende av Polhems laborato­ rium, bli delaktiga av teknisk undervisning. A. G. Duhre höll 1717— 1723 föreläsningar i matematik, en del på Riddarhuset. Han begärde hos 1723 års riksdag att få inrätta en teknisk skola. Men han fick avslag, liksom tidigare Rudbeck fått, då han begärde anslag till upp­ rättandet av ett tekniskt läroverk i Uppsala. 1728—29 höll Mårten Triewald föreläsningar i naturkunnighet med experiment, varvid hans rika instrumentsamling nyttjades. Dessa föreläsningar hölls i Riddarhusets övre vånings östra del. Föreläsningsverksamheten i Laboratorium Mechanicum kom i brist på anslag att i flera repriser ligga nere. Sedan C. Fr. Fredenheim blivit preses i Konstakademien (fullmakt 21/1, tillträde 11/6 1795) och samma år chef för överintendents­ ämbetet, trängdes i hans huvud och diarier uppslag och projekt för att också på dessa områden göra sig gällande. Om »Mekanikens up- hjelpande» diskuterar han ofta med bergsrådet Johan Erik Norberg. Denne begåvade man, född i Västerås 12/9 1749, började sin bana i Bergskollegium, blev 1780 kapten-mekanikus och 1793 bergsråd. 67 Kongl. Modellkammaren Kongl. Modellkammaren 68 Han gick senare i rysk tjänst, var 1809 verkligt statsråd, skrev sig von Norberg och dog 23/7 1818. Den 1/2 1798 besökte direktör Jonas Ad. Norberg Fredenheim för att visa denne »Journalen över 1797 vid Laboratorium Mechanicum gjorda arbeten». Då Fredenheim 21/3 1798 råkade bergsrådet Norberg på gatan, meddelade han denne »en i dessa dar hos mig uppkommen tanke att föreslå en Mecanique-Schola i akademien, varvid jag bad honom med första projectera mig en instruktion för densamma». Om aftonen 7/5 1798 begav sig Fredenheim till kungshuset för att inspektera modellkammaren, »en av Stockholms pretiosa. Jag gav direktör Norberg idée att klassifiera katalogen och att vi skola tänka på en på fransyska samt citera Vetenskapsakademiens Handlingar i alla de beskrivningar och gravyrer de kunna innehålla. Laboratorium Mechanicum och snickareverkstaden besågs även och ända till vinden, där jag blev förundrad, huru kammarkollegii även nyare papper ligga i högar under Skurtaket, stjälpta på magen och med söndrige fönster i gluggarna, som är så farligt för elden, att jag ej nog kunde mana direktören att avertera kollegiet därom; ty snart flyger en gnista in från skorstenarna». Den 25/9 1798 avgick Fredenheims, d.v.s. Konstakademiens, me­ morial om Mekaniska skolan. »Detta memorial är ett bland de vik­ tigare jag avgett». Det grundade sig till stora delar på samtal med bägge Norbergarna och på utlåtande och P.M. av bergsrådet. Den 10/12 1798 lämnade direktör Norberg »mig en fullständig förteckning på allt vad som i Vetenskapsakademiens Handlingar, i andra verk eller i särskilda avhandlingar är beskrivet av modellkam­ marens samling» (tyvärr ej återfunnen). Och 11/12 1798 kom kungens bifall till Fredenheim »att få med Akademiens undervisningsverk kombinera en mekanisk skola» under akademiens vård och stat. Bergsrådet Norberg blev 21/5 1799 sko­ lans direktör och s.å. ledamot av Konstakademien. Om skolans start, bl.a. dess arbetsschema för 1799, och dess korta förbindelse med Konstakademien, hänvisas till Henriques’ historik över Tekniska Högskolan, 1917, sid. 59 o. f. Inrikes Tidningar ägnade 7/3 1800 stort utrymme åt Konstaka­ demien, bl.a. åt Mekaniska skolan, som 13/2 fått ett första besök av konungen. Skolan visades då i arbete, »som bestod uti en modell i trä av det av Bramante vid S. Pietro in Montorio i Rom byggde tempel och åtskilliga mekaniska inventioner». Föreläsningarna i teoretisk mekanik hölls i flera år i Vetenskapsakademien. Åtskilligt om skolans verksamhet (lärarförhållanden, undervisning, examina, belöningar m.m.) framgår av Konstakademiens protokoll. Men de optimistiska förhoppningarna gick ej i uppfyllelse. Till­ strömningen av elever blev ej den förmodade, åskådningsmaterialet (modellkammaren) förvarades ej i akademien, stridigheter uppkom mellan lärarna, och 6/3 1803 avled Fredenheim. Bergsrådet Norberg hade i november 1802 sagt upp sig såsom direktör för skolan, men tycks ännu i september 1803 ha kvarstått (efterträdare tillsattes ej förrän kapten-mekanikus Fr. Blom 22/4 1811 blev ord. direktör för Mekaniska skolan, som han förblev tills skolan 1826 upphörde). Lä­ raren i teoretisk mekanik C. G. Sjösten avgick på egen begäran 10/9 1803. Och slutligen gick det så långt, att Konstakademien hos K. Maj:t anhöll att bli befriad från Mekaniska skolan. Denna flyttades då (enligt beslut 5/3 1805) till modellkammarhuset vid Mästersa- muelsgatan, men fortfarande under Konstakademiens vård och stat. Först 23/6 1813 lades Mekaniska skolans vård under Lantbruksaka­ demien och 24/1 1816 även skolans stat under samma akademi. Mekaniska skolan synes jämte modellkammaren under perioden 1816—1825 ha framlevt ett stillsamt och obemärkt liv. Genom k. brev 23/3 1826 förenades skolan med det året förut beslutade Tekno­ logiska Institutet vid Mästersamuelsgatan. över två stipendier, som inom Mekaniska skolan tidigare utdelats av Kommerskollegium, skulle Institutet tilldelas dispositionsrätt, och anslag som tilldelats sko­ lan, indrogs. Den mekaniska skola, som 1798 startat under så stora förväntningar, försvann nu 1826 såsom fristående undervisnings- forum. Den 8/6 1826 förordnade K. Maj:t i skrivelse till Bergskollegium att »de till reparation och vidmakthållande av materialier och mo­ deller för Laboratorium Mechanicum uppförde 100 rdr skulle be­ sparas, tillika med föreståndarens nu lediga lön, enär denna befatt­ ning genom föreningen med Teknologiska Institutet upphör». Den tekniska undervisningen förlädes från och med 1826 till Tek­ nologiska Institutet, som efter omorganisation blev Kungl. Tekniska Högskolan, där åtminstone tidvis kammarens modeller användes så­ som undervisningsföremål. Kongl. Modellkammaren 69 Kongl. Modellkammaren Källor Otryckta. K. Akademien för de fria konsterna. Pro­ tokoll 1798, 1802, 1803. K. Biblioteket. Fredenheims Diarium 1798, 1802. K. Kammarkollegiet. Protokoll 1802. K. Kommerskollegium, Gruvkartekonto- rets arkiv. K. Lantbruksakademien. Protokoll 1813. K. Vetenskapsakademien. Protokoll 1753, 1754, 1796. Nationalmuseum. Fredenheims Diarium 1800. Riksarkivet. K. brev 1697, 1747, 1748, 1756, 1761, 1763, 1863. Till K. Maj:t 1755, 1761, 1762. Sekreta utskottet 1756. Kommitterade öfver Kungshusbyggnaden. Bergskollegii arkiv. Stadsarkivet. Mantalslängder. Stora Kopparbergs Bergslags arkiv. Tekniska Museets arkiv. överintendentsämbetet. K. brev 1747. Till K. Maj:t 1798. Buren, C. D., Dagbok (om modellerna 7/11 1792). K. Biblioteket. Blom, F., Inventarium öfver K. modell­ kammaren och öfver dess tillhörigheter. Upprättadt uti augusti månad 1806. K. Biblioteket och Tekniska Museet. Mo­ deller med nr 1—359, varav 61 st. då saknades sedan den tryckta förteck­ ningen (år 1779, fortsatt 1801). Tryckta. 1704 Eenberg, J., Kort berättelse om . .. Upsala. Bl.a. förteckning av O. Rud­ beck d.ä:s rarirtetskammares 16 nr, varav flertalet var modeller. 1716—1718 Daedalus Hyperboreus. Re­ daktion Emanuel Svedberg (Swe­ denborg). 1722 Duhre, A. G., Välmenta tankar om att upprätta ett laboratorium mate- matico-oeconomicum. 1722 Duhre, A. G., Förklaring öfver dess — välmenta tankar. 1724 Leupold, J., Theatrum machinarum generale. Leipzig. (Supplement 1739) 1728 Triewald, M., Notification om 30 publique föreläsningar — — — på Riddarhuset. 1729 Polhem, Chr., Kort berättelse om de förnämsta mechaniske inventioner. 1735— 1736 Triewalds 1728 och 1729 hållne föreläsningar. 1741 Salvius, L., Uppland, s. 55—56. 1748 Laurel, L., Åminnelsetal öfver Trie­ wald. 1751 Brauner, J., Tankar om åkrens och ängens rätta anläggning. 1752 König, C. H., Inledning till meka­ niken och byggningskonsten. Bihang: Beskrifning öfver åtskillige af Pol­ hems maskiner. 1754 Knutberg, C., Tal om nyttan af ett Laboratorium Mechanicum (i Ve­ tenskapsakademiens handlingar). 1761 Chr. Polhems patriotiska testamen­ te. Utgivet av L. Salvius och Gabriel Polhem. 1761 Vestrin, N., Beskrifning öfver ... tröskevagn. 1766 v. Stiernman, A. A., Samling af K. bref etc. 1775 Cronstedt, C. J., Samling af beskrif- ningar på åtskilliga eldstäder. 1779 Norberg, Jonas, Inventarium öfver -------K. Modellkammaren. 70 Modellkammaren, tillkommen på Polhems initiativ, kan således anses vara upprinnelsen till den högre tekniska undervisningen i vårt land, men den kan också betecknas som en första början till ett svenskt tekniskt museum. 1784—1808 Hushållningsjournalen, (1784, 1823—1824 Clarke, E. D., Traveis in 1794 1795 1796 1785, 1788, 1798 och 1808), K. Patriotiska Sällskapets modellkam­ mare. Rinman, S., Om Polhemska plåt­ saxen (i Afhandling rörande mecha- niquen II). 13/2. Extra Posten. F-r-m, Förteck­ ning (över modeller tillkomna efter 1779)- d^ngeström, G., Guide du voya- geur aux carrieres et mines de Suéde. various Countries, III (i Stockholm I799)- 1829 Lundequist, N., Stockholms stads historia, III. 1831 Ståhl, A. J., Register öfver K. Ve­ tenskapsakademiens handlingar från 1739 t.o.m. 1825. 1858 Ferlin, P. R., Stockholms stad, II. 1887 Looström, L., Den svenska konst­ akademien 1735—1835. 1909 Almquist, J. Ax., Bergskollegium. 1910 Hildebrand, E., Riddarholmen. 1911 Minnesskrift över Christopher Pol­ hem, utgiven av Svenska Teknolog- föreningen. 1911 Rosman, H., Christopher Polhem. 1912—1915 Almquist, J. Ax., Kommers­ kollegium. 1913 Juhlin-Dannfelt, H., K. Landtbruks- akademien. 1913 Scherer, V., Deutsche Museen. 1917 Henriques, P., Skildringar ur K. Tekniska Högskolans historia. 1920 Tandberg, J. G., Die Triewaldsche Sammlung. 1921 Anderberg, R., Det svenska under-^ visningsväsendets historia. 1922 Tandberg, J. G., Historiska instru­ ment i Lund. 1925 Schröderstierna, S., Finare järn- och stålfabriker i Sverige 1754—1759. Utgiven av G. Malmborg. 1926 Sveriges Riddarhus. 1927 Areen, E. E., M. Triewald (i Järn­ handlaren 14/4). 1928 Althin, T., Restaurering av meka­ niska modeller (i Fataburen). 1928 Berg, G., Den svenska sädesharpan och den kinesiska (i Nordiskt folk­ minne, tillägnat C. W. von Sydow). 1931 Berg, G., C. J. Cronstedt som jord- bruksreformator (i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift). 71 1800—1801 Lenz, Chr. L., Bemerkungen auf Reisen in — — Schweden (i Sverige 1799). 1801 Elers, J., Stockholm, del IV. 1801 de Latocnay, Promenade — — en Suéde (i Stockholm 1798). 1801 Norberg, Jonas Ad., Inventarium öfver maskiner och modeller i K. Modellkammaren (tillkomna 1779— 1801). 1801 Schmidt, J. W., Reise (1799) durch einige schwedische Provinzen. 1802 Acerbi, J., Traveis through Sweden 1798—1799. 1806 Eck, J. G., Reisen in Schweden 1801. 1807 Vägvisare genom Stockholm. 1810 de Boisgelin, L., Traveis through Denmark and Sweden, II (i Stock­ holm 1791). 1810 Meermann, J., Reise durch den Nor­ den (i Sthlm 1797—1798). 1812 Stockholms Posten 10, 12 och 17 september. 1813 Lantbruksakademiens Annaler. 1814 Hausmann, J. T. L., Reise durch Skandinavien 1806—1807, III. 1816 Nyerup, R., Rejser til Stockholm 1810 og 1812. 1817 Molbech, Chr., Breve fra Sverrige 1812, II. 1820 Beecken, J. L., Dagbog paa en Reise i Sverrig. 1823 Stockholms provisoriska adress-lexi- con. Kongl. Modellkammaren Kongl. Modellkammaren 72 1931 Carlqvist, S., En masugnsmodell från 1700-talet (och om restaure- ringsarbetet från 1927) (i Dazdalus). 1932 Berg, G., Boskapsskötsel och jord­ bruk i det gamla Stockholm (i S:t Eriks årsbok). 1932 Carlqvist, S., Polhems klädespress (i D^edalus). 1933 Carlqvist, S., Polhems flottbro (i Dxdalus). 1933 Hebbe, P., Duhres Laboratorium (i Lantbruksakademiens handlingar och tidskrift). 1934 Carlqvist, S., Kanonborrningsma- skin från 1700-talet (i Dazdalus). 1934 Sahlin, C., Valsverk. 1934 Way-Matthiesen, L., Tekniska Hög­ skolans deposition av äldre under­ visningsmaterial (i Dxdalus). 1935 Carlqvist, S., Tekniska Högskolans ritningssamling (i Dasdalus). 1936—1937 Sahlin, C., Den Polhemska bergborrmaskinen av år 1693 (i Blad för Bergshanteringens Vänner). 1937 Carlqvist, S., Knutbergs mudder- pråm 1749 (i Dazdalus). 1937 Meyerson, Å., Carl Knutberg (i Dxdalus). 1937 Trotzig, D., Den förste Stjärnsunds- urmakaren (i Södra Dalarnes Tid­ ning 15 juli 1937)- 1938 Trotzig, D., Tornur från Stjärnsund i Maria Kyrka (i Daedalus). 1939 Forssell, A., Ur Wrangelska palatsets och Cruusiska husets byggnadshis­ toria (i Stockholms-Gillets Minnes­ skrift). 1939 Hildebrand, B., K. Vetenskapsaka­ demiens förhistoria. 1939 Meyerson, Å., En ritningsskatt (i Dsedalus). 1939 Sköldberg, S., Polhems konstige tapp (i Dazdalus). I9395 J945 Hebbe, P. M., Den svenska lantbrukslitteraturen. 1940 Althin, T., Omdömen om modell­ kammaren, 1791 —1820 (i Dazdalus). 1940 Baeckström, A., Uppkomsten av Konstakademiens bibliotek och gra­ vyrsamling (i akademiens Medde­ landen). 1941 Bjarne—Sköldberg—Anbo, Polhems valsverk vid Stjernsund (i Dxdalus). 1941 Granmalm, G., J. E. (von) Norberg (i Dxdalus). 1941 —1946 Christopher Polhems brev (i Lychnos-Bibliotek). 1942 Althin, T., Ett Polhemsspel vid Falu gruva (i Dxdalus). 1944 Althin, T., Teknik i miniatyr, mo­ deller (i Dxdalus). 1947 Boethius, B.—Kromnow, Å., Jern- kontorets historia. 1947 Forsberg, Karin, »Hultboken» (i Djedalus). 1947—1954 Chr. Polhems Efterlämnade skrifter (i Lychnos-Bibliotek). 1948 Hylander, H., Hultbokens prove­ niens (i Dxdalus). 1949 Lundwall, S., Polhems skärmaskiner för urhjul (i Dxdalus). 1949 Lundwall, S., Stjärnsunds-uren. 1950 Kromnow, Å., Arkivbranden på Riddarholmen 1802 (i Donum Boethianum). 1950 Miranda i Sverige och Norge 1787, utg. 1950. 1951 Hallerdt, B., Strumpvävstolar av Polhem (i Dxdalus). 1951 Lindroth, S., Christopher Polhem och Stora Kopparberget. 1951 Wollin, N. G., Från ritskola till konstfackskola. 1952 Bergman, Gertrud, Ch. Apelquist (i D^dalus). 1954 Bring, S. E., Itineraria Svecana, bibliografisk förteckning över resor i Sverige fram till 1950. 1955 Lindroth, S., Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Koppar­ berget intill 1800-talets början. C. G. WITTE N STRÖM 1831— 1911 Järnverksbyggare och uppfinnare Efterföljande levnadsskildring bygger dels på C. G. Wit- tenströms egna anteckningar, dels på dokument i famil­ jen Wittenströms ägo och i Tekniska Museets arkiv. Torsten Althin C. G. Wittenström 74 I Badelunda kyrka i Västmanland ligger begraven fältherren och Den 27 oktober 1877 överräckte förmannen J. Bäcklin till ingeniö- ren C. G. Wittenström en silversnusdosa från tacksamma arbetare vid Domnarfvets Jernverk. Ett storartat fyrverkeri avbrändes, och vid en kollation på hotellet i Domnarfvet överlämnade maskinupp- sättaren L. E. Pettersson en vacker Bibel med dedikation. Därmed sattes en värdig punkt för Carl Gustaf Wittenströms oför­ tröttade arbete som projektor, konstruktör och byggnadsledare när Sveriges största järnverk planerades och byggdes 1872—1877. Det fanns flera anledningar att detta stora järnverk anlades. 1870- talet var de stora spekulationernas och den industriella expansionens tid. Den företagsamme bergmästaren G. A. Lundhqvist i Falun hade genom gifte kommit i besittning av en stor post fjärdeparter i Stora Kopparbergs Bergslag. Han associerade sig med den idérike och spe­ kulative industriidkaren i Mölndal, David Otto Francke, som snabbt genom köp också blev ägare till en stor post, så att de båda kompan­ jonerna fingo majoriteten i Bergslaget. De kunde därigenom oförmo­ dat göra en förändring inom Bergslagets ledning på bergslagsstäm- man i juni 1873. Francke blev styrelsens ordförande, och anläggan­ det av det planerade stora järnverket vid Dalälvens fall vid Domn­ arfvet forcerades. Här låg sedan gammalt Domnarfvets sågverk. Sågspån, därifrån och från sågarna i Korsnäs skulle användas till eldning av järnver­ kets vällugnar. Bakar och avfall från sågar i trakten skulle lämna den största delen av det träkol, som behövdes för hyttorna. Därtill kom det 5 å 6 meter höga fallet i Dalälven som kraftkälla för drift av dåtidens största turbiner. Hanteringen vid Bergslagets många små järnbruk skulle koncentreras till denna plats, direkt vid Bergslagernas Järnvägar. Förutsättningarna för järnverket voro således — tillgång till bränsle, tillgång till vattenkraft och goda kommunikationer. Och så behövdes mannen som tekniskt kunde planlägga och bygga ett järn­ verk som fullt utbyggt skulle få en årsproduktion av 43 000 ton smid­ da eller färdigvalsade järn- och ståleffekter. Den mannen blev C. G. Wittenström, då en erfaren järnverksbyggare och verkstadsledare både i Sverige, Finland, Ryssland och Indien, på sin tid en känd man — i dag okänd utanför en trång krets av fackmän. generalguvernören över Polen, Greve Arvid Wittenberg £. 1606, d. 1679. Det har förmodats, att släkten Wittenström härstammar från denne fältherre. I varje fall går det inte att förneka, att bruksbygg- mästaren och mjölnaren vid Norums bruk i Värmland Petter Witten­ ström f. 1795 var en särdeles ståtlig karl med stora mörka ögon, blå- svart lockigt hår, böjd näsa och mörk ansiktsfärg — ett utseende som väsentligt avvek från svenskarnas i allmänhet. Detta lär för övrigt ha varit utmärkande för hela släkten Wittenström. När Petter Wittenström genom olyckshändelse 44 år gammal av­ led 1839, efterlämnade han änkan Christina Ficktelius, nålmakar- dotter från Kristinehamn, samt tre söner. Den äldste sonen Carl Gus­ taf var född den 31 oktober 1831. Trots att hans fader varit en myc­ ket anlitad byggmästare vid olika värmländska bruk, efterlämnade han vid sitt frånfälle endast en mindre lantegendom i Norums by. Carl Gustaf Wittenström fick därför redan i åttaårsåldern reda sig på egen hand och med vänliga människors hjälp. Undervisning i hem­ met och av en ambulerande lärare, som han följde från bruk till bruk, bibringade honom så mycket kunskaper, att han uppmärksammades och togs om hand av byggmästare Joh. Edlund, boende i trakten av Rottneros. På den tiden lade man gärna ned enskild möda på begå­ vade ungdomar, och Edlund lärde pojken Wittenström matematik, mekanik och allmänkunskaper, så att han år 1840 kunde börja i Carl- stads Elementar-Skola. Efter sex år avbröts studierna, och hans plan att bli student i Uppsala måste skrinläggas på grund av brist på medel. Redan som skolpojke tog han om somrarna plats hos byggmästare i Värmland och kom efter slutad skolgång till Disponent Rathsman på Johannisholms glas- och järnbruk i Dalarna. Allt vad som rörde arbete och liv på bruken liksom alla slags byggnadsarbeten intresse­ rade honom. Otvivelaktigt grundlädes hans kunskaper och livsinrikt­ ning just under dessa år. Men kunskaperna voro icke tillräckliga. Han genomgick därför Bergs Elementar-Scholan i Filipstad, vilket öpp­ nade vägen för honom till en plats som bruksbokhållare vid Siljans- näs i Dalarna. Wittenström hade emellertid en begåvning, som höll på att föra honom in på en annan väg än brukskarlens. Alla lediga stunder syss­ lade han nämligen med teckning, skulptur och gravyr, och 1850 finna vi honom som elev vid Akademien för de Fria Konsterna samtidigt som han om somrarna skaffade sig inkomster i Stockholm som mu- 75 C. G. Wittenström C. G. Wittenström Ryssland. rare och ritare hos byggmästare E. Thavenius och C. Hallström, vilka just då åtagit sig grundläggningen och monteringen av första våning­ en till en byggnad för nuvarande Nationalmuseum på Blasieholmen. Med gott resultat genomgick Wittenström såväl lägre som högre arkitektskolan vid Akademien för de Fria Konsterna. Vid sidan där­ av var han retuschör hos en fotograf, gravör, porträttritare och il­ lustratör, vilket gav honom rätt goda inkomster. Vid tjugo år hade Wittenström en osedvanlig utbildning — bruks- tjänsteman, arkitekt, husbyggare och i viss mån konstnär. Det är idel kända industrimän som framdeles intressera sig för honom. Det bör­ jar med att William Lindberg på Stora Warfvet i Stockholm rekom­ menderar honom till en plats på Surahammars bruk hos brukspatro­ nen Adolf Zethelius, vilken plats han antar med en kontant lön av inte mindre än 3 000 kr om året. I Zethelius’ son Wilhelm på Sura­ hammar fann han snart en god vän och stannade till hösten 1854, då det nya och för sin tid märkliga valsverket var färdigbyggt och i drift. Så kommer oväntade händelser. Nya ägare bland dem den nämnde G. A. Lundhquist, skulle sätta igång Nyköpings bruk och verkstäder, som legat nere i tolv år, och de behövde en driftig karl till hjälp. Va­ let föll på Wittenström, som efter mycken tvekan, men på inrådan av William Lindberg och byggmästare Hallström, åtog sig uppgiften. Den visade sig vara förenad med stora bekymmer och svårigheter, men mycket lärorik. År 1857 var arbetet genomfört. Då kommer en annan känd man in i bilden — Immanuel Nobel. Denne erbjöd Wit­ tenström ett arbete i Ryssland vid ett mycket stort järnverk, vars byggnader voro färdiga, men den tekniska utrustningen saknades än­ nu. I och med att Wittenström åtog sig detta arbete och genomförde det på kort tid, började hans järnverksbyggande i främmande land. Nobel hade tillsamman med några ryska kapitalister börjat anläg­ ga ett storartat järnverk, naturskönt beläget på en udde i sjön Illmen. I juni 1857 anlände Wittenström dit för att planera den maskinut­ rustning, som beställdes i Belgien och England, dit han fick företaga åtskilliga inspektionsresor. Allt var färdigt på våren. Nobel hade redan tidigare dragit sig från affären, och när Ryssland satte ner importtullarna på järn, så att det nya stora järnverket inte kunde drivas med förtjänst, blev Wittenström fri från sin anställning. Nu följde studieresor till det in­ re av Ryssland och till Tyskland, Belgien, Frankrike och Österrike. 76 C. G. Wittenström i Indien år 1863. Julius W. Ramsay. Detta foto lik­ som övriga bilder från Indien är sannolikt taget med den kamera som Wittenström anskaffade i London före utresan. Dechourie masugn. I närheten bodde Ramsay och Wittenström. »En avlöningsdag i Dechourie» har Wittenström skrivit som text på detta fotografi. Efter att för ryska regeringens räkning ha satt igång nya valsverk vid ett järnverk på Viborgska sidan av Finska Viken blev Witten­ ström erbjuden att träda i ryska regeringens tjänst, men han avslog detta och andra anbud för att under någon tid experimentera för No­ bels räkning i dennes fabriker. En kortare tid övervakade Witten­ ström hos bruksägaren Wolter Ramsay på Dahls bruk i Finland byg­ gande på beställning av stångjärnvalsverk, puddelugnar samt åtskil­ ligt maskineri för järnbruk. Så följer två lockande anbud till den då i svenska verkstadskretsar för sin duglighet kände Wittenström. Det ena anbudet kom från Mo­ tala Verkstads skicklige chef Otto Edvard Carlsund. Wittenström skulle bli verkmästare vid Motala Verkstad, vilket närmast motsva­ rade överingeniör vid denna mönsterverkstad med ett anseende, som sträckte sig långt utom Sveriges gränser. Medan Wittenström funderar på saken, får han brev från en svensk vän i Indien. Det anställningsanbud han därmed erhöll, kunde han inte säga nej till — ung, vetgirig och reslysten som han var. Vid denna tid hade bildats engelska bolag för att i stor skala driva Indien, järnhantering bland annat i provinsen Dechourie vid Himalayas slutt­ ningar, där sedan gammalt funnits en inhemsk järnframställning och enkla men handaskickliga smeder. Engelsmännen tillkallade svensk expertis då svenskarna i motsats till engelska bruksmän voro förtrog­ na med konsten att använda träkol vid masugnsdrift. Den ene av de utresta bergsmännen var Nils Mitander, den andre var J. W. Ramsay, bergsnotarie vid Jernkontoret, som vistades i Indien 1861—63. Hans vid hemkomsten till Jernkontoret avgivna berättelse över arbetet i Indien är av stort intresse, men måste här lämnas åt sidan. Det anbud Wittenström fick kom från hans vän Julius Ramsay. I brev av den 12 maj 1862 svarade Wittenström jakande, satte igång med att läsa engelska för en guvernant i en bekant familj och vidtog en rad förberedelser för resan, bland annat sålde han de böcker och bohag, som han ansåg sig kunna undvara för framtiden. På hösten gav han sig i väg till London för att där underteckna ett anställnings­ kontrakt på goda villkor med North of India Kumaon Iron Com- pany Ltd, samt för att öva sig i engelska språket. I London inköpte han en kamerautrustning och lärde sig fotografera, »för att jag på le­ diga stunder skall taga minnen från detta förtjusande land, dit vägen nu bär». Att Wittenström bröt upp från hemlandet berodde helt säkert till 79 6 C. G. Wittenström C. G. Wittenström Motala. 80 en del på att hans vän och gynnare O. E. Carlsund uppmuntrade ho­ nom till detta. I september 1862 ankom Wittenström till Calcutta efter en resa över Marseille, Alexandria, Suez, Aden, Ceylon och Madras, över Benares, Lucknow, Agra och Morabada gick färden vidare i en häst- anspänd och med sovplats inredd vagn till det järnverk där Ramsay arbetade. Med öppna armar och på halvt bortglömd svenska tog Ramsay mot sin svenske vän den 25 oktober 1862. Det arbete som nu började för Ramsay och Wittenström var inga­ lunda lätt. Den nyss nämnde Nils Mitander har drastiskt beskrivit svårigheterna i Indien. »Om man tänker sig», säger han i ett brev till hemlandet, »att någon föll på den idén att på 1860-talet bygga ett järnverk och därtill hörande utrustning vid Gellivaare malmfält i Lappland enbart med tillhjälp av lappar och några med bergshante­ ring okunniga officerare från närmaste regemente som arbetsledare så skulle det motsvara situationen vid järnverksbyggandet på Hima­ layas sluttningar.» De båda svenskarna hade tidvis 2 000 inhemska arbetare under sitt befäl, men man ansåg att tio infödda motsvarade en enda europeisk arbetare! De nya anläggningarna blevo ofantligt dyrbara, liksom misslyckade experiment med bessemerblåsning med tackjärn, som på grund av malmens beskaffenhet inte var lämplig. Svenskarna fingo dock arbeta vidare, och Ramsay säger om Wittenström »att han ut­ vecklade en mycket stor verksamhet». Av brev att döma trivdes han förträffligt och hade god användning för sin kamera med vilken han åstadkom utmärkta fotos, som torde vara de första amatörfotogra­ fierna från Indien. Men redan den 5 mars 1863 tog han den sista bil­ den av anläggningarna så långt de då kommit. Bolaget inställde arbetena i brist på medel och på möjlighet att få avsättning för järnet och måste rekonstrueras. För de båda svenskar­ nas del innebar detta, att de återvände till hemlandet, trots att de er­ bjödos fortsatt anställning i Indien, om den ekonomiska situationen kunde räddas. Återkommen till London efter fyra månaders Indienvistelse fann Wittenström ett brev från Carlsund, med vilken han hela tiden kor­ responderat. Åter erbjöds han platsen som verkmästare vid Motala verkstad. Då han under sitt uppehåll i England inte kunnat övertyga intressenterna i The North of India Iron Co. att anskaffa friska peng­ ar för fortsatt arbete, tog han fasta på Carlsunds erbjudande, åter- vände till Sverige och slog sig ned i Motala. Carlsund skötte verk­ stadsföretaget med fast och skicklig hand, och Wittenström fick ar­ beta under lugna förhållanden, avbrutna då och då av inspektions- och studieresor utomlands. När Carlsund lämnat Motala verkstad 1870 och missförhållandena i företagets ledning inträtt, övergav ock­ så Wittenström Motala i juni år 1872, sedan han i mars antagit berg­ mästare Lundhquists erbjudande att göra upp planer för ett järnverk vid Domnarfvet. Det dröjde inte mer än en månad förrän han var i full färd med att för Stora Kopparbergs Bergslags räkning göra upp alla ritningar för Domnarfvets järnverk. När dessa voro färdiga, kunde man inte finna någon lämplig entreprenör för arbetenas utförande, varför Wittenström fick Bergslagets mycket vidsträckta uppdrag att vara ensam ledare för bygget, maskin- och materialanskaffning samt för alla installationer. Han skriver själv, att det var arbetsamt och ofta mindre angenämt på grund av de årliga bytena av styrelse och dispo­ nenter inom Bergslaget. Under 1870-talet efter den här tidigare nämn­ da kuppen och fram till dess Bergslagets disponent åren 1875 till 1913, E. J. Ljungberg, fått ett säkert grepp om Bergslagets organisa­ tion, var det några år oro i lägret. När därför Domarfvets järnverk den 1 november 1877 var praktiskt taget färdigt och i gång och när Wittenströms kontrakt, som löpte på nämnda datum, inte förnyats, beslöt han att lämna orten. I Jernkontorets Annaler 1879 har han givit en ytterst koncentre­ rad rapport om det största järnvägsbygget i vårt land, som dock i sitt första skede inte blev så stort som det planerats, men ändå för sin tid var av imponerande mått. Det bör inte glömmas bort, att Wit­ tenström vid Domnarfvet intresserade sig mycket för de sociala för­ hållandena och startade en sparbank, arbetarnas sjukkassa samt även tog initiativet till andra åtgärder till arbetarnas bästa. Vid denna tid var Wittenström endast 46 år gammal. Han beslöt att taga sig en tids vila, vilken bestod i att han reste till England för att studera gjutstålstillverkning. Här fick han impulser till de expe­ riment och uppfinningar på det metallurgiska området, som senare skulle göra honom ännu mera känd än han redan var. På hösten 1879 börjar Wittenström experimentera med att från degel gjuta smidesjärn på en av Stockholms mest mångsidiga större verkstäder, W. Wiklunds mekaniska verkstad, som två år tidigare flyttat till en stor fastighet vid Inedal på Kungsholmen. Domnarfvet. C. G. Wittenström Uppfinningar, 81 C. G. Wittenström Därmed var han inne på en ny bana — uppfinnarens. Han lycka­ des intressera Ludvig Nobel för sin metod att av i degel smält skrot och smidesavfall i kokill gjuta smidesjärn. Så bar det av till Ryssland igen. I Petersburg hos Nobelarna fortsattes experimenten på vintern 1881. Detta blev av utomordentlig betydelse för Wittenström. Den svårighet han hade att brottas med var att uppnå tillräckligt hög tem­ peratur för smältning av järnskrot i degel. Han fann då på att expe­ rimentera med att som bränsle använda det förut värdelösa avfallet från naftaförädlingen, som det fanns riklig tillgång på vid Nobels anläggningar i Baku. Han lyckades konstruera en med speciellt ut­ formad rost försedd ugn så att detta avfall (massout) kunde genom rationellt ordnad lufttillförsel rökfritt förbrännas, varvid högre tem­ peratur erhölls än någonsin tidigare. Detta är början till de oljeeldade industriugnarna. Vid den stora industriutställningen i Moskva 1882 förevisade No­ bel ett stort antal prov på gjutgods enligt Wittenströms metod, vilket ledde till en mängd förfrågningar från olika länder, som ville intres­ sera sig för denna affär. Mitt under dessa framgångar insjuknade Wit­ tenström svårt och måste från mars 1883 under en längre tid företa en rekreationsresa. Han hade år 1873 ingått äktenskap med en dotter till kamrerare C. G. Steffen i Motala, Hilda Steffen. Deras sjuåriga dotter Anna följde med föräldrarna på resan, som gick genom stora delar av Syd­ europa. Givetvis uppsökte Wittenström på olika platser personer som kunde tänkas förvärva rätten att använda hans metod, men utan framgång. Han fann dock i Hamburg en amerikansk affärsman, som var intresserad och blev av honom bjuden på resa fram och åter till U.S.A. Då Wittenström återkom från Nordamerika kunde han be­ låtet konstatera att han fått en nätt handpenning samt kontrakt på 50 000 dollar för metallurgiska processer, som skulle levereras inom två år. Detta innebar en otvetydig framgång. En del experimentarbete återstod dock, vilket Wittenström utför­ de i S:t Petersburg så framgångsrikt, att när han återkom från Ryss­ land till Sverige, köpte firman Faustman & Östberg, som drev ett aduceringsgjuteri i Stockholm, rätten för Skandinavien. I januari 1884 anlades vid Carlsvik på Kungsholmen i Stockholm ett mindre gjuteri enligt Wittenströms idéer, som så snabbt kom igång, att Faust­ man & Östberg kunde vid Iron and Steel Institute’s möte i maj sam­ 82 ma år visa en samling prov på hästskor, redskap och andra mindre C. G. WITTENSTRÖM. Bergslagets sågar vid Domnarfvet. — Foto Aug. Wahlström omkring 1875. —^ fdrnvägshron över Dalälven vid den nedersta av Tunaforsarna med Domnarfvets Jernverk. — Foto Aug. Wahlström 1877. I bildens mitt står C. G. Wittenström. Han är omgiven av sina närmaste medarbetare, förmän m.fl. vid byggandet av Domn­ arfvets Jernverk. — Foto i8yy. ............... ........................ Domnarfvets Jernverk, det största i Sverige, färdigbyggt vid årsskiftet i8yy—y8. — Foto Aug. Wahlström i8yy. Denna provmonter för en utställning visar den mångfald av produkter, som kunde framställas enligt Wittenströms metod att vid hög temperatur smälta mjukt järn i degel, senare kallad Mitismetoden. produkter, framställda enligt Wittenströms gjutprocess. Dessa prov väckte stor uppmärksamhet och den inom vapenindustrien i England ivrigt och framgångsrikt arbetande Kammarherre Thorsten Norden- felt intresserade sig för Wittenströms arbeten. Åter kommer således en av dåtidens kända svenskar att få närmare kontakt med Witten­ ström. Ett bolag bildades för metodens exploatering i Amerika och Europa, dock inte i Ryssland, där Ludvig Nobel hade rätt att använ­ da den. Allt syntes vara väl förspänt, men det fanns stora svårigheter, när det gällde att gjuta större kvantiteter utan att järnbadet blev trög­ flytande. Wittenström fann då metoden att övervinna dessa svårig­ heter. Strax före gjutningen tillsattes en ytterst liten kvantitet metal­ lisk aluminium, varvid metallbadet lugnades, blev lättflytande och gjutgodset fritt från blåsor. Han har själv beskrivit förloppet sålun­ da: »denna tillsats gjorde metallen lättflytande som mjölk och kunde utgjutas till sista droppen ur degeln och gjutgodset blev tätt.» Snabbt patenterades i alla länder denna metod med ugnar, form­ sand, kokiller och aluminiumtillsats. Aluminium, som för tekniskt bruk då framställdes endast i liten skala, kostade ca 100 kronor per kilo, vilket till en början ofördelaktigt inverkade på tillverknings­ kostnaderna, fast aluminiumtillsatsen endast rörde sig som en bråk­ del av en procent av chargens vikt. Priset på aluminium sjönk dock snabbt så att metoden blev även för små föremål ekonomisk. Den för alla tekniska nyheter entusiastiske Nordenfelt köpte Wit­ tenströms andel i exploateringsföretaget och gav metoden namnet Mitis (mjuk). Enär produkter, framställda enligt mitismetoden, ex­ ponerades på flera stora internationella utställningar, antingen i Faustman & Östbergs eller i Nordenfelts namn, fingo dessa felaktigt äran av metodens uppfinnande, och de mottogo medaljer och andra utmärkelser för produkter av mitisjärn. De stora järn- och stålverken började använda aluminiumtillsats för stålbad oberoende av mitispatentet. Detta ledde till en stor och långvarig patentprocess vars högst omfattande handlingar finnas ut­ givna i tryck. Slutresultatet blev att till och med de mäktiga ameri­ kanska stålverken med Carnegie i spetsen måste till sin stora förtret betala royalty till de svenska patentinnehavarna under patentets gil­ tighetstid. Otvivelaktigt har Wittenströms metod att tillsätta alumi­ nium haft stort inflytande på stål- och metallgjutningen i alla länder sedan 1880-talet och till nutiden. 87 C. G. Wittenström C. G. Wittenström 88 I femtioårsåldern drog sig Wittenström från aktivt arbete och bo­ satte sig i Stockholm. Här föddes år 1885 hans andra barn, sonen Carl. Av de utmärkelser som kom Wittenström till del kan nämnas sil­ vermedalj 1851 och 1852 vid Akademien för de Fria Konsterna, guld­ medalj vid 1878 års utställning i Paris för ritningar, modeller och fotografier från Domnarfvet, utställda av Professor R. Åkerman för Jernkontorets räkning, silvermedalj på utställningen i Antwerpen 1885 för mitisprocessen. Wittenström dog i Stockholm åttio år gammal den 3 augusti 1911. Som en sammanfattning av levnadsskildringen över C. G. Witten­ ström kan sägas, att han var en av sin tids mest kända järnverksbyg­ gare, att han praktiskt löste problemet med oljeeldning av industri­ ugnar samt att han genom sin uppfinning av aluminiumtillsats till smältande metall, främst stål, framkommit med en viktig metallur­ gisk process av stor betydelse för hans samtid och för framtiden. Värmlänningen Wittenströms händelserika liv från en fattig pojke till en framgångsrik och välbärgad tekniker och uppfinnare verifierar de ord, som finnas på minnesstenen vid Långbanshyttan över de båda med Wittenström samtida bröderna från samma landskap som han, John Ericsson och Nils Ericson, och som säger att den väg dessa värm­ länningar vandrat genom arbete och möda till ära och berömmelse och fosterlandet till gagn åtminstone på den tiden stod öppen för varje svensk yngling. VÄRNABY BRUK En industrianläggning vid Värnanäs i Småland Publiceringen av Intendenten Fil. Dr Manne Hofréns skildring av Värnaby Bruk har delvis möjliggjorts genom anslag från Humanistiska Fonden. Manne Hofrén Värnaby Bruk 90 Carl Gustafs minderårighet låg i händerna på förmyndare. Den Guds nåd och välsignelse önskas till god såpekokning — dessa ord stå som ingress till en såpsjuderibeskrivning från tidigt 1700-tal i handskrift förvarad i arkivet på Värnanäs herrgård söder om Kal­ mar, ett arkiv som omfattar åtskilliga äldre handlingar till belysande bha. av Sveriges första såpebruk, Värnaby Bruk. I jämförelse med metallindustrin får väl den kemisk-tekniska industrins äldre historia anses vara mindre väl känd, vilket får motivera en liten undersök­ ning av vad källorna kunna ge beträffande den industriella företag­ samheten vid 1600-talets Värnanäs: såpebruk, oljeslageri och pott- askeraffinering. Dessa företag ha dock icke varit de enda av fabrikskaraktär vid Värnanäs — här som på så många andra liknande domäner har man sedan 1600-talet sökt att på stället förädla jordens och skogens pro­ dukter; kvarnar, sågar, tegelbruk, vadmalsstampar, garverier etc. ha ofta hört till miljön kring svenska herresäten. Vår industris äldsta anor knytes ofta just till herresätena och deras ägare, naturligt nog då dessa i äldre tid voro de huvudsakliga innehavarna, jämte kronan, av områden med bränsle och vattenkraft, huvudbetingelserna för in­ dustrins drift. Vad Södra Möre beträffar veta vi, att redan Axel Oxenstierna strax efter tillträdet till Värnanäs och grevskapet Södermöre här lät anlägga skeppsvarv samt att han någon tid hade ett pottaskeraffina- deri i gång i Söderåkra. Ett av rikets första glasbruk tillkom vid Bö- kenberg under tidigt 1600-tal. Värnanäs kvarn har drivits sedan me­ deltiden och även gårdens vattensåg har säkerligen mycket gamla anor. Såpsjuderiet och de därmed förbundna verken tillkommo så under rikskanslerns ättlingar på 1660-talet, och 1700-talets bidrag blev det stora tegelbruket. Värnaby Bruk under »Det Södermöriska husets förmyndare» samt under Axel Oxenstierna d.y. och Carl Gustaf Oxenstierna i66j— 1686 Anläggandet av Värnaby Bruk 1667 faller under en period i egen­ domens historia, då efter rikskanslerns sonsons, Erik Oxenstiernas död, förvaltningen av grevskapet under de båda sönernas Axels och främste bland dessa var Israel Lagerfelt, då vice president i Kom­ merskollegium och sedan ungdomen starkt förbunden med det Oxen- stiernska huset. Under fredsmötet vid Brömsebro 1645 hade han fun­ gerat som Axel Oxenstiernas sekreterare och kände således av själv­ syn även dessa bygder. Lagerfelt var en framträdande representant för tidens statspolitik, som gick i merkantilismens tecken — gynnande av rikets inhemska sjöfart, skeppsbygge och annan företagsamhet, varigenom landets egna råvaror kunde förädlas hemma och med vinst exporteras. Tull­ politiken avpassades noga härefter: hög tull på import av färdig­ varor, låg på råvaror och material, och tvärtom vid exporten. Som drivande kraft i det 1651 inrättade Kommerskollegium hade Israel Lagerfelt rika tillfällen att genom främjandet av inhemska föräd- lingsföretag söka skapa en mera aktiv handelsbalans. Inte blott genom sin ställning i Kommerskollegium utan också ge­ nom att ta aktiv och personlig del i den industriella nydaningen inom riket påverkade Lagerfelt utvecklingen. Sålunda var han ekonomiskt intresserad i den mångsidiga bruksverksamhet, som av Maria Sophia Oxenstierna hade startats vid hennes egendom Tyresö1), och hans in­ satser för liknande verksamhet vid Värnanäs peka i samma riktning. Det är påfallande, att de första försöken till en inhemsk olje- och såpfabrikation äro förbundna med namnen Oxenstierna och de la Gardie (Tyresö och Värnanäs) samt med Israel Lagerfelt i bakgrun­ den som primus motor. Här måste ha förelegat någon bestämd plan. De båda oljeslagerierna vid Tyresö och Värnanäs äro tydligen sam­ tidigt under byggnad åren 1666—67. Den lagstiftning som — förutom de adliga och borgerliga privi­ legierna — reglerade företagsverksamheten på 1660-talet förelåg främst i 1667 års tulltaxa, som var avgjort protektionistisk, samt i 1668 års »Privilegier för hantverkshusen», vilka bl.a. stadgade tull­ frihet för införda råmateriel och för maskiner och redskap behövliga för den inhemska industrin. För nystartade företag utfärdades emel­ lertid alltid speciellt utformade privilegier i varje särskilt fall och med betydande förmåner däri noga specificerade. 1600-talets nymornade svenska företagaranda hade sina förebil­ der i England och Holland, där utvecklingen inom fabriker och ma­ nufakturer ju redan hade nått mycket långt. De svenska statsmännen voro inte sena att taga del av framstegen där; så hade t.ex. Israel La­ gerfelt en tid studerat i Leyden. För finansiell och teknisk hjälp var 91 7 Värnaby Bruk Värnaby Bruk Sverige beroende av dessa länder, framför allt av Holland, varifrån en jämn ström av kapitalister, företagsledare och arbetare, under 1600-talet flöt in i vårt land. Särskilt under 1660-talet, då kriget med England lamslog mycket av Hollands industri, begagnade sig holländarna tacksamt av möjligheten att i vårt land finna nya verk­ samhetsområden för kapital och teknik. *** När »det södemöriska husets förmyndare» med Israel Lagerfelt i spetsen på 1660-talet utformade planerna för en industri inom grev­ skapet trädde man även här i kontakt med kontinental sakkunskap, representerad av en man vid namn David Lemke2), redan från före­ tagets första tid omnämnd såsom dess »inspector» eller »director» samt även som »participant». David Lemke (Lemmiken, Lemken, Lemchen, Lenken) tillhörde en av allt att döma från Holland emanerande släkt, som via nord- tyskland inkommit till Sverige vid mitten av 1600-talet. Dess med­ lemmar framträda under 16- och 1700-talen mycket ofta inom svensk industri, framför allt inom pappersindustrin; den förste ledaren av Klippans pappersbruk, Christopher Lemke, kan möjligen ha varit broder till David Lemke. Holländare till börden var säkerligen också den förste mästaren vid Värnaby bruk, Johan Gertsson. De närmare detaljerna rörande den planerade verksamheten vid Värnanäs böra ha reglerats genom kontrakt, som bestämde de del­ tagande parternas förmåner och skyldigheter, ett kontrakt vars typ och utformning måhända överensstämt med det som 1670 utfärdades för det då startade pottaskeverket. I utredningsarbetet har säkerligen också ingått en undersökning av ortens råvarutillgångar och kraftkällor, lämpliga för en fabrikation av olja och såpa. Resultatet av denna undersökning måste ha utfallit gynnsamt. Lör såpetillverkningen behövdes talg och pottaska; talg torde icke ha varit alltför svårt att få i det dåtida på boskap rika Småland, och pottaska brändes sedan gammalt i Södra Möre av trak­ tens ek- och bokskogar. Linodlingen torde genom oljeslageriets till­ komst ha stimulerats i orten. För direkt import av lin- och hampfrö hade man en stor fördel genom den goda och för stora skepp använd­ 92 bara hamnen, för vilken man lyckades utverka speciell seglations- rätt. Vattenkraft förelåg vid det fall i Namnerumsån, som ända se­ dan medeltiden drivit en större vattenkvarn, Nässjökvarn. Grundläggande för brukets framtid blevo de privilegier, som av Konungen beviljades den 4 december 1667. De äro av följande ly­ delse: (Samtida avskrift sign. And. Höijer, Värnanäs arkiv) Privilegium för det Grefl. Södermöriska Huuset på ollieslage- riets inrättande. Dat. Stockholm den 4 Decemb. A:o 1667. Wij Carl etc. Giöre witterligit, att såsom Wij pröfwe nyttigt, det allehanda manu- facturer uti Wårt Rijke inrättas, och til den ändan giärna främia och befordra dem, som sådant wärck willia begynna; altså och emedan förmyndarne af det Södermöriska huset hafwa gifwit tillkiänna, det de uti Södermöhre Grefweskap tänkia till att inrätta ett ollieslagerij och såpesiuderij, ty hafwe Wij icke allenast detta deras wärck welat agreera och gilla, utan ock på deras anhållande benådat och beneficerat dem med effterfölliande wilkor 1. Efftersåsom till qwarnarnes inrättande samt hwad mehra till ollieslageriets fort- sättiande behöfwes, requiereras store omkostningar; altså skall icke någon effterlåtas där i Småland att få jemte dem upsättia någon qwarn och ollieslagerij inrätta. 2. Effterlåte Wij ock, att de materialier som till wärckets inrättande och underhållande införas ifrån främmande orter, icke skola och må med tullens erläggiande graveras. 3. Wij bewillie i lijka måtto, när såpan i den myckenhet och godhet kan tillarbetas, att den öfwer inlands consumptionen kan ock utom lands föras, att då den såpa som i Södermöhre tillwärkas och på tillåtelige tullplatzer utskieppas, skall för stora siö- tullen frij wara, och allenast gifwa i recognition twå Rdr pro cento. 4. Detta privilegium willie Wij till wåre myndige åhr och anträdande till regementet hafwa extenderat, uti hwilken warande tijd förmyndarne af detta Södermöriske huset på de unge grefwarnes wägner skola vara förplichtade, att försee landet där omkring med godt wärck, och det i sådan quantitet, som det kan betarfwas, samt så laga, at de swenske samma hantwärck lära. Det alle som wederböre hafwa sig att efterrätta. Till yttermehra wisso etc. HEDWIG ELEONORA etc.I I brevet återfinner man de tullfriheter, som voro vanliga beträf­ fande tidens nystartade företag, och man finner även att Värnaby Bruk garanterades frihet från konkurrens inom sin landsända där­ igenom att intet liknande verk skulle få anläggas i Småland. Av and­ ra handlingar framgår, att huvudavsikten med såpebrukets anläggan­ de har varit tillgodoseendet av huvudstadens behov av såpa. Som ett naturligt och följdriktigt komplement till såpebruket till­ kom efter ett par år, 1670, även ett pottaskeraffinaderi, avsett att för såpebrukets egen räkning, men väl också för avsättning till färge- rier och glasbruk bereda raffinerad och kalcinerad pottaska. Kon­ traktet mellan David Lemke och de Oxenstiernska förmyndarna 7* 93 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 94 härom är bevarat och ger en intressant och belysande bild av orga­ nisationen; det framgår också att uppslaget emanerade från Lemke: Wij underskrefne det Greflige Södermöhriska husets förmyndare giöre witterligit, at såsom Bookhållaren öfwer såpesiuderiet i Grefweskapet Södermöhre, Ehreborne och wäll:t Dawid Lemeke föregifwer sigh genom wisse prof befunnit, att ett påtaske bränne- rij, uthan någon synnerlig stoor bekostnadh på ett särdeles maner, medh godh nytta och profit uthi bem:te grefweskap skall kunna inrättas, så at dhen skogh, som bönderne här till haar bränt påtaska uthaf och för ett ringa prijs i Calmar försåldt, kan således giöres grefwen siälf til nytta; altså hafwe wij på hans giorde förslagh, till ett sådant wärks inrättande samtyckt och medh honom der öfwer till H. grefwens egen wijdare ratification således accordera welat som fölier: 1. Först antaga wij honom för en participant uthi heela dhet wärket till en halfpart, emedan han sigh dhetta påtaske brenneriet sielf uthan någon särdeles mestare till att bruka, uppåtager, beståendes honom doch för sådan sin mödo och arbete ... daler sölfermynt om åhret af communi cassa, för hwilken löhn han ock skall wara skyldig att hålla serskilte rächningar, såsom för såpesiuderiet. 2. Till dhetta wärkets inrättande och fortsättiande skall befallningzmannen och opp- bördzmannen i grefweskapet wara skyldighe at låte honom straxt widh anfordran affölia så många penningar eller pertzeler, som til wärket finnas kunna nödige, waran- des han sielf förplichtad sammaledhes uthan uppehåld sin halfdeel dertill at ehrlägga. Skulle dhet wed åhrsens sluth af inkommande rächningar befinnas dhen ena mehr eller fär ähn dhen andra sine penningar har förskutit, så skall derföre interesse 8 pro cento i rächning godt giöras. 3. Hwad folck han der til eliest behöfwer tilstås honom ock at antaga och dhem efter giord accord aflöhna. 4. Alle bönderne i grefweskapet, som någon påtaska eller löss book och annor löfweedz aska bränna och sälia wele, skole wara förplichtade all sådan aska till Lemeke emot reda betalning eller kortning på uthlagorna emot quittantz lefwerera, för ett wisst prijs, som Lemeke och befallningzmannen med dhem dher öfwer stadgandes warda. 5. Så effterlåtes och Lemeke till detta wärkets fortsättiande at fälla alle törre, odugelige och förruttnade trää, som til at bränna brukas kunna, doch at dhet sker effter laga besichtningh af skogwächtaren och någon af nämbden, alt undersleef der medh at förekomma. 6. När B:te förmyndare befinna at dhetta werket medh fordeel kan drifwas så wele dhe sigh låte angelägit wara, at i underdånigheet ansökia på dhen wahrans uthförsel någon lindrigh tull, om icke fullkommelig frijheet der af stode at ehrhålla. 7. Befallningzmannen skall och låta Lemeken till detta wärkets fortdrifwande fåå så många dagzwärken, som han nödigt hafwer, doch at der öfr hålles richtige längder, efftersom dhe af communi cassa betales eller på grefwens andeel af hans förskåt rächnas skole, som dhe dher neder i orten kunna giälla, men så måste godt och stadigt arbetes folck åstadh sendas, i widricht fall skole poijkar som icke kunna giöra fyllest emot en godh drängh, icke rächnas mehr ähn för ett halfft dagzwerke. 8. Så skall och befallningzmannen uthsee något åker och kålgårdzstycke, som dhetta bruks folcket kan accomoderas medh, såsom och mulebete till en koo eller twå för hwar karel, på dhet man icke behöfwer dhem så stor penningelöhn gifwa, doch at dhet på grefwens sijda för något wisst i compagniet rächnas. Dhetta ähr så hwad man nu i förstone til detta wärkets inrättande har funnit nödigt at förordna, hwad mehra behöfwes kan effter handen påminnas, så skall der på fölia swar och resolution. Till wisso ähr häraf twänne exemplar förfärdigade och af bägge contraherande parter med handh och signete bekräfftat, som skiedde i Stockholm d. 29 Martij Anno 1670. ISRAEL LAGERFÄLT JACOB SCHNACH DAVID LEMEKE Tiden 1667—70, då hela bruket och dess byggnader skulle upp­ föras och verksamheten organiseras, blev helt visst en bråd tid för David Lemke, en person som i egenskap av ledare och organisatör av vårt lands allra tidigaste tvättmedelsindustri bör vara förtjänt av att minnas i svensk industrihistoria. De tämligen sparsamma uppgif­ terna från hans tid äro emellertid tillräckliga för att visa honom som en energisk, driftig, ekonomiskt och tekniskt kunnig man, helt säkert en stor kapacitet. Den hittills tidigaste notisen om Lemke (Kalmar rådhusrätt 18 nov. 1667) visar hur han med auktoritet och kraft vän­ der sig mot en försumlig kalmarskeppare, som av Lemke befraktats med »nödtorftige saker till brukets fortsättande och underhållning» att föras från Stockholm till Värnanäs hamn. Andra notiser i Kalmar rådhusrätts protokoll (1674—1681) visa oss Lemke i affärer med holländare och nordtyskar. David Lemke avled 1682 och efterträd­ des av sin son Jacob, avliden 1686. Till plats för de nya anläggningarna valdes ett område vid det fall i Namnerumsån, där kvarnen av ålder var belägen — också kvarnen kom att ingå som en detalj i bruket. Byggnadsarbetet synes ha på­ börjats i juli 1667. Det drevs med all kraft, och bruksplanen fylldes snart med boningshus och hyttor av olika slag. Nya trädgårdar an­ lades. Som minne från denna tid kvarstår fortfarande, ehuru i något ombyggt skick, brukets huvudbyggning, inspektorsbyggningen med dess präktiga välvda källare. Om omfattningen av det byggnadsbe­ stånd, som växte upp under de första åren får man viss kännedom genom den på kuriös holländsk-svenska avfattade redogörelse som av David Lemke upprättades i samband med 1680 års reduktions- fråga.3) Redogörelsen får en god komplettering genom ett husesyns- instrument av 1682.4) För brukets utseende sådant man kan rekon­ struera det efter dessa handlingar, redogöres längre fram i samband med skildringen av verksamhetens teknik och organisation på platsen. Brukets under Karl XI:s förmyndareregering år 1667 utfärdade privilegier bekräftades 1678 sedan Karl själv tillträtt regeringen. Se­ dan Axel Oxenstierna d.y. avlidit 1676 ägdes Värnanäs nu ensamt 95 Värnaby Bruk Värnaby Bruk av hans yngre broder Carl Gustaf, för vilken de nya privilegierna utfärdas. Ur dessa anföres här ett utdrag. 1. Emedan till qwarnarnes inrättande samt hwad mehra till ollieslagerietz och såpe- siuderietz fortsättiande behöfwes, stora omkostningar anwände och nederlagde äre, altså skall icke heller någon wara efterlåtit der i Småland någon ollie qwarn jemte den uppsättia eller ollieslag- och såpsiuderij inrätta, utan efter såsom hwarorne wid deese wärk bägges i god och den myckenhet blifwa utarbetade, och mera utgifwa än uti wårt rike kan consumeras, ty wele Wi iämwähl samma wärk för alt främmande tilförsell här med hafwa befriat, så att ingen skall understå sig någon linollia eller såpa uti wårt rike att införa. 2. Wij efterlåte och at de till desse ollieslageri, såpesiuderi samt potaske rafinaderij wärken nödige materialier, som antingen utrikes ifrån eller wåre egne provincier in- och utföras icke skohla med tullens ärläggande graveras, allenast at derföre i recognition till oss och cronan ärlägges efter privilegierna 1/4 pro cento. 3. I lika måtto bewillia Wi, at när såpan i en myckenheet kan tillarbetas at den öfwer inlandz consumption kan ock utom landz föras, att då den såpan, som i Södra Möhre tillwärkas och utskieppas, skall för stora siötullen fri wara, och allenast gifwa i recog­ nition twå rdr pro cento. 4. Här emot skole bemälte grefwe Oxenstierna och dess participanter wara förplichtade at försee landet med godt werk, och det i sådan qvantitet och godhet, som det kan betarfwas, samt och så begå, att de infödde swenske der med måge brukas och der- igenom samma handtwerk fatta och lära. 5. Därnäst förunne och efterlåte Wi ock, att alt det arbetz folck tillika med deras mästare och werketz inspector måge för sine personer niuta alla de friheter och förmåner, som wårt A:o 1668 d. 18 septembris utgifne General privilegium för alla handtwerkzhusen i gemen med mera innehåller, och skall detsamma i krafft af detta wårt bref uti alla måtto in på desse werk och bruuk wara adapterat och förstådt, lika som wore bem:te general privilegier i alla puncter och stycken så wida de dher till kan lämpas, specialiter här insererat och infördt, fördenskull och wederbörande wåre menistrer och betiente här med blifwa anbefalte dem der wed att mantinera och handhafwa. 6. Belangande det der sammastädes inrättade potaske bren- och rafinaderij, såsom der till behöfwes en god dehl gemen aska, som elliest antingen för intet nyttig giörs, eller ofin in rudi utgår, ty förbiude Wi här med alfwarligen att icke något annat potaske bren- och rafinaderij der uti provincien skohla eller måå upprättas och effter deras invention och maner att bränna, utan de som någon gemen eller redaska hafwa at mista, wara plichtige den till bemelte grefwe och dess participanter för ett skiähligt pris sällia och föryttra, doch blifwer landtmannen her igenom icke betagit, sin egen aska att finera, så god han kan och af ålder hafwer warit wahn at giöra, och till deras nytta som bäst de förmå i städerna försällja. 7. Och på det grefwen och dess participanter wid påtaskans uthskeppande icke må alt för mycket uti tullen graveras, jembwähl och andra obligeras at beflita sig om godt godz, hwarigenom den waran utrikes kunde komma i pris, altså förunne Wi mehrb:de grefwe och dess participanter uti tullens ährläggande samma frihet, som de blekingske städer på påtaskan åtniuta och af oss wed riksdagen A:o 1675 yttermera blef faststält och jembwähl A:o 1672 staden Calmar sådan confermitet är förundt wordet, skohlandes i det öfrige dess werk för lilla tullen aldeles wara eximerade och befriade. 8. Sammalunda skall grefwen och dess participanter här med per expressom wara efter­ låtit och fritt stå, wid bem:te werk och bruuk at lossa och lada, utan Callmare Stadz förhinder eller intrång allahanda waror, så wähl ut främmande som inländske skepp  och farkåster, allenast sådant sker med wår Stora siöttulls contoirs consens och wett- skap i Calmare, samt stadzens eedswårne wägare der til brukes. Av privilegiet framgår f.ö. att bruksägarna få erkännande för att de trots kriget uppehållit driften. Man är dock bekymrad för fram­ tiden och av kommerskollegii beredning av privilegiefrågan framgår, att Oxenstierna begär samma friheter och privilegier som förunnats kringliggande städer, och dessutom att han anhåller om de privilegier, som 1655 tilldelats överste Hugo Hamilton för pottaskeraffinaderi. översten Hugo Hamilton ingav 1653 till K. M:t ett förslag till pott- askebränneriernas ordnande genom ett större kompani »i Sverige och dess underliggande provincer», ett förslag som tillstyrktes av Kommerskoll. men som ej synes ha kommit längre. Även anläggning av såpsjuderier skulle tillåtas Kompaniet om detta befanns lämpligt och lönande. Kommerskoll. resolution 24/11 1653. — Riksarkivet, Kommerskoll. registratur, vol 1651 — 55. Privilegiet av 1678 fastslår ånyo brukets ensamrätt i Småland, varjämte all införsel av såpa och linolja förbjudes varigenom bruket befriades från utländsk konkurrens. Vidare tillförsäkras bruket tull­ friheten vid införsel av material samt vid export av fabricerad såpa. Beträffande inköp från allmogen av grov pottaska erhåller Värnaby bruk nu utökad ensamrätt, nämligen över hela Småland, vars all­ moge åläggs att endast till Värnaby införa sin oraffinerade aska. En viktig förmån som privilegiet nu garanterade bruket, var den med­ givna rätten till fri seglation på Värnanäs hamn såväl med in- och utländska fartyg. Privilegierna voro uppenbarligen mycket generösa. Mot de bevil­ jade förmånerna skulle brukets ägare vara förpliktade, som det heter, att »förse landet med gott verk och det i sådan kvantitet och godhet, som det kan betarvas. . .». Vidare ålägges bruket även att upplära svenskar inom yrket — omsorgen om upplärandet av infödda svens­ ka ynglingar så att den utländska arbetskraften skulle bli överflödig, är en sak som ofta skiner igenom i 1600-talets näringspolitik. De av K. M:t nådigst förunta privilegierna kommo emellertid att sitta ganska löst, och bruksägarna under 16- och 1700-talen fingo föra en ständigt upprepad kamp för att få dem respekterade av ve­ derbörande myndigheter. Redan från början kom brukets historia sålunda att kännetecknas av en mångfald misshälligheter och strider, vilkas art mycket väl kan utläsas ur de handlingar angående bruket, som finnas i Värnanäs gårdsarkiv. 97 Värnaby Bruk Värnaby Bruk Irritationsmomenten har varit följande: 1. Tullfriheten på råvaror från utlandet, som understundom be­ strids av tullarrendatorerna. 2. Den fria seglationen på Värnanäs hamn, som stod i konflikt med gällande seglationsordning och med tullförordningarna. 3. Brukets pottaskehandel, som blev en nagel i ögat på kalmar- borgarna. 4. Handeln vid bruket med div. köpmansvaror, som av borger- skapet betraktades som »olaga landsköp». I dessa frågor råkade bruket i konflikt med dels Kalmar stad, som hade sina borgerliga privilegier att skydda, dels med rikets tullarren- datorer, dels med gällande seglationsanordningar. 1600-talet var det utpräglade privilegiesamhällets tid i Sverige, med varje stånds och näringsgrens förmåner och skyldigheter noga reglerade, med varje yrke inpassat i sin bestämda ram, och med varje stånd noga bevakan­ de sina rättigheter. Misshälligheterna kring Värnaby Bruk äro i dessa avseenden särskilt upplysande. Särskilt förhållandet mellan Kalmar stad och dess nya konkurrent om pottaskehandeln blev mycket grannlaga. Med brukets tillkomst hade staden fått en mycket besvärlig medtävlare på halsen och stäm­ ningen blev irriterad redan under David Lemkes tid. År 1679 går staden till angrepp och anklagar inför magistraten och Kommerskol­ legium bruket och speciellt David Lemke för »den olaga och praeju- dicerlige handel med salt, spannmål och pottaskas inköp, utsäll och utskieppande, som dem uti deras näring merkeligen hindrar och skadar». Förhållandet var tydligen det, att Lemke höll varor till salu vid bruket, där allmogen kunde förse sig mot kontant eller genom avräk­ ning på levererat gods till bruket, en åtgärd som bruket kunnat stöd­ ja med 1642 års kungliga förordning, som tillät brukspatronerna att årligen inköpa spannmål, smör, kött och fisk etc. för arbetsfolkets underhåll samt för byte med malm, ved o. dyl. Det synes dock tro­ ligt, att Lemke gått vida utöver vad som i detta fall behövdes för bru­ kets egen drift. Även den medgivna seglationen på Värnanäs hamn var en nagel i ögat på Kalmar stad — seglation och sjöfart var stads- mannanäring och borde icke få gå stadens hamn förbi. Visserligen ägde ridderskapet och adeln enligt sina privilegier rätt att från egen hamn utföra egna produkter, men borgerskapet menade, och troligen 98 med all rätt, att seglationen på Värnanäs gick vida utöver denna ram. Särskilt beskylldes nu Lemke för att under de nyssförflutna krigsåren 1678—79 ha bedrivit en omfattande handel — han hade införskrivit salt från främmande ort i stora kvantiteter, han hade upphandlat och utskeppat all pottaska han kunnat komma över, »dymedelst dri­ vande en fri och importerlig handel förutan någon avgift till sta­ den».5) Hela denna tvist gick först till grevskapets dåvarande vice lagman, Eric Ehrenclou, som i sitt yttrande till K. M:t 1679 säger sig anse att Lemke uppköper mer pottaska än han behöver för bruket och att han exporterar denna halvfärdiga produkt, vidare att han driver handel med salt och spannmål. Ehrenclou tillstyrker förbud mot det­ ta och att bruket må tillåtas uppköpa varor endast för det egna be­ hovet. I frågan om seglationen på Värnanäs skriver tullförvaltaren B. Cronschiöld 1679 till tullnären Didrik Stridbeck i Kalmar, att han förnummit »det åtskilliga farkoster, som komma från Holland och andra orter, löpa direkt in till Värnanäs och där icke allenast intaga last utan ock lossa allehanda inkommande varor». Alldenstund detta stode i strid mot seglations- och tullordinantierna och härvid »stort underslev kunde passera», beordrades nu tullnären att förhindra den­ na seglation samt att undersöka om speciella privilegier förelågo. Tydligen hade tullen lätt att glömma bort de bruket beviljade rät­ tigheterna. G. A. de la Gardie och Elisabeth Oxenstierna 1690—/720 Den första tjugoårsperioden i brukets historia kan anses sluta i och med Carl Gustaf Oxenstiernas död 1686. Stora förändringar hade mot slutet av denna period inträffat beträffande Värnanäs status. Sålunda hade grevskapet hemfallit till Kronan genom reduktionen 1680. Genom bytestransaktioner hade Oxenstiernorna lyckats be­ hålla Värnanäs, men Carl Oxenstierna hade genom diverse pant- och låneaffärer i det närmaste lyckats frånhända släkten godset, vilket 1684 befinnes pantsatt till förre grevskapshoppmannen Nils Ström­ man (Ehrenström) m.fl. Efter diverse transaktioner inlöses emellertid Värnanäs av Carl Gustaf Oxenstiernas syster Elisabeth och hennes make greve Gustaf Adolf de la Gardie. Efter makens död 1695 dri­ ver änkan gården och bruket till sin död 1721. Det är mycket troligt, att bruket under de för egendomen oroliga 99 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 100 åren i början av 1680-talet varit i obetydlig drift eller rentav legat nere. Ny aktivitet inträder i varje fall i och med Elisabeth Oxenstier­ nas regering. Denna aktivitet markeras också därigenom, att bruket får en ny ledare efter Jacob Lemke, nämligen kalmarköpmannen Hans Bomgårdh (Baumgardt), som arrenderar företaget åren 1686— 1699. Bomgårdh var gift med en dotter till David Lemke, och synes f.ö. på hans tid ha innehaft anställning vid bruket; han har sålunda även kunnat taga i arv Lemkes fabrikationshemligheter. Den nye arrendatorns första tid kom att kännetecknas genom för­ nyade svårigheter beträffande tullfriheten och seglationen. På en Bomgårdhs supplik av 1689 till Kommerskollegium angående rätt för fartyg att inlöpa i hamnen med för bruket nödiga materialier, resolverar kollegium att detta skulle fortfarande tillåtas »i regard att derigenom den incommoditet eviteras, att låta farkosterna segla så stor krok om, som eljest ske måtte». På 1690-talet fick bruket för första gången inhemsk konkurrens och därmed hade en ny anledning till irritation uppkommit. År 1690 gav K. M:t nämligen privilegium åt ett såpebruk i Ronneby, grundat av köpmannen Theodor Christophers, ätten Anckarkronas stamfa­ der. Detta bruk synes ha tillkommit med huvudsaklig uppgift att för­ se flottan med såpa. Den energiske Christophers grep dock snart nog omkring sig och började på allvar konkurrera med Värnaby Bruk inom dettas gamla marknader. År 1692 fann sig därför G. A. de la Gardie såsom målsman för Värnabybruket föranlåten att hos K. M:t anföra klagomål över den­ na konkurrens, som medfört att Värnaby Bruk »förlorar sig». Som lösning på problemet föreslår de la Gardie, att bruket måtte få sig ett visst handelsdistrikt tillagt, varpå kommerskollegium resolverar: »alltså och emedan Värnanäs bruk är ett gammalt privilegierat verk, som tillförene hit till Stockholm dess tillverkade effekter avsänt och debiterat, och Ronneby bruks inrättande mera har avseende på leveransen till Kongl. Amiralitetet och dess konsumption .. . förden­ skull varder repartition mellan bägge bruken sålunda avfattad, att det gamla Värnanäs såpebruk hit till Stockholm och norr om sig må föra sin såpa; blivande Ronneby bruk förbjudet att inom detta di­ strikt sälja såpa, utan tillåtes att leverera till amiralitetet samt Hal­ land, Blekinge och Skåne och andra söder om sig belägna orter; an­ gående utrikes handeln lämnas både bruken frihet att densamma nyttja ...» Theodor Christophers lät dock icke nöja sig med denna fördelning, som inskränkte räjongen för hans bruk till de sydsvenska landskapen. Han inger suppliker till kommerskollegium och K. M:t, och påmin­ ner i juni 1699 hos kollegiet om sitt ärende. Från lägret vid Grobin sänder Karl XII den 25 april 1701 sin re­ solution, vari fastslås att bruket i Ronneby var tillkommet för att med billigare vara än eljest förse skeppsflottan med såpa samt »att därmed profitera Karlskrona och hela Blekinge» — denna industri hade skapats för att hjälpa upp näringslivet och handeln i Karlskro­ na och Blekinge. Längre hade icke anspråken sträckt sig 1690, då man sökte tillstånd till detta företag. Konungen kan därför icke finna, att Ronnebys rätt skulle på något sätt trädas för när genom den 1692 beslutade marknadsfördelningen mellan bruken, vilken t.o.m. hade skänkt Ronnebybruket större område än från början avsett; beslutet av 1692 skall sålunda stå fast. Av handlingarna i ärendet framgår även, att Värnaby bruk hade fått de stockholmska kryddkrämarnas intyg »att icke allenast den såpan är bättre och dugeligare än Ronneby såpan, utan ock för så gott och civilt pris upplåtes och försäljes, att de däröver hava intet att klaga .. .». Det understrykes att fabrikationen vid Värnanäs »för- nämbligast hafft sitt afseende på consumptionen i Stockholm». Tvister och rättegångar i Värnaby bruks historia kulminera under Elisabeth Oxenstiernas tid. Bl.a. är hon på krigsstigen mot borgerska- pen i Kalmar och Karlskrona på grund av städernas upphandling och export av allmogens pottaska. År 1699 har bruksarrendatorn Bom­ gårdh lämnat Värnaby bruk på grund av de höga anspråk grevinnan hade uppställt för förnyat arrende, och han driver nu egen pottaske­ handel över Bergkvara köping. Häröver klagar grevinnan 1699 — genom denna konkurrens går såpebruket mot sin undergång, förkla­ rar hon. I sin förklaring till Komm.koll. över grevinnans supplik an­ för Bomgårdh, att grevinnan haft så mycket mindre skäl att klaga över hans affärer, som bruket lär ligga nere på grund av de höga ar­ rendeanspråken — den pottaska som där behövts hade det säkerligen icke varit någon svårighet att få, anser Bomgårdh, som finner grevin­ nans klagomål sakna all grund. Kommerskollegium ömmade emeller­ tid för fru Elisabeth och hennes »väl inrättade verk» och anmodade landshövdingen, att »räcka fru grevinnan handen, så att genom sam­ ma lastageplats henne icke måtte ske någon prejudice till dess såpe- sjuderis drivande». 101 Värnaby Bruk Värnaby Bruk År 1708 är Elisabeth Oxenstierna på samma sätt på krigsstigen mot borgerskapet i Karlskrona, som i Ronneby och Christianopel uppkö­ per grov pottaska, »som tillförene av allmogen uppköpts till Värnaby såpsjuderi och pottaskeraffinaderi, vilket såsom det äldsta av de ver­ ken i Sverige icke allenast med stor bekostnad är inrättat och uppe­ hållet utan ock med vissa privilegier försett...» Genom denna han­ del får Värnaby bruk icke tillräckligt med pottaska, varigenom ver­ ket lider skada »i dess tillverkning av såpa, vilken av pottaska till största delen göres, som ock i pottaskas raffinerande ...» På olika fronter hade grevinnan Elisabeth slagits, och därigenom säkrat de gamla privilegierna, förskaffat bruket en viss fast marknad genom repartionen 1692, säkrat tillgången till pottaska etc. Allt detta gällde krig på yttre fronter. Men bruket hade också sina inbördeskrig. Sålunda hade grevinnan tydligen rätt svårt att komma överens med brukets arrendatorer eller inspektörer. Hans Bomgårdh, som innehaft arrendet sedan 1686, lämnade detsamma 1698 eller 99, på grund av det alltför höga arrendet, och råkar omedelbart i tvist med grevinnan på grund av pottaskehandeln vid Bergkvara. Efter Bomgårdh uppträder som verkets ledare en kalmarborgare, Bengt Weinberg, med vilken grevinnan även råkar i tvist trots att han efter allt att döma var en av de bästa och märkligaste männen i såpebrukets historia. Enligt egen uppgift hade Weinberg redan 1684 kommit till bruket såsom bokhållare och sedan innehaft sådan tjänst under Bomgårdhs tid. År 1693 hade han företagit en studieresa till Holland, varunder han »på ett särdeles manier» skaffat sig grundlig kännedom om såp- sjuderiarbetet där. Hemkommen hade han 1694 avlagt borgared i Kalmar som köpman, varefter han efter Bomgårdh övertagit arren­ det av Värnaby bruk 1698. Weinberg uppger sig även en tid ha haft anställning vid Tyresö såpebruk. Såpebruket vid Tyresö hade svårt att komma i gång. Det var planerat redan 1670 men var ännu 1682 ej byggt. 1695 fanns det emellertid och det är troligt att Weinberg just då varit där, kanske i egenskap av brukets första arrangör och inspektor. Bengt Weinberg var tydligen grundligt skolad, kunnig och erfaren inom denna industri. Genom sin anställning och sitt lärjungeskap hos Hans Bomgårdh, som var David Lemkes måg, hade Weinberg säker­ ligen blivit insatt i fabrikshemligheterna, och han representerar en 102 redan då fast tradition vid bruket. Värnanäs säteri och Värnaby Bruk vid Namnerumsån i Hall­ torps socken, Småland, vid kustlandsvägen nära Kalmarsund. Detalj av karta från år 1767. Såpsjuderi och tvåltillverkning, »Der Seijensieder». Sechzig eröffnete Werkstätte der gemeinniitzigsten Kiinste. Wien 1789. Hembärning av askan från sko­ gen. — Träsnitt i Ulric Ruden- schiöld: Om askebränning af för­ ruttnade träd, Stockholm 1753.  Från Bengt Weinbergs första period vid bruket nämna handling­ arna en större import av hampolja, troligen från Riga eller Königs- berg, för vilken olja han nödgats betala tull — efter hans klagomål restituerades beloppet till honom år 1700. Under hela 1600-talet fö­ rekom en betydande import till Sverige av lin- och hampolja från Ryssland och Baltikum; de vegetabiliska oljorna började få allt större användning även i såpsjuderiet, så också vid Värnanäs. Misshälligheter mellan Elisabeth Oxenstierna och Weinberg synas ha uppstått ganska snart och resulterat i att han år 1706 lämnade bruket. Under de närmaste åren, 1707—11, drevs det av en karls- kronitisk borgare, Sifver Cuur, möjligen tidvis i kompanjonskap med Weinberg. Med Cuur råkade grevinnan i en tvist, som gick till rätte­ gång, handlagd vid tinget åren 1711—13. Tvisten gäller bl.a. av Cuur fordrad gottgörelse för förbättringar han gjort under sin arrendetid samt förluster på rörelsen under krigsåren 1709—10 »då den danska ofriden åter begynte», under vilka år han ej kunnat få in sina frö- och oljelaster från sjön, med resultat att bruket måst stå stilla. Grevinnan anklagar å sin sida Cuur för att ej ha erlagt arrendet i tid samt bestrider alla hans anspråk på gottgörelse. Vad blockaden under kriget beträffar genmäler hon, att det ju lyckats för andra att få in varor, även olja och frö — med intyg från köpmän i Kalmar och Stockholm kan hon uppvisa, att man kunnat importera varor från England, Holland, Frankrike och Liibeck. Rätten kunde ej hel­ ler godkänna Sifver Cuurs yrkanden, och han förlorade f.ö. hela sin talan. Efter trasslet mellan grevinnan och Sifver Cuur tas Bengt Wein­ berg till nåder igen, varpå denne leder bruket under sin andra arren­ deperiod, 1711—15. Verksamheten ackompanjeras även nu av tvis­ ter och rättegångar vid ting och lagmansrätt. Weinberg klagar bl.a. över att han under sin arrendetid ej fått ut­ nyttja alla de lokaliteter, som tillkomma honom, över att han ej fått tillräckligt med »fnörwed» (torr bokved) till pottaskeraffinaderiet enär grevinnans hovmästare (inspektor) Petter Weckholm låtit ned­ hugga hela Bokhultet till pottaskebränning, över att det dragit så långt ut med tiden med den reparation av oljekvarnens vattenhjul, som det ålåg grevinnan att låta utföra etc. Grevinnan beskyller i sin gentalan Weinberg för att ej ha betalt arrendet i tid. Bland vittnena i det långdragna målet uppträder såp- sjudaren Bartolomeus von Lank, brukssnickaren Christopher Röhl, 8* 105 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 106 bruksvaktarna Åke Nilsson och Håkan Pehrsson samt »Weinbergs egen brödätare och skrivare» Magnus Hagenberg. Rättegången av­ dömdes i stort sett till Weinbergs favör, men det tog honom många år att av grevinnan och hennes sterbhus utfå de belopp som tilldömts honom. Trots den kungliga resolutionen av 1700, som fastställde de 1692 uppdragna avsättningsområdena för Värnaby resp. Ronneby såpe­ bruk, fortsatte tydligen sistnämnda bruk att konkurrera på Värnaby- brukets marknader. Från Värnanäshåll sökte man givetvis mota så­ dana framstötar. År 1713 klagar Ronneby hos K. M:t över att Vär­ nanäs söker »avstänga marknaden» för dem. Denna konkurrens fick emellertid sin logiska lösning strax där­ efter, nämligen 1715, då Bengt Weinberg lämnar bruket för andra gången och överlämnar det till ägarna av Ronneby bruk, varigenom de båda konkurrentföretagen för en tid kommo under gemensam led­ ning. Redan 1713 synes Elisabeth Oxenstierna ha varit betänkt på att skilja Weinberg från arrendet, ty från detta år föreligger kon­ ceptet till ett kontrakt mellan henne och Ronnebyintressenterna, av­ sett att, som det heter däri, »träda i kraft vid nuvarande arrendators avgång eller om det låter sig göra förut». Man kan ej värja sig för tanken, att grevinnan här på ett mindre sympatiskt sätt gått bakom ryggen på Weinberg, som ju 1713 ännu innehade arrendet. Detta kontraktsförslag av 1713 stipulerar bl.a. att arrendet under de fyra första åren eller så länge kriget varade skulle uppgå till 600 daler smt »emedan bruket ännu är mycket av sig kommet», ett be­ lopp som efter 4 års förlopp — »så framt Gud förlänar frid» — skulle höjas till 750 daler för det femte året och till 900 för de föl­ jande åren. Vidare stadgas att alla av arrendatorn företagna förbätt­ ringar skulle lämnas utan ersättning. Kontraktsförslaget förutsätter jämväl att alla för bruket utfärdade kungliga privilegier skulle fort­ fara att gälla. Till slut stipuleras, att ingen sammanblandning av affärerna skulle göras Värnaby och Ronneby emellan. När Ronnebyintressenterna 1715 trädde till Värnaby bruk torde väl kontraktsförslaget av 1713 i allt väsentligt ha legat som norm för samarbetet. Ronneby såpsjuderi hade som tidigare nämnts grundats år 1690 av köpmannen i Karlskrona och Ronneby, Theodor Christophers.6) Denne var nu död sedan 1710. Änkan hade gift om sig med kaptenen, sedermera amiralen Jonas Fredrik örnfelt, som nu jämte Theodors son Jacob Christophers var innehavare av Ronneby bruk och även tillträdde arrendet av Värnaby bruk. Tillsammans med hustrun Ju­ liana Weylandt bodde Jacob Christophers nu under några år vid Värnanäs; »handelsman Jacob Christophers på Värnanäs bruk» nämnes bl.a. 1721 då han från sitt lager vid bruket säljer nattvards­ vin till sockenkyrkan. örnfelts och Jacob Christophers innehav av bruket blev denna gång icke långt. Sedan tidigare tvistigheter mellan grevinnan Oxen­ stierna och Bengt Weinberg bilagts (enligt en förlikning, daterad Ek­ holmen 2 nov. 1717) återinträder nämligen denne, till sin tredje och sista period som arrendator av bruket, troligen 1718. I annat sam­ manhang säger sig Weinberg hava »återupprättat Värnanäs Bruk tre gånger», därmed antydande att han varje gång trätt till som en räd­ dande ängel. När Ronnebyintressenterna 1715 tillträdde Värnaby bruk synas de ha medfört helt ny personal. Såsom nyinflyttade i församlingen omtalas nämligen detta år såpsjudaren Bartolomeus von Lank (död 1721), holländare och omvänd katolik, bokhållaren Martin Neuen- dorff samt »köpdrängen Johan Kempe och 2 pigor», komna från Karlskrona. År 1716 tillkommer kassören Taubenberg och tunnbin­ daren Olof Fris från bruket i Ronneby. Från denna tid föreligga ett par notiser, gjorda av resenärer som passerat Värnanäs. År 1716 är Jonas Alströmer här och noterar i sin dagbok7) bl.a. att såpa slås i fjärdingar om 60 skålpund och kostar i Kalmar och Karlskrona 12 caroliner fjärdingen medan partipriset i Stockholm är 7 daler silvermynt. Om oljekvarnen säger han, att den fabricerar mer olja än vad som åtgår till såpsjuderiet och att raffine­ rad pottaska tillverkas »till en liten kvantitet». Samma år reste de la Motraye här förbi8), varvid han observerar såpsjuderiet och pott- askeverket, »vilka fabriker äro de största i Sverige». Axel Gabriel Oxenstierna ijzi—1755 Efter Elisabeth Oxenstiernas död 1721 ärvdes Värnanäs av hennes systerson Axel Gabriel Oxenstierna av Croneborg (1679—1755). Ägarebytet medförde även nya arrangemang vid Värnaby Bruk. Sedan Weinberg 1721 slutat tillträdde ånyo Ronnebyintressenterna. Efter örnfelts död 1733 inträder som delägare i Ronneby och med- arrendator i Värnaby kamreraren Lars Söderdahl. 107 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 108 Till den nye ägaren av godset och bruket hade Elisabeth Oxen­ stierna lämnat i arv en hel rad rättegångar, vilkas slutakter utspelas under de första åren av 1720-talet. Striden mellan bruket och Kalmar stad om borgerskapets handel vid Bergkvara köping blev t.ex. åter aktuell. Borgarna anklaga som förr bruket för olaga köpmanshandel samt för export av grov pottaska »till de utländskes nytta och fördel, som den raffinera»; från kalmarhåll göres gällande, att pottaskehyt- tan i Värnanäs legat nere ett 20-tal år och att den numera endast vore »en pretext och förevändning» för att bruket skulle kunna köpa upp grov pottaska av bönderna och exportera den i detta skick. En annan anklagelse mot bruket gäller att det ej i enlighet med privilegie- brevets krav »upplärt några svenska ynglingar eller karlar». Även påtalas, att såpan numera vore dubbelt så dyr som förr. Bruksägarna bestrida det mesta, men måste dock medge att såpan blivit dyrare och att man hade utländsk arbetskraft — »en hollän­ dare som är såpsjudare». Under förloppet av denna strid använder magistraten Bengt Weinberg som vittne och riktar 1721 till honom en rad frågor, på vilka han ger skriftligt svar; dessa frågor och svar äro av intresse och anföras här: Frågor från Kalmar Magistrat och insp. Bengt Weinbergs svar, daterat Applerum 25 okt 1721; de två dokumenten här sammanförda för klarhetens skull, med magistra­ tens fråga först: 1. huru dyr såpan och olljan warit i de förra tijder, och huru högt den nu försäljes, hon wed bruket och der sielf att afhämta ii dr smt 33 dr kmt. Lijnolljan gälde då i kannetal äfwen wed Bruket, som berättas å 3 dir smt. Weinbergs svar: Uprichtig, oförfalskad och hwijtsprängliger grön-såpa har jag sålt i Stockholm fritt på bryggan för 15V2 dir kmt fierdingen, å 60 skålp. räknat, som contracterne med kryddekrämarne i Stockholm wijdare bewitna. Linolia til Stockholm och Kongl. Ad- miralitetet har jag sålt åhmetals för 60 dr smt, uti minut eller kannetal wid Bruket för 5 å 6 dir silfwermynt. I de senare eller närwarande tider har en fiärding såpa blifwit såld wid Bruket för 16 å 18 dir smt i myntetekn, och sedermera, eller nu för tiden, för 11 dir smt eller 33 dir kmt. Huru den är försåld i Stockholm av Herrar Arrendato- rerne lärer Societeten af Kryddkrämare weta at berätta, jämwäl huru dyrt de hafwa betalt lijn-olian, som doch wid Bruket har i kannetal kostat åtminstone 2V2 dr smt och offta 3,3 dr dito mynt. 2.Om olljeslageriet och såpesiuderijet är alltijd med alfwar drifwit så att rijket har deraf kunnat hafwa någon nytta, eller bättre prijs än af främmande? Weinbergs svar: Jag vet intet annat, än at såpesiuderiet och olieslageriet är drifwit, doch icke altid lijka, men huru wijda det är til bruks innehafwarnes eller rijkets nytta, där öfwer kan jag intet gifwa fullkomlig förklaring. Så länge kriget påstådt tror jag näppeligen, at någon såpa blifwit utrijkes ifrån införd, men wäl hampe- och lijnfrö samt hampe-olia, Här wid betygar jag, at utrikes såpa och olia hade för bätter pris kunnat köpas än ifrån Wernenäs Bruk i krigsåhren, eller som de nu för tiden säljes. 3. Om icke raffinaderie wärket legat under i 20 å 30 åhr, så att det lijtet eller intet är excolerat? Weinbergs svar: Raffinaderie-wärket är understundom drifwit, och somblige tider stådt stilla, hwar- öfwer färgerierne och glasbruken, som af den wahran sig betiena, kunna witna. 4. Om icke den råå påttaska är under skydd af privilegierne åhrligen utskeppad? Weinbergs svar: Men den grofwa askan är från Bruket altid afskieppad, som wid Bruket icke är con- sumerad. 5. Om der någonsin någon swänsk yngling eller karl är underwijster att slå ollja, siuda såpa eller raffinera aska, så att han kunnat sig för mästare låta bruka, och om icke Bruketz innehafware altijd betient sig af hålländske mästare, på det en swänsk icke skulle få lära de konsterne? Weinbergs svar: Här til swaras med Neij. Men jag har på min bekostnad låtit mig i det wärket full­ komligen underwijsa i Holland anno 1693, och det på ett särdeles manier, som här icke tienar at uptäckia, och där effter 3 gånger uprättat de förfallne wärken wid Wernenäs, och en gång, i Sal. Hr Dawid Cameckers tijd, wid Tyre-siö bruk, grefwinnan högwäl- borna fru Maria Gustava Gyllenstierna tillhörigt. Warandes här hoos at wetta, det iag i 18 åhrs tid har drifwit detta Wärnenäs bruk, utan hielp af holländske eller andre nationers mästare, och at aldrig någon hålländsk mästare i desse konster och wetten- skaper får, wid stort straff och en dyr ed, lära någon sin konst där, eller här, skrifft- eller mundteligen, undantagandes en enda son eller måg, som effter sielfwa fadrens och ägarens död, är capabel och berättigad at träda till wärket; men til Swerige och andre orter kunna förskrifwas deras så kallade mästare-knechter, hwilka, om de för­ nämste innerlige egenskaperne icke få lära rätta grunden. Til bestyrkiande hwaraf är nog bekandt, at Tyresiö, Ronneby, Götheborg och Wernenäs wärken aldrig blifwa fortsatte til Rijksens tienst, som de kunna och borde. 6. Om icke wed Bruket har dels warit, dels ännu fins tillsahlu allehanda köpmanne- wahror och kram, salt, tobak, wijn, brännewijn, fisk och spannemåhl? Weinbergs svar: Här på berättar jag, at de wahror warit wid Bruket til kiöps, som landtmannen be- höfft, nembl. salt, tobak, spannemåhl och andre grofwe wahror. 7. Om icke der uphandlas tiära, bräder, smör, talg, wax, boskap, träwärcke, och hwad i landet elliest faller, som sedan uth- eller derifrån afskeppas? Weinbergs svar: Detta lärer Tullbetienterne och deras specialer uthwijsa. 8. Om icke Brukz idkarne gärna hafwa welat i förra tijder contribuera ett wijst con- tingent til Calmare stad för deras handell, och om det skedt oftare än när Calmare borgare haft Bruket under arrende? 109 Värnaby Bruk Värnaby Bruk Weinbergs svar: Så offta Calmare stadz inwånare hafft Bruket under arrende hafwa de gerna betalt ett wisst contingent för sin handels skull til staden, och jämwäl förskutit sine delar til båtzmans hållet och inquarteringen, hwilket har skedt sedan A:o 1684, då jag kom til Wärnenäs som en betient. 9. Om icke högwälbma fru grewinnan Elizabeth Oxenstierna har wed contracternes slutande tillaccorderat sine arrendatorer frijhet att handla på det sätt, som tijd från tijd är klagat öfwer? Weinbergs svar: Jag har hafft bruket allena på arrende 3 gånger, ista gången för 500 dir, zdra för 800 och 3. gången jämte säteriet Wärnenäs för 900 daler silfwermynt åhrligen, sedan jag bracht alt i sit skick och fullkommeliga drifft, effter privilegiernes rätta innehåll; men huru fru grefwinnan högwälborna Elisabeth Oxenstierna har kunnat förmå sig högre arrende-skilling af de andre och sidsta arrendatorer för bruket allena, det lärer hafwa sit wisse afseende. 10. Frågas när Bruket ordentligen drifwes, huru stor qvantitet ollja och såpa då kun­ nat tillwärckas? Weinbergs svar: Tilwärkningen af såpa har skickat sig effter pålijtelig afsättning och consumption, nembl. til 2000, 2500 och 3 å 4000 fierdingar om åhret. Lijnolia är ohngefehr åhrl. slagen 50, 60, 70 eller flera åhmar. 11. Huru många lisp. råå påttaska consumeras till ett lisp. raffinerad, och om der nå­ gon qvantitet om åhret är tillarbetad, och af hwad slag folck, mästare eller bönhaser, swenske eller uthländske? Weinbergs svar: Af ordinarie grof aska 5 fat å 40 lisp. blir gemenligen 1 fat fijn rafinerad aska, 26 å 28 lisp. I de förre tider har 70 å 80 fat rafinerad aska kunnat tillwärkas om åhret; men nu, sedan jag för 6 åhr, gick ifrån bruket, wet jag intet rätt wisst, huru med fnör- skougen tillstår. 12. Huru stort arrende är betalt i de förra och senare tijder, och om det kunnat swara emot avancen och tillwärkningarne, der en oloflig handel med inkommande och uth- gående icke warit till hielp? Weinbergs svar: Om arrenderna har jag svarat i den 9:de puncten. Kommerskollegii resolution på hela detta mål utmynnande däri, att brukets exporträtt ej finge utsträckas längre än till utförsel av där raffinerad pottaska (alltså ej uppköpt grov pottaska) samt att brukets handelsrörelse ej finge omfatta annat än sådant som verkli­ gen hörde bruket och dess drift till. Man gav sålunda i stort sett bor­ gerskapet rätt. Tullverket hade fortfarande svårt att respektera de tullfriheter, 110 som privilegierna hugnat bruket med, likaså den medgivna seglatio- nen på Värnanäs. Från 1737—38 föreligga handlingar, som beröra dessa saker. K. M:ts resolution denna gång kom att innebära en viss inskränkning i den tullfria importrätten, i det att Värnaby och Ron­ neby bruk fingo tillstånd att tullfritt införa en till 70 åmar om året bestämd kvantitet hampolja, däremot kunde tullfrihet å talg icke alls medgivas. Inskränkningen i importmängden bortföll dock omedel­ bart genom beslut av Riksens ständer, som medgåvo tullfri införsel av all talg och olja som behövdes för driften. Denna period i brukets historia domineras av Ernst Calwagen, bokhållare och inspektor. Han nämnes första gången 1724 men har troligen kommit till bruket i samband med det sista Ronnebyarrendet 1721. Tydligen är Calwagen brukets ekonomiske och tekniske ledare under A. G. Oxenstiernas hela tid. Calwagen var född 1687 och son till handlanden i Stralsund, sedermera i Karlshamn, Paul Calwa­ gen10), av tysk eller holländsk släkt. Han avled i Värnanäs 1757. Som oljeslagare nämnes 1745 en man vid namn Christian Pils, som efter­ trätt den 1742 avlidne Måns Nyman. Hedvig Dohna Soop 1755—1771 Hedvig Soop, från 1744 änka efter greve C. A. von Dohna ärvde Värnanäs efter morbrodern Axel Gabriel Oxenstiernas död 1755. Vad brukets drift beträffar finner man av handlingarna, att Hed­ vig Dohna Soop liksom alla sina företrädare tvingades att genom in­ lagor och suppliker hävda brukets medgivna förmåner. Sålunda såg hon sig år 1760 tvungen att inför Riksens Ständer klaga över åsido­ sättandet av brukets privilegier — under de tre sista åren hade hon måst erlägga avgift till Manufakturfonden för import av hampolja från Königsberg och St Petersburg. Hon anhåller nu om restitution på dessa belopp och hävdar starkt privilegiernas nödvändighet för bruket: ». . . Så nyttigt detta wärk i anseende till såpans nödwändig- het i riket är, så angeläget är äfwen dess oförkränkta bibehållande wid sine från långliga tider tilbaka ärhållne privilegier om det eljest i längden skall kunna hafwa bestånd.» Om Värnanäsindustrins tillstånd kring mitten av 1700-talet be­ rättar Adolph Modéer i beskrivning över Halltorps och Voxtorps socknar av 1767 (Vet.Ak. Handl. 1767): »Wernenäs Såpe-Bruk och Oljeslageri äro de endaste bruks-inrätt- ningar, som här finnas. Har ärhållit privilegier först åren 1667 och 111 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 1678, Såp-bruket nyttjar 8 kar, och tillverkar vid pass 150 fjärding­ ar såpa i hvart kok: 12 kokningar kunna om året medhinnas. Til hvarje kokning skal åtgå 8 åmar olja, 40 lispund talg, och 500 lis- pund påtaska. Påtaskan tilverkas endels af skogen på Frälsets ägor, på det sätt at bonden bränner till halfnad, och endels köpes den från Halltorps skogsbygd; men olja och talgen köpes från Petersburg, så mycket som ej kan fås eller tilverkas hemma, samt hampfröet från Königsberg. Den hamp-olja, som vid bruket förfärdigas, blifver myc­ ket bättre; men denne tilverkning förslår ej mer än til halfva behof- vet; bristen härrörer isynnerhet af otilräcklighet på vattnet, at drifva prässverket hela året igenom. Lin-olja prässas af hemvuxit frö, hvil- ket köpes a 6 daler sunt tunnan, och hvarefter oljan försåldes til 2 dal. kannan; aflåtes i orten och tilverkas vid pass 3 a 400 kannor årligen. Stampkakorne gälde 3 dal. hundradet.» Vid början av 1770-talet pressades vid Värnanäs även olja av raps och förmodligen hade försöken härmed börjat redan på éo-talet — kanske även viss odling. Intresset för rapsen eller rapsaten, som den under 1700-talet kallas, var vid denna tid mycket stort och od­ lingen uppmuntrades med premier av Riksens Ständer. Den första odlingen och industriella användningen av rapsen hade ägt rum vid Malmö, där handelsmannen Johan Hegardt 1737 startat sådan od­ ling (beskriven i Linnés Skånska Resa). Om brukets beskaffenhet och lager vid slutet av Hedvig Soops tid föreligger en redogörelse i det inventarium som upprättades 1771 vid hennes försäljning av egendomen. Som driftsledare vid bruket denna tid nämnas: Ernst Calwagen till 1757, Mårten Åkerman 1757—58, tidigare bokhållare vid Lovers alunbruk, Erik Kastman 1759—66, Abraham Dahl 1766—1774, son till brukspatron Jacob Dahl på Presthyttan, kom till Värnanäs från Tidö, Carl Fagersten 1774—75. Arvid Egerström, Hasselgren & Björkman, A. Bäck 1771—^790 Värnanäs köptes 1771 av den kände bankokommissarien Arvid Egerström, på vilkens vägnar bruket mottogs av Olaus Pettersson, den nye bruksinspektören. Egerström var en man med stora vyer, och åtminstone i början med stora ekonomiska möjligheter. Det var hans avsikt att göra någonting 112 stort av Värnanäs gods och bruk. Omedelbart återupptog han så- lunda arbetet vid skeppsvarvet. Han startade ett stort tegelbruk vid hamnen. För virkesforsling lät han vid sidan av den slingrande ån gräva en för flottning mera lämpad kanal, ett säkerligen ganska kost­ samt arbete. Även beträffande såpsjuderiet och oljebruket närde Egerström sto­ ra planer, för vilka han utförligt redogör i en inlaga till K. M:t från något av 1770-talets allra första år, en skrivelse vari det bl.a. heter: Sedan jag kommit till besittning af de wid Wärnaes uti Calmar lähn, med glorwiir- digst i åminnelse konung Carl XI:s allernådigaste privilegio av åren 1667 och 1678 anlagda oljeslageri- och såpsjuderiwerk, tillika med Waernaes säteri och hwad mera derunder lyder.. . har jag fått tillfälle att närmare eftersinna och utröna, utaf hwad mycken betydlighet desse inrättningar, isynnerhet oljeslageriet, är och kan för riket blifwa, om det warder satt i fullkomligt skick och underhålles samt fortsättes med den styrka, drift och eftertryck, som en så widsträckt och gagnelig inrättning fordrar och förtjänar. Detta hade jag, genom en lång och noga anställd upmärksamhet å den win- ning andre länder och isynnerhet Holland draga af sådane inrättningar, fått anledning att tro, innan jag, för någre år tillbaka gjorde en resa till de betydeligste handels- och hushålls orter utom riket, då jag af egen erfarenhet hade tillfälle att få full öfwerty- gelse derom. Enär jag sedermera blef innehafware af Waernaes werken, lät jag derföre blifwa bland mine första omsorger att uprätta dem utur deras iråkade totala ödesmål, och söka bringa oljeslageriet uti det stånd som jag funnit dem på utrikes orter wara bäst inrättade, och kan tillskynda riket så wäl som innehafwaren den betydligste win- ning och förmon, hwartil jag haft ospard all erforderlig dryg kostnad, och hwarmed jag redan kommit så wida, att förledit år ej allenast wackra partier olja för såpsjude- riets och andre förnödenheter blifwit slagen, utan ock af bokållon, en finare olja till nyttjande wid mat och andre mera grannlaga behof, blifwit der tillredd. De största swårigheter wid inrättningens iståndsättande äro således nu allaredan ge- nomgångne och öfwerwundne, så att jag tycker mig kunna med nog säkerhet hoppas, att under det nådiga hägn af och beskydd, som Eder Kongl. Maj:t så ädelmodigt lem- nar alla till allmänt gagn och förmon ledande företaganden, föra densamma till den fuldkomlighet, som slika inrättningar äro uti andre riken och som kan lända till flere medundersåtares, jemte rikets i allmänhet betydliga förmon och båtnad; hwarföre jag ock tror mig icke wara utan någon slags förtjänst, att erhålla Eders Kongl. Maj:ts allernådigaste stadfästelse å de privilegier, som uppå detta oljeslageri tillika med såp- sjuderiinrättningen, såsom förbemält är, förunte blifwit, och hwarom underdånigst jag anhåller, samt tillika om nådigste befallning till wederbörande att låta mig derwid njuta till goda de förmoner som 1739 års Mfr Privilegier med flere sednare författ­ ningar slika werk tillägga. Men utom hwad i ofwananförde måtto redan blifwit tillgjordt, att uprätta och i stånd bringa oljeslageriet, hwilket, för de många derwid erforderliga machiner och dyra werktyg, dragit mig in uti stora omkostnader, bör jag icke lemna i underdånighet obemält, att ganska mycket ännu återstår, som fordrar ytterligare betydelig kostnad, innan werket kommer till den fullkomlighet och widsträckta betydlighet, hwartill det bringas kan och bör. Riksens högl. Ständer, som wid flere framfarne riksdagar kom­ mit att tänka uppå inrättning af oljeslageri här i riket, så wäl som andre gagnelige näringar, hafwa, isynnerhet wid 1756 års riksdag eftersinnat huru dertill skulle ford­ ras större kostnad än någon enskild wäl kunde utkomma med, och derföre beslutit, att på allmän bekostnad af Mfr fonden låta ett dylikt werk enligt Eders Maj:ts nådiga skrifwelse derom till Mfr contoiret dat. d . . 1757, hwilcket dock hwarken då eller sedermera kommit till verkställighet på något ställe i riket. Detta hade wäl ock haft så stora swårigheter, hwaribland felande insigt om ett slikt werks rätta anläggning icke 113 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 114 warit den minsta, att det omöjeligen kunnat låta sig på sådant sätt werkställa; men har likwäl warit af den wigt och angelägenhet, att det bordt tjäna till grund för alle andre om lin- och hampehanteringen här i landet widtagne anstalter, hwilka, utom tillgång på en eller flere sådane inrättningar, måst i det betydeligste gå miste om deras syfte­ mål, så wäl som isynnerhet alla till upmuntran för oljewäxters plantering widtagne författningar och bestådde premier. Uti desse odlingars och hanteringars ofelbara till- wäxt och förkofran igenom ett wäl inrättat oljeslageri, ligger och en af de betydeliga förmoner, som riket deraf tillflyter, och hwilken är så mycket mera tydelig och uppen­ bar som det är en känd sak, att fröet af lin och hampa, hwilket hitintills här i riket ej blifwit anwändt till annat nyttigt bruk än fogelföda, underhåller hos andre om hus­ hållning och handel omtänksamma folkslag, genom dess försäljning till oljeslageriernes förnödenhet, nästan hela kostnaden på jorden och sjelfwa hanteringen. Rikets förmon af såpsjuderierne lärer och lätteligen finnas blifwa olika större, då den dertill erforderliga oljan tillredes i landet och af landets egen afkastning, än då den såsom hittills skett och än widare måste ske, till dess oljeslagerier komma här i tillbörligt stånd, skall, för dryg betalning hämtas utrikes ifrån. Hwarförutan sjelfwa affallet wid oljeslagerierne, som, sedan det till ett slags kakor blifwit beredt, nyttjas till kreaturs- och isynnerhet mjölkekors föda, förskaffar holländarne och kan äfwen tildela oss uti wår hushållning en otrolig nytta och winning; hwarföre jag ock låtit mig angelägit wara, att inhämta kundskap om samma slags förädling, den jag jemwäl redan till wäga bragt, och dess förträffeliga nytta så wäl sjelf på egne kreatur utrönt, som ock låtit mine grannar jemte andre, som deraf åstundat, få tillfälle att komma deraf i erfarenhet; warande desse oljekakors egenskap, att ej allenast wäl föda och göra kreaturen, åt hwilka de gifwas, feta och friska, utan ock att hos mjölkekoor åstadkomma en fördubblad mjölknings styrka och förmåga samt bidraga till boskapens frodigare wäxt; så att man har mycken anledning att tro, det tillgången och bruket af sådane oljekakor i Holland för deras boskapskreatur, isynnerhet mjölkekoor, är en bland de betydligare orsaker till de framsteg man der i landet framför andre orter gjordt, uti en ricktande boskapsafwel, hvartill landet i sig sjelft har långt mindre lägen­ het och utrymme än många andra. Den finare oljan, som göres af bokållon, och fordrar sin egen anrättning, kan ock blifwa ett ämne till betydlig besparing och winning för riket, som i dess södra orter eger af denna wäxt en så ömnog tillgång, att den, med förnuftig hushållning, kan sysselsätta många oljeqwarnar, och gifwa iooo:detals menniskor näring och wälmåga, medels sysslande och arbete wid ollonens samling, transport och oljetillwerkningen, hwaruppå, i anseende till wahrans godhet ej kan tryta en widsträckt afsättning så innom som utom riket. Då upfinningen af denna tillwerkning ännu är så ny kan wärdet af berörde olja icke hinna wara utrönt, till hela dess widd; men efter mångfaldige dermed gjorde och omgjorde försök, har det nu ändteligen slagit för mig så lyckeligen ut, att jag omsider kommit till säker kunskap om sättet till denna oljas tillredning till den godhet, att den är tjänlig till all de bruk och behof, som den utrikes finare olja, både i matredning och andre förnödenheter; äfwensom jag nu sjelf nyttjar deraf till mitt hushålls förnöden­ het, och kan till försök aflemna, om sådant påfordras skulle. Sedan således om ej mindre nyttan af slike inrättningar för landet, än i hwad stånd denna af mig satt blifwit, underdånigst förmält är, får i underdånighet jag nu närmare förklara den åstundan jag i anledning häraf wågar hysa. Den kan icke syfta på att, såsom ofta tillförene händt, under fagert skeen söka snilla åt mig någon del af de till näringarnes hjälp och understöd samlade allmänna medel, utan att sedermera wårda upfyllandet af de ändamål, till hwars främjande de blifwit meddelade; ty det, hwar­ till jag kunde willa anhålla om hjälp, är redan till det mästa gjordt; ej heller tänker jag på någon ersättning för den kostnad, som till detta werks iståndsättande jag måst göra, ehuru känbar den warit och så wäl billigheten i jemförelse emot andre som så­ dant åtnjutit, som mine omständigheter kunde medgifwa och tarfwa en sådan lisa, och allraminst åtrår jag, såsom upmundtran härwid någon slags exclusive rättighet; utan som jag ser att Eders Kongl. Maj:t och Riket kan tillflyta mycken och wid­ sträckt nytta deraf att flere sådane inrättningar komma uti rikets särskildte provin- cier i gång; så är min underdånigste åstundan, och wågar jag i underdånighet an­ hålla, att Eders Kongl. Maj:t täckes allernådigst widtaga de anstalter, hwarigenom samma betydeliga och gagneliga ändamål må kunna säkrast främjas, och, efter min ringa, oförgripeliga tanka, kunna hufwudsakeligen bestå deruti, att den som allraförst här uti riket anlagt fullständig oljeqwarn å holländska sättet, hwilket eger företräde framför det, hwarpå slike inrättningar i alla andra riken äro gjorde, bör, emot det han af Manuf.fonden bekommer 20 000 dr silfwermt, förpliktas att icke allenast med­ dela hwar och en som kan få hug att här i riket anlägga något dylikt werk, fullstän­ dig underrättelse om dess inrättning, utan ock sjelf åtaga sig att bygga och i gång ställa samt med nödiga arbetare förse slike nye inrättningar, ehwarest de inom riket kunna påfordras, på det, genom dess afwundsjuka och ohjälpsamhet, ej något hinder må göras emot desse gangneliga inrättningars förkofran, och kunskapen om deras an­ läggande, med drygare kostnad åter må behöfwa utifrån inköpas; samt jemte någon inrättnings gjälp för dem, som slike werk hädanefter anlägga, deruti, att åtminstone till en början eller för de 10 första åren, måtte till någon hjälp och stöd för inrikes oljeslagerierne bewiljas 25 °/o tillwerkningspremier eller 16 ./. srmt för hwarje kanna olja, som aflåtes till såpsjuderierne eller wid egne såpsjuderier förbrukas. Med djupaste undersåtelig wördnad. Åtskilligt av innehållet i denna inlaga upprepas i ett tillkännagi­ vande, rörande Värnanäs Bruk, som trycktes i Post-Tidningen 1773 nr 52 — ett tillkännagivande som är intressant framför allt därige­ nom att det visar att Egerströms planer voro allvar: »Som jemte all öfrig wårt kära fädernesland i år förlänt wälsignel- se Den Högste äfwen wälsignadt wåre härlige bokeskogar med mera ömnog wäxt af bokenötter, än til wanlig skafwel lärer kunna an- wändas; så på det ägarne af desse store håfwor måtte göra sig desto större nytta och gagn häraf, kundgöres härmedelst resp. bokeskogs- ägare, at det gifwes tilfälle uti större eller mindre partier försälja af dess boknötter emot 6 Dal. s:mt eller 18 Dal. k:mt för tunnan, eller ock om säljaren behagar derföre tilbyta sig oljekakor 64 st för hwar­ je tunna nötter; hwilka kakor nyttjas icke allenast för swin utan ock med mycken nytta och gagn för kor, kalfwar och andra kreatur, samt kunna conservera sig i flera år eller till dess boken åter gifwer frukt af sig. — Adressen är antingen directe på Callmar och Werne­ näs olje- och såpebruk eller till handelsmannen Carl Hultin i Callmar, eller ock på Gustafsbergs Sockerbruk i Stockholm å Ladugårdslan­ det.» Efter detta tillkännagivande av annonstyp fortsätter artikeln med en slags redogörelse för bruket och dess produkter: Med största skäl kan sägas, at af alla inrättningar i riket nästan ingen til nytta och förmån för landet och det allmänna öfwergår et wäl inrättat oljebruk. Och emedan 115 Värnaby Bruk Värnaby Bruk Wernenäs Bruk är det enda i riket, som efter halländska sättet är upbygt uti sit rätta skick, och nu med mycken både möda och kostnad blifwit i fullkomlig gång och stånd satt, så gifwes äfwen tilkänna, att därest någre medborgare skulle wara hugade sådane werk anlägga, så behaga de addressera sig till ägaren af Wernenäs, at ej allena undfå kunskap och underwisning om werket, dess drift och byggnad, utan äfwen anwisning til skickelige arbetare, samt färdigt och uphuggit wirke til qwarnbyggnaden. — Wid förenämnde werk prässas alla slags oljor till 60, 80 a 100 kannor och deröfwer i dygnet af lin- och hampfrö, rapsat m.m., jemte det i förledit år med förmån gjorde försök af ollon och bokenötter; kunnandes oljan af detta senare slag ej allenast brukas til sam­ ma behof, som de öfrige oljor, utan brinner jemwäl klarare i lampor, och då nötterna derefter tilredes kan hon tjena til bästa mat-olja. Ju flere sådane dyrbare werk uti wåre många och wälbelägne strömmar blifwa inrättade, desto mera gagnas riket och enskilta personer, hälst hwarken rudimaterien någonsin kan fela, emedan derå så in­ nom som utom riket är öfwerflödig tilgång samt lin- och hampeplantering härigenom blifwer uphulpen, ej heller kan saknas afsättning, då nyttige näringsidkare belefwa den lyckliga period at äga en stor och wis regent, som upplifwar samt med råd och landsfaderlig omsorg omfattar handelen och näringarne. Innehållet i dessa två dokument av 1772—73 kan sammanfattas sålunda: Egerström har vid sitt tillträde funnit bruket i dåligt skick och omedelbart igångsatt betydande förbättringar; han har utomlands studerat oljeindustrin och det är denna som har hans största intresse; vid bruket har han experimenterat med tillverkning av finare olja av bok- och ekollon, med början under 1772; försöken ha lyckats så väl att han 1773 framställer fin matolja på detta sätt. Samma år till­ kännager han i Post-Tidningen att han uppköper ollon; han understryker den nytta som riket kan få av oljekakor som kreatursfoder; han betonar vikten av inhemsk lin- och hampodling; riket borde få många oljeslagerier; Egerström nämner 1756 års beslut i Riksens Ständer om inrättan­ det med statsmedel av en ny oljekvarn, ett beslut som dock ännu icke kommit till verkställighet, trots att en sådan inrättning enligt Eger­ ströms åsikt hade varit mycket gagnelig såsom förebild för andra företagare. Sistnämnda problem vill Egerström lösa på så sätt, att Värnanäs bruk såsom det tidigaste enligt holländska metoden i landet, blir ett slags mönsterbruk, där andra som planera liknande industri kunna få råd och undervisning, t.o.m. erhålla upphugget virke till oljekvar­ nar och yrkeskunniga arbetare vid starten.11) Mot dessa förpliktelser vill Egerström erhålla 20 000 dir smt av Manufakturfonden. Det är sannolikt, att Egerströms erbjudanden verkligen kom att 116 accepteras av många företagare, och att oljeslageriernas kraftiga till- växt i antal under kommande årtionden kan stå i samband med 1773 års initiativ vid Värnanäs Bruk. Egerströms skrivelser äro i varje fall ytterst intressanta, främst därigenom att han här bryter mot det äldre avundsjuka hemlighållandet av fabrikstekniken och intar en mera modärn, öppen inställning. Egerström är inte rädd för konkurrens och slår inte ängsligt vakt om privilegierna. Allt tyder sålunda på att 1770-talet, Egerströms första tid, var en mycket lycklig tid för Värnaby Bruk. En kritisk iakttagare, national­ ekonomen A. G. Barchaeus, som 1775 reser här förbi under sin svens­ ka studieresa, konstaterar också i sin reseberättelse 11 a) om Värnaby Bruk att »detta är ett kosteligt wärk». Han fäster sig särskilt vid oljekvarnen och konstaterar att man där bl.a. pressade matolja av boknötter. Från Egerströms tid nämnes som oljeslagare vid bruket Olof Eb- besson och som såpsjudare Petrus Holm. Tunnbindare vid bruket var Jonas Rungren. Carl Mannerskantz ijyo—1817 Egerströms planer blevo ingen ekonomisk framgång för honom. Bruket går honom ur händerna, liksom hela egendomen, som från 1782 och några år framåt tillhör handelshuset Hasselgren & Björk­ man i Stockholm, vilka i sin tur år 1785 överlåta Värnanäs på över­ jägmästaren A. Bäck. Under hela denna tid synes bruksdriften ha legat nere. När majoren Carl Råbergh-Mannerskantz 1789 blir egendomens herre får Värnanäs åter en på platsen bofast ägare med personligt in­ tresse för egendomen och dess mångskiftande näringsliv, en energisk man med många planer för godsets odling, bebyggelse, allmänna ut­ veckling. Även för Värnaby Bruk har Mannerskantz planerat en ny framtid. Det måste därför ha kommit som ett svårt slag för honom, då Kom­ merskollegium år 1798 gav tillstånd åt grosshandlaren i Kalmar Theodor Foenander att anlägga oljeslageri och såpsjuderi vid Förlösa gård. Mannerskantz dröjde icke med att avgiva besvär häröver till K. M:t. Under hänvisning till Värnaby Bruks åldriga privilegier, ut­ trycker han i sin skrivelse sin förvåning över att Komm.koll. icke inhämtat hans yttrande innan man gav bifall till Foenanders ansökan. Med kraft understryker Mannerskantz att privilegierna av 1667 och 117 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 118 tigt och räknades 1830 till 39 stycken. 1678 förbjödo upprättandet av liknande verk inom Småland. Visser­ ligen hade verket under många år icke varit i gång: »Af hvad ordsak mine företrädare af egendomen låtit såpsjuderiet afstadna känner jag icke fullkomligen; men för mig har i anseende till det lägervall samtliga hus och byggnader iråkat, icke varit möje- ligit förrän nu, sedan jag med mycket besvär och ansenlig kostnad fått desse i någorlunda ordning, att låta såpsjuderiet komma i gång; jag var ock dermed fullt syslosatt, då Commerce Collegii resolution för herr handelsmannen Foenander blef mig bekant till icke liten rubbning i mine vidtagne anstalter, helst jag icke förmodat at min egendomsrätt kunde mig betagas innan jag derifrån genom laga dom blifwit skiljd ...» »Om såsom jag förut i underdånighet nämnt, Commerce Collegium velat först höra mig, hade bem:te collegium fått inhämtat at min egendom äger exclusive fri- och rättigheter på såpsjuderi-inrättning- en, meddelte af Sverges förre konungar ... Collegium hade då äfven fått veta, at fastän tillvärkningen härstädes af såpa någon tid afstad- nat, har likväl årligen skatten för detta värk till Eders Kongl. Maj:t och Kronan altid och oafkortad utgått. Om en annan såpsjuderiin- rättning skulle tillåtas på bekostnad af mina privilegier, på den grund att såpa på min egendom icke tillvärkas, hade det väl ofelbart varit i sin ordning, att först efterfråga om jag hädanefter ärnade tillvärka denna vara, eller at förelägga mig en sådan skyldighet.» Till slut hemställer major Mannerskantz, att resolutionen för Foenander måtte ogillas och upphävas. Besvären föredrogos 20 sept. 1798 i Rikets Allmänna Ärenders Beredning, där beslutet blev att kommerskollegii yttrande skulle inhämtas; till den av Mannerskantz yrkade inhibitionen kunde man emellertid icke tillstyrka bifall.12) De gamla privilegierna hade förlorat sin kraft. Tendensen att upp­ luckra skrå- och privilegieväsendet hade under 1700-talet varit gans­ ka påtagliga och mot slutet av seklet hade de gamla breven i stor ut­ sträckning förlorat sin giltighet, vilket herren till Värnanäs fick er­ fara 1798. Konkurrensen inom såp- och oljeindustrin ökades sakta men sä­ kert. År 1778 funnos såpsjuderier i Ronneby, Värnanäs, Stockholm, Karlshamn, Rösjöholm. Femtio år senare redovisas 22 stycken fabri­ ker med ett sammanlagt tillverkningsvärde av 98 358 rdr och en till­ verkning av 15 516 fjärdingar såpa. Även oljeslagerierna ökades kraf­ Den del av verksamheten vid Värnanäs som längst drevs var olje­ kvarnen, som 1793 beskrives av biskop M. G. Wallenstråhle på föl­ jande sätt13): »oljekvarn med prässar, stampar, löpare och en liggare eller stor sten, som går både med vatten och hästar, gjord i Holland.» Av de årliga fabriksberättelserna i Kommerskollegium framgår, att oljeslageriet 1817 tillverkade 200 kannor olja, 1818 lika mycket. De följande åren redovisas inga siffror och det är sannolikt, att till­ verkningen avstannat på 1820-talet. Såpebruket synes däremot aldrig ha återupptagits av Manner­ skantz. Såphuset apterades av honom till bränneri; ett inventarium av 1801 visar att detta nu var fallet samt att en större »såpsjuderi- kittel» ännu fanns bland inventarierna i huset — den var dock nu en industriell kuriositet och hade fått vika för 3 brännvinspannor om 90 kannor vardera, varav den ena var konstruerad »efter bergsrådet Norbergs modell med imbevarare, inkylare och stort kylfat».14) Brukets plan och byggnader Till byggnadsplats för det nya bruket valdes, som tidigare nämnts, planen vid den gamla vattenkvarnen invid fallet i Namnerumsån, vilket fall nu även fick driva en oljekvarn. Byggnadsarbetet synes ha påbörjats i juli 1667, men var säkerligen planlagt åtskillig tid dessförinnan. Maskineriet till oljekvarnen måste t.ex. redan tidigare ha beställts i Holland. Även själva såpeverket anlades efter holländsk modell och det är troligt, att holländska ex­ perter hade inkallats för att bygga, montera och sätta det hela i gång, under ledning av bruksdirektören David Lemke och mästaren Johan Gertsson. Om beskaffenheten av det första byggnadsbeståndet får man en ganska god kunskap genom David Lemkes på en kuriös tysk-svensk- holländska avfattad redogörelse av 1680, tillkommen i samband med reduktionsundersökningarna.15) Dokumentet bär titeln »Waas der bruck in der Graffschafft Södermöre de dato 10 juli 1667 bijss Ultimo Decembris Anno 1680 an zu bauen kostet undt in alles zu stehen kommet. . .». Se Bilaga. Denna beskrivning kompletteras me­ dels ett husesynsinstrument av 1682 i gårdsarkivet. Dessa handlingar sammanställda ge följande bild av Värnaby Bruk under 1600-talet: 1. Såpsjuderiet (såphuset) »på holländskt maner», ett stort hus av 119 Värnaby Bruk Värnaby Bruk 120 korsvirke med tegel samt täckt med tegeltak. Här fanns »en kostlig brunn med pump». Det låg på planen framför den nuvarande s.k. Brömsebrobyggningen, och den där ännu befintliga brunnen torde vara identisk med den för såpebruket grävda. 2. Oljekvarnen, ett stort korsknutat timmerhus under tegeltak. En liten kvarnkammare fanns. Själva kvarnen hade dubbelt verk, för­ färdigat i Holland och med stora kostnader hitfört. Det hade 2 olje- pressar, 4 stampar, »2 lauffers undt einen lipper oder grossen stein welches so wohl mit wasser alss mit pferden kan getrieben werden». 3. Pottaskehyttan, en byggnad under tegeltak, i två våningar med bostad för »die brucksmeister». Den var uppförd »för 2 år sedan» uppger Lemke, alltså 1678. Härinvid låg troligen ett 1682 omnämnt packhus för pottaska, 1680 beskrivet som en stor och lång trälada. I verkhuset fanns 4 brännugnar, i ladan även ett våghus. 4. Brukets boningshus, Inspektorsbyggningen. I sin beskrivning av 1680 upptar David Lemke brukets chefsbyggning — »dass brucks wohnhauss» — som en byggnad 28 alnar lång och 24 alnar bred, täckt med tegeltak och försett med kopparrännor, samt med 5 starka, välvda källare under huset. Syneinstrumentet 1682 nämner dels »en stor rödfärgad byggning till våningshus», innehållande sal samt på ena sidan 2 kamrar och ett litet kontor, på andra sidan 2 kamrar och ett kök. Huset hade »böning» med åtskilliga rum, troligen vind med vindskontor. — Måtten 28X24 alnar stämmer mycket väl med den nuvarande s.k. kontorsbyggningens mått, likaså stämmer uppgiften om de 5 starka källarna, vilka fortfarande finnas, samt uppgiften om husets indelning i sal och tre utrymmen åt vardera gaveln. Även husets orientering i ö—V stämmer. I kontorsbyggningen har vi alltså otvivelaktigt att se Värnaby Bruks första »wohnhauss», säker­ ligen byggt de allra första åren, troligen redan 1667, då David Lemke slog sig ner här. — Till sin övre del har huset förändrats omkr. 1760. 5. Tunnbindarebyggningen, en byggning som 1680 uppges ligga »utanför bruket» och mitt emot detsamma. Två tunnbindare hade här verkstäder och bostad. 1682 säges huset ha två våningar med 4 rum i varje. Denna byggnad har legat på den plats, som nu upptages av den mitt emot kontorsbyggningen stående flygeln. 1682 säges den vara nyligen uppsatt. Man har alla skäl att tro, att denna kring 1680 uppförda byggning var den egentliga s.k. Brömsebrobyggningen, hit- flyttad från fredsmötesplatsen vid Bröms, där den uppförts för för­ handlingarna 1645. Tunelds Geographie (7 uppl. 1793) nämner två Rekonstruerad plan av Värnaby Bruk år 1792. 1. Inspektorsbyggnaden 2. Brömsebrobyggnaden (tunnbinderi) 3. Såphuset 4. Oljekvarnen 3. Mjölkvarnen 6. Enbladig såg 7. Ladugårdshus 8. Troligen pack- och vågh 9. Arbetarstuga? 10. Arbetarstuga? 11. Västra trädgården 12. Östra trädgården Uppmätningsritning av källaren till den kvarvarande inspek­ torsbyggnaden, ursprungligen uppförd i66y.  ÖfttKt €n Mdncff J£>dtx>nftrb, SSBiD bet tri^Qet ©d INSPECTOREN QBit> ®4rneti(Sé ©dpe6cutr fw ^rnejlptlDflp €ffer en 70 dté 0* 2 STOdnafceré ©ubelig 0* fli^ la manbel på J^imla mdijcn, genom en (>aflig , bod (HQa ocb falig 160, manbrabe i ben fdUa t- migbcten ben 21 Junii dt 1757, od) btg anbcléfe lefamen berpd fåljanbe, mcb anftdiibig l>c- ber belebfdgabeo ti! (itt bmilorum t £alforpö Äprfajefter et fibriddiott betdn fanbe framgifne . af Anders Löfmant ©UW OrW xkwfo Renare. /, C*rlicr#M, JrftfeiXtitfl. Amii*Ut«tf^r»(fo Ensam om två tabulatorsystem med mekaniskt minne för vackra, kon­ sekventa brev- och blankettupp­ ställningar... ensam om hyperlätt kulrörslagrad vagn i magnesium­ legering ... Den skriver lätt och snabbt, FACIT TI — hemförde fler rekord än någon annan i maskin­ skrivnings-SM ! Sätt den på prov i 14 dagar! Eller bekanta Er närmare med den ge­ nom våra instruktiva trycksaker! ÅTVIDABERGS Stockholm • Göteborg • Malmö Försäljningskontor och verkstäder pd 120 platser över hela landet.  # # # # # Multipelinterferensmikroskopet för industriella och vetenskapliga ändamål i nytt utförande Den nya modellen, nr bjuder bl. a. på följande nyheter: ökning av förstoringsgraden till 325x (tidi­ gare 140x). Omkoppling mellan olika förstoringsgrader, 50x; 130x; 325x, sker snabbt och enkelt med en förstoringsväxel. Instrumentet kan, förutom för multipelinter- ferenser, även användas för tvåstråleinterfe- renser. Inbyggd kamera ingår i standardutrustningen. Tre olika slags ljus kan användas, nämligen blandljus från kvicksilverlampa, den gröna Hg-linjen 5461 Å, samt den violetta Hg-linjen 4358 Ä. Användningsexempel: Ytjämnhet: vid direktmätning 0.005—1 /< vid immersionsmätning max ca 25 /t Mätning av form, yttextur, steg i ytor, tjockleken hos beläggningar, snitt etc. (högreflekterande ytor) 0.0005—ca 2 /< AKTIEBOLAGET C. E. JOHANSSON ESKILSTUNA • TELEFON 016/374 70 MED HÅRDFÖRKROMADE KUNGÖR OCh RAMSÅGBLAD RAMNÄS BRUKS AB ■ RAMNÄS TEL. HALLSTAHAMMAR 0220 / 35100 3.500 tons "flytande tunnelFf till Stockholms T-bana I en fartygsdocka på Beckholmen byggdes denna »flytande tunnel» för den nya sydvästliga grenen av Stockholms tunnelbana. Försedd med provi­ soriska, vattentäta gavlar, drogs den i höstas med bogserbåt via Hammarbyleden till Lång- holmsviken. Tunneln är 85 meter lång, gjuten av vattentät betong i ett enda stycke i en förspänd kon­ struktion. Väggar och tak är en halv meter tjocka. Den totala vikten 3.500 ton. Ett bygge som detta ställer stora krav på mate­ rialets hållfasthet. Den helt oisolerade tunneln är konstruerad för att stå emot ett vattentryck av 14 meter, och har vid provtryck visat sig vara helt vattentät. »Betongröret» självt utgör dess bärande konstruktion. ett aktuellt betongbygge med BLA RAND CEMENT Traverser med elektrisk eller mekanisk mikromanövrering av åk- och lyftrörelserna Vi har sedan flera år byggt traverser med extra utrustning för reducering av åk- och lyftrörel­ serna till s. k. krypfart. Många svenska företag och statliga verk har även på detta speciella område dragit nytta av våra erfarenheter. Kontakta oss — vår forskningsavdelning kan lösa Edra problem på detta område. MALCUS AB MALCUS HOLMQUIST • HALMSTAD Malcus produktion har ökat i snabb takt, och 70 år efter starten, är vårt fabrikat väl­ känt såväl inom den svenska industrin som på export­ marknaderna.  V år produktion omfattar huvudsakligen olika typer av ferrokrom samt ferromolybden, men även andra lege­ ringar, metaller och desoxidationsmedel för stålverk och gjuterier. För tillverkare av svetselektroder driver vi dess­ utom malverk för pulvrisering av legeringar och mine­ raler. AB LEGERINGAR ARSENALSGATAN 2 STOCKHOLM 16 TEL 23 5130 BOX 16150 JÄRN • STÅL • TRÄ • PAPPER CELLULOSA • KEMISKA PRODUKTER UDDEHOLM Ett värmlandsnamn med världsrykte KVALITET PRECISION SERVICE Ni finner namnet »Köping» i alla län­ der med verkstadsin­ dustri av betydelse. Kontakta vår försälj- ningsavdelning för vidare information! Vår erfarenhet av verktygsmaskin­ tillverkning daterar sig från 1856. Världens första direktdrivna snabb­ svarv, som konstruerades år 1900, bar ”Köpings” märke. Sedan dess ha vi alltid sökt att hålla oss ett steg före, när det gäller att ge våra kunder det bästa som kan åstadkommas — och detta gäller även servicen på maskinerna. KÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AB KÖPING AKTIEBOLAGET KÄLLE-REGULATORER • SÄFFLE SAAB Saab har vunnit internationellt erkännande för den kvalitet och modernitet som kännetecknar dess flygplantyper, liksom för effektiviteten och ekonomin i serietillverkningen. Framgångarna be­ ror i första hand på Saabs omfattande tekniska resurser och speciella metodik för avancerat ut­ vecklingsarbete. Saabs tekniska resurser täcker såväl egentlig flyg­ teknik som sådana specialorriråden som hydraulik, elektronik, regleringsteknik och databehandling. Inom varje område har en stor fond av kunnande skapats som ständigt ökas genom en kontinuerlig forsknings- och utvecklingsverksamhet. Denna kunskap, kombinerad med ökande produktionsre­ surser inom Saabs organisation och ett omfattande samarbete med andra svenska kvalitetsindustrier, utgör grunden för företagets förmåga att delta i den snabba utvecklingen inom det vidgade flyg­ tekniska fältet och skapa nya produkter för såväl militära som civila behov: • vapensystem av alla automatiseringsgrader • spaningssystem i anslutning till dessa • automatiserade regleringssystem med inbyggda räknedon • transportsystem för militärt och civilt bruk • lätta konstruktioner nyskapare inom försvar och kommunikation Saab iörfotar över en av Europas största anlägg­ ningar för databehandling. Saabs räkneautomat "SÄRA” är första datamaskinen i landet med in­ byggt magnetbandsminne, "Saraband”. Tack vare "SEDA” (Saabs Elektroniska Differential Analysator) kan blivande flygplans, robotars och regleringssystems egenskaper provas åratal innan fullskaleproven börjar. SVENSKA AEROPLAN AB • Linköping • Trollhättan • Jönköping • Göteborg • Stockholm SLIPSEGMENT av olika slag ... för snabb avverk­ ning pa stora ytor . . . för all slags planslipning kan Slip-Naxos visa upp ett stort urval kvaliteter och typer av slipsegment. SUR-NAXOS AKTIEBOLAGET SLIPMATERIAL-NAXOS Västervik • Fel. 13000 För pkmslipning av stal och metaller FILIALER: STOCKHOLM TEL. 520990 - GÖTEBORG TEL. 171135 - MALMÖ TEL. 934235 - KÖPENHAMN C 11502 AB DE LAVALS ÅNGTURBIN • STOCKHOLM 15 • TEL. 162600 mi Induktionsugnar för högvakuum- smältning ASEA 1100 kW, 2,2 tons ASEA dubbelfrekvens-högvakuumugn installerad hos Utica Metals Division of Kelsey-Hayes Co.,Utica, New York, USA. Den moderna tekniken ställer allt större krav på materialets fysi­ kaliska egenskaper, såsom t.ex. värmebeständighet, utmattnings- hållfasthet och sträckgräns. För att möta dessa krav har vakuum­ smältning på senare tid fått ökad användning. Induktionssmältning i vakuum möjliggör • bästa kontroll av smältans sammansättning bland hittills kända metoder för vakuumsmältning • enkel temperaturkontroll och raffinering av smältan • OMRÖRING av smältan utan temperaturhöjning enligt ASEA:s metod varvid ett mycket homogent material erhål- les och avgasningstiden reduceras till ett minimum • vakuum 10'3—10'4 mm Hg. ASEA tillverkar induktionsugnar för vakuumsmältning, såväl för laboratorieändamål som produktionsugnar för chargevikter upp till ca 2 ton, dvs. de största f.n. förekommande. Planerar Ni att anskaffa smältutrustning för vakuum rådgör med oss. Vi står gärna till tjänst. Vi har kapacitet att klara speciellt svåra uppdrag på stålgjutgods. Hyper­ moderna arbetsmetoder och kontroll­ utrustningar garanterar den färdiga produktens kvalitet. Gjutgods i alla stor­ leksordningar och kvaliteter — från höglegerat manganstål till låg- eller olegerat stål — står på tillverknings­ programmet. Kvalitet med sakkunnig service SMEDJEBACKEN Smedjebackens Valsverks AB Smedjebacken Tel. Ludvika 711 20 (växel) TEKNISK FORSKNING I Stora Kopparbergs utveckling har särskilt under senare tid den tekniska forskningen kommit att in­ taga en framskjuten plats. Den dirigeras numera centralt från två större institut: ett centrallabora­ torium i Falun för den organisk-kemiska forskningen och en forskningscentral i Domnarvet, där man ägnar sig åt metallurgiska och metallografiska problem STORA KOPPARBERGS BERGSLAGS AB Fläkttorkmaskin med luftburen massabana Fläktfabrikens fläkttorkmaskin, typ L, arbetar med varm­ luft vid atmosfärtryck och har luftburen massabana — massan bäres och drives framåt av torkluften och kommer alltså inte i beröring med transportörer eller heta ytor. • Större kapacitet. Torken kan hålla — inga transportörbyten byggas för de allra största ka­ med åtföljande driftstopp. • Automatisk spetsföring. Ma­ • Mindre dimensioner, vilket skinen utrustas med anordning innebärlägrebyggnadskostnader. för automatisk spetsföring. • Enklare skötsel. Inga trans­ Konstruktionen och systemet är portörer att smörja och under­ patentsökta. paciteter och hastigheter. Massabanan passerar genom torken i etager, uppburen och styrd av luft­ strömmar från över- och underlig­ gande biåslådor. FCMW.s nya laboratorium, en skapelse i stål, glas och tegel. KMW:s nyo turbinlaborotorium i Kristinehamn — ett av de bäst utrustade i världen instrumentavläsning är centraliserad. Den mättek- niska utrustningen är till stor del elektronisk och medger stor noggrannhet och snabba prov. En stor modellturbin under drift i laboratoriets provningsränna. KMW Världens vattenkraft exploateras i accelererad takt. Turbinerna utvecklas vidare och nya typer tillkom­ mer. De genomsnittliga aggregatdimensionerna växer och prestandakraven skärpes. Detta kräver forskning och utvecklingsarbete. I detta sammanhang är KMW som turbinbyggare väl framme och grundar sedan länge sin position hland världens ledande företag på området på ett omfat­ tande tekniskt utvecklingsarbete, främst avseende turbinernas hydrauliska konstruktion. För att kunna ytterligare intensifiera denna verksamhet har vi i Kristinehamn byggt ett helt nytt hydrauliskt labora­ torium, som nyligen tagits i bruk. Den fasta provutrustningen består tills vidare av tre huvudenheter: ett kanalsystem med öppen ränna, där stora modellturbiner kan provas under 4 m fallhöjd, och två separata kavitationstunnlar. Den ena tunneln är avsedd för prov med modeller av högtrycksturbi- ner under fallhöjder upp till 100 m, medan den andra, som liksom rännan dimensionerats för stora modeller, är anpassad för prov med låga fallhöjder och stora vattenmängder. Såväl manövrering som AB KARLSTADS MEKANISKA WERKSTAD foetastaÄ® säkert» ger små ångförluster, större utblåsningsmängder, bestående tätningsförmåga. Efter åratals forskning i eget labora­ torium och ingående prov i praktisk drift har NAF löst de svåra problem som hör ihop med konstruktion och tillverkning av säkerhetsventiler för de moderna ångkraftverken. VAL GENOMTÄNKT KONSTRUKTION Ventilhuset avlastat från högtrycket — utsattes endast för avloppstrycket. Dubbla precisionsringar—snäva grän­ ser mellan tryckstegring och stäng- ningstryck under blåsning. Inloppsstuds med fläns eller svetsända. OKADE UTBLASNINGSMANGDER Konstruktionen ger större utblås- ningsmängder per ytenhet än hos äld­ re ventiltyper. Därmed mindre ventil­ käglor — små tätningsytor — färre säkerhetsventiler. BESTÅENDE TATNINGSFORMAGA Käglor och tätningsytor utformade med hänsyn till förekommande tem­ peraturvariationer. UPP TILL 127 AT Ö, 540° C De nya säkerhetsventilerna har leve­ rerats till ångkraftverk för upp till 127 at ö, S4o°C. Ring eller skriv till oss för ytterligare upplysningar. HfBSlliMMIlBl AB NORDISKA ARMATURFABRIKERNA LINKÖPING LUMA sladdosa har lovordats både i Sverige och utomlands. Dels för att den förenar teknik och praktik på ett framgångsrikt sätt, dels för dess ele­ ganta och ändamålsenliga formgivning. Sladdosan är S-märkt och har trevägsuttag. 5 meter utdrag- bar sladd rymmer den och vit plast är materialet i dosa, sladd och stickpropp. LUMA sladdosa är värd mycket mer än den kos­ tar (riktpriset är 13: 50) och den finns att köpa i landets alla konsumbutiker. Inga kontaktproblem — sladdosan leder vart som helst!  ÖREBRO PAPPERSBRUK Tillverkningar: Kraftpapper Vattentätt kraftpapper Krepperat kraftpapper Papperssäckar Papp Kartong Slipmassa ÖREBRO PAPPERSBRUKS AKTIEBOLAG ÖREBRO ^ Tel. 124145 Råvaror och material ger • 1 800 sidor • över 10 250 uppslagsord • fyrspråkigt register med över 35 000 hänvisningar • samlingsartiklar för klas­ sificering eller jäjnförelse av material • kapitel med bestämmel­ ser angående provtagning och materialprovning, lagring, transport • dessutom ordförklaringar och måttenheter — oumbärligt uppslagsverk för var och en som hanterar, säljer, köper eller på annat sätt använder ett större materialurval och som därför önskar exakt information för korrekt och snabb bedömning. Bokens 139 specialister Er garanti att varje uppslagsord ger alla väsentliga fakta. Råvaror och material — en modern bok anpassad efter nutidens krav för praktisk användning i industri, han­ del, förvaltning. Pris inb. 190: —. NORDISK Nj2R rotogravyr material