Dsedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK TEKNISKA MUSEET • STOCKHOLM 1963  1 4 TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1963 DÄiDALUS  D £: D A L U S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 6 3 STOCKHOLM 1963 Redaktionskommitté för Dxdalus 1963: Hans Hylander, Thure Öberg, Torsten Althin och Sigvard Strandh. Redaktör och ansvarig utgivare: Sigvard Strandh. Vid återgivandet av text eller bilder angives såsom källa: Dazdalus 1963. Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 1 963. INLEDNING I tidigare årgångar har på denna sida registrerats betydelsefulla mil­ stolpar i museets utveckling. Under 1962 — museets trettioåttonde verksamhetsår — överlämnade museets geniale skapare och chef se­ dan begynnelsen, Torsten Althin, vid uppnådda 65 år sitt verk i andra händer. Det synes då naturligt att inledningen till årets Dxda- lus ägnas åt en hyllning till Torsten Althin och det livsverk han ska­ pat till gagn för svensk ingenjörsvetenskap och industri. För att inför kommande släktled minna om Torsten Althins gär­ ning kunde museets vänförening vid avskedsaftonen den 19 juni 1962 överlämna originalet till en porträttmedaljong av Tekniska Museets skapare. Konstverket har utförts av myntgravören Leo Ffolmgren. TORSTEN ALTHIN En avgjutning i brons har uppsatts inom museet för att för fram­ tiden erinra om den osparda möda och framsynta skicklighet som ut­ märkt Torsten Althins kulturinsats. I samband med Torsten Althins avgång kom vid skilda tillfällen och från många läger honom till del varma hyllningsord för det banbrytande och hängivna arbete som han under nära fyrtio år som museiman ägnat åt att bygga upp och med outtröttlig entusiasm utveckla och befästa idén om ett svenskt tekniskt riksmuseum. 5  Tekniska Museets bestående betydelse för svensk ingenjörskonst fick sitt förnämsta erkännande då ingeniörsvetenskapsakademien vid högtidssammankomsten 1963 tilldelade Torsten Althin sin stora guldmedalj. Det må tillåtas oss att se denna utmärkelse som ett insegel på den ställning som Tekniska Museet under Torsten Althins mångåriga verksamhet som dess ledare och idégivare fått som teknikhistorisk riksinstitution i vårt svenska samhälle. 6 GUNNAR SUNDBLAD Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet HÅKAN STERKY Ordförande i Föreningen Tekniska Museet INNEHALL Inledning ... ......... 5 Contents in English . . . . . . . . . 8 Dasdalus . ........... 9 Redogörelser. Tekniska Museet under år 1962 Föreningen Tekniska Museet under år 1962 Filmhistoriska Samlingarna under år 1962 11 25 31 35 77 och konstruktör av ångmaskindrivna fartyg i början av Avhandlingar. D. Miiller-Hillebrand, Torbern Bergman as a Lightning ...... ... ... .......... Scientist Sven A Flansson, Waldemar Jungner och jungneracku- mulatorn .......... Sven Klemming, Peter Jernstedt — svensk uppfinnare .......... ...... 1800-talet I. Janelid, The Swedish Method Per Carlberg, Gahns centrifugalgjutningsmaskin Gunnar Lindmark, Teknikhistoriska notiser . Författareregister 1931 —1 9 6 3 ................................... Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . 93 113 . 145 . . 151 . 165 . . 173 CONTENTS Contents of Dasdalus 1963, The Transactions of Tekniska Museet (in Swedish)............................................................................................. 7 Annual Reports from Tekniska Museet, the Association of Friends of Tekniska Museet and the Swedish Film Archives.........................................11 D. M ii 11 e r-H i 11 e b r a n d, Torbern Bergman as a Lightning Scientist. (Original in English).....................................................................................35 Sven A. Flansson, Waldemar Jungner, Inventor of the Nichel-Iron Primary Cell NIFE (in Swedish).................................................................77 Sven Klemming, Peter Jernstedt, Swedish Inventor and Designer of Steam-propelled Vessels in the Beginning of the i9th Century (in Swedish).............................................................................................93 I. J a n e 1 i d, The Swedish Method. On the Development of the so-called Swedish Method of Rock Drilling for Tunneling and Mining . . . . 113 Per Carlberg, The Grahn Centrifugal Machine for Iron Casting . 145 G. Lindmark, Condensed Notes on Origins and Precursory Concepts in Technology.............................................................................................I5I Index of Papers Published in Dasdalus 1931-1963..................................165 Reprints of Papers published 1931-1963 are available free of charge by request from Dtedalus, Tekniska Museet, Stockholm No, Sweden. JJs ämnet Torsten Althin är oupplösligen förenat med årsboken Dadalus, liksom med Tekniska Museet, vårt lands teknikhistoriska riksinstitution. Allt­ sedan årsbokens tillkomst har Torsten Althin varit dess redaktör, inspiratör, eldsjäl och den omsorgsfulle vårdaren av den tradition i vårt kulturliv som Dtedalus hunnit att bli när den nu utkommer med sin trettiotredje årgång. Då jag nu övertar redaktörskapet är det i känslan av ett stort ansvar inför de linjer som min företrädare dragit upp, ävenså med förhoppningen att årsbokens ut­ formning — innehållsmässigt och till dess yttre karakteristiska gestalt — skall vidmakthållas i de former som vunnit hävd och uppskattning. I företal till tidigare årgångar har min företrädare understrukit betydelsen av att kunskapen om svenska insatser, nu och i det förgångna, inom ingenjörsveten- skaperna och den industriella utvecklingen ges en världsomspännande spridning. Sedan ett antal år har Dtedalus omfattat en innehållsförteckning även på engels­ ka — 'Contents in English' — och nu förbereds ett kumulativt index av samtliga årgångar med korta sammanfattningar på engelska. Det är min förhoppning att detta index skall kunna föreligga färdigt för publicering i nästa årgång av Dcedalus. I betraktande av den allt vidsträcktare internationella spridning som Dcedalus fått under senare år kommer även i fortsättningen original-avhandling­ ar att införas på engelska, eller något annat internationellt gångbart språk. Det är min övertygelse att Dcedalus här har en stor uppgift att fylla i det allt större intresse för de tekniskt-vetenskapliga, idéhistoriska sammanhangen som nu går fram i de stora kulturländerna. I den årgång av Dcedalus som nu går ut till Tekniska Museets intressenter och vänner vill jag även apostrofera en värdefull del av innehållet, nämligen det avsnitt som traditionellt kallats »Svensk ingenjörskonst och industri i annonser». I detta avsnitt eftersträvas att sammanföra en information i annonsform om mera betydelsefulla insatser av idag inom industrin och det tekniska utvecklings­ arbetet. DAlDALUS SIGVARD STRANDH 9  TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1962 Tekniska Museet år 1962 Beskyddare. Hedersledamöter. Styrelse. H. M. KONUNGEN Hedersledamöter av Stiftelsen Tekniska Museet: Ingeniör C. A. Hult Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Generaldirektören Fil. Dr Axel Gjöres Fil. Dr Torsten Althin Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet består av: en av Kungl. Maj :t utsedd representant, tre av respektive Ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen utsedda representanter, Ingeniörsvetenskapsaka- demiens verkst. direktör och museidirektören såsom självskrivna leda­ möter samt ytterligare högst fem av styrelsen valda personer. Styrelsens ledamöter äro: 12 Under förvaltningsårets andra hälft har följande ledamöter avgått ur styrelsen: Herrar Dahlberg, Nordenson, Woxén, Ångström och österberg. Svenska Uppfinnareföreningen har till Herr Dahlbergs efterträdare utsett Civilingeniör Olof Sundén. Ingeniörsvetenskaps­ akademien har till Herr Woxéns efterträdare utsett Professor Gud- mar Kihlstedt. övriga lediga platser i styrelsen har tillsvidare varit vakanta. Tekn. Dr Gunnar Sundblad (ordf.) Direktör Hans Hylander (i :e vice ordf.) Dir. Carl A. Jacobsson (ire vice ordf.) Professor Sven Brohult Civilingeniör A. B. C. Dahlberg Direktör Hugo Edström Civilingeniör Birger Kock Regeringsrådet Åke Martenius Fil. Dr Harald Nordenson Direktör Fredrik Schéle Generaldirektören Tekn. Dr Håkan Sterky Direktör Elam Tunhammar Tekn. Dr M. Wallenberg Professorn Tekn. Dr R. Woxén Civilingeniör Oskar Åkerman överingeniör Tord Ångström Direktör Thure Öberg Kommerserådet S. E. österberg Museidirektören Fil. Dr T. Althin till den 30.6 Civilingeniör S. Strandh från den 1.7 Arbetsutskottet har bestått av ordf., i:e vice ordf., IVA:s verkst. direktör, Herrar Martenius och museidirektören. Kassaförvaltare har varit Kamrerare Gösta Bergh. Revisorer ha varit Direktör R. Steenhoff med överingeniör Kurt Trägårdh som ersättare och Direktör K. Söderberg med Sekreterare Aug. Hessler som ersättare. Den 30 juni 1962 utlöpte förordnandet för Fil. Dr Torsten Althin som museidirektör, varvid denne vid uppnådda 65 år trädde i pen­ sion. Som efterträdare hade styrelsen den 19 juni 1961 förordnat Civilingenjör Sigvard Strandh, som den 1 juli 1962 tillträdde befatt­ ningen som museidirektör, sedan denne från den 1 januari 1962 tjänst­ gjort vid museet. Budgetåret 1962/63 balanserade museets vinst- och förlusträkning för den löpande driften med kronor 503.741: 45. För driftskostna­ dernas täckande har museet liksom förut helt måst lita till anslag från industriföretag och från Föreningen Tekniska Museet, samt inkoms­ ter av entréavgifter och publikationer. Från Cellulosaindustriens Stif­ telse för Teknisk och Skoglig Forskning samt Utbildning har utgått ett anslag om 15.000 kronor. Under året har arbeten pågått med färdigställande av museets av­ delning för cement, betong, tegel, keramik och glas. Likaså har ut­ redningar och projekteringsarbeten utförts rörande ombyggnad av det på museets tomt befintliga f.d. ridhuset. För dessa ombyggnads­ arbeten beviljade Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse i december 1962 ett anslag av 750.000 kronor. Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen gav samtidigt tillstånd att utföra ombyggnaden som statligt bered­ skapsarbete intill ett belopp av 800.000 kronor. Utöver dessa akt­ ningsvärda donationer har av ett flertal industriföretag ställts i ut­ sikt leveransrabatter och gåvor av byggnadsmateriel och andra för­ nödenheter. En utförligare redogörelse för ombyggnadsarbetet kom­ mer att lämnas då arbetena närmar sig sin fullbordan. * För den välvilja och förståelse för museets arbete och för den med­ verkan till arbetets bedrivande under budgetåret 1962/63, däri inne- slutes utgivandet av årsboken Dcedalus, som i olika former lämnats även från nedanstående företag och sammanslutningar, uttalas mu- seistyrelsens tacksamhet. Kassaförvaltare. Revisorer. Museidirektör. Ekonomi. Museets utbyggnad. Tekniska Museet år 1962 13 Tekniska Museet år 1962 Abba-Fyrtornet AB Byggnadsfirman Anders Diös, Uppsala Bäckhammars Bruk AB AB A. F. Carlssons Skofabrik AB Casco AB Dannemora Gruvor AB Defibrator AB Defo, Malmö De Förenade Kolsyrefabrikernas AB Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Agnesberg Dux Radio AB AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik AB A. Ekströms Maskinaffär Elektriska AB A.E.G. Elektriska AB John Österman Elektrokemiska AB, Bohus AB Electrolux AB Emsfors Bruk Eriksbergs Mek. Verkstads AB Eskilstuna Bryggeri AB Fabriks AB Osmund, Uppsala Facit Electronics AB Fagersta Bruks AB G. C. Faxe AB, Malmö AB Ferrolegeringar AB Figeholms Bruk Finnes AB, Lingbo AB Flygts Pumpar Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg Forss AB, Köpmanholmen Forsså Bruks AB, Näsviken Fridafors Fabriks AB Färg AB International, Göteborg AB Förenade Superfosfatfabriker, Hälsingborg AB Galco AB Garphytte Bruk Gas- 8c Koksverkens Ekonomiska Förening u.p.a. General Motors Nordiska AB Getinge Mekaniska Verkstads AB AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit 8c Beton AB Grubbens 8c Co AB 14 AB Adelo, Malmö Albin Motor AB, Kristinehamn Albin Motor, Kommanditbolag L. A. Larsson, Kristinehamn Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta AB Alfort & Cronholm Almedahl-Dalsjöfors AB, Dalsjöfors Allmänna Svenska Elektriska AB Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala J. R. Andersson & Co AB, Sundbyberg AB Åbjörn Andersson, Svedala AB Ankarsrums Bruk Apotekarnes Mineralvattens AB AB Arboga Mekaniska Verkstad AB Area Regulatorer Askersundsverken AB AB Asser AB Astra, Södertälje AB Atlas Copco AB Automobilpalatset AB Bahco Ballograf-Verken AB, Göteborg Barnängens Tekniska Fabrikers AB AB Wilh. Becker AB Berglöfs Verkstäder, Kopparberg AB W. Dan Bergman, Södertälje E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergvik och Ala AB, Söderhamn AB Betongindustri Billeruds AB, Säffle Björkå AB, Lugnvik Björneborgs Jernverks AB AB Bofors Bolidens Gruv AB Borås Wäfveri AB Boxholms AB AB Brusafors-Hällefors, Silverdalen AB Bröderna Envall, Fellingsbro AB Bröderna Hedlund Bröderna Söderberg AB, Eskilstuna Bultfabriks AB, Hallstahammar Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB Byggnads AB Contractor Grycksbo Pappersbruk AB Grytgöls Bruks AB Guldsmedshytte AB AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB Gusums Bruk AB AB Götaverken Hallstahammars AB Halmstads Järnvaru AB Halmstads Järnverks AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Victor Hasselblad AB, Göteborg Hasselfors Bruks AB AB Hedemora Verkstäder Hellefors Bruks AB Helsingborgs Gummifabriks AB Hissmofors AB, Krokom Holmens Bruks och Fabriks AB AB Malcus Holmquist, Halmstad AB Hultfreds-Industrierna Husqvarna Vapenfabriks AB Hylte Bruks AB Häfla Bruks AB AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik AB Hässleholms Verkstäder Höganäs-Billesholms AB AB Höganäsarbeten AB Iföverken, Bromölla AB Iggesunds Bruk Ingeniörsfirma Sven Carlson AB, Falun Jernkontoret AB C. E. Johansson, Eskilstuna Jonsereds Fabrikers AB Jönköpings Mek. Werkstads AB Kalkbränneri & Kalkstens AB Kalmar Verkstads AB AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB Klint, Bernhardt & Co AB AB Klippans Finpappersbruk AB Klippans Läderfabrik AB Klosters Fabriker, Jönköping Klärre & Co AB Knutsbro Kraft AB, Norrköping Kockums Jernverks AB, Kallinge Kockums Mek. Verkstads AB, Malmö Kohlswa Jernverks AB Kooperativa Förbundet Kopparfors AB, Ockelbo Korsnäs AB, Gävle Kraft AB Gullspång-Munkfors Krångede AB Köpings Mekaniska Verkstads AB AB Landelius & Björklund AB Landsverk, Landskrona Dr-Ing. Herbert Lickfett AB Liljeholmens Stearinfabriks AB Lilla Edets Pappersbruks AB Lindells Vågfabriks AB, Jönköping AB Linköpings Stads Tekniska Verk Linoleum AB Forshaga, Göteborg Ljusne-Woxna AB AB Lorentzen &Wettres Maskinaffär Lumalampan AB Lunds Bryggeri AB Lundås Verkstäder AB, Häverödal Luossavaara-Kiirunavaara AB Luxor Industri AB, Motala Mackmyra Sulfit AB AB Magnussons Mekaniska Verkstad AB Malmö Förenade Bryggerier Margarin AB Zenith, Malmö Marma-Långrörs AB, Söderhamn Maskin AB Karlebo AB Mekanprodukter Mo och Domsjö AB Mora Bryggeri AB Morgårdshammars Mek. Verkstads AB Motala Ströms Kraft AB AB Motala Verkstad AB Mälardalens Tegelbruk AB Mörrums Bruk Nitroglycerin AB, Gyttorp Norbergs Grufförvaltning Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Nordiska Kompaniet Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad 15 Tekniska Museet år 1962 Tekniska Museet år 1962 16 Trollhättan Svenska AB Gasaccumulator AB Nordiska Metallduksväveriet, Uppsala Nordiska Syrgasverken AB AB Nordströms Linbanor Norrmalms Livsmedels AB AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Murbruksfabrikens i Stockholm AB Nyby Bruks AB Nydqvist & Holm AB AB Nyhammars Bruk Nyköpings Bryggeri AB Nymanbolagen AB, Uppsala AB Odelberg & Olson AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Oppboga AB, Fellingsbro AB Osram-Elektraverken AB Oxygenol AB Papyrus, Mölndal AB Pellerins Margarinfabrik AB Plåtmanufaktur AB Pripp & Lyckholm Ramnäs Bruks AB Reymersholms Gamla Industri AB, Hälsingborg Riddarhytte AB AB Rosenblads Patenter E. A. Rosengrens AB, Göteborg Sala Maskinfabriks AB AB Saltsjöqvarn AB Sandwalls Ångbryggeri, Borås Sandvikens Jernverks AB AB Scania-Vabis, Södertälje AB Scharins Söner, Klemensnäs Schullström & Sjöströms Fabriks AB AB Separator Carl Setterwall & Co AB AB Max Sievert, Sundbyberg Sieverts Kabelverk AB, Sundbyberg Singer Co Symaskins AB Skandinaviska Eternit AB, Lomma AB Skandinaviska Glödlampfabriken Skandinaviska Grafitindustri AB, Skandinaviska Jute- Spinneri- & Väveri AB, Oskarström Skofabriks AB Oscaria, Örebro Skogsägarnas Industri AB, Åryd Skyllbergs Bruks AB Skånska Cement AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Slipmaterial-Naxos, Västervik AB Julius Slöör Smedjebackens Valsverks AB Spångsholms Bruks AB, Sya STAL-LAVAL Turbin AB Stenberg & Flygt AB, Lindås Aug. Stenman AB, Eskilstuna Stockholms Benmjölsfabriks AB Stockholms Bomullsspinneri & Väfveri AB AB Stockholms Bryggerier Stockholms Galvaniseringsfabrik AB Stockholms Siporexfabrik AB Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Stribergs Grufve AB AB Stridsberg & Biörck Strömma Bomulls Spinneri AB Ströms Bruks AB Strömsnäs Bruks AB Ställbergsbolagen, Ludvika AB Svensk Torvförädling, Sösdala Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping AB Svenska Aluminiumkompaniet Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska BP Olje AB Svenska Cellulosa AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa, Malmö Svenska Choklad och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a. Svenska Chokladfabriks AB, Ljungsbro Svenska Esso AB AB Svenska Fläktfabriken Svenska Industritjänstemanna- förbundet AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Limämnesfabriken AB AB Svenska Maskinverken, Kallhäll AB Svenska Metallverken Svenska Oljeslageri AB, Mölndal Svenska AB Philips AB Svenska Pressbyrån Svenska Rotor Maskiner AB AB Svenska Salpeterverken, Köping Svenska Siemens AB Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Stålpressnings AB, Olofström Svenska Teknologföreningen AB Svenska Telegrambyrån Svenska Tobaks AB AB Svenskt Exporttackjärn AB Svenskt Konstsilke, Borås AB Sveriges Förenade Trikåfabriker, Borås Sveriges Industriförbund AB Sveriges Litografiska Tryckerier Sydsvenska Kraft AB, Malmö Sydöstra Sveriges Skogsägares Förbund, Växjö AB Sågbladsfabriken i Nora Söderhamns Verkstäder AB AB Tedeco Telefon AB L M Ericsson Torsviks Sågverks AB, Härnösand Trafik AB Grängesberg-Oxelösund AB Tudor Tuolluvaara Gruv AB Uddeholms AB AB Ulax, Motala Ulvsunda Gummifabriks AB Vadstena/Göta Pump AB AB Wahlbecks Fabriker, Linköping AB Wahlén & Block Waplans Mekaniska Verkstads AB Wargöns AB AB Vattenbyggnadsbyrån Verkstads AB Mekano, Hälsingborg AB Westin & Backlund AB C. M. Wibergs Vagn- 6c Red- skapsfabrik, Ransta AB Wicanders Korkfabriker Wifstavarfs AB Wikmanshytte Bruks AB Wirsbo Bruks AB Viskafors Gummifabrik AB Viskans Kraft AB, Borås AB Vägförbättringar AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB Yngeredsfors Kraft AB AB Zander 6c Ingeström AB Åkerlund 6c Rausing, Lund AB Åkers Styckebruk Åshammars Bultfabriks AB AB Åtvidabergs Industrier ödeborgs Bruks AB AB öfvergård 6c Co Östersunds Elektriska AB Till föremålssamlingarna har museet under året tacksamt mottagit Föremåls­ en mängd föremål från följande givare, vilkas adress är Stockholm, om ej annan nämnes. samlingarna. Kungl. Svenska Aeroklubben: elektrisk hiss levererad år 1909 av AB Graham Brothers till klubbens hus,Malmskillnadsgatan 27, Stock­ holm, rivet år 1962. — Fil. Dr Torsten Althin: brevpress av ek med förkromad ångturbinskovel som handtag och fodral för stor tänd­ sticksask, gjutet i brons till invigningen av Östermans Marmorhallar 17 Tekniska Museet år 1962 Tekniska Museet år 1962 I933- — Sjökapten A. W. Andersson, Gällnöby: acetylengaslampa av förnicklad plåt, tillverkad av Karl F. Erikssons Metallfabriks AB, Eskilstuna. — Fil. Dr O. Arrhenius, Grödinge: tyskt 2-marksmynt med reliefporträtt av Max Planck. — Ffissaktiebolaget Asea-Graham, genom Direktör Hugo Edström: präglingsstans jämte därmed präglat Graham Brothers veterantecken. — ASEA, Centralbiblioteket, Väs­ terås: fotografiapparat, klappkamera, för 9X12 cm, jämte tillbehör, en fotokemisk exponeringsmätare »Wynnes infallible exposure me­ ter» och obegagnade fotografiska plåtar. — Billeruds AB, Säffle, ge­ nom Bruksdisponent Åke Pihlgren: 16 mm färgfilm över Upperuds Träsliperi, inspelad 1961—62. — Fru Karin Bilkon: strykjärn för spriteldning, sannolikt av tysk tillverkning, samt två pipkrustänger, smidda av rundjärn, från 1800-talets mitt. — AB Bolinder-Munktell, Eskilstuna: fyra originalritningar från J. & C. G. Bolinder, Stock­ holm. — Byråsekreterare T. Brandt: ett antal trafikpolletter. — överste Einar Bratt: automatisk exponeringsmätare »Justophot» i läderfodral jämte bruksanvisning på engelska, tillverkad i Österrike efter år 1931. — Fru Augusta Braunerhielm, Djursholm: skärapparat för gåspennor, troligen tillverkad på 1840-talet. — Chalmers Tek­ niska Högskolas Studentkår, Göteborg: mössa för teknologer, modell 1878, tillverkad 1962. — Major Einar Christell, Danderyd: ritning över gnisttelegrafanläggning, system Marconi. — Fru Aimée Clemens: tvåbladig flygpropeller av trä, radioapparat för flygplan samt två kolvar från en flygmotor. — Civilingenjör Gustaf Dahlberg: räkne- apparat av papp, konstruerad av givarens fader. — Herr Olov Hu- goson Duhs: räknetabellapparat Unical, med fällbara tabeller med tungor för multiplikation och division enligt Bergmann Universal- Calculator. — Svetsare Nils Hilding Ek: radiomottagare »Telefun­ ken» för växelström. — Ingeniör David Eklöv, Älvsjö: automatisk skivbytare-vändare »Capehart» med elektrisk ljuddosa, troligen från 1930-talets början. — AB Electrolux laboratorium, genom Professor J. Tandberg och Ingeniör B. Atteskog: steriliseringsapparat för vat­ ten, »Katadyn Sterilisator», tillverkad i Tyskland omkring år 1930 samt stycken av»katadynsilver»,ett kanalstrålerör av glas enligt John Tandberg, försöksapparat för kylskåpskontroll, två skarvkontakter, elektrisk glödlampa med koltråd samt en vakuumröntgenspektograf enligt Manne Siegbahn. — Friherre Claes Fleming: fotoapparat »Le Photo-Revoler» jämte förstoringsapparat och sköljtank med plåt­ 18 ramar, tillverkad av Krauss, Paris, omkring 1925. — Byggmästare Edmund Gissla: spade av hammarsmitt järn. — Civilingeniör Tore Glass: delar till Singer K 66 symaskin i originalkartong jämte bruks­ anvisning samt en stoppningsapparat från 1920-talet. — Arne Gliicksman AB, Göteborg: elektrisk strålkastare för 20 ampere lik­ ström. — Ingeniör Axel O. Hamnér: fyrhjulig åkvagn, leksak i halv storlek av hästdragen vagn. — Hasselblads Fotografiska AB: för­ storingsapparat, tillverkad av Eastman Kodak Co, samt en kopie­ ringsapparat. — Fil. Dr Manne Hofrén, Kalmar: väggkrokar »Re­ kord-kroken» i tre originalförpackningar. — Elmontör Albert Holm: sug- och tryckpump av gjutjärn jämte en elektrisk huvudströmbry­ tare. — Professor Edv. Hubendicks sterbhus: tre stycken olika ma­ skinskyltar av mässing. — Advokat Kleve Hultin, Djursholm: litet induktorium för högfrekvensbehandling samt 13 stycken kolorerade bilder för projektion med laterna magica. — Husqvarna General- depot AB: strålkastare för motorcykel med acetylenbrännare, sanno­ likt av tysk tillverkning från 1920-talet samt en behållare av stål för dissousgas »AGA» från 1923. — Husqvarna Vapenfabriks AB, Huskvarna: gjutform för automatisk skalgjutningsmaskin jämte däri gjutet stativ till elektrisk symaskin. — Fru Dagmar Högner: fyra stycken uniformsknappar av tyskt fabrikat, pennfat av bakelit, re­ servoarpenna »Parker», tillverkad i Canada år 1937, samt hushålls­ kärl av glas och plast av olika fabrikat. — Fröken Elisabeth Indebe- tou: elektrisk symaskinslampa, tillverkad av Ingeniör E. Pripp, Norr­ viken, omkring år 1922. — Arne Jernberg Cykel & Sport: motor­ cykel »Husqvarna» med 14 hk motor, modell 1927. — Direktör Albin Johansson: stycke av snitt av stock från »Bulverket» vid Ting- städe, lämnat till givaren 1951. — Fru Karin Knutsson: meny, tryckt i guld på Sandvik rostfritt bandstål, för deltagarna i Sandvikens Jern­ verks 100-årsjubileumsmiddag den 19 juni 1962. — Maskinaffären Carl Lamm AB: diktafonanläggning med elektrisk drift, tillverkad av Dictaphone Corporation, New York, omkring 1938. — Lands­ arkivet, Göteborg: en stor samling skrivpapper med vattenmärken. — Ingeniör Nils Lannerborg: variometer för radiomottagare, tillver­ kad i USA år 1923. — Fabrikör Agge Lind, Spånga: Thulin bilmo­ tor, tvåtakts motorcykelmotor »MER», sannolikt tillverkad av Ma­ skinfabriken Rex, Halmstad, i början av 1900-talet, en Singer sy­ maskin samt prov på veckad hyllremsa av polyvinylfolie, tillverkad vid givarens verkstad. — Civilingenjör Karl A. Lundkvist: skovel­ hjul till kompressor för försök med förbränningsturbin av Gustaf 19 Tekniska Museet år 1962 Tekniska Museet år 1962 Dalen samt ritningar till skovelhjul. — överingeniör Ingvar Löf- gren: kWh-timmätare för trefas växelström. — Herr Nils H. Löth- man, Hägersten: specialbyggd tandemcykel, tillverkad av Falu cykel­ fabrik år 1932, med bensinmotor Fuchs. — Fröken Gerd Möller: kvicksilvertermometer på platta av mässing med fyra skalor och san­ nolikt från 1770-talet. — Naturhistoriska Riksmuseets Paleobota- niska Avdelning, genom Professor O. Selling: två mikrotomer, två mikroskop, vulkaniseringsapparat, balansvåg av mässing på platta av trä, viktsats 5 mg—100 g, degel av bly på trefot av mässing samt skopa av bly och koppar. — Ingeniör Erik Nersing: startmotor för dieselmotoraggregat. — Herr N. Norén: två elektrodynamiska ljud­ dosor »Bernic Pic-Up Unit». — Hemmansägare S. Olsson, Hästbo: en stång hammarsnitt, 2X1/2 tum stångjärn från Gammelstilla Bruk, 1780-talet. — AB Pegasus: pressluftsoljebrännare, typ P, för ugnar och mindre värmepannor. — Bergsingeniör E. Runestad: eldriven diktafonutrustning. — Sandvikens Jernverks AB, Sandviken: termo- elektrisk registrerande pyrometer för ugnar. — Civiling. Rune Syn- nelius: lastbil, Chevrolet, modell 1936. — Professor Olof H. Selling, Djursholm: räkneapparat för addition, tillverkad av A.G. vorm. Sei- del & Naumann, Dresden, sannolikt 1900-talets början samt en ask av papp, klädd med glanspapper. — Fru Ebba Sievert: kaffekvarn av gjutjärn, tillverkad av Enterprise Mfg Co, Philadelphia, USA, om­ kring 1885. — Ingeniör Folke Simonsson, Vänersborg: motorcykel »Megola» med 5-cylindrig rotationsmotor i framhjulet, tillverkad av Deutsche Megola Werke, Miinchen, troligen år 1927. — Ingeniör Sixten Sjölinder: linjal av trä enligt patent för Hilmer Johansson- Kollén, 1883. — Major S. Sjöstedt: radiomottagare för batteridrift, byggd av givaren samt en värmemätare »CB» jämte tillbehör enligt dansken Const. Brun. — Statens Provningsanstalt: transformator för trefas växelström av Jonas Wenströms konstruktion, tillverkad av ASEA omkring år 1895 jämte några oljeisolerade trefastransforma­ torer. — Ingeniör Christian Stenhane: daguerrotypiporträtt, troligen utfört i Köpenhamn på 1860-talet. — Hovfröken Brita Steuch: 39 stycken fonografrullar jämte fonograf. — Förste Telekontrollör G. Stigmark: två imiterade ljus »Perma-Kandle» av rött glas, en hår- tångsvärmare »Quick» av förnicklad mässing och av tyskt fabrikat från omkring år 1910, bygel av förgylld plåt för teaterväska från 1910, skruvmejsel av utländsk tillverkning omkring år 1900 samt 20 huggjärn, 1 tum brett, tillverkat av E. A. Berg, Eskilstuna, vid 1900- talets början. — Stockholms Stads Förvaltning, Kammarkontoret: textperforeringsapparat för obligationer, troligen tillverkad i Sverige. — Stockholms Stadsmuseum: ishyvel, väghyvel, slamskrapare och kokseldad snösmältare. — Fil. Lic. B. Stålhane: porträtt av Christ- opher Polhem på ålderdomen, signerat C. Bergquist samt prov på delar till det första svenska motståndsblocket av porslin till ventil- avledare. — Svenska Flottledsförbundet, genom Direktör L. Nor- ström: länskoppel med låsanordning jämte stockattrapper. — AB Svenska Precisionsverktyg, genom Direktör Erland Forslund: gas­ mätare för acetylengas, tillverkad av Julius Pintsch AG, Berlin. — Svenska Siemens AB: tre sändarrör, tillverkade av Siemens & Ffalske AG, Wernerwerk, Miinchen, omkring år 1960. — Bergsingeniör Finn Söderlund: ritningar, kataloger, handböcker rörande konstruktion och tillverkning av kanoner och projektiler. — Typograf Bengt Sö­ derström, Stuvsta: hjulring av gummi »Chieftain» för automobil. — Kungl. Tekniska Fiögskolans Bibliotek: del av skovelring till ång- turbin, tre skövlar av stål till ångturbin jämte sektion av statorlind- ning till växelströmsgenerator. — Telefonaktiebolaget L M Ericsson: instrument för elektrisk självinduktion enligt Ayrton & Perry’s kon­ struktion, polariserat relä, tre radiorör »Frying tester», en samling begagnade radiorör samt fingerskivor för koppling av automatväxel­ telefonapparater. — Fröken Gudrun Toksvig: väckarklocka, tillver­ kad av J. M. Tinsley, USA, på 1890-talet. — Ingeniörsfirma Tri- coma, Borås: knapphålssymaskin »Gutmann Perfecta», tysk tillverk­ ning omkring år 1909. — Turbin AB de Laval Ljungström: tio rit­ ningar till roterande luftpumpar åren 1898—1909. — Civilingeniör A. Törnblom: rakkniv, tillverkad av Gebr. Dittmar, Wurtemberg, omkring år 1855 jämte två räknestickor och en linjal. — Uddeholms AB, genom Sten M. Wejle, Uddeholm: visitkort av blåanlöpt, valsat 0,05 mm bandstål, med guldtryck. — Uddeholms AB, Hagfors Järn­ verk: ändplanfräs »Uddex», tillverkad vid Flagfors Järnverk. — Assistent L. Way-Matthiesen, Stocksund: tegelsten från 1200-talet. — Professorskan Lisa Velanders sterbhus, genom Fru Gunnel Fienke: elektrisk värmeackumulerande spis »IVA-spisen», elektrisk tepanna av tysk tillverkning från år 1910, elektrisk kastrull tillverkad i Schweiz omkring år 1919, elektrisk doppvärmare från F. Jäger & Söner, Eskilstuna, från 1920-talet, elinduktorium för terapi, tillver­ kat av A. R. Eck, Berlin, omkring år 1900, tillsats för elektrisk im­ pedansmätning med »AVO-meter» från Svenska Radio AB, Stock- 21 Tekniska Museet år 1962 Tekniska Museet år 1962 Arkiv och boksamling. holm, 1947, ramp för 16 stycken 14 V glödlampor för julgransbelys- ning, elektrisk handlykta med Nife-ackumulator, resestrykjärn för »Meta» torrsprittabletter, en samling fotonegativ, fotografier samt tillbehör till fotografiapparater. — Folkskollärare G. Westling: ski- optikonapparat för 8 X 8 cm bilder och en duk för projektionsbilder. — Ingeniör E. Wilhelm Wivall: stekvändare med kuggverksdrift med dragfjäder av nitade stålplåtar. — Fru Ebba Wulfcrona: elek­ trisk glödlampa, Swans konstruktion, troligen tillverkad 1886, an­ vänd på torget i Örebro vid Engelbrektsmonumentet. — Fferr An­ ders Åsberg: motorcykel »Rudge Special», modell 1939, med 500 cm3 fyrtakts bensinmotor. — Fru Lilly Öhrström: två diplom från ut­ ställningar av stickmaskiner enligt Per Perssons patent. — Herr C-E österlind, Lidingö: cirkulär logaritm- och räkneskala från 1933, till­ verkad av K. Emil Tröger, Tyskland, ekvivalenstabell »Vari-Vue», tillverkad 1960, en skiva för sytrådsmått från 1936, skjutmått för knapptillverkning, bländskydd för fordonsförare »trafikögon», be- lastningstabell för elkablar av plast, fotografiapparat från 1938 samt tre kataloger. Museets arkiv och boksamling har under år 1962 mottagit gåvor av följande personer och institutioner: Direktör Harald Althin, Herr Valter Andersson, Karlskoga, Atlas Copco AB, Bibliotekarie H. Baude, Fil. kand. Gertrud Bergman, Bruzaholms Bruk, Kommerse­ rådet Harald Carlborg, Bromma, Civilingeniör G. W:son Cronquist, Civilingeniör Håkan Dilot, Bromma, Ingeniör Birger Falk, Fru Susie Fjällbäck, Flyvs Forlag, Köpenhamn, AB A. K. Fernströms Granit­ industrier, Karlshamn, Fru Carola Goldkuhl, Lidingö, Handelshög­ skolans i Stockholm Bibliotek, Hasselblads Fotografiska AB, Hus- qvarna Vapenfabriks AB, Höganäs-Billesholms AB, Fru Dagmar Högner, Överstelöjtnant N. Kindberg, AB C. E. Johansson, Eskils­ tuna, Kockums Mekaniska Verkstads AB, AB Landsverk, Ingeniör Nils Lannerborg, Civilingeniör Sten Liljesvans sterbhus genom Fru Edit Liljesvan, Fil. Dr Greve C-G Stellan Mörner, Mr. A. E. Nelson, New York, USA, Ingeniör Gustaf Ohlsson, Direktör Oscar Oleman, Fru Karin Ralson, Sandviken, Sandvikens Jernverks AB, Scandina- vian Airlines System, Arkivet, Schullström & Sjöströms Fabriks AB, Högsjö, Professor Olof Selling, Svenska Siemens AB, Major Sten Sjö- stedt, Statens Provningsanstalt, Direktör Nils Stedt, Stora Koppar­ bergs Bergslags AB, Falun, Civilingeniör E. S. Strandh, Civilingeniör Peter Streijffer, Lund, Fil. lic. Bertil Stålhane, AB Sundsvalls Verk- 22 städer, Kungl. Svenska Aeroklubben genom Generalsekreterare Björn Lindskog, Svenska Rederi AB Öresund, Malmö, Herr Gunnar Svens­ son, Östersund, Sveriges Industriförbund, Sågverksförbundet, Kungl. Tekniska Högskolan, Institutionen för Kommunikationsteknik, Vie- ille Montagne, Åmneberg, Civilingeniör Torsten Wilner, AB Vägför- bättringar. Museet mottager löpande nummer av svenska tekniska och indu­ striella tidskrifter i utbyte mot årsboken Dsedalus. På motsvarande sätt erhållas årsböcker från svenska och utländska museer och arkiv. De flesta industriföretag sända sina personaltidskrifter, vilka museet med glädje mottager och bevarar. Museets permanenta avdelningar ha under året besetts av 67 804 personer. Grupper av teknikstuderande från följande länder ha av­ lagt studiebesök på museet: Brasilien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Japan, Holland, Norge, Västtyskland och USA. Studie­ grupper från skolor, verkstadsskolor och folkhögskolor ha kommit från hela landet, från Karesuando i norr till sydligaste Skåne. Vid museet har arbetat: T. Althin som museidirektör till den 30/6 Personal. och därefter S. Strandh; L. Way-Matthiesen som samlare, forskare och registrator för föremålssamlingarna och ritningsarkivet; G. Lilje­ gren som förrådsförvaltare; T. Wilner som laborator och föreläsare; B. Engman som verkmästare med H. Helander som medhjälpare på verkstaden; Fru I. Danielsson som kassörska och bokförerska; Fru B. Rydell som föreståndarens sekreterare; E. Palmquist som arkiv­ assistent, tillika registrator för fotonegativ; Fröken A. Lundstedt och Fru A. Engman som telefonister och som biträden vid maskinskriv­ ning; Fru M. Fernsten som kassörska vid huvudentrén; K. A. Hell­ berg, C. W. Carlsson, A Högberg till den 20/10 och H. I. R. Liljen- berg från den 4/12 som museivakter; S. Lindekrantz som eldare; O. Ekberg som fotograf; D. Landelius som bokbindare. Museets perso­ nalrestaurang har skötts av Fröken K. Andersson. Som studieinspektor har fungerat Docenten, Lektor Ernst Knave. Under året ha arbetat som arkivarbetare Fru K. von Bahr från den 13/12, J. A. Broomé, J. W. Busche till den 31/3, E. Holm, K. W. Johansson, Fru S. Kimberg, C. O. Landin från den 1/10, H. E. Ljung­ gren från den 12/11, P. Möller, N. G. Ohlson från den 23/11, S. O. Ohlson till den 31/12, Fröken G. Toksvig samt S. O. Wahrolén till den 1/8. 23 Tekniska Museet år 1962 Tekniska Museet år 1962 24 Under året har av Arbetsnämnden i Stockholms stad 8—12 per­ soner hänvisats arbete inom museet och under ledning av museets för­ rådsförvaltare utfört rengörings- och konserveringsarbeten på före­ mål samt andra arbeten i magasin och museisalar. Stockholm den 31 december 1962. Sigvard Strandh FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1962 Föreningens verksamhet år 1962 Styrelse. Föreningens Tekniska Museet styrelse har under året 1962 utgjorts av: Ordförande: Generaldirektören Tekn. Dr Håkan Sterky Vice ordförande: Kommerserådet S. E. österberg Styrelsens ledamöter: Museidirektören Fil. Dr Torsten Althin Ingeniör Arne Broberg Direktör Björn Edström Civilingeniör Sven A. Hansson Fil. Dr Ernst Herlin Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktören Fil. Dr Ragnar Liljeblad Direktör E. David Lindblom Fil. Dr Sven Rydberg Fil. Dr Alvar Silow Ingeniör Nils Sköldberg Civilingeniör Sigvard Strandh Tekn. Dr Gunnar Sundblad Direktören Dr Hilding Törnebohm Direktör Bo Westerberg Civilingeniör Torsten Wilner Professor Torsten R. Åström Sekreterare och Skattmästare: Civilingeniör Sven A. Hansson Revisorer: Kamrerare Gösta Bergh Revisor Harry Sjöåker 26 Revisorssuppleanter: Civilingeniör Axel Härlin Revisor Joel Nandorf Föreningens årsmöte under ordförandeskap av Generaldirektör Håkan Sterky hölls den 9 mars. Vid stadgeenliga val omvaldes de styrelseledamöter, revisorer och revisorssuppleanter som var i tur att avgå samt nyvaldes Civilingeniör Sigvard Strandh. Disponent Sten Simonsson avsade sig på grund av åldersskäl ledamotskap av sty­ relsen. Efter årsstämman samlades Föreningens medlemmar och övriga inbjudna till en minnessammankomst kring John Ericsson med an­ ledning av hundraårsdagen av striden vid Hampton Roads. Föredrag hölls av Amerikas Ambassadör i Sverige, Excellensen J. G. Parsons, samt Fru Carola Goldkuhl, Dr Torsten Althin och Direktör Nils Lundqvist. Valda delar ur filmen »John Ericsson — segraren vid Hampton Roads» samt en tillfällig utställning av John Ericsson-min- nen visades. Den 19 juni samlades ett hundratal av Föreningens medlemmar till en hyllningssammankomst för Torsten Althin med anledning av hans förestående avgång som chef för Tekniska Museet. Med medel, som insamlats av Föreningens ledamöter, hade en porträttmedaljong över Torsten Althin utformats av konstnären Leo Holmgren. Denna överlämnades till Tekniska Museet och en avgjutning i brons kom­ mer senare att skänkas dels till Dr Althin, dels till Tekniska Museet. Medlen räckte även till en gåva åt Fru Sigrid Althin samt penning­ gåvor till såväl Torsten som Sigrid Althin. Museistyrelsens ordföran­ de, Tekn. Dr Gunnar Sundblad, överlämnade Tekniska Museets pla- kett i guld till Torsten Althin. Under hyllningsfesten valdes Torsten och Sigrid Althin till hedersledamöter i Föreningen. Efter hyllningar­ na i maskinhallen samlades de närvarande till supé i museets minnes­ häll. Att hyllningsfesten uppskattades av föremålet självt framgår av följande brev som Föreningens ordförande mottagit från Dr Althin: »Käre Vän, Ett omsorgsfullt genomtänkt och väl regisserat program låg till grund för avskedsaftonen den 19 juni. En ström av uppskattande ord och vänliga tankar kom då Sigrid och mig till del i rikt mått och just i den byggnad som från grunden till taket i alla avseenden varit vårt hem under 28 år, fyllda av hårt men glädjefyllt arbete i ingeniörs- konstens tjänst. Verksamhet. Föreningens verksamhet år 1962 27 Föreningens verksamhet år 1962 Medlemmar. För Ditt initiativ och för all den omtanke Du personligen ägnat åt att göra kvällen till Sigrids och min mest minnesvärda stund under de 38 åren som chefspar på Tekniska Museet är vi Dig oändligt tack­ samma. Den heder som bevisats mig sätter jag stort värde på, och de gåvor vi personligen fick mottaga skall alltid erinra oss om våra trogna vänner som ständigt slutit upp kring museitanken och hjälpt oss i våra strävanden. Jag ber också att genom Dig få vårt varma tack framfört till sty­ relsen för Föreningen Tekniska Museet och till museiföreningens med­ lemmar när de mötas härnäst. Vi säger inte adjö, men väl — på återseende. Tillgivne Torsten Althin» Av Föreningens medlemmar ha under året 14 avgått ur föreningen på grund av åldersskäl, 20 avlidit samt 10 tillkommit. Medlemsanta­ let var vid årsskiftet: 28 Korporativa medlemmar äro: Bergshandteringens Vänner, Jern- kontoret, Järnverksföreningen, Konfektionsindustriföreningen, Kö­ ping-Arboga Tekniska Förening, Lapplands Tekniska Förening, Lä­ kemedelsindustriföreningen, Mellersta och Norra Sveriges Ångpanne- förening, Norrköpings Polytekniska Förening, Sancte örjens Gille, Skånska Ingeniörsklubben, Snickerifabrikernas Riksförbund, Stock­ holms Byggmästareförening, Stockholms Stads Ffantverksförening, Sundsvalls Tekniska Förening, Svenska Betongföreningen, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Bygg­ nadsentreprenörföreningen, Svenska Choklad- och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a., Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasverks- föreningen, Svenska Gruvföreningen, Svenska Industritjänstemanna- förbundet, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen, Svenska Kon­ sulterande Ingeniörers Förening, Svenska Pappers- & Cellulosaingen- iörsföreningen, Svenska Pappersbruksföreningen, Svenska Plastför­ eningen, Svenska Radioindustriföreningen, Svenska Teknologför­ eningen, Svenska Uppfinnareföreningen, Svenska Vattenkraftför- Årligen betalande Ständiga medlemmar Kooperativa medlemmar 738 (769) 81 (75) 56 (56) eningen, Svenska Yllefabrikantföreningen, Sveriges Allmänna Export­ förening, Sveriges Automobilindustriförening, Sveriges Elektroindustri- förening, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska Industrikontor, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Smides & Mekaniska Verkstäders Riksförbund, Sveriges Tegelindustri- förening, Sveriges Textilindustriförbund, Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund, Södra Dalarnes Tekniska Förening, Tekniska Förbundet i Borås, Tekniska Föreningen i Eskilstuna, Tekniska Föreningen i Gävle, Tekniska Föreningen i Jönköping, Tekniska Föreningen i Västerås, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund, Textilrådet, Träindustriens Branschorganisation Tibo, Värme-, Ventilations- och Sanitetstek- niska Föreningen, Örebro Ingeniörsklubb. Föreningen Tekniska Museet har under året till museet kunnat överlämna 17 000 kronor. Stockholm den 31 december 1962. Sven A. Hansson Föreningens verksamhet år 1962 29  FILMHISTORISKA SAMLINGARNA O UNDER AR 1962 Filmhistoriska Samlingarna under år 1962 Styrelse. Ekonomi. Filmvisningar och arkiv­ arbeten. Till ny ordförande i styrelsen för Stiftelsen Filmhistoriska Sam­ lingarna har utsetts Fil. Mag. Rune Waldekranz. Efter Direktör Vil­ helm Bryde, som undanbett sig återval, har Svenska Filmsamfundet till sin ena representant utsett Fil. Lic. Bengt Idestam-Almquist. För sin mångåriga förtjänstfulla insats kallades Direktör Bryde till he­ dersledamot i styrelsen. I övrigt ha under året icke skett några för­ ändringar i styrelsens sammansättning. I likhet med tidigare år har verksamheten möjliggjorts genom an­ slag, dels från Filmägarnas Kontrollförening upa och Sveriges Bio- grafägareförbund, dels från Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet. Från Thyr Stenemarks minnesfond ha i enlighet med donationshandlingens stipulationer kr. 2.000 använts för omkopiering av gammal film som varit i fara att förstöras. Några nya filmserier i egen regi ha av ekonomiska skäl inte kun­ nat anordnas men däremot har Samlingarna verksamt bidragit till två omfattande retrospektiva serier med svensk film i respektive New York och Köpenhamn. Den förra serien ägde rum under tiden den 10 oktober 1962 — den 5 januari 1963 i Museum of Modern Art i New York och hade möjliggjorts genom ekonomiskt stöd av Svenska Institutet och under medverkan av svenska filmproducenter, framför allt AB Svensk Filmindustri och AB Sandrew Film. Serien, som omfattade 35 filmer från åren 1909—1957, hade sammanställts av Filmhistoriska Sam­ lingarna, vars föreståndare också författat en broschyr med uppgif­ ter och kommentarer till samtliga filmer samt korta handlingsbeskriv- ningar. En del av de visade filmerna funnos i USA, men mer än hälf­ ten hade utlånats antingen direkt från Samlingarna eller genom för­ medling därifrån. Till den mottagning, som inledde serien och i vilken svenske ambassadören i Washington deltog, hade Museum of Modern Art också haft vänligheten inbjuda Samlingarnas föreståndare. Vis­ ningarna av de svenska filmerna rönte en glädjande uppmärksamhet och besöktes av över 50.000 personer. Äran av denna series lyckliga genomförande tillkommer framför allt Miss Margareta Åkermark, Circulating Director vid Museum of Modern Art Film Library. 32 Filmhistoriska Samlingarna under år 1962 Även den i Köpenhamn av Det Danske Filmmuseum arrangerade serien av svensk film var stort upplagd och kommer att fortsättas även under våren 1963. Sammanlagt 24 filmer, omspännande tiden 1913—1955, komma att visas. Flera av dessa filmer ha ställts till förfogande av Filmhistoriska Samlingarna, vars styrelseledamot Fil. Lic. B. Idestam-Almquist också författade en broschyr om svensk films historia, avsedd att utdelas till besökarna i serien. Som vanligt ha Samlingarnas filmer i stor utsträckning utlånats till landets filmstudios, såväl de akademiska som de till Sveriges För­ enade Filmstudios anslutna. Specialvisningar för föreningar och grup­ per ha dessutom ägt rum på Tekniska Museet. Den 12 april avhöll Svenska Filmsamfundet sin årshögtid på Tek­ niska Museet. I samband därmed visades avsnitt ur fyra av Greta Garbos stumfilmer och en liten utställning med fotografier ur den berömda filmskådespelerskans samtliga filmer hade anordnats. Gåvor i form av film, föremål och arkivalier har Samlingarna under året fått mottaga från följande personer och bolag: Redaktör Gösta Erkell, Fru Hildur Hemberg, Redaktör Olle Kellerman, Direk­ tör Åke Malmberg, Advokat Ernst Nathorst-Böös, Redaktör Johan­ nes Röhr, Tjänsteman Georg Schenström, Herr Erik Sundberg, För­ man Karl Thunberg och Redaktör Bertil Wredlund, samtliga Stock­ holm, Dr Leif Furhammar, Uppsala och Dr Axel Waldner, Stock­ sund, Columbia Film AB, AB Fox Film, Imperial Film AB, AB Metro-Goldwyn-Mayer, AB Nymanfilm, Rank Film Distributörs of Sweden AB, AB Sandrew Film, AB Svensk Filmindustri, AB Tel- lusfilm, Tessab Annonsbyrå AB, AB United Artists, Universal Film AB, Warner Bros. Film AB och AB Wivefilm, samtliga Stockholm. Depositioner av film ha överlämnats av Columbia Film AB, AB Metro-Goldwyn-Mayer, Rank Film Distributörs of Sweden AB och AB Svensk Filmindustri. Genom byten och inköp har Samlingarna tillförts såväl filmer som böcker, tidskrifter och arkivalier. Föreståndarna för de fyra nordiska filmarkiven ha varit samlade till två konferenser under året, en i början av januari i Helsingfors och en i december i Köpenhamn. I sin egenskap av skattmästare i FIAF har Samlingarnas föreståndare besökt Rom vid federationens i8:e kongress samt deltagit i styrelsemöten i Berlin och Geneve. För­ utom det tidigare omnämnda besöket i New York har föreståndaren även under en resa i Fjärran östern besökt filmarkivet i Tokio. Gåvor, depositioner m.m. 33 Filmhistoriska Samlingarna under år 1962 Personal. Anställda vid Filmhistoriska Samlingarna ha liksom tidigare varit Arkivarie Einar Lauritzen som föreståndare och Redaktör Gunnar Lundquist och Herr Olle Rosberg som medhjälpare. Stockholm den 31 december 1962. Einar Lauritzen 34 D. Muller-Hillebrand Uppsala University TORBERN BERGMAN AS A LIGHTNING SCIENTIST A Bicentenary Memorial of Swedish Lightning Research in the Context of 18th-century Electrical Discoveries Torbern Bergman— 1735-1784 — well-known Swedish chemist, also devoted himself to extensive research in electricity and physical phenomena in nature. The author, Dr D. Muller-Hillebrand, Uppsala University, is research professor of electrophysics especially for the study of atmospheric electric discharges. Torbern Bergman Two hundred years ago Torbern Bergman gave a lecture in the Royal Academy of Science, in which he discussed the possibilities of protection against lightning. At that time there were many difficulties to be overcome in applying the results of the research into electrical phenomena being carried out in all countries. Today we cannot really comprehend and fully appreciate the views of the scientists of that time, unless they are displayed in a broader context. The ques- tion of protection against lightning was no simple matter. At that time no scientist in Europé could recommend the construction of lightning conductors without testing the matter within the framework of different investigators’ views. Fundamental discoveries, new theo- ries, wrongly interpreted experiments, the views of experts and the opinions of amateurs, belief and superstition, all these made up the background against which Torbern Bergman presented his opinions and which we shall illustrate in more detail below. Lightning Research in Uppsala in 1755. “Why did the lightning strike a house in the square, and not the ‘conductor rod’ on the Observatory?” P. Guden asked this question in a publication On Safety from Lightning, written in 1774 (1). The phenomenon of the lightning path was discussed in connection with a question which even today troubles many laymen and which is dealt with in pseudo-scientific publications, namely, can a metal rod —a lightning conductor—attract lightning? As proof that this is not the case, Guden cites this observation in Uppsala and refers to a short article in a German periodical which gave interested readers informa­ tion about natural phenomena (2). We read in this article that, as early as 1753, investigations into atmospheric electricity had begun at the Astronomical Observatory in Uppsala, occasioned by the classi- cal experiments at Marly-la-Ville in France carried out by Jean Fran­ cis D’Alibard on the loth of May, 1752, and a week later by M. de Lor in Paris. These experiments elucidated the electrical State of the atmosphere in thunder, rain and hail. This was three years after Ben­ jamin FranklhPs famous suggestion (3) for deciding by experiment “the question whether the clouds that contain lightning are electrified or not” by setting up an insulated metal rod, 7-10 m in length and 36 sharply pointed at the top. If the atmosphere were electric, sparks would come from the rod. Professor Richmann’s tragic death in August 1753 as a result of a lightning discharge aroused great atten- tion in professional circles. The experiments were not, however, bro- ken off hut were continued in Uppsala, though throughout 1753 and 1754 they yielded no results. But on the i^th of July, 1755, light­ ning struck a house in Stora Torget about 300 m from the Observa- tory. Only two weak sparks were seen to come from the rod. The observer, who thought that the conductor was not sufficiently “ef- fective” on account of its rusty tip, had it gilded in order to obtain a better result. At the suggestion of Anders Celsius (1701-1744), the then Professor of Astronomy, the Astronomical Observatory had been built in Svartbäcksgatan, not far from Stora Torget. We do not know any more about these electrical investigations 011 the roof of the Observatory. The building rose high above the surrounding built-up area. However, according to modern experiments, the roof was not very suitable for such investigations, as the high part of the central building must have disturbed the electrical field on the roof. Torbern Bergman as Student and Lecturer. Bengt Ferner, who from 1751 was “observatör” at the Astronomi­ cal Observatory and from 1757 to 1758 a professor at Uppsala Uni­ versity, had Torbern Bergman as a pupil. The latter had his first contact with atmospheric electricity in his twenties, by being present at the above-mentioned experiments. Torbern Bergman, who was born in 1735 in Katharinebergs Kungs­ gård in Västergötland, went to Uppsala as a student in 1752, and took his first degree (\il. kand.) in 1756 after assiduous studies in mathematics, philosophy and Science in all its branches. One of his teachers was Samuel Klingenstierna, Professor of Mathematics and Physics, who in 1755, the same year as Ferner carried out his experi­ ments on the Observatory roof, summarized contemporary know- ledge of electricity in a lecture in the Royal Academy of Science (5). This lecture reflects extensive and original knowledge, gained not only by reading—he had already translated the fundamental work by P. van Musschenbroek, of Leyden, which through its English translation in 1744 (The Elements of Natural Philosophy) had be- come well known—but also by his own experiments. Bergman gained the doctorate in 1758 with a thesis entitled De Interpolatione Astronomica. In the same year he published a disserta- 37 Torbern Bergman Torbern Bergman 38 tion entitled De Attractione Universali and, as a lecturer, taught, among other things, experimental physics, which he made especially interesting for his listeners by the use of a large electricity machine. His physical researches into the explanation of the rainbow (1759), into twilight (1760) and into the Aurora Borealis (1764) made him known as a very gifted scientist. T orbern Bergman’s Lecture in the Royal Academy of Science. As the subject of his installation lecture in the Royal Academy of Science on the 23rd of May, 1764, Bergman chose “The possibility of preventing the harmful effects of lightning.,, The lecture was pub­ lished in 1764 in Swedish (6) and in 1768 in German (7). It consists of 103 printed pages and contains a remarkable collection of observa­ tions and publications, which Torbern Bergman presented in a very personal style. The subject was very topical at that time, not least on account of the fact that the question of protection against light­ ning had not yet been clarified in Europé. A contributory factor was that a great authority in the sphere of physics, the Abbe Nollet, of Paris, who devoted himself particularly to electrical questions (8), did not agree with Benjamin Franklin’s views on the physics of elec­ tricity or on the problems of protection. NollePs text-book of physics achieved a large circulation (9). As early as 1758, Johann Carl Wilke, who was born in Wismar three years before Torbern Bergman, brought up in Stockholm and was a student at Uppsala up to 1751 (10), had translated Benjamin Franklin’s letters on electricity from English into German (New Experiments and Observations on Electri­ city made at Philadelphia in America) (11). To this translation Wilke added 130 printed pages of commentary and 7 pages of appendices with his own investigations into thunderclouds, in reaction to NolleFs critical attitude towards Franklin’s views. Wilke particularly empha- sizes Franklin’s suggestion of protecting buildings by lightning con­ ductors, and concerns himself with NollePs preconceived idea that the magnitude of the lightning stroke cannot be controlled by human means. Torbern Bergman’s work had a remarkable fate. It did not be- come sufficiently well known and was not reviewed in a single peri­ odical. Thus its publication was forgotten, in spite of the fact that the title was included in 1769 in a bibliography published by Kriinitz (12), which summarized publications on electricity. A contributory factor may have been that Bergman, who was appointed Professor of Chemistry at Uppsala in 1767, was devoting the whole of his energy to chemistry and gaining a world-wide reputation as the founder of modern qualitative and quantitative chemistry, without, however, completely refraining from discussing questions connected with thunderstorms (13). Shortly before Bergman’s untimely death in 1784 at Medevi Brunn, where he had gone to recover his health, Count Marsilius Landriani had written to him, asking for his views on lightning protection. When Landriani did not get a reply, he published in 1784 a compre- hensive treatise Dell’utilita dei conduttori ellectrici (14). In the pre- face he expresses regret at having to publish the essay incomplete, without having waited for answers from Bergman and others. About 100 years later H. Meidinger published a history of light­ ning conductors, in which he mentions that he could not get hold of Bergman’s thesis (15). In 1952 the Royal Academy of Science in Stockholm held a solemn meeting to commemorate the fact that ex­ perimental atmospheric electricity was then 200 years old, dating from D’Alibard’s experiments. Torbern Bergman’s achievement was mentioned only as a small contribution to the question of lightning protection. However, there must have been some confusion in this case, probably with the Klingenstierna lecture (5), so that Bergman’s lecture never received the credit it ought to have received (16). Before we discuss Bergman’s thesis, we shall illustrate briefly the first step forward in electrical theory after the discovery of the condenser. The Principles of Electricity—a Fashionable Science. The year 1746 sees the birth of a new epoch in electrical research. The electricity machine was improved, Leyden jars on the Musschen­ broek model were available, and experimental electricity investiga­ tions were being carried out in many countries. As early as 1708' William Wall in England had drawn a parallel between the “crack- lings and light” produced when amber was subjected to friction and “thunder and lightning.” But it was a long time before a serious study of electrical phenomena led to safer analogies. In 1746 J. H. Winkler published in Leipzig a book (20) containing a list of resemblances be­ tween the lightning phenomenon and electrical phenomena. The Ger­ man pastor A. G. Rosenberg States in 1745 that “In two or three years research into electrical effects has progressed further than in 39 Torbern Bergman Torbern Bergman 40 the previous 50 years, thanks to the industry of our scientists. Who knows how soon the time will come, when someone will be able to draw extraordinarily great and wholesome benefit from electricity? Perhaps it will be possible to understand more fully the nature and effects of lightning” (17). The lightning phenomenon was beginning to be studied in many countries. Thus Daniel Tilas, who was a geologist and mineralogist, besides being President of the Royal Academy of Science in 1742, published in the same year (1745) an accurate description of light­ ning striking a hut and producing devastating effects like those following an explosion. Tilas draws the conclusion that “This flash of lightning can be imagined as a bomb filled with shooting stars” (18). In 1749 Nils Palmstierna, an influential politician, published his Accounts of Some Remarkable Strokes of Lightning (19). These included the story of how lightning had “bored through” a large stone in Solna church (1719), and on another occasion a large pile of boards struck by lightning is described: “Only 20 metres away (from Palmstierna) marks had been left on the boards like those made by a plane and a hole was made in the ground” (1740). Marks left by a lightning stroke in östervåla church in Västmanland (lightning had struck the church twice during the same thunderstorm in 1746) were described precisely, and the destruction, which was like that following an explosion, was described in 19 detailed sections. Finally comes a description of a fire-ball. During a thunderstorm in July 1744 a woman was just going to shut the damper on the stove, in order to prevent a draught in the cottage, when “a fire-ball as big as a clenched fist” rolled slowly down the chimney onto the floor, without doing any damage. The woman ran out into the vestibule, and the fire-ball followed and went out through the door and rolled in the direction of a barn. At that very moment lightning struck the barn with such a loud crash that the woman fainted in the vestibule. The barn was burnt out. At the same time a servant-girl had been driving home the sheep and was quite near the farm. She saw how the lightning completely smashed some willows (trees of the genus Salix) outside the farm and, a moment later, some fence pcles. As she was hurrying home and had just got to the farm, she saw the lightning strike the barn. Palmstierna presents these descriptions “to help us to grasp the wonderful works of Nature by certain rules.” He also ex­ presses the hope that electrical experiments may be carried out in Torbern Bergman, 173j— 1784. Painting: Lorentz Pasch d.y. 1778, Uppsala University, Uppsala. (Photo: Svenska Porträttarkivet, Nationalmuseum.) INTRÄDESTAL, Om Möjeligbeten at förekomma Å~ JkansJkadeliga verkningar; Hållit For KONGL VETENSKAPS ACADEMIEN Den 23 Maji 1764 Af TORBERN BERGMAN, AdiunÖ uti Mathcmatiken och Naturkunnigheten vid fcongl. Acadcmien i Upfala, Tamt Ledamot af Kejferliga Academia Naturs Curioforum. STOCKHOLM, Tryckt ho» Dueft Lars Salviws, i7<4 The title page of Torbern Bergman's installation lecture. Electrical experiments (J. A. Nollet, Legons de Physique, tome sixiéme, Paris 1764). Uppsala University's Astronomical Observatory in 1741, from Busser s Öutline of a Description of Uppsala.  future with more powerful electrical machines than hitherto. The latter comment shows that the electrical nature of lightning had been discussed among the members of the Royal Academy of Science— Palmstierna was not a physicist—before Benjamin Franklin’s Letter V on the electrical nature of lightning (3), addressed to Dr John Mit- chell, of London, on the 29th of April, 1749, had had time to become known in Sweden. Probably Winkler’s book was the topic of the dis- cussion. In this book (20), published in 1746, there is an account of electrical experiments with Leyden jars. Winkler draws many com- parisons between lightning and electrical sparks. Palmstierna’s aim in collecting material about lightning strokes is of no importance today, except for one or two special applications. One of these is the question of ball lightning, which has again be­ come topical in connection with problems of plasma physics and ultra-high-frequency phenomena. Here we still have a collection of observations which can be used to support our theories and because of this Palmstierna’s report on fire-balls is of special interest today. His fire-ball lasted from 10 to 20 seconds. This is in good agreement with other reports. The origin of the fire-ball between two flashes of lightning at the time intervals mentioned is especially interesting. The ball-lightning phenomenon is still in dispute and is far from being fully clarified. We are looking for a primary phenomenon in the cloud or between the cloud and the earth which can generate ball-lightning. It must in this case be a discharge lasting many seconds, which produces ultra-high-frequency waves (21). Up to now, we have not succeeded in producing spherical discharges in air at atmos­ pheric pressure. Electrical experiments were very populär. In many countries they were shown at the royal courts. For example, in 1745 Klingenstierna, the Professor of Mathematics at Uppsala University, carried out electrical experiments before the then Crown Prince, Adolf Fredrik, and his consort, Lovisa Ulrika (22, pp. 283, 500). These experiments were probably serious demonstrations of the electrical research of the time, judging by Klingenstierna’s work and disposition. This was not always the case, however. In Paris, the Abbe Nollet pre­ sented a “grand spectacle” before Louis XV. He passed a condenser discharge through 180 soldiers, who, as they were all holding hands, jumped into the air at the same time, much to the delight and amusement of the court. On another occasion he repeated these 45 Torbern Bergman Torbern Bergman 46 electric charges through 700 monks, who reacted with the precision of “the most perfect corps de ballet” (3b, p. 48). Nollet’s qualifications as a scientist were criticized by Ferner thus: “Fle is more inclined to make the facts fit his theory than to adapt his theories to the facts, as research demands” (4, p. xliii). The result of the popularization of electrical research was that both qualified and unqualified persons devoted themselves to it. In 1957 Maurice Daumas stated (23): “Pour la premiére fois peut-etre dans 1’histoire le public non cultivé de la rue avait la révélation d’une puissance mystérieuse de la découverte scientifique.” The Death of Richmann. In American literature Richmann is described as “a Swedish physi­ cist,” as in, for example, the long biography of Benjamin Franklin by Carl van Doren (24, vol. 1, p. 171) and in several other books and essays. Statements about him are to be found in earlier literature, for example, that his father was a Swedish cavalry officer or captain of horse (“ryttmästare”) (25, 26). This is not correct, however. Georg Wilhelm Richmann was born on the 1 ith of July, 1711, at Pernau in Estonia, where his father had moved from Dorpat in Estonia in 1710 during the war between Sweden and Russia. His father, Wilhelm Richmann, was royal treasurer (quaestor or “räntmästare”) at Dorpat and died of the plague in Pernau, seven months before his son’s birth. His mother, Anna Margareta Meyerin, sent him to study at Reval in Estonia and at Halle and Jena in Germany. While still very young, he became tutor to Count von Österman^ two sons, one of whom (Iwan) became Vice-Chancellor and the other (Feodor) Governor of Moscow. When he was 24, Richmann obtained an assistantship at the Imperial Academy of Science in St Petersburg, as it was called at that time. He became Associate Professor of Natural Science in 1741 and in 1745 obtained the chair of natural Science at St Peters­ burg. He was married to the daughter of Lieutenant Georg Hinze, of Dorpat, whose wife, Anna Elisabeth von Sperreuter, came from a family which, until 1783, belonged to the Estonian “Landsassen” (24). We give these details at some length, in order to show that Rich­ mann had no connections with Sweden. The name “Richmann” occurred in the Baltic countries: there was a pastor and philosopher at Riga of that name, who wrote De Natura Metaphysica and De Natura Physica and died in 1671. A doctor, Johann Richmann, pub- lished an essay in 1667. The Richmann family, in all probability, originated in Germany. Richmann had no connections in Sweden. Otherwise Klingenstierna would have probably mentioned it in his lecture (5). Richmann had developed an apparatus which he called an “electri- cal gnomon” and which could be described as a forerunner of the electrical field-strength meter. A vertical antenna, 1.2-1.5 m in length, on the roof was connected to the apparatus in the laboratory building by a wire passing through a glass insulator (perforated bottle). From this the connection—partly a metal chain and partly a length of wire —went through the building to a table on which the apparatus was placed. The investigations were carried out as early as three months after the world-famous experiments of D’Alibard at Marly in France. On the 9th of August, 1752, it was observed that the apparatus was heavily charged with electricity and, if it was touched, a sharp stroke was felt in the hand and arm. One year later, on the 6th of August, 1753, lightning struck the antenna and Richmann, who had chosen just that moment to make a reading on his apparatus, was killed. His death was immediately made known to the scientific world, in- cluding the Royal Society in London (28). The consequence of this tragic accident was that many scientists came to consider it highly dangerous to have an insulated wire leading into a house. To be sure, the fault—the lack of earth connection— was immediately noted at the Royal Society. But the preconceived opinion, that a lightning conductor could “attract” lightning, gained ground. This view, together with NolleFs negative attitude to Frank­ lin^ lightning conductor, contributed to the fact that lightning con- ductors were not actually built in Europé until 1770. Opposition to them was difficult to overcome. Twenty-nine years after Richmann’s death, a very skilful lawyer, Maximilian Robespierre—the well- known French revolutionary—became defence counsel in a case con- cerning lightning conductors (29). The plaintiff demanded that a lightning conductor on a house which belonged to a Monsieur de Vissery should be dismantled, because of the risk to the neighbours. Robespierre won the case for his client. His speech for the defence was a work of rhetorical art. He mentions Richmann, who sacrificed his life for Science. He rejects the idea that the likelihood of being struck by lightning is very slight: “Ne disons pas, comme on Fa objecté, qu’il y a un million de probabilités contr’une, a chaque orage, que 47 Torbern Bergman Torbern Bergman 48 nous ne serons pas frappés du tonnerre. . . . Je n’ai point vérifié ce calcul de probabilités: ce que je sais avec certitude, c’est que les vic- times du tonnerre sont malheureusement trop nombreuses” (30). Naturally it was not known that the chances of lightning striking the laboratory during a thunderstorm were very small. The result of this accident was more caution among scientists and increased scepti- cism as regarded lightning conductors among the public. In different artides, published more than twenty years after Richmamds death, we read discussions which end with the question: Doesn’t his death prove that lightning conductors attract lightning? Richmann himself meditated about an “attraction of lightning” and shortly before his death wrote as follows, without living to see the artide published(31): Can such investigations be carried out without any risk? May not terrible flashes originate from electrified bodies and thus danger be occasioned by this foolish Science? If these misgivings can be removed at all, it can assuredly only be done by successfully proving, on the one hand, that such investigations can be made without any risks and, on the other, that safety measures can be taken in case a dangerous situation should nevertheless arise. And if this in its turn can actually be realized, only he can do it who has first ascertained by numerous observations and experiments why and under what circumstances the dangerous flash arises. Thus it is obvious that just now the natural scientists also have an opportunity of displaying courage and daring in a hazardous undertaking. For this reason no one could restrain me from carrying out such investigations, as it is, of course, my duty to carry on research in natural Science to the best of my ability, and therefore I have not neglected any opportunity to both observe and to some extent define in greater detail the phenomena of natural electrici­ ty. Even last year I had investigated the effects of natural electricity, though without suitable measuring instruments. But this year I have made all preparations to enable me to study these phenomena under certain definite conditions. Richmann s Death in the Light of Modern Research. How do we regard this now in the light of modern research? We now have sufficient understanding of the physics of lightning to enable us to assess the lightning process, the probability of a lightning stroke and the heat effect of lightning. The approximate dimensions of Richmann’s laboratory building were 15.5X9.5 m and, including the antenna (1.5 m), at most 10.5 m high. The floor surface was there­ fore approximately 150 m2. The destruction in the building was rela- tively small: neither the iron chain which connected the antenna to the wire in the laboratory nor the iron wire itself were destroyed. Only one connecting wire to the apparatus was broken into pieces and left some scorch marks on the clothes of Richmann’s engraver, Sokolow, who was standing nearby when the accident occurred. The current strength of the flash was low. The probability of the current magnitude is defined by a normal logarithmic distribution (32). Fifty per cent of the lightning strokes which hit the ground are, according to this distribution, greater than 16,000 A (the median value). The most probable value is 9600 A (the mode of distribution), the mean value is 21,000 A and 10 °/o of the flashes have a relatively high current strength of more than 50,000 A. We assume that the current strength was relatively low, e.g. 5000 A. About 90 % of the flashes have a current strength equal to or more than 5000 A. The electrical space charge, which is transferred from the cloud to earth by a stepped-leader process and from which the flash is developed, was therefore low. This weak leader channel, which is several metres in diameter, can come down to within 10 m of the ground, before a capture discharge from the ground leads the discharge to a certain point. Thus lightning can strike an object from the side. In that case the area of attraction is not more than the area with a radius corresponding to the antenna’s height. In our case, this is about 350 m2. It was precisely this phenomenon, i.e. that lightning can “strike” an object from the side, that puzzled the experts when a house in Purfleet was struck by lightning in 1777. It struck the house about 12 m from the ground, in spite of the fact that the house had a lightning conductor at a height of 19.3 m (33). The protective angle between the tip of the lightning conductor and the corner of the house, where the lightning struck, was therefore 310. We know now, from experience with high-tension lines, that a protective angle of 300 between the line’s earth wire and the phase leader is not suffi­ cient protection against direct lightning strokes (34). The attraction area of the house was therefore not greater than the area of a circle, the radius of which was the antenna’s height, i.e. 350 m2. From measurements with lightning counters (35) we deduce for Leningrad (St Petersburg) an average of 40 lightning strokes per 100 km2 in a region with about 12 lightning days per year. In this connection account has been taken of recent experience with light­ ning counters (36). The probability of lightning striking an area of 350 m2 is calculated to be 1.4Xio-4 and for a flash with a current of at least 5000 A 1.25 X io~4. In other words, of 8000 buildings simi­ lar to the laboratory, one is struck each year by a lightning flash with a current of at least 5000 A. The chances of Richmann’s labora- 49 Torbern Bergman Torbern Bergman 50 tory being struck by lightning during that thunderstorm were about i: 100,000, assuming 12 lightning days per year. We shall now deal with the heat phenomenon in the laboratory. The report relätes that the iron wire in the apparatus began to glow and then broke. This is a result of the heat impulse. Had the power been greater, the wire would have been vaporized. We can conse- quently estimate the heat impulse of the flash. In order to cause an iron wire, 1.5 mm2 in cross-section—an estimated figure—to glow and break, a current heat impulse of about 0.02 kA2s is necessary. We have measured values at our disposal today: in the 287 kV Boul- der transmission line in the U.S.A. current heat impulses in direct lightning strokes have been measured for 20 years. This was done by installing 80 towers fitted with lightning conductors which had cop- per wires of different cross-sections connected in series, from 0.5 mm2, 0.8 mm2, etc. to 3.3 mm2. During these 20 years never more than 3 wires were destroyed, with a cross-section of 1.3 mm2 at most. In one case, 36,000 A were measured without the smallest wire being destroyed. To do this, a current heat impulse of 0.02 kA2s would be required (37). The flash which struck Richmann, judging from this experience, was relatively weak. The Theories of Nollet and Franklin. Nollet (1700-1770) was a pupil of Dufay (1698-1739). In 1734 Dufay discovered the existence of two different kinds of electricity, the electricity of glass and of resin. He advanced the first theory of electrical phenomena: each neutral body had similar amounts of both types of electricity, one of which could be removed by the friction of certain bodies. Dufay showed that charged particles not only repel- led one another but could also attract one another. Nollet evolved a peculiar theory for the electrical phenomena he had investigated experimentally. It must be understood that the French school was still under the influence of Descartes (1596-1650), who had denied the existence of an “empty interstellar space.” He had developed the theory that interstellar space was filled with a “liquid,” which carried along the planets swimming in its stream. A force acting at a distance had no place in this theory. Nollet interpreted these electri­ cal phenomena as the result of two liquid streams flowing in opposite directions, “effluence” and “affluence.” At certain points the streams were “emitted” from an electrified body and at other points “flowed inta” it. Nollet^ theory of electricity is founded on a hydrodynamic hypothesis. Franklin was not aware of Nollet’s theory when he developed his own line of reasoning in 1747 and 1748. He confirmed the fact that it was either an excess of a fluid which surrounds the body like an electrical atmosphere or a deficit of this fluid. A person standing on an insulated stool, who touches the rotating glass cylinder of the electrical machine, loses some of his own electricity. At the same time, another person, also standing on an insulated stool, can draw some of the excess electricity from the glass cylinder. The electricity does not originate as the result of friction. The electricity which exists in every body is collected by friction. A body receives either an excess—a plus State—or a deficit—a minus State. The gain and the loss are concentrated on the two coatings on the Leyden jar. The charge is in the glass of the jar and not in the coating. The plus State of the fluid was demonstrated by Franklin in the following experi­ ment. The flame of a candle was “snuffed out” by a ball with a positive charge, that is, the flame retreated from the ball. On the other hand, the light from the sun was not influenced. Thus far Franklin. It was many decades before the positive ions which arise in chemical-combustion reactions were discovered. A great step forward was made by Franklin’s discovery that the rotating glass cylinder could produce both negative and positive electricity, that the sum of plus and minus electricity was nil and that the “seat” of the electricity in a glass condenser was in the glass and not in the coating. Franklin’s theory had one weakness, however. It was still inexplicable how two bodies with a deficit of the electric fluid, i.e. negatively charged, could repel one another, and this con- tinued to be a difficult problem for several decades. When, 7 years later (in 1755), Klingenstierna reported on new electrical research to the Royal Academy of Science (5), he followed FranklhFs line of thought with his own experiments.He expressed himself very cau- tiously as regarded the theory, and did not mention any names. He re­ ported the results of the experiments as follows: “This, I say, is all that we know of this subject. . . . But those who have gone further and fancied themselves capable of finding out the further causes of this have done no more than invented matter and movements, accord­ ing to their inclination and need, the reality of which matter and movements they have not proved, nor can prove, other than by 51 Torbern Bergman Torbern Bergman saying that they believe them to be necessary in order to explain the phenomenon.” However, he did not accept Franklin’s positive and negative electricity but called them excessive and defective, which, he said, “expresses their nature more accurately.” When Wilcke published Franklin’s letters in 1758 in German and with his own notes (11), he took the initiative in disproving NolleFs view in opposition to Franklin—with one exception. This concerned the repulsion of negatively charged bodies. In his essay on electrical experiments with phosphorus (10, p. 99), Wilcke says in this con­ nection: “NolleFs ingenious ideas of a simultaneously out- and in- flowing materia are more appropriate to these and other experi­ ments.” In 1763 Bergman, at the same time as but independently of Wilcke, discovered that negative electricity shows outflowing phenomena similar to positive electricity. “A severe blow to Franklin’s theory. We have now to recognize two sorts of electrical substances, which each show exactly the same effects.” We have discussed Nollet’s and Franklin’s theories, in order to show that it took a relatively long time to clarify and explain the electrical phenomena and that there was considerable opposition to overcome, before lightning conductors could be installed in Europé. Torbern Bergman versus the Abbe Nollet. In the year that Torbern Bergman gave his lecture (1764) there were no lightning conductors in France, Germany or Scandinavia. In England there were two or three. NolleFs view was that a light­ ning conductor, a simple iron rod, could not possibly carry away the powerful flow of electrical materia from very extensive clouds, which might cover whole towns. In the yth letter in his book Lettres sur rélectricité (38), published in 1753, Nollet writes on this subject and asks: “Can we protect ourselves from a flood of water by installing a suction pipe at the edge of the water? If no more than pointed pieces of metal are needed to carry away the lightning, why are our towers and churches not spared?” The answer to this question is the main content of Bergman’s lecture. When Nollet put these rhetorical questions in 1753, only one lightning conductor had been installed in Philadelphia. This was on FranklhTs house. After this there were many others in America. The 52 first experiences with lightning conductors became known about Lightning protection f-or a large building. Lroposal by Torbern Bergman (1764), the first sketches of lightning conductors ever to be published. A Lightning protection for a small building. Proposal by Torbern Bergman (1764). Lightning protection f-or a church. Proposal by Torbern Bergman (1764). Church tower with lightning pro­ tection, according to Lichtenbcrg (i775)- \'i/ \'i/ i/ ;/ ,- \N«/ ^ y^' t\ CL rr CL ■r' ; ^ TT --- #m% rT-c* ■*"' •/ House with lightning pro­ tection, according to Lich- tenberg (1775), with the mystic property of preven- ting a lihtning flash by des- electrification of a cloud. Points according to Ameri­ can standards (1959), not cheep and only of psycho- logical importance. 1760. But in Europé they were still marking time. NolleEs views (39), which he presented in the same year that Bergman gave his lecture, were shared by many: “Lightning conductors may attract lightning. Let it thunder and lighten and let us ignore it, just as we ignore the rain.” In his lecture Bergman says: “A scientist strives to understand the work of Nature. But with our insufficient talents as scientists, we do not hit upon the truth all at once. We must content ourselves with tracking it down, enveloped in considerable darkness, which leads us to make new mistakes and errors. By diligent examination, we may at length, little by little, peel off the thickest layers, but we seldom get the core quite free, so that finally we have to be satisfied with a little incomplete knowledge.” Bergman said that what had decided the theme of his lecture was the recently proposed measures against the damage caused by light­ ning manifested in blinding flashes, dreadful thunder, smashed walls, burning churches, ships ravaged by fire, misleading compasses, shat- tered trees, animals struck dead and “fallen” friends. The electrical materia in the clouds can only be judged by its effects, namely, light­ ning, thunder and strokes. The glare of the lightning and the noise of the thunder may be intensified. Judgement only by observations may lead to wrong conclusions. The danger is seldom as great as the flashes and the thunder seem to indicate. The traces of the lightning stroke are not at all different from the artificially created effects in the laboratory. The relation between the manifestation of power and the effects created in the laboratory are not so infinitely great as we have believed up to now. The violence of the lightning flash has its origin in rapidly expanding air, and the “most terrifying force” is released in the evaporation of water. On the other hand, metals conduct the lightning so quickly that the possibility of carry­ ing off the lightning gains “a considerable degree of likelihood.” If, to use Nollet’s simile, water could be led off by suction pumps at the same rate as metal points lead off electricity, then the floods of water would do no damage. But we must not stop at logical conclusions but seek proof in conclusive traces of lightning having been discharged without doing damage! Bergman further cites some observations of St Elmo’s fire without the lightning strokes, as evidence of a harmless discharge from the lightning cloud—a mistake which derives from LranklhTs first inter­ 55 Torbern Bergman Torbern Bergman pretation of his experiment in 1750 and his view of 1755, that light­ ning conductors have two functions, “to prevent and to conduct a stroke” (32). If lightning strikes a house, then it always follows metal as far as possible. Even a damp wall can act as a conductor. That churches and castles with pointed towers are not spared is only a ques­ tion of conduction: there is no connection to ground. Richmann’s fate serves to show that an earth connection was lacking. In his lecture Bergman mentions Mariestad church, which had a new roof and tower, both iron-plated, but not connected with each other. The work on the building had not been completed. Bergman visited the church in 1762, and gave his opinion on its protection. Four days later, lightning hit the tower. The path of the lightning was as Bergman had indicated: from the tower to the roof on the inner side of the wall, which was newly plastered and damp, and from the roof down to the ground on the damp, north side of the church. Before he demonstrates how safety against lightning can be achie- ved, Bergman discusses the moral angle. “If the Lord of Nature had created lightning to menace and punish the disobedient inhabitants of the earth, this would be another matter. But it does not lighten and thunder just when and where the greatest sins are being com- mitted. . . . The Supreme Power, which, without any effort, can use the whole of Nature to punish man, did not need to create thunder in order to keep the inhabitants of the earth in check.” This reflects the discussions about mankind’s right to protect itself. In the adden- dum to his lecture Bergman mentions an American studying medi­ cine in Uppsala, Adam Kuhn, who told him how ministers in Ameri­ ca preached for and against lightning conductors. Those who de- fended the moral sanction for protection quoted, amongst other things, the Book of Proverbs, chapter XXII: “A prudent man fore- seeth the evil, and hideth himself; but the simple pass on, and are punished.” The importance of the religious and philosophic aspect of protection against lightning is shown by, inter alia, an essay pub­ lished in Stuttgart by a priest, 10 years after Bergman’s lecture. In this essay the priest mentions Bergman’s writings and uses the whole Bible to offer relief from anxiety during a thunderstorm (40). Before Bergman gives his instructions on protection against light­ ning—these are discussed later in a separate section—he States that 56 not anyone may concern himself with this matter but only an “ex- perienced Electricus.” Otherwise the danger may be greater than with no lightning conductor. It is not simply a matter of setting up a poin­ ted iron rod and connecting a Steel wire to the ground: the dimensions must be correct. The main rule is that both the lightning “diverter” and the “adverter” must be “ready, whatever side the lightning chooses to come from,” a rule which was deduced from certain obser­ vations interpreted to mean that the earth could be electric and that lightning could strike from the earth to an unelectrified cloud. The explanation for this assumption is that the electrical properties of the tourmaline had been discovered and this at the time aroused great interest and made Bergman think that the ground could be electric on the occasion of a lightning stroke. This view is the result of the contemporary theory about the origin of lightning electricity, which was discussed by Wilcke in a comprehensive account (41). The tour­ maline had stimulated Bergman to make special investigations, which were completed and published two years later (42). Towards the end of his lecture Bergman says: “Sciences without application and benefit to the public at large may well, to some ex­ tent, come into their own and satisfy man’s thirst for knowledge. But as long as only these Sciences are carried on, men will seldom gain the respect of society which they would otherwise deserve. The greater part of a State is concerned with other things than the in- crease of knowledge, and therefore regards everything as useless that does not immediately benefit their occupation.” Torbern Bergman s Protective Measures for Buildings. Bergman gives the following instructions: “At each end of the roof ridge a flattened or round iron rod is to be erected, a few alns in length (1 aln = 2 feet = 60 cm) and with a gilded tip and/or, if desired, a metal sphere covered with spikes, so that they can absorb or emit electricity in all directions. Several pumps empty or fill more easily than one. In order to prevent rust, which has been found to prevent the conduction of the electrical materia, have the tips gilded. . . . The thickness of the lightning rod must be a decimal inch ( = 30 mm), gradually tapered and pointed. The tip of the rod need rise only one or two feet above the highest part of the building. All metals are suitable, but iron is preferable, in respect of both price and dura- bility.” 57 Torbern Bergman Torbern Bergman 58 Bergman advises against conducting the “lightning materia” down He then gives the following directions: “In the case of a metal roof, all that is necessary is a metal connection with the earth. This also applies to houses with a tiled roof, in which the ridge, corners and footings are covered with metal. If there is no metal connection, one must be installed. At least on the two diagonally opposite corners, the building is to be covered with tinplate, which is to be connected to the roof plates. Tinplate gutters are to be connected to the roof plates. In this case, no special down conductors are required. All the metal parts which are found on the exteriör of the building must be connected together.” In the case of big and high buildings, one or more sharp points are to be installed in the corners of the eaves, for the sake of safety. In churches and other “fair-sized buildings,” there should be no lack of ornamentation consisting of tips or points. “As earth wires, one or more iron pipes may be used; they are to be connected to the rainpipes or the corners of the house. These pipes are to be connected to the nearest source of water, a well, a dam or a lake.” In order to emphasize the importance of these precautions, Bergman adds that in these pipes “the lightning can be discharged if the clouds are positive, and from these pipes sufficient ‘sedative’ materia may be obtained when the clouds are negative.” In the addendum to his lecture Bergman gives more detailed in­ structions. He exemplifies the protective measures by several draw- ings, which are, as far as I can gather, the first sketches of lightning conductors ever to be published. As a roof conductor and as a down conductor Bergman recommends tinplate. At a church “there must be a strip of plating at least a quarter of an ell wide (= 14.8 cm) down the tower (A, B) with several points (E) on the side away from the nave (B, C).” The same points are shown in at E. “On wooden roofs the procedure is the same, namely, covering the ridge and the corners with tin plating. On turf roofs, one or two convex, cylindrical halves must be placed, connected with the light­ ning rod and taken down to the earth conductor outside the house by the shortest route.” In the addendum Bergman gives some instructions for the earth conductor. If the house has two down conductors, it is sufficient if only one of them goes down into the damp earth and not into water. In small houses, which are less exposed to lightning, it may be suffi­ cient if the earth wires go down only a few feet into the ground. into the cellar, as it could affect the wine or fermenting liquors. Pre- sumably Bergman is here reproducing some observations made in England (43). With this we leave Bergman’s instructions, which are interesting in several respects. As early as 1750 Franklin expressed the opinion that houses, chur­ ches and ships ought to be protected from lightning by rods with gilded tips, which should be mounted on the highest points of these exposed targets (3b, Letter V, Opinions and Conjectures, paragraph 20). In his Letter XII in 1753 he develops the hypothesis that “Poin­ ted rods erected on edifices may likewise often prevent a stroke” and in 1755 he extends his views on lightning conductors in a letter to D’Alibard in Paris: “Yet, whenever my opinion is examined in Euro­ pé, nothing is considered but the probability of these rods preventing a stroke of explosion, which is only a part of the use I proposed for them; and the other part, their conducting a stroke, which they may happen not to prevent, seems to be totally forgotten, though of equal importance and advantage.” The possibility that a tip might possess a “mystic” property of preventing a lightning stroke troubled the experts for many decades. Independently of Franklin, P. Divisch had in 1754 built a “machina meteorologica,” 40 m in height and with 216 needles for “de-electri- fying” the cloud (32). It was not Franklin who recommended the use of multiple tips or needles. These were in use in America before 1760. In Letter XXII an account is given of lightning hitting a house in South Carolina which belonged to a Mr William Maine. The tip of the lightning conductor was a three-pronged trident, each prong about 17 cm long and equidistant from its neighbour. Tips in every conceivable arrangement would protect against light­ ning. Lichtenberg’s suggestion, in 1775, of furnishing church towers with tip arrangements and houses with lightning rods consisting of different tips was the logical outcome of this superstition (44). W. Snow Flarris wrote in 1843 in a book which was widely read on the ability of the tips to influence a stroke of lightning: “The evidence of this action of pointed conductors in mitigating the fury of electri­ cal discharges is as complete as any evidence from experience can be imagined” (45, p. 190). In Sweden gilded tips were used up to the 1870S. The American regulations, Code for Protection against Lightning, show, as late as 1959, the tips. These have only a psycho- logical importance. 59 Torbern Bergman Torbern Bergman It was a great mistake to transfer the results of laboratory experi­ ments with tips, which could neutralize electrically charged bodies, to the lightning-cloud phenomenon. In the first place, the corona current from the tip, which is seldom more than 10 «A, is much too small to be able to neutralize a cloud charge within a few minutes, and moreover the space charges can only be neutralized by “mixing” with an electrical carrier of the opposite polarity. The pre-requisite hydrodynamic conditions for this are absent. Outside atmospheric electricity, there is scarcely another branch of physics which has per- mitted, and continues to permit, discussions of States which are either too weak by several orders of magnitude to produce the alleged phe­ nomena or have been measured with errors of a whole order of magnitude. Bergman’s instructions differ in many respects from Franklin’s advice. Franklin States: “The lightning rod must rise from 6 to 8 feet above the highest part of the building.” Bergman was of the opinion that “one or two” feet were sufficient, an idea which corre- sponds to modern views. In this respect Bergman was far ahead of his time: in the middle of the ijth century lightning rods 2 to 4 m long were recommended and in France 6 m or more. In Sweden it was the practice, according to E. Edlung, to have lightning rods rising several metres above the highest point of the building (46). Many ugly lightning conductors on our buildings today bear witness to this practice. In America down conductors were used consisting of rods hooked into one another, without satisfactory results. Franklin asserts that “A rod in one continuous piece is preferable to one composed of links or parts hooked together” (Letter XXII). Bergman avoids the diffi- culty by recommending the tinplate used in building at that time and confirms that “buildings with a tiled roof or with the ridge covered with metal need no lightning rods and no special roof conductor.” It is striking that this practical procedure of combining building technique with physical knowledge should have been forgotten. I. A. Fl. Reimarus, of Hamburg, is stated to be the inventor of this method of protecting houses, which was used for many decades. He published a comprehensive book on lightning in 1778 (47). Bergman recom­ mended the method of using tinplate for roof conductors and down conductors in the words: “Plates and pipes should preferably be used 60 . . . because we have learned by experience that the same quantity of a material can absorb more electricity if the area is greater.” Reimarus recommended strips of plating, partly with regard to the relatively easy erection of the connected conductors and partly on the ground that the greater area of the metal afforded better conduction. Bergman’s method of protecting houses and churches shows his independence in working out in theory and in practice the problems at hand. In his proposal he did not adhere to Wilcke’s views either. Wilcke put forward his views in 1758 in his notes on Franklin’s letters (3c,p. 318). He was of the opinion that attempts should be made to turn “the whole building into a single conductor. . , . The lightning flash should not come into the house without striking the conductor. . . . A high rod with a single wire is not sufficient.” This proposal of Wilcke’s—nowadays called Faraday’s cage—was not feasible. Berg­ man went his own way and did not follow him. About 120 years later, no less a person than James Clerk Maxwell discussed the pro­ blem of protecting a building, independently of the earth conditions, in which gunpowder production was carried on. “It is quite sufficient to enclose the building with a network of good conducting substance” (48). Naturally, Wilcke and Bergman did not have the same concep- tion as Maxwell when he presented this proposal, which today is regarded as quite correct. But the knowledge that they all had in common was that the earth is not a metallic conductor. We have already quoted earlier the formerly widespread view that the earth could become electrically charged, and we shall complete this with Bergman’s reference to a description by Maffei, which is to be found in his essay on lightning published in 1749 and which is one of the earliest discriptions of ball lightning in existence (49). In 1713 Maffei was with a group of travellers in an “earth room” (presumably a cellar) in the castle of Fosdinovo. “There they saw a partly white and partly blue flame rising up from the floor; the interiör of the flame seemed to be in violent movement. After some moments’ immobility . . . the flame spread out, giving off a sighing sound, limewash fell down from the roof and at the same moment a dreadful crack was heard.” It was many decades before it was realized what was essential and what was inessential in research into atmospheric electricity. Torbern Bergman 61 Torbern Bergman 62 Bergmaris Addendum to His Lecture: Dean Rhyzelius’ Brontologia. We have already on several occasions quoted the opinions which Bergman laid down in the above-mentioned extensive addendum. Here he reproduces in 36 sections all the material which he had col­ lected over many years. Considerations of space do not allow us to reproduce these notes in detail; we shall only quote some examples which especially concern Sweden. Bergman cites on many occasions a stränge and unique book, the Brontologia of Dean Rhyzelius (50), wich was published in 1721 and which contains in its four parts: (1) A description of thunder and lightning according to God’s Word and other writings (29 pages); (2) The Christian thoughts of God-fearing people (25 pages); (3) An account of the most remarkable strokes of lightning and other instances of great damage by fire from the year 1000 A.D. . . . in the Svea and Göta kingdoms (65 pages); (4) A few prayers (6 pages); An index with 157 names of devastated localities. The book is dedicated to King Fredrik I and Queen Ulrika Eleo­ nora. The collection begins with some big fires (1008, Björkö de­ stroyed by the Norwegian Olov Haraldson; 1187, Sigtuna destroyed by the Estonians; 1252, the cathedral in Old Uppsala). The devasta- tions caused by lightning begin with Strängnäs Cathedral in 1291, the Swedish navy’s difficulties with “storm, hail, thunder and light­ ning” in 1300 during the war with the Russians, and the fire in Stock­ holm in 1407, caused by a flash of lightning, in which over 400 people died. From the middle of the i5th century onwards the information becomes more abundant: in 1464 Åbo Cathedral and in the same year Uppsala Cathedral, with its copper-covered tower and roof. From 1660 onwards Rhyzelius has probably obtained all the reports of great damage caused by lightning to churches. Bergman quotes particularly the following statement by Rhyzelius: (1) As regards the question of protecting ships against lightning, there is the above-mentioned devastation of the Swedish fleet in 1300. There is also the split mast on the ship in the Swedish fleet, which in 1594 carried King Sigismund back to Poland after his coronation Göteborg 1685,1693 'Malmö ©1941 01952 -3 £0 *9^ i The title page of Dean Rhyzelms’ Brontologia (1721), a unigne book about lihtning fires during more than 600 years. ^ THEOLOGICO-HI- STORICA, ci?*& Det fänftrMg mffflft/ o Dm a|?e<£mnbet/ Sölirt ocb ©fott; of Spra 5>(or. I- anbra flora ^>uö fig tilbraglt taftoa / inom ©nxa cd) ®6tba SHifr. IV. snägra få^Såntr at btufa ndr t&rt Jfunbrar/ tilltfa ttttb rn zacffilgrlfr eflrr Jfteerfldnbm SKirt odi SCunbrtv' <3Bti cnfalOigbet fammanfftifrefn / oJtHt/ ‘irpdt boe Äottfll. Antiq. Ärchiv.Jöoftr. 17U. Sixty years of damage done by lightning to churches in Sweden between 1661 and 1720, ac­ cording to A. O. Rhyzelius (1721). Twenty-five years of damage done by lightning to churches in Sweden between 1933 and 1939. 1708,1716 171K )166801712 (685,1704 ■hamn 1702,1708 >94,1697 >1684,1717 >1694,1702 Stockholm! lOOkm Domages without 19560- Örebro 01935 1938c 0194! ©1937- Sundsvall “Chapeau-paratonnerre” and “parapluie-paraton- nerre”, according to a proposal by J. B. Dubourg (Paris 1778). This proposal, 14 years after Torbern Bergman's, was less suitable. Bergman warned against touch- ing an umbrella. Part of Österlånggatan in Stockholm after a draiving hy O. A. Manker (186$). The “Stjernan” house is visible on the right. Stockholm Stadsmuseum. Installation of a lightning conductor on Mariestad church, prohably the first church in Sweden with lihtning protection. Sketch by J. C. Wilcke (1786). The “Stjernan’ house struck hy lightning, after a drawing by ]. C. Wilcke (1770).  in Uppsala. There is another example in the summer of 1715, when some Russian marines, headed by the Tsar, were going aboard a newly built ship, the “Narva,” near St Petersburg; lightning struck the ship, which was on its way to attack Sweden with 60 cannon, 469 men and 19 officers. The ship flew into the air. The Tsar was so badly shaken that the attack was called off. (2) Frequent strokes of lightning on high towers are illustrated by some examples: Strängnäs Cathedral, Grangärde church in Dalar­ na, Åbo church and Klara church in Stockholm were all struck four times. But Bergman adds: “We see many high towers which have never been struck by lightning.” (3) The explosive effects of the lightning flash are exemplified by smashed walls, for example, in 1630 at Strängnäs Cathedral, in 1670 at Sunds church in Åland, in 1699 at Danmark church near Uppsala and in 1702 at Västerås Cathedral. Before we leave Rhyzelius’ Brontologia, we show a collection of cases of lightning damage to churches during the 60 years from 1660 to 1720 and, as a comparison, the cases of damage to churches in country villages in modern times. If we disregard less extensive da­ mage, which was relatively difficult for the chronicler to get hold of, we get the following numbers of cases of damage, converted to 10-year figures during the following periods: Partly Destroyed Total Lightning burned conductors 1661-1720 3-2 i-3 4-5 Without 1933-1959 3-2 0.4 3.6 Without 0.4 0.8 1.2 With The number of churches in the countryside has not changed es- sentially over the past 300 years. The number of cases of damage to churches with lightning conductors has not decreased as much through lightning protection as one would have expected. This is a result of the installation of electricity and the modernization of the churches, which increase the risk of damage in lightning accidents (5i). Repeated Flashes. Bergman gives many examples of the effect of lightning on living things. Thus he mentions, for example, that Luther’s friend, Alexius, died by a lightning stroke (Luther, who was accompanying him on 67 Torbern Bergman Torbern Bergman 68 this occasion, was blown down by it. In his mortal fear he made his promise to become a monk. This was on July 2, 1505.) The flash may strike the same object repeatedly, a rare pheno- menon that even today has not been sufficiently investigated. Berg­ man reports an item of news in a newspaper concerning a lightning stroke on August 2, 1763, on a cattle shed near Västerås. We may supplement this news item with the following statements from Inrikes Tidningar of August 15, 1762. A fire broke out owing to a lightning stroke during a violent thunderstorm. The farmer put the fire out. However, the lightning struck the cattle shed again and killed two bullocks, while the farmer was in the hayloft. Owing to the powerful stroke, the fire flared up again. The farmer shouted to his 16-year-old son to help him. The son ran to fetch more people but was killed outright by a third stroke, not far from the burning cattle shed. Such reports must be taken with a certain amount of reserve. News­ paper accounts of rare natural phenomena often turn out to be unre- liable and incorrect. The modern view of the repetition of lightning strokes on the same object can be assessed as follows. If the probability is calculated on the basis of annual mean numbers of lightning strokes, for example, 40 strokes per 100 km2, the calculated probability will be so small that the likelihood of the story told by Bergman will be nil. If, however, we start from some observations of heat thunder- storms with thunderclouds which spread very little in a horizontal direction, we can proceed on the basis of a lightning density of about 20 flashes per km2. The attractive area of a building is greater, the more powerful the cloud charges descending with the pre-discharges of the stroke or, in other words, the greater the current strength arising in the stroke. A cattle shed, 8 m high, may in these extreme conditions have an attractive area of 0.5 hectare. The probability of a lightning stroke will then be about 9 °/o and of a repetition about 5 %o. Now the question arises, to what extent the combustion gases, which contain large quantities of positive ions, may influence the lightning path; to this question there is no definitive answer. In a calm a perceptible influence is conceivable. If the effective height of the burning building is increased owing to these combustion gases, the probability of a repetition of the lightning stroke will be increased. Thus at a height of 30 m the probability of a repetition is about 15%. These probability figures may explain why such repetitions of a light­ ning stroke under certain relatively rare conditions seldom occur. Personal Protection against Lightning. The fact that the boy was killed instantaneously by the lightning stroke induced Bergman to make the following assertion. “To be killed by lightning is moreover said to be the easiest of all ways of dying. For one does not feel the least pain; in an instant all is over.” He is of the same opinion as Franklin, who in Letter XVII of the i8th of March, 1755, writes: “Too great a charge might, indeed, kill a man. It would certainly be the easiest of all deaths.” This view later led to the invention of the electric chair as the method of inflicting the death penalty in America. In his lecture Bergman mentioned the following in connection with the question of how one should protect oneself in the open air: “Holding a sword or a little iron spike over one’s head is a sugges­ tion which is of no benefit but could well be harmful. For if the lightning goes up or down through the sword, the person’s body be- comes a conductor in the path of the electricity and that probably for the last time.” He attacks a view which he maintains was ex­ pressed by Franklin, namely, that wet clothes should be a protection against lightning. As an experiment Franklin had tried to kill a wet rat by condenser discharges. However, the rat did not die. Bergman States: “I am quite sure that Franklin has somehow or other gone astray.” It is well known that fish die in a vessel containing water, when an electric discharge is passed through the water. In connection with the question of protection against thunder rain, Bergman makes the following suggestion: an umbrella on an iron shaft and with a point on the ferrule fastened in the ground. “One should stand under it without touching the umbrella.” Should the lightning strike the shaft, you will certainly be safe, but you will receive such a shock from the powerful explosion that you will tumble over. A proposal concerning the same safety measure was put forward 14 years later by J. B. Dubourg, one of FranklhTs French friends, who in 1773 at the age of 64 had translated Franklin’s Letters for a third French edition (3d). Nollet had died three years before. The resistance to lightning conductors had turned into a great interest in protection against lightning. But Dubourg obviously lacked the intui­ tion as regards lightning phenomena which characterized Bergman’s investigations. Dubourg’s proposal (52) to fit ladies’ hats and gentle- men’s umbrellas with lightning conductors was less suitable than 69 Torbern Bergman Torbern Bergman 70 Bergman’s. The latter, of course, gives an explicit warning against touching the conducting shaft of the umbrella. If Dubourg’s device were ever used, those who carried this “safety” device would in all probability be injured by the flash. An Example of Bergman’s Suggestions for Protective Measures. Five years had passed since Bergman’s lecture and still no lightning conductors had been installed. Then, on the 30th of May, 1769, lightning struck a house in Stockholm, only 150 m from where Wilcke was living in the neighbourhood of the German Church, the tower of which rose high above all the surrounding houses. The “Stjernan” house in österlånggatan had been struck, in spite of the fact that it was no higher than the neighbouring houses. Wilcke immediately carried out a thorough investigation of all traces of the lightning and published an account with a sketch in the Proceedings of the Royal Academy of Science (52). Bergman made one addition, in which he gave his opinion as to the damage caused by the lightning, with the guidance of his earlier lecture. He gave his interpretation of the da­ mage and explained his attitude to some questions which had still not been clarified. The “Stjernan” house had several details in its construction which Bergman had especially discussed in his lecture: plating over the roof ridge and the gable, gutters and rainpipes, a skylight shutter with plating and a horizontal plated cornice, which protected the lower floor against rain. All these metal parts were not connected with each other—a protective measure which could have been easily effected. Wilcke carefully examined all the traces of the lightning, which fortu- nately had not done much damage, interrogated all witnesses and came to the following conclusions, which he discussed: (1) The lightning strokes follow and seek out metal parts; (2) Traces of lightning were found between unconnected metal parts; (3) Tinplating, according to Bergman’s suggestion, is of great value; (4) The value of high, pointed, iron lightning rods is debatable; (5) Lightning does not strike the highest objects. The last conclusion especially gave rise to some speculation. Ex- perience in Stockholm showed that high church towers were not specially exposed to lightning, for example, in the high-lying area in the south around St Katarina’s church low houses had been struck but not the church. On Kungsholmen the lightning had struck Lake Mälaren and not houses on high ground, and in the harbour ships at anchor had been damaged. Torbern Bergman expresses his opinion, on the strength of this investigation, on phenomena which until then had been unexplained: the value of the lightning rod, the discharge to earth and the light­ ning path to earth. Does a point attract lightning to itself or not? All measurements argue that a point decreases the force of a stroke. But it is not necessary for a lightning rod on a house to be high. On the other hand, high iron rods with sufficient conductivity can protect the whole neighbourhood. According to Bergman, the fact that high church towers do not do this is due to the lack of a metallic path to earth in the spire. But a house is made safe if only all roof plates are connected to each other and the down conductors run through them. The earth wire does not always need to be taken down further than the damp ground, if the house is built on fairly conductive ground. And finally, the lightning path to earth creates a great many prob­ lems. “It is not easy and even often impossible to give an explanation of why the stroke struck one point rather than others in the neigh­ bourhood” States Bergman and proposes several hypotheses, for example, that rarefied, heated air, draughts and air currents might affect the path of the lightning. It was more than 170 years before these questions were cleared up, and it will certainly be a few decades more before the interested general public accepts the physical facts. The lightning phenomenon interests the public to a high degree. Whether qualified or not, people busy themselves with lightning prob­ lems. One of these problems is how to influence the path of the light­ ning, and attempts are now being made to solve it with radio-active substances (53). This is an example of completely wrong methods, as the effect is much too weak, by several orders of magnitude. The proposal would have been forgotten if business interests had not been behind these radio-active lightning conductors. Bergman did not draw up any proposals for providing buildings with lightning conductors. As Professor of Chemistry from 1767 onwards, he had a new and large sphere of work, which totally absorbed his energies. It is not absolutely certain when the first light­ ning conductor was set up in Sweden. According to a compilation of records by Bergman, Strängnäs Cathedral with its high tower was 71 Torbern Bergman Torbern Bergman 72 I am especially grateful for their help. struck by lightning four times in almost 500 years. Possibly this cathedral was the first building to be fitted with a lightning con- ductor. The first known sketch of a lightning-conductor installation was made by Wilcke in 1786 in connection with an investigation concerning the protection of the tower of Mariestad church. We have already mentioned a lightning stroke on the church in 1762, a few days after Bergman^ visit there. The damage then was very slight and still did not lead to any safety measures being taken. It was probably a quarter of a century before Mariestad church was fitted with a lightning conductor. Thus Torbern Bergman’s lecture did not have any immediate con- sequences. It was several decades before lightning conductors were installed to any great extent. Many prejudices and the conservatism of the builders had to be overcome. The question of the economical aspect of the matter cropped up. It was cheaper to insure a house against fires caused by lightning than to pay instalments on a light­ ning conductor (32). But cultural treasures are invaluable and often personal property is invaluable too. In that case finance plays a smaller part and the psychological aspect appears. People have often had lightning protectors installed to gain security in thunderstorms. In this respect women’s fears in particular have been an important factor. Television in rural districts has provided new impulses, for a television antenna is, of course, a lightning conductor. New and fi- nancially justifiable measures must be investigated (56). In the Swe- dish countryside lightning conductors are being built today, 200 years after Torbern Bergman’s lecture, at one-tenth of the cost of the tradi­ tional lightning conductors on the “Do-it-yourself” principle. Acknowledgements. Mr. Carl Graf von Klinkowstroem, of Munich, helped me to clarify some bibliographical questions, especially that concerning the identity of the prophet who predicted the benefits of electricity (Ref. I7)* Dr. Bengt Löfstedt, docent in Latin at the University of Uppsala, translated Richmann’s opinion on the courage and daring of a scien- tist (Ref. 31). The staff of the Stockholm Stadsmuseet investigated the “Stjernan” house and placed a picture at my disposal (Fig. 15). Bl BLIOGRAPHY 1. P. Guden. Von der Sicherheit wider die Donnerstrah- len. Göttingen und Gotha. Joh. Christ. Dieterich 1774. (200 pages.) 2. Anonymus (= Chr. Gottlob Grundig). NeueVersuche niitzlicher Sammlungen zur Natur- und Kunstgeschichte, sonderlich von Obersachsen. 36. Theil p. 1038. Schneeberg, Carl Wilhelm Fulden 1756. 3. Benjamin Franklin. a) Opinions and conjectures, concerning the properties and effects of the elec- trical matter, arising from experiments and observations, made at Philadelphia, 1749. (Point 21.) See: b) I. B. Cohen. Benjamin Franklin’s experiments. Cambridge Mass. Harvard University Press 1941. c) J. C. Wilcke. Des Herrn Benjamin Franklins Esq. Briefe von der Elektrizität. Nebst An- merkungen. Leipzig 1758. Verlegts Gottfried Kiese- wetter Buchh. in Stockholm. d) M. Barbeu Dubourg. Oevres de M. Franklin. Traduites de 1’anglais sur la quatriéme edition. Paris 1773. 4. Bengt Ferrner. Resa i Europa 1758— 1768. Edit. Sten G. Lindberg. Uppsala. Almqvist och Wiksell. 1956. y Samuel Klingenstierna. Tal. Om de nyaste rön vid elektriciteten. Stockholm. Lars Salvius. 1755. (28 pages.) 6. Torbern Bergman. Inträdes-tal. Om möjeligheten at förekom­ ma åskans skadeliga verkningar. Stockholm. Lars Salvius. 1764. (103 pages.) 7. Magazin, Schwedisches. Antrittsrede von der Möglichkeit, den schädlichen Wirkungen der Gewitter vor- zubeugen, gehalten vor der Königl. Akad. d. Wissenschaften am 23. May 1764 von Hrn. Torbern Bergman. Aus dem Schwed. iibers. von Joh. Carl Weber. Kopenhagen 1768. 8. Jean Antoine Nollet. Recherches sur les causes particuliéres des phénoménes électriques et sur les effets nuisibles on avantageux qu’on peut en at- tendre. Paris. 1754. 9. /. A. Nollet. Lejons de Physique expérimentale. I—VE Paris H.-L. Guerin, L. F. Delatour. 1743 (vol:es I et II), 1745 (vol III), 1748 (vol IV), 1755 (vol V), 1764 (vol VI, astronomi, magnetism, electricity). 10. C. W. Oseen. Johan Carl Wilcke. Experimental-Fysiker. Uppsala. Almqvist och Wiksells. 1939. 11. Des Herrn Benjamin Franklins Esq. Briefe von der Elektricität. Aus dem Eng- lischen iibersetzet, nebst Anmerkungen von J. C. Wilcke. Leipzig 1758. Verlegts Gottfried Kiese- wetter, Buchh. in Stockholm. (354 pages.) 12. J. G. Kriinitz. Verzeichnis der vornehmsten Schriften von der Elektricität und den elektrischen Cu- ren. Leipzig. A. H. Hollens 'Wwe. 1J69. 13. C. W. Oseen. T. Bergman och C. W. Scheele. Levnadsteckningar över Vetenskapsakade­ miens ledamöter Nr. 7. Stockholm 1940. Torbern Bergmans självbiografi. Äldre svenska biografier 3—4, utg. av Henrik Schiick. Uppsala Universitets Årsskrift 1916. 14. TL Landriani. Dell utilitå del conduttori elletrici. Dissertatione publicata per ordine del gu- verno. Milano 1784. 73 Torbern Bergman Torbern Bergman 74 Ball-Lightning. Symposium of the »Third International citatis phaenomenis. Abhandlung vom Nutzen der Blitzableiter iibersetzt von G. Muller. Wien. Joh. P. Kraussische Buchhandlung 1786. (268 pages.) 15. H. Meidinger. Geschichte des Blitzableiters. Karlsruhe. Braunsche Hofbuchdruckerei. 1888. (230 pages.) 16. H. Norinder. Franklins uppfinning av åskledaren — Ett 200-årsminne. Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens Årsbok 1952. Le bicentenaire de 1’invention du para- tonnerre par Benjamin Franklin. Revue Générale de 1’Electricité, 61 (1952) (pages 479—484). 17. A. G. R. P. M. (—A. G. Åosenberg, Pastor zu Afertschtz). Versuch einer Erklärung von denUrsachen der Elektricität. Breslau. J. J. Horn. 1745. (Git. § 52.) * This pamphlet is mentioned by: Gottsched, Joh. Chr. Erste Griinde der gesammten Welt- weisheit.... 7. vermehrte und verbesserte Auflage. Leipzig (Breitkopf) 1762, p. 432. Poggendorf, Biographisch-literarisches Hand- wiirterbuch Bd 2, 1862, p. 695. 18. Daniel Tilas. Om et åskeslag uti österwåhla sockn och Wässmanlands Höfdingedöme år 1740. Kongl. Svenska Vetenskaps Akad. Hand­ lingar Vol. III. 1742. p. 33—40. 19. Nils Palmstierna. Berättelser om några märkvärdiga åske­ slag. Kongl. Svenska Vetenskaps Akad. Hand­ lingar Vol. X. 1749. p. 115—128. 20. /. H. Winkler. Die Stärke der elektrischen Kraft, Des Was- sers in elektrischen Gefässen, welche durch den Musschenbrockischen Versuch bekannt geworden. Leipzig 1746. 21. P. Silberg. Conference on Atmospheric and Space Electricity» Montreux. 1963. 22. Bengt Hildebrand. Kungl. Svenska Vetenskaps Akademiens förhistoria, grundläggning och första or­ ganisation. Stockholm 1939. 23. Maurice Daumas. Histoire de la Science. Encyclopédie de la Pléiade. Paris 1957. 24. Carl van Doren. Benjamin Franklin. 3 vol. New York 1938. 25. Biographie Universelle. Ancienne et möderne. Paris 1824. 26. Christian Gottlieb Jöckers. Gelehrten Lexikon. Bremen 1819. 27. F. K. Gadebusch. Livländische Bibliothek. 3. Teil. Riga 1777. 28. William Watson. An Answer to Dr. Linings query relating to the death of Professor Richman. Roy. Soc. Phil. Trans. 48: 2 (1754). 765— 777. London. 29. Ch. Vellay. Robespierre et le procés du paratonnere (1780— 1784). Annales Revolutionnaires II 25— 37, 201 — 219. Paris. Aux Bureaux de la Revue Histo- rique de la Revolution Fra^aise. 1909. 30. V. Barbier et Ch. Vellay. Oeuvres complétes de Maximilian Robe­ spierre. Paris. Aux Bureaux de la Revue Histo- rique de la Revolution Fran5aise. 1910. p. 70. 31. G. W. Richmann. De indice electricitatis et de eius usu in definiendis artificialis et naturalis electri­ Nov. Comment. Petrop. IV, 1754, p. 301 — 340. 32. D. Miiller-Hillebrand. Zur Physik der Blitzentladung. ETZ (A) 82 (1961) 232— 249. 33. D. Miiller-Hillebrand. The protection of houses by lightning con­ ductors—An historical review. JournaloftheFranklinInstitute,Vol.274, (1962) p. 34—54. 34. M. V. Kostenko, 1. F. Polov-oy, A. N. Rosenfeld. The role of lightning strikes to the conduc­ tors by passing the ground wires in the protection of highvoltage lines. Elektrichestvo 1961 H. 4. p. 20—26. 35. D. Miiller-Hillebrand, O. Johansen and E. Sara-oja. Result of lightning counter measurements in Sweden, Norway and Finland. Cigré-report nr 330. Paris 1960. 36. D. Miiller-Hillebrand. Lightning counters I and II. Arkiv för Geofysik 4, 1963, p. 247—292. 37. D. Miiller-Hillebrand. Ober die Beanspruchung und Bemessung von Blitzschutzanlagen. Elektrotechnik und Maschinenbau 77 (1960), p. 345— 349- Wien. 38. /. A. Nollet. Lettres sur 1’électricité. Paris 1753. 39. /. A. Nollet. Mémoire sur les effets du tonnerre com- parés å ceux de 1’électricité. Hist. de 1’Acad. Roy. des Science. Tome 117 (1764), p. 408—451. 40. G. F. Griesinger. Griinde und Mittel wider die allzugrosse Furcht fur den Gewittern. Stuttgart 1774 (74 pages). 41. /. C. Wilcke. De Naturkunnigas meningar om orsaker­ na till åske-dundret. Kgl. Vetensk. Ac. Handl. 1759, p. 79—94, 159— 170. 42. Torbern Bergman. Afhandling om Tourmalinens Elektriska Egenskaper. Kgl. Vetensk. Ac. Handl. 1766. 43. W. Mountaine. An account of some extraordinary effects on lightning. Letter to Dr. Gowin Knight. Phil. Trans. L I (1761), p. 286—294. 44. Ludw. Chr. Lichtenberg. Verhaltungs-Regeln bey nahen Donner- wettern. 1. Auflage 1774, 2. Auflage 1775. 45. W. Snow Harris. On the nature of thunderstorms. London, John W. Parker, West Strand. 1843. 46. Er. Edlund. Om åskledare. Stockholm 1879. I Arrhenii förlag. (19 pages.) 47. /. A. H. Reimarus, 1778. a) Vom Blitze. Hamburg (Bohn). (678 pages.) b) Vorschriften zur Anlegung einer Blitz- ableitung an allerley Gebäuden. Hamburg (Bohn). (24 pages.) 48. /. Clerk Maxwell. On the protection of buildings from light­ ning. Rep. British Ass. for the Adv. of Science. 1876, p. 43—45. 49. Scipio Maffei. Della formazione de Fulmini. Verona 1747. 50. Andreas Olav Rhyzelius. Brontologia Theologico Historien. Stockholm 1721. (132 pages.) Uplagd med Johan Laur. Horrns egen be­ kostnad. 75 Torbern Bergman Torbern Bergman 51. D. Miiller-Hillebrand. Åskan och kyrkan. Tidskrift för Pastoratsförvaltning 14 (Lin­ köping). Häfte 7 (1960), p. 3—16. 52. L. Figuier. Les merveilles de la science ou description populaire des inventions mödernes. Paris 1868. H. Prinz. Der Blitz in Mythos, Kunst und Wissen- schaft. Elektrizitätswirtschaft 60 (1961), p. 571 — 580. 53. J. C. Wilcke. Anmärkningar vid et d. 30 Maji 1769, här i Staden timadt Åskeslag. Kongl. Vetensk. Ak. Handl. 31 (1770), p. 112— 124. 54. Torbern Bergman. Tillägning i föregående ämne. D:o 31 (1770), p. 125—129. 55. D. Miiller-Hillebrand. Beeinflussung der Blitzbahn durch radio­ aktive Strahlen und durch Raumladungen. ETZ (A) 83 (1962), p. 152— 157. 56. D. Miiller-Hillebrand. Åskledare för mindre byggnader (Light­ ning conductors for cottages). Institutet för högspänningsforskning. Upp­ sala 1960 (24 pages). 76 WALDEMAR JUNGNER OCH JUNGNERACKUMULATORN Sven A Hansson Om än Waldemar Jungner osedvanligt snabbt lyckades tekniskt fullborda sin uppfinning av den alkaliska acku­ mulatorn och bringa den till praktisk användbarhet, blev vägen till finansiell stadga och kommersiell fram­ gång så mycket mera törnbeströdd. Jungnerackumulatorn Sommaren 1888 arbetade Skara-gymnasisten Waldemar Jungner hos sin farbror, som ägde en grynkvarn. Det var en torr sommar med många eldsvådor, och den unge mannen satte sig att konstruera en enkel brandalarmapparat, som han kallade Pyrofonen. I det första utförandet var Pyrofonens funktion baserad på skill­ naden i värmeutvidgningskoefficient mellan stavar av olika me­ taller. Denna konstruktion efterföljdes snart av en anordning med seriekopplade termoelement, bestående av hoplödda järn- och koppartrådar, varvid varannan lödfog var isolerad genom omlind- ning med yllegarn. Vid uppvärmning blev den sammanlagda spän­ ningen tillräcklig för att en magnetnål skulle göra utslag och utlösa en signal. Den unge skolpojken blev snart överlupen med beställningar, som han utförde med hjälp av sina två systrar. Lika snart kom emellertid klagomål — strömkällan för signalgivningen var nämligen torrbatte­ rier, vilka rätt snart blev utbrända, så att anordningen icke längre fungerade. Det var detta, har det sagts, som blev upprinnelsen till Jungners kommande mångåriga försök att skapa en strömkälla, vilken i beständighet skulle vara överlägsen torrbatterierna och blyacku­ mulatorn. Själv har Jungner i en intervju 1915 gett en annan förklaring till att han kom att syssla med den alkaliska ackumulatorn. Då han som student våren 1890 reste till Uppsala passerade tåget en av vårfloden svällande älv, och Jungner kom »ofrivilligt att tänka på all den energi som rann bort utan gagn. Varför då ej kunna tillgodogöra sig all denna kraft i stället för att elda bort åt kråkorna 95 °/o av värme­ värdet i de dyra engelska stenkolen? Skulle man ej kunna konstruera ett lätt och transportabelt kraftmagasin, som efter laddning i vatten­ fallen kunde användas för tågets framdrivande?» Den enda då kända kraftgömman, blyackumulatorn, ansåg Jung­ ner på förhand vara ur räkningen. Elektrolytisk sönderdelning av vatten i syre och väte och dessa beståndsdelars återförening gav å andra sidan principen till en ackumulator som kunde magasinera rent fenomenala energikvantiteter. »Jag började att räkna, säger Jungner, och fann, att då syre- och väteatomer förenades till vatten, en energi utvecklades, tillräcklig att lyfta samma atomer till en höjd 78 av mer än halvannan svensk mil rakt upp i luften.» Det gällde bara att på något sätt, kemiskt eller fysikaliskt, binda dessa ämnen i till­ räckliga kvantiteter. Att lösningen låg långt borta var Jungner på det klara med. »Men själva tankens enorma vidd och betydelse lik­ som ock den rimliga möjligheten för dess realiserande gav mig så pass starkt intryck, att projektet senare ideligen kom tillbaka, trots det jag varje gång var benägen att avfärda det som outförbart.» Nog av, ett par år senare började Jungner systematiskt undersöka möjligheterna att konstruera en ackumulator med oföränderlig elek- trolyt. Sedan han hade blivit övertygad om att en syra som elektrolyt aldrig kunde fylla hans krav, började han systematiskt undersöka vilka metaller som lämpade sig för en elektrokemisk ackumulerings- process i förbindelse med en alkalisk elektrolyt. I ett föredrag i Svenska Teknologföreningen 1905 har Jungner visat hur en sådan elektrolyt endast tjänstgör såsom ledare och icke deltar i reaktionen. Vidare har de metaller som kan komma i fråga vid en sådan process väsentligt bättre mekaniska egenskaper än bly. I en alkalisk ackumulator kan därför elektrolytmängden inskrän­ kas till ett minimum liksom även, på grund av sin hållfasthet, elek­ troderna. En alkalisk ackumulator borde därför kunna få ett betyd­ ligt lättare och kompaktare utförande än en blyackumulator. Genom att kemiska bireaktioner icke förekommer blir den alkaliska acku­ mulatorn både hållbar och okänslig för mekaniska och elektriska på- känningar, och kan därmed ges nära nog obegränsad livslängd. Dessa tankar fick Jungner redan 1893, men samtidigt insåg han att det var långt från tanken till utförandet. I sina första försök blan­ dade han olika metalloxider med grafit, rörde ut massan med utspädd kalilut och packade in den i tygpåsar, ett förfaringssätt som då var gängse för elektroder i torrbatterier. Påsarna ersatte han sedermera med smala kärl av tunn perforerad kopparplåt; i ett ännu senare ut­ förande var massan hoppressad mellan två i kanterna sammansydda metallnät. Detta förfarande patenterade Jungner 1896. Vid utprovning av de metaller eller metalloxider som kunde lämpa sig för processen gick Jungner ytterst grundligt tillväga. Han prova­ de alla tänkbara kombinationer, och allt efter som försöken fortgick uppställde han en alltmer komplett spänningskedja. En biprodukt av dessa arbeten blev ett regenerativt primärelement, bestående av zink- och kopparoxidelektroder samt en gelatinerad alkalisk elektrolyt; för exploateringen bildades Aktiebolaget Torr­ ackumulator. Ett batteri av denna typ, som drev en båt, förevisades 79 Jungnerackumulatorn Jungnerackumulatorn på Stockholmsutställningen 1897. Svårigheter uppstod emellertid ge­ nom att zinkelektroden löstes i elektrolyten. Ytterligare undersökningar visade att många fler metaller än zink angreps av det vid processen frigjorda syret. Sålunda var koppar omöjlig att använda som elektrod därför att den gick i lösning, me­ dan järn, vismut och kadmium överdrogs med en oxidhinna som gjorde elektroden ledande. Dessa svårigheter gjorde att Jungner nära nog uppgav hoppet om att praktiskt kunna genomföra sin idé. Emellertid beslöt han för fullständighetens skull genomföra en ge­ neralanalys över alla de metaller som stod honom till buds. Under vintern 1897—1898 utförde han långtidsprov med anoder av pla­ tina, silver, vismut, kadmium, järn, nickel etc. i en alkalisk elektro­ lyt. Efter tre månader visade det sig att alla dessa metaller hade un­ dergått större eller mindre förändringar, dock icke nickelelektroder­ na, som fortfarande var blanka och icke heller hade förlorat i vikt. Han fortsatte då försöken med förnicklade metaller och fann att även ett mycket tunt nickellager var tillräckligt för att skydda varje metall med blank yta. Sin upptäckt kunde han emellertid icke paten­ tera, då tidigare patent på alkaliska ackumulatorer omnämnde nickel samtidigt med järn och koppar, utan att uppfinnarna dock syntes ha insett betydelsen av just nickelmetallen. Jungner hade även gjort försök med silveroxider som depolarisa- torer i samband med järn-kopparkatoder. Kombinationen provades sommaren 1899 av Svante Arrhenius, som med en sådan ackumulator nådde en kapacitet av 40 Wh/kg. Arbetsspänningen var emellertid låg 0,6—0,8 Y. Jungners första försök med tillverkning av kadmiumelektroder blev resultatlösa, då kadmium i blandning med grafit förlorar en stor del av sin verkningsförmåga. Efter trägna försök lyckades han emel­ lertid på kemisk-elektrolytisk väg framställa en porös kadmiumme­ tall med goda hållfasthetsegenskaper. Med en silver-kadmiumkom- bination fick han en kapacitet av 40 Wh/kg vid en arbetsspänning av 1,1 V. Ett bilbatteri av denna typ provkördes 1900 med gott resultat i Stockholm. Bilen, av tidningarna kallad »det Jungnerska under­ djuret», genomförde även en »rekordåkning» till Norrköping. Silver ansåg Jungner emellertid vara för dyrt och kadmium alltför sällsynt. Han avsåg därför att ersätta silver med nickel och kadmium med järn. I de båda ovannämnda batterierna utgjordes också en del 80 av den aktiva massan av nickelhydrat. (I dag har silver- och nickel- kadmiumackumulatorer fått vidsträckt användning inom avancerad elektronik och andra tillämpningar, där den höga kostnaden spelar en underordnad roll.) Under sina försök med nickel i alkali hade Jungner funnit att me­ tallen, ehuru olöslig i starkare lösning, dock uppvisade en viss löslig­ het i en mycket utspädd lösning. På nickelytan bildades ett nickel­ hydrat, som vid vidare oxidering i starkare lut visade sig vara mycket aktivt. Denna tidigare okända syreförening av nickel visade sig vara en ypperlig depolarisator, i synnerhet som nickelplåtens yta vid for- mering i utspädd lut fick en svampartad struktur med tusenfaldigt förstorad area. Ackumulatorer med nickelkatoder och på liknande sätt behandlade järn- och kadmiumanoder visade sig ha en kapacitet av 12 Wh/kg. För att öka kapaciteten återgick Jungner till den tidigare anord­ ningen med järn- och nickelelektroder, varvid metalloxiderna blan­ dades med grafit och inpressades mellan perforerade plåtar, vars kan­ ter hopfalsades. Denna anordning gav en kapacitet av 22,5 Wh/kg vid en total verkningsgrad av 50 °/o. Under föredraget i Teknolog- föreningen förevisade Jungner en ackumulator av denna konstruk­ tion. Den hade en kapacitet av 115 Ah vid en genomsnittsspänning av 1,2 V; vikten var 5,9 kg med elektrolyt, och priset angavs icke komma att överstiga 27 kronor vid serietillverkning. Jungner trodde sig emellertid genom en ny mekanisk konstruktion kunna nå 30 Wh/ kg vid en verkningsgrad av ca 65 °/o. Sitt huvudpatent, lydande på »primärt eller sekundärt elektriskt element» (nr 10177), tog Jungner ut 11 mars 1899, och 10 maj 1900 bildades Accumulator Aktiebolaget Jungner, i vars styrelse bl.a. in­ gick, utom Jungner, grosshandlare G A du Rietz, som var finansiären, och ingenjör K Arvid Lundblad, vilken blev styrelsens ordförande. Bolaget fick sitt huvudkontor på Fredsgatan 19 i Stockholm. (I sam­ ma hus inflyttade hösten 1901 Zander & Ingeström, som några år senare skulle komma att spela en avgörande roll i Jungnerbolagets historia.) I januari 1901 förhyrdes i Kneippbaden utanför Norrköping en villa, där den första tillverkningen skulle sättas i gång. Avtal träffa­ des med Belysnings AB Tomten om leverans av 50 hk genast, och 300 hk från april samma år. Man planerade emellertid att i närheten uppföra en egen fabrik, och hade gjort upp med Östergötlands Elek­ triska Kraft AB om leverans av hela 2 500 hk från Jakobslundsfallen. 81 Jungnerackumulatorn Jungnerackumulatorn Av dessa planer blev emellertid intet, icke därför att fallen blev utbyggda först på 1930-talet, utan därför att bolaget hade råkat i en långvarig patenttvist med Thomas Edison, som två år efter Jungner hade fått ut patent på en nickel-järnackumulator. Redan då stod det klart att Jungner otvivelaktigt hade prioritet på uppfinningen, men han kunde inte hävda sig mot Edisons ekono­ miska och tekniska resurser, och lyckades inte heller få Edisons pa­ tent ogiltigförklarat. Jungnerackumulatorn fick också under de kom­ mande åren flerfaldig känning av konkurrensen med Edisonbolaget på såväl den amerikanska som den europeiska marknaden — en kon­ kurrens som emellertid kom att utspela sig mera på det kommersiella än på det tekniska planet, där Jungnerackumulatorn utan tvekan var överlägsen. Patentprocessen tog hårt på Waldemar Jungners resurser i fråga om både tid och likviditet. De ekonomiska svårigheterna var redan övermäktiga då fabriksvillan i Kneippbaden på hösten 1905 brann ner. Detta gav Jungner anledning att överlåta ackumulatorpatenten åt andra intressenter, och själv lämnade han ackumulatorproblemen för att syssla med andra uppfinningar. Bland de uppgifter som brydde honom var problemet att omsätta bränsleenergi direkt i elkraft, alltså den i dag så aktuella bränslecellen, som han sökte lösa genom oxidering av kol i element med nitrös sva­ velsyra. (Redan 1891 hade han varit inne på utvinningen av salpeter­ syra genom luftförbränning.) År 1917 patenterade han ett primärelement, om vars framtid han hyste mycket stora förhoppningar, bl.a. för ordnande av landsbyg­ dens elbelysning. Den oföränderliga alkaliska elektrolyten utgjordes av saltlake, anoden av zink, och katoden av en med tillhjälp av myc­ ket små kvantiteter kopparoxid luftdepolariserad kolelektrod. Ele­ mentet fungerade på så sätt att kopparoxidens syre övergick till zin­ ken, som oxiderades, varefter kopparn upptog syre ur luften och processen upprepades. Av elementens beståndsdelar var det endast zinken som förbrukades; eftersom den erhållna zinkoxiden genom glödgning kunde överföras till zinkvitt, lämnade emellertid elementet ifrån sig en värdefullare substans än den som tillfördes. I den mån en allmännare användning av Jungners primärelement skulle göra zinkvittsmarknaden övermättad, räknade han med att zinkoxiden alternativt skulle kunna reduceras till metallisk zink, var­ 82 vid dock en förlust uppstod. Jungner framlade utförliga kalkyler för Waldemar Jungner. Gammalt motorcykelbatteri. Modern NIFE-cell i plastkärl. Fabriken i Fliseryd, första utbyggnaden, kho. Fabriken i Oskarshamn, första utbyggnaden, 1916. Nuvarande fabriksanläggningarna i Oskarshamn. att visa ekonomin hos denna kombinerade elkraftalstring och zink­ beredning. Elementet väckte också på sin tid stort uppseende, men alstringen av elkraft kom som bekant att följa helt andra vägar. Väsentlig bland Jungners senare arbeten var hans metod för sam­ tidig framställning av alkali och cement, som framlades 1912. Pro­ cessen gick ut på att i ett elektrofilter avskilja det kali som med röken avgår ur den sintrande cementmassan. Resultatet blev ett kalirikt pul­ ver — enligt prov i svenska fabriker innehållande upp till 30 % ka­ liumoxid — vilket kunde användas som gödningsämne. För metodens exploatering bildades AB Jungners Kali, som fick processen införd i en norsk cementfabrik. Denna ansåg sig få bättre cementkvalitet och en kolbesparing av 20—25 °/o, samtidigt som avsevärda mäng­ der råmassa, 43 ton per dag, återvanns. År 1924 infördes processen vid Slite Cementfabrik, där 25—35 °/o kali kunde utvinnas. Ännu bättre resultat ansåg Jungner att man skulle få om man i stället för lera som utgångsämne använde kalirika bergarter, såsom granit, gnejs och leptit. Förslaget mötte emellertid avsevärt motstånd bland fackfolk, och processen råkade i glömska. Först vid slutet av sin levnad fick Waldemar Jungner offentligt erkännande. Han valdes 1922 till ledamot av Ingeniörsvetenskaps- akademien, och 1924 fick han Kemistsamfundets Oscar Carlson-me- dalj i guld, som då utdelades för första gången. För övrigt var han en enstörig natur, som skydde allt offentligt uppträdande, höll sig undan i sitt musikrum på dagarna och arbetade på nätterna. Den 13 augusti 1924 dog han, 55 år gammal. ]ungnerbolagets första år Efter fabriksbranden 1905 var Ackumulator AB Jungners ställning prekär. Bolaget hade ett aktiekapital på 1 400 000 kronor, av vilka endast 150000 kronor var inbetalda kontant. Aktiemajoriteten låg hos Jungner och hans kapitalsvaga vänner. För att få bolaget ur dess finansiella dödläge och dessutom ge medel till igångsättande av en tillverkning fordrades en avsevärd kapitalinsats, som de förmögnare delägarna var ovilliga att lämna, eftersom de på grund av aktiekapi­ talets struktur ändå skulle komma att stanna i minoritet. Styrelsen hade därför redan före branden kommit till slutsatsen att bolaget icke av egen kraft skulle kunna starta en tillverkning inom landet, och att det i stället vore fördelaktigare att sälja patentlicenser. Sommaren 1903 ingavs sålunda till överståthållarämbetet stiftelse- 87 Jungnerackumulatorn Jungnerackumulatorn 88 155 000 kronor. urkund för Aktiebolaget Alkali-Ackumulator, med ändamål att till­ verka och försälja ackumulatorer i Sverige, Norge, Danmark och Finland efter licens från Jungnerbolaget. Bland stiftarna var Adolf Berglund, disponent för ett tegelbruk utanför Kneippbaden, Krister Littorin, chef för Elektriska AB Magnets norrköpingsfilial, och An­ ton Odén, chef för Belysnings AB Tomten, som försåg Kneippbaden med elkraft. Med särskilt syfte att skapa intresse för inköp av patenträttigheter inom Skandinavien, Finland och Ryssland tillkallades året därpå Ro­ bert Dahlander, som var Järnvägsstyrelsens sakkunnig för elektrisk järnvägsdrift, lektorn i elektrokemi vid Kungl. Tekniska Ffögskolan Wilhelm Palmaer och professorn i elektroteknik vid samma högskola Carl Wallin, för att avge utlåtande om Jungnerackumulatorn och dess kommersiella framtid. De sakkunnigas slutsats blev att Jungnerackumulatorn icke syntes kunna konkurrera med blyackumulatorn för stationära batterier, men att den i gengäld vore lämpligare än denna för många andra ända­ mål. Konstruktionen betecknades som i huvudsak färdig och prak­ tiskt användbar. En jämförelse med Edisonackumulatorn visade emel­ lertid att Edison, tack vare sina stora tekniska och ekonomiska resur­ ser, låg före i fråga om fabriksmässig tillverkning, samtidigt som Edi­ sonackumulatorn erbjöd högre kapacitet per viktsenhet och större urladdningsförmåga vid stora strömstyrkor. De sakkunniga ville emellertid som sin bestämda åsikt uttala »att det, under ledning av skickliga personer och med tillräckliga ekonomiska resurser, icke torde möta större svårigheter att uppnå samma resultat som Edison med afseende på mekaniska anordningar och arbetsmetoder». I prioritetsfrågan ansåg de sakkunniga att Jungner utan tvivel låg före Edison i fråga om kombinationen nickeloxid-alkali-järn. Edisons patent lade icke heller några nämnvärda hinder i vägen för tillverk­ ningen. Ä andra sidan skulle Jungners huvudpatent om oföränderlig elektrolyt kunna i vissa länder »åtminstone tills vidare förhindra fabrikation av Edisonackumulatorer». För ett blivande tillverkningsbolag i Skandinavien och Ryssland ansåg de sakkunniga att ett kapital på 600 000 kronor vore erforder­ ligt. (För överlåtelse av tillverkningsrätten föreslogs en licensavgift av 100 000 kronor jämte en royalty av 5 °/o på försäljningssumman.) Vid en årlig tillverkning av 1 800 kWh beräknades bruttovinsten till I ett nytt utlåtande juni 1905 återgavs resultatet av prov utförda vid Tekniska Högskolans materialprovningsanstalt, vilka visade att ackumulatorns kapacitet var 21,5 Wh/kg, medelspänningen 1,2 V, och verkningsgraden 50 %. Kortslutningsprov samt självurladdnings- och hållbarhetsförsök gav de sakkunniga anledning uttala »att de hittills utförda profven icke gifvit anledning till något tvifvel an­ gående ackumulatorns användbarhet, utan tvärtom ingifva goda för­ hoppningar om att den skall visa sig praktiskt värdefull». Däremot ansåg sig de sakkunniga böra korrigera sina tidigare räntabilitetsbe- räkningar, eftersom framställningskostnaderna hade visat sig bli hög­ re än vad man hade antagit. Samma bruttovinst skulle emellertid erhållas om nettoförsäljningspriset höjdes från 20 till 22,5 öre per wattimme. I detta läge ingrep civilingenjör Axel Estelle, grundare 1893 av Elektriska Prövningsanstalten och sedan 1900 chef för Malmö El­ verk, vilken hade lämnat väsentliga bidrag till Jungnerackumula- torns praktiska utveckling. Han påvisade hur mycket gynnsammare för alla parter det vore om uppfinningen exploaterades av ett till­ verkande bolag, som själv exporterade ackumulatorn till de utlands­ marknader där man nu tänkte sälja enbart tillverkningsrätter. För att lösa finansieringsfrågan föreslog han att Ackumulator AB Jung­ ner skulle överlåta sina tillgångar och skulder till ett nybildat före­ tag, vilket skulle ges sådan aktiestruktur att det kunde locka nya in­ tressenter som Estelle hade anskaffat. Det nya bolaget skulle få ett aktiekapital av 1 100 000 kronor, av vilka 540 000 kronor skulle som preferensaktiekapital satsas av de nya intressenterna, medan återstående 560 000 kronor skulle använ­ das för att i förhållandet två nya aktier för fem gamla inlösa aktier­ na i det äldre bolaget. Estelle hade genomfört kalkyler för räntabili­ teten vid olika årlig omsättning hos det tänkta tillverkningsföretaget; bl.a. hade han funnit att redan vid en så måttlig produktion som 10 000 kWh, »motsvarande cirka 1 000 ordinära droskbatterier om året», skulle uppstå en bruttovinst av nära 1 Mkr; härigenom skulle »alltid finnas medel till förfogande för att i stor utsträckning fort­ sätta experimenten för ackumulatorns förbättrande och för tillverk­ ningskostnadernas nedbringande». Förslaget behandlades vid ett sammanträde på Grand Hotel i Stockholm den 5 september 1905 mellan det äldre bolagets styrelse­ ordförande Lundblad och de nya intressenterna. Dessa var ordföran- 89 Jungnerackumulatorn Jungnerackumulatorn den i Riksgäldskontoret Henrik Cavalli, göteborgsköpmannen Gus­ taf Ekman, direktören i de Lavals Ångturbin Daniel Norrman, Asea- chefen Sigfrid Edström, notarien i Generaltullstyrelsen Pontus Dah­ lander (syssling till Robert), samt Estelle. Förslaget antogs med smär­ re ändringar, och vid extra bolagsstämma med Ackumulator AB Jungner den 3 oktober 1905 på Hotel Continental i Stockholm be­ slöts att överlåta bolagets tillgångar och skulder till ett nybildat bolag med namnet Nya Ackumulator Aktiebolaget Jungner. Detta bolag grundades 27 januari 1906, med säte i Stockholm och Estelle som verkställande direktör. Styrelsen utgjordes för övrigt av Cavalli och Norrman, friherre Axel Lagerbielke och hovrättsrådet Johan Lagerbielke jämte deras svåger godsägaren Carl Evers, samt lasarettläkaren Wilhelm Hallin. Som överingenjör i bolaget anställ­ des civilingenjör Hilding Liibeck. Tillverkningen började i Stock­ holm, S:t Eriksgatan 21, men i slutet av 1909 inköptes en fabriks- fastighet i Fliseryd i Småland. Bolagets likviditet synes emellertid ha varit ytterst ansträngd, till följd icke minst av den utdragna patentprocessen mot Edison i USA. Norrman trädde då i förbindelse med civilingenjör Bengt Ingeström, vars firma Zander & Ingeström var agent för de Laval och mot en­ samförsäljningsrätten till Jungnerackumulatorn i Sverige lämnade en förskottslikvid på 25 000 kronor. Avtal härom träffades att gälla från den 1 december 1909. Zander & Ingeström igångsatte försäljningen och hade fram till september 1910 levererat batterier för sammanlagt 150 kWh kapa­ citet; dessutom fanns batterier för 50 kWh i beställning. Batterierna var huvudsakligen avsedda för traktionära ändamål — ellok och el­ bilar samt tågbelysning för Statens Järnvägar och privatbanor — men även stationära belysningsbatterier hade levererats, bl.a. till Prins Carls villa på Fridhem. I september 1910 var emellertid rörelsekapitalet slut, bolaget hade stora skulder och stod inför likvidation. Borgenärerna, vilka utom Zander & Ingeström främst var styrelsemedlemmarna, överenskom att ett nytt bolag skulle överta det gamla bolagets fabriker och pa­ tent. Fabriken bedömdes ha en årlig kapacitet av 1 000 kWh, mot­ svarande 200 000 kronors försäljningsvärde, som borde kunna för­ dubblas genom anskaffning av maskiner för ytterligare 10 000 kro­ nor. En räntabilitetsberäkning visade att en tillverkning av 912 kWh/ 90 år skulle ge en nettovinst av 19 200 kronor efter avskrivningar. Med Jungnerackumulatorn ökad tillverkning skulle vinsten raskt stiga, för att t.ex. nå 192 600 kronor vid en årlig tillverkning av 3 648 kWh. Det nya bolaget, som fick namnet Svenska Ackumulator Aktie­ bolaget Jungner, grundades i december 1910 med säte i Oskarshamn. Bolaget fick ett aktiekapital av 957900 kronor, av vilka 157200 kronor i preferensaktier användes för att inlösa det äldre bolagets inventarier och material, och 600 000 kronor i stamaktier för att köpa patenten. Dessutom tecknades 200 700 i preferensaktier av bor­ genärerna, delvis till kvittning av deras fordringar. Preferensaktierna ägde företrädesrätt till utdelning intill 8 °/o, och därefter återstående vinst skulle delas lika mellan preferens- och stamaktierna. Zander & Ingeström förband sig att kontant teckna 50 000 kronor i preferensaktier mot ett femårskontrakt på generalagenturen för Skandinavien, i fortsättning av sitt tidigare avtal med Nya Acku­ mulator AB Jungner. Vidare skulle Ingeström och hans svåger, civil­ ingenjör Robert Ameln, ingå som ledamöter i det nya bolagets sty­ relse, den sistnämnde som verkställande direktör. Konstituerande sty­ relsesammanträde hölls den 6 december 1910. Till ordförande valdes Norrman, som emellertid avled några månader senare och efter­ träddes av vice ordföranden Axel Lagerbielke; övriga ledamöter var Hallin, Evers och Ingeström. Till verkställande direktör utsågs Ameln, som beviljades 6 000 kronor i fast lön och 10 °/o tantiem på nettovinsten, och dessutom fick »rättighet att anställa kontorsbi- träde». Under första året — det var 1911 — ägnade styrelsen sin upp­ märksamhet huvudsakligen åt att få ordning i bolagets patentläge. Icke behövliga patent såldes eller fick förfalla. Dessutom visade det sig att någon konflikt med Edisonpatentet icke behövde uppstå så länge som den negativa elektroden icke innehöll järnmassa utan hu­ vudsakligen kadmium. Patentprocessen i USA lades därför ned. Det första verksamhetsåret levererades varor för 109 000 kronor, med en bruttovinst av 36 800 kronor; efter avdrag för omkostnader och avskrivningar blev emellertid årets förlust 17 900 kronor. Resul­ tatet ville styrelsen »dock icke anse nedslående, så mycket mera som det gångna årets arbete hufvudsakligen måste inriktas på att få acku­ mulatorn anpassad för praktiskt bruk och driftsäker. Glädjande nog har arbetet därvidlag krönts med framgång och erkännes Jungner­ ackumulatorn nu alltmänt vara den bästa som kan erhållas.» 91 Jungnerackumulatorn 92 I juli 1912 konstaterade styrelsen att bolaget hade order innelig­ gande till och med november. Den ökade omsättningen föranledde i slutet av året ett beslut att utbygga fabriken i Fliseryd för 20 000 kronor. Bolaget var då representerat i Skandinavien., Ryssland, Tysk­ land, Belgien, England, Österrike och Australien. Uppgörelse hade träffats om licenstillverkning av Jungnerackumulatorn i Tyskland och Belgien; genom att Jungnerbolaget fick delta i licenstagarens ma­ terialinköp erhölls dessutom fördelar vid försörjningen med kad­ miummetall. Bruttobehållningen av rörelsen var under detta andra år 72 800 kronor och nettovinsten 18 800 kronor, varigenom den tidigare för­ lusten var balanserad. Waldemar Jungners uppfinning hade äntligen kommit i händer som förmådde föra den till kommersiell framgång. KÄLLOR — Svenska Ackumulator AB Jungners arkiv — Tekniska Museets arkiv — Waldemar Jungners publicerade skrifter — Civilingenjör Hans Hylanders anteckningar till AB Zander & Ingeströms historia. PETER JERNSTEDT — svensk uppfinnare och konstruktör av ångmaskins- drivna fartyg i början av 1800-talet Sven Klemming Förre marindirektören Sven Klemming skildrar hur den i Frankrike bosatte svenske uppfinnaren Peter Jernstedt (1769—omkr. 1840) på 1820-talet söker intressera sven­ ska myndigheter för sina ångbåtskonstruktioner. Peter Jernstedt I Sverige har engelsmannen Samuel Owens konstruktioner och för­ sök med ångmaskinsdrivna fartyg i Stockholm varit mest kända. Hans provturer på Mälaren med båten Amphitrite 1817 och 1818 äro välbekanta. Vad som däremot är mindre känt är att samtidigt experimenterade i Paris en svensk »mekanikus» vid namn Peter Jern­ stedt med en ångbåtstyp av en helt annan konstruktion. Skillnaden mellan dessa konstruktioner var, att, då Owen arbetade med båtar försedda med två skovelhjul på båtens sidor, hade Jernstedts båtar ett enda (eller flera) skovelhjul med ställbara skövlar i båtens mitt­ linje. Ångbåten var vid denna tidpunkt ingen nyhet. Redan 1777 hade byggts ett litet lustfartyg av järn vid Foss i Yorkshire, och 1787 ut­ förde firman Wilkinson & Witley i Shropshire för kanaltransporter en bogserbåt i blandad järn- och träkonstruktion. År 1818 framförde firman Th. Wilson i Faskine, Skottland, en båt, kallad Vulcan, som var helt av järn, med bord av järnplåt och spant av stångjärn. Båten var ritad av Sir John Robertson, och dåtidens skeppsbyggare ansågo projektet helt onaturligt Åren 1813—14 byggdes i Clyde en liten båt »a roues écossais» för trafik på Thames. Det var den första ångbåt som passerade Engelska Kanalen till Frankrike. Samtidigt byggdes en båt kallad Margery, av Denny & Brothers i Dumbarton, avsedd att trafikera Seine. Den gick i storm över från England den 17 mars 1816 och kom till Le Havre på 17 timmar. Den hade då blivit döpt till Elise och köpt av firman Andriel-Pajol et Cie. Vid denna tid­ punkt rådde stor konkurrens i Frankrike om patent, »Brevet dhnven- tion», på detta område. En uppfinnare vid namn Claude de Jouffray d’Abbans fick patent den 23 april 1816 med förtur före Andriel- Pajol och Robert Fulton. Denne Joffray byggde med understöd av greven av Artois en båt, Charles-Philippe, sjösatt 1816 i Petit-Bercy och avsedd för trafik på Seine. Det var otvivelaktigt livligt på ångbåtsfronten i de nämnda län­ derna vid denna tidpunkt, men det bör erinras om att detsamma var förhållandet i Nordamerika. Man finner att år 1785 upvisade James Rumsay en ångbåt på Potomac, 1786 John Fitch en sådan på Delaware Bay och 1787 de­ monstrerade den sistnämnde en ångbåt med 8 knops fart och fram­ 94 driven med propeller. Robert Symmington i England kom 1789 med en båt, som gjorde 5 knop. Skovelhjulen höllo endast en kort tid och den finansierade banken gav upp projektet. Men så inte Symmington, ty vi finna att han 1802 fick bygga en bogserbåt med dubbelverkande ångmaskin, kopplad till ett skovelhjul, som var infällt i båtens akter. Denna båt hette Charlotte Dundas efter hustrun till Symmingtons nye förlägga­ re, Lord Dundas. Den gjorde 6 knops fart ensam och med två pråmar på släp 3,25 knop. Den fick dock sluta sina färder, emedan den »störde vattenspegeln i kanalerna». Sedan blev det i England en paus på några år. I Amerika däremot framkom år 1807 Clermont, som konstruerades av Robert Fulton och var försedd med en ångmaskin från Boulton & Watt i Birmingham. Den hade två skovelhjul och gjorde 5 knop. Sedan blev det fart i Amerika på båtbyggeriet. Och i England bygg­ de Henry Bell i Glasgow tre båtar, nämligen Comet 1812, Elisabeth 1813 och Caledonia 1814. Den första gick i passagerartrafik mellan Glasgow och Greenoak; om den sista sades att den gick i öppen sjö. Fartygspropellrar fanns ju långt före John Ericssons tid, och den ovan nämnda idén att placera ett skovelhjul aktertill i båtens mitt­ linje var ganska nära Jernstedts konstruktion. Vem var nu denne Jernstedt? Peter Jernstedt var född den 26 mars 1769 i Göteborgs Gustavi Domkyrkoförsamling som son till hand­ landen i Göteborg Jacob Jernstedt och hans hustru Anna Catharina Staaf. Enligt Wilhelm Bergs »Genealogiska anteckningar om Göte- borgssläkter» var fadern född 1731, fick burskap som handlande i Göteborg 1759, gjorde konkurs 1769, samma år som sonen Peter föddes. Jacob Jernstedt blev därefter handlande i Strömstad, där han avled 1780. Änkan torde sedan ha återvänt till Göteborg, där hon stannade till sin död 1789. Vid bouppteckningen, som förrättades den 20 januari 1790, uppges sonen Peter vara bokhållare på ett svenskt kontor i Västindien. Han hade en bror och fyra systrar, om vilka inga data hittills kunnat erhållas. Kyrkoboken med Svenska Evangeliska Lutherska församlingen i Gustavia på ön S:t Barthélemy uppger, att ogifte bokhållaren Peter Jernstedt, född den 26 mars 1769, ankom till församlingen den 20 januari 1789. Vilken utbildning han hade fått för att bli anställd som bokhållare är icke känt, ej heller hur länge han kvarblev på ön. I kommunionsförteckningen äro de vid kolonien anställda upptagna i rangordning, vilken var: officerare med fruar, läkaren, adjutanten, 95 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 96 pastorn, klockaren, sekreteraren och handelsmannen, bokhållaren, timmermannen, lotsen och vägmästaren, uppsyningsmannen, hand­ landen, supercargo, bodbetjänt, matros, guldsmed, gesäll, timmerman och soldaterna. Varför han lämnade tjänsten på S:t Barthélemy har icke stått att utröna. Ända till år 1817 äro hans förehavanden okända. Han hade då flyttat till Dinant, hade blivit fransk medborgare och kallade sig numera Pierre Jernstedt. Numera var han »mechanicus», utförde konstruktionsarbeten för ångbåtar och fick den 20 november 1817 sitt första patent eller »Brevet d’importation de quince ans». Han synes sedan ha ändrat bostad flera gånger, ty 1818 bodde han vid Rue de Valois nr 4 i Paris, 1820 vid Rue de Seine nr 31 i Paris och 1822 i Boulogne sur Mer. Den beskrivning, som Jernstedt lämnade till sin patentansökan den 20 november 1817 i Frankrike och till vilken fogats en princip­ ritning, följer här i översättning. 2246 20 november 1817 Patent under 15 år för tillverkningsrätt för en ångbåt med en eller två kanaler i nederdelen, med hjul med vertikala skövlar på gångjärn placerade i det inre av båten. För Herr Jernstedt, i Dinant (Cotes-du-Nord). Ångbåt med en enda kanal, i vilken roterar ett hjul, vars skövlar äro konstant vertikala. I denna båt, som synes i fig. 8, sidoprofil av fig. 1, i plan fig. 2, och i tvär­ snitt fig. 3, är anbringad i hela båtens längd en kanal a, som upptager båtens mitt; denna båt är dessutom utrustad med två kölar och två roder. Skovlarnas utförande. Skovlarnas mekanism, b, är såsom fig. 4 visar speciellt i profil, utformad med två hjul, c, det ena placerat högre än det andra och försett med järntenar, e, som äro fästade i kanterna nära yttre omkretsen av båda hjulen. Förbindningen, f, tjänar till att förena två och två av dessa järntenar på det ena hjulet med tenarna på det andra hjulet. Två järnlänkar, i, monterade på järntenarna e, omkring vilka de kunna vrida sig fritt och mottagande en järnplåt liknande den man ser vid g; dessa plåtar utgöra de åror eller skövlar på det sammansatta hjulet, c d, som alltid hänga i vertikal ställning. Beträffande ångmaskinen. Denna maskin som fig. 5 visar i profil har 14 hk, den erbjuder som speciell egenskap användning av två cylindrar, varav den ena betjänas av ångans ex­ pansiva kraft och den andra tjänar till uttömning av den kondenserade ångan. Dessa två cylindrar äro placerade i rät vinkel, den ena i förhållande till den andra; denna placering nödvändiggör att det finns i ångpannan eller ovanpå eller bredvid denna panna en reservoar för ångans mottagande. Denna reser­ voar skall vara försedd med ventiler eller klaffar som hindra ångan från att kondensera, och den skall möjliggöra mottagandet av ångan från den första cylindern för att mata den andra cylindern, då ventilerna äro stängda. Ång­ pannan är försedd med två säkerhetsventiler; dess form är cylindrisk. Medel att hindra haten från att sjunka. För att förhindra båten från att sjunka, i händelse av olyckshändelse eller dåligt väder, utrustas den med tomma eller endast med luft fyllda rör, och man använder i denna konstruktion så vitt möjligt kork och lätta materialier. Figu­ rerna 6, 7 och 8 föreställa medelst vertikalt tvärsnitt en plan och ett transver- salt tvärsnitt en ångbåt av 66 fots längd, 16 fots bredd och 5 fots djup. Observationer. överlägsenheten hos en ångbåt med kanal, varav här givits beskrivning, be­ står i den fördel den erbjuder genom att kunna röra sig förmedelst ånga mot vind och vågor med mindre kraftförbrukning, mindre bränsle, mindre flodarm och större lättmanövrering än någon annan känd byggnadsform, och detta för­ utan någon utifrån synlig mekanism. På en halv timme till sjöss kan man göra båten oberoende av sin ångmaskin, låta den bära mera segel än någon annan båtkonstruktion, draga mindre vatten, navigera mer upp i vind och med större hastighet. Patent på fulländningar och tillägg av den 8 febr. 1819. För ångbåtar med flera kanaler undertill. Dessa fulländningar bestå i anläggning av flera kanaler anbragta undertill i hela båtens längd i stället för en kanal samt i anbringandet av ett skovelhjul i varje kanal; båten har då flera kölar och flera roder (beroende på omständig­ heterna), vilka placeras i båda ytterändarna på båten samtidigt. Halva kanalen eller kanalerna fyllas framtill, då man vill begagna båten i en flod, i varje vat­ tendrag som företer en stark ström, för att förhindra att strömmen borttager effekten från det hjul, som är placerat i varje kanal. I sådant fall erhålla hjulen tvärtom mera styrka och ge båten större hastighet. För att hindra båten från att sjunka anbringas kork mellan spanten och bord­ läggningen invändigt i konstruktionen liksom ock i invikningarna utvändigt. Man kan också placera flera hjul i samma kanal, det ena efter det andra. När man vill begagna rodren, de förliga liksom de akterliga, stänger man de först­ nämnda medelst en sprint i form av en gaffel för att hindra dem från att röra sig åt någondera sidan. 97 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 98 De segel jag använder äro fyrkantiga och båten har ej behov av att slå om på annan bog; men den kan alltid gå fram eller back lika bra under segel som med ånga, då man begagnar ångmaskinen. Jernstedt uppvaktade vid samma tid Frankrikes Marinminister med följande skrivelse (i översättning). Till Marinministern. Överlägsenheten hos den ångbåt med »canal» för vilken ägaren, bosatt i Paris, har fått patent i Frankrike behöver endast ådagaläggas genom följande påpekanden. Denna båt har den fördelen att drivas med ånga mot vinden och strömmen med minsta kraftåtgång, mindre arbetskraft och större lätthet än någon annan hittills existerande båtkonstruktion och detta utan utvändig mekanism. På en halvtimme till havs kan man göra den oberoende av ångmaskinen, få den att bära mera segel än någon annan konstruktion, röra upp mindre vatten och navigera högre upp i vind och med större hastighet. Bevis. 1) Genom den kanal, som är placerad från för till akter i båtens mitt befinna sig skovlarna i mitten av båten och äro alltid i full kraftutveckling vare sig vid sidvind eller i en upprörd sjö till skillnad från båtar med skovelhjul på sidorna, som äro utsatta för stora ojämnheter på grund av skillnad i neddoppning i vatt­ net. Man må betänka att i en stormig sjö och vid sidvind och båten har slagsida, arbeta skovelhjulen ojämnt och att ett av dem ibland är helt och hållet ovanför vattnet och det andra befinner sig helt under vatten och utan att kunna arbeta. 2) På grund av mekanismens speciella konstruktion av skovlarna utnyttjas ma­ skinens hela kraft i rak linje och likformigt, under det att andra ångbåtar, eme­ dan de angripa vattnet i vinkel, förlora en hel del kraft genom att lyfta båten på grund av vattnet kompression. 3) Alldenstund ingen mekanism finnes utanför båtarnas sidor kunna båtar nal­ kas denna båt utan fara eller olägenhet och ångmaskinen är ej utsatt för risker härrörande från orsaker utifrån. 4) Ångmaskinen är enkel, lätt, tager ringa plats och verkar utan uppehåll och ångpannan är utförd på annat sätt än andra för att tillfredsställa alla behov till sjöss. Den har cylindrisk form och har två säkerhetsventiler; en endast får hälften av den andras tryck och inneslutna i en låda med två lås för att före- bygga all slags olyckshändelser. Ångpannan har förut provats med fyrfaldigt tryck. Skulle man vilja använda båten under segel finner man att den äger följande fördelar. i° Sedan man skiljt förut och akterut genom kanalens sidor som fungera som sulor har denna båt intet behov av ballast oaktat den kan bära en enorm segel- massa och som följd härav kan det utrymme som upptagits av ballast göra tjänst med lastning av handelsvaror. 2° En annan stor fördel med båten med kanal ur kommersiell och maritim syn­ punkt är att anlöpandet av olika hamnar utefter Frankrikes och Storbritan­ niens kuster är förhindrat av ebb som gör det omöjligt för båtar med sju eller åtta fots djupgående att gå in eller ut i dessa hamnar, om det ej är djupvatten och i vissa hamnar kunna de t.o.m. ej gå ut annat än vid vissa vindar, vilket orsakar förseningar och faror för handelssjöfarten. Alla dessa svårigheter kun­ na elimineras med ångbåten med kanal, som i betraktande av det ringa vatten­ djup den kräver tillsammantaget med dess övriga fördelar kan vid alla förhål­ landen, inklusive vindstötar, gå in eller ut i vilken hamn som helst och på så vis utföra sin resa på bestämda dagar och komma och gå när alla andra båtar hållas kvar flera veckor av vindar och på så sätt förlora fördelar, som kunna härröra av en mer eller mindre försening av kommersiell och maritim hänsyn. 3° Denna sorts båt, konstruerad efter dessa principer, har dessutom en politisk nytta, ej blott för att därmed utföra kaperi under krigstid utan också för att befordra styrelsens depescher såväl utefter Frankrikes kuster som till eskadrar till havs, då vid stiltje eller motvind en fregatt eller korvett icke kan röra sig. De skulle dessutom vara till allmän nytta såväl i hamnen i Brest som i varje annan hamn genom att bogsera fartygen ut ur hamn då motiga vindar motsätta sig utfart och av detta skäl borde åtminstone en sådan båt finnas stationerad i varje hamn. Paris den 26 Febr. 1818 P. Jernstedt Rue Valois n:o 4. Jernstedt har tydligen varit en flitig konstruktör, ty den 30 juni 1821 erhöll han patent för sju år på en »boite mecanique, propre å amener toutes les chances de jeu de des», varmed torde åsyftas en växellåda ägnad att utjämna kuggslitage. Men han synes ha sysslat även med andra områden. Är 1818 har han bl.a. fått patent på 10 år för en procedur att skydda fabrikat av tyger och lin för förruttnelse. Jernstedt fick en förläggare i Hertig de Cazas och släktingar till denne utförde under åren 1818—20 två båtar, som enligt svenska ministern, Greve Löwenhielm, användes på Seine. Löwenhielm, som var synnerligen intresserad av teknisk utveckling, kom tidigt i kon­ takt med den svensk-franska båtkonstruktören och ville bidraga till hans lansering. Alltså sökte Jernstedt den 24 maj 1818 privilegium i Sverige att bygga och till resor på sjön nyttja ett av honom upp­ funnet slag av ångbåtar, varpå han »redan fått privilegium exclusi- vum» i Frankrike och England. (Det sistnämnda var nog litet över- 99 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 100 ord.) Ansökningen avstyrktes av Kommerskollegium den 14 septem­ ber 1818 med påpekandet att »construction av ångfartyg redan var känt och att Samuel Owen redan förfärdigat en ångbåt, som denna sommar använts till längre och kortare resor på Mälaren. Då ritning ej företetts, som anger i vad mån constructionen skiljer sig från redan kända, bör Collegium ej tillstyrka Privilegium Exclusivum.» — Den 12 juni 1820 skrev så Löwenhielm i Paris till Kungl. Vetenskapsaka­ demien om Jernstedts båtar. Han avsåg att väcka frågan genom att stimulera akademiens sekreterare, J. J. Berzelius, intresse för dess framgång. Att använda andra kanaler ansåg Löwenhielm hopplöst. Han framhåller, att Jernstedt numera förbättrat sina båtar och fått hedrande bevis av Royal Society i England m.fl. och av lärda sam­ manslutningar i Lrankrike. Konstruktören var villig att skicka rit­ ningar till Sverige. Lörbättringarna hänföra sig givetvis till det år 1819 utvidgade patentet. Löwenheilms skrivelse, som insändes till utrikesstatsministern, för­ anledde en viss aktivitet från myndigheternas sida, vilket framgår av nedanstående protokoll. »Kongl. Vetenskapsakademiens protokoll den 25 Okt. 1820. Anmältes att under d. 7 Aug. Hs Exc. grefve von Engeström in- sändt berättelse om Tit. Jernstedts förbättrade ångbåtar, hvaröfver H.M. Konungen befallt Vet. Academien inkomma med underdånigt utlåtande. Handelingarne åtföljda af en tryckt brochure ’Description du bateau å vapeur d’une Nouvelle invention’ och af et bref från Mr Jernstedt til Svenska Envonyén i Paris, grefve Löwenhielm, hade samma dag blivit til Herr Schwarts remitterade, hvars utlåtande til Academien införväntas.» Nästan ett helt år senare kommer följande protokoll. »Kongl. Vetenskapsakademiens protokoll d. 18 Juli 1821. 4) Sedan Academiens Ledamot Herr Schwartz återställt de till dess utlåtande communicerade från Hans Excellence Statsministern för Utrikes Ärenderna m.m. Herr Grefve von Engströms, uti skrif- velse d. 4 Aug. nästlidet år på nådigste befallning, till erhållande af Academiens yttrande överlämnade Handlingar angående ett av en i Paris vistande svensk, vid namn Jernstedt, gjordt underdånigt an­ bud att till Kongl. Maj1 aflemna planer, ritningar, modeller och be- skrifningar till en af Jernstedt uppfunnen förbättrad construction af ångbåtar, företogs detta ärende till afgörande, hvarvid Academien, som inhämtade att Franska Academien genom Comiterade tagit kän­ nedom om beskaffenheten af ifrågavarande uppfinning och lemnat densamma sitt bifall till den grad att sistbemälde Academie beslutat införande i dess handlingar af den berättelse Comiterade afgivit, an­ såg sig äga anledning underdånigst tillstyrka, det merberörda anbud antages, hvarom skrifvelse till Hans Excellence Statsministern för Ut­ rikes ärenderne justerades.» Den senfärdiga behandlingen av frågan berodde på att den tek­ niskt sakkunniga, Professor Schwartz, aldrig lämnade ifrån sig nå­ got frivilligt; han obstruerade mot Berzelius och gjorde allt för att krångla. Nu råkade Berzelius befinna sig på utrikes resor, och när han hemkom, hade intet gjorts åt denna sak. Han avhände då Schwartz handlingarna i målet och dikterade själv akademiens beslut utan vederbörande professors hörande. Detta framgår tydligt av det andra protokollet och det råder intet tvivel om att Berzelius var för­ grymmad. Den 12 november 1821 skickade Jernstedt till Löwenhielm »den felande 6:e gravuren», som han utlovat i brev den 30 september. Därjämte sändes en detaljerad beskrivning för en båt på 150 ton in­ klusive »1’emplacement de la mecanique». Han lovade att meddela så snart de »små modellerna» blivit färdiga. Dessa båtmodeller, som sänts till statsministern med kurirpost, tor­ de liksom ritningarna ha överlämnats till Vetenskapsakademien men ha förmodligen kommit bort vid flyttningarna av akademiens olika samlingar. Orsaken till att Jernstedt inte reste till Sverige var enligt Löwenhielm, att han icke tålde klimatet där, emedan han led av nå­ gon sorts feber, antagligen malaria. Man vet ju alls icke vad han kan ha varit med om mellan åren 1790 och 1816. Han såg enda utvägen till kommunikation i att kostnadsfritt och förtroendefullt överlämna modeller, specialtillverkade för Sverige, och ritningar, gravyrer och beskrivningar. Troligen hade han full sysselsättning för sina förlags- givare i Paris. Tiden gick och något intresse från Sveriges sida kan inte spåras. I oktober 1822 skriver Löwenhielm bittert, att »nu gå ångbåtar mel­ lan Dover och Calais på 12 timmar» och i november s.å. skriver han, fortfarande till Berzelius; »Med grämelse går jag dagligen förbi eng­ elska ångbåtar av bara järn etc.; har du fått den vackra Jernstedtska modellen jag hemsänt i sommar till H. Exc. Engeström? Se Jernstedt 101 Peter Jernstedt Peter Jernstedt har perfectionnerat också men det blir båtar utaf; han har 5 el. 6 i Canalen. Månne icke Owen är som Helwig och som fogeln lom som ömsar ben tils han alls intet kunde gå.» Löwenhielms bitterhet kom­ mer sig nog av att han anser Sverige senfärdigt att komma till något resultat med ångbåtsförbindelser mellan Ystad och Stralsund, och av den underliga behandling Jernstedts ansökan undergått. Det förhöll sig så som Löwenhielm skrivit att Franska Vetenskaps­ akademien tillsatt en kommission bestående av 4 personer och denna avgav en mycket diger rapport som upplästes i Akademien den 13 september 1819. Denna rapport är i sin specifikt franska vältalighet och fantasi en både troskyldig och detaljerad redogörelse för vad kommittémed­ lemmarna iakttagit. Vissa detaljer äro direkt roande. Man får exem­ pel på vilka svårigheter samtidiga ångbåtar hade att kämpa med, t.ex. att många båtar spruckit och sjunkit på grund av att de oupp­ hörligt skakats under ångmaskinernas gång. Pannorna hade oftast mycket kort livslängd. Den optimistiska bilden av hur båtarna i fram­ tiden kunde drivas billigt genom att man skaffade bränsle på floder som genomkorsa länder blottade på invånare, är tidstypisk. En uppgift av stort intresse är att Jernstedts ångpanna hade en säkerhetsplugg av bly i eldstadstaket; då rapporten säger att Jern­ stedt sökt ett medel att släcka elden automatiskt, om säkerhetsven­ tilerna skulle mankera, och att han lyckats därmed, bibringas man den tanken, att Jernstedt var uppfinnare av smältpluggen i ångpan­ nor. Rapporten återges i översättning från franska. Seance du 13 Septembre 1819.1 I kommissionens namn avger M. de Rossel följande rapport angående M. Jern­ stedts ångbåt. »Akademien har uppdragit åt oss, herrar de Grony, Sané, Dupin och mig att undersöka en ångbåt som kommit till Paris för mer än ett år sedan och som har H. Jernstedt till ägare. Denna båt har länge varit stationerad vid vänstra Seine- stranden, vid Voltairekajen mitt emot Hotel de la Briffe och är fortfarande där. Alla som ha haft tillfälle att se den, och ett sådant har erbjudits ofta och för många, kunna intyga dess yttre formers elegans. De som, fångade av dess appa­ rition, ha besökt den av vetgirighet har icke blivit mindre tillfredsställda över den omsorg man nedlagt på utförandet av alla båtens partier. Hytter lika rym-1 1) Utdrag ur protokoll från sammanträden i Vetenskapsakademien hållna från grundan­ 102 detavinstiutetintillaugustimånadiSjj,delVIåren1816—1819. liga som båtens storlek medger, väl ventilerade och möblerade med en enkelhet, som varken saknar smak eller en viss elegans, erbjuder den resande en angenäm fristad, där han finner alla erforderliga bekvämligheter ägnade att få honom att glömma form av fångenskap, som är det oskiljaktiga sällskapet från alla långa båtresor. Man finner emellertid intet föremål av överflödig lyx. Vad som faller i ögonen är uteslutande resultatet av ett intelligent och vårdat arbete. Det är uteslutande snickerier av mahogny, sammansatt med mycken säkerhet, alla stycken av trä mindre utarbetade, men som ådrar sig blicken, emedan de väcker tanken på precision och meddelar ett utförande, styrd av detta sinne för metod, som förstår att försköna föremål mindre mottagliga till utseende till att vara försedda med något sirat. Så mycken omsorg om bisaker får en alltid att för­ moda att man nedlagt samma uppmärksamhet på fabrikationen av partier och detaljer väsentliga för ett arbete eller en maskin, som ej kan förvärva annan merit än genom sin nyttighet. Detta är mycket riktigt vad som äger rum med hänsyn till M. Jernstedts båt, som man får se av den rapport som vi lämna aka­ demien från det besök, som vi har utfört. Erfarenheten har bevisat nyttan av ångmaskiner använda i skeppsfarten på öar eller på floder, som genomkorsa länder blottade på invånare och på vilkas bräddar man ännu ej praktiserat dragvägar. Naturen som kantat dessa ström­ mars ständer med täta skogar har placerat i händerna på de resande närings­ medlet för denna huvudmotor, som får båten att gå framåt och den kan förse sig utan kostnad, överallt där bränslet, av vad slag som helst, betingar ett högt pris, kan man ännu med fördel använda sig av ångbåtar. Det är därför onödigt att utbreda oss om de tjänster man kan draga av dessa maskiner i den inre skeppsfarten på floder och kanaler; deras fördelar äro i dagens läge uppskattade av hela världen och man har fog för att tro att man kommer att nyttja dem på alla platser där naturen i överflöd tillhandahåller bränslen som försätter dem i bruk. Vi avhålla oss likaså från att uttala oss om den fördel man kan utvinna därav i den stora skeppsfarten eller på öppna havet, en form av tjänst M. Jern­ stedts båt förefaller oss mer ägnad för än någon annan. — Den överfart, som han har i nästan två månader gjort med sin båt på la Manche på gränsen till vintern, visar, att den är kapabel att motstå de starkaste vågor. Man kunde för­ ledas att tro, att han skulle kunna navigera med samma uthållighet på Atlan­ tiska Oceanen. Men enbart plausibiliteten är ej tillräcklig för att avgöra en så komplicerad fråga. Den mängd av omständigheter som man därvid måste taga hänsyn till skulle snart frammana nya frågor, vilkas lösning enbart bygga på erfarenheter. Vi vilja åtnöja oss med att betrakta M. Jernstedts båt i hänseende till dess konstruktion, dess soliditet och de förnämliga nyheter, som gjorts på densamma lika mycket för att accelera dess gång som för att säkra den mot förskräckliga explosioner och andra olyckor, som båtar, konstruerade före hans,- alltför ofta ha drabbats av. Vi ha bemärkt att stommen vars utförande förefallit oss så vårdad också är mycket solidare än på andra båtar av samma art som vi haft tillfälle att se. Följaktligen synes oss att den ej om de skall bli utsatt för sönderbrytning av maskinens enorma och koncentrerade vikt, som verkar med så mycket mer kraft, 103 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 104 som dess hela massa oupphörligt skakas av ångkraftens reaktion. Många båtar ha spruckit av just denna orsak och sjunkit. — De två hjul, som man på andra ångbåtar placerar utanför, på sidorna, ha gjort dem mindre lämpade för navi­ gering i ett upprört hav; i själva verket torde de vågor, som torna upp sig till stor höjd i de vida vattenmassorna, så med våldsamhet mot hjulens skövlar och försämra deras effekt. Ifrågavarande båt sättes i rörelse av ett enda hjul i båtens mitt och i dess inre. Det arbetar inuti kölen på så sätt att det är undandraget alla påverkningar utifrån och har inga andra rörelser än själva båtens. Ävenså befinner det sig i ett parti där rörelserna äro minst kännbara. En sorts brunn eller hål, som genom längd och bredd kan rymma hjulet som tjänstgör som åra, genomtränger båten i hela dess djup och har följaktligen för­ bindelse med det fluidum, som uppbär den. Det är på vattnet, som är i denna brunn, som skovlarna vid hjulets vridning får det motstånd, på vilket de utöva den kraft, som får båten att röra sig. Det är väsentligt att icke öka djupgåendet genom att låta skovlarna arbeta under kölen, men framför allt är det av största vikt att skydda dessa skövlar och hjulet självt från stötar, som kunna upp­ komma, då båten skrapar för nära botten och med ännu större skäl, om den skulle stranda. Sådana olyckshändelser, så ofta förekommande i floder, där bottnen är ojämn, har endast små olägenheter för vanliga båtar, men de skulle bli mycket allvarliga för denna båt. Den minsta skadan vid ett sådant missöde skulle vara att krossa hjulet, att rubba maskinen och sätta båten ur stånd att fortsätta resan. M. Jernstedt har förebyggt alla sådana olägenheter genom att placera på den plats, där kölen befinner sig och i hela dess utsträckning, något som han kallar en kanal; men det är i själva verket inte annat än en bred ränna, som befinner sig i kölens nedersta del och i vilken ränna vattnet synes taga sitt avlopp, då båten rör sig. Hjulet arbetar i denna ränna omedelbart under den brunn, som genomlöper båten i hela dess utsträckning och kan få den att gå utan att årbladen ha något utsprång inunder rännan. Som man ser skyddar denna konstruktion hjulet vid strandningar och ger det lätthet att röra sig i upp­ rörd sjö utan att dess rörelse besväras av häftig och oregelbunden stötverkan från sjön. En verkligt skicklig anordning, vars soliditet f.ö. svarar mot vad som bjuds av påhittighet har synts kommissionen förtjäna akademiens bifall. Om de nyheter, varom nyss talats, vore de enda som M. Jersntedt har introducerat i sin båtkonstruktion skulle han kunna smickra sig med att hava gjort mer än någon annan för att kunna navigera på öppna havet. Han har ej nöjt sig med de väsentliga förbättringar som vi ovan talat om utan med liknande framgång sysselsatt sig med att å ena sidan göra kraftför­ lusten i drivmotorn till den minsta möjliga utan också med att göra sin ång­ maskin mindre utsatt för de fruktansvärda explosioner som, om man icke kunde förhindra dem, skulle vara i stånd till övergivandet av detta slag av maskiner trots de fördelar man med visshet kan draga av dem. M. Jernstedt har påpekat att vattnet, som bildar en ström i rännan på hans båt, vilken ströms hastighet är densamma som båtens, berövas en del av anslaget mot skovlarna och följaktligen att dessa icke skulle slå mot vätskan annat än med en hastighet som är lika med skillnaden mellan skovlarnas och båtens abso- luta hastighet. Följaktligen har han undertryckt strömmen i rännan genom att placera framför hjulet, eller den brunn som omsluter detta, en sluss, som av bryter all kommunikation mellan det vatten i rännan, som befinner sig framför brunnen och det, som är baktill och avbryter på så sätt strömmen. Skovlarna på hjulet, som sålunda befinna sig i dammluckan, verka på ett vatten, som i verkligheten är upprört åt alla sidor men de producera i det närmaste samma effekt som på ett lugnt vatten. Denna lyckliga idé har tillkommit, först post festum. Ty den skulle ha medfört fördelen att ej börja med båtens ränna förrän vid brunnen och att fortsätta med rännan ända till aktern. Partiet framtill skulle förblivit utfyllt och båten skulle ha vunnit i kapacitet, något som ej bör förloras ur sikte vid en liknande konstruktion. Ty båten i fråga är, vilket torde bemärkas, urholkad på alla håll. En egendomlig mekanism är påtänkt för att ge skovlarna den fördelaktigaste lutning för båtens framdrivande i vilket läge de än befinna sig. M. Jernstedt har trott att ett medel, som skulle hålla deras ytor konstant i vertikalt plan, skulle förena dessa fördelar, och det är detta läge, som han har försökt att be­ vara oaktat hjulets rotation som får dem att ständigt ändra läge. Det var nöd­ vändigt att de voro fastsatta på något sätt, men de kunde ej vara fixerade i sitt läge, som man vanligen brukar, varför det var nödvändigt att tillämpa en speciell konstruktion. Hjulet, som det här handlar om, består av två järnhjul liknande vanliga hjul, med sex fots diameter. Endast ett av dessa placerat mot brunnens sidovägg sättes i gång av ångmaskinen, det andra hjulet är fastsatt på den andra sidan och har endast möjlighet att vrida sig kring en axeltapp, som i förhållande till den andra axeln är placerad i samma plan vinkelrätt mot båtens längdaxel, men denna andra axel ligger högre upp än den andra med ungefär en halv fot. Dessa hjul äro båda runtom garnerade med järnbultar, som följa den ena efter den andra skjutande ut i det avstånd som skiljer hjulen åt. Och emedan bukarna äro till antalet sex (6) på varje hjul och de äro placerade på lika avstånd inbördes, dela de omkretsen i bågar på 6o°. Nu kan man med hjälp av en enkel geometriregel fatta hjulens spel och huru skovlarna ständigt bevara en vertikal ställning. Om man i själva verket ritar två excentriska cirk­ lar av samma radie och delar deras omkretsar i lika delar, så snart som man placerar två av delningspunkterna i en linje parallell med den linje, som förenar de båda cirklarnas centra, så bliva alla de linjer, som förena de övriga mot­ svarande punkterna parallella sinsemellan och med den linje, som förenar de båda cirklarnas centra. Yttermera bevara de alltid samma längd, d.v.s. den som utgör avståndet mellan dessa centra. Är detta antaget, bör man bemärka att bukarna, som placerats på lika avstånd på hjulens periferier, och som röra sig i det avstånd som skiljer dem åt, markera delningspunkter för alla de cirklar, tagna två och två, som man kan föreställa sig vara dragna i plan parallella med hjulens plan. Somliga få sitt centrum i förlängningen på det högst placerade hjulets axel. Alla de linjer som förena delningspunkterna av dessa cirklar ligga i samma plan och, om hjulens centra hade placerats i samma vertikala snitt, skulle alla dessa plan blivit vertikala. Det handlar blott om att utföra medelst metallplåtar eller skivor de plan man har antagit imaginära för att få en full- 105 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 106 ständig föreställning om M. Jernstedts båthjul. Alla de bultar som fästats i hjulens omkrets äro förenade genom järnstavar av samma längd som avståndet mellan hjulens centra; dessa stavars uppgift är att hålla motsvarande delnings­ punkter på samma avstånd. Dessa stavar avslutas i sina båda ändar av ringar av vilka en är instucken i bulten på det ena hjulet och den andra likaledes in­ stucken i bulten på det andra hjulet. På så sätt kunna bukarna vrida sig i dessa stavars eller oböjliga tenars ringar. Om man bibringar det undre hjulet en rö­ relse, som i M. Jernstedts maskiner får länkarna det högre belägna hjulet att vrida sig och alldenstund avståndet mellan motsvarande delningspunkter på hjulen ej kan ändra sig, förbli länkarna konstant i vertikal ställning och för­ flyttas parallellt med sig själva av de två hjulens omkretsar. Sätter man metall­ plåtar på dessa länkar parallellt med det plan, som går genom bukarnas axel, så får man skövlar, vilkas plan alltid förblir lodrätt mot vattenytan och vilkas överförda rörelse från båtens för akteröver får båten att gå genom skovlarnas förmedling. Denna anordning förefaller så ny och samtidigt så uppfinningsrik för Eder tillsatta kommission, att denna funnit sin plikt vara att beskriva den i detalj för att bättre bekantgöra förtjänsten av de av M. Jernstedt använda medlen för att driva sin båt. Skovlarna dyka alltså ständigt och lämna vattnet lodrätt skärande; ingen kraft går alltså förlorad, då de dyka ned eller lyfta sig. Sedan M. Jernstedt har placerat en sluss framför hjulet, arbeta skovlarna nästan med samma efekt som om de befunne sig i ett stilla vatten; men ursprungligen var det nödvändigt att taga hänsyn till de olika hastighetsgraderna i horisontell led hos skovlarna, som är den enda led där de åstadkomma en fördelaktig effekt. Då hastigheten hos alla punkter på hjulets omkrets kan betraktas som likfor­ mig, kan hastigheten hos varje skovel i varje ögonblick representeras av varia­ tionerna av kosinus hos lutningsvinkeln, som i detta ögonblick den radie in­ tagit, som stöter till den bult på vilken skoveln stöder; dessa variationer äro proportionella till sinus för denna samma lutningsvinkel; alltså om man tager hastigheterna hos punkten på hjulets omkrets till enhet så bliva skovlarnas has­ tighet i horisontal riktning representerade av sinus för de radiers lutningsvinkel som stöter intill dessa skövlar. Om det lägre hjulet hade nedsänkts i vatten ända till axeln och nivålinjen hade varit en diameter, skulle denna hastighet ha varit noll vid inträdet i vätskan. Den skulle i verkligheten vuxit successivt med lut­ ningsvinkeln, men så snart som denna hastighet befunnits lägre än båtens hastig­ het skulle den i st.f. att vara en fördelaktig skovel blivit ett hinder; det är där­ för nödvändigt att höja axeln till det inre hjulet ända till dess varje skovel vid inträdet i vätskan hade förvärvat en hastighet mera beaktansvärd eller åtmins­ tone i högsta grad likvärdig med den hastighet, som båten kan antaga. Här har sakernas natur gynnat kombinationerna. I själva verket få skovlarna icke sträcka sig utöver det parti av rännan, som är anbringad nedtill i undervattenskroppen, och pilhöjden på hjulets neddoppade del vara något mindre än båtens djup­ gående. Denna pilhöjd kan följaktligen ej vara större än 114 fot eller hälften av radien, som är på 3 fot, och befinner sig då i det bästa läget för skovlarnas arbete. Den nedsänkta bågen i vattennivån i båtens brunn är 120° och följakt- ligen svarar skovel i neddykande ögonblick mot en lutningsvinkel av 30° under horisontalplanet; och hastigheten i horisontell led är redan hälften av den hos punkterna på omkretsen. Man torde bemärka, att då skovlarna äro placerade i yttersta änden av bågen på 6o°, så befinner sig de två närgränsande skovlarna till den som sitter längst ned på hjulet och nått till hjulets nedersta läge, i de två ytterlägena för dykningsvinkeln. Alltså, då en av dem tränger ned i vattnet frigöres den andra från detsamma. Två skövlar kunna alltså aldrig arbeta på samma gång. Effekten hos vardera av dessa kommer alltså att variera med den olika inställning den har till lodlinjen och blir störst när skoveln befinner sig längst ned på hjulet. Då blir hastigheten i horisontell riktning lika med hela sinus eller blir densamma som hos punkterna på hjulets omkrets. Minsta effek­ ten uppstår i ögonblick av neddoppning och uppdykning. Anmärkas bör att kraftutveckling icke kan ske samtidigt av två skövlar, samtidigt belägna i den mest fördelaktiga ställning; ty enligt vad som nyss sagts är tydligt att medan en skovel är i denna ställning, nedtränger den andra i vattnet och befinner sig på det ställe där dess kraftutveckling är som minst. Beräkning säger, vilket ett enkelt resonemang synes bekräfta, d.v.s. att den största effekten av två skövlar äger rum, då de befinna sig i ett medelläge och angränsande radier bilda 30° vinkel med lodlinjen. Deras förenade krafter i detta läge överträffar med hälften kraften av en enda skovel, då den befinner sig i bottenläge och således befinner sig i den fördelaktigaste ställningen. Då de två skovlarna befinna sig i det minst gynnsamma läget överstiger summan av deras kraftutveckling icke samma kraft med mer än en fjärdedel. Hjulet, som här beskrivits, gör 36 å 40 varv i minuten, vilket gör ett varv på i"5 eller T'/ minuter. Dess verksamhet passerar från minimum till maximum och tvärtom på hälften av denna korta intervall på 0,75 å 0,8 sekunder. Man skulle genom en approximativ beräkning kunna sluta sig till den hastig­ het, som detta hjul kunde bibringa båten. Men det är säkrare att åberopa sig på erfarenheten som lär oss att den kan göra två lieus i timmen. (11 km enligt lieu marine som är 5 555 m.) Här avslutas det som är att säga om M. Jernstedts båtkonstruktion och om de partier som betyda mest för navigationen. Av de detaljer som man penetrerat ser man att Kommissionen har bedömt planen lika väl uttänkt som väl utförd. Det återstår oss att ge en idé om de försiktighetsmått man tagit för att före­ komma dessa explosioner, som varit så olycksbringande på andra båtar. De omsorger och uppfinningsrika kombinationer som ha föregått utförande av stommen i denna båt märkas likaså i konstruktionen av ångmaskinen. Först och främst är gruppen av alla de detaljer, varav den består av en betydligt mindre vikt och upptager mindre utrymme än i andra båtar av samma slag. Svänghjulet som hos dessa sistnämnda adderar en betydande vikt till maskinen och upptar ett stort utrymme, har eliminerats. Två enkla vevar placerade i rät vinkel vid foten av vardera av de två anordningar sättas alternerande i gång av balanser fästade vid de två cylinderpistongerna. Denna mekanism sitter nästan mitt i båtens längdriktning och stöder på en plattform, som upptar hela utrymmet mellan båtens sida och den slags mur, som utgör en av sidoväggarna till brunnen, 107 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 108 i vilken hjulet rör sig. Det är på denna sida som det hjul sitter, vars centrum ligger lägst och vilket meddelar sin rörelse åt det mera upphöjda hjulet, på så sätt givande skovlarna en aktion, som möjliggör båtens framdrivande. Det lägre hjulets axel går tvärs igenom den tjocka vägg, som skiljer den från pumpmeka­ nismen och bär i sin ytterända ett kugghjul, som rör sig vertikalt mot denna vägg. Vevarna som sättas i rörelse av maskinens balanser, komma ett litet kugg­ hjul att vrida sig, vilket kugghjul griper in i detta och genom att vrida det med­ delar en snabb rörelse åt hjulen, som befinna sig i båtens brunn och följaktligen åt skovlarna. Ångpannan är placerad på andra sidan om brunnen mot där hjulen befinner sig och upptar liksom pumpmekanism hela det område som finns mellan stom­ mens sidomur, som bildar brunnen och båtens sida. Dess vikt motväger pum­ parnas och deras tillbehörs vikt. Två hål, stängda av ventiler inställda på att öppna sig då ångans tryck blir för stort, äro tillräckliga för att säkra ångpannan mot explosioner. Belastningen å dessa ventiler är beräknad så att de kunna öppna sig då ångtrycket överstiger en atmosfär. (Sic!) Denna kraft ger åt båten en ganska stor hastighet, och det skulle vara onödigt att försöka öka den. M. Jernstedt har icke nöjt sig med dessa vanliga och kända utvägar. Han har sökt ett medel genom vilket elden kan släckas automatiskt i sådant fall att sä­ kerhetsventilerna skulle mankera och då för stark kokning skulle kunna för­ anleda explosion. Se här hur han har lyckats härmed. Han har placerat eld­ staden inuti ångpannan så att anbringad inuti denna ångpanna den kan vara omgiven av vatten på sin övre del och på sidorna. Denna eldstad är nästan lika lång som ångpannan men man har satt högst upp ett rör genom vilket röken cirkulerar innan den avgår genom skivstenen. M. Jernstedt har anbringat ett hål i eldstadens översta parti och har täppt detta hål med en plugg eller snarare en sorts propp av bly. Denna metall kan ej smälta så länge den är täckt av vat­ ten; men i det ögonblick som för stark värme har förvandlat allt vatten som täcker eldstadstaket till ånga smälter blyet och ånga som finner avlopp genom hålet som öppnar sig, proppen alltså ur, sprider sig i eldstaden släcker elden, den huvudsakliga anledningen till fara och upplöser sig i luften. Då har man ingen fara att frukta. Den båt som vi nyss beskrivit förenar alltså med fördelarna av säkerhet som skyddar mot faror, egenskaper som göra den ägnad för alla slag av navigation. Hjulet, placerat i båtens inre är skyddat mot vågornas slagverkan och kan ar­ beta på öppna havet med lika stor effekt som i lugnt vatten. Denna placering minskar också mycket det breda utrymme som båten upptager och gör den mera ägnad för navigation i trånga kanaler än sådana båtar som hava sidohjul. Dess skövlar äro skyddade på alla håll och den behöver ej frukta ej heller att snudda tätt invid kanterna av kanalen eller att skada sig mot mötande båtar. M. Jernstedt har uttänkt ett medel för lätt hantering, som i synnerhet skall göra hans båt mycket lämpad för navigation i trånga kanaler, och det är att göra den benägen att gå i ena eller andra riktningen utan att vara tvungen att vända eller, för att använda en sjöfartsterm, att kovända. Vi hava sett en mo­ dell på vilken de modifikationer, som kunna medföra denna fördel, ha blivit utförda. Det är tillräckligt att hava gjort drivhjulet kapabelt att rotera åt båda hållen och att hava anbragt, på andra sidan, bultar som skjuts fram mellan de två järnhjulen, en andra plåt av metall bakom den första och vilkens uppgift är att driva båten i motsatt riktning; i stället för en dammlucka placerad fram­ för hjulet finnas i vilken riktning man önskar gå. Vi hejda oss inför dessa nya ändringar, vilka, även om mycket fördelaktiga i särskilda fall, blott tillföra mycket litet till de uppfinningsrika idéer, som ut­ göra den huvudsakliga förtjänsten hos den båt vi här beskrivit. Kommissionen är av den uppfattningen att M. Jernstedt har lyckats att med enkla och sinnrika medel fullända den mekanism som igångsätter ångbåtar och själva båtarna. De åtgärder som han vidtagit för att skydda dem mot explo­ sioner, kunna ej fela att hava sin effekt. Kommissionen anser att M. Jernstedt förtjänar med anledning av dessa två rapporter understöd, ägnat att uppmuntra honom att göra nya ansträngningar för att ytterligare tillfoga om möjligt, en ny grad av fulländning. Sané, De Grony, Dupion, Rossel Rapportör. (UAcademie approuve le Rapport, en adopte les conclusions, et arréte qtfil sera imprimé dans VHistorie de VAcademie.1) Det märkliga med denna utförliga och entusiastiska rapport är, att icke ett ord nämns om båtens prestanda. Ingen provtur omnäm- nes. Båten har länge varit stationerad vid Quai Voltaire och har tyd­ ligen förevisats för allmänheten. Längre fram hade Jernstedt enligt Löwenhielm 5 å 6 båtar i »Canalen». Han franska förläggare ha, troligtvis uppmuntrade av den cite­ rade rapporten, fortsatt byggande av flera båtar, ty Jernstedt kan omöjligen ha kunnat finansiera allt detta ensam, fastän rapportörerna angivit honom som ägare av den båt de studerade. Båtarna gingo tydligen i trafik med både varor och passagerare och kunde genom sin konstruktion lägga till vid bryggor utan hinder av de skovelhjul på sidorna, som voro särskilt besvärliga vid ebb och flod. Man frågar sig vad hände dessa båtar, ledo de av svåra fel som orsakade maskinhaverier, eller vad var orsaken till att de synas ha fallit helt i glömska? Det är mycket sannolikt att Jernstedts båtföretag stupade av eko­ nomiska skäl, eftersom hans båtar helt upphörde att finnas till. För­ modligen var förstörelsen på pannorna och andra detaljer för stor 1) Här bör tilläggas att en uppskattande resumé av Jernstedts båt ingår i Annales Maritimes et Coloniales, Année 1820, 11° Partie, page 366. Den är grundad på kom­ missionens rapport. 109 Peter Jernstedt Peter Jernstedt 110 för att båttypen kunde fortleva. Beträffande manövreringsförmågan har inga uttalanden kunnat spåras. Mellanhavandena i fortsättningen mellan Jernstedt och Löwen­ hielm belysas av följande två brev från den förstnämnde (i över­ sättning). Till Excellensen Greve Löwenhielm etc. etc. Herr Greve! Enligt det brev som jag hade äran tillställa Eders Excellens den 30 sistl. September meddelade jag att jag saknade den 6:te gravyren av min samling ritningar över mina ångbåtar. Jag har nu den äran att bifogat översända till Eders Excellens sagda gravyr med en detalje­ rad beskrivning av denna plan (ritning) beträffande dimensionerna av ett ångbåtsbygge av denna storleksordning, vilken rör sig om 150 ton, däri inkluderat maskineriets emplacement. Omedelbart som de små modellerna bli färdiga skall jag ha äran att delge Eders Excellens därom. Jag har den äran att i djupaste vördnad för Eders Excellens förbli Eder mycket ödmjuke och uppmärksamme tjänare. Paris den 12 November 1821 Pierre Jernstedt Ett år senare finna vi följande brev. Till Excellensen Herr Greve Löwenhielm etc. etc. Herr Greve! Helt nyss erhöll jag genom förmedling av Mr Fontaine, Sveriges vicekonsul, det till mig ställda brev från Eders Excellens som inne­ höll Vasaorden varmed Hans Majestät Konungen av Sverige har hedrat mig. Samtidigt som jag ber Herr Greven att godhetsfullt för Hans Svenska Majestäts fot nedlägga min tacksamhet för hans god­ het ber jag Eder likaledes att mottaga mina uppriktiga tacksägelser för det älskvärda sätt på vilket Ni velat rekommendera mig hos Hans Majestät fullt övertygad om att det beror mera på Edert värdefulla beskydd än på någon som helst personlig förtjänst. Med den djupaste vördnad förblir jag Eders Excellens’ ödmjuke och lydaktige tjänare. Pierre Jernstedt Boulogne Sur Mer den 31 Okt. 1822 I Sverige hade frågan om ångbåtar ingalunda vilat. Sverige blev genom Samuel Owens insatser i viss mån ett föregångsland. År 1821 hade två nya passagerarbåtar byggts. Redan 1816 experimenterade han med en propellerdriven båt, Häxan, som dock misslyckades. Carl XIV Johan lät bygga en båt, Experiment. Den 20 februari 1822 undertecknade Owen och Generalpostdirek­ tören Carpelan kontrakt på en postbåt med två maskiner å 55 hk vardera, avsedd för trafiken mellan Ystad och Stralsund. Denna båt ritades i Karlskrona och fick namnet Constitution. Första resan sked­ de från Stockholm den 22 juli 1823. Båten kunde endast trafikera sin route under isfri tid och måste varje vinter underkastas stora repara­ tioner. År 1837 var den totalt slutkörd och såldes. På 14 år hade den bytt ångpannor tre gånger, vilket visar hur ömtåliga konstruktioner­ na ännu voro. Jernstedts senaste brev är skrivet från Boulogne sur Mer. Vid den­ na tid synes han ha bott där, ty Svenska Vicekonsuln på platsen fick i uppdrag att överlämna Vasaorden till honom. Troligen var Boulogne vid denna tid hans operationsplats. Om Pierre Jernstedts senare öden har det icke varit möjligt att ut­ forska någonting. Han var otvivelaktigt en förmåga som mekanisk konstruktör och hade även idéer och förslag på andra områden. År 1827 inkom han till Lantbruksakademien i Sverige med ett förslag rörande impregnering av vävnader, förmodligen presenningsväv. Detta finns omnämnt i akademiens protokoll, men övriga handlingar äro förkomna. I Sveriges Statskalender finns Jernstedt upptagen som Vasariddare t.o.m. år 1843. Man får väl antaga att han avgått med döden någon gång före detta år. Hans brev såväl på svenska som på franska vittna genom språkbehandling och handstil om en kultiverad person. De personer i Sverige, som bära namnet Jernstedt ha icke kunnat bidraga med några data; de ha i vissa fall övertagit namnet på grund av släktskap på spinnsidan. Peter Jernstedt 111  THE SWEDISH METHOD The so-called Swedish Method for rock-drilling and tunnelling was developed in close collaboration between research institutes and manufacturers of machine equip- ment, steel-works and contractors. Ingvar Janelid, pro­ fessor of Mining at the Royal Institute of Technology in Stockholm is the author of the following paper, devoted to this fairly recent development in the history of technology. IngvarJanelid The Swedish Method 114 For nearly two decades the expression “The Swedish Method” has been the slogan for the drilling method in tunnelling, drifting and mining, which has applied the principle one man—one machine. It is, however, not only the actual method of drilling which is of decisive importance for the success of the method, but the fact that with the drilling is combined a number of factors which have all jointly re- sulted in an economical and efficient method of rock excavation. Before these points are discussed more thoroughly, a few words will be said about the earlier drilling technique and the development which lead to “The Swedish Method.” It might be of interest to give a retrospective survey of the rock drill development in Sweden: Machine drilling was tried out at an early stage in some of the Swedish mines (Persbo and Persberg in 1863, Stripa in 1873). Under the auspices of the Iron Masters’ Federation, a series of experiments were carried out during the years 1876-79 with different air driven percussion rock drills, i.e., machines of the type where the drill rod is firmly joined together with the piston and follows its movements. The air pressure at these experiments was 3.1-3.5 kg/cm2 and drilling performances of 0.5-0.75 m per gross hour were attained. The introduction of the hammer rock drills implied a considerable advance in the development. During the years 1905-06, Nya Atlas manufactured for experimental purposes one specimen of a hammer rock drill of the so-called “Leyner type”. This machine proved, how­ ever, to be too big and unwieldy for minor blasting jobs. For these reasons, the company designed by experiments a new type which was light and could be hand-held—this was the “Cyclop” series which subsequently became very populär. In 1910 the first machine with pneumatic telescope feed was introduced, which proved to be more economical. The telescope feed consisted of a piston and a cylinder which were either supported against the floor or fixed to columns by means of clamps. In the latter case the machine could retain its direction the whole time and could easily be reverted to its original position when changing drill steels. It was not long before a light, hand-held rock drilling machine with automatic rotation was also released. This was the well-known Bob machine which, together with the Cyclop machines, was sold right up to the end of the 1930’s. It Fig. i. Column-mounted rock drill type RWT 80. Fig. 2. Rock drill type RH-655 with pusher feed type BMK,  Fig. 4. Rock drills witb ladder feed at the Korsselbränna Hydro-Electric Power Project. was not until 1930 that the self-rotary telescope machines made head- way. As a result of the self-rotation, the work of the rock drill oper­ ator was simplified and the drilling performance could be consider- ably increased. Around the year 1935 this type of machine was also designed with automatic retraction, viz., RWT 805. During the i93o’s rock drills with telescopic feed were principally used in Scandinavia for mining and tunnelling (Fig. 1). These ma­ chines were clamped to columns extended between the bottom and the roof. The drill Steel had forged bit. In most of the European countries and in America the screw-fedrills, i.e. drifters, dominated. In order to increase the drilling speed, the drills were made more and more powerful and heavy, also automatic rotation of the Steel was generally accepted. Alloy drill Steel was introduced. In some mines with hard ore the air pressure was raised from 6-7 kg/sq.cm to 10-12 kg/sq.cm. Although the telescopic type drills could be handled by one man, the equipment was heavy and inconvenient causing loss of time in setting up, tearing down and also in moving from hole to hole during the drilling cycle. Adequate space for the column must also be ar- ranged. The poor wear resistance of the forged bits made frequent Steel changes necessary and the feed lengths of the drills were dimen­ sioned accordingly. A number of steels of different lengths had to be used in order to attain the desired depth of the hole. Towards the end of the 1930’s the first pusher feed equipment was designed. It consists of a light, self-rotating drill which is supported by a pneumatic feed-cylinder. This is, as shown in Fig. 2, resting with one end on the floor in an inclined position in such a way that it carries the machine in the desired direction and at the same time main- tains a pressure on the Steel against the rock. The main purpose was to create a light equipment very easy to handle by one man also in awkward places such as tunnels too high for any column or in stopes where the floor is an uneven muck pile (as, for example, shrinkage stope in Fig. 3). If the equipment is to be advantageous, bit life must be reasonably long and consequently as long as Steel bits were used, the application of the pusher-feed was limited to places where the rock was soft. It was, thus, logical that the pusher-fed drill got its universal ac- ceptance together with the Carbide tipped steels and in return it paved the way for the Carbide insert all over the world. 119 The Swedish Method The Swedish Method 120 In the beginning the tungsten Carbide bits were too brittle and the brazing of the inserts into the steels were too insecure to permit their use together with heavy, hard-hitting rock drills. The very promising future prospects for Carbide tipped steels was, however, realized and encouraged the endeavours to develop light self-rotating drills suit- able for this new type of drill steels. The already existing pusher-fed equipment gave them a good start. This drilling unit was introduced abroad where heavy equipment was common, first in Norway and France. When, at the same time, the methods of application of the light drills were recommended, they were called “The Swedish Method.” Thus, “The Swedish Method” in its original version can be described as a one man—one machine sys­ tem, based on the use of a light self-rotating rock drill with a pusher- feed and integral Carbide tipped steels of small diameters. The main advantages of the new method were a good drilling speed due to the small holes drilled and to the fact that the Carbide tip did not get dull. Practically no rigging-up time is necessary and moving from hole to hole is very quick. The long feed and the ease by which the feed could be moved up to a new position could elimi- nate most of the Steel changes. Consequently, periods when the drill was idle could be reduced. The old hand oscillated column-mounted drill worked some 40 °/o of the drilling time, the self-rotated approxi- mately 50 %, while the pusher type drill with tungsten Carbide tipped steels could be kept running up to 80 °/o of the overall drilling time. All this resulted in a good performance per man hour. Other favour- able features were the facts that the holes could be collared with almost the same diameter as the required bottom size resulting in less work for the drill. At the same time the small sized holes discouraged the usual trend of overloading when the spacing and the burden of the holes could not be chosen at will. The initial cost of the complete installation required for the drilling of a tunnel was to the advantage of the light equipment. There are many reasons why the development of the light drilling equipment started and made its quickest progress in Sweden. In this country, rock drilling is a matter of national importance. Construc- tion of housing and Communications usually has to start with drilling and blasting, and production of water power and ore depend even more on the success of that type of work. The one man—one machine system corresponds very well to Swedish mining tradition and was especially attractive during the period of shortage of manpower dur­ ing and after the war. The work always going on in Sweden to im- prove the drilling technique was eagerly devoted to the new idea, since the conventional ways did not seem to carry very far. It is, no doubt, also appropriate to say a few words here about the men, firms and jobs which have efficiently contributed towards the development and success of “The Swedish Method/’ Behind every invention, design or method, there must be a “soul of fire” who has faith in the proposition and the ability to carry it through on a practical basis. At Atlas Copco it was Mr. Erik Ryd, Mining Engineer, who, in co-operation with Mr. Patrik Danielsson, laid the foundation of “The Swedish Method.” This method would not have attained its considerable importance without tungsten-car- bide tipped drill steels and in this connection the manufacturer of drill steels put down a tremendous amount of work. It was undoubt- edly Mr. Wilhelm Haglund of the Sandvikens Jernverk who did most to further this development. The pusher-fed rock drills were first introduced in practical opera­ tion by Mr. Ragnar Ahlström when driving the Järpströmmen tunnel in the Province of Jämtland and by Mr. Börje Hjortzberg-Nordlund in the Malmberget mines. A few other projects which could be looked upon as milestones in the further development are mentioned later. Rock drills and feed arrangements It has already been mentioned that the machines designed for use together with pusher feed were light and self-rotated. The earlier machines differed very little from the conventional types designed as hand-held rock drills; only such modifications had been made which were necessary because of their horizontal working position. The tungsten-carbide was, however, gradually improved and could after a few years withstand the higher stresses from more hard-hitting machines. It was then possible to take advantage of this improvement and to make the machines more efficient and faster. As a consequence the recoil movement increased, which, however, was absorbed by the air pusher and caused no inconvenience to the operator. Examples of the development of drills are given in Table i. It will be seen from this table that the drilling rate for the latest type of pusher-fed rock drills, BBD 90, has more than trebled in comparison with the first machine, RH 655, which was introduced on the market 25 years ago. 121 The Swedish Method The Swedish Method 122 Table No. i Table giving technical data for some pusher-fed rock drills ipj8—1962 Piston diam. mm Weight Rock Drilling of rock drill 4- Drilling Air con­ rate Stroke Piston weight Year of introduction 1938 1948 1951 1952 1953 1955 1956 1957 1961 1961 1962 1962 1962 mm kg 65 70 59 55 2.1 2.1 drill 1.6 1.8 Kg feed rate Kg Index sumption Total 75 90 45 45 RH-655 w RH-656 w RH-656-4W 22 BBD 41 22 BBC 21 28 BBC 22 30 BBD 50 28 BBC 15 25 BBC 16 27 BBD 43 23 BBC 24 29 BBD 53 28 BBD 90 27 At the same time the air consumption has increased, but only a little more than double, which implies that the utilization of the com- pressed air has improved considerably. The table also reveals that the weight of the machines has indeed increased somewhat during the course of the years, but it has been possible to keep this increase with- in reasonable limits by the use of light metals in some of the main component parts of the machine and the feed. In addition to this development, the machines have been perfected with a view to protecting the operator as much as possible. Water flushing is therefore automatically put into operation as soon as the impact mechanism of the machine starts in order to prevent creation of harmful dust. This can occur especially if, by oversight, collaring is made dry. Considerable attention is also paid to the noise problems. The feed has also been subjected to development. It is nowadays incorporated with the machine and the Controls are common for the feed and the machine, which considerably facilitates operation. The loss of time and the rather heavy work it meant to the operator to move the pusher leg forward to a new grip against the floor have also been eliminated by introducing a leg, which is retractable by compressed air. The operator only presses a button to move the feed. 20 40 IOO 21 43 125 42 130 44 170 5° 210 46 2X0 43 170 4i I70 42 180 42 210 44 210 43 210 5i 310 IOO IOO 110 IM 110 125 130 15S 180 170 170 185 140 160 140 165 145 170 175 200 175 190 I75 195 210 245 Index weight Index OO^- ^ ^ ri Ever since the introduction of the light pusher-fed rock drilling equipment it has been designed for operation by one man. As a result of the still progressing rationalization owing to rising wages and an increased shortage of manpower, it became essential that one man should be able to operate more than one machine simultaneously. It has also been found possible to adapt the light rock drilling equip­ ment to this development by the introduction in 1960 of the ladder drilling method. Fig. 4 shows ladder drilling machines used for driv- ing a tunnel at the Korsselbränna Hydro-Electric Power Project. The rock drill is mounted in a simple cradle, which runs along two paral- lel ladder beams held together by rungs. These rungs provide the necessary grip for the pusher-feed leg. The ladders are mounted on simple drilling platforms which can easily be adapted to local condi- tions and desired arrangement. As the rock drills only require super­ vision when beginning to drill the hole and when the drilling has been completed, or when the pusher leg has to be moved forward to a new grip, one operator can keep a number of machines running. Although moving the pusher leg forward to a new grip is carried out very quickly by means of its automatic retraction device, some attention is nevertheless required to ensure that the timing is correct. With a view of eliminating this disadvantage, the auto-feed was designed during the last few years. It consists of a relatively short feed cylinder, which automatically steps forward when its piston has reached the fully extended position. The development from a simple pusher-feed to the auto-feed is illustrated in Fig. 5. Steels and bits When the tungsten Carbide was introduced in rock drilling in Sweden in the i94o’s it had to compete with almost generally ac- cepted alloy hollow drill steels having an oil-hardened 4-point or even 6-point bit. The most common dimensions of the rods were 1" hex., delivered as rolled bars from the milis to local forging shops at the tunnel site or the mine. In some of these shops even underground re-sharpening was done. To facilitate this local work the shanks were usually plain to be used in tappet machines. In most countries outside Scandinavia carbon Steel rods still dominated and they usually had screwed-on detachable bits, mostly of the 4-point type. These also began to create some interest in Sweden. Dimensions up to 1V4" 0 were very common and the shank was usually collared or lugged. 123 The Swedish Method Th e Swedish Method r.v.v.v*.v/. *#$&**• *•*•**%•• **i*s\v*»s* 124 Fig. 5. The development of the light feed from simple pusher-feed to auto-feed. As previously mentioned, the main problems to solve in order to make the Carbide tipped steels a practical proposition were the brittle- ness of the inserts and the difficulty of soldering. In order to make the solution of these problems easier the efforts were concentrated on the chisel bit type. The chisel turned out so well also in actual drilling, The Swedish Method Fig. 7. The quality development defined as the relative working life per drill Steel for integral drill steels with tungsten carhide hit insert at a mine in Central Sweden 1946— I9^3- concerning wear, rate of penetration and convenience of regrinding that this type was adopted as standard for all integral steels. Further progress has been achieved by modifying the Carbide quality and increasing the insert volume, which has been doubled in ten years, as illustrated by Fig. 6. These improvements resulted in cases turning up more frequently, where the bit life was longer than the rod life. Consequently, each improvement of the bit must be followed by a corresponding increase of the fatigue resistance of the rod. Special heat treament, shot peen- ing, corrosion protection and ample, carefully ground, fillets have been the means to obtain results in that respect. The development of the quality integral steels is reflected in the working life per Steel, as shown in Fig. 7. At the mine in question which should represent a good average, the footage has now increased seven-fold. 125 The Swedish Method 126 As a consequence of the improved drill steels and drilling equip- In order to facilitate the marketing of the steels in Sweden a standardization of rod lengths, bit sizes and shanks was agreed upon already during the war. These standards were gradually accepted universally and are still valid. Thus the door was definitely opened for the integral steels as mass produced, ready to use, production tools for the mining and construction Industries with a big enough market to carry the expense of the development work indicated above. It may be noted that the world consumption consists of about 8o % 7/s,/ steels, 15 % 1" steels and 4 °/o VT' steels. The picture would be utterly incomplete if we did not mention the tedious, but less spec- tacular, work by the manufacturers to maintain in a uniform product the progress obtained and also the work of the users and producers of the steels jointly to investigate, establish and keep up a good hand­ ling and regrinding practice. This is the only way to satisfy the condi- tion for carrying through in practical work the mechanisation and automation of drilling rock now on the doorstep: that each single Steel really gives the expected footage. Drilling platforms and types of cut A very important and integral part of the success of “The Swed­ ish Method” is the platform or rig, on which the rock drills can be mounted, and the actual drilling pattern used. The light rock drilling equipment does not require any heavy platforms or rigs, but these can be made relatively light and movable either on rails, rubber wheels or by means of a lorry. As a rule, a special platform is de­ signed for a certain tunnel, but some types recur on many sites. For driving drifts or small tunnels, simple drilling platforms which are transported on tracks or wheels are used. A type on rubber tyres will be seen in Fig. 8. In large tunnels big platforms are employed, such as, for example, the jumbo shown in Fig. 9 from Stornorrfors where 22 rock drills were in operation simultaneously. An arrange­ ment, which fulfils many purposes, is the so-called “Vinstra trestle,” Fig. 10, from Norway.The drilling platform on this device also serves to switch mine cars from one track to the other. It allows the car- switching to take place very close to the loaders during the whole mucking operation. Thanks to the light and easily movable drilling equipment, the drilling platforms can be made in sections or as portals so that the loading and hauling machines can pass through. The Swedish Method Fig. 8. Pusher-fed rock drills type RH-655 in operation, mounted on a drill wagon. ment more footage could be drilled during the drilling cycle, an in- vitation to make deeper rounds. This, in its turn, made it necessary to devote more attention to the choice of the type of cut. With the earlier column-mounted equipment with Steel bits, advances in small tunnels of only about 1.5 m. per round were obtained as a rule, and a simple pyramid cut was often used because it was easy to drill and required only few re-riggings of the drill. When “The Swedish Me­ thod,” with light movable machines and the possibility to drill longer holes without Steel changes even in hard rock, was successfully ack- nowledged, new and more efficient types of cuts could be used. Where longer advances per round were desired, a change over to parallel cut-holes was made. A common cut is the so-called “Coro- mant Cut,” Fig. 11. This method utilizes a template for the consistent and accurate positioning of the cut holes and assures that they really get parallel. A V-cut has become common and most economical in tunnels which are wider than about 4 m., because it requires fewer drilled metres and less explosives per cubic metre of rock excavated than the parallel cut. 127 ro oo (D tn t ro a_ o2 o Q_ ft. meters 1-50 BBC machines with pneumatic pushers, mounted on ladders and equipped with Tungsten Carbide drill steels. One man operates two machines. BBC machines with pneumatic pushers and Tungsten Carbide drill steels. 150-1 120-i 40 90 — 30 20 RH machines with pneumatic pushers and Tungsten Carbide drill steels. RWT machines with------ automatic rotation. 60 _______ Cyklop machines with 30-t- 10 manual rotation. -----Manual - drilling.- 1910 1920 1930 1940 Fig. i2. The development oj drilling performance during the years 1905— 1963. 1950 1955 1963  h/cu.yd 0,5 q £ Hammarby ' i 71,5 m2T"^ 770 sq.ft 0,4 0,5- 0,4 0,3 0,3 0,2 0,1 Järpströmmen -105 m2|— • 1130 sq.ft 0,2 98,5 m2 Stornorrfors 1060 sq.ft 160 m2 | 0,1 0 0- 1935 •. „ 680 sq.ft 1940 Top heading Harpefors Norway .75 m2 810 sq.ft • Stalon 1945 1950 1955 1957 1960 1963 Hjälta Top heading 135 m2 '-.1450 sq.ft- Kilforsen Top heading Fig. ij. Time required for drilling, loading and blasting of tunnels converted into an area of /oj sq.m. In the latest development of rock drilling equipment for tunnel driving, ladder drilling and auto-feeds are also used which, in spite of their simple rigging arrangements, makes it possible for one man to operate a number of machines and also allows the directions of the holes to be guided by the fixed position of the feed beams on the rig. Performance and capacity development Since the days of the hand-held machines, the compressed air driven rock drills have improved continuously and their performance has risen very rapidly especially during the last 20 years. Besides the manufacture of machines which are efficient from a drilling point of view, the endeavour has been to design an equipment so that the operator can keep a rock drill in operation for a longer period of the shift or even be able to operate several machines simultaneously. Fig. 12 shows the development of drilling performance since 1905. Even if the 1940 result is compared with that of 1963; the rapid develop­ ment made possible by what appeared to be relatively simple means can be noticed. In reality, the measures taken were very radieal. The progress made in the drilling technique has at the same time resulted in speeding-up tunnelling. Fig. 13 reveals how the time re­ quired for drilling, charging and blasting of tunnels has decreased up to 1963. For the purpose of comparing the different tunnelling opera­ tions, a conversion has been made of all figures to correspond to the 129 m m m11 1720 sq.ft — 60 m2 iq.ft \ The Swedish Method The Swedish Method 130 Fig. 14. The total cost of tunnel driving in relation to the price development duringtheyears19—^9/7* same area, 105 sq.m., as that of the Järpströmmen project, where the light equipment was first used. The cost development of tunnel driving is shown in the diagram in Fig. 14. Although the average wages per hour have risen five-fold since 1935, the total cost for tunnelling has only increased 2V2 times. If the operating costs are converted into the 1935 price level, there has even been a decrease in the costs. Report on different construction sites In the foregoing has been given primarily an account of how “The Swedish Method” made headway by the development of new rock drills, drill steels and equipment, but in order to complete the picture some information is also required as to the results from a few repre- Fig. 6. The development of the drill Steel from 1944 to 1963. In the last ten years the carbide insert volume has been doubled. Fig. f). Movable drilling jumbo at the Stornorrfors hydro-elec- tric power project tunnel. Fig. /o. The Vinstra trestle. Drilling platform with device for car switching used at Vinst­ ra, Norway. Fig. ii. Coromant cut, tem­ plate and drilling pattern. Fig. i j. Drilling jumbo with three platforms used at the Stockholm Underground Framway project. Fig. 16. Heavy equipment on column with arms. sentative drilling sites in Sweden and abroad. As the working condi- tions at various construction sites can be very different to one another, it is not feasible to make direct comparisons between performance and results achieved. To note some facts will nevertheless be of interest. The tail race tunnel for the ]ärpströmmen Hydro-Electric Power Plant This tunnel was driven between the years 1940 and 1944. It was the first tunnel which was driven entirely with pusher-fed machines. The area was 105 sq.m. and the length 4,500 m., mainly through schist, so-called “Silurian,” with on the whole horizontal strata. On account of these horizontal strata, the type of cut used was the verti- cal V-cut and the hole depth 4.5 m. For the drilling operation were used 19 Atlas Copco RFI-67MV rock drills with pusher-feed, which were handled by 19 + 1 men. The number of drilled metres per round was 620, drilled from a movable jumbo with three decks. The jumbo was designed as a portal and moved on 12 m. long iron tracks. Sandvik oil hardened 1" hexagon drill steels with forged bits were used. 450 drill steels were required for each round, i.e., about seven tons of drill Steel. The working life of the drill Steel bit was approx. 1.3 m. The drill steels were sharpened in a smithy by three men, viz., one drill Steel smith, one apprentice and one helper. The drill Steel was heated in a high-frequency furnace and the forging crew could sharpen steels for one round per day. A special charging crew, con- sisting of one foreman and five workmen, was available for charging the drill holes. Electric firing was employed. The working time for drilling, charging and blasting was 0.43 hr/cu.m. Loading was carried out with a shovel having a 1.9 cu.m. bucket, loading into ten ton trucks. The time for drilling, charging, blasting, loading and cleaning up was 0.67 hr/cu.m. Douhle track tunnel for the Stockholm Tramway This tunnel, which has an area of 39-52 sq.m. and a length of 2,300 m., was driven through Flägerstensåsen during the years 1945- 1947. The drilling was carried out from a single platform jumbo of portal type, made of timber and fitted with wheels, Fig. 15. It was moved to and from the rock face on channel irons. A fan cut was used with an advance per round of 2.4 m. The cut was drilled with five Atlas Copco RH-655W rock drills, fitted with pusher-feed. 2.02 m. 135 The Swedish Method The Swedish Method 136 per cu.m. were drilled. The number of rock drill operators was five, with one foreman who assisted at the collaring. This was the first tun­ nel in Sweden which was entirely driven with tungsten Carbide bits brazed to the rods and the consumption was here 0.025 steels/cu.m., whereas at Järpströmmen it was about one Steel per cu.m., and 9-14 metres were drilled per man/hour. Electric firing with one second short delay was used for the blasting. Loading was carried out with a shovel excavator with 0.48 cu.m. bucket into trackbound mine cars. The working time for drilling, charging, blasting and loading was 1.05 hr/cu.m. The main tunnel at the Måår Hydro-Electric Power Plant in Norway Work on this tunnel, which has an area of 17-20 sq.m., a width of 5 m. and a length of 6,200 m., started in 1943 using old type equip­ ment and was suspended in 1943. When work started again in 1946 it was carried out in accordance with new plans. The nature of the rock was mainly porphyry. The drilling, blasting and loading were carried out by six men at each face working in shifts in continuous driving in three shifts. A fan cut was used and the pattern included 42 holes of a depth of 3.2 m. The round was drilled by five men and a foreman with Atlas Copco RH-65 5W rock drills with pusher-feeds. Drilled metres per round were 120. Drilling time per round was ap­ prox. 175 minutes, or about three hours. Tungsten carbide tipped drill steels were also used on this project and one Steel was used per tunnel metre, i.e., approx. 120 drilled metres per Steel. The consump­ tion of explosives was about 30 kg. per tunnel metre. Twin loading with LM 48 was used for the mucking and the car switching was carried out with a simple trestle which was combined with the drilling platform. Granby cars of 2.4 cu.m. capacity were used for the haul- age. The time for drilling, charging, blasting and loading was approx. 750 minutes, resulting in an advance of about 5-6 m. per 24 hours. The Vinstra Power Station Project This power station was constructed during the years 1947-1952. The head race tunnel had an area of 30 sq.m. and a length of 23 km. and was driven from five adits and from one end with altogether eleven working faces. Lor all these and also for the 1 km. long tail race tunnel the same equipment, five Atlas Copco rock drills RH- 65 5W and two loaders LM 48, was used. Each working team consisted of five men and a foreman per shift. The advance was 4 m. per twenty-four hours and working face. On account of the large number of similar drilling sites at that time, exceptional attention could be paid to the equipment and the combined drilling platform and car switching traverser, since then known as the “Vinstra trestle,” was finally designed there. A double track, on which two loaders were working side by side, was laid up to the rock face. The trestle was built as a portal over the double track. A trolley was travelling on a traverse suspended in one end in air cylinders under the trestle. This trolley was fitted with hooks which could switch cars from the left-hand track, on which the cars were brought in, to the right-hand track where all the loaded cars were gathered. The Mori Tunnel in Italy This tunnel, having an area of 74 sq.m. and a length of 9,300 m. with four adits, was driven in 1952. Drilling was carried out from two lorry-mounted jumbos with three drilling platforms. These two jumbos were standing side by side at the tunnel face during drilling and were placed behind each other along the tunnel wall during the loading operation. Drilling was done with Atlas Copco rock drills type RH-656W and Coromant tungsten carbide tipped steels. A V- cut was used with a hole depth of 4.4 m. and 136 holes per round. Loading was carried out with a shovel into diesel driven trucks. Work was carried on in two shifts. When drilling was taking place at one end, loading was in progress at the other end. The drilling time was about five hours. Drilling, charging, blasting and ventila­ tion took eight hours, i.e., one round in 24 hours and two shifts. The here Tunnel in France This tunnel was driven in 1952 with an area of 41.3 sq.m. and a length of 11,700 m. Drilling was carried out from a track mounted jumbo, having two drilling decks. The track gauge was 4 m. Driving took place in three 8-hour shifts with 16 Atlas Copco rock drills type RH-65 5W fitted with pusher-feed type BMK 41A2 at each working face and using Coromant tungsten carbide tipped steels. Also on this project one man operated one machine and the drilling capacity was about 15 metres per man and hour. A fan cut with a hole depth of 3.2 m. and 73 holes was used, i.e., approx. 232 m. Drilling time per 137 The Swedish Method The Swedish Method 138 round, including moving of jumbo, was between 80 and 105 minutes and the consumption of explosives between 1.6 and 1.8 kg/cu.m. Loading was carried out as twin-loading on a double track with two Goodman Convey 75 with a bucket capacity of 350 L, which loaded into side-tipped 3.8 cu.m. mine cars. These cars were hauled by elec- tric and accumulator locomotives. The total advance in 24 hours was 9-10 m. per face and the best monthly result in 27 days was 274 m., i.e. 10 m. per day. The Alcan Project in British Colombia The work on this project between the years 1952-1953 included the driving of a tunnel, having an area of 38 sq.m., in diorite rock. As an example, drilling of a round, consisting of 92 holes and a hole depth of 3.6 m., was carried out with 16 Atlas Copco rock drills RH-656 by 21 operators, including helpers. Coromant drill steels were used. The drilling time per round was 86 minutes and the drill­ ing was carried out from a track mounted jumbo, which was com­ bined with a Cherry Picker car switching arrangement. For mucking, a Goodman Convey 100 was used, which loaded into mine cars having a capacity of 5.4 cu.m. The advance was approximately 14 m. per day with a maximum weekly advance of 83 m. The Mont Blanc Tunnel, Italian side This tunnel, having an area of 80.6 sq.m., was driven during the years 1958-1962. The total length of the tunnel was 11,600 m., of which 5,800 m. from the Italian side, mainly driven in granite. Con­ siderable problems were, however, caused by the rock and compre- hensive scaling work and reinforcements had to be carried out. In March 1962 it was therefore decided to temporarily decrease the area to 52.6 sq.m. During certain periods the time for scaling reached six hours per round, and longer advances than the drilling depth were then often attained. In the beginning of the tunnel the temperature rose to about 230 C, but when the crew came under the first glacier there was a considerable inflow of water and the temperature dropped to about 12° C. The maximum quantity of water flow was 1,200 l./sec. When the glacier was passed, the temperature rose and there was an increase in the advance. Drilling in full area was carried out with 20-26 Atlas Copco rock drills type Lion BBC 22—as a rule, 21 machines were employed. Sandvik Coromant drill steels Series 12, with a length up to 5.6 m. were used. The V-cut was used with an advance per round of 5.0 m. The number of holes was 125 and metres drilled per round 658. Drilled metres per cu.m. numbered 1.54 and the consumption of explosives per round was 600 kg, i.e. 1.40 kg/ cu.m. The drill jumbo was mounted on tyre wheels but the inward and outward transportation was carried out by a special hoist truck which hoisted the drill wagon and drove it up to the face. Loading was carried on by two Eimco 105, which twin-loaded side by side into trucks of 11 cu.m. capacity. Drilling for roof bolting was carried out with Atlas Copco BBD 46 and BBD 50. The crew per shift consisted of 34 men of which 21 rock drill operators. The record monthly ad­ vance in full area operation was 246.6 m., i.e. approx. 10 m. per day. During the last few months when driving the 52.6 sq.m. tunnel area, monthly advances of 317, 405 and 473 m. were reached and an ad­ vance during four months of 1,385 m. In addition to the examples given above, the names of some of the tunnelling projects where very large volumes were excavated should be mentioned. They are characteristic for Swedish conditions and have been driven in accordance with the same method. Hjälta 1944-1949, which was the first complete plant planned to be carried out entirely with tungsten carbide tipped drill steels, had a tunnel with a cross-section area of 135 sq.m. and a length of 6,140 m. In Harsprånget (1946-1951) the corresponding figures were 190 sq.m. and 2,900 m. The head race tunnel of Kilforsen (1947-1953) had an area of 208 sq.m., whereas the tail race tunnel was 176 sq.m. and the overall length 6,400 m. Stornorrfors (1953-1958), with an area of 400 sq.m. and a length of 4,000 m., was probably the largest tunnel ever blasted anywhere. The three last mentioned plants were built by the State Power Board. Mines in Sweden At the same time as the light rock-drilling equipment was intro­ duced for tunnelling, tests with this equipment were also started in underground mining. Malmberget was the first mine in Sweden which introduced pusher-fed rock drills on a large scale. The column-mount­ ed machines were very inconvenient for shrinkage stoping, having an uneven muck pile to work from and varying heights to the roof. For these and similar places the pusher-fed rock drills turned out to be excellent. As the rock was easily drilled the rock drills could be 139 The Swedish Method The Swedish Method 140 used in conjunction with Steel bits. As and when the tungsten carbide tipped drill steels became better and stronger and special problems in respect of some of the ores were overcome, pusher-fed rock drills were gradually introduced universally in the Swedish mines for direct mining as well as drifting. These machines have practically reigned supreme for 15 years until they recently begun to be replaced by more mechanized equipment, especially where it is possible to go over to mining methods still based on the ability of tungsten carbide tipped drill steels to drill long holes. In the more confined stopes there is no other solution in sight. The obvious explanation as to why this new type of machine was introduced somewhat later in mines than in pro­ ject jobs is that the mines always have a number of machines which are in continuous operation and are renewed successively, whereas for a project job it is, as a rule, necessary to procure quite new equipment at one time which makes the choice of the most practical model possible. Mines in Canada There are many similarities between mining practice in Canada and in Sweden, both in respect of mining methods and the nature of the rock. The first experiments with the light Swedish equipment, RH-655 and Coromant drill steels, were made in 1948 in the gold mines Lake Shore and Kerr Addison. As will be seen in Fig. 16, heavy 3" to 4" drifters mounted on screw columns were earlier used in the stopes. The weight of this equipment exceeded 200 kg and it was necessary to have two men for their transport and mounting. Also the drill steels, 1" to 1.V4" in diameter, with detachable Steel bits increas­ ed the quantity of material to be transported. The advantage of the new equipment was so evident that already three years later more than half of the underground rock drills in Canada had been replaced by light machines. A similar progress took place a few years later in the gold mines in California. Quite naturally, American firms begun manufacturing similar machines and the competition was therefore keen. Mines in South Africa The gold mines in South Africa, without any doubt the largest concentrated mining district with underground mining in the world, hold a unique position in respect of the introduction of light machines for underground operation. It was discovered already during the inter-war period that the light rock drills were superior in the narrow gold bearing strata, even if two men still operated one machine and no pusher-feeds were used. What Swedish technique could offer, ex- cept its vast experience in building that type of drill, was thus drill steels of such quality that they could withstand the extreme wear of the reef. Within a few years the detachable Steel bits were replaced altogether by integral drill steels with tungsten carbide bits. The light equipment with pusher-feed came soon in general use for the high speed drifting in the gold mines. In addition to the examples mentioned above, pusher-fed equip­ ment is used in practically all countries where underground mining is practiced. Development and research work The rock blasting and mining technique in Sweden is on a com- paratively high technical level thanks to the research and develop­ ment work which is conducted in close collaboration with manu­ facturers and consumers of machine equipment and also with various research institutions. As already mentioned, “The Swedish Method” is the result of such co-operation. The manufacturers have in the first hand been responsible for the development of the actual equipment and its component parts. As such development work in respect of the tungsten carbide tipped drill steels had begun in many quarters, an agreement was reached, on the initiative of Atlas, with a few manu­ facturers of drill steels to further this endeavour. The machine manu­ facturers have also shown considerable interest in the best methods for utilizing the new means in practical applications. A special committee of the Mining Research within the Swedish Mines Association undertook an investigation into the features of tungsten carbide and its durability and resistance to wear when drill­ ing with machines of different sizes in rock of varying hardness and composition. The future possibilities of the new bit was diseussed and their final report anticipated an encouragement for mining methods based on long hole drilling. An important collaborating activity in the development work, so far as the practical application of “The Swedish Method” is con- cerned, has no doubt been carried out by the Tungsten Carbide Com­ mittee. This committee was formed in 1946 under the direction of 141 The Swedish Method The Swedish Method 142 Dr. K. H. Fraenkel and the delegates consisted of representatives of rock drill and drill Steel manufacturers as well as representatives of contractors and mines. Its primarily and most important object was to endevour to achieve a better and more durable tungsten carbide. Comparative test drilling operations were carried out under actual working conditions and the test results were diseussed at joint meet- ings. The committee was reorganized in 1953 and is now called the Rock Blasting Committee. In 1962 this committee was given a more compact organization, but it still continues to be an independent union with representatives of mines, contractors, Government and Municipal departments, manufacturers of machines, drill steels and explosives, the Royal Institute of Technology, and 2 number of re­ search institutions. In the formation of this committee, Sweden has acquired a mutual forum where rock blasting problems can be openly diseussed. In this connection it should be particularly emphasized that this working procedure is probably unique in the whole world in doing voluntary co-ordinated development work and exchanging experiences between firms which may well come to compete with each other in respect of carrying out rock exeavation operation or in the deliveries of the equipment for this purpose. This phenomenon has to a very large extent contributed the development of “The Swedish Method.” Economic importance The introduction of “The Swedish Method” was of considerable economic importance in many different ways. For the carrying out of rock blasting operations of different kinds it was essential that the performance per man/hour should be in­ creased. The projects could then be accomplished with less manpower and at a faster rate than earlier. As the volume of building and con­ struction activity, after the stagnation during the war, rose rapidly in most countries to a then unreached level—which, as an example, is illustrated by the far from complete list of Swedish hydro-electric power projects given above—the profits per cubic metre of rock could be multiplied by very large figures. Although the principal aim of the building and construction activity may have shifted somewhat, it is still on a high level. This activity is caused by the universal growth of the population and migration to densely populated areas and the resultant increased need of buildings, Communications and civil en- gineering works of all kinds, which still to a large extent necessitate rock exeavation. So far as the mines are concerned, the increased performance per man/hour implied the possibility to lower costs, which in many in- stances meant prolonged mining life to the advantage of the whole mining community where the mines were located. In many cases advantage was taken of this margin to improve the conditions for the workers which, in conjunction with the work having been made easier, improved the recruitment of underground workers. In many instances of shortage of labour, the largest gain was probably that production could be maintained with less manpower. The introduction of the method has, of course, been of consider­ able influence to the manufacturers of rock drilling equipment in Sweden. During a period from 1946 to 1962, there has been an almost 50-fold increase of their deliveries. The international relations be­ tween all relevant parties, which have been ereated by increasing knowledge of Swedish working methods, are no doubt of more general interest. The visits to Sweden of foreign experts on mining and con­ struction work are numerous. There is a corresponding flow of Swed- es in the other direction to work or study abroad for longer or shorter periods; an exchange of equipment, services and know how to mutual benefit of everybody. The Swedish Method 143  GAHNS CENTRIFUGALGJUTNINGSMASKIN Bergsingenjör Per Carlberg lämnar i denna teknikhisto­ riska notis en redogörelse för tillkomsten och betydel­ sen av den »kringsvängningsmaskin» för gjutning av hjulringsämnen som Reinhold Gahn (1831—1915) kon­ struerade på i86c-talet. Per Carlberg Gahns centrifugalgjutningsmaskin 146 Vid Edske Masugn i Gestrikland hade försök med bessemermeto- den börjat den 3 november 1857 och i mitten av juli påföljande år hade experimenten lett till resultat.1 Från den tiden bedrevs vid Ed­ sken en industriell produktion av bessermerstål i göt som tappades i kokiller omedelbart efter konverterprocessen, utan omsmältning t.ex. i degel för att göra det gjutbart. Det var en helt ny vara, som nu kom i marknaden, och Edskens ägare, köpmannen och konsuln G. F. Gö­ ransson sökte användning för den på olika områden. Bl.a. tog man i slutet av 1859 eller i början av 1860 upp tillverkning av stålämnen till tyres för järnvägshjul. Dessa ringformiga ämnen götos i sand eller i kokill och exporterades till England. Den stora svårigheten var emellertid att få göt av denna form rimligt täta. Detta föranledde den unge ingeniören R. Gahn i Falun att föreslå centrifugalgjutning av tyres-göten. Förslaget framfördes i ett brev till G. F. Göransson av följande lydelse: Consulen »Fahlun den 25 julii 1861 Högädle Herr F. G. Göransson Gefle Härmed tager jag mig friheten översända en teckning å en centrifugalgjut- ningsmachin afsedd till gjutning af Bessemerstål till hjulringsämnen hvarigenom stålet skulle erhålla en tät textur och blåsorna fördrifvas. — Förfaringssättet skulle blifva följande — Machinen sättes i roterande rörelse, 7 å 800 hvarf i minuten, stålet ingjutes genom den stillastående tratten D, Fig. 3 uti formen AB, Fig. 1 och skall då detsamma stelnat antaga formen C eller hvilken annan form man vill gifva coquillen. — A och B äro fästade samman med 6 st bultar och kunna såväl skiljas åt som tillsammans lyftas från axeln E. — Man kan använda flera co- quiller till samma axel — Jag har med flera sakkunniga personer rådgjort om denna machins användbarhet och har af alla öfverenstämmande fått uppmunt­ ran att söka få densamma utförd. — Jag vänder mig derföre till H.H. såsom den erfarnaste uti stålberedningen för att få ett bekräftande eller ogillande af mitt förslag — Skulle H.H. finna förslaget af värde så får jag ödmjukligen anhålla om några ord till svar samt erbjuda min tjänst för vidare ritningars uppgörande samt hvad som sakens vidare utveckling kan kräfva. Med största högaktning har äran teckna R. Gahn» 1Journal av The Iron and Steel Inst., 1958, vol. 189, p. 201 f. P. Carlberg: »Early Industrial Production of Bessemer Steel at Edsken». Med Hammare och Fackla, bd XXII 1962, p. 7, P. Carlberg: »Bessemermetodens genombrott vid Edsken och Högbo». Gahns centrifugalgjutningsmaskin Den brevet åtföljande ritningen reproduceras här. Gahn utbad sig svar. Någon ytterligare korrespondens mellan Gahn och Göransson synes dock inte vara bevarad. Emellertid beordrade Göransson tillverkning av en försöksmaskin för Edsken, vilken torde ha beställts vid Dormsjö. C. Lundvik, som vid denna tid var den ledande mannen på Edsken, betraktade den nya gjutningsmetoden med stor skepsis, vilket framgår av hans brev till Göransson den 15/8 1861: »—-------Machinen för kringsvängning av flaskan eller co- quillen har vi ännu inte färdig jag tror den icke kan göra ringarna tätare än de nu äro.-----------» Han ändrade snart åsikt, vilket fram­ går av hans brev till Göransson den 10/9: »-----------Centrifugalma- chinen ha vi försökt ett par gånger och det ser verkligen ut som den skulle komma att göra ringarna täta---------- .» Maskinen gick snart sönder, en ny tillverkades vid Dormsjö, som efter hand fick göra ännu ett par maskiner till Edsken. Några ytterligare rapporter om kringsvängningsmaskinen vid Ed­ sken ha icke påträffats. Att centrifugalgjutningen medförde en på­ taglig förbättring av tyres-götens kvalitet kan man förstå därav att det första bessemerverket i Sandviken, vilket kom igång under senare delen av 1863, utrustades med 2 st centrifugalgjutningsmaskiner. Des­ sa återfinnas som nr 25 på »Plan av Stora Verkstadshuset vid Sand­ viken den 17 mars 1865», vilken är återgiven i Hedin, »Ett Svenskt Jernverk», 1938. Man övergick emellertid senare till den säkrare me­ toden att använda helgjutna ämnen, som hålades och utsmiddes un­ der ånghammare före valsningen i tyres-valsverket. Det har inte gått att fastställa när övergången till smidning ägde rum, troligen skedde det mot slutet av 1860-talet. Från ett oväntat håll — Nyköpings Verkstad2 — finnas ett par notiser bevarade om kringsvängningsmaskinerna. Nyköping tillver­ kade de för Sandviken avsedda maskinerna och i Nyköping kom man också i beröring med produkten. Nyköping sysslade ju på 1860-talet bland mycket annat också med tillverkning av järnvägshjul. Plats­ chefen i Nyköping, H. Steffansson, skriver i början av oktober 1862 till Göransson om hur tillverkningen av »svängmaskin» för tyres- gjutning fortskrider. Den 20/10 1862 rapporterar han att en engels­ man har varit på besök och försökt att pumpa brevskrivaren — givet- 2Nyköpings Verkstad tillhörde under åren 1862—1867 Högbo Stål- och Jernverks Aktiebolag, som även byggde Sandvikens Jernverk. Chef för Högbobolaget var G. F. Göransson, detta för­ klarar att vissa rapporter från Nyköping ha blivit bevarade i Sandvikens arkiv. 147 Gahns centrifugalgjutningsmaskin 148 en del minnesfel. vis utan resultat — på detaljer om kringsvängningsmaskinen. Den 14/3 1863 meddelar Staffansson till Göransson att en Mr. Plum av olyckshändelse fått höra talas om »svängmaskinen», som kunde be­ fria stålet från blåsor, men att han inte fått några detaljer om hur den var gjord, endast att den gjorde 800 varv i minuten. I DtEDALUS 1960 omtalas bland Teknikhistoriska Notiser tven- ne engelska patent från 1855 rörande centrifugalgjutning, nr 1308 och nr 1232. I nr 1308 beskrives med ritning en komplicerad maskin för gjutning av bomber och liknande ihåliga sferiska kroppar. Kon­ struktionen är så ytterligt speciell att det är svårt att se någon likhet mellan den patenterade uppfinningen och Gahns konstruktion annat än att »centrifugal-» nämnes i patentbeskrivningen. Nr 1232 är icke ett riktigt patent. Det tryckta bladet innehåller endast den summariska, provisoriska patentbeskrivning utan ritning, som inlämnades då patent söktes. Sökanden, firman Jackson Brothers, Petin Gaudet & Co, Rive-de-Gier3, Frankrike (ca 25 km NO St Etien- ne, departement Loire) har icke inom föreskriven frist fullföljt sin ansökan med fullständig, slutlig beskrivning med ritning och det pro­ visoriska skydd, som uppfinningen fått vid inlämningen förföll där­ för. Uppfinningen benämnes »Improvements in casting metals» och avser gjutning av hjulringar med och utan kuggar och andra slag av ringformiga föremål. En maskin för ändamålet beskrives i mycket vaga ordalag: den kan ha horisontell eller vertikal axel, den skall ha en tratt för ingjutning av mtallen och en kokill av lämplig form. Idén i Gahns konstruktion måste anses vara känd genom denna patentan­ sökan. Nu frågar man sig om denna icke fullföljda patentansökan i England var känd av den unge ingeniören i Falun eller om här är ett fall, där samma idé föds på olika platser utan att det är fråga om nå­ gon påverkan från den ena till den andra. Fenomenet är ju ingalunda okänt. Behovet och arten av en lösning på ett visst problem kan så att säga ligga i luften. I DtEDALUS 1960 antydes att Henry Bessemer skulle ha an­ vänt sig av centrifugalgjutning. Även om så skulle ha varit fallet, vilket förf. icke vet något om4, måste man avvisa möjligheten av att kännedomen om denna gjutmetod kommit från Bessemer till Gahn. 3 Firman är omnämnd i J. K. A. 1856 i samband med beskrivning av ett sätt att valsa järnvägs- hjulringar. 4 Förf. har ej funnit det i Sir Fienry Bessemer’s »Autobiography», som visserligen kan visas ha Gahns centrifugalgjutningsm askin Någon direkt kontakt Bessemer—Gahn är ytterligt osannolik och inte heller kan den ha förmedlats av Göransson. Gahns brev tyder för det första inte på att han skulle redovisa ett mottaget konstruktions- uppdrag. För det andra voro förbindelserna mellan Göransson och Bessemer 1861 reducerade till det minsta möjliga. Livliga hade de aldrig varit, men då inskränkte de sig till att royaltyn på stålfram- ställningspatentet redovisades till uppfinnaren i England. Mellan ett 149 Gahns centrifugalgjutningsmaskin 150 5Försvenskning av namnet på den skotska familjen COLQUHOUN, varav medlemmar inflyt­ tade till Sverige redan 1572. brev av den 19/1 1859 och Bessemers — avböjande — svar på en in­ bjudan att deltaga i firandet av bessemermetodens 25-årsjubileum i Sandviken finnas inga brev från Bessemer till Göransson bevarade i Sandviken. Även om Gahns konstruktion ur patenträttslig synpunkt icke är ny, så innebär den en djärv och av allt att döma originell lösning av en aktuell svårighet, en lösning som även synes ha blivit internationellt uppmärksammad och det förefaller värt att notera denna tidiga prak­ tiska användning av centrifugalgjutning i Sverige. Det var en icke oviktig episod i den tekniska utvecklingen vid Edsken och det upp­ växande Sandviken. Alla här åberopade brev finnas i Sandvikens Jernverks Arkiv, lika­ så originalet till Gahns här reproducerade ritning. Den är utförd med svart tusch på transparent papper, maskindelarnas rundning har framhävts genom lätta laveringstoner. Ritningens format är 32 X33 cm inom ramen. Biografiska notiser om konstruktören.-Ludvig Reinhold Gahn8 var född den 30/3 1831 på Kåfalla, Örebro Län. Föräldrarna voro Bruks­ patron Jacob Gahn och h.h. Maria Charlotta Tersmeden. Efter stu­ dier i Uppsala och brukspraktik var han elev vid Bergsskolan i Falun 1855—1856 och konsulterande ingeniör i Falun 1857—1875, där­ efter förvaltare vid Norn. Han avled 1915! Forsvik.5 TEKNIKHISTORISKA NOTISER Gunnar Lindmark Den fjortonde samlingen teknikhistoriska notiser av Di­ rektör G. Lindmark publiceras posthumt sedan författa­ ren avlidit den 19 augusti 1962. Redaktionen hoppas dock kunna fortsätta denna upp­ skattade tradition att belysa i notisform äldre idéer och föregångare till dagens tekniska företeelser. Tröskverk på sjuttonhundratalet. Vid övergången från handtröskning med slaga till maskintröskning låg det nära till hands att bibehålla slagan kombinerad med den effektivare maskin­ driften. Denna princip låg till grund för det första patentet på ett tröskverk, engelska patentet nr 544 av år 1734, M. Meinzies. En rad slagor voro fästa på en axel driven »by any regular power». Närmare detaljer saknas. I ett annat patent nr 1855 av år 1792, F. Willoughby, finnes ovanstående bild, dock utan beskrivning. I rubriken anges tröskverket vara »a Portable Horse Machine». gy Eng. pat. 1645/1788 Ännu en tidig tröskprincip visas i engelska patentet nr 1645 av år 1788, A. Meikle, varvid tröskverket anges kunna drivas medelst vind, vatten eller an­ nan kraft. Den otröskade säden utbreddes på en lutande skiva, vid vars nedre ände säden matades in mellan två roterande, tandade valsar mot en roterande cylinder, utvändigt försedd med fyra lister. Cylindern omgavs utefter en del av sin omkrets av en kåpa, varvid urtröskningen skedde mellan de nämnda listerna och kåpan. Den urtröskade säden jämte halmen föll ned i en harpa under cylindern, där sädeskornen skildes från halmen. Under harpan skildes sädeskornen ytterligare från agnarna medelst en fläktanordning. Meilkes kon­ struktion hade uppenbarligen vissa likheter med senare tiders tröskverk. 152 Elektriciteten satte tidigt fantasien i rörelse hos uppfinnare, som trodde sig med hjälp av galvaniska strömmar kunna uppnå stora resultat. I en skotsk tek­ nisk publikation av år 1825 skall sålunda ha föreslagits att inrätta ett fartygs­ skrovs undre parti till ett stort galvaniskt batteri med havsvattnet såsom elektrolyt. Den alstrade strömmen skulle påverka elektromagneter för farty­ gets framdrivande. Även i patentlitteraturen återfinnas liknande förslag. Enligt engelska paten­ tet nr 8958 av år 1841, H. Pinkus, skulle ett stort antal galvaniska element anordnas utefter fartygsskrovets såväl ut- som insida, och även mellan däcken; de sistnämnda elementen hermetiskt slutna med avledningskanaler för gaserna. Flottörer anbragta på långa armar skulle genom vågornas och fartygets rörelser påverka pumpar för havsvattnets ledande till elementen. De elektriska ledning­ arna från elementen skulle förbindas med en »electro-magnetic engine of con- tact», vars vevstakar skulle driva fartygets paddelhjul eller propelleraxel. Flot­ törerna skulle även kunna bidraga till framdrivningen genom komprimering av luft till cylindrar förbundna med paddelhjuls- resp. propelleraxeln. Det är anmärkningsvärt att ännu så sent som år 1874 ett liknande engelskt patent uttogs, nämligen nr 265, E. H. C. Monckton. För att spara batteriström avsågs att även utnyttja den elektricitet, som alstras genom friktionen mellan fartygsskrovet, paddelhjulen resp. propellern och vattnet. För den alstrade elektricitetens uppsamlande skulle skrovet och paddelhjulen resp. propellern vara belagda med ett isolerat zinklager, varigenom fartyget självt skulle bilda ett batteri med havsvattnet som elektrolyt, varifrån strömmen uttogs medelst ledningar. Eng. pat. 2309211908 Ett första försök att vid byggande av ett båtskrov kombinera ett järnskelett med pålagt cementbruk skall ha gjorts i Frankrike redan i mitten av 1850-talet. Sedan tycks det ha varit länge tyst i saken. I patentlitteraturen finner man nämligen de första uppgifterna av detta slag först under 1900-talets första årtionde. Engelska patentet nr 10222 av år 1906, A. Metz, visar sålunda bekläd- nadsplattor för fartygssidor och däck utförda av asfalt e.d. med inblandade Galvanisk fartygsdrift. Teknikhistoriska notiser Fartyg av armerad betong. 153 Teknikhistoriska notiser Stabiliserings- anordningar för fartyg. stenkorn, i vilka plattor en järnarmering är innesluten, bestående av plåt med uthuggningar, bildande ett gallerverk. Engelska patentet 23092 av år 1908, Societå Cemento Armato, Rom, avser ett dubbelbottnat fartyg av armerad betong med ett gallerverk av betongsträvor mellan inner- och ytterbottnen och vattentäta skott. Bilden torde tala för sig själv. Det första patentet beskrivande gjutning av hela betongfartyg är tyska pa­ tentet 252417 av år 1911, M. Kreuzer. Gjutformen med kärna är anordnad så, att fartygets botten är vänd uppåt. I mellanrummet mellan formens ytterdel och kärnan inlägges före itappningen av massan armeringsjärnen. Formen kan vara utförd i ett stycke eller i sektioner. Sedan betongmassan stelnat till erfor­ derlig fasthet uttages gjutgodset ur formen. Av samma år finns även ett lik­ nande engelskt patent nr 19961 C. A. Lehmann. Eng. pat. 14311853 Utrustandet av modärna Atlant-ångare med gyroskop-påverkade ut- och inskjutbara stabiliseringsfenor bringar i åtanke de många olikartade uppslag, vilka under det senaste 1oo-talet år kommit fram till minskande av olägenhe­ terna av fartygs gungning och rullning. Det originellaste förslaget är utan tvi­ vel det engelska patentet nr 143 av år 1853, H. de Manara. På fartyget äro förankrade ett par luftballonger uppbärande passageraresoffor på en med far­ tygsskrovet ledbart förbunden plattform. Anordningar äro träffade för att med­ elst elastiska linor hålla ballongerna i vertikalt läge i förhållande till sofforna, så att dessa icke kunna deltaga i slingringarna. Tanken på skrovets förseende med utskjutande fenor kom till ett första ut­ tryck i engelska patentet nr 706 av år 1855, H. W. Parnell: en i vattenlinjen anbragt fast list, på vilken fartyget normalt avsågs att »vila». Enligt engelska patentet nr 944 av år 1871, R. B. Boyman hade skrovets centrala parti under vattenlinjen vinkelrätt utskjutande fasta fenor. Rörliga fenor föreslogs först i engelska patentet nr 2482 av år 1874, W. Mc Naught, vilken i fartygets mitt­ 154 linje anbragte nedåt utskjutbara, även vridbara fenor, manövrerade med ång- eller vattenkraft. Normalt höllos fenorna indragna inom skrovet. På fartygsskrovets båda sidor anbragta, kring sin axel vridbara fenor, påverk­ bara av ett elektriskt drivet gyroskop under medverkan av en ångmotor, pa- tenterades först i engelska patentet nr 19886 av år 1890, H. S. Maxim. Fenorna vridas automatiskt i motsatta riktningar, så att den ena fenan strävar att sänka den upplyfta fartygssidan och den andra fenan att höja den nedpressade far­ tygssidan. I lugnt väder kan fenorna svängas upp utefter fartygssidan. En vida­ re utveckling av denna anordning visas i engelska patentet nr 162927 av år 1920, Mitsubishi Zosen Kaisha, Ltd och S. Motora. Enligt detta patent äro fenorna indragbara i fickor i fartygsskrovet, när de icke behöva användas. Eng. pat. 6jo8/i8j. Betydelsen av torkning och överhettning av ångan för drift av ångmaskin insågs redan av ångmaskinspionjärerna. Sålunda angav J. Watt i sitt patent nr 913 av år 1769 såsom en viktig åtgärd för ernående av ångbesparing att omge ångcylindern med ett isolerande trähölje, vilket genomströmmas av ånga i och för ångcylinderns uppvärmning på utsidan. Emellertid hade J. Hately i sitt engelska patent nr 895 av år 1768, sålunda före Watt, framfört ett ännu längre gående förslag innebärande en verklig överhettning, om ock icke uttrycket Ångöverhettare. 155 Teknikhistoriska notiser  Teknikhistoriska notiser Kolpulvereldning under ångpannor. 156 »superheating» framkom i patentskriften. Den i ångpannan genererade ångan passerade på väg till ångcylindern genom rör kringspolade av eldstadsgaserna, varvid en överhettning skedde. Först med R. Trevithicks engelska patent 6308 av år 1832 återupptogs Hate- lys tanke. Mellan själva ångpannan och ångcylindern är anordnad en lång, sicksack-formig rörslinga, »the dry pipes or steam expanding apparatus», så placerad, att rörslingan blir starkt upphettad av eldstadsgaserna, varvid den passerande ångan upphettas och expanderas till ökad volym. För erhållande av ytterligare expansion av ångan är ångcylindern anbragt i en utvidgning av eldstaden eller skorstenen, varigenom själva ångcylindern hålles betydligt var­ mare än den i cylindern arbetande ångan. Först i början och mitten av 1850-talet kom överhettningsfrågan upp på allvar med ett större antal patent. Bland dessa kan nämnas P. J. C. Montetys engelska patent 223 av år 1855, avseende en »apparatus for drying and sur- charging or superheating the steam». Eng. pat. 2325I1868 Eng. pat. 1365!1866 Nyttiggörandet av kolpulver o.d. under ångpannor var föremål för engelska patenten nr 956 och 1365, båda av år 1866 och med J. Biihrer och C. Fiamel som uppfinnare. Båda patenten avse eldningsanordningar för finfördelat och såsom mindre värdefullt ansett fast bränsle, kol-, koks-, torv- och skifferpulver ävensom sågspån. Pulvret får från ett par trattar falla genom eldstaden i en kontinuerlig ström under tillförande av förvärmd luft, varvid pulvret under fallandet förbrännes. Eldstaden upphettas i förväg genom en kolfyr i dess bot­ ten. Det senare av de nämnda patenten innefattar anordningar, varigenom in­ matningen av bränslepulvret och förbränningsluften från fläkten eller blåsma- skinen drives gemensamt och samverka till ernående av lämpligt förhållande mellan bränslet och luften. Vidstående bild är tagen från patentet 1365 av år 1866. Med engelska patentet 1471 av år 1866, J. D. Whelpley och J. J. Storer, framkom först anordningen att blåsa in bränslepulvret tillsammans med för­ bränningsluften, varvid förbränning sker av det i luftstrålen svävande bränsle­ pulvret. Av ungefär samma slag är engelska patentet 2325 av år 1868, F. H. Dan- chell. Bränslepulvret inmatas medelst en roterande trumma från koltratten till ett rör, genom vilket förbränningsluften inledes till eldstaden; i röret inledes även ånga. Luft- och bränslemängden regleras medelst slider. Ängpannans på- eldning sker medelst vanligt kolbränsle på rostar. Under 1800-talets sista år började man i Tyskland patentera rakhyvlar med rörliga skärande organ. Sedan kom år 1906 det första patentet på en lätthanter- lig, elektriskt driven rakhyvel, nr 175734, H. Westendorp. I ett ihåligt handtag är anbragt en elektrisk motor, vilken medelst en handtaget genomgående axel meddelar en roterande eller fram- och återgående rörelse till en mot axeln vin- kelrät cirkelrund skiva med skärande egg. Skivan kan mot kanten vara konad eller kupad. Till förhindrande av att eggen intränger i huden är skivan så an­ bragt mellan två kamartat utbildade skyddsplåtar, att eggen befinner sig obe­ tydligt innanför kanten av skyddsplåtarna. Eggen avskär skäggstråna tätt intill De första elektriska rakhyvlarna. Teknikhistoriska notiser huden. 157 Teknikhistoriska notiser Handdriven ficklampa. År 1909 erhöll amerikanen F. F. Dorsey engelska patentet 13327 på en elekt­ risk rakhyvel enligt en annan princip, nämligen med två mot varandra arbe­ tande eggar, den ena fast och den andra fram- och återgående, mellan vilka eggar skäggstråna knipas fast och klippas av tätt intill huden. Det ena skärorganet är inställbart fäst på en hylsa, genom vilken går en inställbar stång, i den yttre änden uppbärande en koniskt formad kropp. På denna är det rörliga skärorga­ net fäst. Nämnda skärorgan påverkas av en konisk excenter på änden av en ihå­ lig axel lagrad i hylsan och driven medelst cylindriska kugghjul från en böjlig axel av en elektrisk motor med ca 3 000 varv/min hastighet. Till förhindrande av skada på huden är en kamartat utbildad skyddsplåt anbragt utanför det rörliga skärorganet. Den som handtag formade hylsan är gummiklädd. I pa­ tentskriften framhålles fördelen av att ingen intvålning erfordras och att de torra skäggstråna kan helt enkelt blåsas bort. Sv. pat. 45 424 Den lilla händiga elektriska ficklampan har en olägenhet — torrelementets korta livslängd. Den effektiva arbetstiden är i själva verket endast ett fåtal timmar. För övrigt förekommer det tillfällen, när färska torrelement svårligen eller icke alls kan anskaffas, exempelvis i exotiska länder, polarländer etc. Man har därför kommit på idén att i ficklampan bygga in en liten elektrisk generator anordnad att drivas genom muskelrörelser av handen. Härvid har man lyckats att utan nämnvärd ökning av ficklampans dimensioner åstadkomma en prak­ tiskt taget konstant ljusstyrka. Patent på dylika ficklampor kom fram under åren 1915/1916 så gott som samtidigt i Sverige och andra länder. Till dimensioner och utseende närmast lika batterilamporna voro K. E. öhbergs enligt svenska patenten nr 44112 och 45424 av år 1916. Såsom framgår av ovanstående schematiska bild drives gene­ ratorn medelst en längs höljets ena långsida svängbart anbragt hävarm. Genera­ torns axel är anordnad i ficklampans längdriktning och är genom en utväxlings- anordning förbunden med den ena änden av en likaledes i ficklampans längd­ riktning anordnad drivaxel, vars andra ände är försedd med ett kugghjul på­ verkat av en kuggstång för axelns drivande, vilken kuggstång är förenad med den svängbara hävarmens fria ände. Hävarmen med kuggstången hålles medelst 158 Teknikhistoriska notiser Eng. pat. 418I1718 fjäderkraft i viloläge något utsvängd från ficklampans hölje. Vid fattande kring ficklampan med handen kan denna genom kontinuerligt upprepade slut­ nings- resp. släppningsrörelser bringa hävarmen att svänga mot resp. från höljet, varigenom kuggstången bringar generatorn i tillnärmelsevis jämn rotation, här­ vid alstrande en praktiskt taget jämn ström och stadigt ljus. De första patenten på något slag av magasinsladdning för eldvapen var engelska, nämligen nr 131 av år 1661, markisen av Worcester, nr 143 av år 1664, A. Hill och nr 216 av år 1682, C. Cardiffe. Beskrivning och ritning sak­ nas emellertid i dessa gamla patent, av vilka det först omnämnda endast anger, att vapnet på en tiondels minut kan omladdas med ett magasin. Närmast följande patent är nr 418 av år 1718, J. Puckle. Ritningen visar en på en trefot monterad kanon med magasinsladdning för såväl kulpatroner som »granade shells». Den enda beskrivningen utgöres av en kortfattad för­ klarande text på ritningen. Det första patentet på en pistol av revolvertyp torde vara engelska patentet nr 4315 av år 1818, E. H. Collier, Boston. Patentet avser »a gun, pistol or other fire-arm», vilken kan avskjutas flera gånger i följd med endast en ladd- ningsoperation. Pistolen har en pipa samverkande med en roterbart anordnad cylinder med sju borrningar för patronernas upptagande. Magasins-eldvapen. 159 Teknikhistoriska notiser Konst-trä. Eng. pat. 4315I1818 För att på jämförelsevis billigt sätt genom pressning o.d. erhålla vackra och starka träytor för diverse prydnads- och nyttighetsartiklar har man länge till­ verkat konst-trä av avfallsspån med olika bindeämnen. Redan från 1600-talet finns ett sådant engelskt patent nr 317 av år 1693, M. Smith och T. Puckle: »Making a Composition with Wood to run Liquid into Moulds, which equalls for Vse and Durableness any Solid Wood, answering the Ends of Carveings for Beautifying Roomes, proper also for Imbellishing of Cabinets, Frames, Scon- ces». Bindemedlets beskaffenhet anges emellertid icke. I nästa patent nr 1011 av år 1772, W. Withlock och W. Hodgson, får man veta några detaljer av tillverkningsmetoden för ett sådant konst-trä. I bland­ ningen ingår »Cartridge paper» (förmodligen ett grövre, lösare papper), lim, vetemjöl, sågspån av bokträ samt hampa. Papperet upplöses i vatten och blandas med lim samt en pasta av mjöl och vatten jämte så mycket sågspån, att massan blir pressbar. Slutligen inblandas hampan och allt knådas ihop. De pressade föremålen torkas på varm plats. Den första undervattensbåten skall ha byggts i början av 1620-talet av holländaren C. van Drebbel. Den var av trä, klädd med läder och drevs med åror. Båten skall ha kunnat dyka till 4 å 5 m djup med flera personer och stanna i undervattensläge ganska länge. I övrigt saknas närmare uppgifter. Den av amerikanen D. Bushnell byggda och år 1776 i amerikanska frihets­ kriget praktiskt prövade undervattensbåten »The turtle» var av plattat ellipsoi- disk form med djupet större än längden. Den var byggd av trä och framdrevs med en handdriven skruv med en gänga. Möjligen var denna båt den första säkert kända, som framdrevs med skruv. Luftvolymen i skrovet möjliggjorde De första undervattensbåtarna. 160 Teknikhistoriska notiser för den ende besättningsmannen att stanna i undervattensläge ca V2 timme. Takluckan hade flera små fönster och två med automatiska öppnings- resp. stängningsventiler försedda luftrör. Båten hade en fast och en i nödfall fällbar barlast, den senare för snabb stigning till vattenytan. För reglering av sänkning resp. stigning fanns två pumpar för in- resp. utpumpning av vatten i skrovets botten, varvid finjustering av djupläget skedde medelst en vertikal propeller med en djupmanometer. Ett vanligt roder i aktern jämte kompass och ett lod kompletterade utrustningen. På båtens akterparti var lösbart fäst en träbehållare med ca 70 kg krut och en tidsinställbar tändapparat. Behållaren var medelst ett rep förbunden med en stor tändskruv, vilken inifrån båten kunde inskruvas i ett anfallet fartygs botten och därvid frigöras från båten. Vid träskruvens lossande frigjordes även krutbehållaren från undervattensbåten och flöt uppåt efter fartygssidan, kvar- hållen av repet, samtidigt varmed den tidsinställda tändapparaten sattes igång. De förberedande proven med Bushnells båt visade, att en tränad förare utan större risk för upptäckt nattetid kunde närma sig ett fartyg i lägsta möjliga ytläge, sänka båten hastigt, hålla sig på önskat djup och förflytta båten en ganska lång sträcka i önskad riktning, utan att gå upp till vattenytan. Upprepade anfall gjordes mot större brittiska fartyg liggande för ankar i New Yorks närhet. Anfallen misslyckades emellertid av otursamma omständig­ heter, varför Bushnells båt icke fick beräknad framgång. En något mer utvecklad undervattensbåt konstruerades av amerikanen Ful­ ton och med hans »Nautilus» bemannad med tre man utfördes år 1801 i stort sett lyckade försök. Båten var cigarrformad, ca 6,5 m lång, av trä överklädd med koppar och hade på översidan en dom med fönster och på undersidan en ihålig järnköl. En horisontell propelleraxel drevs för hand medelst en vevmeka­ nism. Ett roder i båtens akter manövrerades inifrån skrovet. I ytläge kunde båten förutom med propellern drivas med segel på en inifrån fällbar mast. Dykning och uppstigning skedde genom in- resp. utpumpning av vatten i resp. ur den ihåliga kölen, varjämte djupläget reglerades medelst två i aktern an­ bragta horisontalroder. Därjämte fanns djupmanometer och kompass. Propellern var icke en enkel skruv, utan hade flera separata blad; möjligen den första bevisligen använda egentliga propellern. Det största djupgåendet var ca 7,5 m 161 Teknikhistoriska notiser Snorkel för undervattensbåt. och maximifarten 2—3 knop. I skrovets för fanns anbragt en fällbar mina med ankare, manövrerbar från båtens inre. Båten skulle gå under det anfallda far­ tyget, till vars botten minan kunde fästas medelst en taggig harpun. Prov utfördes dels i Seine, dels i Le Havre och Brest, varvid undervattens­ läge intogs under mer än en timme, utan olägenhet för besättningen. Med kom­ primerad luft i skrovet skall man ha varit under vatten ända till 4—5 timmar. Trots de lyckade försöken visade de franska myndigheterna föga intresse för Fultons båt och saken fick förfalla. Senare upprepade Fulton sina försök i USA med en båt försedd med en undervattenskanon, varvid han lyckades sänka ett gammalt skrov på några meters avstånd. Icke heller här vann Fulton full för­ ståelse för sin undervattensbåt. Intresset koncentrerades i stället på hans ångbåt. Tillförsel av andningsluft till en under vatten befintlig människa var föremål redan för Leonardo da Vincis uppfinnarsnille. Teckningar finnas bevarade vi­ sande dykarapparater med ett munskydd, en därifrån till vattenytan gående böjlig slang och en denna uppbärande flottör i form av en korkskiva. I de första undervattensbåt-patenten räknade man endast med över vatten­ ytan räckande raka rör för luftförnyelsen. Först år 1885 uttogs ett patent på en undervattensbåt med en snorkelanordning i stil med Leonardos ovannämnda. Sålunda visar engelska patentet nr 3657, R. Morhard, N.Y. ventilation genom två böjliga slangar fästa till var sin på vattenytan vilande flottör. Denna snor­ kel-anordning kan betraktas som en förelöpare till den på nutidens undervat­ tensbåtar använda. När bilismen i Sverige under 1910- och 1920-talen började taga fart, var snöplogningen av våra vägar, särskilt i mera avlägsna trakter, mindre effektiv, i det att den alltjämt bedrevs med hästdragna plogar. Efter ett kraftigt snöfall var det i Norrland ofta svårt att komma fram med bil. Det låg då nära till hands att prova körning med skidor eller medar på de icke drivna hjulen, i regel framhjulen. Bil på skidor. 162 Eng. pat. 3657/1885 Teknikhistoriska notiser Pionjär på detta område var i främsta rummet F. W. Lundholm i Umeå, vilken år 1914 med ganska gott resultat körde en trehjuling med plåtmedar under de icke drivna bakhjulen. Från år 1921 körde Lundholm även en 12 personers kedjedriven trafikbuss i Lappland med framaxelmedar och låst dif­ ferential; det senare för erhållande av bättre framkomlighet. Medarna voro på undersidan försedda med styrlister. Även i Värmland kördes på 1920-talet med framhjulen försedda med medar. Är 1923 började även Postverket att i sin vintertrafik med diligenser i landets nordliga delar anbringa gummimattor kring bakhjulen och montera skidor under framhjulen. Under flera år bedrevs sådan trafik i övre Norrland. Bilden ovan visar Scania Vabis postbuss. Sedan effektiv snöplogning med lastbilar och bussar införts på huvudvägarna kommo skidorna så småningom såsom obehövliga ur bruk. En olägenhet med desamma var att styrningen blev tyngre; den lämpligaste körhastigheten var 20—30 km/h. Under andra världskrigets knapphet på bilgummi kom skidorna i någon mån åter till heders i övre Norrland och begagnades där även på stora treaxlade fordons fram- och stödaxel. För ett hundratal år sedan hade man icke stora möjligheter till sitt förfogan­ de för anordnande av kraftöverföring på längre avstånd än vad som var möj­ ligt med enkla mekaniska hjälpmedel (axelledning, »stånggång» o.d.) Elekt­ risk kraftöverföring föreslogs visserligen redan år 1840 i H. Pinkus engelska 163 Kraftöverföring. Teknikhistoriska notiser 164 patent 8644 (se Dxdalus 1954, s. 136). Han föreslog att för fordonsdrift leda »electro-magnetic, voltaic or frictional electricity» genom isolerade matarskenor med matarstationer på 1,5—3 km avstånd utefter linjen. Alternativt föreslog han för samma ändamål pneumatisk överföring genom rörledning. Pinkus’ idéer torde dock aldrig ha fått någon praktisk betydelse. överförande av icke alltför obetydliga energimängder på hydraulisk väg genom en vattenledning från energikällan till användningsplatsen torde ha an­ setts för dyrbar, särskilt på längre avstånd. Pneumatisk överföring synes där­ emot ha omfattats med större intresse. Sålunda experimenterade man på 1820- talet i Wales med att på pneumatisk väg på något över 1 km avstånd överföra energi från ett vattenfall till ett valsverk. En av vattenfallet driven cylinder- blåsmaskin pumpade luft genom en rörledning till en vid valsverket för dettas drivande placerad cylindermaskin. Försöken misslyckades emellertid totalt och det ansågs därmed vara bevisat, att komprimerad luft icke kunde användas till kraftöverföring. Emellertid upptog John Ericsson i samarbete med greve A. von Rosen i England frågan till undersökning och kunde genom utförda för­ sök påvisa, vilka fel som begåtts i Wales och bevisa luftens användbarhet för ändamålet. På basis härav utfördes sedan en del anläggningar för pneumatisk kraftöverföring. Någon tid därefter föreslog J. Hague i sitt engelska patent 7088 av år 1836 kraftöverföring vid gruvor genom vakuum, även på ganska långa sträckor. Denna överföringsmetod visade sig dock naturligt nog betydligt mindre effektiv. Sedan stållinor enligt A. Smiths engelska patent 7044 av år 1836 och 8009 av år 1839 (se DaHalus 1955, s. 129) kommit fram fick man möjlighet att utföra långa linledningar för överförande av ganska stora effektbelopp. Det första patentet på en linledning torde vara engelska patentet 2876 av år 1855, R. Walker egentligen avseende hisslinor i gruvor, med linan gående över en stor trumma. Något senare kom Hirns järntråds-linledning, överförande ända till 100 hk på ca 1 000 m avstånd. FÖRFATTAREREGISTER UNDER TRETTIOTRE AR 1931— 1963 A d 1 e r, Gun: Åskledare, en 1700-tals notis. 1944, s. 106. Alm, Josef: »Werchmestere». 1943, s. 99. Althin, Torsten: Industrihistoriska minnesmärken. 1932,5. 110. Polhemsstickan. 1932, s. m. Carl Daniel Ekmans liv och person. 1935, s. 48. Industrihistoriska minnesmärken. 1935,5.106. »Hans papper äro brända!» 1938, s. 109. Sveriges andra ångmaskin. 1939, s. 50. Sveriges äldsta bevarade fartygspropeller. 1939, s. 94. Augustin Ehrensvärds anteckningsbok från år 1729. 1939, s. 106. Stjernsunds manufakturverk år 1729. 1940, s. 54. Kraftöverföringen Hellsjön—Grängesberg år 1893 i samtida beskrivning. 1940, s. 98. Omdömen om det tekniska museet i Stock­ holm för 150 år sedan. 1940, s. 103. Ett Polhemsspel vid Falu gruva. 1942, s. 94. Tjugo år. En återblick och några minnen. 1944, s. 37. Teknik i Miniatyr. 1944, s. 102. Om polhemsknuten. 1944, s. 107. Gustaf Dalen. 1945, s. 37. Elektrotekniska avdelningen på Tekniska Museet. 1945, s. 105. Teknik- och industrihistoria. 1946, s. 39. Thulin-samlingarna i Landskrona. 1946,5.134. Nya avdelningar 1947. 1948, s. 41. Nya avdelningar 1948. 1949, s. 33. »Ildmaskinen paa Gammelholm». 1950, s. 27. Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med G. Spaak). 1950, s. 41. Backmans kassaskåp. 1950, s. 140. Arkiv och föremål från Gripsholms och Kummelnäs Kemiska fabriker. 1951, s. 132. Italienska textilmaskiner i England under 1700-talet. 1952, s. 117. Leonardo — introduktören. 1954, s. 140. Vad vi fått och vad vi förmått. 1955, s. 45. J. E. Norbergs ångmaskinsprojekt år 1796. 1955, s. 83. Theodor Ekroth. 1956, s. 121. Kring Daedalus Hyperboreus, 1716—1717. 1958, s. 55. C. G. Wittenström, 1831—19x1. 1959, s. 73. Materiens byggstenar. 1960, s. 45. Ideas—the Mainspring of Progress. 1960, s. 151. Stationary Steam Engines in Sweden 1725 —1806. 1961, s. 95. Gruv- och hyttscener på en karta år 1729. 1961, s. 125. Ambrosiani, Sune: Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, I. 1936, s. 66. Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, II. 1937, s. 76. Anbo, Lars: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Andersson, Fritz: Svanå bruk och Nyhyttan, 1960, s. 139. Järnvägen Surahammar—Lisjö 1875. 1961, s. 101. Rättsförhållanden vid Svanå bruk i början av 1700-talet. 1962, s. 149. Andersson, Tore: Den första vattenledningen? 1931, s. 117. Sveriges första järnbro? 1931, s. 118. Den första svenska räknemaskinen? 1932, s. xo6. Martin Wibergs räknemaskin. 1933, s. 98. 165 Dä DALUS 1931 — 1 963 166 Notis om tidiga svenska ångmaskiner. 1933, s. 104. Ångdriven karusell? 1934, s. 113. »Elektriskt ägg?» 1935, s. 104. Notis om ångsprutor. 1937, s. 107. Andrén, Erik: Rademachersmedjorna i Eskilstuna och de­ ras arkitekt. 1942, s. 40. Anstrin, Hans: Från handpappersbruk till maskindrift på 1830-talet. 1935, s. 68. B a c k h o f f-M almquist, Helga: Polsunovs atmosfäriska ångmaskin 1763— 1766. I9S3, s. si- Kinematografen i Ryssland under 1800-talet. x9S6, s. 9$. Basckström, Arvid: Arbets- och disciplinförhållanden vid Rör­ strands Porslinsfabrik under 1700-talet. 1934, s. 50. Kongl. Modellkammaren. 1959, s. 55. Benedicks, Carl: Förord till Emanuel Tranas uppsats om F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74. Bergman, Gertrud: Charles Apelquist. En pionjär inom den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige. 1952, s. 129. Bjarme, Alfred: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Björkbom, Carl: Ett projekt att bygga en ångmaskin i Sveri­ ge år 1725. 1936, s. 80. Teknisk dokumentation för hundra år se­ dan. 1952, s. 147. Björnberg, Bertil: Tobaksmonopolets museum. 1948, s. 49. Bodman, Gösta: Förstärkning av otydlig bläckskrift. 1944, s. 106. R. W. Strehlenert. 1945, s. 47. »Om chemiens natur», ett 1700-talsmanu- skript (kommentarer). 1946, s. 65. Klippans superfosfatfabrik 1857—1875. 1947, s. 41. Skotska släktnamn i svensk industri och teknik. 1948, s. 77. Radioaktivering av vatten enligt John Lan- dins patent. 1948, s. 142. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del I. 1949, s. 71. Industri- och teknikhistoriskt kartotek på Tekniska Museet. 1949, s. 116. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del II. 1950, s. 53. Pottasketillverkning i Sverige till 1700-talets mitt. 1950, s. 89. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del III. 1952, s. 103. Carl Palmstedt. Utställningsexperten och museimannen. 1953, s. 67. Voltaiska krafter. Ur Carl Palmstedts rese- dagböcker. 1954, s. 73. Carl Palmstedts verser till J. J. Berzelius. 1956, s. 41. Gripsholms och Kummelnäs kemiska fabri­ ker. 1957, s. 93. Teknik och filateli. 1958, s. 141. Boesen, Gudmund: Stålskulptur i de Danske Kongers Krono- logiske Samling paa Rosenborg. 1941, s. 106. Borggren, Ludvig: Från »Vandal» till »Ymer». 1954, s. 117. Bäckström, Helmer: Daguerreotypien i Sverige. 1943, s. 63. Talbots fotografier på papper. 1944, s. 61. Carlberg, Per: Gahns centrifugalgjutningsmaskin. 1963, s. 145. Carlqvist, Sten: Polhems flottbro. 1931, s. 109. En masugnsmodell från 1700-talet. 1931, s. 121. Polhems klädespress. 1932, s. 109. Kanonborrningsmaskin från 1700-talet. 1934, s. 117. K. Tekniska Högskolans ritningssamling. 1935, s. 105. Mudderpråm från år 1749. 1937» s- 108. Christel 1, Einar: Data om fartygspropellern. 1934, s. 110. Chudi, Sixten: Tidaholms Bruks biltillverkning 1903—1933. 1956, s. 101. Collberg, Gustaf: »En telefon i varje hem». 1943, s. 83. Collinder, Per: Foucaults pendelförsök. 1953, s. 45. Gu11bring-Ode1berg, Maj: Crystal Palace. Kring en färglitografi. 1944, s. 83. Två böcker. 1943, s. 114. Göransson, Edvard: Arvid Johanssons boksamling. 1937, s. 108. Hagen, Ellen: Carl Bernhard Wadström. 1941, s. 78. Corin, Car1-Fredrik: A. N. Edelcrantz’ ångmaskinsprojekt år Hall, Tord: 1809. 1940, s. 72. N. A. Edelcrantz och Eldkvarn. 1961, s. 39. Dahlstedt, Stellan: Film och ljud. 1956, s. 73. Ekeberg, Birger: Alfred Nobel, tal vid Nobelfesten 1956. I957» s. 47. Eli, Bernhard: Starkströmskabel på 360 meters djup. 1931, s. 82. Engström, Albert: Daidalos och Ikaros. 1938, s. 41. Falk, Erik: Lahälls silververk. 1943, s. 97. Forsberg, Karin: Samling av inventioner. 1947, s. 123. Rodga. Kring ett säteri och dess textilfabrik. 1931, s. 93. Gelhaar, Julius: Karbidindustriens begynnelse i Sverige. 1934, s. 81. Goldkuhl, Carola: Hjalmar Elworth, 1824—1887. 1937, s. 107. John Ericssons brevväxling. 1938, s. 73. Granmalm, Georg: Bergsrådet Johan Erik Norberg. 1941, s. 66. Grenander-Nyberg, Gertrud: Beklädnadsindustriens historia. 1942, s. 102. Sömnadsindustrien. En översikt av dess uppkomst och utveckling i Sverige. 1946, s. 73. Ikaros. 1958, s. 47. Den kosmiska tekniken. 1960, s. 39. Ha11erdt, Björn: Strumpvävstolar av Christopher Polhem. 1931, s. 31. Hansson, Sven A.: Waldemar Jungner och jungnerackumula- torn. 1963, s. 77. H e c k s c h e r, Eli F.: Christopher Polhem och hans tid. Anföran­ de på Polhemsdagen den 30 augusti 1931. 1932, s. 41. Hellgren, Olof: J. F. Lundin och hans ugnskonstruktioner. 1946, s. 31. Hernmarck, Carl: Polhems snusdosa. 1942, s. 69. Hessen, Gustaf: Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. 1932, s. 60. Hildebrand, Bengt: Nils Fock, en nittiotals-ingenjör i Sydame­ rika. 1961, s. 109. Hildebrand, Elis: Rinmansarkivet. 1939, s. 103. Hofrén, Manne: Värnaby Bruk. 1939, s. 89. Holmberg, Arne: En svensk diplomat på ballongfärd år 1846. 1933, s. 133. Hubendick, E.: »Mera arbete». 1931, s. 74. 167 DÄDALUS 1 93 1—1 963 DÄ.DALUS 1 931—1 963 168 Olika tiders uppfattning om temperatur­ begreppet. 1932, s. 78. Perpetuum mobile. 1933, s. 86. James Watts liv och verk. 1936, s. 96. Gasgeneratorn förr och nu. 1941, s. 38. Hultberg, Gösta: Martin von Wahrendorff. 1938, s. 88. Humbla, Philibert: Christopher Polhems järnvåg i Gävle. 1947, s. 118. Hunter, William A.: John Mercer, 1791—1866. 1957, s. 155. Hylander, Hans: Hult-bokens proveniens. 1948, s. 147. Hessiska pumpen. Bidrag till centrifugal- pumpens tidigaste historia. 1951, s. 63. Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och Abraham Eurenius. 1952, s. 57. Håkansson, Harald: Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900. i938- s. 72. En elektrisk kurositet. 1939, s. 107. Jane1id, I.: The Swedish Method. 1963, s. 113. Jansson, August V.: Släplinorna till Andrées polarballong. 1932, s. 112. Johansson, Arvid: Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. 1933, s. 52. Johansson, Yngve: Ångmaskinerna vid flottans varv i Karls­ krona på 1700-talet. 1962, s. 51. Ki11ig, Franz: öländska slipverk och skurkvarnar. 1935, s. 76. Kjellander, Rune G:son: J. E. Erikson, en bortglömd konstruktör och industriman. 1947, s. 89. J. W. Bergström — mekanikus och daguer- reotypist. 1953, s. 99. Eberhard Seger, en mångsidig konstruktör. 1954, s. ioj. Anton Henric öller, en pionjär inom svensk elektroteknik. 1953, s. 89. Per Persson och den svenska stickmaskinen. 1956, s. JI. J. G. Wikström och den första symaskins- tillverkningen. 1936, s. 131. Wilhelm Wiklund: 1832—1902. 1937, s. 127. Gerhard Arehn och tändsticksmaskinerna. 1938, s. 123. Klemming, Sven: Peter Jernstedt — en svensk uppfinnare och konstruktör av ångmaskindrivna fartyg i början av 1800-talet. 1963, s. 93. Lagerqvist, Lars O.: (Se Norberg, P.) 1933, s. 61. Landberg, Erik: En ångmaskinsritning. 1933, s. 106. Langenfelt, Gösta: King Alfred and the first Time-measurer. 1962, s. 39. Lauritzen, Einar: Svenska Filmsamfundets samlingar. 1940, s. 107. »Carl XII»-filmen. 1941, s. 109. Rörlig filmkamera förr och nu. 1942, s. 100. Edisons kinetoskop och »Svarta Maria». 1943, s. 94. När ljudfilmen kom till Stockholm. 1944, s. 100. G. Méliés’ filmateljé och »Mannen med gummihuvudet». 1946, s. 140. Lenk, Torsten: Daterat läskpapper. 1943, s. 94. Lil jedahl, Gösta: Filigranologi. Om vattenmärken i papper. 1960, s. 119. Lindberg, Sten G.: Kepler, Newton och Lunik. 1939, s. 47. Linder, Gurli: Om S. A. Andrée. 1934, s. 84. Lindh, Nils: Hönsäters alunbruk. 1942, s. 30. Lindmark, Gunnar: Teknikhistoriska notiser ur gamla patent 1949, s. 103. Teknikhistoriska notiser. 1950, s. 121. 1951, s. 125. I9J3, s. 139. 1954, s. 131. 1955, s. 119 1956, s. 149. 1957, s. 159. 1958, s. 145. 1959, s. 167. 1960, s. 155. 1961, s. 155. 1962, s. 159. 1963, s. 151. Turbok av år 1743. 1958, s. 65. Lindmark, Tore: Ångteknikens utveckling efter James Watt. 1936, s. 118. Lindskog, Inga: Arvid Faxe och hans stenpapper. 1952, s. 172. Lars Fresks klädesfabrik. 1958, s. 105. Lundeberg, Erik: Hesselmanmotorn som bilmotor. 1931, s. 98. Lundwall, Sten: Christopher Polhems skärmaskin för ur­ hjul. 1949, s. 51. Astronomiskt ur av Christopher Polhem år 1690. 1951, s. 43. Jacob Magnusson Dahl, urmakare på Stjern- sund. 1952, s. 177. Malmsten, Karl: Från krigsingeniör till bergsingeniör. 1942, s. 60. Martin, Harald: Ciervas autogiro. 1933, s. 94. Martinson, Harry: Tekniken och själen. 1955, s. 55. Matthiesen, Lennart Way-: John Ericssons varmluftmaskin. 1932, s. 86. En 1600-tals måttstav. 1933, s. 100. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, I. 1934, s. 107. Gotländska kalkugnar. 1935, s. 104. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, II. 1935, s. 109. En precisionsmekaniker. 1937, s. 102. Grov ankarkätting från Tönshammars Bruk. 1941, s. 106. En analysvåg. 1941, s. 109. Några historiska aluminiumföremål. 1943, s. 79. Polhemsstickan II. 1944, s. 94. Digelpressen — från trä till järn. 1946, s. 134. S-formad ångturbin av Gustaf de Lavals konstruktion. 1947, s. 129. Meyerson, Äke: Rationaliseringssträvanden vid svenska ge­ värsfaktorier under 1700-talets mitt. 1937, s. 90. Carl Knutberg. 1937, s. 102. En ritningsskatt. 1939, s. 68. Mileikowsky, Curt: Atomenergien under ett årtionde. 1953, s. 37- Montelius, Carl: En uppfinnare berättar. 1945, s. 91. Montell, Gösta: Kineserna kom först. 1958, s. 91. Miiller-Hillebrand, D.: Torbern Bergman as a Lighting Scientist. 1963, s. 35. Nathorst, Gunilla: Aviatördräkt från 1910. 1961, s. 117. Nauckhoff, Sigurd: Sobreros nitroglycerin och Nobels spräng- olja. 1948, s. 89. Neumeyer, Friedrich: Carl August Ehrensvärds ballongteckningar. 1943, s. 55. Nihlén, John: Spiselstolpen från Kullands gård. 1931, s. 114. Norberg, Per, Lagerqvist, Lars O.: Polletter vid Sala Silvergruva. 1955, s. 61. Nyström, Erik T.: Malmgeologiska expeditionen till Kina 1914. 1956, s. 141. Nyströmer, C. Bertil: Carl (Carlos) Nyströmer. 1937, s. 58. Odencrants, Arvid: Höganäs och Kullen år 1806. 1947, s. 79. T. A. Odencrants’ reseanteckningar i Skott­ land. 1948, s. 67. 169 DADALUS 1 931 —1 963 DÄDALUS 1 93 1—1 963 170 Olsson, Reinhold: Per Fredrik Heffner. 1949, s. 87. P i c h 1 e r, Nils: Automatisk brandalarm. 1939, s. 102. Rang, Valdemar: De gamla mudderverken i Malmö hamn. 1941, s. 100. Rennerfelt, Ivar: Flytande tillverkning av hästskor på 1800- talet. 1944, s. 73. Ringius, Cecilia: Elektroteknisk terminologi. 1959, s. 15J. Rudberg, Erik: Metallografiska Institutet. Tal vid invig­ ningen av institutets nya byggnad 6 sept. 1947. 1948, s. js. Rönno w, Sixten: En glasbruksmålning. 1931, s. 108. Ett par fotografiska inkunabler från 1850- talet. 1932, s. 100. Bidrag till en svensk Technologia Numis- matica. 1941, s. 84. P. G. von Heidekens bruksvyer. 1942, s. 99. Svenskt Industri- och Handelsmuseum 1895 —1909. 1943, s. 35. »Naturselbstdruck». 1945, s. 116. Belöningsmedaljer inom industrien. 1946, s. 139- Sahlin, Carl: Svenska linbanekonstruktioner. 1931, s. 56. Nordens äldsta byggnadsritning. 1931, s. 116. Presskopiering av brev. 1931, s. 116. Den första svenska blåkopian. 1931, s. 117. Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tid till omkring år 1850. 1932, s. 48. Det 100-åriga ölet i Dannemora bergslag. 1935, s. 88. Vaskguld i norra Skandinavien och Fin­ land. 1936, s. 44. Pedro Nisser, 1799—1878. Svensk guldle- tare, uppfinnare och utställningsarrangör i Sydamerika och Australien. 1962, s. 67. Simonsson, Sten: Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta bruk. 1935» s. 96. Om mältning och brygd vid några gamla bruk. 1938, s. 104. Sjöstedt, Georg: Ljuskänsliga skiktets idéhistoria. 1947, s. 69. Sköldberg, Sven: Christopher Polhems Konstige Tapp. 1939, s. 86. Beskrivning av Edelcrantz’ ångmaskin. 1940, s. 80. Till blixtlåsens historia. 1940, s. 84. Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Judsons originalblixtlås till Tekniska Mu­ seet. 1942, s. 106. Smedberg, Richard: Äldre förslag till tunnel under Öresund. 1937, s. 42. Carl Edw. Norström. Ett hundraårsminne. 1948, s. 61. Smedinge r, Helge: J. G. Darell, en pionjär inom eltekniken. 1940, s. 100. Spaak, George: Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med T. Althin.) 1950, s. 41. Männen kring Carl Daniel Ekman. 1951, s. 109. Stockhaus-Englund, Brita: Bilder av stockholmsindustrier under 1800- talet. 1954, s. 146. Stoltz, Elof: De skandinaviska alunbruken. 1934, s. 96. Ur T. A. Odencrants: dagbok. 1949, s. 63. Ur T. A. Odencrants’ reseanteckningar år 1807. 1951, s. 81. De släta fingerringarna. 1938, s. 40. Ervalla bruk. Dess utrustning och drift un­ der léoo-talet. 1940, s. 38. Tidigt användande av läskpapper. 1941, s. 108. Ohlsson, Martin A.: Viksbergsbacken. Kring museistadens på Kungl.Djurgårdenhistoria.1952,s.161. Se11ing,OlofH.: DÄDALUS 1 931 — 1 963 Stubelius, Svante: Matematiken, maskinen och människan. 1952, Den heliga skruven. 1959, s. 145. s. 47. Sundblad,Gunnar: Westerberg,Charles: Skog, trä, cellulosa och papper. 1959, s. 41. Svedberg, Ivar: Andrées ballonghus. 1931, s. 88. Svensson, Helge: Jonas Wenströms-utställningen 1933. 19341 s. 102. Tandberg, John: Esaias Tegnér och magnetismen. 1939, s. 77. Thunxus, Harald: Mjödet genom tiderna. 1954, s. 47. Trana, Emanuel: F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933» s. 73. Tranaeus, Bertil: Företagstidskrifter. 1948, s. 150. Trotzig, Dag: Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjernsund. 1938, s. 56. Törnebohm, Hilding: Måttens mästare, C. E. Johansson. 1944, s. 33. P. E. Fahlberg. En pionjär på elektrotekni­ kens område. 1951, s. 133. Westerlund, Gunnar: Talmaskinens uppfinnare. 1942, s. 77. Grammofonen i varumärket. 1943, s. 103. Fonografen och grammofonen. 1945, s. 119, Wiberg, Helgo: Några av Martin Wibergs uppfinningar 1955, s. III. Wichman, Holger: Harmens register. 1957, s. 53. Wilner, Torsten: Tekniska Museets Atomarium. 1953, s. 117, Nyheter i Tekniska Museets Atomarium. Partiklars rörelse i elektriska fält. 1934, s. 39. Klangfigurer och atomfysik. 1937, s. 41. Dit atomvetenskapen hunnit, kring Tekniska Museets Atomarium, 1960, s. 33. Ångström, Tord: Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. 1932, s. 74. Åström, Irma: Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet. 1930, s. 63. Weibull,Waloddi: öhman,Einar: Alexander Lagermans livsgärning. 1934, Elektronhjärnan till läsarens tjänst. 1960, s. s. 68. 107. 171  SVENSK INGENIÖRSKONST OCH INDUSTRI I ANNONSER FRÅN Allmänna Svenska Elektriska AB Defibrator AB Fagersta Bruks AB AB Ferrolegeringar AB Malcus Holmquist AB Iggesunds Bruk AB Karlstads Mekaniska Werkstad Köpings Mekaniska Verkstads AB Nitroglycerin AB AB Papyrus Ramnäs Bruks AB Sieverts Kabelverk AB Slipmaterial-Naxos Smedjebackens Valsverks AB STAL-LAVAL Turbin AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Aeroplan AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa AB Svenska Fläktfabriken AB Svenska Kullagerfabriken Telefon AB L M Ericsson AB Zander & Ingeström  1963 är ett märkesår i STAL-LAVALS historia. 70 år har förflutit sedan AB de Lavals Ångturbin bildades, 1893, för exploatering av Gustaf de Lavals 10 år tidigare patenterade ångturbin av axialtyp och 50 år sedan bröderna Birger och Fredrik Ljungström, 1913, började tillverkningen i Finspång av radialturbinen av motrotationstyp, STAL-turbinen. Sedan några år tillverkar STAL-LAVAL Turbin AB även gasturbiner och har också på denna marknad noterat stora framgångar, bl.a. genom leveranser av två av världens största gasturbiner. 70 ÅRS ERFARENHET från mer än 10000 turbinleveranser % STAL-LAVAL ^(\ 1893 »1913 ^1963^ ÅNGTURBINER GASTURBINER FARTYGSTURBINER De Laval-turbiner i alla storlekar upp till 45 000 ahk per axel för såväl handelsfartyg som örlogs- marina fartyg; precisionskuggväx- lar från 50—60.000 hk och turbo generatorer för ång- och diesel- fartyg upp till 2.500 hk. STAL ångturbiner används i in­ Gasturbiner i storlekar upp till dustrier, kraftverk och kraftvärme­ verk. Effekter från 1 000 kW till f.n. 275 000 kW. Två kraftverksturbiner om 160 000 kW är i drift i Sten- ungsund (bilden nedan). Order typ till Sundsvall 1962. finns på en enhet om 275 000 kW. 40—50 000 kW är nu i drift. En kraftverksturbin på 40 000 kW le­ vererades till Västervik 1959 (bil­ den nedan), en annan av samma STAL-LAVAL STAL-LAVAL TURBIN AB FINSPÅNG .sy) * : .: rv ASEA har redan tillverkat transformatorgenomföringar för 750 000 volt. Här genomgår en sådan leveransprov vid Ludvikaverken. Världens största transformatorgrupp om tre enfastransformatorer med en sammanlagd effekt av 1 000 000 kVA levererade ASEA redan 1959 till Vattenfallsstyrelsen. Den ingår i det svenska 400 000 voltnätet. 315 000 volt, dels i m ottagningsstationen Boucherville nära M ontreal. ___ ___ ___ _m __ ___ _ o spänning Om två år skall Kanada ta i drift en kraftledning som kommer att innebära världsrekord i överföringsspänning. ASEA, sedan decennier experter på högspänd kraftöverföring, har för detta storslagna projekts första utbyggnadsstadium fått beställning på följande 735 000 volt-utrustningar: En transformatorgrupp om 600000 kVA (tre enfastransformatorer) En transformatorgrupp om 510 000 kVA En reaktorgrupp om 330 000 kVA Tolv tryckluftsbrytare — 35 000 000 kVA symmetrisk bryteffekt Tjugotvå spänningstransformatorer. Utrustningarna skall installeras dels i avsändningsstationen vid Mani- couagan River (i östra Quebec), där upptransformering sker från Krafttag för kraft  TYRISTORER för motorstyrning ASEA har utvidgat sitt tillverkningspro­ gram för halvledare och framställer med tyristorn en ny värdefull kompo­ nent för elektriska utrustningar. Med den kan alla slag av stromriktare konstrueras får effektmatning och pro­ cessreglering. Tyristorn Tyristorn Tyristorn Tyristorn Tyristorn är en styrbar kiselventil för styrbara stromriktare användes för olika slag av motordrift, för små och stora effekter ger snabb styrning och med­ ger regenerativ bromsning (energin ätermatas till nätet) har hög verkningsgrad år statisk — enkel montering och minimal tillsyn Noggrann tillverkning, sträng kontroll ger högsta kvalitet PAPPERSMASKINER ASEA har redan levererat eller har under leverans tyristor utrustningar för sockercentrifuger, valsverk, pappersmaskiner gruvspel etc. Kraft under kontroll Tyri storström rikta re kvämare att installera än ti­ digare använda omformare, verkningsgraden blir högre och underhållskostnaden lägre. Bilden visar ett skåp med en tyristorströmriktare för en programstyrd hel­ automatisk sockercentrifug. ASEA levererar sådana an- lingar til världen. är be­  KMW-mannen har Ert vattenfall i sitt laboratorium Redan vid planeringen av Ert nya kraftverks­ bygge är det ytterst viktigt att valet av turbin behandlas. Ni kan då skapa förutsättningar för att det ekonomiska resultatet av anläggningen blir det bästa möjliga. Även om turbinen inte är den dyraste enheten i en kraftanläggning, är det väl motiverat att betrakta den som kärnan i kraftverket. Kring den skall hela den egentliga anläggningen byg­ gas. Turbinens data och dimensioner bestäm­ mer på ett avgörande sätt såväl byggnadskon- struktioner som generatoranläggning. Därmed påverkar den också i hög grad slutresultatet. KMW-mannen har turbinen i sin hand. Han är alltid beredd att tillsammans med Era anlägg- ningsingenjörer, vattenbyggare och elektriker noggrant studera alla tänkbara alternativ. Un­ der givna förutsättningar föreslår han den gynnsammaste anläggningen. För bästa ekonomi och största driftsäkerhet hos Er anläggning krävs, att turbinen slutgiltigt anpassas till de speciella driftsförhållanden som råder. Detta kan KMW-mannen garantera, eftersom han har bakom sig ett av världens bäst utrus­ tade turbinlaboratorier. Det betyder bildlikt talat att han kan ta hem Ert vattenfall till sitt laboratorium. Där tar specialister hand om och löser alla detaljproblem. Detta gäller inte bara problem, som berör den egentliga turbinen, utan också de anslutande vattenvägarna och deras avstängningsorgan. Ta kontakt med KMW-mannen i god tid. Det lönar sig. Ni får en tekniskt-ekonomiskt riktig projektering av hela anläggningen. Ni får hög­ klassiga turbiner från en tillverkare, som räk­ nas bland världens främsta. turbiner från KMW AB KARLSTADS MEKANISKA WERKSTAD . KARLSTAD På riktigt Inläggningsfärdigt standardstål från SMEDJEBACKEN SMEDJEBACKENS VALJSVERKS AB SMEDJEBACKEN TELEFON 02-40/711 20  cirkelsågar* ramsågblad -maskinknivar Modern hårdförkromningsanläggning MMEBOLAGEI IGGESUNDS BRUK ■ IGGESUND BETONG BYGGER BÄTTRE SAMHÄLLE Vi behöver fler trafiksäkra motorvägar" ”1 de undersökningar och erfarenheter, som gjorts utom­ lands, har entydigt påvisats att trafikolyckor i hög grad är beroende av vägarnas standard. Ju bättre standarden är, desto mindre är antalet olyckor...” Så säger den stat­ liga vägplanen av 1958, men ändå har vi inte fått mer än totalt c:a 12 mil motorväg i hela landet. Vi behöver fler trafiksäkra motorvägar - motorvägar, som spar liv - motorvägar, som spar pengar genom snabbare, säkrare transporter och minskat fordonsslitage. Motorvägen i betong är behaglig att köra på, ekonomisk att bygga (det visar rapporten från världens största vägundersökning) och kräver ringa un­ derhåll. CEMENTA Malmö: Hans Michelsensg. 1 B, tel. 040/73680 Stockholm: Skeppsbron 18, tel. 08/237600 Göteborg: ö. Hamngatan 52, tel. 031/176960 KVALITET PRECISION SERVICE Ni finner namnet »Köping» i alla län­ der med verkstadsin­ dustri av betydelse. Kontakta vår försälj- ningsavdelning för vidare information! Vår erfarenhet av verktygsmaskin­ tillverkning daterar sig från 1856. Världens första direktdrivna snabb­ svarv, som konstruerades år 1900, bar ”Köpings” märke. Sedan dess ha vi alltid sökt att hålla oss ett steg före, när det gäller att ge våra kunder det bästa som kan åstadkommas — och detta gäller även servicen på maskinerna. KÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AB KÖPING I hjärtat av Bergslagen där hyttorna dånat i mer än sex århundraden ligger Fagersta — huvudort för fem berömda stålverk. Namnen Fagersta, Kloster, Horndal, Forsbacka och Dannemora har gett klang åt begreppet svensk stålkvalitet. Från dessa bruk går en ständig ström av viktiga stålprodukter, oumbärliga för svenskt näringsliv. Fagerstas bredd och djup i produktionen — från tackjärn till utpräglad finmanufaktur — ställer Fagerstas servicemöjligheter i särklass! Fagersta har specialister på varje tillverkningssteg och på varje tillverkningsgren. Utnyttja dem och få ut mera BAND PLÅT TRÄD RÖR STÅLMANUFAKTUR SECO HÅRDMETALL ” FAGERSTA BRUKS AB FAGERSTA av stålet! (mi Försaljningskontor: Fagersta, Stockholm, Göteborg, Eskilstuna, Linköping, Danne­ mora (Österbybruk) Representanter: Malmö: Bergsingenjör Inge Erichs AB Karlstad, Örebro: Herman Geijer & Co AB Härnösand, Luleå: AB Fr. Ramström FINPAPPER KARTONG AKTIEBOLAGET PAPYRUS MÖLNDAL 1 i fifiw  vem har sett vinden? Ingen har i själva verket sett vinden — trots att luft i arbete är en lika välbekant syn som svällande segel och snurrande väder­ kvarnar. Tämjda av SF-ingenjörer har de gamla vindgudarna för­ vandlats till pålitliga, arbetsvilliga tjänare. För varje lufttekniskt problem har SF den rätta lösningen — vår erfarenhet omspänner alla grenar av lufttekniken. Vårt arbetsprogram: • Luft- och gasrening • Stoftavskiljning (mekanisk och elektrisk) • Ventilation • Luftkonditionering • Uppvärmning • Kylning • Torkning • Värmeåtervinning • Pneumatisk transport AB SVENSKA FLÄKTFABRIKEN Box 20 040, Stockholm 20 908/1 Reg. 100-63 MALCUS Helautomatisk vändformmaskin MALCUS SPO-maskinharhel- aufomatiskf arbetsförlopp och är en precisionsmaskin av högsta klass, byggd på grundval av senaste tek­ niska framsteg och rön. Vår mång­ åriga erfarenhet av moderna form­ maskiner garanterar ett i alla avseen­ den förstklassigt utförande. Maskinens viktigaste fördelar är: 70 % belastn. Press- av bordyfan • Skakning under press. • Maskinen är utrustad med stötfri skak. • Högt presstryck. Maskinen kan även utrustas med rull- pressplatta för avrullning av den fär­ diga flaskan och samtidigt lätt på- rullning av tomflaskan. Begär offert Mo- Max. 6 atm. vidBatm. vld7atm. måga flaskbr. mm ning bord o. bord mm kg kp efl. kp ed. kp ed. kg mm mm presspl. mm mm SP 0-400 16500 3,7 4,4 450 800 700X 900 350 750 895 1000 X 2075 5100 SPO-SOO 19500 3,2 3,7 650 950 800X1100 400 750 975 1200X2350 7800 dell- höjd Skak- Max. Typ kraff vid erh. i kg/cm2 för- yltre dets dim. drag- mellan till Basplatta Vik» och närmare Formbor­ Höjd MALCUS SPO-300 9500 3,3 3,8 300 640 570X 725 300 750 840 800X1545 2500 HALMSTAD • • • • • • Uppställning direkt på golvplan. En tryckning på startknappen ger alla arbetstempon: Skakning — Insvängning av pressarm — Press­ ning — Vändning — Dragning, först långsam under vibrering sedan snabbare med frånslagna vibratorer. En tryckning på returventilen och maskinen återgår till utgångsläget. Steglös tidsinställning för skak- nings- och vibreringstempona. Programväljare för olika automa­ tiska arbetsförlopp. Sfeglöst inställbar dragningshas- tighet. upplysningar frän Telefon: 035-183 00 Telex: 3556 Stora Kopparbergs Bergs­ lags Aktiebolag är ett av Sveriges största företag. Det leder sitt ursprung tillbaka till den arbets­ gemenskap som redanför 800 år sedan fanns kring den gamla koppargruvan i det nuvarande Falun. Bolagets verksamhet är i dag baserad påförädling­ en av naturtillgångarna i trakterna kring Dalälven, malm —skog—vattenkraft. Virket från skogarna går dels till Skutskär där bo­ lagets massafabriker och sågverk ligger, dels till Kvarnsveden därtidnings- och journalpapper tillver­ kas. Malmen från före­ tagets gruvor bearbe­ tas till stålprodukter vid Domnarvet, Söderfors och Älfkarleö. — I Falun och Skutskär tillverkas dess­ utom kemiska produkter. Kraften till denna omfat­ tande industriella verk­ samhet erhålles helt från bolagets egna kraftverk. bättre produkter Inom Stora Kopparberg har särskilt under senare tid den tekniska forskningen kommit att intaga en framskjuten plats. Den bedrives centralt vid två institutioner: ett cen­ trallaboratorium i Falun för den organisk-kemiska forsk­ ningen och en forskningscentral i Domnarvet, där man ägnar sig åt metallurgiska och metallografiska problem. Den s.k. STORA-processen, som innebär tvåstegskokning av sulfitcellulosa med natriumbas förenad med återvin­ ning av kokkemikalierna, är ett av Stora Kopparbergs många bidrag till skapandet av bättre produkter. STOKA KOPPARBERGS BERGSLAGS AB • FALUN L M Ericsson presenterar ETT NYTT SYSTEM FOR INTERN KOMMUNIKATION INTERVOX snabbtelefon — avancerad i konstruktion, prestanda och design. Några av de många fördelarna hos L M Ericssons nya snabbtelefonsystem : Sekreterarkoppling • Preferens • Automatisk talväxling • Personsökning • 4-faldig sekretess • Snabb uppkoppling • 20 namnanrop LM ERICSSONS SVENSKA FÖRSÄLJNINGSAKTIEBOLAG KUNGSGAT. 33, STOCKHOLM 1 ST. BADHUSGAT. 20, GOTEBORG 2 ST. NYGAT. 29, MALMÖ 4 RADHUSGAT. 1, SUNDSVALL Tel. 08/22 31 00 Tel. 031/17 09 90 Tel. 040/711 60 Tel. 060/559 90 SNABBTELEFONSYSTEMET iii(eiTO\  för varje ställe det rätta lagret m Avamerad svensk SYSTEM 37. Flygvapnet har utsett SAAB till huvudleverantör för System 37; det största projekt som någonsin anförtrotts den svenska flyg- och elektronikindustrin. SAAB 35 — Draken — anses i version 35 F som Västeuropas för närvarande effekti­ vaste jaktförsvarssystem. SAAB 105 är ett nytt tvåmotorigt jetskol- flygplan, som även kan användas för attack- och spaningsuppgifter och som 5-sitsigt transportflygplan. SAAB ROBOTVAPEN. SAAB licenstillverkar f.n. den amerikanska jaktroboten Falcon. Denna direktanfallsrobot tillverkas i två versioner med radar- och infraröd mål­ sökare. Dessutom utvecklar SAAB för System 37 en ny attackrobot avsedd för land- och sjömål. BILAR SAAB tillverkar för närvarande 40.000 bilar per år och kommer att höja produktions- takten till 60.000 vagnar år 1965. Bilen för- säljes i Sverige genom ANA, Nyköping, med 16 egna filialbolag och 250 försälj­ ningsställen samt exporteras till mer än 50 länder med sammanlagt över 600 åter­ försäljare. ELEKTRONIK SAAB utvecklar och tillverkar avancerad elektronisk utrustning för såväl militära som civila ändamål, exempelvis det heltransisto- riserade datamaskinsystemet D 21 samt deh flygburna miniatyriserade stridskalkulatorn för SAAB 37. QOQ ■i» i* /r\ D 21 är en specialmaskin för alla områden. Specialiseringen är inte inbyggd i maskinen utan ligger i standardprogram — SAAB har lagt specialiseringen i minnet! D 21 byter blixtsnabbt specialitet vid programbyte. SAAB är idag ett av Sveriges största indu­ striföretag med fabriksanläggningar i 9 orter och sysselsätter närmare 12.000 personer. Företagets mångskiftande verksamhet kräver en stor och kunnig stab av tekniker. För praktiskt taget varje teknikerkategori kan därför SAAB erbjuda intressanta arbetsupp­ gifter. En omfattande intern kursverksamhet ger goda möjligheter till vidareutbildning. SAABs personalavdelning tar gärna emot förfrågningar — per brev eller telefon (013/300 20) SVENSKA AEROPLAN AKTIEBOLAGET LINKÖPING W  SAUTER REGLERINGSAUTOMATIK JMW CENTRIFUGALPUMPAR DE LAVAL SEPARATORER IMO OLJEPUMPAR IMO VATTENMÄTARE DE LAVAL PLATTVÄRMEVÄXLARE ZETA ELANGPANNOR DOSERINGS- OCH FILTERANLÄGGNINGAR WESTON MÄTINSTRUMENT VATTEN- OCH AVLOPPSRENING ZETA HÖGFREKVENSVÄRMNING JMW ANGTURBINER ZETA DRIFTKONTROLL  na branscher  På Lidingö är Käppalaförbundet som bäst i färd med att spränga landets största avloppstunnel 20—40 meter under markytan. Nio kommuner har gått ihop om det unika projektet, som beräknas kosta 100 miljoner kronor. Kommunerna är Danderyd, Djursholm, Lidingö, Solna, Sollentuna, Stocksund, Täby, Upplands Väsby och Vallentuna. När projektet är färdigt 1964 kommer det nya avloppssystemet att bestå av 40 km tunnlar. För att arbetet skall framskrida effektivt och säkert använder man sig av Gyttorps välkända sprängämnen. NITROGL.YCERIN AB GYTTORP sprängämnen tändmedel krut jaktammunition  DEFIBRATOR — en uppfinning och dt fördag Namnet Defibrator är förbundet med en svensk uppfinning som under de senaste trettio åren vunnit insteg i stora delar av världen. I början av trettiotalet uppfann och utarbetade ingenjör Arne Asplund en metod, Defibratormetoden, med vilken man under högt ångtryck och hög tempe­ ratur sönderdelar trä och andra vegetabiliska ämnen till ett fibermaterial som funnit vidsträckt användning vid tillverkning av fiberplattor, råfilt för tillverkning av takpapp samt halvkemisk pappersmassa. Defibratormetoden var den första termomekaniska metoden för kontinuerlig till­ verkning av fibermassa. Kända är också Defibrators metoder för återvinning av använt papper samt tillverkning av fur- fural. De senaste årens intensiva utvecklingsarbete har resulterat i bl.a. två nya metoder för fram­ ställning av mekanisk och kemisk-mekanisk pappersmassa genom raffinering av träflis. Huvudmaskinen i Defibratormetoden utgöres av Asplund Defibratorn. Se­ dan den första Defibratorn installerades i en svensk fabrik 1934 har sam­ manlagt 1.100 Asplund Defibratorer levererats. Deras kapacitet motsvarar i runt tal en tiondel av världsproduktionen av fiberplattor och papper. Andra kända Defibratorkonstruktioner är Asplund Raffinatorerna och DKP- pressarna. Defibrator AB Stockholm 7 PROCESSER OCH UTRUSTNING FÖR VÄRLDENS FIBERPLATT-, MASSA- OCH PAPPERSINDUSTRIER Den största nyheten på 15 år... NATURGUMMI SIKATEN PVC BUTYLGUMMI SI KATEN - ett helt nytt isolermaterial Sieverts Kabelverks SIKATEN är vulkaniserad polyeten. SIKATEN är ett högprestandamate- rial för isolering av kablar och ledningar i krävande miljöer. Utmärkande för SIKATEN är stor motståndskraft vid såväl höga som låga temperaturer, elektriska och mekaniska egenskaper av god klass samt låg fukt- absorption. I tabellen kan Ni jämföra SIKATEN med andra isolermaterial. Värden inom parantes gäller SIKATEN för högspänning. 1 månad Kurvorna visar hur töjningen i % av ursprungs­ värdet ändras vid åldring i varmluft 120° C. Egenskaper Ursprunglig drag­ hållfasthet kp/cm1 Ursprunglig töjning % Dielektricitets- konstant 50 p/s FörlustfaKtor 50 p/s Volymresistivitet Q cm Genomslagshållfasthet kV/mm Köldbeständighet Nötningshållfasthet Rivhållfasthet Fuktbeständighet Oljebeständighet Eldbeständighet Aldringsbeständighet vid 100° C 120° C 150° C Vulkaniserad ButyIgummi- Naturgummi- PVC- polyeten Isolering Isolering Isolerlng 2 månader 140 40 200 400 5,0 (2,3) 3.5 0,1 (0,0005) 0,01 1015 (1016) 1015 15 (25) 25 Utmärkt God Utmärkt Dålig Utmärkt Moderat Utmärkt God Utmärkt Dålig Moderat Dålig Utmärkt God God Moderat 100 150 400 250 3,5 7 0,02 0,04 1014 1014 25 30 Utmärkt Dålig Moderat God Dålig Utmärkt Moderat God Dålig God Dålig Utmärkt Moderat Dålig Dålig Moderat Dålig • SIKATEN för högre temperatur • SIKATEN för större livslängd • SIKATEN för högre belastning SIEVERTS KABELVERK SUNDBYBERG ALINGSÅS MALMÖ . SUNDSVALL ÖREBRO ETT SÄTT ATT SPARA Ni sparar pengar på att alltid kunna välja en lämplig slipskiva ur Slip-Naxos omfattande sortiment, det största som erbjuds den svenska industrin för snabb leverans. Det är säkert att kunna förlita sig på en jämn prestationsförmåga från den första till den hundrade slipskivan, från serie till serie. Slip-Naxos produktutveckling i samarbete med svensk industri kommer att spara pengar åt Er även i morgon, när Ni bearbetar nya material med nya egenskaper. ^ sur*-NAXOS tned resurserna för slipning AB SLIPMATERIAL-NAXOS • VÄSTERVIK . TEL. 0490/130 00 . STOCKHOLM TEL. 08/52 09 90 . GÖTEBORG TEL. 031/1711 35 MALMÖ TEL. 040/93 42 35 . FALUN TEL. 023/197 98 • ESKILSTUNA TEL. 016/45720 . KÖPENHAMN TEL. 340122 • OSLO TEL. 4407 30 AB FERROLEGERINGAR FÖR ALLA LEGERINGAR AB FERROLEGERINGAR STOCKHOLM 40 SKANDINA VIENS LEDANDE TILLVERKARE AV FERROKROM SEDAN 1913