Diedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK TEKNISKA MUSEET • STOCKHOLM 1962    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1962 DÄDALUS  D £l D A L U S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 6 2 STOCKHOLM 1962 Redaktionskommitté för Dsedalus 1962: Hans Hylander, Thure Öberg och Torsten Althin. Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin. Vid återgivandet av text eller bilder angives såsom källa: Dsedalus 1962. Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 1 962. INLEDNING IVOI har varit Tekniska Museets trettioåttonde arbetsår. I stort sett har verksamheten fortgått efter samma riktlinjer som under de närmast föregående åren. Insamlingen av föremål till samlingarna har givit gott resultat och besöksfrekvensen på museet har kunnat bibehållas. I de i årsboken intagna berättelserna redogöres närmare för detta. Lönestegringar och andra ofrånkomliga utgifter ha varit betung­ ande för museets begränsade resurser. Svårigheten att erhålla de för museets drift erforderliga medlen har trots fortsatt förståelsefull väl­ vilja från museets intressenter och vänner, industriföretag och orga­ nisationer visat sig vara betydande. Den för stärkande av museets ekonomi igångsatta aktionen har dessvärre icke givit åsyftat resultat. Möjligheterna att kompensera ökade utgifter genom prishöjningar eller rationaliseringsåtgärder föreligga inte vid en institution av mu­ seets art. Samtidigt som vi med tacksamhet notera den medverkan som även under 1961 lämnats museet i form av ekonomiska bidrag, donationer samt gåvor till samlingarna, vädjar vi till alla intresserade om fort­ satt välvillig medverkan i ökad omfattning så att museet kan fylla sin betydelsefulla roll i forskningens och undervisningens tjänst för spridande av kunskaper om det som bär upp det svenska samhället — vår ingeniörskonst och industri. GUNNAR SUNDBLAD Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet HÅKAN STERKY Ordförande i Föreningen Tekniska Museet 5 r  INNEHALL Inledning ... ......... 5 Contents in English . . . . . . . . . 8 Dsedalus . .............................................................. ........ Redogörelser. Tekniska Museet under år 1961 Föreningen Tekniska Museet under år 1961 Filmhistoriska Samlingarna under år 1961 Avhandlingar. 9 . . .11 31 Gösta Langenfelt, King Alfred and the first Time-measurer . 39 Yngve Johansson, Ångmaskinerna vid Flottans varv i Karlskrona på 1700-talet........................................... . 51 Olof H. Selling, Pedro Nisser, 1799—1878. Svensk guldletare, uppfinnare och utställningsarrangör i Sydamerika och Australien Fritz Andersson, Rättsförhållanden vid Svanå bruk. Gunnar Lindmark, Teknikhistoriska notiser . . 67 . 149 . 159 Författareregister1931—1962 ...... . 167 Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . . . 174 ... ... ...... ... 35 CONTENTS Contents of Dsedalus 1962: Transactions of Tekniska Museet.................... 7 Annual Reports for 1961 from Tekniska Museet, the Association of Friends of Tekniska Museet, and the Swedish Film Archives............................. 11 Gösta Langenfelt: King Alfred and the First Time-measurer . . 39 Yngve Johansson: The Steam Engines at the Karlskrona Royal Naval Shipyard in the XVIIIth Century....................................................... 51 Olof H. Selling: Pedro Nisser, Swedish Gold Prospector, Inventor and Exhibition Organizer in South-America and Australia....................67 Fritz An d e r s o n: Notes on Social and Legal Conditions at Svanå Ironworks two Centuries Ago....................................................................149 Gunnar Lindmark: Condensed Notes on Origins and Precursory Concepts in Technology..............................................................................159 Index of Artides published in Dasdalus 1931-1962..................................167 Reprints of artides published 1931-1962 available by request free of charge from Tekniska Museet, Stockholm No, Sweden. DAlDALUS är nu den trettioandra årgången av Dtedalus ges ut, har jag haft förmånen att få vara redaktör för en museiårsbok från dess bör­ jan och under längre tid än som vanligen förunnas en museichef att redigera en institutions årliga publikation. Gärna erkänner jag att det aldrig funnits något långtidsprogram för årsbokens innehåll. Tvårt­ orn, jag har i samförstånd med redaktionskommittén strävat efter att variera innehållet, att passa på att få in teknikhistoriska artiklar i det ögonblick de förelegat färdiga samt att draga fram sådana spörsmål av industrihistoriskt och teknikhistoriskt intresse, som i annat fall skulle ha blivit obeaktade. Artiklarna i Dredalus 1931—1962 täcka otvivelaktigt ett stort område. De är som puzzelbitar, vilka tillsammanploekade successivt kommer att ge en översikt av svensk teknikhistoria. Då Ddedalus år efter år i allt större utsträckning sprides till insti­ tutioner, industriföretag och museivänner även utomlands, är det naturligt att årsboken har »Contents in English», men också att en eller flera artiklar publiceras direkt på engelska. Det är enligt mitt förmenande ytterst angeläget att kunskapen om Sveriges insatser, förr och nu, inom ingeniörsvetenskap, teknik, industri och näringsliv finna en världsomspännande spridning. Det är min övertygelse, att Dredalus kan i inte ringa mån bidraga just till detta. Å redaktionskommitténs och egna vägnar tackar jag uppriktigt årsbokens annonsörer för deras förståelse för att en propaganda i annonsform för svensk industris kapacitet av i dag bidrar till ökad insikt om den oerhörda betydelsen av en obruten kontinuitet i ett fritt lands månghundraåriga teknik- och industrihistoria. TORSTEN ALTHIN 9  TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1961 Tekniska Museet år 1961 Beskyddare. Hedersledamöter. Styrelse. H. M. KONUNGEN Hedersledamöter av Stiftelsen Tekniska Museet: Ingeniör C. A. Hult Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Generaldirektören Fil. Dr Axel Gjöres Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet består av: en av Kungl. Maj :t utsedd representant, tre av respektive Ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen utsedda representanter, Ingeniörsvetenskapsaka- demiens verkst. direktör och museidirektören såsom självskrivna leda­ möter samt ytterligare högst fem av styrelsen valda personer. Styrelsens ledamöter äro: 12 Förutvarande ledamoten av museistyrelsen Professor Edy Velan­ der avled den 26 november 1961. I sitt allomfattande intresse för ingeniörskonst och industri hade Edy Velander även plats för teknik­ historia och särskilt på senare år studerade han idéhistoria för att därmed söka det samband som löper inom ingeniörskonstens värld. Som Ingeniörsvetenskapsakademiens direktör och därmed självskri- Tekn. Dr Gunnar Sundblad (ordf.) Direktör Hans Hylander (i :e vice ordf.) Dir. Carl A. Jacobsson (ire vice ordf.) Professor Sven Brohult Civilingeniör A. B. C. Dahlberg Direktör Hugo Edström Civilingeniör Birger Kock Hovrättsrådet Åke Martenius Fil. Dr Harald Nordenson Direktör Fredrik Schéle Generaldirektören Tekn. Dr Håkan Sterky Direktör Elam Tunhammar Tekn. Dr M. Wallenberg Professorn Tekn. Dr R. Woxén Civilingeniör Oskar Åkerman överingeniör Tord Ångström Direktör Thure Öberg Kommerserådet S. E. österberg Museidirektören Fil. Dr T. Althin ven ledamot av museistyrelsen kände Edy Velander ett ansvar för museet och var alltid öppen för diskussioner i frågor som rörde verk­ samheten och framtiden. Arbetsutskottet har bestått av ordf., i:e vice ordf., IVA:s verkst. direktör samt Herrar Martenius och Althin. Kassaförvaltare har varit Kamrerare Gösta Bergh. Revisorer ha varit Direktör R. Steenhoff med överingeniör Kurt Trägårdh som ersättare och Direktör K. Söderberg med Sekreterare Aug. Hessler som ersättare. Museidirektörens förordnande utgår den 30 juni 1962. Efter 38 års tjänst vid museet och vid uppnådda 65 år har museidirektören avböjt förnyat förordnande. Till museidirektör från 1 juli 1962 har styrelsen vid sammanträden den 10 juni och, efter stadgeenlig bord­ läggning, den 19 juni 1961 förordnat Civilingeniör Sigvard Strandh. Budgetåret 1960/61 balanserade museets vinst- och förlusträkning för den löpande driften med kronor 469 939: —. För driftskostna­ dernas täckande har museet liksom förut helt måst lita till inkomster i form av anslag från industriföretag och från Föreningen Tekniska Museet samt av entréavgifter och publikationer. Tryckning av artikeln i årsboken 1961 om A. N. Edelcrantz och Eldkvarn skedde i samarbete med Kvarnindustriföreningen för vil­ ket museistyrelsen är mycket tacksam. Dr. Karl Vm. Hallden, Tho- maston, Conn., USA, överlämnade vid sitt besök på museet en gåva på 1 000 kronor att fritt disponeras. Stockholmskretsen av Svenska Kemistsamfundet har skänkt ett belopp av 548 kronor utgörande inkomsten av den traditionella julauktionen. Från Cellulosaindu­ striens Stiftelse för Teknisk och Skoglig Forskning samt Utbildning har utgått ett anslag om sammanlagt 20 000 kronor. Det årliga an­ slaget från Wenner-Grenska Samfundet till museets Atomarium har utgått med 1 5 000 kronor. AB Rättviks Mekaniska Verkstad har till museet skänkt ett av Verkstaden tillverkat emblem i smidesjärn, av­ sett att uppsättas på museibyggnadens norra gavel. Emblemet är en förstoring av museets inregistrerade emblem, Polhemshjulet. De påbörjade arbetena för en ny avdelning omfattande cement, betong, tegel, keramik och glas har pågått under året. Närmare redo­ görelse för detta kommer att lämnas när avdelningarna färdigställts. Genom beslut den 2 juni 1961 har Kungl. Maj:t medgivit museet dispositionsrätt till en på museets område belägen byggnad (f.d. rid­ hus) om ca 1 600 m2. Planer för husets ombyggnad till aula, konfe- Kassaförvaltare. Revisorer. Tekniska Museet år 1961 Ekonomi. 13 Tekniska Museet år 1961 14 seistyrelsens tacksamhet. AB Addo, Malmö H. Albihns Patentbyrå AB Albin Motor, Kommanditbolag L. A. Larsson, Kristinehamn Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta AB Alfort & Cronholm Almedahl-Dalsjöfors AB, Dalsjöfors Allmänna Svenska Elektriska AB Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala AB Alpha, Sundbyberg J. R. Andersson & Co AB, Sundbyberg AB Åbjörn Andersson, Svedala AB Ankarsrums Bruk Apotekarnes Mineralvattens AB AB Arboga Mekaniska Verkstad AB Area Regulatorer Askersundsverken AB AB Asser AB Astra, Södertälje AB Atlas Copco AB Automobilpalatset AB Bahco Ballograf-Verken AB, Göteborg Barnängens Tekniska Fabrikers AB AB Wilh. Becker AB Berglöfs Verkstäder, Kopparberg AB W. Dan Bergman, Södertälje E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergvik och Ala AB, Söderhamn AB Betongindustri Billeruds AB, Säffle Björkå AB, Lugnvik Björneborgs Jernverks AB AB Bofors Bolidens Gruv AB Borås Wäfveri AB Boxholms AB AB Bröderna Envall, Fellingsbro AB Bröderna Hedlund Bröderna Söderberg AB, Eskilstuna Bultfabriks AB, Hallstahammar Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB Byggnads AB Contractor Byggnadsfirman Anders Diös, Uppsala Bäckhammars Bruk AB AB A. F. Carlssons Skofabrik AB Casco AB Cykelfabriken Fram, Uppsala AB Dannemora Gruvor AB Defibrator AB Defo, Malmö Degerfors Järnverks AB De Laval Ljungström Pump AB Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Agnesberg Dux Radio AB AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik AB A. Ekströms Maskinaffär Elektriska AB John Österman Elektriska Svetsnings AB, Göteborg Elektrokemiska AB, Bohus AB Electrolux AB Emsfors Bruk Eriksbergs Mek. Verkstads AB Eskilstuna Bryggeri AB Fabriks AB Osmund, Uppsala Facit Electronics AB Fagersta Bruks AB G. C. Faxe AB, Malmö rensrum, hall för tillfälliga utställningar m.m. har utarbetats och kostnadsberäkningar utförts, liksom för iordningställande av musei- gården mellan nämnda byggnad och huvudbyggnadens maskinhall. För den välvilja och förståelse för museets arbete och för den med­ verkan till arbetets bedrivande under budgetåret 1961/62, däri inne- slutes utgivandet av årsboken Dsedalus, som i olika former lämnats även från nedanstående företag och sammanslutningar, uttalas mu- AB Ferrolegeringar AB Figeholms Bruk Finnés AB, Lingbo AB Flygts Pumpar Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg Forss AB, Köpmanholmen Forsså Bruks AB, Näsviken Fridafors Fabriks AB AB Fyrtornet, Göteborg Färg AB International, Göteborg AB Förenade Superfosfatfabriker, biälsingborg AB Galco AB Garphytte Bruk Gas- & Koksverkens Ekonomiska Förening u.p.a. General Motors Nordiska AB AB Gense, Eskilstuna AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit & Beton AB Grubbens & Co AB Grycksbo Pappersbruk AB Grytgöls Bruks AB Guldsmedshytte AB AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB Gusums Bruk AB Flallstahammars AB Halmstads Järnvaru AB Halmstads Järnverks AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Victor Hasselblad AB, Göteborg Hasselfors Bruks AB AB Hedemora Verkstäder Hellefors Bruks AB Helsingborgs Gummifabriks AB Hissmofors AB, Krokom Holmens Bruks och Fabriks AB AB Malcus Holmquist, Halmstad AB Hultfreds-Industrierna Husqvarna Vapenfabriks AB Hylte Bruks AB Häfla Bruks AB AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik AB Hässleholms Verkstäder Höganäs-Billesholms AB AB Höganäsarbeten AB Iföverken, Bromölla AB Iggesunds Bruk Ingeniörsfirma Sven Carlson AB, Falun Jernkontoret AB C. E. Johansson, Eskilstuna Jönköpings Mek. Werkstads AB Kalkbränneri & Kalkstens AB Kalmar Verkstads AB AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB Klint, Bernhardt & Co AB AB Klippans Finpappersbruk AB Klippans Läderfabrik AB Klosters Fabriker, Jönköping Klärre & Co AB Knutsbro Kraft AB, Norrköping Kockums Jernverks AB, Kallinge Kockums Mek. Verkstads AB, Malmö Kohlswa Jernverks AB Kooperativa Förbundet Kopparfors AB, Ockelbo Korsnäs AB, Gävle Kraft AB Gullspång-Munkfors Krångede AB Köpings Mekaniska Verkstads AB AB Landelius & Björklund AB Landsverk, Landskrona Dr-Ing. Herbert Lickfett AB Liljeholmens Stearinfabriks AB Lilla Edets Pappersbruks AB Lindells Vågfabriks AB, Jönköping AB Linköpings Stads Tekniska Verk Linoleum AB Forshaga, Göteborg Ljusne-Woxna AB AB Lorentzen &Wettres Maskinaffär Lumalampan AB Lundås Verkstäder AB, Häverödal Luossavaara-Kiirunavaara AB Luxor Industri AB, Motala Mackmyra Sulfit AB 15 Tekniska Museet år 1961 Tekniska Museet år 1961 AB Magnussons Mekaniska Verkstad AB Malmö Förenade Bryggerier Margarin AB Zenith, Malmö Marma-Långrörs AB, Söderhamn Maskin AB Karlebo AB Mekanprodukter Mo och Domsjö AB Mora Bryggeri AB Morgårdshammars Mek. Verkstads AB Motala Ströms Kraft AB AB Motala Verkstad AB Mälardalens Tegelbruk AB Mörrums Bruk Nitroglycerin AB, Gyttorp Norbergs Grufförvaltning Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Nordiska Kompaniet Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad AB Nordiska Metallduksväveriet, Uppsala Nordiska Syrgasverken AB AB Nordströms Linbanor Norrköpings Tidningar — Östergötlands Dagblad Norrmalms Livsmedels AB AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Murbruksfabrikens i Stockholm AB Nyby Bruks AB Nydqvist & Holm AB AB Nyhammars Bruk Nyköpings Bryggeri AB Nymanbolagen AB, Uppsala AB Odelberg & Olson AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Oppboga AB, Fellingsbro AB Osram-Elektraverken AB Oxygenol AB Papyrus, Mölndal AB Pellerins Margarinfabrik AB Plåtmanufaktur AB Pripp 86 Lyckholm 16 Ramnäs Bruks AB Reymersholms Gamla Industri AB, Hälsingborg Riddarhytte AB AB Rosenblads Patenter E. A. Rosengrens AB, Göteborg Sala Maskinfabriks AB AB Saltsjöqvarn AB Sandwalls Ångbryggeri, Borås Sandvikens Jernverks AB AB Scania-Vabis, Södertälje Schullström & Sjöströms Fabriks AB AB Separator Carl Setterwall & Co AB AB Max Sievert, Sundbyberg Sieverts Kabelverk AB, Sundbyberg Singer Co Symaskins AB Skandinaviska Eternit AB, Lomma AB Skandinaviska Glödlampfabriken Skandinaviska Grafitindustri AB, Trollhättan Skandinaviska Jute- Spinneri- & Väveri AB, Oskarström Skogsägarnas Industri AB, Åryd Skyllbergs Bruks AB Skånska Cement AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Slipmaterial-Naxos, Västervik AB Julius Slöör Smedjebackens Valsverks AB Spångsholms Bruks AB, Sya Stenberg & Flygt AB, Lindås Aug. Stenman AB, Eskilstuna AB Stjernfors-Ställdalen Stockholms Benmjölsfabriks AB Stockholms Bomullsspinneri 8c Väfveri AB AB Stockholms Bryggerier Stockholms Galvaniseringsfabrik AB Stockholms Siporexfabrik AB Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Stribergs Grufve AB AB Stridsberg & Biörck Strömma Bomulls Spinneri AB Ströms Bruks AB Strömsnäs Bruks AB Ställbergsbolagen, Ludvika AB Surte Glasbruk AB Svensk Torvförädling, Sösdala Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping AB Svenska Aluminiumkompaniet Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska BP Olje AB Svenska Cellulosa AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa, Malmö Svenska Choklad och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a. Svenska Chokladfabriks AB, Ljungsbro Svenska Esso AB AB Svenska Fläktfabriken Svenska AB Gasaccumulator Svenska Industritjänstemanna- förbundet AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB Svenska Kolsyrefabriken AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Limämnesfabriken AB AB Svenska Maskinverken, Kallhäll AB Svenska Metallverken Svenska Motorborr AB Svenska Oljeslageri AB, Mölndal Svenska AB Philips AB Svenska Pressbyrån Svenska Rotor Maskiner AB Svenska Siemens AB Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Stålpressnings AB, Olofström AB Svenska Telegrambyrån Svenska Tobaks AB AB Svenskt Exporttackjärn AB Sveriges Förenade Trikåfabriker, Borås Sveriges Industriförbund AB Sveriges Litografiska Tryckerier Sydsvenska Kraft AB, Malmö Sydöstra Sveriges Skogsägares Förbund, Växjö AB Sågbladsfabriken i Nora Söderhamns Verkstäder AB AB Tedeco Telefon AB L M Ericsson Torsviks Sågverks AB, Härnösand Trafik AB Grängesberg-Oxelösund AB Tudor Tuolluvaara Gruv AB Turbin AB de Laval Ljungström Uddeholms AB AB Ulax, Motala Ulvsunda Gummifabriks AB AB Wahlbecks Fabriker, Linköping AB Wahlén & Block Waplans Mekaniska Verkstads AB Wargöns AB AB Vattenbyggnadsbyrån Verkstads AB Mekano, Hälsingborg AB Westin & Backlund AB C. M. Wibergs Vagn- & Red- skapsfabrik, Ransta AB Wicanders Korkfabriker Wifstavarfs AB Wikmanshytte Bruks AB Wirsbo Bruks AB Viskafors Gummifabrik AB Viskans Kraft AB, Borås AB Vårgårda Armaturfabrik AB Vägförbättringar AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB Yngeredsfors Kraft AB AB Zander & Ingeström AB Åkerlund & Rausing, Lund AB Åkers Styckebruk Åshammars Bultfabriks AB AB Åtvidabergs Industrier ödeborgs Bruks AB AB öfvergård & Co Tekniska Museet år 1961 17 Tekniska Museet år 1961 Föremåls­ samlingarna. Till föremålssamlingarna har museet under året tacksamt mottagit en mängd föremål från följande givare, vilkas adress är Stockholm, om ej annan nämnes. Direktör H. Ahrén: skrin av reliefpressad aluminiumplåt från Alu- minium-Industrie A.G., Neuhausen, år 1892. — Arméstaben: foto­ grafikamera »Hessco». — Ingeniör B. Björk: 5 hk marinmotor »Tel- lus», enligt Professor Edv. Hubendicks konstruktion, tillverkad år 1914 vid Morgårdshammars Mekaniska Verkstad. — Överingeniör H. O. Björk: porträttmedalj i brons över Isaac Newton (1642— 1727) efter original av Petit, präglad år 1827 av A. Durand. — Fru Anna Bremmer: ritningar till förslag till fabrik för träfiberplattor i Hultsfred, för Skogsägarnas Industri AB, av Ingeniör Gustaf Brem­ mer och Erik öman år 1948, samt prover på produkter av sådan industri. — Fru Mabel Brunander, Malmö: fyrledad alnstock, till­ verkad av N. Egnander, Stockholm, år 1820, och besman av järn, krönt 1820. — Bultfabriksaktiebolaget, Hallstahammar, genom In­ geniör G. Gottberg: en sats gängmätdon system Whitworth omkring år 1930 och gängmätdon med ställbart charner omkring år 1900. — Fabrikör R. Carlsson: encylindrig, vattenkyld utombordsmotor »Troller», tillverkad av Clarke Engine Co, Detroit, USA, 1930-ta- lets mitt. — Major E. Christell, Danderyd: telegrafnyckel, morse­ tangent, med inbyggt torrbatteri och summer för övning i morsetele­ grafi, tillverkad av F. Knobel, Ennenda, Schweiz, omkring år 1940. — Byråsekreterare C. G. T. Dahlman: räkneapparat »Comptator», i huvudsak enligt Troncet år 1889, tillverkad under 1920-talet av Schubert & Salzer, Chemnitz. — Dannemora Gruvintressenter: em­ blem för Dannemora gruvor, ny modell av år 1961, av förgylld me­ tall med blå emalj. — Herr K.-E. Engström: dubbelsidig grammofon­ skiva enligt Edison åren 1913—1918 med vertikal ljudskrift enligt Tainter år 1885. — Herr Berthold Ericsson: ritningar till pulka för kulspruta, enligt givarens konstruktion år 1943. — Folkparkernas Centralorganisation: nål av brons, präglad till minne av den inter­ nationellt kända »Malmstenstruppens» 60-årsjubileum. — Kamrer A. Fredriksson: stuff av euxenit, ett svagt radioaktivt mineral av niobat-tantalat-titanat av sällsynta metaller och uran från Gräne, Holsjunga, tagen av Disponent Edvard Fredriksson år 1918 för egna radioaktiva prov. — Civilingeniör T. Glass: två reläer och svänghjulsgenerator till DKW motorcykel typ 500 N2 år 1939 och ett elektrodrivet grammofonverk med automatisk skivväxlare, fabri- 18 kat Garrard år 1949. — Fröken Märta Grandinson: symaskin enligt Howe-Singer för vevdrift, tyskt fabrikat år 1885, en 50 cm mått­ stock av trä för manufakturister och sömnad och en sockerkniv, till­ verkad av L. G. Wibell, Eskilstuna, 1800-talets slut. — Civilingeniör A. Göransson, Näsbypark: portabel fältradiostation, tillverkad av Deutsche Telephon Werke, Berlin, år 1917 och använd vid tyska västfronten. — Operasångare C.-A. Hallgren: aeolipil, blästerlöd- lampa, av hamrad kopparplåt för lättflyktig brännvätska för finare lödningar med lättsmält lod, från 1800-talets mitt, överlämnad enligt framlidne Diplomingeniör Otto Mobergs önskan. — Direktör G. Hedberg: tryckkokare »Fruco» av sfärisk form, tyskt fabrikat, om­ kring 1928. — Eskil Holm Konstförlag: takarmatur för hissbar elek­ trisk lampa med stor skärm av mjölkglas, omkring år 1905. — Fru Elisabeth Holmquist: en samling lacksigill, huvudsakligen från svens­ ka järnbruk under 1800-talets slut och 1900-talet. — H.M. Konung­ en: dammsugare på tvåhjulig kärra med cylindrisk bälg med häv­ stång för handdrift, omkring år 1900. — Fröken Emma Håkansson: radiomottagare med kristalldetektor i hörtelefonen, utförd år 1925 av Ingeniör Johan Edvard Hansson. — Fil. Dr och Fru T. Jerne- man, Stocksund: porträtt i olja, Thorsten Nordenfelt (1842—1920), utförd av Aug. Jansson år 1889. — Yrkeslärare J. A. Jonevall: bild­ band för balloptikon, med cirka 235 på papper klistrade bilder från vagnmakeri- och bilkarossverkstäder i utlandet och Sverige omkring år 1930. — Kemikaliebolaget Kebo AB: två radiatectorapparater jäm­ te hörlurar för museets atomarium. — Direktör G. Klemming: kopie- ram för 12X16 cm och dubbelkassett av trä till tidigare skänkt Lan- caster-kamera. — Förste Fotograf S. J. Kronberg: häftapparat för papper med häftämnen av platt tråd. — Arkivarie E. Lauritzen: radiomottagare »Radiola 314 L» med inbyggd högtalare, tillverkad av Svenska Radio AB omkring år 1931. — AB de Lavals Ångturbin: apparat för att visa ångturbinskiva på böjlig axel enligt Gustaf de Laval. — Portvakt E. Liljegren: hopfällbar, tvåledad alnstock av björk och järnplåt, hemgjord i Blekinge före 1800-talets mitt. — In- strumentmakare A. Lindblad: en registrerande hastighetsmätare »Ca- sella» enligt Docent C. G. Cassels patent år 1923, ett av de första exemplaren i marknaden, en precisionsmätare för ytors buktighet, från 1800-talets slut, en passervikt för 10 kronors guldmynt och fyra små handhuggna filar från 1800-talets början. — Revisor I. Ljung­ gren: stencilkopieringsapparat »Opalograph», tillverkad i Berlin, 19 Tekniska Museet år 1961 Tekniska Museet år 1961 sannolikt år 1923. — Mekaniska Verkmästareförbundet: foto av personalen hos AB Palmcrantz & Co år 1885. — Bergsingeniör J. Morsing: kaffebryggningsapparat med automatisk ångtrycks- och vakuumverkan, engelsk tillverkning, 1860-talet. — Civilingeniör Chr. Nordenskjöld: platta av rött, vulkaniserat, syntetiskt gummi »Neoprene» (eller »Svedopren») från Ljungaverk 23 juni 1944. — Nordiska Museet: diktafonutrustning, »Pro Technic Ediphone» för elektrisk drift, 220 Volt allström, tillverkad av Thomas A. Edison Inc., USA, 1930-talets mitt, jämte två vaxcylindrar »Dictaphone Nuphonic» och en skiva av celluloid med skala för markering av diktatens plats på rullarna. — Typograf E. Ollsund: hopfällbar hår- tångsvärmare med asbestveke för spriteldning, omkring år 1910. — Mr. G. H. Pearson, Newport, England: prov på flexibel tryckslangs- armering av rostbeständig ståltråd från The Power Flexible Tubing Co Ltd., London, en ritning till skivslidventil »Pearsons plate patt. gate valve»för vätskor, särskilt använd inom pappersmasseindustrien. — Dr Martha P:son Henning, Hälsingborg: plakett i brons över Ge­ neralkonsul Nils Persson (1836—1916), signerad Erik Lindberg 1906. — Överingeniör H. Randel, Landskrona: skrivmaskin, »Hammond», med bytbart typhjul, modell 12. — Tekniker R. Rindefjord: elek­ trisk automatisk kopplare med väckarurverk, för intermittent kopp­ ling av telefon, 1900-talets början, ett räkneverk med signalklocka med tryckknapp, omkring år 1900, en tryckkontakt av porslin för elektrisk ringledning, omkring år 1885, och tratt för fyllning av oljelampor, från 1800-talets slut. — Fil. stud. C.-M. Rosell, Djurs­ holm: elva kammarlås av olika svenska typer och fabrikat under tiden 1875—1920, två tamburlås enligt A. E. Lindströms och G. Lagerbäcks patent av år 1892 samt en elektrisk cykellykta, »Rad- sonne», 1920-talets början. — Fru Greta Silfversparre: övningsrit- ningar av Civilingeniör Arent Fredrik Herman Silfversparre (1856 —1902) som elev vid Tekniska Elementarskolan i Norrköping åren 1872—1875 och vid Kongl. Teknologiska Institutet åren 1875— 1877. — Stadsadvokat O. Spångberg: spriteldat strykjärn, omkring år 1910, och ångindikator enligt Richard jämte tillbehör i schatull, omkring år 1900. — Statens Sjöhistoriska Museum: två kokappara­ ter med blåslampa för gasolin, den ena tillverkad av C. R. Nyberg, Stockholm, enligt patent år 1882, den andra, »Assuranskök», enligt patent för Gustaf Forsberg år 1880, sannolikt också tillverkad av 20 Nyberg, vidare en rakhyvel »Monks patent» med stycke av rak- knivsklinga och hållare för strigling, från Sheffield 1890-talet, samt en hopfällbar fotografiapparat »Laverne & Cie Velocigraphe» av trä, jämte tillbehör, från år 1890. — Direktör N. Stedt: amerikansk vedspäntare av järn, omkring 1890. — Stockholms Stadsmuseum: plakett gjuten i brons med lågrelief, interiör av industrihallen på världsutställningen i Paris år 1855. — Stockholms Universitet, geo­ grafiska institutionen: skrivmaskin, »Empire», modell 2 av år 1912, tillverkad i Montreal, Kanada. — Herr S. Sunding, Tullinge: radio­ mottagare, »AGA» typ L-II, med inbyggd högtalare, år 1928. — Svenska AB Gasaccumulator,Lidingö: flygplatsfyr typ LRRF-150/sp jämte utrustning, av senaste typ, utställd i drift i museets maskinhall. — Sveriges Mekanförbund, gjuteriavdelningen: vattenledningsrör av gjutjärn av den år 1861 i Drottninggatan i Stockholm nedlagda stam­ ledningen. — Kungl. Tekniska Högskolans institution för förbrän­ ningsmotorteknik: 15 kopior av ritningar till 30 hk gasmotorer från Ingeniörsfirma Fritz Egnell åren 1907—1908 och 1916. — Kungl. Tekniska Högskolans avdelning för gruvvetenskap: lång och smal vattenskopa av trä och blöthorn för rensning av borrhål. — Tekniska Högskolans Studentkår, M-sektionen: provexemplar av mössa för teknologer år 1961. — Svenska Teknologföreningen: ett exemplar av föreningens Polhemsmedalj, efter medalj av Daniel Fehrman år 1749 — Kungl. Telestyrelsen, Verkstadsbyrån, Nynäshamn: stycke av koppartråd, 1 mm 0, bomullsöverspunnen vid Fröken Hanna Hammarströms verkstad, Stockholm 1880-talet. — Disponent C.-Th. Thäberg: tudelbar ramskiva enligt patent år 1911 för C. S. Nyberg, tillverkad av AB Svenska Kullagerfabriken, Göteborg, omkring 1913. — Turbin AB de Laval Ljungström: genomskuren radialångtur- bin enligt ett av Ljungströms äldre system, delar till gasturbin enligt J. E. Cederblom, sannolikt provad hos AB de Lavals Ångturbin, Salt­ sjö-Järla omkring år 1911 jämte ritningar till denna och till luftpro­ pellrar för aerodynamiska försök, och till bärplanbåt, utförda åren l9°5—1910 vid J. E. Cederbloms Mekaniska Laboratorium, Stock­ holm, samt två ritningar till högtrycksångpanna enligt Gustaf de La­ val år 1895. — Fröken Eva Ullgren, Stocksund: en samling ritning­ ar rörande cellulosatekniska anläggningar, utförda av Ingeniör Johan Daniel Ullgren (1867—1959). — Disponent W. Wallin: radiomot­ tagare »Radiola 33», jämte separat högtalare, från 1920-talet, och ett prov på 0,04 mm valsat kopparfolium, »Copper letter», med re­ klamtext i boktryck, från Butte, Montana, USA, omkring år 1900. 21 Tekniska Museet år 1961 Tekniska Museet år 1961 Arkiv och boksamling. 22 — Professor E. Velander: två radiorör »Marconi Valve», typ T. 15, från 1920-talets början, och ett pentodrör »Loewe Radio», typ 3 N F, omkring 1925, samt en apparat för snörslagning, med vev, sanno­ likt från 1890-talet. — Redaktör P. G. Wermelin: induktionselek- trisk terapiapparat med våtelementbatteri jämte tillbehör, tillverkad av Reiniger, Gebbert & Schall, Erlangen, vid 1890-talets mitt. — Civilingeniör T. Wilner: en flaska av vulkaniserad kautschuk för fluorvätesyra, ett luftkylt likriktarrör »Recta Radiologie Ventil» från 1930-talets början, en remsa av silverbleck med inslag av kadmium­ atomer, från givarens kärnfysikaliska försök i oktober 1948, en för- söksapparat för det centrala partiet av den kolsyremätare, enligt diffusionsmetoden, som åren 1928—1930 utarbetades av John Tand­ berg och givaren m.fl. (senare »Carba»-mätaren), samt äldre detaljer till elektriska ledningar. — AB Åkers Styckebruk: papper, korrespon­ denskort och kuvert av handgjort papper, enligt gammal kinesisk metod, från Lessebo 1961, i kartong med gravyr av skär- och vals­ verk i Sverige under 1700-talet. — Revisor M. Öberg: större grad­ skiva med lodvisare och linjal med skala o—13 tum i åttondelar, till­ verkad av H. Hoffman, Oskarshamn, 1860-talet. — Filmhistoriska Samlingarna har överlämnat en skioptikonapparat för bilder 8X8 cm jämte flera serier fotografiska sådana, bl.a. från passionsspelen i Oberammergau år 1900 från Ed. Liesegang, Diisseldorf, och en stor svit färgdekalkomanibilder efter handmålade original från tiden 1880—1910 för laterna magica av olika storlekar, flera större hand­ målade bilder från 1860-talet med anordning för rörelseeffekt, vi­ dare förstorings- och förminskningsapparater för fotoamatörer, en aneroidhöjdmätare, en elektrisk gaständare med platinaglödtråd för inbyggt batteri. En sedan länge ur museets samlingar försvunnen tändsticksask från J. S. Bagge & Co Kemiska Fabrik i Stockholm har kunnat åter­ bördas till museet i utbyte mot dupletter av tändsticksetiketter m.m. Ingeniör A. Tejder, Mölndal, har berikat museets samlingar med kapslar för strykstickor samt en kardus, från Fredriksdahls Tänd­ sticksfabrik, med 50 kapslar tändstickor. Museets arkiv och boksamling har under 1961 mottagit gåvor av följande personer och institutioner: Revisor Åke Barck Berkén, Väl­ lingby, Fru M. Brunander, Malmö, Major Einar Christell, Kammar­ rättsrådet Gustaf de Laval, Fru S. Fjällbäck, Folkparkernas Cen­ tralorganisation, Fru Inez Fredriksson, Fru Inez Gelhaar, Civilin- geniör T. Glass, Ingeniör Georg Hellström, Bromma, Dr Martha P:son Henning, Hälsingborg, Fil. Dr Arne Holmberg, Husqvarna Vapenfabriks AB, Biblioteket, Huskvarna, Fil. Dr och Fru Tor Jer- neman, Stocksund, AB C. E. Johansson, Eskilstuna, Fru Elsa Johnels, Lindesberg, Kalmar Industri- och Köpmannaförening, Greve Sten Kalling, Malmö, Kungl. Biblioteket, Kungl. Luftfartsstyrelsen, Re­ visor I. Ljunggren, Fru Dagmar Lundvik, AB Malcus Holmquist, Halmstad, Fil. Dr Gösta Montell, överbibliotekarie Wilhelm Odel- berg, Verkstadsdirektör Johan Schreil, Karlskrona, Professor Olof Selling, Fru Greta Silfversparre, Bromma, Spångsholms Bruks AB, Sya, Statens Naturvetenskapliga Forskningsråd, Sveriges Industri­ förbund, Ingeniör A. Tejder, Mölndal, Vognfabrikken Scandia A/S, Danmark, Disponent Will Wallin, Herr Carl-Eric österlind, Lidingö. Museet mottager löpande nummer av svenska tekniska och indu­ striella tidskrifter i utbyte mot årsboken DaHalus. På motsvarande sätt erhållas årsböcker från svenska och utländska museer och arkiv. De flesta industriföretag sända sina personaltidskrifter, vilka museet med glädje mottager och bevarar. Samtliga hittills tryckta svenska patent finns i museet tack vare donation av Industriell Teknik Industritidningen Norden, som ock­ så successivt kompletterar samlingen allteftersom nya patent ut­ komma. Följande sammanslutningar ha i museets lokaler avhållit konfe­ renser, i flesta fall med specialutställningar och föredrag av musei- direktören: Sveriges Mekanförbund, Automobilhistoriska Klubben, Tekniska Högskolans Studentkårs M-sektion, Ingeniörsvetenskaps- akademiens Transportforskningskommission, Svenska Kemistsam­ fundet, överstyrelsen för Yrkesutbildning, Sveriges Väg- och Vat­ tenbyggares Riksförbund, Svenska Filmsamfundet, Naturvetenskap­ liga Föreningen, Samarbetskommittén för Industrins Säkerhetstjänst, Fastighetsägareföreningen, Transporttekniska Föreningen, Tekniska Litteratursällskapet, Svenska Elektriska Kommissionen, Tekniska Lä­ roverkens Ingeniörsförbund, Bokbinderimästarnas Förening, Biblio- tekstekniska Föreningen, Sveriges Standardiseringskommission, Svens­ ka Gruvföreningen, Kontrollingeniörernas Förening, Sveriges Bio- grafägareförbund, Telefon AB L M Ericsson, AB Åtvidabergs In­ dustrier. Facit Säljskola har under två perioder varit förlagd till museet. Utställningar och konferenser. Vid en högtidlig sammankomst på museet den 18 december med 23 Tekniska Museet år 1961 Tekniska Museet år 1961 Sahlinska Släktföreningen med anledning av hundraårsdagen av Carl Sahlins födelse erinrades om den betydelsefulla insats han gjort vid Tekniska Museets tillkomst och om hans mångåriga gärning som bergshistorisk forskare. Den i samband med Svenska Teknologföreningens hundraårsjubi­ leum ordnade kamratträffen ägde rum på museet den 6 juni med ett deltagarantal av över 800. Svenska Uppfinnareföreningens sjuttiofemårsjubileum högtidlig- hölls på Tekniska Museet den 10 november med en jubileumssam- mankomst under ordförandeskap av Direktör Gunnar Dalen. Efter föredrag av museidirektören om Uppfinnartanken och av Civilin­ geniör Olle Ljungström: Framtidsvisioner om hastigheter och av­ stånd inom samfärdseln, fick Tekn. Dr Fredrik Ljungström ur H.K.H. Prins Bertils hand mottaga diplom på hedersledamotskap av Svenska Uppfinnareföreningen. Även Generaldirektören Jur. Dr Åke von Zweigbergk hade kallats till hedersledamot. Svenska Uppfinna­ reföreningens plakett i silver tilldelades 8 personer för deras uppfin- nargärningar. Föreningens 94-årige hedersledamot Alrik Ffult och dess ordförande 1920—38 var närvarande vid sammankomsten. Trehundraårsminnet av Christopher Polhems födelse högtidlig- hölls på museet den 24 november vid en sammankomst ordnad av Föreningen Tekniska Museet, varom närmare redogörelse finnes i Föreningens årsberättelse. En grupp på 35 deltagare från The Newcomen Society for the Study of the History of Engineering and Technology avhöll förening­ ens sommarmöte i Sverige, besökte museet samt gjorde under musei- direktörens ledning en tredagars tur till teknikhistoriska sevärdheter i Uppland, Gästrikland, Dalarna och Västmanland. Gruppen blev synnerligen väl mottagen av AB Dannemora Gruvor, Sandvikens Jernverks AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB, Ramnäs Bruks AB och Surahammars Bruks AB. Under vistelsen i Stockholm besöktes även Statens Sjöhistoriska Museum och Järnvägsmuseum. Vid restaureringen av oljekvarnen på Waldemarsudde har musei­ direktören varit konsulterad och demonstrerade oljekvarnens tek­ niska anordningar den 5 juni, då kvarnen i närvaro av D.D. M.M. Konungen och Drottningen visades för ett antal inbjudna. Svenska Kemistsamfundets Berzeliusdagar för ca 125 läroverks- elever i de högsta ringarna ägde rum på museet för sjätte året i följd 24 den 3 och 4 januari varvid följande föredrag höllos. Fil. Dr Torsten Lancashirehärd i Surahammars Bruksmuseum, som den 17 juni 1961 demonst­ rerades av Bruksdisponenten Einar Améen för en grupp deltagare i the New­ comen Society^ Summer Meeting i Sverige. Waldemarsudde oljekvarn. Den med kvarnvingar drivna axeln jämte transmis­ sionen för drift av de mekaniska anordningarna i oljeslageriet. Interiör från Waldemarsudde oljekvarn med ugnen med inmurad panna för uppvärmning av linfrön samt i bakgrunden kollergången för linfrönas krossning. Den år 1784 byggda oljekvarnen var i drift till i86f. Den räddades åt efter­ världen när H.K.H. Prins Eugen 1899 förvärvade Waldemarsudde och lät ut­ föra en omfattande reparation. Sedan kvarnen reparerats även år 1953, ^ v^~ ket Stockholms stad beviljat medel, utfördes med början på hösten 1960 en om­ sorgsfull rengöring, restaurering och reparation även av de mekaniska anord­ ningarna. Medel till detta beviljades av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse så att den gamla oljekvarnen, som en gång varit en av de större oljeslagerierna i vårt land, nu är ett av våra främsta industrihistoriska minnesmärken av be­ tydelse även internationellt sett. Waldemarsudde oljekvarn. Stampverken för stampning av linfröna (till vänster) samt för frönas pressning (till höger). I bakgrunden skymtar kollergången. Althin: Kemien Dig hälsar! Hon är ju Din brud (kring Jöns Jacob Berzelius); Fil. Dr Olof Arrhenius: Svante Arrhenius; Bankdirektör Tore Browaldh: Den kemiska industrins utveckling — exempel på ett lönande samarbete mellan kemister, ekonomer och marknadsbe- dömare; Professor Richard Dahlbom: Kemi och psykiatri; Professor Stig Claesson: Kemi vid höga ljusintensiteter; Direktör Bjarne Col- björnsen: Tung kemisk industri; Tekn. lic. L-G Erwall: Radioaktiva isotoper — kemistens spårämnen i tid och rum; Professor Lennart Stockman: Trä som råvara för kemisk industri. Laborator T. Wilner medverkade med demonstrationer och experiment. Studiebesök gjor­ des vid AB Wilh. Becker, Försvarets Forskningsanstalt, avd. i och Svenska Träforskningsinstitutet. H.M. Konungen behagade åhöra en del av föredragen. I samarbete mellan Svenska Fysikersamfundet och Sveriges Mekan- förbund ordnades för andra året den 2 och 3 november på museet Fysikdagar för ett 75-tal läroverkselever från de högsta ringarna. Föredragshållare och föredragens titlar: Fil. Dr Torsten Althin: Fun- dament och gissning; Laborator Rolf Moore: Rymdfart och celest mekanik; Civilingeniör Erik Bratt: Högre och snabbare; Lorsknings- ingeniör Gilbert Larsson: Demonstration av raketmotor; Professor Bert Bolin: Rymdforskningsraketer; Generaldirektör Håkan Sterky: Teleförbindelser via satelliter; Fil. Dr Gösta W. Funke: Internatio­ nell utblick på rymdforskningen. Laborator Torsten Wilner visade museets Atomarium och medverkade med experiment och demonstra­ tioner. Studiebesök gjordes, förutom på museet, på Försvarets Forsk­ ningsanstalt, avd. 1. Förutom vid ett stort antal demonstrationer och föredrag hållna inom museet har museidirektören medverkat i radio samt hållit före­ drag i olika delar av landet i tekniska föreningar. I museets Atomarium har föreläsningar och demonstrationer hål­ lits av Laborator Wilner i samma utsträckning som under föregåen­ de år. Museidirektören har deltagit vid sammanträden med The Inter­ national Council of Museums i Paris den 3 och 4 juli. I samband härmed besöktes Science Museum i London samt Museum of Science and Industry i Birmingham, där museidirektören konsulterats i bygg- nadstekniska frågor. Museidirektören var närvarande vid öppnandet av en tillfällig utställning ordnad av Danmarks Tekniske Museum i Köpenhamn den 29 och 30 november. 29 Tekniska Museet år 1961 Tekniska Museet år 1961 Personal, Museets permanenta avdelningar ha under året besetts av 61 500 personer. Grupper av teknikstuderande från följande länder ha av­ lagt studiebesök på museet: Brasilien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Japan, Holland, Norge, Västtyskland och USA. Studie­ grupper från skolor, verkstadsskolor och folkhögskolor ha kommit från hela landet, från Karesuando i norr till sydligaste Skåne. Vid museet ha arbetat: T. Althin som museidirektör; F. Way-Mat- thiesen som samlare, forskare och registrator för föremålssamlingarna och ritningsarkivet; G. Liljegren som förrådsförvaltare; T. Wilner som laborator och föreläsare; T. Glass till den 31/10 som musei- assistent; B. Engman som verkmästare med H. Helander som med­ hjälpare på verkstaden; Fru I. Danielsson som kassörska och bok- förerska; Fru B. Rydell som föreståndarens sekreterare; E. Palm- quist som arkivassistent, tillika registrator för fotonegativ; Fröken A. Lundstedt och Fru A. Engman som telefonister och som biträden vid maskinskrivning; Fru M. Fernsten som kassörska vid huvuden­ trén; K. A. Hellberg, C. W. Carlsson och A. Högberg som musei- vakter; S. Lindekrantz som eldare; O. Ekberg som fotograf; D. Lan- delius som bokbindare. Museets personalrestaurang har skötts av Frö­ ken K. Andersson. Som studieinspektor efter Fil. Dr Ernst Herlin, som av åldersskäl avsagt sig uppdraget, har styrelsen utsett Docenten, Lektor Ernst Knave. Under året ha arbetat som arkivarbetare J. A. Broomé, J. W. Busche från den 17/7, E. Holm, K. W. Johansson, Fru S. Kimberg, P. Möller, S. O. Ohlson från den 15/8, Fröken G. Toksvig samt S. O. Wahrolén från den 20/12. Under året har av Arbetsnämnden i Stockholms stad 8—12 perso­ ner hänvisats arbete inom museet och under ledning av museets för­ rådsförvaltare utfört rengörings- och konserveringsarbeten på före­ mål samt andra arbeten i magasin och museisalar. Stockholm den 31 december 1961. Torsten Althin 30 FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1961 Föreningens verksamhet år 1961 Styrelse. Föreningens Tekniska Museet styrelse har under året 1961 utgjorts av: Ordförande: Generaldirektören Tekn. Dr Håkan Sterky Vice ordförande: Kommerserådet S. E. österberg Styrelsens ledamöter: Museidirektören Fil. Dr Torsten Althin Ingeniör Arne Broberg Direktör Björn Edström Civilingeniör Sven A. Hansson Fil. Dr Ernst Herlin Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktören Fil. Dr Ragnar Liljeblad Direktör E. David Lindblom Fil. Dr Sven Rydberg Fil. Dr Alvar Silow Disponent Sten Simonsson Ingeniör Nils Sköldberg Direktören Dr Hilding Törnebohm Direktör Bo Westerberg Civilingeniör Torsten Wilner Professor Torsten R. Åström Sekreterare och Skattmästare: Civilingeniör Sven A. Hansson Revisorer: Kamrerare Gösta Bergh Revisor Harry Sjöåker Revisorssuppleanter: Civilingeniör Axel Härlin Revisor Joel Nandorf 32 Föreningens årsmöte under ordförandeskap av Generaldirektör Håkan Sterky hölls den 24 mars. Vid stadgeenliga val omvaldes de styrelseledamöter, revisorer och revisorssuppleanter som voro i tur att avgå. Vid årsmötet överlämnade Ingeniörsvetenskapsakademiens preses Direktör Donovan Werner ett medaljongporträtt över Kommerse­ rådet Axel F. Enström, en av initiativtagarna till museet och musei- styrelsens ordförande 1936—1940. Museistyrelsens ordförande Tekn. Dr Gunnar Sundblad framförde museets tacksamhet för den mottag­ na medaljongen, avsedd att uppsättas i museibyggnadens entréhall. Byrådirektör Einar Malmgren, Telemuseum, höll ett livligt upp­ skattat föredrag: »Från optisk telegraf till telekommunikation med rymdsatelliter», med demonstrationer och experiment med historiska apparater. Färgfilmen »Impulsen i vår tid», med elektroniska ljud­ effekter, ställd till förfogande av Svenska Siemens Aktiebolag, visa­ des i museets hörsal. På inbjudan av Föreningen samt Kungl. Vetenskapsakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien, Svenska Teknologföreningen, Svens­ ka Uppfinnareföreningen och Stora Kopparbergs Bergslags AB hög- tidlighölls den 24 november i museets minneshäll trehundraårsmin­ net av Christopher Polhems födelse den 18/12 1661 med nära 500 deltagare. Efter hälsningsanförande av Föreningens ordförande över­ lämnade Tekn. Dr Gunnar Sundblad museets plakett till Direktör Nils Stedt, som uttryck för museets uppskattning av hans arbete för att rädda handlingar m.m. rörande Försäkrings AB Skandias verk­ samhet främst under 1800-talet. I dialogform belyste museidirektö­ ren och Civilingeniör Sigvard Strandh med experiment, ljusbilder och film några sidor av Polhems ingeniörsarbeten sedda i jämförelse med nutida kunskaper och konstruktioner på motsvarande områden. De i museet utställda modellerna från Laboratorium Mechanicum och Kongl. Modellkammaren besågos av de i sammankomsten del­ tagande. Av föreningens medlemmar ha under året 12 avgått ur föreningen på grund av åldersskäl, 19 avlidit samt 22 tillkommit. Medlemsan­ talet var vid årsskiftet: Årligen betalande 769 Verksamhet. Ständiga medlemmar Korporativa medlemmar 75 56 Medlemmar. 33 Föreningens verksamhet år 1961 Föreningens verksamhet år 1961 34 Korporativa medlemmar äro: Bergshandteringens Vänner, Jern- kontoret, Järnverksföreningen, Konfektionsindustriföreningen, Kö­ ping-Arboga Tekniska Förening, Lapplands Tekniska Förening, Lä­ kemedelsindustriföreningen, Mellersta och Norra Sveriges Ångpanne- förening, Norrköpings Polytekniska Förening, Sancte örjens Gille, Skånska Ingeniörsklubben, Snickerifabrikernas Riksförbund, Stock­ holms Byggmästareförening, Stockholms Stads Hantverksförening, Sundsvalls Tekniska Förening, Svenska Betongföreningen, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Bygg­ nadsentreprenörföreningen, Svenska Choklad- och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a., Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasverks- föreningen, Svenska Gruvföreningen, Svenska Industritjänstemanna- förbundet, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen, Svenska Kon­ sulterande Ingeniörers Förening, Svenska Pappers- & Cellulosaingen- iörsföreningen, Svenska Pappersbruksföreningen, Svenska Plastför­ eningen, Svenska Radioindustriföreningen, Svenska Teknologför­ eningen, Svenska Uppfinnareföreningen, Svenska Vattenkraftför­ eningen, Svenska Yllefabrikantföreningen, Sveriges Allmänna Export­ förening, Sveriges Automobilindustriförening, Sveriges Elektroindustri- förening, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska Industrikontor, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Smides & Mekaniska Verkstäders Riksförbund, Sveriges Tegelindustri- förening, Sveriges Textilindustriförbund, Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund, Södra Dalarnes Tekniska Förening, Tekniska Förbundet i Borås, Tekniska Föreningen i Eskilstuna, Tekniska Föreningen i Gävle, Tekniska Föreningen i Jönköping, Tekniska Föreningen i Västerås, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund, Textilrådet, Träindustriens Branschorganisation Tibo, Värme-, Ventilations- och Sanitetstek- niska Föreningen, Örebro Ingeniörsklubb. Föreningen Tekniska Museet har under året till museet kunnat överlämna 17 000 kronor. Stockholm den 31 december 1961. Sven A. Hansson FILMHISTORISKA SAMLINGARNA UNDER ÅR 1961 Filmhistoriska Samlingarna under år 1961 Styrelse. Den 2 juni 1961 avled Fil. lic. Carl Anders Dymling. Han hade varit ordförande i Samlingarnas styrelse sedan 1946, och det var ge­ nom hans initiativ som Samlingarnas årliga stöd från film- och bio­ graffacket blev en realitet. Doktor Dymlings levande intresse för Samlingarna, hans outtröttliga omsorger om deras förkovran och vård gjorde honom till en idealisk ordförande, djupt saknad av såväl styrelsekolleger som personal. Sveriges Biografägareförbund har efter Doktor Dymlings bortgång utsett Direktör Sven Håkansson till ny representant i Samlingarnas styrelse. Ordförandeposten har tills vidare beklätts av vice ordföran­ den, Fil. Dr Torsten Althin. Beträffande styrelsens sammansättning i övrigt hänvisas till berättelsen i Dxdalus 1961. Liksom tidigare har verksamheten möjliggjorts genom anslag, dels från Filmägarnas Kontrollförening u.p.a. och Sveriges Biografägare­ förbund, dels från Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främ­ jande av filmhistorisk verksamhet. Dessutom har Samlingarna fått mottaga en donation på 10 000 kr. från Direktör Thyr Stenemarks dödsbo, avsedd att användas för räddande av gamla filmer. Under tiden den 8—29 november anordnades i Tekniska Museets föreläsningssal en filmserie med föredrag, Sextonde serien, omfattan­ de följande fyra filmer: Douglas Fairbanks’ »Robin Hood» (1922) av Allan Dwan, »Sju samurajer» (1954) av Akira Kurosawa, »Den stora paraden» (1925) av King Vidor och »Le amiche» (1955) av Michelangelo Antonioni. Som föreläsare fungerade Fil. lic. Bengt Ide- stam-Almquist, Författaren Jörn Donner, Redaktör Stig Björkman och Samlingarnas föreståndare. I samband med »Robin Hood» vi­ sades även ett par exempel på försökstagningar (s.k. »rushes») från denna film. Av de visade filmerna hade två ställts till förfogande av Finlands Filmarkiv och en av Det Danske Filmmuseum; en film till­ hörde Samlingarna själva. I övrigt ha ett 70-tal av Samlingarnas filmer jämte 18 från ut­ ländska filmarkiv inlånade filmer under året ställts till förfogande för landets filmstudios eller använts vid specialvisningar i Samling­ arnas egen regi. Desslikes har Samlingarna till de utländska filmarki­ ven, framför allt de nordiska ländernas, utlånat sex filmer. De omfattande uppordnings- och katalogiseringsarbeten som åt­ följa ett arkiv av Filmhistoriska Samlingarnas storleksordning — Ekonomi. Filmvisningar och arkiv­ arbeten. 36 bildsamlingen torde t.ex. fortfarande vara världens största — ha självfallet tagit en stor del av arbetstiden i anspråk. Att hålla jämna steg med ackvisitionen på alla de områden arkivet omfattar har med Samlingarnas begränsade ekonomiska och personella resurser ej varit möjligt, men eftersläpningen har dock snarare minskat än ökat under året. Som ett exempel kan nämnas att över 100 ooo filmfotografier ordnats, stämplats, inlagts och katalogiserats under 1961. Samtidigt ha 64 450 fotos tillförts arkivet. I samband med att Sveriges Biografägareförbund den 7 december avhöll sitt vinterting i Tekniska Museet hade Filmhistoriska Samling­ arna anordnat en liten utställning med exempel på bilder av biografer i Stockholm och landsorten förr och nu. En visning av Samlingarnas arkiv företogs även. Gåvor i form av film, föremål och arkivalier har Samlingarna un­ der året fått mottaga från följande personer, bolag och institutioner: Direktör Yngve Bring, Direktör Nils Lindholm, Fru Ingrid Malme- ström, Redaktör Johannes Röhr, samtliga Stockholm, Regissör Ing­ mar Bergman, Djursholm, Ingeniör S. Fröberg, Spånga, och Fierr Nils Trondman, Kalmar; AB Fox Film, AB Irisfilm, AB Metro- Goldwyn-Mayer, AB Nymanfilm, Rankfilm Distributörs of Sweden AB, AB Sandrew-Ateljéerna, Sandrew-Ateljéernas Arbetarklubb, AB Svensk Filmindustri, AB Tellusfilm, AB Transportkompaniet, Uni­ versal Film AB, AB Wivefilm och Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, samtliga Stockholm. Som deposition ha filmer överlämnats av Metro-Goldwyn-Mayer. Genom byten och inköp ha Samlingarna tillförts såväl filmer som böcker, tidskrifter och arkivalier. Samlingarnas föreståndare har i egenskap av skattmästare i FIAF företagit en resa till Budapest för att deltaga i federationens i/re kongress samt en till Wiesbaden för ett styrelsemöte därstädes. Dess­ utom har föreståndaren avlagt studiebesök i Oberhausen vid dess kortfilmsfestival, samt vid filmarkiven i London och Köpenhamn. Anställda vid Filmhistoriska Samlingarna ha liksom tidigare varit Arkivarie Einar Lauritzen som föreståndare och Redaktör Gunnar Lundquist och Fierr Olle Rosberg som medhjälpare. Stockholm den 31 december 1961. Einar Lauritzen Gåvor, depositioner m.m. Filmhistoriska Samlingarna under år 1961 Personal. 37  KING ALFRED AND THE FIRST TIME-MEASURER Gösta Langenfelt In this paper Dr. Gösta Langenfelt States that King Alfred is the first discoverer of the general principle on which the modern time-measurer, the wheel-clock, is based. Time-measurer 40 In the remote days of the early human civilizations, time was not divided into hours, minutes, and seconds. People distinguished, of course, between day and night, and they were also able to tell each other in certain vague terms when to meet, to begin work, to have their meals, etc. But the exact time could never be given. Neither could they say exactly how long a certain action lasted. In his work: Primitive Time-Reckoning, Professor Martin P:son Nilsson has given us (p. 42) examples of the means by which Primitive Man solved the difficulty of measuring short divisions of time. In Madagascar half an hour is expressed by the word “rice-cooking,” while a moment is rendered as “the frying of a locust.” The Cross River natives ex­ pressed the notion of less than a quarter of an hour by saying: “the time in which maize is not completely roastedT Malays, Javanese, and Chinese use “a blink of the eyes” just in its literal sense, which, of course, is of the same origin as the English “twinkling of an eye,” the German Augenblick and the Swedish ögonblick, although the meaning of it in these three languages has been expanded. Compare also the Russian seichass, “this hour” being narrowed to “this mo­ ment,” while the German Moment may, like “a twinkling of an eye”, be drawn out. We shall find similar terms to express a short duration of time in the English language of the Middle Ages. In the long and interesting poem: The Vision of Piers Plowman (by William Langland) we find in the B-text (about 1377), line 348: “in a pater noster while,” that is, the action took just as long time as to read a “pater noster.” Other expressions of medieval origin are speech-while and breathing-while and, in the i6th century, even pissing-while{\), etc. Measures of length were also used for “time”: mile, “the time in which one might journey a mile>” hence mile-way (=20 minutes) and furlong (1/8 mile), hence furlong-way (= 2V2 minutes). But there were also terms for a point of time. In the i5th century collection of English short prose tales, called Gesta Romanorum, there is the story of “Plebeius the Emperoure,” in which the husband-knight says to his wife, who is besieged by three lovers . . . “say to the fyrst knyght that he bryng (bring) his mony at mydnyte, and to the seconde, that he bryng his mony at the thirde cokkis crow, and to the third knyght, that he bryng his mony in the morowe.” While the first and the last ex- pressions are still current to-day, the second is too vague for modern people, at least for town-dwellers. A farmer or a labourer might know the time even in our age. In his diary Pepys writes on Sep­ tember 24th, 1667: ... “we stayed till past candle-light. . .” and on August 26th, 1668, he takes down: . . “(We were) . . there till after candle-lighting” Similar vague terms still remain in current speech: at daybreak, at dawn, at sunrise, in the early morning, at noon, at midday, in the afternon, in the evening, at sunset, at dark, after dark. Certain inventions to measure time were made at an early date in the history of mankind. The Greek clepsydra,1) or water clock, intro- duced in Rome in the middle of the second century B.C., was an earthenware bulb containing water, which “stole away” (hence its name) through a hole, or holes, bored in the nether part of the bulb. It was not exactly an instrument of precision, since the trouble with it was that it gained an imposing trifle of about fifteen minutes in every hour! (The clepsydra explains the Latin expressions aquam dare, to give the advocate speaking time; aquam perdere, to waste time.) Another device, Babylonical, or generally Oriental, was the sun-dial, perfected during the centuries and finally used for intricate geometrical problems. (Ward says: Egypt, 8th-ioth century B.C.) The sun-dial, which is well-known still to-day, divided the day from sunrise to sunset into twelve equal parts. The night was also supposed to have equally twelve parts: horae. Now, in the Mediterranean countries, the lengths of the day and the night were not so distinctly varying as in more northerly climates, but still there was a notable difference between summer and winter. Consequently the hours of the day varied in duration according to the period of daylight. These equal parts of the day were called temporary or planetary hours. The practical complexities of that method of time-keeping are quite be- yond the grasp of the disciplined clock-watcher of modern times, but it may be supposed that the Romans clung to the old system of count- ing only sunrise, midday and sunset. Abu’l Hassan, an Arab, who lived about the beginning of the i3th century, was, however, able to reform the sun-dial, so that every aqth division of the day and night was measured and became equal in length (how?), or an equi- noctial hour. But historians do not know whether this became com- 1 Ward (Time Measurement,Historical Review, Science Museum 1936) puts the Egyptian water clock, from which the Greek one derived, at about 1400 B. C. 41 Time-measurer Time-measurer 42 mon knowledge. In the interval between the twelfth and the six- teenth centuries, the mechanical clock was invented, and our modern hour, one 24th of the day and night, began to be used in reckoning time, although it took a long time before the old way of calculating the hours of the day, even for business, was abandoned. The Anglo-Saxon nations in England were not ignorant of the modern way of counting the hours, that is, every equal iqth of the day and night was called an hour. It behooved the Roman Catholic clergy to have knowledge of the march of time to be able to explain astronomical matters (based on Latin treatises, though). Venerable Bede, a monk at Jarrow in northern England and the author of the Ecclesiastical History of the English Nation (d. 735), wrote several books on time and time-reckoning. In one of them he tells us that time may be computed in three ways: either in the natural way, or according to habit, or according to authority. In a following chapter he speaks of the minor divisions of time, the hour being one 24th of the day and night. In another chapter he distinguishes between the vulgär way of calling the time between sunrise and sunset “day” while it is correct to designate all the 24 hours by the name of a “day.” In Germanic countries the term of day for the 24 hours met with a certain resistance. As a matter of fact, the Germanic tribes (nations) preferred night instead. This linguistic habit is verified by Julius Caesar and Tacitus. Thus in Caesar^ Commentarii de hello gallico (IV, 18) one finds: “Ob eam causam spatia omnis temporis, non numero dierum, sed noctium finiunt. . and in Tacitus* Germania (XI): “Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant. . .” Traces of this ancient terminology is still found in English to-day, thus: a fortnight (=14 nights, 2 weeks) and the obsolete sennight, from seven-night (—1 week). Then Bede shows that day and night are unequal in length in dif- ferent places, such as at Meroe (in Egypt), in different parts of India, in Alexandria, Italy, Britain, and in the Thule of Pytheas, altogether basing this on various Latin Classics, especially Pliny. About Thule he gives the old Plinian story, that it has six months* day in summer and six months’ night in winter. Thule is situated 6 days* sailing northwards from Britain. Once, in his History mentioned above (Book I, chapter I), he says about the summer nights of Britain: “And because it (Britain) lies almost under the very north pole of the world, it has bright nights in the summer, so often at midnight it is a matter of doubt to the beholders whether the evening twilight yet remains or the dawn of morning has already arrived, since the sun during the night goes not far beneath the earth on its return to east through the regions of the north: whence also it has days of great length in sum­ mer, and, on the contrary, nights of great length in winter, that is, of eighteen hours’ length, by reason of the sun then departing into the regions of the south.1 It has very short nights in the summer, and very short days in the winter, that is, of only six equinoctial hours; whereas in Armenia, Macedonia, and Italy, and other regions of the same latitude, the longest day or night is fifteen hours, the shortest full nine.” As is seen, Bede’s astronomy was of an early medieval kind. Still it was full of many correct statements of value to the people of those days. The important thing is, however, that, like the other Anglo-Saxon computists, Bede keeps apart the natural day of 24 equally long hours, and the artificial day between sunrise and sunset. In the Middle Ages it was, however, necessary to stress this difference. Geof- frey Chaucer, that gifted English poet (d. 1400), writes in his im- mortal Canterbury Tales (1386: the Squire’s Tale, line 108): “in the space of a day natureel, (This is to seyn, in foure and twenty houres),” where he refers to a day from one sunrise to the next sun­ rise. John de Trevisa, the medieval English teacher, points out (1398): “Some daye is artyfycyall and some naturell... a naturell daye con- teynyth xxiiii houres”—where “artificial” refers to the old way of reckoning twelve hours from sunrise to sunset. Even Eden, the learned geographer, thinks it advisable to explain in his Arte Navigationis (1561): “The houre naturell or equall, is .24. parte of the day natu­ rell . . The artificiall or temperall houre, is a twelfth parte of the daye arcke or the nyghte arcke.” St. Benedict of Nursia (d. about 544), the founder of the Benedic- tine monastic order, prescribed a rule for his monks, and “the hor- arium (of these monks) is set out in their early legislation with a full- ness and simplicity that leaves nothing, save the addition of clock hours, to be desired,” says Dom David Knowles, but he writes also: “The silence of the Rule together with the absence of clock-times and 1 I am sorry to say that Bede’s statement is not borne out by facts, except in the extreme north of Scotland (north of Inverness), where Bede had never been. 43 Time-measurer Time-measurer the variations introduced for seasonal or liturgical reasons make com- plete accuracy (of St. Benedict’s horarium) unattainable.” However, Cuthbert Butler, another Benedictine, has, to my mind, solved the puzzling regulations of the horarium. Having the Roman time- reckoning in mind we are better equipped to understand St. Benedict’s rule. There is a chapter Daily Life in St. Benedict’s Monastery in Butler’s book, Benedictine Monachism, and it gives us certainly a true picture of it. “The day,” writes Butler, “i.e. the period from sunrise to sunset, was divided into twelve equal ‘horae,’ and likewise the night, or period from sunset to sunrise, into twelve equal ‘horae’ Consequently, only at the vernal and the autumn equinox, were the ‘horae’ of the day and those of the night equally long (= 60 minutes). In summer the day-hours were longer than the night hours, in winter vice verså. Besides, sunrise and sunset depended on the geographical situation of the monasteries. In Rome, near Monte Cassino, the long­ est day covers fifteen natural hours; thus the artificial hour (since there were only twelve) amounted to 75 modern minutes. The short­ est day in Rome is 9 natural hours, hence the twelve artificial hours lasted only 45 minutes each. On November ist in Rome the sun sets at 4:45 p.m. and rises at 6:30 a.m. This means that the night contains 133/4 natural hours, and the artificial hour is 69 minutes.” Pre-eminent among Anglo-Saxon princes was Alfred of Wessex (849-899). He was a king who knew warfare, he was a strategist, a ruler with political insight and international diplomatic contacts. He was also the deliverer of his country from the Danish Viking yoke, and foreshadowed the unity of all the English kingdoms of the day into one England, not to say, one Britain. He was a lawgiver for his country, although his activities as such amount to little. But all this would not entitle him to the epithet: eminent. It is his personal quali- ties that make him an interesting human being. He was devoted to the task of educating his people, and according to the conditions of this time, this meant to make his priests learn Latin and to afford to all people, who knew reading, books in the Old English language. His choice of books depended on his fervent Christianity: Boethius’ Consolation of Philosophy, the histories of Venerable Bede and the Spaniard Orosius, the Dialogues and the Pastoral Care of Gregory the Great. It is a mere chance that we know so much about him, for the Old English annals: the Anglo-Saxon Chronicle, said to have 44 been begun by Alfred, are very laconic and sometimes lacking for several years. In 883 he succeeded in persuading Asser, a Welsh priest, to come to his court at Winchester: he was made a bishop. Full of enthusiasm for his royal friend, Asser sat down to write his biography which he finished about 893. It was, of course, written in Latin. This Life of Alfred seems to have existed in several copies, but none of them have survived the ravages of time. Archbishop Parker published Assets work in 1574 after a manuscript later destroyed in the i8th century, but in so uncritical a way that he mixed parts of another old manuscript: the Armals of St. Neot, into Asser’s text. The trick was found out and scholars now began to doubt the ex- istence of a real Asserian biography. Wise, the editor of Asser in 1732, and Petrie (& Hardy), publishing anew the same story about Alfred in 1848, were careful to signal by brackets what was consider- ed to be spurious. In 1904 W. H. Stevenson published his painstaking edition of what was believed to be “pure Asser,” the additions being printed in special type. Stevenson hade no doubts about the residue being a document contemporary with Alfred.1) From this it appears that King Alfred was also an inventor: he made an instrument to measure time exactly. This invention is re- ferred to on p. 89 (103,11; Stevenson’s edition of the Latin original). King Alfred is said there to have promised to devote half his corporal and mental faculties to the service of God, both day and night. Asser’s biography continues: . . “But because he could not exactly and equally distinguish the night-hours owing to the darkness and the day-hours owing to the density of the rains and the fogs, he began pondering in what sure way he would, without any doubts, be able invariably to fulfill unto his death his promise (to serve God) which he had given.” “(104). After having thought about this for some time he found, finally, a special, useful way: he ordered his clerks to deliver a suf- ficient quantity of wax, brought together in penny-weights, and had them weighed on a two-pounds balance, and when so much wax had been measured as weighed 72 penny-weights, he then asked the clerks to make six candles, each of equal weight, so that every candle had 12 inches marked on them along their length. When he had thus dis- covered this way, the candles burned for 24 hours, faultlessly, day 1 Quite recently Prof. Galbraith, Oxford, in a lecture, has vindicated the theory that the so-called “Asserian” biography is a i2th c. product. Even so, the invention ascribed to King Alfred is recorded earlier in England than elsewhere. 45 Time-measurer Time-measurer 46 and night, in front of the holy relics of many of the chosen ones of Our Lord, which always accompanied him everywhere. But since they could not burn during the whole of one day and night, they being lighted at the vesper of the preceding day, because of a severe draught sometimes stirring day and night without stopping through the doors and the windows of the churches through the mörtar and the tabularum, or through the many rifts of the walls and the thin tents, which forced them to burn down earlier than they ought to have done and before the exact hour by ending their light, he then thought how he could prevent such a draught, and when he had found a way, both ingenious and wise, he had a lantern constructed of wood and ox-horn. For white ox-horn split into thin layers by axes does not shine (be transparent) less than glass vessels. This lantern was made, as was said before, in a beautiful way of wood and horn, and when, at night, a candle was put in it, it burned bright- ly, inwards and outwards, without being hindered by a breath of air, because he had similarly had a door of horn made to the opening of the lantern. This invention finished, the six candles burned, one after the other, for 24 hours without interruption, neither quicker nor slower. When they had burned down, others were lighted.” Before proceeding to estimate the value of the invention, I want to draw attention to a few points in the description of it. The candles weighed twelve pennyweights each or, according to Stevenson (p. 381), 5/8 oz. avoirdupois, that is, 17 grammes, and they had each a length of 12 inches, or nearly 30 centimeters. This would mean rather a tall but very thin candle. In order to find out whether it is possible to make such a candle, I asked the Liljeholmens Stearinfabrik (Stock­ holm), which they graciously consented to, to make one in accordance with Alfred’s specification as it appears in Asser, so that I might test it for accuracy. This candle, when made, was exactly 12 inches high, of bee’s wax, weighing 18 grammes, and with a very simple wick: it burnt for 4 hours and 20 minutes,—the twenty extra minutes are accounted for by the extra gramme. Thus Alfred was right in his calculations, and six candles would burn for 24 hours. The only hitch about such a candle is that it showed a definite time only at every inch notch, or every twenty minutes,—for 4 hours di­ vided by 12, give twenty minutes. Alfred could not check half an hour except by computation: half an inch. In Old English there ex­ isted a noun twentig for the number of twenty of something, for instance: “An twentig is öara boca öe Adeluuold gesealde” (Of the books that Athelwold gave there is a score), but there was no need for “twenty” since our minute was not in use then. The Old English minute was a tenth of an hour, and the minute of 60 seconds was introduced only in the fourteenth century. When 3 inches, respective- ly 6, 9 and 12 inches, had burnt, Alfred knew that 1 resp. 2, 3 and 4 hours had passed. Besides, one might, of course, say instead of “20 minutes,5, “one third of an hour,” “two thirds of an hour>” etc. Further, it is clear that only one candle burnt at one time, not all six together at the same time, for it is expressly said that “the six candles burnt, one after another,” and that “at night, a candle was put in it,” i.e. in the lantern. The lighting of the first candle (of the six in 24 hours) occurred at vesper; that time of the day was then the starting-point of Alfred’s horologium. It is obvious from the text that this time-measurer travelled with Alfred to many parts in the country, for partly this is said, partly it is implied by mentioning church and tent in the plural and the precise description of many different sorts of walls, crannies and draughts. The fact that twenty-four hours are mentioned throughout the passage makes it quite correct to assume that Alfred did not intend to measure time according to artificial time-reckoning, that is, 12 hours from sunrise to sunset, and 12 hours from sunset to sunrise, independently of season and place. Besides, how could he? No, he must have wanted to follow the natural hours (—60 minutes) during the space of twenty-four hours from vesper to vesper. This is a re­ markable thing, and as Stevenson points out (ibid. 339) Alfred “has the credit of anticipating by several centuries the use of this, the modern system, which is so largely the result of the introduction of the wheel-clock.” Alfred was, of course, not ignorant of what Bede had explained about the natural hours. If he built up such a device of measuring time, he could not by any practical means get at the hours of Roman time-reckoning. Consequently, Alfred's invention was revolutionary,—pity that he had no followers. It is remarkable that Bilfinger (Die Mittelalterlicben Horen...) does not mention Alfred’s horologium. The statement that six candles were used for 24 hours, thus one candle for 4 hours, does not give us any clue to William of Malmes- bury’s threefold division of day and night. If there had been three candles for 24 hours, one candle would have burnt for 8 hours, but 47 Time-measurer Time-measurer 48 In AsseEs biography it is stated that King Alfred used to carry that was not the case. But, of course, in such a case, the candle would have been difficult to manufacture and unwieldy to handle. With the mention of William of Malmesbury we approach another prob­ lem, which has had vast consequences in the social life of the Western world: the eight hours day. In 1954 I published a work: The Historic Origin of the 8 Hours Day (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvi­ tets Akademiens Handlingar, Del 87), in which, to my mind, I proved that this modern piece of social legislation has its roots in the English writings of the Early Middle Ages. William wrote a chronicle, Gesta Regum Anglorum, 1114-1123, of the Anglo-Saxon kings. There were at the time a number of chron- iclers among the monks: from Ethelwardus (d. 998)—he was a lay- man,—to Henry of Huntingdon (d. 1155). Their manuscripts were copied and read in other monastic institutions. All these writers give their report of King Alfred’s life, generally following Bishop Asser’s biography, although they do not copy everything, but pick out what seems most interesting to them. In William of Malmesbury there occurs for the first time the information that Alfred made a threefold division of day and night. He writes: “Finally, that I may briefly elucidate his whole life, he divided the twenty-four hours, that rotate together between day and night, in that way that he spent eight hours in writing, reading and praying, eight hours in caring for his body (repose) and eight hours in dispatching the affairs of the realm.” As will be remembered, Asser never mentioned this in his biography, at least not in what has been left of his manuscript to posterity. From which source might William have picked up this im- portant detail? Such a division is quite unique for that age. Among primitive races no testimony of such a phenomenon exists, which is, besides, self-explanatory. Nor can the threefold division be derived from Antiquity, nor from the monastic rules, because such a division depends upon an exact time-measurer. As we have seen, the balance- clock was invented only at some time in the i3th century, at the earliest, and William of Malmesbury died in 1143! The only solution of the dilemma must be to couple the threefold division with Alfred’s invention: his time-measurer based on candles. Then arises the ques- tion: did Alfred himself realize the possibility of dividing the twenty- four hours into three eights? Or did William of Malmesbury invent the pious legend? with him a small book in which he took clown things of interest to him. This book is completely lost. But William of Malmesbury speaks of this notebook: “which in the language of the country was called Handboc (Encheiridion),” in Latin: Manualis Liber. It is difficult to tell, but to me the only solution of the question is that in his Hand­ book King Alfred had sketched a timetable implying a threefold division of the twenty-four hours. When busy with his planning the device for time-measuring, he may have grasped the fact that 24 could be divided by 8 into 3, and then this fortunate discovery might have tempted him to scribble down the idea that such a division of day and night might be favourable to God and the cure of his own body. A later scribe of the Malmesbury monastery, writing in French, has also seen the difficulty of reconciling Asser’s statement about the six candles burning down in twenty-four hours and William’s state­ ment about the threefold division of day and night, for he writes: “This Alfred lived an extraordinary life. I will tell you briefly. The twenty-four hours between night and day(!) he divided into three parts. Eight hours in writing, reading and praying: eight hours in rest to the body; and eight hours in discourse and provisions for the king- dom. He used to maintain a man in his chapel who served for this office, who divided the four-and twenty hours by means of three (my italics G.L.) even candles. He burnt the first candle until eight hours were passed, and so on with the others.” William of Malmesbury is considered by modern historians to have been a most conscientious, truthful and trustworthy chronicler. King Alfred’s Handbook is also traced in medieval literature in some other connections. At the time of William of Malmesbury, the Handbook might have been in existence and even perused by the learned monk of Glastonbury and Malmesbury. Even if we cannot with certainty ascribe the threefold division of the twenty-four hours to King Alfred —a measure he never dreamt of introducing in his Anglo-Saxon society of the ninth century!—we can with certainty point to King Alfred as the first discoverer of the general principle on which the modern time-measurer, the wheel-clock, is based. Time-measurer 49  ÅNGMASKINERNA VID FLOTTANS VARV I KARLSKRONA PÅ 1700-TALET Yngve Johansson Ångmaskinens införande i Sverige under 1700-talet har tidigare behandlats i Dasdalus. Chefen för Varvsmuseet i Karlskrona, Yngve Johansson, lämnar i sin artikel förut icke observerade data till ökande av kunskaperna inom detta område. Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet 52 publiceras. Flera märkliga försök att använda ångan som drivkraft gjordes i vårt land under 1700-talet. Den första egentliga ångmaskinen i Sve­ rige var den, som uppsattes för länspumpning vid Dannemora gru­ vor år 1728 av den svenske mekanikern Mårten Triewald. Denne hade vid stenkolsgruvorna i Newcastle studerat och noga undersökt den nya »eld- och luftmachin», man börjat använda. Så snart Trie­ wald återkommit till Sverige, började han bygga ett »eldverk eller häftyg», som han kallade sin maskin. Han författade även år 1734 den första beskrivningen över en dylik maskin, som överhuvudtaget finns. Förebilden till Triewalds eldmaskin var den atmosfäriska ångma­ skin, som engelsmannen Newcomen år 1711 uppsatt vid en kolgruva i Wolverhampton. Dannemoraförsöken slog dock illa ut, vilket ju ej är så märkligt, då man ej hade exakta vetenskapliga beräkningar att arbeta efter. De framsteg, som dittills gjorts, måste också mera tillskrivas tillfälligheten. Det dröjde nu 30 år, innan man började med nya experiment med eld- och luftmaskinen. Men inte heller försöken med den andra ångmaskinen i vårt land — eld- och luftmaskinen vid Persbergs Storgruva — blev lyckade, maskinen var i drift under knappa fyra år mellan 1768 och 1772. Försöken följdes dock med största uppmärksamhet och intresse. Mindre kända tyckes emellertid de mycket intressanta experimen­ ten ha varit, som Johan Fellers höll på med ungefär samtidigt vid de stora dockebyggnadsarbetena på Flottans varv i Karlskrona. Det var åren 1762—1775* som Fellers med mycken möda, energi och ut­ hållighet arbetade med sina lovvärda försök, alltså vid ungefär sam­ ma tid, som den skotske mekanikern James Watt i Glasgow gjorde sina konstruktionsförsök, vilka ju som bekant blev verkligt revolu­ tionerande. Att vi överhuvudtaget vet något om Fellers’ experiment, beror på att denne — i likhet med flera av sina samtida — var en flitig och god brevskrivare. Han skildrade i långa och utförliga, ofta roande och med egna reflexioner kryddade brev till olika prominenta chefspersoner arbetet vid dockebyggnaden. Fellers’ egna brev är så­ lunda här den enda källan, som berättar om försöken. Hans rapporter om sin eld- och luftmaskin är så intressanta och så belysande för alla de svårigheter, som man hade att brottas med, att de förtjänar att Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet Först några ord om Johan Fellers. Han var född den 18 mars 1727. Tjugo år gammal antogs han till volontär vid Kongl. Fortifikationen och år 1749 till kadett vid Kongl. Artilleridepartementet. Samma år blev han kommenderad till Finska fästningsbyggnaden vid Sveaborg, där han kom att bli bekant med generalmajoren Augustin Ehrensvärd, som sedan hela livet blir hans förtrogne och som han i detalj delger sina rön och funderingar om allt och även om sina ångmaskiner. 1753 avancerade Fellers till styckjunkare och blev samma år kommende­ rad till Stockholm som lärare för artillerikadetter. Året därpå ut­ nämndes han till underlöjtnant vid Kongl. Artilleriet i Helsingfors. Ett par år därefter var han sysselsatt med att göra upp kartor över Trollhätte slussverk. I november 1756 kommenderades han till Karls­ krona för arbete vid det då igångsatta jätteföretaget, som kallades Nya Dockebyggnaden. Det var här Fellers kom att uträtta sin livs­ gärning såsom arbetschef under direktör Daniel af Thunberg. I Karls­ krona verkade han även i två år som lärare i sjöartilleri vid sjökadett­ skolan. År 1761 utnämndes han till löjtnant och 1771 till kapten, allt uppgifter enligt hans egenhändigt skrivna meritförteckning. Fel­ lers befordrades kort före sin bortgång till major. Johan Fellers måste av allt att döma varit en ovanligt driftig, dug­ lig och framsynt person. Som arbetschef för detta för sin tid väldiga företag, som dockebyggnaden var, uträttade han storverk. Man för­ står, att det måste varit en oerhört betungande uppgift att förestå hela detta byggnadsarbete. Inte minst gäller detta beträffande arbets­ kraften. Fellers måste ständigt nöja sig med en mängd endast tillfäl­ ligt under några månader anställd personal, som regel något tusental outbildade män från något regemente uppifrån landet och därjämte ett stort antal fångar av alla kategorier. I hög grad belysande för företagets omfattning är den spanske generalen och frihetshjälten Francisco de Mirandas anteckningar i sin dagbok, då han några år senare beser dockearbetet. Han skriver: »Detta tekniska underverk, som gör en mållös. Herre Gud, vilken magnifik sak, vilken djärvhet» vilken kunnighet! Knappast någon annan sak i världen kan skänka större ära åt den mänskliga företagsamheten! Och allt detta utfört av en liten och fattig nation!» Ingen av de män, som planerade och ar­ betade vid dockebyggnaden under de första åren, kunde väl före­ ställa sig, att arbetet skulle komma att slutföras först efter ett helt sekel och då i reducerad omfattning, dockornas antal blev endast fem mot från början planerade trettioen! 53 Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet 54 Av Fellers’ brev framgår, att särskilt svårbemästrat och bekymmer­ samt var problemet med den stora fångdamm, som måste byggas för att kunna länspumpa detta väldiga område — Petter Jungs vik — där dockor, kajer och svajningsrum skulle förläggas. För länspump- ningen hade Daniel af Thunberg konstruerat en kraftig väderkvarn, som drev ett pumpverk. Detta måste ständigt hålla viken läns, ty där arbetade tusentals man med jordschaktning, bergsprängning och mur- ning. Väderkvarnen var i sitt slag effektiv, den uppfordrade i medel­ tal 50.000 tunnor vatten om dygnet, vilket på samma tid sänkte vat­ tenytan i viken med ca 4 tum. Man förstår, vilket svårt avbrott och vilken olycka det var, då kvarnen vid ett tillfälle — natten mellan den 20 och 21 november 1760 — på grund av en sättning i kajdam­ men — välte omkull, samtidigt som den först byggda dammen rase­ rades till en tredjedel! Arbetet blev därmed fördröjt i över ett år. Man kan antaga, att det i första hand var denna katastrof, som kom Fel­ lers att börja fundera på problemet med pumpningen. Kunde man ej söka få fram en inrättning, som icke i så hög grad var beroende av väder och vind? Första gången Fellers antyder något om sina planer är i ett brev till generallöjtnant Augustin Ehrensvärd, som han flitigt brevväxlade med, den 18 augusti 1761, och han skriver: »Jag ärnar öfwer winte- ren giöra en model til en Eld- och Luftmachine, iag wäntar nu snart några partier därutaf ifrån Stockholm, som iag där bestält.» Efter ett halvår, den 19 februari 1762, har modellarbetet tydligen ej avancerat så raskt, Fellers säger endast: »Wid lediga stunder roar iag mig med at giöra en model til en Eld- och Luft-machine.» Av en inventarieförteckning, som jag träffat på hos en privatsam­ lare, från åren 1779—80, förd vid Dockebyggnaden, framgår det, att ej mindre än tre maskiner byggts. Här nämnes först »Stora Eld- och Luft-machinen», vars beståndsdelar utförligt räknas upp, sedan den »2:dra eller mindre» och slutligen den »3:dje eller minsta». Man kan förmoda, att det är den sistnämnda maskinen, som Fellers ar­ betade med från 1761 och som han i sitt brev kallar en modell. Den­ na maskin beskrives endast såsom bestående av en inmurad koppar- kittel, metallcylindrar och mässingsrör jämte järnpersedlar och trä­ ställning. Den andra maskinen åter består enligt inventariet av sam­ ma föremål, fastän rören är av koppar, och dessutom tillkommer här 10 st. »Metal Kranproppar samt dito Cylinder eller Röhr». Denna beskrivning är ju torftig och säger just inte mycket om dessa primi- Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet tiva ångmaskiner. De tre maskinerna låg alltså isärtagna i förråd år 1780, men ännu år 1793 är de med i arbetsprojektet för dockorna. I »Project Til Arbets Plan wid Nya Dockebyggnaden i Carlscrona öfwer wintren och nästkommande år 1793» nämnes således som 4:e moment att »De 2:ne Små Eld- och Luft-machinemodellerne flyttas och sättes i stånd at pumpa up norr om Dockorne». I Fellers’ efterlämnade brev får man tyvärr ingen klar bild i vad mån hans maskin skiljer sig från andra vid denna tid. Dock synes det inte vara mycket som skiljer maskinerna i utförande från Sveriges andra ångmaskin, den vid Persbergs gruva. Maskinerna var vad vi i dag kallar atmosfäriska ångmaskiner. Rörelserna åstadkommes genom att ånga och varmluft från den underliggande ångpannan och eldstaden insläppes underifrån i en stående cylinder och påverkar där en kan­ na, som skjutes uppåt, i sin tur påverkande den stora balansbommen, i vars ände de stora pumpstängerna är fästade, som skall utföra det nyttiga arbetet. Den återgående rörelsen åstadkommes genom insprut- ning av kallt vatten i cylindern, varvid denna avkyles. Här uppstår vacuum, varvid atmosfärens tryck mot kannans övre del för denna nedåt. Cylindern var öppen upptill. Svårigheten att få det hela att fungera var först och främst ett tätningsproblem och att få fram en mekanism, som reglerade inblåsningen av ånga och varmluft, liksom kallt vatten. Maskinerna fick så att säga styras eller manövreras av ett flertal man. I Persbergs gruva använde man fyra man i skift för detta arbete. En annan stor olägenhet var, att man vid denna tid än­ nu ej kände till kondensorn, så att man kunde ekonomisera och taga tillvara den förbrukade ångan och det varma vattnet. James Watt hade i England vid denna tid redan konstruerat en kondensor. Det skall dröja hela åtta år från Fellers’ första experiment, innan Fellers i ett kungligt brev av den 14 november 1769 får i uppdrag att bygga en maskin. I maj 1770 skriver han om sin maskin till Ehrensvärd och kan då berätta, att ritningen är färdig. Hans brev andas trots allt motstånd han säkerligen mött under dessa år för­ siktig optimism. »Det är sant at man supponerar ej någre andre Pump-machiner möjelige än wår Wäderqvarn, ehuru fullkomlig hon uti sin Espece är, uti sådan händelse är et litet och trångt Swajnings- rum et nödvändigt ondt, men nu är jag genom all slags Calcul til fullo öfwertygad därom, at det utan at någon borrad Metal-cylinder be- höfwes går an at giöra en så stor Eld-machine, hwilken på 28 å 30 55 Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet 56 fots diup upfordrar 1V2 å 2 millioner cubic fot watn om dygnet, och sker det på kort tid at det wanlige Svajningsrummet och Dockorne utpumpas. På en sådan machine har iag wid ledige stunder tänkt hela nästledne winter, och har nu Ritningen färdig på de förnemste därtil hörande Piecer samt håller nu på at låta giöra kettelen därtil m. m. Denna modell giöres nog stor, på det man därmed må kunna anställa nödige Experimenter samt på det sielfwa Modellen må kunna nyttias til någon liten upfordring». Den maskin Fellers tänker kunna använda, skulle således ersätta väderkvarnens arbete. Men svårigheterna blir många, och i de föl­ jande breven återspeglas detta allt mer och mer. Så skriver han åter till Ehrensvärd den 18 april 1771 bland annat: »Det var skada at iag här råkat ut för en så ogement senfärdig Klåck-giutare til at af Metal giuta wissa Partier til den nya tilärnade Eld-Machinen, eljest hade iag wid detta laget kunnat få honom färdig. Den förnämste är- forderlige koppar-piecen (pannan?) är 4V2 fot. Nu lärer det blifwa omöjeligt at få Machinen färdig förr än det lidit 2 å 3 månader inpå Riksdagen». Jämför man befintlig ritning, finner man, att uppgif­ terna i dessa brev måste gälla den andra maskinen; den ursprungliga modellen i betydligt mindre skala har Fellers tydligen övergivit. Den 21 juli 1771 meddelar han Ehrensvärd, at han »innom et par måna­ der hoppas få den Nåden kunna berätta Herr Generalen, huru den nu under arbete warande Eld-Machinen reusserar». Och den 17 ok­ tober, tre månader senare, kan han för Ehrensvärd omtala, att ma­ skinen håller på att monteras upp. »På den nya Eld-Machinen är eld-Staden upmurad och med Skårsten försedd, Kettelen inmurad och apterad till 2ne Koppar-rör af 10 tums Diameter, hwilka utgiöra de Drag-rör hwarigenom watnet kommer at upfordras; äfwen är Huset omkring Machinen färdigt upbygdt, och fastän större delen af Partierna äro färdiga, torde det ändå draga ut til Juhl innan Machi­ nen kan komma i gång, ty så många Jämkningar, hwilka ej kunna forceras med mehr hastighet än nu sker, förekomma wid Partiernas sammansättande». Det är fortfarande om sin andra maskin han skriver. Det första experimentet kom dock att misslyckas, och Fellers be­ rättar för Ehrensvärd härom den 26 april 1772: »Mot slutet af sista Januari månad hade iag Eld-Machinen så wida färdig, at han en gång försöktes, men ångan trängde sig då orätt wäg fram igenom de utgångar, som äro tillärnade för watnet at rinna ut; denna olägenhet Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet kan med visshet afhielpas, dock ej på annat sätt än at de hufvuden, hwarigenom watnet rinner ut, blifwa förlängde, när de sedan ställes uti Watn-kar> så får ångan en så lång wäg at passera igenom watn, at det icke blir möjeligt för henne att slippa fram. Med denna änd­ ring har iag nu warit sysselsatt och äro de förlängde hufvuden af koppar så wida färdige, at försök kan därmed om 14 dagar anställas, då iag ej skall underlåta rapportera Herr Generalen utslaget». Platsen för Fellers, ångmaskinshus har jag förgäves forskat efter på gamla kartor. Det kan dock möjligen vara den byggnad D, som på här publicerad karta från omkring år 1815 synes norr om dåva­ rande nya mastkranen och väster om docka nr 1, på en del kartor från denna tid betecknad som norra pumphuset. Möjligt är emellertid också, att pumphuset stått på den plats, där nu mastkranen står. Jäm­ för man ritningar av pumphuset med den ursprungliga ritningen över mastkranen av år 1803, märker man ett flertal likheter i husets olika detaljer. Men några som helst spår efter ångmaskinshuset finnes icke nu i mastkransbyggnaden. Fellers släpper ej sina idéer om ångmaskinen och är outtröttlig i sina experiment, och den 30 juli 1772 är tongångarna mera än vanligt optimistiska: »Änteligen kan iag gläda Herr Generalen därmed, att den nya Eld-Machinen omsider hunnit blifwa färdig och någre gång­ er uti många åskådares närwaro försökt; den gifwer i Proportion af storleken mycket watn; skulle detta arbete förtiena någon heder, så bör densamma förnämligast tillskrifwas Herr Generalen, som warit den endaste drif-fiädern til denna slags Byggnad. Modellen har blifwit så stort tiltagen, at den snarare är en lagom stor Eld-Machine än en Modell, dels på det man därmed må kunna anställa redigare och mehr tilförlitelige Experimenter än som warit möjeligt med et litet Modell, dels på det man däraf må kunna hafwa någon wärkelig nytta wid watnets utpumpande och i synnerhet för at därmed hålla Dockeplatsen ständigt torr, sedan han blifwit länts- pumpad. Den hithörande Koppar-Kettelens Diameter är 4V2 fot, och Dia­ metern af Drag-röret hwarigenom watnet upstiger är 10V2 tum. De wanlige Eld-Machiner äro försedde med en stor Cylinder och en stor Ballance, som lyftar en hop med stora Pumpar, hwilka upfordra wat­ net, uti denna är hwarken Cylinder, Ballance eller Pumpar, hwarige­ nom har händt at Mechanismen uti denna är mycket simplare och Frictionen mycket mindre än uti de wanlige Eld-Machiner; Propor- 57 Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet 58 tion af storleken gifwer därföre denna mehr watn än de wanlige> hwilket af de redan med honom anstälte försök är bestyrkt, och hwad kostnaden af dess byggande angår, så kan, för den ganska kostsamma exact bårrade Metall-Cylinderens uteblifwande skull, en sådan Eld- Machine som denna byggas för mycket bättre pris, än en annan af de wanlige som har samma storlek. Om 14 dagar kommer Öfwer-Ståthållaren Rudbeck hit såsom de­ puterad af Secrete-Utskåttet, til dess ankomst håller iag nu på at efter befallning låta mitt uti Peter Jungs Wik gräfwa en stor brunn ända neder til bottnen». Försöken avancerade inte fort, och ännu följande år 1773 har maskinen ej kommit i gång. Fellers skriver: »Även är Muren, som först i Denna Månad börjades, färdigmurad omkring Kettelen, hwar- inunder eldningen kommer at ske, så at jag hoppas at denna Machine snart skall wara uti full gång». Och i ett brev till riksrådet Falken- gréen i juli samma år säger Fellers: »Eld-Machinen är nu så wida fär­ dig at försök med honom någre gånger blifwit anstälte til at upfordra watn». Men ytterligare ett år går, och först den 29 maj 1774 skriver Fel­ lers i ett brev till Falkengréen: »Jag anhåller ödmiukast at Eder Ex- cellence täckes wara Nådig och befalla Herr öfwer Directeuren Thunberg och mig at inkomma med wårt yttrande, huruvida den Idée af Eld-Machine som iag här bygt, kan wara lämpelig eller ej at byggas i stort för at i framtiden pumpa Dockorne och Swajnings- rummet länts». Fellers föreslår sålunda här en maskin i stor skala. För allt sitt uppoffrande och ihärdiga arbete med experimenten hade Fellers erhållit en mycket ringa om alls någon ersättning, och detta påminner han Falkengréen om i nästa brev den 27 oktober, samtidigt som han framhåller sin maskins förtjänster. Han skriver: »Uti de Papper, som iag wid afresan hade Nåden lemna Eder Exc., är ådaga­ lagt, huru och med hwilka ändringar den här af mig bygde Idée af Eld-Machine kan med större förmon nyttias än den wanlige engelska til at framdeles pumpa watnet utur de tilärnade nya Dockorne; och emedan iag uppå Konglig Befallning bygt berörde Machine, så an­ håller iag ödmiukast, at Eder Excellence täckes wara Nådig och ge­ nom en underdånig Rapport härom til Kongl. Majt skaffa mig en konglig Décharge, at iag til Hans Majts Nådige och fullkomlige Nöje fullgiordt min underdånige Skyldighet; och underställer iag Eder Excellences högt uplyste bepröfwande, om icke Eder exc. tillika täc- Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet kes wara Nådig och inför Majtet i underdånighet föreslå mig till en häremot swarande hederlig Discretion, densamma skulle nu så myc­ ket bättre komma min egen hushållning til pass, som iag uti mit Ac- cord til Compagnie uti Kongl. Amts Krigsmans-Cassan härstädes måste låna 3000 Dal. Smt, hwarföre nu årligt Interesse måste be­ talas». Men någon »discretion» kommer ej Fellers till del så snabbt som han önskar, och redan om några dagar, den 6 november, skriver han ett nytt brev i samma ärende: »Uti mit sista ödmiukaste Skrif- welse supplicerades uti största ödmiukhet därom, at Eder Excellence för Eld-Machinens byggnad täcktes wara nådig hos Hans Kongl. Majt skaffa mig en hederlig Discretion, och är iag Eder Exc. högst förbun­ den, om Eder Exc. täckes wara nådig och procurera mig en Discre­ tion af 5000 Dal. Smt, ty därigenom skulle min enskilte knappe Hus­ hållning winna en önskad förbättring». Maskinens byggnad blev tydligen beviljad, vilket framgår av det tidigare nämnda inventariet med en detaljerad förteckning över de mer eller mindre begripliga maskindelar, som tillhörde »Stora Eld- och Luftmachinen». Studerar man den bevarade och här återgivna ritningen, kan man ej undgå att observera, att flera likheter finnes med den vid Persbergs gruvor år 1765 byggda maskinen. Denna ma­ skins arbetssätt känner vi väl till genom den noggranna och utförliga beskrivning, som Johan Holmstedt år 1768 författade och som fin­ nes återgiven i Tekniska Museets årsbok Dxdalus 1939. Man kan lägga märke till att särskilt kitteln, som man då kallade ångpannan, har exakt samma form som på Fellers’ maskin, varför man måste för­ moda, att denne tagit del av Persbergsmaskinens konstruktion. Fel­ lers’ maskin synes dock aldrig fått något värde som länspump på grund av sitt ofullständiga och primitiva utförande. Tyvärr har jag ej kunnat påträffa några originaldelar bevarade av denna i sitt slag intressanta maskin. Här kan återgivas några belysande brev om efterspelet kring Fel­ lers’ maskiner. Breven är hämtade från Krigsarkivet. Löjtnant mekanikus J. E. Norberg var en bland många andra som syntes vilja satsa på maskinen. Han ansökte hos K. Majt om tillstånd att »på 50 år ensam få bygga, sköta och laga Eld- och Luftmachiner efter de av honom därvid uppfundne ändringar och förbättringar». På sin anhållan erhåller han den 2 juli 1777 följande svar: »Kongl. Majt har låtit sig denna underdåniga ansökning föredragas, och vill 59 Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet 60 till densamma i så motto hafwa lämnat Det Nådiga bifall, att Nor­ berg i 30 år må äga Privilegium till att efter det af honom påfundne samt till Kongl. Majt:s och Riksens Bergs-Collegium uppgifne för- bättringssätt, bygga, sköta och laga Eld- och Luftmachiner, hvarest han därom blir anlitad, dock utan att andra därigenom betagas upp- gifwa och wärkställa egne, samt från Norbergs uppgifter skilde rön och försök till åfvanberörde Machiners förbättrande, hwilket Sökan­ den till underdånig efterrättelse länder». Norberg påstår sig således ha förbättrat maskinen, men detta de­ menteras bestämt av direktör Thunberg i ett brev till riksrådet Fal­ kengréen den 21 juli 1779. Den förbättring Norberg talar om har Fellers redan tre år tidigare föreslagit! Thunberg skriver: »Till öd- miukt hörsammande af Eder Excellences Befallning under den 8/6> däruti mig ålägger at aflemna mina tankar öfwer Lieutnant Mecha- nicus Norbergs anbud, at efter det af Honom påfundne förbättrings- sättet af Eld- och Luftmachiner på Dockebyggnadens bekostnad, för­ färdiga ett så stort modell deraf at det utpumpar alt det watten som samlas på wiken, får jag välment aflemna följande: ‘Af Herr Lieutnantens utlåtelse at det dyrbaraste af en sådan Bygg­ nad redan finnes liggande utan nytta uti Dockebyggnadens Förråd, synes at Han, til werkställigheten af detta sitt anbud ärnar nyttia det mässta af det Modell til Eld- och Luftmachin, som afledne Herr Majoren och Riddaren Fellers, til underdånigt följe af Kongl. Majts brev av den 14 nov. 1769 förfärdigat; och hwarom Han til Eder Ex­ cellence afgifwit det ödmjuka Berättelse under den 24 okt. 1774. Af denna berättelse synes, att Herr Majorens afsikt med denne Inven- tion warit at undwika wisse olägenheter, som låda wid de wanlige Eld- och Luftmachiner. Huruvida detta träffat in wid de anstälte försöken nämnes intet. Däremot anföres som säkert utrönt at denne machinens werkan aftager altsom diupet af upfordringen tiltager, och det uti den mån, at wid 80 foth diup blir den nästan ingen. Som detta är den högd, hwartil watnet bör upfordras wid slutet af Doc­ kornas länsning, och Herr Majoren således fant, at inventionen ej kunde med förmån nyttjas i det tilstånd den då war, så föreslog Han at dela diupet i tu, och med twenne lika inrättade Machiner förrätta watnets upfordring. Den ena, som borde ställas öfwer watubrynen, skulle uppfordra watnet de första 15 fot, och den andra, stält til detta diup under den öfre, borde upfordra den undre delen af watenmassan uti en reservoir, hwarifrån den öfre borde förrätta upfordringen. »Utsickt af nya Skepps-Docke Byggnads platsen, tagen år 1774 på yttre sidan af den Store Kajdammen.» Detalj av karta över Nya dockebygg­ naden omkring år 18ij, varav framgår bl.a. placeringen av västra pumpverket för dockorna, längst t.v. drivet av en väderkvarn vid nuvarande Oscarsdoc- kans norra ände, östra pumpverket, drivet av en hästvandring, vid nuva­ rande kraftcentralen samt längst upp åt norr Norra pumpverket, den troligaste platsen för Fellers' ångpumpverk. * K’t Ritning i Krigsarkivet, signerad »Stockholm den j juni J. Fellers», och troligen utförd år 1774 visande ett tvärsnitt av pumphuset med en atmosfärisk ång­ maskin, sannolikt efter Newcomens system. Dessutom plan av andra våningen i ångmaskinshuset. »Liggaren på Up- hörds-Boden från året 1780» innehål­ ler en notis om stora eld- och luftmaski­ nen, dock utan när­ mare specifikation. Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet At man ansåg detta som den enda utwäg, hwarigenom inwentio- nen kunde giöras nyttig för dockorna, är klart af Des egen berättel­ se, och deruti instämmer med Honom hwar kännare af trycknings- lagarna. Som detta sätt at giöra inwentionen nyttig är af Herr Major Fellers upgifwit inemot 3 år förrän Herr Lieutenant Norberg ärhölt sit Previlegium, så kan det ingalunda få namn af en af Honom på­ funnen förbättring, eller dess previlegium göra honom berättigad til werkställigheten deraf. Des utom är Hans biträde i detta mål så myc­ ket mindre nödigt, som Herr Lieutnant Mechanicus Cosswa såsom tienstgiörande wid Dockebygnaden, är dertil ej mindre willig än skyldig och Han, som gådt Herr Majoren tillhanda wid machinens byggande, och de dermed anstälte försök, bör känna des beskaffenhet bättre än Herr Lieutnant Norberg, som då ej ännu begynt tienst- göring wid Dockebyggnaden. Häraf täckes Eders Excellence högt- uplyst finna, att jag ej äger någon anledning, at i detta afseende til- styrcka Bifall til Herr Lieutnant Norbergs ansökning. Skulle åter Des tanka wara at i enlighet med sit Privilegii innehåll efter det af Honom påfundne och til Kongl. Krigs Collegium, up- gifne förbättringssätt, sätta denna invention i det stånd, at den, som Lieutnantens ord lyda, utpumpar alt det watn, som nu med hand­ kraft upfordras af den så kallade wiken, så blir nödigt, att Han up- gifwer ritning derpå, innan tilbörlig pröfning af des mer eller mindre duglighet til ändamålet kan äga rum. Så mycket mera, som de ställen der detta watn samlas äro flera fot diupare än Dockerne, hwilket ökar fräsigheten af Watnets upfordring. Och des utom ej är obekant, at de hittils af Herr Lieutnanten anstälte försök til förbättringar af Pump Machiner hafva stadnat uti försämringar af förut kände, och med framgång och förmån werkstälte och nyttjade inwentioner». Att den i brevet omnämnde Cosswa, Fellers5 medhjälpare, förordas framför Norberg till att eventuellt bygga den föreslagna maskinen, som man dock är ytterst skeptisk mot, framgår av ytterligare ett brev till Falkengréen, skrivet av en O. M. Tiist i Karlskrona den 24 juli 1779: »öfwer Herr Lieutnant Mechanus Norbergs ansökning att här wid Nya Dockebyggnaden få inrätta en Eld- och Luft-machine til watnets utpumpning af Wiken, får jag härmed ödmiukast upgifwa mina tankar. Den Eld- och Luft-machine, som afledne Herr Majoren och Rid­ daren Fellers, först uti 2:ne Modeller och sedan uti stort til K. Majt. och Kronans stora bekostnad förfärdigat, hade icke lyckerligare 63 Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet 64 framgång til watnets utpumpning av Wiken, än at Herr öfwer Di­ recteuren och Riddaren Thunberg måtte inrätta ett pumpwärk, som ännu nytjas och som kostar Cronan ganska litet emot det förra och giör en förträfferlig nytta. I anseende til detta, med flera andre försöker, som ej så lyckerligen inträffar med dess stora projector til watenpumpning, kan jag icke tilstyrcka widare försöker med någon Eld- och Luftmachine här vid Nya Dockebyggnaden. Men skulle det pröfwas nödigt och tilåtas, at inrätta en Eld- och Luftmachine här wid werket, så vore det säk­ rast och mindre kostnad, om Herr öwer Direkteuren och Riddaren Thunberg wille, efter sitt mogna wett, inrätta en dylik machin, då herr Lieutnant Mechanus Magnus Cosswa kunde det efter Herr öfwer Directeurens och Riddarens ordination wärkställa, hälst Herr Lieut­ nanten förut wid Eld- och Luftmachiners förfärdigande warit nyt- tiad.» Slutligen vill jag återge ett brev, skrivet till riksrådet Falkengréen av löjtnant Cosswa den 2 mars 1780. Trots den underdåniga tonen är brevet djärvt frispråkigt, om man betänker, att det är adresserat till den överhetsperson, som ett riksråd var. Cosswa, som anser sig orättvist behandlad i förhållande till Norberg, skriver: »Med ödmiu­ kaste anhållan Eders Excellence ej onådigt uptar detta mitt bref och ansökning, som är at Ers Excellence är så nådig och hos Kongl. Majt så föreslår mig at iag får Captens fullmagt lika med lieutnant Nor­ berg, som nu lär blifvit Capitain; har iag ej många tienste år, så har iag ej med förr bekanta försöker byggt bort en hop pengar för kro­ nan. Det iag kan säga om Capten Norberg, ty alla dess försöker haf­ wa misslyckats. Det Pumpwärk som här vid Bränneriet enl. Contrakt skulle år 1777 wid wite wara färdigt blef år 1778 så illa byggt 2ne gånger, at det af Besiktningsmännen Casserades och ändtligen färdigt för 3die gången år 1779 men så tungt, at det ej kunde nyttias, hwar- på iag anmodad af arrendatorerna på 7 wicker förleden höst byggde ett pumpwärk, hwilket är det bäst byggda i Riket och lärer äfwen hädanefter blifwa model, det lefwererar tillräckeligt watten til hela Bränneriet. Sanningen häraf ses af herr Baron Amiralen och Lands- höfdingen Rajalins bref til Bränneri Direktion af den 19 Nov. 1779. Emedlertid fick Capten Norberg en ansenlig Penning för sin byggnad utan att kronan nyttjad samma. Lika så olyckelig har capten Nor­ berg warit wid Calmare Regale Bränneri Pumpwärks byggnad. Jag wågar äfwen påstå, at iag bättre än Capten Norberg gådt herr öfwer Ångmaskinerna i Karlskrona på 1 700-talet Directeuren och Riddaren Thunberg till handa och bättre än Nor­ berg förstår wärkställa Eders Excellence och Herr öfwerdirecteurens Plan och befallningar, hwarför iag aldra ödmiukast anhåller Eders Excellence som min nådiga och höga förman hielper mig til Capitain lika med Norberg. Som Capitain Norberg äfwen ämnat widare hos Kongl. Majt anhålla at här wid Nya Dockan få bygga en Eld- och Luftmachine ber iag äfwen aldra ödmiukast om Någon sådan Bygg­ nad bewiljas at iag samma får fullborda under herr öfwer Direc­ teuren och Riddaren Thunberg, hwilken har den bästa och simplaste idée om Eld- och Luft-Machine at förvandla den konstiga regeringen som wid deras byggnad är största hinder och wid dess bruk wärst at widmagthålla hwilken Eld- och Luft-Machine skulle passa här wid Nya Dockan och Brunn på Stora Skiljemuren, som efter Ers Excel­ lences befallning förledit år blef påbegynt. Som iag wid Maior Fellers Eld- och Luft-Machiner war honom behielpelig ifrån börian har iag nog kundskap om Desse Machiner och önskar för rikets nytta en så­ dan af herr Öfwer-Directeuren och Riddaren Thunberg blefwe exe- qwerad. Den är wida skild från Fellers försök som här ej är aplica- belt, men den är lika med de i Ängland och flerestädes brukelige men med förbättrad Regering. I Eders Excellences Nådiga grace Recom- menderar iag mig som med diupaste wördnad har äran framhärda Eder Excellences aldra ödmiukaste tienare Magnus Cosswa” Ja, detta var de sista spåren efter Johan Fellers stora arbete med inrättande av eld- och luftmaskiner för länspumpning i Karlskrona. Det skulle sedan dröja till år 1822, innan någon verkligt användbar ångmaskindriven pump tillkom vid dockebyggnaden. Denna maskin var desto mera seglivad, eftersom den till full belåtenhet arbetade i över ett sekel för att slutligen ersättas av en eldriven pump. 65  PEDRO NISSER, 1799-1878 Svensk guldletare, uppfinnare och utställningsarrangör i Sydamerika och Australien OlofH. Selling Om Pedro Nissers liv och verk har Professor Olof H. Selling systematiskt samlat ett omfattande material, som ligger till grund för efterföljande levnadsskildring. Pedro Nisse r, 179 9—1 8 7 8 r edro Nisser, den svensk-colombianske bergsmannen, guldletaren och mångfrestaren, som medaljerades av ryske tsaren och senare länge sökte sin lycka i Australien, initiativtagaren till den första svens­ ka industriutställningen i Sydamerika, levde i 50 år utanför Sveriges gränser och dog i fjärran land men är långt ifrån bortglömd här hem­ ma. Särskilt under det senaste kvartsseklet har han oupphörligt fångat eftervärldens intresse. Med ord som Ciceros »oleam et operam per- didi» — min olja och min möda har jag förspillt — kunde han väl anklaga sig, när ålder och felslagna förhoppningar tyngde. Av livets växlingar prövade han i rikt mått de bittra. Ingen efterlämnade han som inträngande skildrade det som varit, hans projekt och arbeten, hans oro, sorger och glädjeämnen. Hans papper skingrades, och bara delar finns numer kvar för den som vill söka ett säkert omdöme. Åsikterna om hans gärning ha också växlat. »En av Sydamerikas märkligaste svenskar», så summerade minister Axel Paullin sin, i boken »Svenska öden i Sydamerika» (1951). Greve Adolf Eugéne von Rosen, »de svenska järnvägarnas fader», som sett vindarna väx­ la även över sin väg, var mer återhållsam, då han efter Nissers död i ett brev till S. A. Hedlund återkallade sina intryck: »en ganska in­ telligent och intressant man, ehuru något excentrisk», heter det hos honom (2/11 1878). S. A. Hedlund själv, den kände liberalen och publicisten, som också på ett vänligt förstående sätt umgicks med Nis­ ser under senare år, var förvissad om att en skildring av hans liv »skulle erbjuda många ting av intresse» (ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 8/11 1873) och kallade honom senare »denne ganska märkvärdige gamle man» (ibid. 18/7 1878). Redan 1844 hade den briljanta pennan Magnus Jacob Crusenstolpe i fjärde delen av sin »Portefeuille», såvitt man kan förstå, ansett honom vara en av de colombiafarare, som var »ganska aktningsvärda för sina talanger» och »vilkas arbeten blifva troligen en gång kända». Svensk-norska utrikesdepartementet, slutligen, tvekade att kalla honom »ce com- patriote distingué», när man på hösten 1878 skulle tacka konsul Hit- chins på Jamaica, som underlättat hans sista tid. Där strök man »dis­ tingué» i konceptet men lät det ändå till sist stå kvar. Utan intresse blev Pedro Nissers levnadsdata aldrig för samtiden, och eftervärlden har inte ändrat synsätt, låt vara att uppmärksamheten länge i stort 68 sett legat nere. Den första svenska bok, som närmare sysselsatt sig med hans liv, är veterligen P. G. Bergs anonymt utgivna »Svenska minnen på ut­ ländska orter» (Stockholm 1874, s. 85—87). Den följer tämligen or­ dagrant S. A. Hedlunds också anonyma ledare i GHT den 8 novem­ ber året innan, som i sin tur går tillbaka på Pedro Nissers för Hed­ lund iordningställda självbiografiska anteckningar av den 23 oktober s.å., nu i Göteborgs Stadsbibliotek. Nekrologer i svensk press följde några år senare (GHT 18/7 1878, Nya Dagl. Alleh. s.d., etc.). S. A. Hedlund ställde i utsikt att återkomma till ämnet, men det dröjde till den 19 januari 1895, då han i GHT ägnade Nisser en artikel i serien »Ur minnet». Bortsett från några sporadiska och inte alltför exakta notiser i Linnströms boklexikon (1884) och Leijonhufvuds släktbok (1906) tycks minnet annars ha fått förblekna i bortåt femtio år. Några notiser kom 1924 i Elsbeth Funchs bok »Jag minns ett land . . .», i föreliggande fall en romantisk utbyggnad kring en kärna av sanning. I Vecko-Journalen 1926, nr 8, kom Gustaf Bolinder in på ämnet i en populärartikel, som mest bygger på litteratören Lunds ar­ tikel om Nissers fru i Svenska Familj-Journalen 1874. Kompilato- risk och rent populär är också den av signaturen L-m författade ar­ tikel, som den 14 augusti 1928 trycktes i Stockholms-Tidningens sön­ dagsbilaga med rubriken »En kvinnlig karolin» och som skildrade Nisser och hans hustru, den modiga donna Marucha. I sina sydame- rikaforskningar tangerade Erland Nordenskiöld Nissers liv, först i ett radioföredrag den 2 februari 1931 och samma år i en avhandling »Origin of the Indian Civilizations in South America» (tr. i hans Comparative ethnographical studies 9), dock utan att göra någon mer inträngande värdering eller utredning. Hans betydelse för Nis­ sers biografi var egentligen, att han stimulerade dennes släkting Rosa Nisser-Andersson till de första närmare undersökningarna i ämnet, åtta år senare framlagda i den charmerande boken »Guld och gröna skogar» (Stockholm 1939), med intressanta nyheter även ur teknik- historisk synpunkt. Ämnet hade tidigare sysselsatt Carl Sahlin, såsom Tekniska Museets arkiv och Rosa Nissers förord visa. I »Guld och gröna skogar» är det dock påfallande, att Nisser snart upphör att fånga författarinnans intresse: det är den unge emigranten och egent­ ligen bara ett kort skede av hans liv som åskådliggörs, och därutöver ges några glimtar av den åldrande mannen, allt vänligt och generöst och mestadels också riktigt i de speciella avsnitt som skildras. Skug- 69 Pedro Nisser, 1 79 9—1 87 8 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 gorna i levnadsloppet är likväl bara antydda och knappast det, och trots den aktningsvärda materialsamling som gjordes, förblev stora delar av hans biografi okända. Rosa Nisser hade annan målsättning: familjen von Greiff intog skildringens centrum, och hon var inte, som hon trodde, den första som klarlade colombiaäventyrets bak­ grund. Där var Crusenstolpe (1844), Hedlund (1873) och Berg (1874) föregångare. Likväl har hennes bok förblivit huvudkällan om don Pedros liv. I Svenska Män och Kvinnor (5, s. 462; 1949) lämnade senare S. O. Swärd en koncis översikt av de väsentliga biografiska data som då var kända, och samma år hade han i sin avhandling, det stora de­ battinlägget »Latinamerika i svensk politik under 1810- och 20-ta- len» på några punkter kompletterat också den nisserska biografin. I M. Mörners skildring av »Svensk-colombianska förbindelser före skeppshandeln (1820—1825)» (Forum Navale, 8, 1947) är inte Nis­ ser men väl expeditionen nämnd. Axel Paullins bok (1951) är inled­ ningsvis nämnd. Huvudsakligen bygger den på Rosa Nisser och på Svenska Familj-Journalens artikel 1874, förut nämnd, ävensom på en artikel om Nissers största framgång, utställningen i Bogotå, i Ny Il­ lustrerad Tidning 1875, varom mera nedan. Paullins bidrag, presen­ terat på spanska i artikeln »Suecos en Colombia» i Boletim de Histo­ ria y Antigvedades 39 (Bogotå 1952), är flyhänt och underhållande men även där är skuggorna, det realistiska greppet, inte aktuella. Martin Rogbergs omnämnande av Nisser i »Kring ett experiment i tropiskt storlantbruk», tryckt 1953 i tredje delen av A. Boethius & Å. Olauson (red.), »Vår svenska stam på utländsk mark», bygger, liksom Rogbergs »Svenskar i Latinamerika. Pionjäröden och nutida insatser» (1954), på Rosa Nisser och på Paullin. Phanor Eders »Notas bibliograficas sobre viajeros suecos en Colombia» (Bol.Hist. Ant., 41, 1954) presenterar kända svenska data om Nisser för spansk publik. Samma gäller det som sägs om Nisser i G. Giraldo Jaramillos värde­ fulla översikt »Colombia y Suecia» (Madrid 1960), varöver S. H. Wasséns artikel med samma titel (Bol. Hist. Ant., 47, 1960) är en — i fråga om Nisser refererande — recension, ursprungligen i Göteborgs- Posten den 23 april 1960. Förut opublicerade data, främst ur Nissers tidigare inte utnyttjade korrespondens med S. A. Hedlund (i Göteborgs Stadsbibliotek) och även personliga meddelanden av dr Heriberto Zapata Cuencar i Me­ 70 dellin, förutom litteraturen i ämnet, låg till grund för ett föredrag (om Nisser och hans fru), som jag den 21 juni och 24 augusti 1959 höll i Sveriges radio som preliminär till föreliggande studie. Nissers korrespondens med Hedlund jämte ett annat dokument, som jag ne­ dan återkommer till, har i vetenskapligt sammanhang först utnytt­ jats av M. Mörner i en uppsats om »C. A. Gosselmans resor i Syd­ amerika 1836—1838 som svensk regeringsagent» (Hist. Tidskr. [2] 24, 1961). Samma korrespondens har även använts av S. H. Wassén i två tidningsartiklar, huvudsakligen byggda på Nordenskiöld, Rosa Nisser och Paullin: »Pedro Nisser — en av deltagarna i svenska guld­ expeditionen till Colombia på 1820-talet» och »Pedro Nisser och Colombias Jeanne d’Arc» (Göteborgs-Posten den 31 okt. resp. 2 nov. 1961). De återger med vissa modifikationer ett föredrag på Travel- lers Club i Göteborg den 31 oktober s.å., översatt i föredraget »Pedro Nisser — un ingeniero sueco en Colombia en el siglo XIX», i La So- ciedad Sueco-Hispano-Americana i Göteborg den 2 mars 1962. De sista 25 åren har sålunda medfört en uppsjö av bidrag, som dock mest röjer intresset för det exotiska, på avstånd pittoreska lev­ nadsödet. Spridda data ha tillkommit men i stort sett har forskning­ en om Pedro Nisser stått stilla sedan »Guld och gröna skogar» utkom, och en på allsidiga undersökningar och närmare analys av person­ ligheten grundad levnadsskildring har alltjämt inte försökts. Då här ett steg i den riktningen tas, sker det i fullt medvetande om de luckor, som trots allt ännu kvarstå, särskilt beträffande åren på utländsk mark. Det vore väl om forskare i Colombia och Australien skulle stimuleras att söka vidare i de spår, som inte låter sig följas från min svenska observationspunkt, trots bistånd av personer som nämns efter texten och trots de australiensiska erfarenheter jag för 14 år sedan hade tillfälle att samla. I görligaste mån bygger jag på materialet i svenska offentliga och aktuella enskilda arkiv, på de samlingar av minnesföremål, som ställts till mitt förfogande, på mikrofilmat ut­ ländskt material och på den svenska och i svenska bibliotek befintliga litteratur av mycket skiftande art, som bidrar att belysa olika sidor av Pedro Nissers brokiga levnad. Tyngdpunkten har lagts vid tek­ nikern Pedro Nisser, hans utveckling och arbeten, och på människan, den rastlösa, oroliga, hela livet sökande, splittrade människan, som levde i skuggan av en orolig barndom och ett delvis oroligt påbrå och som bara delvis kom till rätta med de många svårigheter han mötte på sin väg. Trots allt det som hans aktivitet efterlämnat på olika om­ råden är det till slut människan Pedro Nisser och hans problem som 71 Pedro Nisser, 1 799—1 378 Pedro Nisser, 1799—1878 72 mest intresserar och i viss mån griper en sentida betraktare, när granskningen är över, mer än teknikern som i sitt liv speglade en in­ dustriell brytningstid, mer än geologen, mineralogen, handelspionjä- ren, konsuln, utställningskommissarien och resenären, och mer än guldletaren och författaren, den naturvetenskaplige samlaren och den självlärde läkaren sedd ur varje enskild vädjobanas aspekt. Den bibliografi, till vilken numren i texten hänvisar och som följer sist, har inte tillkommit som tidsfördriv men måste trots allt anses ofullständig. Om jag förstått Pedro Nissers natur rätt, har han skri­ vit mer. Likväl vidgar den kännedomen om hans skrivande mödor; så vitt bekant var antalet tidigare kända skrifter n (2, 6, 9, 10, 13, 19, 20, 26—28, 38). Bakgrund och uppväxtår (2799— 1816). Pedro Nissers påbrå uppvisar en fullständig provkarta på de in­ tressen, som dominerade hans liv: industri och handel, strävan efter främmande marknader och främmande handelsrepresentation, och vid sidan därav sjukvårdens huvudsakligen praktiska aspekter. Fa­ dern, Samuel Conradsson Nisser, var visserligen präst, modern, Sara Margareta Brunnmark, prästdotter, och på mormoderns linje fanns flera generationer präster bland förfäderna. Men det finns ingen an­ ledning att trycka på detta prästerliga påbrå. Väsentligt var uppen­ barligen arv och tradition från farfadern, som var brukspatron på Diö i Linnés hemsocken Stenbrohult och grosshandlare i Stockholm, och från dennes svärfar, brukspatronen och mångfrestaren Samuel Unéer, vars levnad jag nyligen skildrat i Svenska Linné-Sällskapets Årsskrift och med vars läggning Pedro Nisser hade många drag ge­ mensamma. Unéer tillhörde en hantverks- och industrisläkt, medan i släkten Nissers tidigare led inriktningen mot köpenskap varit fram­ trädande. Pedros farfar grosshandlaren hade en bror, som en stor del av sitt liv drev handel i Frankrike och Spanien, fick förord till konsulatet i Gette och Montpellier och som dog som handlande i det spanska Cartagena. En annan drogs till ädla metaller på annat sätt, nådde titeln svensk hovjuvelerare utan lön och sökte sin bärgning också till stor del utomlands, i Frankrike, Spanien, Italien, Ryssland och Tyskland. I närmast yngre generation hade Pedro en farbror som var kapten i Svenska Ostindiska Kompaniet och dog i Batavia (nuv. Djakarta) 1800 och en som — efter bl.a. medicinska studier — blev handlande i Stockholm. Andra släktingar blev också handlande och sjökaptener på fjärran hav. Farfarsfadern, som invandrade från Riga till Stockholm och antagligen var av tysk köpmanssläkt, blev rege- mentsfältskär liksom äldste sonen, och främst på dennes linje har släktens medicinska anlag på olika sätt givit sig till känna. Pedro Nisser föddes i London den 31 oktober 1799, ute i Stepney, i fastigheten 13 Princes Square invid dåvarande svenska kyrkan, där Emanuel Swedenborg vilade innan kyrkan i början av 1900-talet revs och platsen omdöptes till Swedenborg Square. Fadern var då legationspredikant och kyrkoherde i Ulrica Eleonora 40-hövdade svenska församling. Dagarna kring Pedros, andre sonens, födelse levde han i oro för sin framtid. I London hade han råkat ta sig an den i Sverige dödsdömde Jan Anders Jägerhorn, känd från högförrä­ deriet i Anjala, nu dessutom fransk-irländsk förbindelseofficer och svartlistad i England. På våren 1799 hade Jägerhorn häktats och satt nu i Towern och hade berättat om sitt samröre med Nisser, som där­ för plågades av tanken på ovilja från både svenska och engelska re­ geringen, känslig som han var. Tre dagar innan Pedro (»Petrus») föd­ des åstadkom han en PM till sitt försvar inför svenska utrikesled- ningen. Bara några dagar efter Jägerhorns arrestering hade familjen blivit uppskärrad av en annan händelse detta olyckliga krigets och polisbevakningens år: den nära vännen Gustaf Broling, teknikern, det blivande bergsrådet och chefen för Kungl. Myntet i Stockholm, hade blivit arresterad på order av hertigen av Portland och utvisad ur lan­ det (en episod som Broling synes ha bevarat så väl, att den ännu inte tycks ha nått hans levnadstecknare). Trots riskerna för onåd hade familjen tagit majorskan Jägerhorn till sig. Så kom det sig, att när Petrus Nisser den 18 november s.å. döptes i svenska kyrkan, bars han till dopet av »den estimabla och hygge­ liga fast olyckliga majorskan Jägerhorn» — orden är pastor Nissers i nyssnämnda PM — och en av faddrarna var Gustaf Broling med herr Gustaf Rothstein som stand in, eftersom Broling var i Sverige »fägnad öfver att väl hafva undsluppit alla slags kapare både till Lands och Sjöss». Dopet förrättades av morbrodern, dåvarande ma­ gister Gustaf Brunnmark, senare översättare av Berzelius> Animal Chemistry. Bland faddrarna, utöver de nyssnämnda, var Sveriges chargé d’affaires baron Jöran Silfverhjelm, två affärsmän och en kofferdikapten. Närvarande var också den londinensiske urfabrikö­ ren Niclas Lindh. Man kan tryggt säga, att även den skaran var re­ presentativ för Nissers miljö och blivande öden. Broling blev 17 år 73 Pedro Nisser, 1 799—1 87 8 Pedro Nisser, 1 799—1 87 8 74 senare Nissers styvfar. Också den yttre miljön var representativ: bortom den låga bebyggelsen kring svenska kyrkan reste sig mot ena horisonten vid Themsens strand en skog av master och segel från världens alla hav. Tiden i London blev kort. På hösten 1802 flyttade familjen, nu med tre söner — Peters äldre bror hade nyss dött — till Sverige, till Västra Vingåker i Sörmland, där fadern blivit kyrkoherde och där denne 1805 blev prost. Av den tänkta idyllen blev gradvis nya be­ kymmer, ny oro och slutligen tragik, som ändade i tumultariska sce­ ner på sockenstämman inför prostens idealistiska reformförslag och slutligen i att hans själsliga hälsa bröts av motgångarna. I februari 1811 blev prosten permanent tjänstledig. Den skugga, som det kas­ tade över den unge Peters tillvaro, har säkerligen satt sina spår i hans senare liv. Han sändes 1810 hemifrån till Strängnäs trivialskola, där han den 25 april skrevs in i första klassen. I januari 1812 flyttades han över till Gävle Elementarskola, den brändströmska föregångsskolan för ra­ tionell undervisning i främmande levande språk, i modersmålet och räknesätten, en internatskola, där en nära släkting till modern var lärare. I sällskap hade han sin bror William, den efter en officers- bana senare så framgångsrike affärsmannen, en av grundarna av Kop­ parfors AB. Kanske siktade man på en handelsutbildning. Skolgång­ en där bröts dock efter ett år av familjens genom faderns ohälsa för­ sämrade ekonomi. I oktober 1814 skildes prosten Nisser hädan i en ålder av 54 år, och behovet av utkomst för äldste sonen blev akut. I ett brev, som skildrar bekymren, bad modern ärkebiskop Lindblom, som åtta år tidigare gjort privatbesök i prästgården, att hjälpa honom till en plats som frikadett på Karlberg. Av någon anledning hade han vid denna tid, ovisst om av Napoleonkrigen eller av inkvarte­ ringarna i Gävle, blivit militärentusiast. När en vecka senare, den 23 november 1814, den blide excellensen på Säfstaholm, greve Gustaf Trolle-Bonde vände sig till Lindblom i samma ärende, visste han berätta, att »denne Sonen . . . med ett beskjedligt upförande förenar mycken liflighet och lust för undervisning» och att »hans hog endast är rigtadt åt det militaira yrket». Ansökan ingavs och man får hop­ pas att Hans Högvördighet — i vars ansikte, som Olle Holmberg säger, vänlighet kämpade med högdragenhet — ställde upp, men kon­ kurrensen om de tre platserna var stor och Petter, med medelgoda kunskaper och utan bevis om fattigdom utan tvärtom »bevisligen ej utfattig» kom inte med på listan. Kungl. Maj:ts resolution den 6 juni 1815 gjorde en ända på hans militära aspirationer, som inte kom igen förrän under inbördeskrigen i Colombia. Efter konfirmations­ undervisning avslutad den 30 juli s.å., obekant var, beslöt han på förslag av en nära anförvant att gå till sjöss. Yrket, med represen­ tanter i släkten, ansågs säkrare än den läkarpraktik, som föresvävade sjömannen själv. Med introduktionsbrev for han till en grosshand­ lare i Gävle, antagligen Daniel Elfstrand, och fick plats på ett fartyg som denne hade halvpart i, fregattskeppet Freden, 135 svåra läster, kapten Eric Gustaf Timén. Den lastade just järn och bräder till Eng­ land, fick pass den 4 september, och samma dag inskrevs »Ynglingen Pehr Nisser Jönköping» i Sjömanshuset i Gävle. Associationen med Jönköping är outredd; i varje fall har han inte praktiserat på rege­ mentet där. Själv uppgav han 58 år senare att han blev jungman, men enligt sjömanshusets journal var han kajutvakt, en bodtomte som höll till på däck och hade fartygets lägsta lön av 5 rdr i måna­ den. Det gjorde 48: 32, när han väl var åter. I Wecko-Tidning Från Gefle den 23 september antecknas Freden som utgående. Det var inte det fregattskepp Freden av Gävle, som avbildas i O. Hasslöfs bok om Brodin-företagen, »En släkt och dess skepp» (Statens Sjö- hist. Mus. Handl. 2, 1961) och f.ö. inte det med samma namn, som där behandlas i texten — lästetalen skiljer dem alla. Det här aktuella skeppet Freden förde 2 signalkanoner. Till skydd mot nordafrikanska kapare hade man bara Kommerskollegii pass. Resan blev en erfarenhet, som för gott betog Nisser även de mari­ tima aspirationerna. Så skildrar han sina vedermödor: »Det var i medlet af Novf 1815 då resan företogs; så väl Östersjön som Nordsjön voro utan uppehåll stormiga. Den fortfarande nordliga stormen nödgade kaptenen, efter en lång kryssning, att vända kosan till Medelhafvet. I Decf ankrades vid Gibral­ tar; kort derefter upstod den ostliga stormen (levanten) med all sin våldsamhet; flere fartyg kastades mot kusten, mer och mindre skadade, Freden undslapp. Efter skedd lossning, fortsattes till Alicant, der saltlast intogs. Påföljande feb? var man i Biscaya bugten, utsatt för den häftigaste storm; man kryssade mot Englands kust; en störtsjö nedslog (kort efter dagbrytningen) med sådan våldsamhet, att skeppet sänktes under de brusande vågorna; den på fördäck fastgjorda barkassen jemte i den varande 2^ mindre båtar, kastades öfverbord, kabyssen delade samma öde — taljrepsborden spräcktes . . . en sådan störtsjö till — och Freden hade slutat sin tillvaro! Stormen saktade sig mot ef.mid. — och kursen blef mot Isle of Wight, då efter några dagars segling, man ank­ rade vid Cows, der skeppet kom under reparation och nya båtar förskaffades. Vid slutet af April företogs återresan till Riga — der saltet förbyttes mot säd, med hvilken Freden återvände till Gefle vid början af Juli. Återkommen till slägten i Dalarne [= mormo­ dern och morbrodern i Husby sn], meddelades den föga angenäma »lärspån till sjös», jemte beslutet att ej söka utkomst i den rigtningen.» 75 Pedro Nisser, 1799—1878 Pedro Nisser, 1799—1 878 76 Hos Broling och Owen (1816—20). Under hans bortvaro hade emellertid modern gift om sig med fa­ miljens vän sen londonåren, den 50-årige gustavianen bergsrådet Gus­ taf Broling. Det blev en vändpunkt i Nissers liv. Han fördes in i en framstående teknisk miljö och fick teknisk utbildning både genom styvfaderns enskilda undervisning och genom praktik på såväl Bro- lings laboratorium och gjutstålsfabrik som Samuel Owens gjuteri och mekaniska verkstad på Kungsholmen. Nisser är antecknad som in­ flyttad till Stockholm den 5 april 1817 men uteslutet är inte att flytt­ ningen likväl kan ha ägt rum redan på hösten 1816. Hans bostad blev föräldrahemmet, Kungl. Myntet, nuvarande Kanslihuset. Hos Broling umgicks en teknisk-vetenskaplig elit, bl.a. Berzelius, som Nisser träffade utan att dock, såsom senare skett, kunna kallas dennes lärjunge: »Prof. Berzelius öfvervar åtskilliga experimenter och undersökningar af jern och stål, jemte formning och gjutning af mindre piecer af nämnde metall, hvilka utfördes i min styffars laboratorium och gjutstålsfabrik, der jag biträdde, och derigenom hade jag lyckan att vara något känd af vår store Berzelius.» Det var inledningen till en kontakt, som skänkte Nisser mycken tillfredsställelse och som ännu 60 år senare gav en nimbus åt hans tidiga förehavanden. Än viktigare var vid denna tidpunkt den owens- ka. Broling och Owen samarbetade på flera områden, och just denna höst var projektet att introducera ångbåtar i Sverige aktuellt. Owen experimenterade och Broling understödde projektet med ett 52-sidigt »Bref om Ång-Båtar», som är daterat Stockholm den 14 december 18ié och som trycktes samma år. I det berättar han om dessa ny­ modigheter, som Nisser upplevt på intimaste nivå, bl.a. följande: ».. . 2:ne väl byggda, härtill ämnade större fartyg, ligga tillreds i Hr Owens hamn, och vänta att af Konstnären få fötter under sig; Det ena tillhörigt H. K. Höghet Kron-Prinsen [20-hästars ångskonaren »Experiment»]; Det andra är Hr Owens egit [6'-hästars »Ångmachins-Fartyget» senare kallat »Amphitrite»].» Owens gjuteri och verkstad, på vilka denne fått privilegium 1809, fem år efter sin första mission i Sverige att montera ångmaskiner, låg i en av det nuvarande Kungl. Myntets byggnader i hörnet av då­ varande Glasbruksgatan och Hantverkar- eller Storgatan, och 1817 hade de mekaniska arbetenas tillverkningsvärde stigit till 108 000 rdr bco. Bredvid dundrade Edelcrantz’ Eldkvarn med sin 100 hästars ångmaskin och ovanför låg Kungsholms kyrka med sin oplanterade kyrkogård och väderkvarnar på bergen. Hos Owen stannade Nisser enligt egen uppgift fyra år, fram till den i oktober 1820. Åtminstone en del av den tiden har han varit anställd som en av Owens två bokhållare och följaktligen varit dag­ ligt vittne till Owens spontana experimentlust, som ibland tog sig uttryck i kritskisser på dörrar och kontorsgolv. Som bokhållare är han antecknad, när Owens personal den 2 dec. 1817 på e.m. var kal­ lad till husförhör hos med. dr Carl Gustaf Osbeck i en grannfastig- het, men det var bara en episod, ty andra år har andra namn. Ute hos Owen lyckades Nisser vid sidan av sitt tekniska kunskapande och sin tjänst trots allt — även Broling var emot en sådan framtid — tillfredsställa sitt medicinska intresse. Han träffade där kemiad­ junkten vid Karolinska Institutet Nils Gabriel Sefström, som var Owens personalläkare och gjorde nästan dagliga besök, allt enligt Nissers anteckningar, och Nisser följde honom och ryckte in vid till­ fälle, hur ofta är inte klart; hans egna versioner vacklar mellan »stundom» och »ofta». Det var mycket som hände hos Owen, där han framför allt, som han 1833—34 skrev till Jernkontoret, någorlunda lärde känna »jern och stålsorters olika användbarhet». Exploateringen av ångkraften satte också djupa spår i hans sinne: när han femtio år efter tiden hos Owen och efter ett tredjedels sekels bortvaro återsåg fädernes­ landet, var det »Sveriges stora framsteg medelst ångkraften» som främst slog honom. 1816 var det, som nämnt, närmast frågan om en funktionsduglig ångbåt. Samma sommar hade Owen monterat en maskin och en ofullkomlig propeller i en roslagsskuta men misslyc­ kats. Pedro Nisser tar väl fel på årtalet, då han 1847 skriver till Adolf Eugéne von Rosen; någon nyhet innebär anteckningen inte: ». . . jag erinrar mig alltså: att Br. Patr. Owen år 1818 gjorde ett försök: att medelst fyra skefva vingar, placerade akter om fartyget, sätta detsamma i rörelse; detta miss­ lyckades, som man sedermera fått upplyst: emedan de fyra vingarne endast utgjorde stympade delar af en skruf —, hvilken i sin helhet begagnad, för omkr. 5 år sedan först i England, satte farkosten i rörelse, med en effect, fullkomligt motsvarande all förväntan. Herr Owen gjorde altså första steget till användandet af den s.k. propellen.» Owen lyckades bättre med maskinen från The Witch i ett annat skrov och med skovelhjul. Kanske var Nisser med, när den 3 decem­ ber 1816, såsom Broling berättar i sitt »Bref», en provtur gjordes med två 9-fots hjul som hade sex armar och en skovel (3 ftX 14 tum) pr arm. Det blev 12 960 alnar i timmen, och 1 famn granved gick åt för en resa till Arboga. Med det fartyget skulle Nisser få åtskilligt att göra. Själv säger han i sina självbiografiska anteckningar 1877: 77 Pedro Nisser, 1799—1 878 Pedro Nisser7 1799—1878 »Då Ångbåten Amphitrite började sina tourer på Mälaren 1817 feck N[isser] föl­ 78 jande året uppdrag att föra densamma.» Han har dock tagit fel om namnet. Fartyget minde inte om sjö­ gudens dotter förrän i en annons den 7 juni 1821, dessförinnan näm­ ner Owen det bara som »mitt Ångmachins-Fartyg». Det blev färdigt 1817 men första turen i reguljär trafik gjordes den 2 augusti 1818 på traden Stockholm—Drottningholm. I Owens första annons (i Stockholms Dagligt Allehanda den 29 juli s.å.) får man ett begrepp om arten av den befattning Nisser kan ha haft med fartyget; tyvärr vet man inte mer om hans egen roll än det han själv ovan relaterat: »Mitt Ångmachins-Fartyg får med pålitligt Manskap som sköter det, tills widare begagnas alla dagar af slutne Sällskaper till resor i Mälaren, mot 25 Rd. Banko om dagen, men begagnas det hela dygnet ökas priset med 50 procent. Alla Söndagar äro undantagne och kommer då Ång-Fartyget att från Riddarholmen afgå twenne gånger till Drottningholm, första resan kl. 6 om morgonen och andra resan kl. 10 förmiddagen, härför betalas för första Salongen 32 sk. Banko samt för andra Salongen 24 sk. person, och kan uti dess twenne Salonger rymmas 40 personer; och som jag härmed endast önskar tillfredsställa den resp. Allmenheten, hoppas jag att de som begagna sig häraf, rättar sig efter hwad mitt ombud under färden dem tillsäger. Då Ång-Fartyget åstundas för slutne Sällskaper, tillsäges derom dagen förut på mitt Kontor. Stockholm den 27 JulH l818' Sami. Owen.. Den 21 augusti ändrades första söndagsturen till V2 7 och fr.o.m. den 26 skulle man också gå kl. 3 ons- och lördagar, men annars kör­ des för slutna sällskap och fartyget hade fått tält över hela däcket. Sensation väckte hon över allt, inte minst vid marknadsfärderna till Västerås och Uppsala den 19 resp. 30 september. Amphitrite var 65 fot lång och 20 fot bred och tog upp till 182 passagerare i sakta mak över fjärdarna — maskinen var som sagt på bara 6 hästar. På färden till Västerås föll ett vedträ ner mellan sidan och svänghjulet, och sjögudens dotter storknade. Gräs och mud- der i ångmaskinsvattnet vållade också svårigheter, innan man lärde sig att sila. Året därpå började drottningholmsresorna den 8 maj, sön­ dagar två resor, onsdagar en, och dessemellan liksom förut resor av slutna sällskap. I oktober förde hon passagerare till och från Söder­ tälje kanals öppnande, stötte på grund i Linasundet och kom loss genom rodd, krängde sen i halv storm på Björkfjärden så att ena skovelhjulet svängde i luften. Nisser hade lämnat Owens krets, när hon 1821 hade nya svårigheter och två gånger gick på grund i leden Stockholm—Uppsala och stockholmarna förskräcktes av uppjagade rykten om ett allvarligt haveri. 1822, då ångbåtsbyggandet i Sverige redan tagit fart och Stockholm i två år haft ångbåtstrafik med både Norrköping och Uppsala, låg Amphitrite upplagd hos Owen och tycks inte mer ha använts. Maskineriet togs ut, och skrovet skall till sist ha sjunkit utanför verkstaden och inkorporerats med den mark, som där genom utfyllning kom till stånd, bortglömt och förbigånget av nya ångbåtssensationer. En sådan kom hösten 1819 till Stockholms ström från USA: den fregattacklade ångaren Savannah, 100 fot lång och med 43 hästars maskin, och Nisser har med säkerhet sällat sig till åskådarna. Snabbt gick också dess rykte förbi. I sina »Bref från en vandrande sjöman» (1839) berättar Gosselman om återseendet i New York 1838: ». . . icke mera lik en ångbåt, än hvarje annat skepp med ett par små lösa vattenhjul på sidorne att intaga sjön, och med en liten nätt ångmachin, med hvilken man i vackert väder och lugnt vatten kunde hjelpa sig fram . . . Landsorts lotsar . . . blefvo så upp­ skrämde af detta första spökskepp, att de knappt vågade sig ombord . . .» Från tiden hos Owen må ytterligare nämnas, att Nisser bevittnat två i Jernkontorets Annaler 1820 tryckta avskrifter av handlingar rörande Owens verksamhet: Kungl. Maj:ts resolution på dennes an­ sökning att i 30 år få tillverka och begagna »Vagnar och Slädar, som sättas i rörelse med Ång-Machiner», daterad den 2 februari 1819, och ett privilegium för Owen av 1816 att med ångmaskin driva mud- derpråmar och vanliga åkdon. Då — 1820 — var mudderpråmar under arbete för »strömrensningarne i Norrland», en ångvagn hade redan i 1V2 år varit halvfärdig, 3 ångmaskiner hade fullbordats (var­ av en på 36 hästar till Rio de Janeiro) och 7 var under arbete. Finspång (1820—24). Den 1 oktober 1820 anställdes Nisser som bokhållare på Finspångs bruk med en årslön av 200 rdr rgds och 2 lispund ljus in natura till ett värde av 15 rdr. I de självbiografiska anteckningarna säger han, att han förestod verkstäderna där, att han hade att göra med gjutningen av en del av järnportarna för Göta kanals slussar och att han då vann »den kinkiga grefve B. v. Plåtens bifall». Detta förståndarskap måtte ha varit både informellt och tillfälligt, ty under hela Nissers tid är som mechanicus vid Finspång antecknad Flenric Holtz. Där­ emot är relationen om slussportarna säkerligen riktig; han nämner dem även i ett memorial till Jernkontoret 1833—34. Götakanalbola- get fick sådana från Finspång och Stavsjö och från England fram till 1822, då brister i leveranser och i leveranskapacitet föranledde bo- 79 Pedro Nisser, 1 79 9—1 87 8 Pedro Nisser, 1799—1878 80 Carl von Hauswolff (1791 — 1843) hade 1819 efter diverse be- laget att anlägga ett eget gjuteri, Motala verkstad, vars vattenhjul gjordes vid Finspång på Nissers tid, under ingenjör Frasers ledning. Fios Owen hade Nisser börjat göra ritningar till mekaniska kon­ struktioner, ovisst av vad art; de fortsattes nu hela tiden och nämns i ett brev från Colombia 1825. Det viktigaste från de fyra åren på Finspång tycks dock vara påbyggnaden av erfarenheterna från Owen: han blev nu »noga bekant med större tackjerns piecers gjut­ ning», och det kom till pass, när han 1833 sökte Jernkontorets gehör i en exportfråga. Men uppenbart är, såsom Swärd (1949) först på­ pekat, att Nisser inte kan kallas ingenjör eller mekaniker vid Fin­ spång. Ffans mekaniska färdigheter var av praktisk art, liksom den medicinska färdighet han även här utövade, då han vid sidan om skaffade sig läkarpraktik, »under ett års tid ..., då Bruksläkare ej var tillsatt». Det dubbla arvet från fältskären och från brukspatronen gick inte ur men sökte alltjämt sin form. Colombia (1824—1832). Sverige var som framtidsland tvivel underkastat för en framåt­ strävande ung man på 1820-talet. När Nisser därför i slutet av 1824 mötte det stora äventyret i form av ett anbud om anställning i Co­ lombia, guldlandet, har valet sannolikt inte varit svårt. Väl gällde väl också om honom Ernst Moritz Arndts ord om tyskars villighet att för sin utkomst resa vart som helst i världen. Släkten Nisser kände sig länge som tysk och medlemmar av den hade tillhört Tyska församlingen i Stockholm; yngsta brodern, sedermera krigsrådet Sa­ muel Nisser, hade gått i Tyska Lyceet och tillhörde Tyska försam­ lingen till inemot sin död 1883. Man får intrycket att Nisser till en del av sitt temperament var tysk mer än sina samtida fränder. Men han hade också påbrå från företagsamma män av annan stam, och framför allt var han ung och hade, som tidigare nämnt, en orolig läggning. Carl Ulric von Ffauswolff hette mannen, som vände hans liv, och Rosa Nissers skildring av hur det gick till kan kompletteras med Hauswolffs egen i M. J. Crusenstolpes »Portefeuille» (1844) och Nissers självbiografiska anteckningar 1873 och 1877, de förra delvis återgivna i Bergs inledningsvis nämnda bok från 1874, ävensom med en av forskningen till synes obeaktad skrivelse av von Ffauswolff till utrikesstatsministern 1840 (RA). kymmer lämnat sin tjänst som guvernementssekreterare i den svenska kolonin St. Barthelemy. I juni 1820—1823 reste han i Sydamerika och orienterade sig särskilt i den nya staten Colombias förhållanden. Bl.a. greps han av en stor tanke: att skapa sig en framtid genom guldutvinning. 1822 köpte han registros på land som skulle innehålla guld vid köpingen Remedios högt uppe i Antioquias bergstrakter. Men pengar saknades för exploateringen, och därför reste han 1823 till Europa över Nordamerika, sedan han dessutom i Bogotå (såsom han själv vidgått 1840, då saken inte längre var opportun att nämna), fått den ödesdigra idén till den s.k. skeppshandeln, en politisk skan­ dal, som kolliderade med den heliga och ryska alliansens principer och som några månader 1825 var huvudföremålet för den svenska utrikesledningens bekymmer.1 I Europa var lånekonjunkturerna gynnsamma. Närmast for han till England, där »a treacherous stock-jobbing», såsom Gosselman citerar, gick mot sin kulmen. Utlåningsräntan hade fallit till 3 °/o och intresset för Mexicos och Sydamerikas guld- och silvertillgångar var enormt. Hauswolff fick till finansiär chefen för det mäktiga hu­ set B. A. Goldsmith 6c Co. i London, vilken baron Stierneld, svenska sändebudet, sedermera utrikesstatsminister, några år tidigare kallat »den stora skurken Goldsmith som man måste handtera som en galen hund, slå ikull honom eller som bättre är förakta honom». Huset Goldsmith var vid denna tid djupt engagerat i Colombias finanser. Men det var i Sverige de främsta medarbetarna skulle anskaffas. I början av 1824 anlände Hauswolff dit. Rosa Nisser anger, att han fick kontakt med Nisser genom Berzelius. Swärd (1949) framkastar, att det kanske var genom Broling. Hos Paullin heter det att rekom­ mendationen kom från båda. I själva verket var det Nissers känning från tiden hos Owen, Nils Gabriel Sefström, nu professor och före­ ståndare för Bergsskolan i Falun, som först rekommenderade honom. I flera sammanhang har Nisser själv framhållit det, och av Haus­ wolffs skildring hos Crusenstolpe (1844) vet vi, att Hauswolff i bör­ jan av 1824 var i Falun, där han f.ö. träffade två andra huvudper­ soner i colombiaäventyrets förhistoria, grevarna Carl och Adolf Eu-* i 1 »Att han var den som fattade idéen till den s.k. skeppshandeln, då han befann sig i Bogotå, och uppgaf till HyKongl. Majl personligen klaven dertill, erkänner han .. . hans synpunkt var rent patriotisk, och han afsedde äfven Columbiska Regeringens för­ del; .. .» (C. U. v. Hauswolff t. A. Ihre 1840 15/10, RA). Jfr Mörner 1947, s. 66 och Swärd, a.a., s. 168— 169. 81 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 82 géne von Rosen. Sefström hade f.ö. redan 1820, tre år före den av Swärd anförda notisen i Jernkontorets Annaler, där uttalat sig för Sydamerika som lämplig kommande exportmarknad för svenskt järn. När Hauswolff kom till Stockholm understöddes rekommenda­ tionen, säger Nisser, av Berzelius, och säkert har Hauswolff hört sig för också hos Broling, som fick guldsand och malmprover från Re­ medios att analysera. Anbudet till Nisser har dock kommit först i slutet av 1824, det hävdar han själv (1877). Det är okänt om det varit i samband med något Hauswolffs besök på Finspång. I augusti s.å. hade Hauswolff inlett en pikant affär med utrikesstatsministern af Wetterstedt, som också var brukets ägare, om krigsmateriel till Colombia. Swärd har närmare utrett de ekonomiska detaljerna. Hauswolff kallar sig »Fin­ spångs blygsamme sångare» i ett brev till Wetterstedt samma höst. Otänkbart är t.v. inte, att han sonderat terrängen med Nisser på platsen. »Den som widt kring jorden far att nyfikenheten mätta, Vet en trollkraft Finspång har Gräns för alla resor sätta», hade prosten Nisser skaldat under ett uppehåll på Finspång 1808, men för sonen räckte inte trollkraften. Den 8 september 1824 regist­ rerar avräkningsboken för Finspång, att Nisser låtit göra två pack­ lårar i snickarverkstaden och i klensmedjan låtit laga diverse persed­ lar, och dagen efter rensas hans konto med en assignation på Tottie & Arfwedson i Stockholm (500 rdr) och 44 rdr 29 sk 9 rst kontant. Den 20 avförs han ur Risinge kyrkböcker för utflyttning till »Ame­ rika». I Stockholm hade Hauswolff då kommit långt med sina förbere­ delser. En reguljär handelsexpedition till Colombia, den första i sitt slag, skulle komma till stånd, och för den breda uppläggningen av den, inkl. chartrandet av ett eget fartyg, briggen »Christoval Colon», har Hauswolff gjort bröderna von Rosen ansvariga. »Det af mig föreslagna smidet efter Amerikanska modellerna beställdes af C. Ro­ sen, som var den aktifve hufvudmannen i alltsammans ... C. Rosen hade [på sommaren 1824] gått i föranstaltande om lasten: A. Rosen om fartyget», heter det när bakslaget var ett faktum, men i tolags- handlingarna står Hauswolff för en stor del av lasten, och i pressen uppträdde han som primus motor. Adolf von Rosen var det nybygg­ da fartygets ägare och redare, och fartygschef var sekundlöjtnant A. F. Palander. Redan den 15 augusti hade Christoval Colon passerat Dalarö på ingående från Karlskrona och låg nu vid Packhuset, vid Skeppsbron. Exporteffekterna hade börjat anlända från olika håll. Så t.ex. kom den 18 september en första laddning från Gripsholms Fabriker, Berzelius’ och Carl Palmstedts kemisk-tekniska företag. Fiandlingarna om denna och en senare leverans den 25 september finns i Tekniska Museets arkiv och är av intresse, då den, som Palm- stedt själv framhåller, var den första export av svenska kemisk-tek­ niska produkter, som veterligen avgått till annan världsdel, en krut­ sändning till Colombia några år tidigare inte medräknad. Gripsholm sände nu sammanlagt 20 lådor, 50 kaggar, 5 tunnor, .10 hel- och 10 halvankare, allt brunmålat, numrerat och försett med följande be­ teckningar: Turners Yellow [Mengel; 2 lådor om 12 krus/st., och 2 kaggar], White lead [Blyvitt, enl. Berzelii metod; 12 lådor om 12 krus./st. och 17 kaggar], Mineral green of Grips­ holm [Gripsholms mineralgrönt; 1 låda om 12 krus, och 11 kaggar], Common green [Äpplegrönt; do.], Mineral blue of Gripsholm [Gripsholms mineralblått; 1 låda om 9 krus], Scheeles green [Scheelesgrönt; 1 låda om 12 krus, och 7 kaggar], Common aqua fortis [Skedvatten; 1 låda om 20 stopsflaskor], Purified aquafortis [Kemiskt ren sal­ petersyra; 1 låda om 12 do.], Purified Muriatic Acid [Ren saltsyra; do.], Best Mostard [Senap; 3 lådor om 24 burkar/st.], Red Colour from Oxide of Iron [Rödfärg; 5 tun­ nor], Best Vineger [Vinättika; 10 hel- och 10 halvankare, s:a 150 gallons], samt (den 25/9) Common white soap [Tvål, 6 lådor] och Brown-red [Rödfärg, 2 kaggar]. Prov på somliga av dessa färger från Gripsholm samma år finns i Tekniska Museet ur Palmstedts samlingar (se vidare Daedalus 1951, 1953 och 1957). Låt oss, innan vi går vidare, kasta en blick på tolagsjournalen den 4 oktober 1824, som har en historisk roll i svensk sydamerikahandel och svensk industriexport (priskolumnen har omredigerats): Tottie & Arfwedson 2. 0. 0 Jernplåtar 0.10.10 Knipjern 0.10. 0 Bultjern 0. 7.10 Stål 20. 6. 8 gjutne järngrytor [från Finspång; jämte två följ. poster s:a 200 st.] öfv: 12 K^_ 3. 5.12d^.—Dito—af12 14. 2.ij.diL— Dito und 12 0.12.10 d2- Jernmortlar med Stötar [Rd sk] 13. 16 2. 14 2. — 2. 24 81. 14 13. 6 140 8 [Tullpliktigt] [Rd sk] Pedro Nisser, 1 799 —1 878 114. 26 83 Pedro Nisser, 1799—1 878 84 A. Broberg & CjL z. o.io Garfstål Grefve E. C. von Rosen 274. o. o Stångjern 53.10. 6 ./4 Spik 22.10. o Stål C. von Hauswolff 303. 8. o Stångjern 13.15. o Stål 89. 9.10 Jernspett 26. 4. 4. Diverse Jernsmide 1. o. o Svartsmide 56 Lådor inneh: 2775 st: Huggare 1 Låda inneh. 50 omgångar Hästskor 10 Fastager diverse smärre Manufactursmiden 3 Lådor med 30 st: Gevär 2. djL med Polheims lås 1. diL med Cophvernaglar av Jern 2. d£- diverse finsmiden 1. Låda med 68 Metall Crucifixer 1. d^ med Glasögon 20 Kaggar med 400 S Snus 22? Fastager Skuren Kork 10. Kistor med 600 Bout: Porter 3?? lådor hvitt [fönster]glas 10. d^ grönt 35 Tunnor d^ d^ 12 Fastager med 35 26/36 1 Bal Kläde 355 lådor Griffelplån 1. diL Grifflar 109. St: Slipstenar 131. Fastager med 1179 7/8 Kl^ Brännvin 7.10.0 Dref 250 St: Lärfts Buldan inneh. 30107 1/2 al: 100 Tunnor Tjära 25 lådor 8c kaggar div: Gripsh[olms]: Fabriquater 4. d^- Diverse Werktyg 11. d2_ med g[amla]. Böcker och Flyttsaker 1. diL med profver å ärter, Råg & Korn Zimmerman [Hauswolffs följeslagare] 1 Koppar Brännvinspanna med tillbehör 1 diL Distillerings diL 1. diL Kylfat 12. Mäsk kar [Rd sk] 930. 16 356. 37 150. — 1011. 16 91. 32 480. — 750. — 32- — 680. — 7°. — 60. — 110. — 28. — 22. — 28. — 82. — 65. — 36. — 36. — 60. — 350. — 250. — 625. — 130. — 8. — 72- — 190. — 58. - 2380. — 340. — 200. — 200. — 35- — 15- — 2. — 2. — 3 - — 7- — 1. 24 [Tullpliktigt] [Rd sk] 13. 24 1420. 5 1548. 7 12. St: små Metall 12. st. Distillerings Filtar 1. st. Häfwert tappar Kummin 1236. 16 4. st. g[amla]: Violiner 1. Guitarre 1. Kappsäck med kläder 1. Kista med div: klädespersedlar Diverse åkerbruks Redskap Plageman [do] 1. Koffert, 255 lådor m. g[amla]. gång och linne kläder 1. Res apotek C. von Hauswolff 10. Balar Lärfter inneh: 4800 al: 4. St: Dahl ur med tillbehör Till Skeppets Armering samt Tullfritt 25? St: Canoner Gevär Pistoler Sablar Skarpa Patroner Hand granater Kulor 20 » 20. » 20. » 8oo. » 50. » 100. » 2. Centner Krut" Med sig ombord hade Palander — utom superkargen sekundlöjt­ nant August Gosselman, den senare så kände reseskildraren — två av von Hauswolff för Colombia-företagen nyanställda medarbetare, ke­ misten Plageman och jordbruksexperten Martin Zimmerman, som båda blev kvar där ute: Plageman dödades av blixten i Popayan på försommaren 1828 och Zimmerman dog i staden Caloto i september 1840. Christoval Colon gick den 11 oktober till Sandhamn och därifrån den 13 till sjöss. Destinationen var Lagueira, Portocabello och Car­ tagena i Colombia. Den 2 5 passerade hon Helsingör. Sen hördes hon inte av förrän Börs-Tidningen den 2 december kunde meddela, att hon något stormskadad till segel och tågvirke måst söka hamn i Kri­ stiansand. I Stockholm väckte avfärden stort intresse och uppmärksammades, såsom Swärd (1949) funnit, i en apostille av ryske ministern Such- telen följande dag. Den 13 rapporterade Argus om både lasten och deltagarna, varvid Nisser uttryckligen anges vara elev av Broling och Owen, och Plageman av Berzelius. Stockholms-Börs-Tidning sällar sig dagen därefter till rapportörerna och ser, liksom de resande, framtiden i ljusa färger: 85 [Rd] [sk] 20. — 20. — 5- — 780. — 12. — [Tullpliktigt] [Rd] [sk] Pedro Nisser, 1799—1 878 PP 1 11 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 »Om resan går lyckligt och Herr von Hauswolff får bibehålla hälsan, kommer detta företag troligen at lägga grunden til et etablissement, som, efter all sannolikhet, ut­ sträckt efter omständigheterne, bör högst förmånligt komma at inverka på flere in­ hemska industriegrenar och ge anledning til företag på de ännu mera aflägsna hamnar- ne af den vidsträckta Sydamerikanske Continenten.» Det var meningen att von Hauswolff, hans fru och Nisser skulle embarkera i England. Den 13 reste de med hållskjuts till Göteborg. På kvällen blev man fördröjd i Mariefred och full av nyfikenhet gick Nisser igenom Gripsholms kemiska fabrik och kommenterade; året efter brann fabriken ned, dock inte blyvittverket, som flyttades till Kummelnäs: »Det af H: Proffessoren och Commend. Berzelius inventerade sättet at tillverka Bly- hvitt är visserligen något högst interessant, hela inventionen snillrik och i synnerhet ventilen för kolsyregasen mästerligt konstruerad — då man dertill lägger at Utlän­ ningen härvid ej delar förtjensten.» England (1824—2j). Paketbåten Prins Oscar förde de resande till Harwich, där man den 30 oktober ankrade efter åtta delvis stormiga dygn, som blev många fartygs undergång. Vid färden till London med den dagliga stagecoachen den 31, hans 2 5-årsdag, tog Nisser plats på kuskbocken och förundrades av gaslyktorna i dimman redan fyra miles utanför stadsområdet och av belysningen även i de flesta gränder på vägen till Blackfryars på New Bridge Street. Hösten blev ovanligt stormig och man spekulerade på sina håll över »planeternas conjunction». Christoval Colon kunde inte förrän den 14 januari löpa ut från Fleckerö. För von Hauswolffs och Nisser blev det utdragna uppehållet i England en tid av oro och förluster. I Stockholm hörde expeditionens öde till samtalsämnena, liksom den fortsatta sydamerikahaussen och de engelska planerna att exploatera Gällivare järnmalm genom ett »Svenskt Riks-Jern-Compagnie» som emellertid inte kom längre än till ett prospekt (Svenska Minerva 1838 6/2). Ännu rådde högkonjunkturen för engelska, franska och tyska finansiärer, och Hauswolff utvidgade sina planer; mer folk väntades från Sverige. I London blev Nisser året ut med undantag för en resa i november till Birmingham, där han köpte verktyg och annan utrustning för guldgruvorna. Försedd med rekommendationsbrev av B. A. Goldsmith och den i Cornwall inflytelserike gruvingenjören Thomas Taylor i London 86 reste han nyårsdagen 1826 i en bekväm vagn till Cornwall för att studera gruvbrytning och värva gruvarbetare till Colombia. I Fal- mouth blev han väl omhändertagen av svenske konsuln R. W. Fox och dennes associerade. Fox, som var sonson till kväkarnas grundare, underhöll ännu tio år senare vänskapliga relationer med Nisser. Her­ rarna Fox hade handelshus, var stora gruvintressenter och samlade mineral, och Nisser frodades. De i London påbörjade inköpen av snickeri- och smidesverktyg och gruvredskap ökades nu till samman­ lagt nära 400 pund, och han kom till övertygelsen att stampverk, s.k. Cornish milis, vore bäst för colombianska malmer. 1827 inrätta­ des den första under hans ledning i Valle de Osos-området i provin­ sen Antioquia i Colombia. Gomez Barrientos har (i El Montahes, 1, 1898) till synes orätt tillskrivit Carl von Greiff förtjänsten, och en lång rad författare med Degenhardt (Arch. f. Min. etc. 12, 1839) i spetsen har angivit att engelsmannen Tyrrell Moore skulle ha för­ tjänsten av deras införande i Antioquia: årtalet anges olika, 1830 och 1828. Dessa prioritetssynpunkter måste emellertid förfalla, ty allt tal om att stampkvarnar var okända i Colombia tills den s.k. molino antioqueho eller molino colombiano utvecklades ur the Cornish mill är oriktigt; alla är de dessutom troligen av centraleuropeiskt ur­ sprung, där grundtypen användes i början av 1500-talet (West i Louisiana State Univ. Stud., Soc. Sci. Ser., 2, 1952, s. 76). Randolph (Trans. Am. Inst. Min. Eng. 18, 1889) kommenterar, att den antio- quenska stampkvarnen på 80-talet var underlägsen den typ, som Ag- ricola avbildar i De Re Metallica 300 år tidigare. Den 18 januari 1825, då von Hauswolff ankom till Falmouth, hade Nisser också lyckats värva fem gruvarbetare, och nu skrevs kontrakt på 18 månader från avresan räknat. Man hade övergivit tanken att vänta på Christoval Colon, som dem ovetande nu var på väg mot Dover. I stället hade von Hauswolff bestämt sig för skeppet Julius Caesar av London, kapten Luce Stafford, som lastat utrust­ ningen och den 22 ankrade i Falmouth. Lastad även med järnbalkar och med kulor och krut för colombianska staten avgick fartyget den 23 till Cartagena i Colombia. Samma kväll styrde Christoval Colon in i Engelska kanalen. Överfarten. Rosa Nisser har skildrat överfarten till Colombia. Med undantag för ett häftigt åskväder halvvägs, då blixten slog ned och Nisser för­ gäves spjälade och förband en matros, som från riggen föll i däck, 87 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 Pedro Nisser, 1 799—1 878 88 var resan tämligen alldaglig. Det konstaterade också Plageman i ett brev, som i anonymt utdrag trycktes i Journalen den 8 februari året efter och som Swärd (1949) antagit härstamma från Nisser eller von Greiff. Den 1 februari siktades Madeira, den 27 Barbados och äntligen, den 4 mars, Sydamerika och Sierra Nevada de Santa Martas snötäckta toppar. Man siktade Cartagena den 6, men en grundstöt- ning nära Boca Chicas trånga befästa passage fördröjde ankomsten till själva hamnen till den 8. Några veckor senare har engelsmannen Charles Stuart Cochrane skildrat den syn, som mötte Nisser, där han hängde på relingen i hettan och den bländande solen: »The excellent harbour» is »enlivened by all varieties of boats, sloops, merchant ships, frigates &cc. — some at anchor, others in motion, forming a scene of busy interest, pleasing to the eye, and giving scope for reflection. Commerce here is as yet at its in- fancy; by the facilities offered by its situation must inevitably render Carthagena a place of great commercial resort and trade.» Nisser noterar med viss besvikelse, att »husen likna lador ... Ga- torne [äro] trånga och fyllda med djup sand», och i samma brev till brodern William suckar han: »Hela min önskan förenar sig i det, at kunna förtjena litet här i landet, för at snart återvända till Eder mina käraste! Måtte Allmagten höra min suck . ..!» Väl är, att det sällan är människor givet att skåda in i framtiden. Colombia (1825—32). Allt förekom eget och främmande, fysionomierna och de bländ- vita gamla husen, när den gymnasiale resenären »med tankarne up- fylda af hugkomst och glädje öfver en säker ankomst till Columbia», vandrade in genom stadsporten. Dagboken, som jag hoppas kunna senare publicera, ger en ganska levande bild av livet där inne. Av tekniskt intresse fann han föga: »Fabriks- och andra inrättningar för slöjder och hand[t]verk äro här i sin linda; Några smedjor hvars redskap sågs i en otät bälj, 2 hamrar, ett skrufstäd i största obrukbarhet, 22| filar, som man sade mig tienat sin mästare i 5 år. — Hvad göres egentligen är Dörrlås — märlor, som här begagnas till gångjern — smide för sadelar, alltsamma[n]s utan minsta pretention af at kallas hjelpligt.------------Snickare redska­ pen är i vida bättre tillstånd — och deras arbete ej utan förtjenst — ehuru handlaget ännu saknas. Tunnbindare — som uplaga gamla kärl och äfven förstå sammansätta mindre, nya — Svarfvare som begagna stråke i ställe för tramphjul, hvarföre de ej kunna nyttja mer än ena handen till Svarfjernet — arbetet går naturligtvis mycket långsamt; De svarfva egentligen de opstående pinnarne, som nyttjas till Fönsterglug- garne — Sängstolpar etc: och låta likasom öfriga handtverkare betala sig rätt ansen­ ligt — de flästa af dessa handtverkare äro från Jamaica —.» Det gjordes upp, att Nisser på egen hand skulle förbereda arbetena i Antioquia. von Hauswolff skulle göra följe ett stycke, till staden Mompox, för att sedan återvända och möta Christoval Colon. Den 19 var alla packlådor med verktyg, och därtill sex arbetare inskep­ pade på en däcksförsedd kanot till Majates, dit von Hauswolff och Nisser två dar senare tog landvägen med en lång avstickare till greve Fredrik Adlercreutz, Bolivars förre stabschef. På 66 mulåsnor fort­ satte expeditionen till Barranca och sen på en champan Magdalena- floden uppför. Från Mompox, där vin och negresser försvårade be- fälsföringen, fick Nisser biträde av en svensk löjtnant Barck och fort­ satte till Bodega de Juntas med en annan champan och sen på peoner med bärstolar. Den 6 juni var han framme i staden Rio Negro, ope­ rationsbasen. Snart var han i arbete vid den första guldgruvan. Här i norra delen av Cordillera central, den mellersta av de tre grenar i vilka An­ derna upplösas i norr, trängde i jordens forntid, troligen i ordovicisk tid (för ca 400 mill. år sen) bergarter närstående granit — monzonit och granodiorit — upp från jor­ dens innandöme och blottades senare genom erosion och vittring. I kontaktzonen mot äldre kristallina bergarter förekom vidsträckt mineralisering, huvudsakligen guld i kvarsådror. Även själva batoliten, den centrala, framträngda bergartsmassan, genom­ drogs med liknande kvartsådror. Senast under de kvartära nedisningarna (fr.o.m. ca 1 mill. år sedan) bröts dessa guldförande bergarter ned och avlagrades i såväl flodbäddar av växlande ålder som under nedisningarna i mäktiga gruslager på batolitens topp, 2—3000 m ö. h., där praktiskt taget varje bäck är guldförande. I södra delen av denna batolit ligger staden Rio Negro, som först 1623—24 nämns i bevarade räkenskaper men där guldutvinning i spansk regi kan ha ägt rum långt tidigare — man vet att spanjorer redan under 1500-talets sista fjärdedel kände traktens grässlätter och hade boskapsskötsel där. Indianerna hade dessförinnan länge vaskat guld i området. Den första arbetsplatsen var gruvan Mata Sano, som Hauswolff ägde tillsammans med sex kompanjoner, bl.a. den framstående borg­ mästaren Pedro Saenz, en verklig vän i nöden, vidare dr Montoya och postmästaren S. Garcia. Två malmådror fanns där. I trakten hade man guldförande sand, kol och mycket annat, och nya upp­ täckter gjordes gång efter annan. Oro corrido eller veta, guld i ler- blandad sand, bearbetades med enkel metod: råmaterialet lösgjordes med järnspett (barra) och fördes över i vaskfatet (batea) med en liten järnraka (almocafre) för att sen vaskas i närmaste bäck, natur­ lig eller konstgjord, överbliven sand maldes med en liten sten på en större (1X2 ft), vaskades på nytt, och proceduren upprepades 2 å 3 gånger. I naturligt tillstånd var guldkornen överdragna med en tunn hinna av järnoxid. I Rio Negro-floden hämtades guld av tradition genom dykning: längs en flera alnar lång palmstam, som med sten i spetsen sänkts mot 89 Pedro Nisser, 1 799—1 87 8 Pedro Nisser, 1 799—1 87 8 90 bottnen, tog sig män och kvinnor ned med vaskfat. Strömmen kunde dock vara stark, och för mer rationell drift hade den aktive Saenz fem leguas från staden, vid Nudillales, låtit påbörja en avskärning av floden. Utom arbetet vid Mata Sano blev en av Nissers första egent­ liga insatser att göra en kalkyl, som visade att kapitalet måste ökas med 50 °/o. Han återkom året efter till projektet. Nu, sedan väl von Hauswolffs kommit, reste han med dem till deras bostad i Medellin, i ett av de behagligaste lägen och klimat, som tänkas kunde, och där­ med nådde han den ort, där en stor del av hans återstående levnad skulle utspelas. Den hade då en charm, som senare försvann, 6 000 invånare, 800 hus, 7 kyrkor, raka gator, stor brokig marknad varje fredag, då guldsand gick i byte mot livets nödtorft. Omgiven av hö­ ga berg utbredde sig den bördiga slätten utanför med majs- och soc- kerrörsplantager. I slutet av juli for von Hauswolff och han vidare till ett antal gru­ vor på batolitens topp, först till Santa Rosa 10 leguas N om Medel­ lin, en stad med 800 invånare och ursprungligen en gruvcamp — guldletandet i den trakten hade traditioner från 1630-talet — men numera centrum i tierra de los Osos. I denna sträva miljö, där det var kallt och den dåliga rommen var dyr, började Nisser sina livs­ långa spekulationer om guldets härkomst i sediment, och El Valle de Osos går igen i hans skrifter fram till 1877 (37). I januari, juli och september 1859 tryckte han i Australien geologiska skildringar av området (5, 8: III—IV), som helt tycks ha undgått forskningen genom tiderna. I två strömmar nedanför Santa Rosa: San Juan och La Trinidad, hade von Hauswolff gruvintressen, som senare exploa­ terades, om än arbetena i dessa trakter bland berg och backar, som var kala eller bevuxna med ris och dålig skog, var både dyra och be­ svärliga. Indianerna hade långt förut tullat resurserna, och dessutom var vattentillgången otillräcklig. I sin skrift »Colonial Placer Min­ ing in Colombia» (Louisiana State Univ. Stud., Soc. Sci. Ser., 2, 1952, pl. VIII) har R. C. West två belysande utsikter från trakten av Santa Rosa. Det var i juli 1825, då Hauswolff fått klart för sig, att hans åta­ ganden rörande åkerbruk och gruvor översteg hans förmåga — han­ deln med Christoval Colons effekter hade han inte tid med, fast han visste att superkargen Gosselman var oerfaren. Till råga på allt hade tiden varit för kort för ett rätt urval av artiklar, och mycket hade tagits på försök, »ofantliga» kvantiteter importerat järn hade i lan­ det åstadkommit »grufligt vanpris». »Så länge var krig och osäker­ het fanns något band, nu upplöses allt, och en fullkomlig anarki är dagens ordning. I Bogotå intrigeras och lagstiftas. I provinserna ly- des ej och finns hvarken lag eller rätt, utan näfrätten. . . . Min hustru liksom jag äro sjuklige. Gud nåde oss för vår svåra resa», hade von Hauswolff skrivit till konsul S. Lorich den 6 juni s.å.; det var redan nu tydligt, att han, den begåvade och företagsamma orosanden, som talade 9 språk och förde sig med stor verve, levde mera i sin »ima- gination än i verkligheten» (orden är en självkarakteristik från 1839), och värre blev det. På hösten 1825 reste Nisser och fyra engelska gruvarbetare på von Hauswolffs order till köpingen Remedios på batolitens nordöstra si­ da, där von Hauswolff 1822 köpt registros på en gruva, Juan Cre- ollo. I Remedios fanns guld i malm och grus, och området hade en gång, fast haussen varit kort, haft rykte som ett av dåvarande Nya Granadas guldrikaste. Nissers lidandeshistoria i den lilla köpingen från den 11 september 1825 till den 6 februari följande år har Rosa Nisser berättat — von Hauswolff hade av sin colombianske kompanjon blivit lurad på Juan Creollo, och när han kom dit i december var det lönlösa i en bear­ betning inte att ta miste på. Gruvarbetarna flyttades till San Juan. Nisser hade av sjukdom så när dukat under där uppe. I början av september, strax innan bakslaget i Remedios började klarläggas, återkom Christoval Colon till Stockholm. Lunds Wecko- blad försäkrade, att »företaget skall i det hela hafwa fullkomligen lyckats», men det var — som Crusenstolpe (1844) klarlagt — ett bak­ slag, och i september 1825 gick också skeppshandelsskandalen i full­ bordan i Stockholm. Inom mindre än ett år efter avfärden hade von Hauswolffs stolta planer brutit samman på alla dessa fronter. Och ändå, vid samma tid anmäler sig i Nissers biografi den man, som han senare skulle dela många öden med: den 6 september 1825 skrev von Hauswolffs svåger, biskop Faxes måg kapten Carl Sigismund von Greiff (1793—1870) kontrakt med Goldsmith & Co. om an­ ställning på två år i Colombia i samarbete med von Hauswolff, mot 3 000 piaster om året och fri resa tur och retur, och enligt Rosa Nis­ ser, som bygger på Louise von Greiffs brev, anträdde han och hans fru sin långa resa dagen efter för att aldrig mera återvända. De blev kvar i Colombia och grundade där den kända gren av släkten som kallar sig de Greiff. 91 Pedro Nisser, 1799—1 878 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 Efter många besvärligheter anlände von Greiffs till Medellin den io mars 1826. Då var Nisser nyss återkommen från purgatoriet i Remedios. Också Gosselman hade dykt upp, Zimmerman fanns förut. Realiter var utvandrargruppen en spillra i bakvatten, men ovetande om sin belägenhet hade den lilla kolonin ganska hyggligt tillsam­ mans, musicerade och gjorde utflykter, von Greiff visste ännu ingen­ ting om såpbubblan i Remedios. Nisser reste till San Juan redan någ­ ra dar senare, och grävde 50 fot djupa orter i vetan, och dit skickades Plagemanns lilla trupp om 11 tyska arbetare, som kom den 11 april. Sedan Gosselman den 1 maj farit vidare, reste von Greiff dagen efter till Bolivar och Trinidad, och först den 9 maj vågade Hauswolff ut med sanningen om Remedios. von Greiff red till Nisser i San Juan för att vädra bekymren och sen till Medellin igen. Allt det han tidigare varit med om var småkatastrofer i jämförelse med vad som nu mötte. Den 24 anlände budet, att huset B. A. Gold­ smith & Co. i London, det hauswolffska företagets fundament, i slutet av februari gått i konkurs, ett ekonomiskt jordskred för såväl colom- biasvenskarna som för den unga republiken i vars affärer Goldsmith varit djupt engagerad. Legationspredikanten Wåhlin i London visste berätta, att »Goldsmith sjelf dog af sorg några dagar efteråt», och att bankrutten »derangerade alla de andre guldsmederne». Det var ett led i en kris som grep vida ikring. Stockholms Mercurius samman­ fattar (1827 5/2): »Goldschmidt, Reichenbach, Fries, Carli, Campe, Kaltmann, m.fl. — dessa Firmer, som skulle hafva trotsat ett århundrades stormar, och hvilka handeln ännu vid förflut­ na årets början ansåg såsom sitt säkraste; stöd uti den vilda och förderfvade tiden — de stå nu endast för samtiden såsom varningar, och för framtiden äro de minnesmärken af den väldiga jordstöt, som så allmänt och med en så härjande kraft skakat handelsverl- den, att historien icke minnes något dylikt. Tusendes ära och lycka har dermed blifvit undergräfd och störtad, och ännu känna alla, ifrån en Ro[th]schild ända ned till Krä­ maren, mer eller mindre de hårda slag, som träffat deras Credit och förmögenhet.» Hauswolff drog till Cartagena och småningom till Popayan och nya lidanden, som Crusenstolpe skildrat. I brev till London i mitten av juli har Nisser berättat om sina problem, som Wåhlin refererar: »Han sökte nu blifva emplojerad af något Engelskt Bolag, det han mot ready cash & contantibus ger hopp om Guld och Gröna skogar; men brända barn sky eld, och spekulations-andan har evaporerat.» Nissers europeiska korrespondens tog fart: Broling, Holtz på Fin­ spång, hovpredikanten J. O. Wallin, herrarna Fox i Falmouth; och 92 en vän i London fick hans anteckningar om San Juan och von Greiffs karta. Det var väl fråga om att finna långivare. Dagboken är kort­ fattad och och har grekisk skrift insprängd. Emellertid blev det ingen engelsk anställning. I stället började Nis­ ser och von Greiff arbeta på den torrläggning av flodbädden vid Nudillales, som Nisser vid första besöket 1825 varit inkopplad på. Parallellt härmed gjorde de avvägningar, kartor och arbetsplaner vid Cruces och Atillo och kontrakt om arbeten vid den guldförande Porce-floden, som vid en geologiskt sett sen höjning av cordilleran skurit en canyon rätt igenom batoliten. Nudillales, Porce, senare S:to Domingo och så 2V2 år vid Guarne (m. S. Garcia): förlust av tid och (vid Guarne) av 8.000 piaster. Viktigast för von Greiffs och Nissers kommande gemensamma öden blev emellertid arbeten vid staden Anori, där de senare köpte in sig och där Nisser senare fick anledning till sin första återfärd till Europa. För deras skiftande resor under närmast följande år har Rosa Nisser redogjort främst efter von Greiffs dagbok. Pedro Nissers repli­ punkt tycks ha varit Rio Negro genom orosåren, då jordbävningar och inbördeskrig härjade, fram till 1831, då han flyttade till Anori. Den 29 augusti samma år gifte han sig i den lilla bergsstaden Sonson med en 18-årig dotter till en skollärare. Hon var kreolska, hette Ana Maria Martinez Arango, och hennes föräldrar, don Pedro Mar- tinez och Paula Arango, kom ur gamla antioqueho-släkter, som på 1600-talet inflyttat till provinsen från det iberiska Asturien — fä­ dernesläkten kom där från Cos i dalen Cabezon de Sal. Hennes ut­ seende har han skildrat i brev till Sverige som Rosa Nisser citerat. Donna Maria eller donna Marucha, som hon också kallades, har åstadkommit sådan minnesförlust, att när han 3V2 år senare nämner henne i brev till biskop C. A. Agardh påstår han, att det var en så­ dan finare känslighet som hennes som han sökt i Colombia och inte guldet! Sucken i Cartagena 1825 hade sjunkit undan för en tid. Det har tidigare inte varit känt att i äktenskapet föddes två barn: en son ca 1832 och ett barn 1836. Båda dog 1837, och sorgen tryckte länge föräldrarna. I Anori engagerade sig Nisser och von Greiff i fyra gruvföretag: 1) I kompanjonskap med S. Soto. Det gick om intet av (från colom- bianskt håll) föregiven brist på medel för ett fortsättande. Svenskar­ nas förlust blev 1 100 piaster. Kompanjonen skaffade sen pengar och vann 3 000. 2) I kompanjonskap med S. Uribe. Det gick föga framåt. Uribe var tveksam att spendera och ännu 1832 var svenskarnas ut- 93 Pedro Nisser, 1 79 9—1 87 8 Pedro Nisse 1 799—1 878 94 gifter, 3 ooo piaster, utan täckning. 3) I gruvan La Seisenia, med fem kompanjoner. Där sinade tillgångarna och von Greiff (och Nis­ ser?) fick överta det hela från nyåret 1832. Samtidigt övertog Nisser och han ett angränsande område på samma tid med villkor att sätta upp stampverk om 12 stämplar, underhålla arbetet själva men av­ lämna 1/3 av produktionen. Det gick 1832 med kontinuerlig förlust — enbart stampverket kostade 5 000 piaster. 4) Cerro de Anori, av dem kallat Oskarsberg, inköpt 1832. Med reparation av gamla och anläggning av nya vattenvägar blev kostnaden 3 000 piaster. — (Tre gånger hade de ännu ett företag, vid Atillo, på väg, aktier såldes men projektet gick över ända.) Med sådana affärer blev penningknipan akut, och man beslöt att von Greiff skulle resa till Europa och negociera. Samtidigt skrev Nisser ett brev till sin bror Samuel i Stockholm med lockrop om ekonomisk assistans från släkten i Sverige. Det röjde sådan blåögdhet och hade ett sådant orakelspråk, att finansiärer bör ha blivit skäligen betänksamma. Plötsligt vändes situationen, von Greiff torde innerst aldrig ha tänkt sig resa — själv har han bekänt, att han var för stolt för att komma åter till släkten utan att ha segrat ekonomiskt, och han var mån om att hålla svärfadern, den gamle biskopen i Lund, som för alltid lämnat dottern Louise till Colombia, vid gott mod. Det blev i stället Nisser som for. Sverige (1833—34). I sina självbiografiska anteckningar säger Nisser, att han återkom till Sverige »vid medlet af 1833». För hans ekonomiska syften var konjunkturen i hemlandet inte gynnsam. Den svenska industrin var trots allt vackert tal trögbearbetad i exportfrågor och allmänhetens intresse, när det kom till utlägg, lamt. Somliga av Nissers känningar, så bröderna von Rosen, hade råkat i ekonomiska svårigheter. Man hade heller inte glömt Christoval Colon. Men Nisser hade några egna arvslotter innestående och hoppades beveka släkten till förstärkning­ ar och satte igång med en aktivitet, som väckte uppseende. Han dyker upp i Stockholm den 10 maj med gåvor till Veten­ skapsakademin för Riksmuseet: 2 sköldpaddor, 13 ödlor, 7 grodor, 17 ormar, 1 vespertilio, 13 insekter och ett getingbo, alla från Co­ lombia. Själv säger han att han även skänkte fiskar och mineral, vil­ ka senare »vann Berzelii låford». Det var väl delvis uttryck för hans allmänna behov av att vara med men också en väg till kontakt med Berzelius, akademins sekreterare; redan sommaren 1827 hade han sänt akademin amfibier och 120 insekter från sjukdomstiden i Re­ medios, varibland flera nya arter, bl.a. praktfulla skalbaggar, som beskrevs i akademins Handlingar 1833. Också inkasserade han »ut­ märkelsen att vara inbjuden bland Berzelii beundrare och vänner som hvarje Thorsdags afton samlades hos honom vid dess soiréer på K. Vetenskaps Academien, der lärorika och angenäma stunder till- bragtes». Berzelius bodde i akademins hus vid Adolf Fredriks kyrka, och man har tidigare vetat, att han 1831 samlade sitt vetenskapliga kotteri »och så många, som vilja vara med oss» på måndagar kl. 7—11 e.m. (H. G. Söderbaum, Jac. Berzelius, III, 1931, s. 79). En­ ligt Nissers anteckningar var året efter, den 1 maj, »en stor fest till Berzelii ära på Djurgården, der mer än 100 personer voro närvaran­ de, Rikets högsta Embetsmän och lärde från skilda orter. En vald kör afsjöng verser till den stora Chemistens ära, och då skålar tömts för hans lycka och välgång, yttrade jag några ord å hans beundrarers vägnar innom Anderne, som väckte uppseende, och hvar­ före jag erhöll en vänlig tacksägelse.» Berzelii stöd blev senare en av huvudpunkterna i Nissers finan­ sieringsplaner och ökade otvivelaktigt hans aktier, när han 1835 kom till England. Sista året Berzelius levde återknöts kontakten, som ju hade börjat på 1810-talet. En annan av Nissers första åtgärder i Sverige blev att på platsen beställa provexemplar enligt medförda modeller av »Wasknings- Knifvar», »Röij Knifvar», yxor och skyfflar av colombiansk modell hos barndomsvännen kapten Gustaf Adolf Mannerstråle på Jäders bruk, och redan i slutet av maj fick han anbud med varmt besvarad vänskap. Leverans skedde samma höst. Åtskilligt gavs på kredit och större delen av skulden avbetalades men ännu 1849 fanns Nisser kvar i Jäders kapitalbok för 200 rdr. Än så länge var Nisser ensam i Stockholm om colombiaprojektet, vilket kan förklara en del av hans aktivitet; en del verkar nervöst betingad — någon samlad personlighet var han aldrig. Visserligen fanns där Gosselman med renommé från sina böcker och nu, enligt von Hauswolff, »fin som fan», men någon dragkamp riskerades inte förrän von Hauswolff uppriven och nere midsommardagen 1833 anlände från släkten i Finland med beskyddarattityd och utan större aktning för sin förre underlydande som nu axlade manteln — åt­ minstone framställde von Hauswolff sig så i breven till Colombia. 95 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 96 De ha dock en genomgående tendens att söka locka hem von Greiff och med honom fru von Hauswolff (von Greiffs syster) genom att framställa Nisser som otillräcklig för de von Greiffska planerna. Så t.ex. skriver von Hauswolff till hustrun (1833 10/8): ». . . jag tviflar på Greiffs snara hemkomst, utaf allt hvad jag kan uppsnappa af Nisser. Denne var i Dalarne [eller Västerås, där han bevisligen var 22/6, då hans kusin gifte sig med borgmästaren G. F. Ekholm] vid min hitkomst, men en vacker dag infann han sig. Han fjeskade ofantligt och jag kunde ej få någon reda på honom och hans affärer, men jemmerligen beklagade han sig. Snart for han utaf igen . .. Vore Greiff här sjelf, tviflade jag ej på att han kunde lyckas med Consulat, ehuru sådana saker gå långsamt, hälst ett par 1000 $ lön kommer i fråga. Då torde äfven Speculationen gått bättre, ehuru jag måste bekänna att Credit affärer [äro mycket] svåra; våra köpmän och patroner kunna knappt ge credit och äro [texten borta] det är ju en känd sak sedan gammalt. Nisser duger minst till sådana affärer. Han har ingen reda, hvarken på sig sjelf eller sakerna, imponerar ej och far dessutom som ett torrt skin, med det är ingenting hjelpt. I stället för att yppa sig för något bra handelshus och få sig en Gom- missionär, som kunde ge ton åt saken, så har han bara pratat här och där och låtit af- skräcka sig, och sen har han i ren desperation gått och gjort beställningar för sina egna små medel, utan att tänka på alls huru han till slutet skall komma hän. Det ser mig mörkt ut. Jag gaf honom ifrån H[elsing]-fors recommendation på min gamla vän [se­ dermera tullförvaltaren i Gustavia Gerhard] Röhl från Sl_ Bfarthelem]? men han [ = Nisser] är för mycket fjäsk för honom. Jag ser att jag får lof förbarma mig öfver Nisser och taga saken i hand, ty annars slutar det illa.» En kärna av sanning ligger väl i detta, men hågkommas bör att det är skrivet för att komma under von Greiffs ögon, och senare har von Hauswolff intygat, att mellan honom och svågern »har olyckligtvis alltid rådt någon misstänksamhet». Nedsättandet av Nisser kan ha varit ett medel att nå fram till och påverka svågern i önskad riktning beträffande hemresa. I vilket fall som helst växte Nisser med uppgiften och blev, som von Hauswolff medger (1834 12/8) »mera karl», och ett faktum är att Röhl senare i augusti 1833 samarbetade med Nisser liksom att Nisser nådde önskat resultat i Europa, åtminstone i det väsentliga. Att sen de nisserska kalkylerna som vanligt var orealistiska och att löften gavs i coleur de rose är en annan sak. Hösten 1833 ingav Nisser till Carl XIV Johan en »memoire con- centré ou Resumé sur les rapports de commerce des provinces inté- rieures et auriféres de la Nouvelle Grénade, comme le Choco, An­ tioquia, Popayan, etc., pour donner, par un exemple special et sur, une idée générale applicable en commerce de PAmérique du Sud et du Mexique, et de ces relations avec Pindustrie et le commerce direct de 1’Europe, et nommément de la Suéde». En kopia underställdes för­ mannen från Finspångstiden, utrikesstatsministern af Wetterstedt och har begagnats av M. Mörner i Historisk Tidskrift 1961. Den vore värd att i sin helhet utges. Om Nisser är författaren kan ifrågasättas. Hauswolff har i ett brev till Fredrik Adlercreutz den 21 febr. 1839 uppgivit, att han är den som »i Greiffs och Nissers namn, under den­ nes härvaro . . . sjelf memorialiserat. . . till Regeringen», och att hans inflytande är mycket stort synes framgå av framställningssättet. »Så väl i afseende på handeln som Consulatet, är till Hans Maj5? af mig i underdånighet inlemnat Memoirer, som visa det sanna förhållandet, likaledes hafva flere af de betydande Personagerne erhållit enahanda upplysningar i ämnet», heter det i ett brev från Nisser till Esaias Tegnér den 10 oktober 1833. Det var alltså fråga om flera aktstyc­ ken, och Nisser har inte här, lika litet som i sitt brev till af Wetter- stedt den 17 sept. s.å., gjort gällande att han är författaren. Till Tegnér vände han sig för att få bistånd hos höga vederböran­ de i Sverige och intyg till och rekommendationer hos Tegnérs bekan­ ta i London, dit finansieringsförsöken nu skulle flyttas. Om Tegnér reagerade är inte bekant. Han hade funnit att »själen stagnerade och att det växte mögel på sinnet», hade visserligen just varit i Karlsbad men tyckte ändå att han var »i lövfällningen» och hade nu dessutom fått Emelie Selldén att tänka på; och von Hauswolff anförtrodde hustrun i ett senare brev, att biskopen »bara super och frågar efter ingen» (1834 12/8). Släkt och vänner trädde emellertid till. Bl.a. skrev styvfaderns brorson myntproberaren Carl Abraham Broling en rekommendation till generalkonsul Tottie i London och sände ett aktieteckningspro- spekt på engelska, som Nisser utarbetat, hans första kända tryckta skrift (1), försedd med en sektion från Anori och von Greiffs karta av 1830. Prospektet fanns att tillgå hos engelske konsuln i Stockholm G. Foy. £19.000 behövdes för att spränga en klippa i Anorifloden och köpa erforderlig mark. Journal för Handel, Slöjd och Konst averterade projektet och pro­ spektet den 8 november 1833. Aftonbladet instämde dagen efter, men aktieteckningen ville inte lyckas. Nisser blev kvar i Sverige i ytter­ ligare 11 månader och var snart i färd med att, biträdd av von Haus­ wolff, skriva en liten bok om Anori och colombiansk guldutvinning, likaledes på engelska (2). Har kanske Tottie, som Nisser den 23 nov. vände sig till, låtit honom veta, att det befintliga prospektet inte räck­ te för att attrahera engelska intressen? Generalkonsulatets kopieböc- ker börja tyvärr först senare. 97 Pedro Nisser, 1799—1878 Pedro Nisser, 1799—1 878 Den nya skriften trycktes under senare hälften av 1834 och bär helt Nissers prägel. Den är Gudi klagat kvalificerat långrandig och vag och illa disponerad men är för den skull inte förtjänt av den full­ ständiga glömska den hamnat i, därhän att den veterligen aldrig kom­ mit med i någon här tillgänglig bibliografi över Sydamerikansk geo­ logi eller bergsvetenskap sådan som t.ex. Singewalds (1943). Den skildrar både indianers och européers guldutvinningsmetoder, näm­ ner i korthet arkeologiska fynd och utförligt förhållanden vid flera gruvor i Colombia, särskilt naturligtvis Anori, ibland med nya fakta, ibland med ganska otympliga, naiva slängar åt personer som varit aktiva i sammanhanget — det verkar som om författaren trott att vad som trycks i Stockholm aldrig når fram. Och sägas må väl, att den finansiär, som läste hans skrift, i stället för att bli övertygad bör ha blivit tveksam av det skäligen planlösa handskandet med fakta. Den avslutas med Nissers egna guldanalyser, gjorda hos styvfadern på Kungl. Myntet, och med några kopparstick, bl.a. en karta över Colombia (jfr 27) och von Greiffs från Anori (jfr 1). Trots att svenska industrimän i fackpressen uppbyggts med att Colombia (»Nya Granada») var »nästan alldeles utblottat» (Journal för Handel, Industri och Slöjd 1834 18/2), lyckades Nisser få ihop en aktningsvärd exportkollektion till inte ringa del på kredit. När Sveriges andra och första större industriutställning, »Expositionen af Svenska Slöjdprodukter i Stockholm 1834», den 9 juni öppnades i prins Carls, nuv. Arvfurstens palats, där fem rum fyllts med över 2 000 artiklar av ca 250 producenter, var Nisser representerad med guldvaskningsredskap för Colombia från Jäders bruk och två kyrk­ klockor av S. C. Grönwall med den sydamerikanska församlingens namn och »Svecia» påstämplat i samtliga fall — det nämns i Journal för Manufakturer och Hushållning, även i Nya Argus, men inte i den tryckta katalogen. Svecia-stämpeln tycks ha gjorts (av Theofron Munktell?) i Eskilstuna, enl. Jäders brevkopiebok 1833 8/7. Jernkon- toret lämnade i juni 100 skeppund stångjärn och stål på villkor att hälften betalades två månader efter ankomsten till Colombia och resten året därefter, men hälften skulle avskrivas, om Nisser gav vissa kommersiella upplysningar. (Owen anlitades i sammanhanget för att i långa tättliggande slingor, skissade i Jernkontorets registratur, kröka det järn, som annars inte fick plats på colombianska åsneryg- gar.) Nisser skrev en förbindelse den 20 augusti s.å. Sen fick Full­ 98 mäktige i flera år tåligt lyssna till hans rapporter om förhinder. Midsommaren 1834 hade vännen Mannerstråle betalat hans biljett med hjulångaren »Yngve Frey» till Jäder, och om han firat själva helgen där, har också en industriidkare, direktör Christian Zetterberg från Eskilstuna varit bjuden, ty midsommardagen, som på Jäder fi­ rades med hyrda spelmän, överenskom denne med Nisser om export av 500 sabelklingor. Som vi skall se, avsatte den överenskommelsen ännu 12 år senare spår i utrikesdepartementets skriftväxling. Brukspatronen på Nyby (vid Torshälla) Adolf Zethelius, Samuel Owens kompanjon i bl.a. ett patent (1835) om förbättrad puddlings- process med endast ved, var också med i det colombianska äventyret med järn för 3 406 rdr på kredit enl. revers den 13 aug. 1834. En avbetalning av 1 000 rdr gjordes 1836 men ännu 1839 sökte Zethe- lius’ son genom Adlercreutz, som förutsågs bli generalkonsul för bl.a. Nya Granada, få likvid för denna fordran. Det är uppenbart, att Nisser var ett stycke Hauswolff i sangvinis- ka förhoppningar, löften och orealistisk planering. Äntligen, i oktober 1834, då koleran redan härjat en dryg månad i Stockholm och tagit över 3 000 döda, var Nisser klar för avfärd. Firman Tottie & Hedberg var hans kommissionär och hade tillsam­ mans med grosshandlaren och redaren James Paton för transporten anskaffat dennes brigg Caledonia av Stockholm, 84 läster, kapten A. W. Martinson. Till Packhuskajen på Skeppsbron fördes en mängd artiklar för denna andra colombianska handelsexpedition, som note­ rades i tolagshandlingarna den 2 oktober; en annotation i Hamnsty­ relsens journal säger »till Columbia den 6/10». Paton utförde stångjärn, 24 tunnor tjära, 2 tunnor beck och bräder av olika dimensioner. Tottie & Hedberg, kommissionären, antecknades för stångjärn, bandjärn, knippjärn, skårjärn, spik, järnplåtar (antag­ ligen valsade, sådana som Owen visat på utställningen s.å. och som gjorde Nyby berömt), brännstål, svartsmide, smidda järnringar, för- tent järnsmide, järngjuterier, gjutna bokstämplar (för stampverk), järntråd (Nisser hade fått 24 ringar sådan av olika dimensioner från Jäder 1833 16/11), mässing, som delvis var arbetad, mässingtråd, »metallklockor» värda 200 rdr (de förutnämnda kyrkklockorna), smedjestäd av järn, skruvstäd, obearbetat bly, blyhagel, 2 halvtun­ nor beck, 27 slipstenar och slutligen »Mechaniska Instrumenter», de senare till ett värde av 188 rdr 40 sk. Dessutom ingick i partiet 1 skp. rökt lax och 50 skp. rågbröd, svenska böcker och litografier, och gång­ kläder, och sist den märkliga posten »Medecenalier» för 1313 rdr 13 99 Pedro Nisser, 1 799—1 878 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 100 sk, i/8 av hela lastens värde — Nisser bäddade för en fortsättning av sin colombianska läkarpraktik. Skepparen tog med ett eget parti brä­ der. Tyvärr brändes i vart fall en betydande del av Tottie 8c Arf- wedsons arkiv 1867, när firman upplöstes, och partiets tillkomst och avsättning kommer därför antagligen att till stor del förbli höljda i dunkel. Nämnas må, att Jäders bruk (1833 16/8), utom med järn­ tråden, bidragit med 315 yxor (240 colombianska, 25 engelska och 50 av kronmodell) 316 gruvjärn (varav 86 större), 160 bergborrar och 40 borrsläggor. London (i8j4~j^):The Rio de Anori Gold Stream-Works Company. Strax efter Caledonias avgång har Nisser lämnat Stockholm, kan­ ske samma väg som 1824. Den 27 oktober, samma dag som Caledo­ nia passerade Öresund, anlände han till London, världens då största stad, som nått över miljonen och än mer än tidigare gjorde skäl för Samuel Johnsons ord: »the full tide of human existence.» Helt visst har han fascinerats av den tekniska nydanaranda som där rådde och de tekniska framsteg som gjorts: tunneln under Them- sen (påbörjad 1825 efter hans förra besök) räknades som ett av ti­ dens största underverk; där fanns Babbages räknemaskin, »hydraulis­ ka skrivpennor», man diskuterade luftfarkoster och planerade snart det djärva att resa jorden runt med ångbåt. Säkerligen har han pro­ vat stadens omnibussar,om vilka Journal för Handel, Slöjd och Konst samma år (11/2) utlåtit sig: »Omnibus, en af engelsmännen fullkomnad maschin, som förwandlar din kropp till ett slags gröt eller deg, hwarmed du ej wet hwad du skall göra, när du stiger ur det helwetiska åkdonet.» Ännu var Nisser ovetande om vägarna till Anon-företagets fi­ nansiering. Man räknar väl inte fel, om man antar att generalkonsul Tottie hjälpt honom till rätta. Konjunkturen för sydamerikanska gruvprojekt var mattad av tidigare bakslag, men Nisser fann tre män, herrar James Henry Deacon, John James Short och James William Ogle, som Trustees för det projekterade »Rio de Anori Gold Stream- Works Company» med ett kapital på £25 000, och Stone, Martin & Co. blev bankers. I januari 1835 distribuerades ett prospekt: det är f.n. känt i bara ett exemplar, som jag påträffat som brevpapper i Jernkontorets registratur 1835. Redan första dagen var aktieteck­ ningen fullbordad, trots den matta konjunkturen ville 22 225 per­ soner ha de 2 500 aktiebreven, och det var med stolthet och förvän- tan som Nisser den 12 februari infann sig för intervjuer vid den första bolagsstämman på George and Vulture Tavern, St. MichaePs Alley, Cornhill. Deacon presiderade och interimskommitténs liksom protokollet senare tryckta rapport föredrogs. Protokoll och rapport finns i Berzelius, korrespondens i Vetenskapsakademiens bibliotek, och Rosa Nisser har i huvudsak redogjort för dem båda. Det var en över­ väldigande uppsättning testimonier, som framlades: brev från Ber- zelius, C. A. Agardh, excellensen G. af Wetterstedt, greve A. G. Mör­ ner (som på svenske kungens vägnar lämnat Nisser £10 000 för en handelstransaktion), londonambassadören greve M. Björnstjerna, pa­ risambassadören greve G. Löwenhjelm och baron J. G. von Rehausen i London; däremot ingenting från Tegnér. Antioquias guvernör I. de D. de Aranzazu hade också intygat Nissers meriter och gav honom erkännandet, att han »by his exertions, has done great service to the Province, by the development of its Mineral Riches», och detsamma intygade den lokala alcalden, B. Uribe. Förgängliga är ofta människors erkännanden. Praktiskt taget ge­ nomgående letar man förgäves efter Nissers namn i colombiansk bergsvetenskaplig och teknikhistorisk litteratur. Dagarna efter stämman var Nisser vid skrivbordet för att tacka och rapportera till sina supporters. I brevet till biskop Agardh i Karl­ stad, som i Sverige intresserat sig för Nisser och som fått hans lilla bok (2), lyser en inte föraktlig självkänsla igenom: om bolaget heter det, att det »utan tvifvel kommer att göra epok i guldets historia innom London». Nisser lovar att pressa vattenväxter åt biskopen, men kanske har löftet i stället för växterna stannat på papperet. I Agardhs herbarium är han inte representerad och heller inte i F. A. Barkleys »Colectores de plantas de Colombia» (Rev. Fac. Nac. Ag- ron., 10, Medellin 1949). Framgången i London gav eko i svensk press. För von Ffauswolff var rönnbären sura. Lian skriver till hustrun om Nisser (1835 16/3): »Han är i sanning ett mästerstycke af aktivitet och väckte derigenom verkligt upp­ seende. Han uträttade, så litet det än månde vara, underverk, som hvarken jag eller någon annan trodde vara möjliga i sakernas närvarande ställning. Bara allting punkt­ ligt uppfylles som han förbundet sig till i Sverige:.. . Ehuru de vilkor han ingick oppå i London äro ytterst klena, så var det dock en Cinkadus att han kunde uträtta något. .. Nisser har till förstånd och kapacitet i allmänhet vunnit otroligt på sin Europeiska resa, och får Svåger allt se opp att han ej blifver honom för slug till slut; nog ämnar han tänka på sig sjelf, och låt mig förstå det . . . Nisser är väl nu en betydande man. Jag försäkrar att efter de 200 Onzas står hans namn ej klent i Sverige. Han har såvida meriten af allt i allmänna tankan.» 101 Pedro Nisser, 1 799—1 878 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 Allt var så långt bäddat för en framgång, men när verkligheten trängde på, stod beräkningarna än en gång inte rycken. Colombia (1835—37). Den 10 maj 1835 kom Nisser från Liverpool till det året innan av ett jordskalv härjade och då praktiskt taget totalskadade Santa Marta. Han hade bråttom att komma till Anori, där hustrun och sonen och von Greiffs väntade den försenade negocianten. Hans förs­ ta tanke var att tacka Tottie och urskulda sig för Jernkontoret, som måst vänta i guldbolagshaussen: lasten hade lossats i januari men låg kvar till Nissers förlust, som sen ökade av andra anledningar. Cale­ donias kapten hade dock med sig prompt (del?)likvid till Stockholm, där det goda ryktet spred sig. Jernkontoret och också andra fick dock vänta, och i juli fick Tottie & Hedberg från Anori i uppdrag att lugna herrar fullmäktige, så att ingenting skulle hända, och fullmäk­ tige hörde också stillsamt på (15/9 och 24/11, liksom 10/3). Själva Anori-företaget drog sig, så vitt man kan bedöma, mödo­ samt fram. Deacon reste ut för att kunskapa, och efter hans försik­ tiga rapport 1836 föll aktierna från £6—7 premie till £1 premie eller £2 per aktie. De ursprungliga förhoppningarna, £160 000 (ca 2 milj. rdr bco) på de £25 000, har förmodligen inte infriats. Tottie bekände sin tilltro till Nissers och von Greiffs kalkyler, likaså Faxe, och Faxe sökte genom Tottie hålla sig underrättad om utvecklingen, men korrespondensen därom dog ut med början av 1837, och från Colombia är inga meddelanden om fortsättningen f.n. kända i Sve­ rige. På sina åtaganden i Sverige gjorde Nisser vissa avbetalningar under 1836 men sen får t.o.m. vännen Mannerstråle på Jäder skåda i stjärnorna efter likvid. Felberäkningen var ett faktum. Förhållan­ det till kompanjonen von Greiff tycks också ha blivit ansträngt. I brev till utrikesminister Albrekt Ihre den 2 december 1846 nämner von Greiff på tal om Nissers affärsverksamhet, att denna »under 10 år, inom detta land förorsakat mig högst betydliga uppoffringar, endast för att ej blottställa det Svenska namnet, som här allmänt njuter aktning och utmärkelse», och i ett brev till biskop Faxe från Medellin den 7 juli 1852 suckar han över »20 års fruktlösa sträfvan­ den under hvilka alla mine fördelar delades eller occuperades af mi­ na Companioner». De tycks ha glidit ifrån varandra, och i bevarade brev från von Greiff och hans familj finns från och med 40-talet, så 102 vitt bekant, inga uppgifter som vittnar om närmare personlig kontakt med Nisser, inte ens från Luis de Greiff, hans fadderbarn, som på 70-talet var samtidigt med honom i Sverige. Ryske tsarens guldmedalj (1836—39). Det är rätt naturligt, att Nisser i sin situation 1836 gärna tog till­ fället att söka förbättra sina finanser genom att delta i en pristävling, som tsar Nicolaus I utlyst på förslag av chefen för ryska Bergsingen­ jörkåren om bästa svaren på nio frågor rörande sättet att upptäcka och bearbeta guldsanden i Ryssland. Programmet, författat av kårens Lärda kommitté, kungjordes i den ryskspråkiga tidningen Nordiska Biet i S:t Petersburg (1836, nr 243), och kanske genom Gustaf Bro­ ling, som väl läst ett referat i Post & Inrikes Tidningar den 24 no­ vember s.å., har Nisser fått detaljerna. Svaren skulle vara inne till den 1 augusti följande år och förses med förseglad namnsedel och motto, och avfattas på ryska, engelska, franska eller tyska. Två pris om 2 500 rubel skulle utdelas i november 1837. Under mottot »Fructus experientiae» insändes Nissers svar genom svenske generalkonsuln Carl Gustaf Sterky i S:t Petersburg. Själv säger Nisser att det skedde genom ryska ministern, men mina upp­ gifter är Sterkys eget referat till Sveriges chargé d’affaires baron Manderström. Förgäves har jag hittills från Sovjetunionen sökt få en kopia av Nissers svar. Tävlingen avgjordes. Nisser vann inget pris. Tack vare Manderströms apostille till utrikesstatsminister Stierneld den 30/18 januari 1839 kan nu visas, att den guldmedalj, som kejsa­ ren gav Nisser och som nämns redan i K. A. Leijonhufvuds Ny svensk släktbok (1906), var en som beviljades utlänningar för nyttiga upp­ täckter. Med medaljen följde en skrivelse från ryske finansministern greve Cancrin och en från chefen för Bergsingenjörkårens stab överste Tscheffkin. Stierneld lät utreda, att Nisser inte på halvtannat år hört av sig i Sverige och lämnade medaljen till dennes bror Samuel, då kammarförvant i Krigskollegium. Originalet tillhör alltjämt dennes ättlingar, godsägare Carl Nissers dödsbo, väger 119,4 g och är — an­ tagligen i förgylld brons — utfört av gravören P. Gube i Berlin. Det förvaras i ett rött etui (med silverdekor och grått foder), som på un­ dersidan har påteckningen »unique». Pedro Nisser uppger själv, att han mottog en galvanoplastisk kopia, som är tekniskt intressant, då »detta var ett bland C. A. Brolings första försök, då han anbragte galvanoplastiken vid Bankens Sedel-tryckeri, af honom uttänkt och bragt till fullkomlighet» (Nissers självbiografiska anteckningar 1877, 103 Pedro Nisser, 1799—1 878 Pedro Nisse r, 1 799—1 87 8 GSB). Petersburgprofessorn Jacobi hade 1838 meddelat ryska veten­ skapsakademin sin uppfinning av galvanoplastiken, metoden att ge­ nom elektrolys framställa metalliska avbildningar (Lindmark i Dx- dalus 1959), och den var sålunda helt ny. Den teknikhistoriskt in­ tressanta kopian är på några ytor litet skrovlig jämförd med det per­ fekta originalet, som också ställts till mitt förfogande. Rosa Nisser har (1939) avbildat det senare. Hennes uppgift, senare oavbrutet upprepad, att Nisser fått medaljen för sin sydamerikanska skrift 1834 (2), är, såsom ovanstående visar, ett misstag. Elsbeth Funchs släkt­ tradition, att den medalj Nisser fick hade förfalskats på vägen, kan efter Nissers eget klarläggande och den nu gjorda granskningen av båda exemplaren, likaledes avskrivas. Nissers framgång kungjordes i svenska tidningar den 17 och 18 april 1839, och väckte bl.a. von Hauswolffs förundran: »Jag anser det för ett af tidens ej minsta underverk . . . huru han i Colombia kom att besvara en Rysk prisfråga» (1839 7/5, dat. »15/4»). Denna gång sattes Nissers kunskaper inte i fråga. För brukspatron Zethelius, som f.ö. förhandlade med ryska regeringen om att sälja sin puddel- metod för 100 000 rubel (RA), blev medaljnotisen ett incitament att indriva Nyby bruks gamla fordran hos Nisser. Ej finns den fröjd, som varar beständigt! Colombia (1837—37). Av en förbisedd skrift, som Nisser tryckte i Australien 1860 (12: VIII), framgår, att han 1837 var tillbaka till Porce-floden, och då han s.å. 20/12 gav Jernkontoret de försenade upplysningar, som den 6 juni året efter kom fullmäktige att avskriva hans gamla skuld, bod­ de han ånyo i Rio Negro. Han och hustrun hade varit sjuka och för­ lorat båda sina barn: »Det är som alla förhållanden förena sig mot mina planer», skriver han efter att ytterligare ha omnämnt af Wet- terstedts död och dennes välvilja, som nådde honom även på fjärran ort. Tyvärr skulle det föra för långt att här återge hans svar på Jern­ kontorets frågor, vilket också förelagts Brukssocieteten vid dess all­ männa sammankomst; liksom memorialen 1834 borde denna hand­ ling utges i sin helhet. I januari—februari 1838 guidade han för sista gången vännen Gosselman genom Santa Rosa och Anori och fick som tack det senare (1840)trycktaomdömet,att»voreHlP.Nisserköpmanochbosatt 104 i någon af handelsstäderna nere vid kusten, så vore han den bäst pas- sande till Svensk och Norsk Consul». Detta ingick i Gosselmans rap­ port till statsministern för utrikes ärendena, daterad Port Royal, Ja­ maica, den 5 april 1838. Där framhölls också den nisserska exporten 1834 och dess meriter på tal om svenska handelsexpeditioner till Co­ lombia: »Hvad effekt dessa spekulationer än må hafva haft på de hemmavarande exportörer­ nas lust att upprepa dylika företag — och denne är, lindrigast sagdt, tvifvel under­ kastad — så är det likväl ganska säkert, att dessa försök att öppna en direkt handels­ kommunikation med denna stat [Colombia], haft en ganska förmånlig effekt på Svens­ ka exportarticlarnes credit i Nya Granada. Detta är synnerligast fallet med den sista, af vår härvarande landsman, Herr P. Nisser, år 1834 utförda last från Stockholm till Santamarta, hvilken var så väl vald och så riktigt beräknad för detta lands behof, att den icke allenast såldes genast och till höga priser, utan äfven hos både köpmän och konsumenter uppväckt längtan, att snart få mera af ett jern, som är, enligt deras ut­ sago, bättre än det från Biscaya, stål, lika godt, med Milan —, och jernsmiden förträff­ ligare än de någonsin kunnat erhålla dem. Då således Herr Nisser verkligen haft den förtjensten, att här i landet visa förträffligheten af våra förnämsta exportartiklar, så anser jag mig också skyldig, att här tillägga, det, om någon eller några af hans hemma­ varande deltagare i denna expedition, skulle ha skäl till mindre belåtenhet med resul- taterna af denna affär, detta hvarken bör tillskrivas valet af effekterna eller deras för- säljningsagent här ute, utan helt och hållet de oförutsedda motgångar, hvilka kunna drabba alla handelsaffärer i alla länder, men synnerligast i Södra Amerika, då en frem- ling, beräknande andras heder efter sin egen, litar för mycket på ord och löften af landets infödda köpmän — en Svensk, välsorterad, last bör alltid kunna säljas härute med åtminstone 75 procents ren behållning, sedan alla möjliga kostnader äro afdragna; men det är då nödvändigt att den är väl sorterad; d.v.s. icke allenast till det yttre, och till form och utseende, utan äfven till inre godhet.»I I allmänhet är Gosselmans rapporter »närmast mönstergilla i frå­ ga om precision och realism» (M. Mörner i Hist. Tidskr. 1961), men mot bakgrunden av vad som i övrigt numera är känt om Nissers affä­ rer måste ifrågasättas om Gosselman i sitt omdöme om Nissers kom­ mers inte påverkats av vänskapen dem emellan; 1834 hade Nisser rekommenderat Gosselman till resan (ibid.). Vad Steirneld tänkt är inte bekant. Sedan svenska generalkonsulatet i Caracas i november 1838 inrättats med bl.a. Colombia som distrikt blev det emellertid den gynnade greve Adlercreutz som (1840 3/7) fick platsen, och till vicekonsul i Bogotå utsåg denne 1844 Carl von Greiff. Då hade biskop Faxe verkat för sin måg och framför allt hade Nissers kommersiella goodwill på högsta ort förflyktigats genom att direktör Christian Zetterberg i Eskilstuna, de 500 sabelklingornas man från 1834, i maj 1841 hemställde om utrikesstatsminister Ihres bistånd att få ut likvid av Nisser. Nisser hade ställt i utsikt ett pris av 2 rdr bco/st. eller mer och utfäst sig att betala före 1838 men hade inte hörts av. Zetterberg hade bränt sig på Christobal Colon-affären 105 Pedro Nisser, 1 79 9—1 87 8 Pedro Nisser, 1799 —1878 106 1824 och var den ende, som gick på von Hauswolff, innan 1o-års­ tiden var slut (Hff t. hustrun 1835 16/3). Det blev nu en långdragen om än sporadisk korrespondens mellan Ihre, Zetterberg, Adlercreutz och von Greiff, och först i maj 1846 var affären ur världen, sedan Zetterberg nöjt sig med ett reducerat pris (1 rdr 16 sk. bco/st.). Lik­ viden fördröjdes bl.a. av det inbördeskrig, la rebelion de los Supremos i Antioquia (1840 11/10—1841 22/5), vari Nisser — enligt Adler­ creutz’ apostille den 15 juni 1843 — genom sin fru inblandats och varefter han så måst hålla sig undan tills förföljelserna något av­ stannat. Han har i Svenska Familj-Journalen 1874 fått litteratören Lund att skildra hur han på väg till sitt hem i Sonson fängslats av några ultraliberaler (själv tillhörde han de konservativa) och place­ rats i stadsfängelset i Rio Negro men befriats genom sin frus rådiga ingripande och hur donna Marucha genom sitt medaljbelönade del­ tagande som andre chef för Braulio Henaos trupper i slaget vid Sala­ mina den 5 maj 1841 bidragit till den lokala revolutionsstyrkans kros­ sande. Här kan endast hänvisas till den skildringen och till Rosa Nis­ ser, ävensom till en av dessa båda inte begagnad tryckt skrift, som Maria Nisser (»Maria Martinez de Nisser») 1843 utgav i Bogotå och dedicerade till landets riksdagsmän; förordet är daterat Sonson den 1 juli 1841: »Diario de los Sucesos de la Revolucion en la Provincia de Antioquia en los anos de 1840 i 41.» Liksom von Greiffs led Nis­ sers antagligen av dessa och andra krigshandlingar i landet, och 1843 lär Nissers levnadsomständigheter enligt Adlercreutz inte ha varit tillfredsställande; »Herr Nisser lärer nu sysselsätta sig med mekaniska konstruktioner sedan han såsom handlande icke rönt framgång.» Vid denna tid hyste von Greiff en innerlig men fåfäng längtan att kunna vända Amerika ryggen men avråddes av von Hauswolff: »Sverige nu är ej vårt Sverige ... I affärslifvet — i det offentliga — frodas nu mera än någonsin lycksökeri, ytlighet och konsiderationer ... i det enskildta — är durck alt förtroende slut: skenlif, egoism, lyx och be­ dräglighet hafva usurperat alt. . . Gud nåde den som kommer hem utan förmögenhet» (1843 12/9). Strax efteråt avled Hauswolff i djupet av sina lidanden. Alltför djärvt hade han, som Crusenstolpe säger, »styrt kosan bland bränningarna i lyckans försåtliga farvat­ ten». Redan då hade han blivit glömd av de flesta. Ännu gäller det i viss mån. I t.ex. Svenska Män och Kvinnor, vårt senaste biografiska samlingsverk, har Nisser en lång biografi med porträtt, von Greiff ett omnämnande, men von Hauswolff, den egentlige sydamerika- pionjären av de tre, inte en egen rad. Han vore värd en utförlig bio­ grafi. Nissers återstående tid i Colombia är fylld av obesvarade frågor. Han finns inte i Adlercreutz5 handskrivna förteckning över svenskar­ na i landet 1845 (RA) — knappast har han dessförinnan blivit colom­ biansk medborgare. Helt uteslutas kan det inte att han, åtminstone officiellt, hållit sig i obemärkthet, tills 1o-årsperioden för åtagna lik­ vider utlöpt, men ingenting är känt om det. Nyårsdagen 1847 drar han igång igen i de gamla spåren och uppvaktar från Medellin den åldrige Berzelius med en lång, för att inte återigen säga långrandig och vag promemoria: »Anteckningar öfver vissa guldförande Allu- vial och Diluvialbildningar, den guldhaltiga trachyten, guldet i gång­ form; jemte anföranden om detsammas tillgodogörande med särskilt afseende på amalgamerings-processen» (14 mest tättskrivna sidor; KVA). A. Erdmann fick i Nissers namn summera innehållet i en no­ tis på 5 sidor, som föredrogs i Vetenskapsakademin den 20 oktober och trycktes i akademins öfversigt (3). Då hade Berzelius nyss gått ur tiden. Femton dar efter brevet till den store var det Jernkontorets tur att få en skrivelse, en 7-sidig beskrivning på en reverberugn, som Nisser konstruerat: masugnsvärmen skulle användas för malmsmält­ ning. Av ett brev 1848 verkar det som om han fått en impuls från de reverberugnar, som i Colombia användes för sockertillverkning med färdigpressade sockerrör som enda bränsle. Han hoppades, att konstruktionen skulle komma att utnyttjas, men hänvändelsen las åt sidan, trots att han sökte få både Adolf Eugéne von Rosen och sina bröder att stöta på ang. praktiska tillämpningsförsök. Den anträffas nu i en bunt med beteckningen »Avhandlingar». Ämnet hade ju också åren innan varit före i litteratur, som Nisser inte kände till. Efter en kort tid ytterligare uppvaktade han Adolf von Rosen, »de svenska järnvägarnas fader» med dels nämnda påstötning om rever- berugnen, dels två andra projekt: gummihjul på järnvägsvagnar och snedställda propellrar på sidan av fartyg. Båda förslagen utgick från aktuella frågor i tiden. von Rosen hade 1845 i England påverkats av den livliga järnvägs- debatten där och i nov. s.å. fått K. M:ts koncession på linjer Stock­ holm—Göteborg, Stockholm—Ystad och Stockholm—Gävle med bi­ banor. 1846 hade han arbetat med propaganda för saken, finansie­ ringen hade mött svårigheter men han gav sig inte. Vid riksdagen 107 Pedro Nisser, 1 7 99—1 87 8 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 108 1847—48 noterades en klar framgång, och för sina järnvägsinsatser, som främst låg på incitamentens område, fick han av 1856 års riksdag en livstidspension på 3 000 kr. Nisser hade i tidningarna sett om von Rosens framsteg. Nissers tanke var att von Rosen skulle hjälpa honom till patent, men därhän tycks det inte ha kommit. Tyvärr är von Rosens koncept 1847 bara delvis bevarade (RA). Bevisligen var han senare samma år i kontakt med The Gutta Percha Company i London och skrev: »I also hope you will leave no time in completing the drawings and descriptions for the Swedish Patent» (1847 7/9), men om detta gäller Nissers tämligen enkla förslag är obekant: det gick ut på att använ­ da naturkautschuk för solida ringar något smalare än hjulen och inte över V2 tum tjocka, och för packningar kring vagnsaxlars fästpunk­ ter. Sättet att forma kautschuk hade han 1834—35 lärt känna i Eng­ land; redan 1834 hade han i Stockholm köpt skor av naturkautschuk för 2 rdr paret och ungefär samtidigt hade formningsmetoden intres­ serat även allmänheten (se t.ex. Örebro Tidning 1835 19/9). Den allmänna utvecklingen av gummits praktiska användning framgår av G. Lindmarks översikt i Daedalus 1961. Ännu 1857 behärskade man den inte bättre än att Telegrafverket, som använde gummihu­ var till stöd för luftkablar, råkade ut för att huvarna smälte och kablarna lossnade. Saken ansågs värd omnämnanden i pressen, även i Illustrerad Tidning s.å. Nissers propellerförslag utgick, som nämnts, likaledes från den aktuella diskussionen i ämnet, som avsatt en mängd förslag och även nått så långt i tillämpning, att s/s Great Britain (»det största Skepp, som blifwit bygdt sedan Noachs dagar») sjösatts 19/7 1843 i Bristol) med »den s.k. Archimediska skrufwen (propellor)». Läget var dock ännu flexibelt. Så t.ex. skrev Emil Muller strax innan till von Rosen: »I am led to suppose that you deem the Propeller Invention in such an oscillating position that it may be rendered proper to wait the reaching of more positive results of the numerous pending negotiat- ions and experiments» (1846 30/10; RA) och ett halvår senare: »I am not disinclined to buy the Patent Right for the Ericsson Propeller in Austria and Prussia for 25,000 frs. provided I can see my way clear about the ultimate productiveness of the undertaking» (1847 14/5; ibid.). Otänkbart är inte, att Nisser träffat Ericsson i London 1835. Tyvärr anger Nisser inte med ett ord vilket eller vilka tidigare förslag han utgår från och de avsedda förbättringarna är allmänt formulerade och knappast klart fattade. Några experiment med sin konstruktion hade han inte gjort och knappast haft råd till. Det fram­ skymtar, att han bygger på gamla owenska erfarenheter eller på så­ dana från resor på Magdalenafloden, där ångbåtar började 1825: ». . . med afseende på lagergångar bör jag nämna: att en^ erfarenhet vid vattenhjul, der den ena hjulnålen ofta är utsatt för att gå våt; har jag funnit: att de smidda hjulnålarne nöta vida mindre emot gjutna tackjerns pannor än mot äfven den hårdaste metall —; NB båda ytorna äro svarfvade.» En välgjord konstruktionsteckning bi­ fogades, som här får ytterligare vittna både om hans förmåga i det avseendet och om förslaget självt. Det torde ha ställt sig svårt för von Rosen att åstadkomma ett patent av ett så diffust förslag och dess närmare öde är okänt. Ännu en gång hör man från denna tid talas om ett industriellt pro­ jekt: den 9 augusti 1848 — han var då bosatt i Medellin — nämner han för sin bror Samuel, att han börjat bygga ett sockerbruk efter egna ritningar, trots dåliga skördar och dyr tid genom det nästan oavbrutna regnandet sedan tre år: »husbyggnaden upptager 120 fots längd [och] 28 fots bredd — likväl utom Corridorer; — innom när­ varande år ämnar jag ha huset färdigt; innom nästa års slut: Socker- qvarn och Reverber Ugnarne uppförde . . . Innom Nya Granada blir detta det fullkomligaste Sockerbruket!» Sen är det tyst om sockerbruket. De självbiografiska anteckning­ arna förbigår det. Ånyo var läkarpraktik hans räddning. Som praktiker vid sidan om hade han liksom i Sverige verkat i Colombia, och vi har förut sett den imponerande medikamentposten med »Caledonia». Med den liksom med det reseapotek, som han vid det goldsmithska gruvföretagets sammanbrott övertagit bland den hauswolffska expeditionens artiklar, hade han bedrivit en i detta fall långvarig filantropisk verksamhet och även lärt sig att som Rinaldo ta från de rika och ge till de fattiga. Det egna överskottet blev, säger han, minimalt, fast han förvisso levde ekonomiskt. Bristen på läkare och medicin var skriande. Cochrane berättar 1825, att 1/3 av den lägre klassen dog i förtid av denna orsak, och året efter hade von Hauswolff anförtrott en landsman, att »vi fattiga syndare, som äro här, få taga saken på lif och död, utan rhabarber och ipecacuana» (1826 5/4). Nu, i slutet av 1848, fick Nisser ett anbud från det engelska gruv- bolaget vid Marmato i provinsen Popayan (The Colombian Mining 109 Pedro Nisser, 1 79 9—1 87 8 Pedro Nisser, 1799 —1 878 110 Association, London) att bli verksläkare där för ca 50 européer och ca 3—400 av landets folk mot £300 i årslön. Han kvarstod till mit­ ten av 1851 eller 1852 — hans egna uppgifter skiftar liksom den uppgivna anledningen: »en ny esculap skulle gynnas» vid ombyte av direktör, eller skada vid fall från mulåsna. Den senare uppgiften kan tala för det senare årtalet, ty midsommaren 1853 nämner han i brev till von Rosen, som han uppvaktat med åtminstone ett nytt, f.n. okänt förslag: »Min tillärnade färd till Platina förråden, vid Cordil- lererne å vestra kusten af landet, har blifvit förhindrad genom et icke påräknat fall med min häst — som för en längre tid hållit och håller mig innom min boning» (Medellin 1853 25/6). Inför den främ­ mande greven är mulåsnan befordrad till häst. Tidigare hade han åt Vetenskapsakademin gjort nya insektsam­ lingar, som han 1852 lovade sända. I en serie uppsatser började Carl Stål utnyttja vad han i den vägen gjort i Colombia och beskriva en lång serie nya arter. Ståls publikationer härom fortsatte in på 70- talet. Nisser förtröttades inte med samlandet och sände utom insek­ terna, som tycks ha kommit 1854, en sista laddning från Colombia 1858: åtskilliga ormar, insekter, två frukter m.m. och fick väl tack men hade inte samma framgång som sin släkting sjökapten Christof- fer Nisser, som 1842 hade entusiasmerat akademin att ge Linnémedal- jen i silver för ett levande exemplar av Myopotamus, som införts i sessionssalen, hnycket tamt, lät smeka sig och emottog föda ur hän- derne’» (1842 12/1 § 22), och ändå hade hans samlingar ett vida mer bestående värde för vetenskapen. Som konvalescent intensifierade han sitt studium av guldet och några av breven till von Rosen gällde frågor om guldtillgångar i Eu­ ropa. Han planerade en bok om guldets förekomst i olika världsdelar och kände knappast till J. Wylds bok i samma ämne 1852. När man ser på hans senare produktion uppstår frågan om det egentligen var någon förlust, när arbetet avbröts av ett nytt inbördeskrig. Denna gång blev han bataljonsläkare och kallar sig även krigskommissarie, ovisst på vad grund: hans uppgift var att skaffa härbärge och vård åt sjuka och sårade i Bogotå i den armé, som stred mot ultralibera- lerna, »det erkeröda packet». Senare tycks han ha fortsatt som lä- karpraktiker i provinsen Antioquia. Redan drygt 25 år tidigare, då han under sjukdomstiden i Remedios gjort de lokala läkarna sällskap och senare bragt patienter på benen hade han räknats till »los medi- cos de esta provincia». Nu var han etablerad med erfarenhetens rätt. Kalifornien (1857) och Australien (1878—1870). Sen handelsexpeditionen 1834 hade han dragits med en skuld till sina bröder och till en släkting på moderns sida, Per Gustaf Hann- gren. »Hedersskulden» tyngde och utsikterna att minska den i Co­ lombia tycktes små, arvet efter modern, som avlidit 1854, hade varit ringa och styckats mellan fordringsägarna. Guldrushen i Australien 1851, som gått genom världspressen, kände han väl till, och på hös­ ten 1857 spreds nyheten att världens största guldnugget anträffats i Victoria. Det var en enorm klimp, kallad The Kingower Nugget, även The Blanche Barkly efter guvernörens vackra dotter, och den vägde 1 461 Ib 4 oz. 3 dwt medan den största i Antioquia, funnen 1855, räknade bara 80V4 oz. Var det den nyheten, som påverkade honom att på nytt ta steget ut i det otillräckligt kända? Man vet inte. Nära 60 år var han, men det hindrade honom inte. Han sände den sista laddningen naturalier till Vetenskapsakademin i Stockholm, förvandlade i guldsand vad han kunnat spara, lämnade sin hustru, som han var varmt fästad vid, och reste över Panama och San Fran­ cisco till Australien. Tragiken är koncentrerad i de självbiografiska anteckningarna: »I Californien voro alla lättare guldtillgångar bearbetade — Anländ med ett N. Am. fartyg till Melbourne, besökte jag åtskilliga trakter som visat sig mycket rika; men alla mina ansträngningar voro utan fördel, och efter ett års mödosamt arbete var ej mer att göra, mitt lilla kapital var slut!» I San Francisco och Kalifornien hade han varit ca tre månader, och det fartyg från Boston, som förde honom till Melbourne inträf­ fade där vid mitten av 1858, säger de egenhändiga anteckningarna, som dock är mindre exakta här och var. Han anlände den 10 feb­ ruari till Port Phillip efter 70 dagar till sjöss (mot normalt 40). Den 11 ankrade fartyget 2 miles från Melbourne. Ett ångfartyg satte sam­ ma dag i land passagerarna. Nisser, som utom på sina besparingar tycks ha rest med medel från ett sällskap, som kallat sig »Asociacion Antioqueha para la Elaboracion de Minas de Oro en Australia», rap­ porterade redan den 14 om resans förlopp, om planer och handels­ statistik (4). Sällskapet rönte väl samma öde som hans egna planer. Exakt hur han rest under sitt kunskapande i Australien är f.n. inte känt. Han är inte upptagen bland dem, som fått belöning för upp­ täckter av nya guldfyndigheter (Office of Mines, Melbourne, 1868 31/12). Man vet, att han på resorna till guldfälten medförde gruv­ arbetare. Pedro Nisser, 1799—1 878 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 112 manå-dalen, där han varit 1845; en ytterligare beskrivning och skiss Misslyckandet är inte svårt att förstå. Just det året han anlände kulminerade antalet miners i Victoria för gott — mer än halva den manliga befolkningen över 12 år var engagerade på fältet. De siffror, som ges, variera mellan 147 358 och 126 685 (R. B. Smyth, The Gold Fields and Mineral Districts of Victoria, 1869, s. 71, resp. Mining Jour. [London] 1864, s. 399), och en korrespondent till Mining Jour­ nal 1859 skriver från Melbourne den 18 juni s.å.: »Mechanics and tradesmen have a difficulty in finding employment, and many of each are forced to remain idle or betake themselves to other work.» En annan gör gällande, att »the social progress if not wholly stagnant, is woefully retarded by colonial ignorance and misdirection» (ibid. 1858 13/2). Extrem rikedom och extrem fattigdom möttes och brotts­ ligheten florerade med mord, tjuvnad och kupper. Året innan hade Melbourne fått universitet och Public Library färdiga och gasbelys­ ning på huvudgatorna, och 1854 hade en liten järnvägsstump öppnats för trafik, vissa framsteg hade alltså gjorts, men på det hela taget var det tungt och svårt att leva. Tillvaron i Australien med en kantig, hård och självisk befolkning så olika hans många gånger opålitliga och ställvis indolenta men i stort sett vänliga colombianer torde ha passat Nisser särdeles illa, men nu hade han inte pengar att återvända. Guldletandet har alltid varit en nyckfull bransch — upptäckaren av The Blanche Barkly dog utfattig i en camp och blev uppäten av råttor (Daily Telegraph 1902 18/10). Han återvände till Melbourne, när hoppet svikit, och fick en ma­ ger utkomst som skribent i The Colonial Mining Journal, Railway and Share Gazette, där en lång rad artiklar publicerades fram till hösten 1861, då tidningen upphörde (5, 7—8, 11—12, 14—23). Man kan väl säga, att mycket är lätt gods, som röjer ursprunget, behovet av brödföda. Många gånger är språket föga distinkt, dispositionen oklar, greppet uppenbart amatörens. Notisen om det nya mineralet (16) är ett rent referat. Den matematiska (18) bara ett svar på en okunnig fråga. Ur topografisk och fackhistorisk synpunkt intressant är serien om sydamerikanska guldtillgångar (8, 12), full med notiser, som torde komma till användning, när bara den serien blir bekant i sydamerikanska sammanhang. Den tycks ha blivit helt förbisedd. Den innehåller bl.a. geologiska sektioner och t.o.m. paleobotaniska notiser, så t.ex. (8: IV) en släktbestämning (fossil Q/^em/s-ved från Valle de Osos), som dock kräver bekräftelse, och (8: VI) diatomit från Sa- härifrån finns bland Adolf Erik Nordenskiölds brev i Vetenskaps­ akademins bibliotek. I den största vetenskapliga fråga, som närmare sysselsatte honom, frågan om orsaken till skillnaden mellan guldet i gångarna och guldet i sedimenten, kom han inte längre än till ett exemplifierande och tabulerande av fakta. Att guldet på vägen till sedimenten varit utsatt för en sekundär deposition, som förklarar olikheter, blev ouppklarat genom dessa vidlyftiga spekulationer och inlägg, främst sammanfattade i nr 19 och 20. Han kände dock kristal­ ler av guld från gruslager (20). Av speciellt teknikhistoriskt intresse är f.ö. nr 14, med en bild av en malmkross. Nr 24 innehåller pen­ ningpolitiska funderingar, som bringar i åtanke farfaderns inlägg på samma allmänna ämnesområde 1765 (Sv. Linné-Sällsk. Årsskr. 43, s. 136). I det han inför Victorias miners och andra lekmän fram­ håller den kvartärgeologisk-terminologiska exkurs, som strax skall behandlas, kommer han i nr 19 med några rader, som vittnar om både obotligt amatörskap och överdriven självkänsla och som är lätt komiska: på tal om den »alluviala» epoken till skillnad från den »diluviala» eller pleistocena säger han: »this I have . . . found well defined both in South America and California.» Man kommer att tänka på R. F. Flints ord (1947): »The problem of defining the Pleis- tocene is a large one», och Nisser var inte varse svårigheterna. Brist på fackutbildning behöver inte betyda något, men väl hos Nisser. Med två undantag (19, 20) tycks hans produktion i Colonial Min­ ing Journal ha förblivit okänd, även i bibliografier. Allmänna biblio­ grafier om guld som Locke 1882, Liversidge 1896 och andra, om Australiens (Anderson 1916) och om Sydamerikas (Singewald 1943) mineralogi och ekonomiska geologi upptar dem inte. En (19) är nämnd i Etheridge & Jacks geologiska och mineralogiska bibliografi rörande Australien (1881) och två (19, 20) i Gregorys om Victorias ekonomiska geologi (1903). R. B. Smyths anförda arbete (1869), som dock är ovanligt detaljrikt, nämner honom inte. Det är kanske mer förvånansvärt, att också de fyra nisserska upp­ satser (6, 9, 10, 13), som publicerades i en mer eller mindre veten­ skaplig tidskrift, rönt samma öde. De ha måhända skrivits främst i syfte att göra honom och hans kunskaper kända i de nya omgivning­ arna. De var föredrag inlämnade till Philosophical Institute of Vic­ toria (1860 omdöpt till Royal Society of Victoria) och upplästa av sekreteraren där, eftersom utomstående statutmässigt inte hade rätt att yttra sig, och de upplästes mellan den 30 mars 1859 och den 9 113 Pedro Nisser, 1 799—1 878 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 januari 1860, just i den kritiska tid, då han måste annonsera sig, då felspekulationen i guldet var ett faktum och medförda medel var slut, I december 1858 (nr 5) hade han kallat sig »P. Nisser. Of New Gra­ nada, South America» och bjudit hugade kompanjoner det vanliga lockropet för att kunna återvända dit: »a moderate outlay . . . for promising results», men det hade varit förgäves. I april 1859 (7) ta­ lar han sista gången om återvändande till Amerika. Har han sen hoppats på en comeback i något svenskt sammanhang? Separat av nr 6 sändes till svenske ministern i London, greve von Plåten, av nr 6, 9 och 10 till Vetenskapsakademin, av nr 13, färglagt för hand, till Carl XV, och när separat av nr 6 sändes till KVA och brodern Sa­ muel tog han detta till anledning att anlita svensk-norske statsmi­ nistern för utrikes ärendena och anmäla sig med ett handbrev, där han stramar upp sig: ». . . har jag nyligen besökt California & Au­ stralia, för att lära känna dess nya guldtillgångar» (1859 18/11). Det låter som privatforskaren, som kostar på sig. Han lyckades få plan­ schen till nr 10, om guldföremål, tryckt med guldfärg. I och för sig var det inte någon teknisk innovation, ty 1837 hade Nya Testamentet tryckts med guldbokstäver i London, året efter hade tidningen The Sun utkommit i guldtryck till drottning Victorias kröning och sam­ tidigt hade boktryckaren Nestler i Hamburg experimenterat med »buntes Druck» i guld och brons, men helt visst gjorde trycket den nisserska planschen slående och därmed motsvarande Nissers behov. Med några ord bör innehållet i dessa fyra uppsatser sammanfattas och kommenteras: Nr 6: En översikt av guldförekomster, särskilt i Colombia, oklart disponerad och många gånger vag, med åtskilliga originalnotiser men utan relation till tidigare forsk­ ning; även strönotiser om andra metaller och deras förekomst som mineral. I slutet före­ slår han termen »Post-Pleistocene» i st.f. »Post-Diluvial» eller »Alluvial». Pleistocene hade införts av Lyell 1839 och vann spridning särskilt i England och Amerika, fastän han själv senare avrådde från den termen, som var grundad på molluskfaunans sam­ mansättning, och även Post-Pleistocene har använts i analogi med Post-Glacial, som syns ha införts av J. Phillips 1853. Gränsdragningen var dock flytande och en viss oreda i tillämpningen gjorde sig länge gällande. Man räknade även alluvialperioden till pleistocen och talade i stället för Post-Pleistocene om Recent eller Prehistoric. Om svårigheterna var Nisser, såsom tidigare nämnts, ovetande — hans term var rent for­ malistisk och mest ett hugskott. Det är f.ö. oklart om han var den förste. Nr 9; en populärvetenskaplig resumé om användbarheten av Ilarna, alpaca och vacuna i Australien, med notiser från Sydamerika. Bl.a. namnger han ett gräs så ama­ törmässigt, att botanisterna måste ha grinat illa: »This herb is by botanists known by the name of Monandria Digynia . . .» Introduktionsfrågor rörande nyttiga djur och växter var aktuella. Institutets president, det tyskfödda intellektuella arbetsgeniet Ferdinand Mueller hade 1857 där hållit föredrag om liknande frågor. Kort efter Nissers föredrag, 114 den 29 oktober 1860 beslöt Royal Society of Victoria (om namnbytet, se ovan) att till- sätta en »Committee on the Introduction of New Animals and Agricultural Seeds» på förslag av Lockhart Morton, som dock inte nämner Nisser i sitt tillhörande föredrag, tryckt i samma serie. Kommittén arbetade helt i stil med de engelska och franska säll­ skap, som då nyligen bildats för motsvarande ändamål. Nr io: En allmänt hållen populärredogörelse för indiangravar och deras innehåll, med det absurda tillägget att de är »all alike throughout South America». Särskilt be­ handlas guldfynd, utan angivande av föregångare, av tidigare litteratur, eller av speci­ fika lokaler (resp. distrikt), varför värdet är begränsat. Han nämner i förbigående keramik med intorkade rester av »chicha»-drycken och »perfectly decayed ears of In­ dian corn». De grövre dragen av tekniken för framställande av guld- och koppararte- fakter, eller rättare sagt vissa typer av dessa, och även för att framställa »more elabo- rate imitations of the flora and fauna of Mexico and Peru» beskrivs som en enkel av- gjutningsprocedur i lerformar med vaxmatris — det egentliga, skickliga guldsmeds­ arbetet vidrörde han inte. Utan vidare antog han dessa guld- och kopparartefakter vara avbildningar av leksaker (!). Erland Nordenskiöld fylldes enligt Rosa Nisser (1939) med entusiasm inför upptäckten av denna skrift. Han betecknade den som den »första svenska avhandlingen om Colombias arkeologi» säger Wassén (1961) efter Rosa Nisser (a.a., s 198). Av det föregående framgår, att beteckningen »avhandling» är föga träf­ fande. I sitt radioföredrag, som Wassén (a.a.) trott vara förkommet och som här är ganska lösligt och föga märkligt, har Nordenskiöld visserligen använt beteckningen »avhandling» om denna och andra skrifter, men då han yttrar sig om Nissers påstådda pionjärskap säger han bara: »Han är helt enkelt den förste, som skrivit om västra Co- lumbias arkeologi och det gör honom även till den förste svenske arkeolog, som syssel­ satt sig med Amerikas förhistoria.» Till alla dessa påståenden, som jag finner vara du- biösa, återkommer jag nedan. Till Antioquia hänför Nisser, utan lokaler, endast 41 guldföremål avbildade på ut- viksplanschen och vunna inte genom arkeologisk utgrävning utan genom guaqueria, så­ dan gravplundrarverksamhet, i guldutvinningssyfte, som i Sydamerika har gamla anor. Från spansk sida tog den fart sedan Cartagena grundats 1533, och den första organise­ rade expeditionen synes ha gjorts under Francisco César från San Sebastian de Urabå och möjligen till övre delen av Sinu-floden, där indiangravar tömdes på guldföremål. Guaca är ett peruvianskt ord för indiangrav och de föremål, som där anträffas. En guaquero var lika acceptabel som en vanlig guldletare och trafiken fick genom tiderna stora proportioner. I mitten av 1500-talet nåddes provinsen Antioquia, där de officiella akterna bokför oro de joyas eller oro de caracuries. Guaqueros har i våra dagar fort­ farande fått gräva över allt, men markägaren fick till sist rätt till halva bytet. Den sorts »arkeologi», som Nisser redogör för, har sålunda flerhundraårig tradition i Colombia, och att säga vem som är den förste skribenten i det ämnet eller närstående, som mer nalkas arkeologi, kan vara vanskligt, så fylld av överraskningar, som den colombianska litteraturen är. Vetenskap måste utgå från det som är känt i ämnet, och det har Nisser inte gjort. Av Rosa Nissers bok får man det intrycket, att »avhand­ lingen» — »ett stort föredrag», som inte hade den dimensionen och som han enligt ovan inte höll själv — beskriver en gravöppning som sehor José Maria Quijano lät honom vara med om i trakten av Anori och som — med en snabbskiss — beskrivs i hans dag­ bok för den 17 augusti 1826. Det är, som nämnts, inte fallet. Nisser talar bara i allmän­ na ordalag och har f.ö. med visshet studerat colombianska guldföremål redan när han i juni 1825 kom till don Pedro Saenz i Rio Negro. Från den sistnämndes samlingar tycks den förste svensk, som skrivit om västra Co­ lombias »arkeologi» ha hämtat sina observationer. Den synes förekomma i »Utdrag ur Herr Capitain [Carl von] Greiffs Dagbok, under dess resa i Columbien» (Lunds Wecko- blad 1827 29/8): »Jag såg der en mängd Gudabilder m.m. uppgräfde ur deras graf- högar, alla af massivt guld och några af en förundransvärd storlek samt wäl arbetade, gjutna Guldkedjor m.m. Min mening är att afrita dem för att åtfölja den beskrifning jag härom sänder till Physiographiska Sällskapet». Den beskrivningen är i princip inte 115 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 116 skild från Nissers. Rosa Nisser nämner, att Nordenskiöld förgäves sökt spåra dessa teckningar och manus till den nämnda beskrivningen i Lund. Jag kan bidra med, att åtminstone teckningen verkligen existerat, troligen också manus. Den 26 dec. 1828 skriver biskop Vilhelm Faxe från Stockholm till von Greiff: »Ritningen på Antiqvite- terne roade Honom [=von Greiffs far] mycket.» Efter faderns död förseglades den­ nes papper och sändes till Faxe. Nämnas må också, att von Greiffs svåger professor von Engeström den 14 oktober 1834 hembjöd Vitterhetsakademin till inlösen »Indiska guld­ smycken, det ena en näsring, det andra en örring, enligt uppgift, uppgräfda ur Indier- nes begrafningsplatser i Södra Amerika.» (Fastän Faxe var med, avböjdes förslaget.) Tydligen står von Greiff bakom dessa föremål på samma sätt som Nisser de förut­ nämnda. von Greiff kan uppenbarligen med lika skäl anföras som »den förste svensk som skrivit om västra Colombias arkeologi». Även von Hauswolff sysslade under sin tid i Colombia 1820—23 med arkeologiska samlingar och har med visshet varit bekant med guacas. Av Nissers pionjärskap återstår sålunda endast, att hans populärtext publicerats i en tidskrift och att hans bilder kommit i tryck till skillnad från von Greiffs. Någon större insats innebär det inte. Någon hög standard har dock inte heller övrig 1800-talslitte- ratur i ämnet. Tämligen oförtjänt, såsom anförts, fick han titeln »arkeolog» sanktionerad hos Det Kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab i Köpenhamn, då han 1863 23/12 invaldes som medlem utan avgift till tack för att han skänkt några guldfynd ur sin samling (och f.ö. två separat). Mestparten av föremålen i sin samling hade han lämnat till Fer­ dinand Mueller (sedermera adlad von Mueller), som i två omgångar (1860 och 1863) skänkte dem till samma sällskap och sistnämnda år för detta och andra bidrag till Dan­ mark och Danmarks kung, som var arkeolog, fick den kära Dannebrogen. Den nisserska guldsamlingen och avhandlingen med den guldtryckta planschen kom att bli ett led i von Muellers desperata strävan efter ärebetygelser och platser i solen. Till Vitterhets­ akademin i Stockholm, som denna gång accepterade sydamerikanska fornfynd, över­ lämnade Nisser den 5 nov. 1873 några ytterligare prov på sitt fornfyndsintresse: »en knapp och små tunna blad af guld samt små kärl af bränd lera», de senare egentligen »4 små lerkärl och 2 sländtrissor» av samma vara, alla med lokaluppgift »Columbia» (prot. s. d. § 463, KVHAA Månadsbl. 3, s. 160). De fakta av tekniskt intresse, som ha hämtats från Nissers guldsamling, ha behand­ lats av Erland Nordenskiöld och Axel Hultgren i två bidrag till den förres Compara- tive ethnographical studies 9, 1931; »Ancienr Colombian tools of gold alloy (Au-Ag- Cu)», resp. »The hardness of Colombian tools made from Copper-Gold-Silver alloys». En pryl av guld tillhör numera genom byte Göteborgs Museum. Nr 13 är av något större tekniskt intresse, genom sina anknytningar till då aktuella tekniska frågor. Ånyo är det den företagsamme amatören som talar. Texten har samma brister som tidigare nämnts. I inledningsnoten tar han skäppan full: »At some future day I hope to sketch out such existing facts as may serve as an outline for a more finshed delineation of the 'moral progress of mankind’» — denna outline torkade in liksom handels- och guldvinsterna. Skriften fick en artig men tyvärr osjälvständigt refe­ rerande anmälan i Antiquarisk Tidsskr. 6, 1861, vari dock påtalades den ovederhäftiga framställningen av nordisk arkeologi och forntida teknik. Kritiken kunde lätt ha ut­ vidgats, och med berättigande. Nissers huvudtes var att »Clay will, through all genera­ tions, be viewed as the origin of our first step in the narrow path of civilisation», och den återstår ännu att bevisa. Det är hans omnämnande av aluminium som på ett sätt är av tekniskt intresse och som förlänat honom Rosa Nissers omdöme, att han »analyse­ rade och drog sina slutsatser, ofta med genial intuition, som hundra år senare fått sin bekräftelse». Det är generöst men knappast riktigt. Det Nisser säger: »it is a physical probability that an aerial navigation may, in some future day, be arrived at, and an aerial vessel steered through the atmosphere» är ett citat (som oriktigt översatts och tillskrivits Pedro Nisser i Rosa Nissers bok) och det han själv tillägger är skäligen trivialt: »in repeating the questio vexata ... we discern how this metal from clay may perhaps become the means for accomplishing the greatest enterprise ever attempted by the indefatigable intelligence of man — by man in a higher State of culture». Med kul­ tur menade han teknisk kultur, och luftfärder var för honom kulminationen i mänsk­ lighetens bana. Rosa Nissers uppgifter, att aluminium »tre år tidigare blivit upptäckt» och ännu var »mycket dyrbart i framställningen» är missuppfattningar och beror inte på Pedro Nissers text. Hans uppgifter var riktiga: metallen var långt tidigare känd och H. E. St. Clair Deville hade redan [i sin fabrik i Salindres] en tid framställt den i större skala »at a moderate expense». Drygt ett år innan Nisser skrev sitt föredrag anförde Mining Journal (28: 791, den 27 nov. 1858): »Aluminum there is every reason to be- lieve will, at no distant date, be brought into general use. Originally it was worth its weight in gold, but now it can be purchased at the rate of 7 s. 6 d per oz.» Lennart Way-Matthiesens uppsats om »Några historiska aluminiumföremål» i Dazdalus 1943 bi­ drar också till att sätta Nissers lilla skrift i ett mer naturligt sammanhang och reducera den till sina rätta proportioner — en teknisk barometer, vad aluminium beträffar. Hela detta författarskap i Australien bidrog, såsom antytt, till att göra honom känd i vissa kretsar, och när Colonial Mining Journal inte fanns att tillgå, fick han andra uppdrag: att granska malmföre­ komster. För det mesta är hans verksamhet okänd för åren 1862—70, utom 1865, men så mycket har han själv uppgivit i sina självbiogra­ fiska anteckningar. Av hans egen tryckta skildring (39) vet man, att han 1862 reste till Peak Downs i Queensland, varifrån han lämnat en så vitt jag kunnat finna unik skiss av raukar av kopparmalm. Vid denna tid hade han sitt huvudtillhåll i Sydney, och från den lilla hamnen Rockhampton, dit han tog ångbåt, red han till målet. Om han i övrigt skrivit om Peak Downs är outrett. Den äldsta i fack­ litteraturen upptagna beskrivningen av denna kända förekomst, som upptäcktes samma år Nisser var där och som orsakade en rush, och där fyra bolag efter varandra hade brytningar 1862—77, 1877—78 (81), 1898 och 1905—08, är gjord av hans kollega R. Daintree i den­ nes »General Report upon the Northern District» (1870). Tekniskt intressant är särskilt Nissers verksamhet 1865, då han experimenterade och tog ut två patent rörande krut (24, 25, se även 26), som skulle ge minskad rökutveckling och större effekt. Han gjor­ de mer än årslånga försök och fick intyg om både att han lyckats med detta och att produkten varken var mindre säker än vanligt krut eller hygroskopisk och att den dessutom var 15—20 °/o billigare än importerat krut. Redan det första intyget, från Government Ana- lytical Laboratory (J. D. Kirkland) i Melbourne den 3 april 1865 framhöll både detta om effekten och säkerheten och därjämte, att flera beståndsdelar innebar nyheter i krutfabrikationen. Efter ytter­ ligare försök togs patenten ut den 26 och 28 juli (24, resp. 25), med följande uppgifter om ingredienserna: 117 Pedro Nisser, 1 7 99—1 87 8 Pedro Nisser, 1799—1 8 7 8 118 Båda patenten framhåller användningen av kaliumklorat som en nyhet och beskriver det närmare framställningsförfarandet. Rörande nr 838 framhåller kadettaspiranten från 1815 det nya krutets över­ lägsenhet på slagfältet. Med stolthet måste han ha sett sina testspräng­ ningar lyckas, när The Hon. J. F. Sullivan, Minister for Mines, Fer­ dinand Mueller och många andra var åskådare nära Footscray Rail­ way Station den 19 augusti. Försöken upprepades i samma trakt den 1 september, då Colonel Anderson och åtskilliga officerare i Royal Artillery liksom svensk-norske och danske konsuln J. B. Were såg på och en vid jämförelse med krut 25—30 °/o ökad sprängverkan ansågs konstaterad. En dödsolycka inträffade vid den tiden under ett försök av utomstående men ansågs tydligen bero på applikationsfel. Nya försök gjordes under höstens lopp och utföll till så stor belåtenhet, att Dicker’s Mining Record rapporterade utsikterna: »Should Mr. Nisser succeed in proving these qualifications to the satisfaction of the public he may be congratulated upon a great success.» Tidningen säger att en fabrik planeras av »the company in course of formation» och tillägger: »Mr. Nisser, the patentee, does not confine his views to blasting operations, but will be prepared to manufacture the compound of every degree of fineness, and even enter the field against Curtis and Hervey’s best diamond grained sporting gunpowder. We trust all his anticipations may be realised.» Åtminstone sju tidningar ägnade uppmärksamhet åt försöken. Till slut tryckte Nisser en broschyr om sina uppfinningar, daterad den 30 november. Den blev klar till jul — juldagen sände han ett exem­ plar till brodern William, överstelöjtnanten som var framgångsrik Victorian Specification 837: »A composit- ion for blasting and other purposes». Kaliumferro- eller kaliumferri- cyanid 0,25 °/o Kaliumbikromat °>75 Kaliumklorat el. kaliumperklorat Victorian Specification 838: »Composition to be used as an explosive for ordnance and firearms, and other purposes.» Kaliumferro- eller kaliumferri- cyanid Kaliumbikromat 0,75 Kaliumklorat eller kaliumperklorat eller båda i6>75 Kaliumnitrat 57,75 Stenkol 4,00 Träkol 10,30 Kvicksilversulfid 3 ,oo Svavelblomma 6,50 100,00 eller båda Natrium- eller kaliumnitrat Växtämnen (multnad ved bäst) Stenkol 15,00 Träkol 3,00 Svavel 15*50 100,00 11,00 46,23 6,25 O N4 0 0 Enkel form av guldvaskning i Colombia: »River bar washing.» — man i Eng. Min. Jour. jj, 1892. Efter Bull- Passagerartransport med peon, indiansk bärare. — Träsnitt (efter teckning i Carl Sigismund von Greiffs resedagbok) i Lunds Weckoblad den 1 aug. 1827, tidningens enda bild det året och veter­ ligen den första svenska resebilden från Colombia. Pedro Nisser vid tiden för överflytt­ ningen till Colombia. Akvarell av okänd. Tillhör fru S. Hessler. — Foto SPA. ANTIOQUIAN 5ATMOLITH GOLD MINING IN THE 18» CENTUBY Margin of Antioquian Batholith St«cp escarpm«nt Highland qravcls (aft«r E. W Pcrry, (9<5) •••'sxv.-.. Principal gold placers Karta över Pedro Nissers främsta verksamhetsfält i Colombia: Medellin-trakten och den antioquenska batoliten med Porce- flodens dalgång och några av de viktigaste guldfyndigheterna. — Efter R. C. West 1952. Guldmedalj tilldelad Pedro Nisser av ryske tsaren (i8j8) för svar på tävlings­ frågor om upptäckande och bearbetande av guldsand i Ryssland. Galvanoplas­ tisk kopia av C. A. Broling 1839, en av de första svenska i sin art. Tillhör fru Ingrid Martin, Ängelholm. — Foto: Olof Ekberg. €T,i?EI‘IIAa HME.IA. Buxoirrt muummo •poat 4*cå npasjimwiuti ■ ■OCKJNTCIIUIV Tejetaa n C. IT. fij-prt 40 pyfi. cv rapecumom 50 fj«a'otiociMdt poscMnrft. b) OioMtitoi* obm» •»opa.miii a nopoxa; mmpaHapv yiuaianit* nopoia ■ oo pH.utiit, apa aovopatia poxcotna ititn<* ocipr.qaioica, a rtaa, np iRoaxb, lunporaib Torot macrahmcti» Htt MOr\Ta. IHyTPEHl IH H3B^CTlfl. — n® i»pe.«rT«»4^Hiio r. r«*»i!0ynp* 1 Ri»rrtU( CKmufi/jn. Rkir.oiaiiuiih pBCKmayk, JniotMu ho umm r4a«Moynpa*jumMyatu flyiH*mh Cumhiym* u ffrf rmjUUM ödiv.ixMH, VtnrfiaAo-Atluvtnai nw fpa- 4* r«M*. rpai-b Kip«k WrJlOpOM'l*: llpex- CTaueoaMu M n « mnm otiOTfc * co- laAme Mo«.«vrh: Mipe4Vioip.«i>««A- in»ro oraoaaRia ranpiu paSMraaMta a paxpailarKO n>fOf 1936, s. 101. Notis om tidiga svenska ångmaskiner. 1933, s. 104. Ångdriven karusell? 1934, s. 113. »Elektriskt ägg?» 1935, s. 104. Notis om ångsprutor. 1937, s. 107. Andrén, Erik: Rademachersmedjorna i Eskilstuna och de­ ras arkitekt. 1942, s. 40. Anstrin, Hans: Från handpappersbruk till maskindrift på 1830-talet. 1935, s. 68. Backhoff-Malmquist, Helga: Polsunovs atmosfäriska ångmaskin 1763— 1766. 1953, s. 51. Kinematografen i Ryssland under 1800-talet. 1956, s. 95. Basckström, Arvid: Arbets- och disciplinförhållanden vid Rör­ strands Porslinsfabrik under 1700-talet. 1934, s. 50. Kongl. Modellkammaren. 1959, s. 55. Benedicks, Carl: Förord till Emanuel Tranas uppsats om F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74. Bergman, Gertrud: Charles Apelquist. En pionjär inom den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige. 1952, s. 129. Klippans superfosfatfabrik 1837— 1873. 1947, s. 41. Skotska släktnamn i svensk industri och teknik. 1948, s. 77. Radioaktivering av vatten enligt John Lan- dins patent. 1948, s. 142. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del I. 1949, s. 71. Industri- och teknikhistoriskt kartotek på Tekniska Museet. 1949, s. 116. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del II. 1930, s. 33. Pottasketillverkning i Sverige till 1700-talets mitt. 1930, s. 89. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del III. 1932, s. 103. Carl Palmstedt. Utställningsexperten och museimannen. 1933, s. 67. Voltaiska krafter. Ur Carl Palmstedts rese- dagböcker. 1934, s. 73. Carl Palmstedts verser till J. J. Berzelius. 1936, s. 41. Gripsholms och Kummelnäs kemiska fabri­ ker. 1937, s. 93. Teknik och filateli. 1938, s. 141. Boesen, Gudmund: Stålskulptur i de Danske Kongers Krono- logiske Samling paa Rosenborg. 1941,3. 106. Borggren, Ludvig: Från »Vandal» till »Ymer». 1934, s. 117. Bäckström, Helmer: Daguerreotypien i Sverige. 1943, s. 63. Talbots fotografier på papper. 1944, s. 61. B j arme, Alfred: ChristopherPolhemsvalsverk.1941,s.46. Carlqvist,Sten: Collberg, Gustaf: »En telefon i varje hem». 1943, s. 85. Collinder, Per: Foucaults pendelförsök. 1933» s- 45- Corin, Car1-Fredrik: A. N. Edelcrantz’ ångmaskinsprojekt år 1809. 1940, s. 72. N. A. Edelcrantz och Eldkvarn. 1961, s. 39. Dahlstedt, Stellan: Film och ljud. 1956, s. 73. Ekeberg, Birger: Alfred Nobel, tal vid Nobelfesten 1956. 1957» s. 47. Eli, Bernhard: Starkströmskabel på 360 meters djup. 1931, s. 82. Engström, Albert: Daidalos och Ikaros. 1958, s. 41. Falk, Erik: Lahälls silververk. 194J, s. 97. Forsberg, Karin: Samling av inventioner. 1947, s. 123. Rodga. Kring ett säteri och dess textilfabrik. 1951, s. 95. Göransson, Edvard: Arvid Johanssons boksamling. 1937, s. 108. Hagen, Ellen: Carl Bernhard Wadström. 1941, s. 78. Hall,Tord: Ikaros. 1958, s. 47. Den kosmiska tekniken. 1960, s. 39. Ha11erdt, Björn: Strumpvävstolar av Christopher Polhem. 1951, s. ji. Heckscher, Eli F.: Christopher Polhem och hans tid. Anföran­ de på Polhemsdagen den 30 augusti 1951. 1932, s. 41. Hellgren, Olof: J. F. Lundin och hans ugnskonstruktioner. 1946, s. si- Hernmarck, Carl: Polhems snusdosa. 1942, s. 69. Hessen, Gustaf: Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. 1932, s. 60. Hildebrand, Bengt: Nils Fock, en nittiotals-ingenjör i Sydame­ rika. 1961, s. 109. Gelhaar, Julius: Karbidindustriens begynnelse i Sverige. Hildebrand, Elis: 1954, s. 81. Goldkuhl, Carola: Hjalmar Elworth, 1824—1887. 1957, s. 107. John Ericssons brevväxling. 1958, s. 75. Granmalm, Georg: Bergsrådet Johan Erik Norberg. 1941, s. 66. Grenande r-N yberg, Gertrud: Beklädnadsindustriens historia. 1942, s. 102. Sömnadsindustrien. En översikt av dess uppkomst och utveckling i Sverige. 1946, s. 75. Gu11bring-Ode1berg, Maj: Crystal Palace. Kring en färglitografi. 1944, s. 83. Två böcker. 1945, s. 114. Rinmansarkivet. 1939, s. 103. Hofrén, Manne: Värnaby Bruk. 1939, s. 89. Holmberg, Arne: En svensk diplomat på ballongfärd år 1846. 1955» s. i3S- Hubendick, E.: »Mera arbete». 1931, s. 74. Olika tiders uppfattning om temperatur­ begreppet. 1932, s. 78. Perpetuum mobile. 1933, s. 86. James Watts liv och verk. 1936, s. 96. Gasgeneratorn förr och nu. 1941, s. 38. Hultberg, Gösta: Martin von Wahrendorff. 1938, s. 88. 169 DälDALUS 1 93 1 —1 962 DÄDALUS 1 931 — 1 962 170 Humbla, Philibert: Christopher Polhems järnvåg i Gävle. 1947, s. 118. Hunter, William A.: John Mercer, 1791—1866. 1957, s. ijj. Hylander, Hans: Hult-bokens proveniens. 1948, s. 147. Hessiska pumpen. Bidrag till centrifugal- pumpens tidigaste historia. 1951, s. 63. Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och Abraham Eurenius. 1952, s. 57. Håkansson, Harald: Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900. 1938, s. 72. En elektrisk kurositet. 1939, s. 107. Jansson, August V.: Släplinorna till Andrées polarballong. 1932, s. 112. Johansson, Arvid: Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. 1933, s. 52. Johansson, Yngve,: Ångmaskinerna vid flottans varv i Karls­ krona på 1700-talet. 1962, s. ji. Ki11 ig, Franz: öländska slipverk och skurkvarnar. 1935, s. 76. Kjellander, Rune G:son: J. E. Erikson, en bortglömd konstruktör och industriman. 1947, s. 89. J. W. Bergström — mekanikus och daguer- reotypist. 1933, s. 99. Eberhard Seger, en mångsidig konstruktör. 1954, s. ioj. Anton Henric öller, en pionjär inom svensk elektroteknik. 1955, s. 89. Per Persson och den svenska stickmaskinen. 19J6, s. 51. J. G. Wikström och den första symaskins- tillverkningen. 1956, s. 131. Wilhelm Wiklund: 1832—1902. 1957, s. 127. Gerhard Arehn och tändsticksmaskinerna. 1958, s. 123. La ger q vist, Lars O.: (Se Norberg, P.) 1955, s. 61. Landberg, Erik: En ångmaskinsritning. 1935, s. 106. Langenfelt, Gösta: King Alfred and the first Time-measurer. 1962, s. 39. Lauritzen, Einar: Svenska Filmsamfundets samlingar. 1940, s. 107. »Carl XII»-filmen. 1941, s. 109. Rörlig filmkamera förr och nu. 1942, s. 100. Edisons kinetoskop och »Svarta Maria». 1943» s. 94. När ljudfilmen kom till Stockholm. 1944, s. 100. G. Melies* filmateljé och »Mannen med gummihuvudet». 1946, s. 140. Lenk, Torsten: Daterat läskpapper. 1943, s. 94. Liljedahl, Gösta: Filigranologi. Om vattenmärken i papper. 1960, s. 119. Lindberg, Sten G.: Kepler, Newton och Lunik. 1939, s. 47. Linder, Gurli: Om S. A. Andrée. 1934, s. 84. Lindh, Nils: Hönsäters alunbruk. 1942, s. 50. Lindmark, Gunnar: Teknikhistoriska notiser ur gamla patent 1949, s. 103. Teknikhistoriska notiser. 1950, s. 121. 1951, s. 12j. 19J3, s. 139. 19J4, s. 131. 195 j, s. 119. I9j6, s. 149. 1937, s. IJ9. 1938, s. 14J. 1959, s. 167. 1960, S. IJJ. 1961, S. IJJ. 1962, s. 159- Turbok av år 1743. 19J8, s. 6j. Lindmark, Tore: Ångteknikens utveckling efter James Watt. 1936, s. 118. Lindskog, Inga: Arvid Faxe och hans stenpapper. 19J2, s. 172 Lars Fresks klädesfabrik. 1938, s. 10j. Lundeberg, Erik: Hesselmanmotorn som bilmotor. 1931, s. 98. Lundwall, Sten: Christopher Polhems skärmaskin för ur­ hjul. 1949, s. 51. Astronomiskt ur av Christopher Polhem år 1690. 19SI, s. 43. Jacob Magnusson Dahl, urmakare på Stjern- sund. 1952, s. 177. Malmsten, Karl: Från krigsingeniör till bergsingeniör. 1942. s. 60. Martin, Harald: Ciervas autogiro. 1933, s. 94. Martinson, Harry: Tekniken och själen. 1955, s. 53. Matthiesen,LennartWay-: John Ericssons varmluftmaskin. 1932, s. 86. En 1600-tals måttstav. 1933, s. 100. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, I. 1934, s. 107. Gotländska kalkugnar. 1935, s. 104. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, II. 1935, s. 109. En precisionsmekaniker. 1937, s. 102. Grov ankarkätting från Tönshammars Bruk 1941, s. 106. En analysvåg. 1941, s. 109. Några historiska aluminiumföremål. 1943, s. 79. Polhemsstickan II. 1944, s. 94. Digelpressen — från trä till järn. 1946, s. 134. S-formad ångturbin av Gustaf de Lavals konstruktion. 1947, s. 129. Meyerson, Åke: Rationaliseringssträvanden vid svenska ge­ värsfaktorier under 1700-talets mitt. 1937, s. 90. Carl Knutberg. 1937, s. 102. En ritningsskatt. 1939, s. 68. Mileikowsky, Curt: Atomenergien under ett årtionde. 1933, s. 37- Montelius, Carl: En uppfinnare berättar. 1943, s. 91. Montell, Gösta: Kineserna kom först. 1938, s. 91. Nathorst, Gunilla: Aviatördräkt från 1910. 1961, s. 117. Nauckhoff, Sigurd: Sobreros nitroglycerin och Nobels spräng- olja. 1948, s. 89. Neumeyer, Friedrich: Carl August Ehrensvärds ballongteckningar. 1943, s. 33. Nihlén, John: Spiselstolpen från Kullands gård. 1931, s. 114. Norberg, Per, Lagerqvis t, Lars O.: Polletter vid Sala Silvergruva. 1933, s. 61. Nyström,ErikT.: Malmgeologiska expeditionen till Kina 1914. 1936, s. 141. Nyströmer, C. Bertil: Carl (Carlos) Nyströmer. 1937, s. 38. Odencrants, Arvid: Höganäs och Kullen år 1806. 1947, s. 79. T. A. Odencrants’ reseanteckningar i Skott­ land. 1948, s. 67. Ur T. A. Odencrants: dagbok. 1949, s. 63. Ur T. A. Odencrants’ reseanteckningar år 1807. I95I> s- 81. Ohlsson, Martin A.: Viksbergsbacken. Kring museistadens på Kungl. Djurgården historia. 1932, s. 161. Olsson, Reinhold: Per Fredrik Heffner. 1949, s. 87. Pich1er, Nils: Automatisk brandalarm. 1939, s. 102. Rang, Valdemar: De gamla mudderverken i Malmö hamn. 1941, s. 100. Rennerfelt, Ivar: Flytande tillverkning av hästskor på 1800- talet. 1944, s. 73. Ringius, Cecilia: Elektroteknisk terminologi. 1939, s. 133. 171 DA.DALUS 1 931—1962 Dä.DALUS 1931—1962 172 Rudberg, Erik: Metallografiska Institutet. Tal vid invig­ ningen av institutets nya byggnad 6 sept. I947- J948, s. SJ. Rönno w, Sixten: En glasbruksmålning. 1931, s. 108. Ett par fotografiska inkunabler från 1850- talet. 1932, s. 100. Bidrag till en svensk Technologia Numis- matica. 1941, s. 84. P. G. von Heidekens bruksvyer. 1942, s. 99. Svenskt Industri- och Handelsmuseum 1895 — 1909. 1943, s. 35. »Naturselbstdruck». 1945, s. 116. Belöningsmedaljer inom industrien. 1946, s. 139. Sahlin, Carl: Svenska linbanekonstruktioner. 1931, s. 56. Nordens äldsta byggnadsritning. 1931, s. n6. Presskopiering av brev. 1931, s. 116. Den första svenska blåkopian. 1931, s. 1x7. Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tid till omkring år 1850. 1932, s. 48. Det 1oo-åriga ölet i Dannemora bergslag. 1935, s. 88. Vaskguld i norra Skandinavien och Fin­ land. 1936, s. 44. De släta fingerringarna. 1938, s. 40. Ervalla bruk. Dess utrustning och drift un­ der 1600-talet. 1940, s. 38. Tidigt användande av läskpapper. 1941, s. 108. Se11ing, Olof H.: Pedro Nisser, 1799—1878. Svensk guldle- tare, uppfinnare och utställningsarrangör i Sydamerika och Australien. 1962, s. 67. Simonsson, Sten: Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta bruk. 1935, s. 96. Om mältning och brygd vid några gamla bruk. 1938, s. 104. Sjöstedt, Georg: Ljuskänsliga skiktets idéhistoria. 1947, s. 69. Sköldberg, Sven: Christopher Polhems Konstige Tapp. 1939, s. 86. Beskrivning av Edelcrantz’ ångmaskin. 1940, s. 80. Till blixtlåsens historia. 1940, s. 84. Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Judsons originalblixtlås till Tekniska Mu­ seet. 1942, s. 106. Smedberg, Richard: Äldre förslag till tunnel under Öresund. 1937, s. 42. Carl Edw. Norström. Ett hundraårsminne. 1948, s. 61. Smedinge r, Helge: J. G. Darell, en pionjär inom eltekniken. 1940, s. 100. Spaak, George: Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med T. Althin.) 1950, s. 41. Männen kring Carl Daniel Ekman. 1951, s. 109. Stockhaus-Englund, Brita: Bilder av stockholmsindustrier under 1800- talet. 1954, s. 146. Stolt z, Elof: De skandinaviska alunbruken. 1934, s. 96. Stubelius, Svante: Den heliga skruven. 1959, s. 145. Sundblad, Gunnar: Skog, trä, cellulosa och papper. 1959, s. 41. Svedberg, Ivar: Andrées ballonghus. 1931, s. 88. Svensson, Helge: Jonas Wenströms-utställningen 1933. 1934. s. 102. Tandberg, John: Esaias Tegnér och magnetismen. 1939, s. 77. Thunaeus, Harald: Mjödet genom tiderna. 1954, s. 47. Trana, Emanuel: F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933» s. 73. Tranacus, Bertil: Företagstidskrifter. 1948,5. 150. Trotzig, Dag: Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjernsund. 1938, s. 56. Törnebohm, Hilding: Måttens mästare, C. E. Johansson. 1944, s. 53. W i c h m a n, Holger: Harmens register. 1957, s. 53. Wilner, Torsten: Tekniska Museets Atomarium. 1953, s. 117. Nyheter i Tekniska Museets Atomarium. Partiklars rörelse i elektriska fält. 1954, s. 39. Klangfigurer och atomfysik. 1957, s. 41. Weibull,Waloddi: Ditatomvetenskapenhunnit,kringTekniska Alexander Lagermans livsgärning. 1934, s. 68. Matematiken, maskinen och människan. 1952, s. 47. Westerberg, Charles: P. E. Fahlberg. En pionjär på elektrotekni­ kens område. 1951, s. 133. Westerlund, Gunnar: Talmaskinens uppfinnare. 1942, s. 77. Grammofonen i varumärket. 1943, s. 103. Fonografen och grammofonen. 1945, s. 119. Wiberg, Helgo: Några av Martin Wibergs uppfinningar 1955, s. III. Museets Atomarium, 1960, s. 55. Ångström, Tord: Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. 1932, s. 74. Äström, Irma: Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet. 1950, s. 63. öhman, Einar: Elektronhjärnan till läsarens tjänst. 1960, s. 107. DälDALUS 1 93 1 — 1 962 173 SVENSK INGENIöRSKONST OCH INDUSTRI I ANNONSER FRÅN Allmänna Svenska Elektriska AB AB Bofors AB A. Ekströms Maskinaffär Facit Electronics AB Fagersta Bruks AB AB Ferrolegeringar AB Malcus Holmquist AB Iggesunds Bruk AB C. E. Johansson AB Karlstads Mekaniska Werkstad Köpings Mekaniska Verkstads AB Maskin AB Karlebo Nitroglycerin AB Nordisk Rotogravyr AB Papyrus Ramnäs Bruks AB Sieverts Kabelverk AB Slipmaterial-Naxos Smedjebackens Valsverks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Aeroplan AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa AB Svenska Fläktfabriken AB Svenska Kullagerfabriken Telefon AB L M Ericsson Turbin AB de Laval Ljungström Uddeholms AB AB Zander & Ingeström TELEFONAKTIEBOLAGET LM ERICSSON är moderbolag i den världsomspännande Ericsson-gruppen, som har mer än 36.000 anställda och genom egna och samarbetan­ de bolag och agenter är representerad i ett 80-tal länder. Alltsedan företagets start 1876 har L M Ericsson varit ledande inom telekom­ munikationsområdet, icke minst som konstruktör och tillverkare av telefonapparater. Den första telefonappara­ ten med handmikrotelefon presenterades 1892. Den första apparaten med hölje av plast introducerades 1931, och 1956 kom Ericofonen — den revolutionerande allt-i-ett-telefonen. Även inom andra områden, t.ex. automat- och bärfrekvenstelefonin, har L M Ericsson gjort uppmärksammade pionjärinsatser. LU Del av södra fasaden på L M Ericssons huvudan­ läggning med det 72 m höga radiotornet i Mid­ sommarkransen i Stock­ holm. CO för statistisk kvalitets­ kontroll CO Gränsindikator nr 5162 försedd med 8 inställbara, elekt­ riska kontakter tillsammans med signalanordning och elektrisk räknare för klassificering i 9 grupper. Gränsindikatorns elekt­ riska kontakter kan ställas in för grupptoleranser från 1.5 um. Det totala m ätom rådet hos gränsindikatorn uppgår till 0.8 mm. För inställning av de elektriska kontakterna användes en CO M ikrokator nr 500. AKTIEBOLAGET C. E. JOHANSSON ESKILSTUNA gavs dirigerad sprängverkan i känsligt grannskap Ett problem erbjöd sprängningen av fång- dam m sryggen vid Bjurfors övre kraftsta­ tion. A vståndet från sprängningsobjektet till byggnader var endast ca 25 meter. Risk för att stenkastningen och m arkskakningen skulle få förödande karaktär förelåg men elim inerades genom att fångdam m en vat- tenfylldes över fångdam m sryggens nivå, varefter sprängning företogs m ed 39 inter­ valler. Dynamitens enorma sprängkraft di­ rigerades genom dessa åtgärder till spräng- ningsobjektet, och verkan av salvan blev ur alla synpunkter perfekt. Bergmassan som bortsprängdes var 5.500 m3; och 4.400kg dynamit 60användes. NITROGLYCERIN AKTIEBOLAGET • GYTTORP Sprängämnen • Tändmedel • Krut • Jaktammunition Stora Kopparbergs Bergs­ lags Aktiebolag år ett av Sveriges största företag. Det leder sitt ursprung tillbaka till den arbets­ gemenskap som redanför 800 år sedan fanns kring den gamla koppargruvan i det nuvarande Falun. Bolagets verksamhet är i dag baserad på förädling­ en av naturtillgångarna i trakterna kring Dalälven, malm—skog—vattenkraft. Virket från skogarna går dels till Skutskär där bo­ lagets massafabriker och sågverk ligger, dels till Kvarnsveden dårtidnings- och journalpapper tillver­ kas. Malmen från före­ tagets gruvor bearbe­ tas till stålprodukter vid Domnarvet, Söderfors och Älfkarleö. — I Falun och Skutskär tillverkas dess­ utom kemiska produkter. Kraften till denna omfat­ tande industriella verk­ samhet erhålles helt från bolagets egna kraftverk. bättre produkter Inom Stora Kopparberg har särskilt under senare tid den tek­ niska forskningen kommit att intaga en framskjuten plats. Den bedrives centralt vid två institutioner: ett centrallaboratorium i Falun för den organisk-kemiska forskningen och en forsknings­ central i Domnarvet, där man behandlar metallurgiska och metallografiska problem. Kaido-ugnen för färskning av tackjärn med ren syrgas, som syns här ovan i praktisk drift i Domnarfvets Jernverk, är ett av bolagets många bidrag till skapandet av båttre produkter. STORA KOPPARBERGS BERGSLAGS AB • FALUN AB FERROLEGERINGAR Stockholm 40 Stoftavskiljning - högaktuellt problem Med effektiv stoftavskiljning elimineras de sanitära olägenheterna av rökgaserna. Stoftavskiljning är emellertid inte bara en hälsoskyddande och trivselfrämjande faktor — för vissa tekniska processer utgör den en förutsättning och ger i många fall förbättrad driftsekonomi genom återvinning av värdefullt stoft. Svenska Fläktfabriken är ett av de få företag i världen som behärskar samtliga grenar av stoftavskiljningstekniken. Vi kan därför ge en objek­ tiv bedömning av varje stoftavskiljningsproblem — det må vara stort eller litet. Alla typer och kombinationer av stoftavskiljare CENTRIKLON ® för rökgasrening vid mindre panncentraler. van TONGEREN-cyklon — standard- avskiljare för industribruk. PARAKLON® för högeffektiv avskilj- ning vid mindre och större värme- och ångpanneanläggningar. SLANGFILTER för avskiljning av alla slags torra stoft. SF VENTURI — högeffektiv våtav- skiljare för alla slags stoft och vätske- partiklar. SF ELFILTER för gasrening och stoft­ återvinning inom de flesta industri­ grenar och för alla slags stoft — så­ väl fasta stoft som vätskepartiklar. ; AB SVENSKA FLÄKTFABRIKEN Postadress: Box 20040, Stockholm 20 763 - Reg. 401 - 61 STAL- OCH DE LAVAL-TURBINER till lands STAL-turbiner har installerats vid 1000- talet industrier och kraftverk världen runt, för effekter från 1000 kW och uppåt. Bland större leveranser kan nämnas två turbiner om 160.000 kW i Stenungsund, en 80.000 kW-anlägg- ning i Odense och 60.000 kW-turbiner i bl.a. Australien och Nederländerna. 276 MW-aggregat finnes i order. och till sjöss De Laval-turbinen användes över hela världen för både stationära och mari­ na ändamål. Marina aggregat med en effekt per axel på upp till 46.000 ahk har levererats för ett stort antal fartyg. framgångsrika svenska produkter på världsmarknaden STAL-LAVAL Turbin AB:s verksamhet är i huvudsak ba­ serad på framstående uppfinningar — De Laval- och STAL-tufbinerna — av Gustaf de Laval samt bröderna Birger och Fredrik Ljungström. Dessa turbintyper har överallt visat sig motsvara högt ställda anspråk när det gäller låga installationskostnader, robust konstruktion och pålitlig funktion. År 1883 tog Gustaf de Laval ut patent på axialturbiner. De första Laval- turbinerna byggdes är 1892. Omkring sekelskiftet uppfann Birger Ljungström radialturbinen arbetande enligt motrotationsprincipen. Hans bror Fredrik Ljungström utfor- made turbinen ytterligare genom sinnrika konstruktioner. STAL-LAVAL FINSPÅNG STAL-LAVAL TURBIN AB NACKA SAUTER REGLERINGSAUTOMATIK JMW CENTRIFUGALPUMPAR DE LAVAL SEPARATORER IMO OLJEPUMPAR IMO VATTENMATARE DE LAVAL PLATTVÄRMEVÄXLARE ZETA ELANGPANNOR Välkända produkter för kvalitetsmei DOSERINGS- OCH FILTERANLÄGGNINGAR WESTON MÄTINSTRUMENT VATTEN- OCH AVLOPPSRENING ■ZETA HÖGFREKVENSVÄRMNING JL JMW ANGTURBINER £ ZETA DRIFTKONTROLL  vetna branscher  FINPAPPER KARTONG aktiebolaget PAPYRUS MOLNDAL k  MED HÄRDFÖRKROMADE KLIN60R OCh RAMSÅGBLAD Vid registrering av mätvärden under mätningar i laboratorier eller av förlopp i industrin erbjuder registrering i digital form ett allt vanligare alternativ till analog registrering. Framför allt genom möjligheten till grafisk återgivning i godtycklig skala och genom att utvärdering och bearbetning av mätdata lätt kan ske maskinellt skapas möjligheter för en snabbare, säkrare och noggran­ nare analys av de registrerade förloppen. Registrering kan ske från alla typer av givare — genom multiplexförfarande kan flera givare anslutas till samma registrerande organ. För att utnyttja mät- och registreringssystemet effektivt krävs för re­ gistreringen en snabb och tillförlitlig utrustning. En sådan är Facit Electronics snabbstans FACIT PE i joo som med sin höga hastighet — i jo tecken per sekund — och sin genom flerårig praktisk drift visade driftsäkerhet saknar motsvarighet på den internationella marknaden. FACIT PE i 500 har helt transistoriserad elektronik med inbyggt buf­ fertregister och är enkel att ansluta till analogdigitalomvandlare. FACIT PE i joo är lätt omkopplingsbar mellan j, 6, 7 och 8 kanalers hålremsa och kan därför lätt anpassas för olika användningsområden. Några tekniska data: Max stanshastighet i jo tecken/s | Maxdimensioner (mm) Den mekaniska enheten Den elektroniska enheten längd bredd höjd 516 210 218 522 262 180 Xv«n för databehandling datatransmission remskopiaring •(•olronloa Mb Solna Tai. 29 00 20   Dc huhiktirt uppvärmda ämnena formas mellan de prccisionsslipadc valsarna. Varför En strävan inom bearbetningstekniken har varit att kunna forma arbetsstycket genom plastisk bearbetning. Det är nämligen väl känt att en dylik genomarbetning av materialet bl.a. för­ länger skärande verktygs utslitningstid. Malcus har infört denna tillverkningsmetod för borrar. Utformning av spiralsp&r och avbackning sker samtidigt genom att de induktivt uppvärmda ämnena passerar mellan fyra precisionsslipade valsar. Genom plastisk bearbetning blir materialets tåga obruten, som visas i den vänstra bilden, medan vid spånskärande bearbetning tågan skäres av och borrens makrostruktur blir som visas i högra bilden. Den induktiva uppvärmningen och valsningen ger Malcus borr många väsentliga fördelar: större vridhållfasthet större varmhårdhet större anlöpningsbeständighet större seghet större slitstyrka snävare toleranser bättre ytfinhet bättre lönsamhet MALCUS AB MALCUS HOLMQUIST, HALM STAD • TELEFO N: 035-1 83 00, TELEX: 3556 I hjärtat av Bergslagen där hyttorna dånat i mer än sex århundraden ligger Fagersta — huvudort för fem berömda stålverk. Namnen Fagersta, Kloster, Homdal, Forsbacka och Dannemora har gett klang åt begreppet svensk stålkvalitet. Från dessa bruk går en ständig ström av viktiga stålprodukter, oumbärliga för svenskt näringsliv. Fagerstas bredd och djup i produktionen — från tackjärn till utpräglad finma.nufaktur — ställer Fagerstas servicemöjligheter i särklass! Fagersta har specialister på varje tillverkningssteg och på varje tillverkningsgren. Utnyttja dem och få ut mera av stålet! FAGERSTA BRUKS AB FAGERSTA BAND PLÅT TRÄD RÖR STÅLMANUFAKTUR SECO HÄRDMETALL Försaljningskontor: Fagersta, Stockholm, Göteborg, Eskilstuna, Linköping, Danne­ dmnswhmora (österbybruk) R epresentanter: Malmö: Bergsingenjör Inge Erichs AB Karlstad, Örebro: Herman Geijer & Co AB Härnösand, Luleå: AB Fr. Ramström KVALITET PRECISION SERVICE Ni finner namnet »Köping» i alla län­ der med verkstadsin­ dustri av betydelse. Kontakta vår försälj- ningsavdelning för vidare information! Vår erfarenhet av verktygsmaskin­ tillverkning daterar sig från 1856. Världens första direktdrivna snabb­ svarv, som konstruerades år 1900, bar ”Köpings” märke. Sedan dess ha vi alltid sökt att hålla oss ett steg före, när det gäller att ge våra kunder det bästa som kan åstadkommas — och detta gäller även servicen på maskinerna. KÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AB KÖPING VAR VORE VI UTAN BETONG ? Vi möter betong överallt. Formbar, beständig och stark har den funnit användning i de mest skilda sammanhang - till kraftverk, flygplatser, broar, egnahem, industrier... Det vore svårt att tänka sig dagens sam­ hälle utan betong. Den ständiga nyinvesteringen i vårt samhälle kräver varje år nära 3 miljoner ton cement - den viktigaste beståndsdelen i betong. CEMENTA som är försäljningsorganisation för 7 av landets 8 cementfabriker, svarar för fyra femtedelar av landets cementleveranser. CEMENTA är härigenom en av landets största byggmaterialleverantörer. Bilden visar utskovspelare i betongdammen vid Stornorrfors kraftverk i Umeälven. För dammbyggnader och andra tunga konstruktioner till­ handahåller CEMENTA ett långsamt hårdnande specialcement — BLÅ RAND LH-cement.  FULL HAND OF GOOD IDEAS... specialists in pulp and paper machinery and industrial heat recovery SVENSSON chip-filling system for digesters SÄLL and Ekströms pulp consistency regulators BROBECK and Ekström digester circulation systems JÖNSSON vibration screens STRINDLUND self-suction filters LINDSTRÖM flushing devices STRÖMBERG level indicators JAKOBSON live-bottom bin EKSTRÖM economizers and air preheaters BROMAN steel-shot cleaning system FLORAGATAN A AB A. EKSTRÖMS MASKINAFFÄR STOCKHOLM TELEFON *2371 80 ■t trrrr* i KONDENSATORBATTERI 18 MVAr 55 kV BYGGT AV FABRIKSMONTERADE BLOCK SI EVERTS BLOCKBYGGDA KON O EN SATOR BATTERI ER O Slagfast lackfärg O Aluminiumsprutad behållare O Isolering till jord O Elementpaket med lödda tilledningar För att underlätta uppbyggnaden av kondensatorbatterier levererar Sieverts Kabelverk fabriksmonterade block för ön­ skad spänning upp till 22/V3 kV normalt innehållande 6 -16 enheter om 50 KVAr (300-800 KVAr). Genom serie- och parallellkoppling av sådana block byggs sedan ett batteri för erforderlig spänning och effekt. Batte­ riet tar liten plats, är enkelt att utöka och lätt att anpassa till andra spänningar inom 10, 20, 30, 40, 50 etc kV-serierna. Till låg kostnad kan batterier upp till ll/\/~3 kV förses med effektiv kapsling utan att kylningen försämras. Kondensatorenheterna är inneslutna i tvåpoligt isolerade behållare vilket medger enkla batteriuppställningar. Impreg- neringsmedlet - en klorerad difenyl - ger hög volyméffekt vid låg fältstyrka och jämn fältfördelning. Ingen brandrisk. SIEVERTS KABELVERK  SKF*—RULLAQERBOXAR Försexårsedankunde©CSfFmeddelaattenmiljonÉäiDSÉF-rullager- boxar hade levererats. I dagarna har den andra miljonen passerats. Bakom den första miljonen låg omfattande SCSIF-experiment, som syftade till att uppfylla kraven på högre hastigheter hos lok och vagnar, utan att driftsäkerheten äventyrades. Attdenandramiljonenharuppnåttspåsåkorttidvisarattjärnvägarna över hela världen har förtroende för ä)CS[F:s produkter.  Varförjust KaNeWa? En ny KaMeWa-installation betyder, att ett högkvalificerat ingenjörsarbete fullbordats. Men det innebär också, att man i fortsättningen har en världsom­ spännande serviceorganisation med specialutbildat folk till sitt förfogande. Erfarna och skickliga tekniker, välut­ rustade laboratorier och verkstäder med resurser utöver de vanliga ligger till grund för KaMeWa-propellerns framgångar. Ett intensivt utvecklings­ arbete har resulterat i propellerkon­ struktioner för varje fartygstyp. Oce­ angående tankers på 50.000 ton ut­ rustas i dag med KaMeWa liksom snabbgående torpedbåtar, kustfartyg, färjor och bogserbåtar. En KaMeWa-installation är den bästa garantin jör god driftsekonomi och störningsfri sjöfart. AB KARLSTADS MEKANISKAWERKSTAD* KARLSTAD En historisk dag för likströmsöverföring Den 8 december 1961 var en märkesdag i de fransk­ engelska förbindelsernas historia. Då invigdes den s.k. Kanalöverföringen med högspänd likström. Den möjlig­ gör kraftutbyte mellan de båda länderna och inbesparar byggandet av ett kraftverk på 160 000 kW i vartdera landet. Det var en märkesdag även för ASEA som levererat och monterat de viktigaste delarna av utrustningarna i de franska och engelska strömriktarstationerna — framför allt de jonventiler som utgör stationernas hjärtan. Bilden visar jonventilhallen i den engelska stationen vid Lydd. Ventilerna representerar med sin kontinuerliga effekt av 160000 kW, fördelade på 12 ventiler eller ”rör”, de utan jämförelse största elektronrören i världen. Så har ASEA framgångsrikt klarat ännu en etapp inom kraftöverföringstekniken och har redan påbörjat nästa steg — leveransen till New Zeeland där effekten blir 600 000 kW högspänd likström. ASEA  Om vibrationer — ett av de sväraste problemen inom sliptekniken Vibrationer är besvärande vid all skärande bearbetning och särskilt ödesdigra vid slip- ning. SLIP-service fick vid ett tillfälle hand om följande problem: En slipmaskinskonstruktör fick svårigheter med schat­ teringar på de slipade detaljerna. Han misstänkte slip­ skivan som störningskälla. SLIP-service utförde vibra- tionsanalys, som visade att vibrationernas frekvens i slipskivedockan inte alls stämde överens med schatte­ ringarna i de slipade ytorna. Däremot kunde överens­ stämmande vibrationer i bordet registreras. Slipskivan var oskyldig. Störningskällan inringades. Felet bestod i obalans i någ­ ra av maskinens rörliga delar — något som lätt kunde justeras — ett exempel pä vär tekniska service. SUP-NAXOS AKTIEBOLAGET SLIPMATERIAL-NAXOS Västervik • Tel. 13000 FILIALER: STOCKHOLM TEL. 520990 - GÖTEBORG TEL 171135 • MALMÖ TEL. 93 42 35 - FALUN TEL. 19798 ESKILSTUNA TEL. 016 /457 20 - KÖPENHAMN TEL. C 11502 - OSLO TEL 44 07 30 NAR DET Bilden visar HEYLIGENSTAEDT kopiersvarv HEYCOMAT 1, vilken numera, efter grundlig utprovning i drift, tillverkas i serie. Ett glädjande meddelande för alla industrier, som upptäckt fördelarna med kopiersvarvningens små och store serier. Denna produktiva kopiersvarv är modernt utrustad och enkel att rigga. VERKTYGSMASKINER • VERKTYG G J UTERI M ASKI NER • TEKNISK LITTERATUR ..KONTAKTA OSS! ASKI N AKTIEBOLAGET KAELEBO GOTEBORG C STOCKHOLM 40 MALMÖ C ÖstraHamngatan14 Kungsgatan33 GustavAdolfsTorg10 Tel. 11 49 00, 11 49 99 Telefon 23 14 30 växel Telefon 978989,31300 Rå riktigt Inläggningsfärdigt standardstål från SMEDJEBACKEN: SMEDJEBACKENS VALSVERKS AB SMEDJEBACKEN TELEFON 02-40/711 20  LAYO UT TECKNING R ETU SCH FOTO G RAFI DJ U PTRYC K B O KTRYC K BOKBINDERI DISTRIBUTION Vid beställning kontakta vårt beställningskontor Luntmakaregatan ig Stockholm 21 tel. 22 7560