D/EDALUS 1974    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 7 4 D>£ D ALU S  D/E DALU S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 7 4 STOCKHOLM 1 974 På omslaget: Porträtt av Christopher Polhem, tillskrivet Johan Henric Scheffel, utfört 1747. Kungl Vetenskapsakademiens samlingar. Redaktionens adress: Tekniska Museet, 115 27 Stockholm. Tel. 08/6313 50 Redaktionskommitté för Dasdalus 1974: Tell Dahllöf, Stig Ekelöf, Hans Hylander och Sigvard Strandh Redaktör och ansvarig utgivare: Sigvard Strandh Teknisk redaktör och annonschef: Holger A. Lundberg, 08/82 11 22, 82 23 13 Respektive författare ansvarar ensam för sakinnehållet i avhandlingar och artiklar Vid återgivandet av text och bilder anges såsom källa: Daedalus 1974 Produktion: Marknadspromotion AB, Stockholm/Barometerns Civiltryckeri, Kalmar 1974 Under 1974 kan Tekniska Museet se tillbaka på en femtioårig till­ varo. Bland kulturinstitutioner är 50 år inte någon imponerande ålder, vare sig i vårt land eller utomlands. Av våra centralmuseer är Nationalmuseum och Nordiska Museet inne på andra seklet — och Naturhistoriska Riksmuseet räknar mer än tvåhundraåriga anor. I England, den nation som såg industrialismen födas, skapades ett tekniskt museum — Science Museum — redan 1857. Och i Nya Världen grundades Smithsonian Institution i Washington 1846, Förenta Staternas centralmuseum för teknik och vetenskap. Under Tekniska Museets vid sådana jämförelser relativt unga till­ varo har dock en snabb utveckling ägt rum och flera betydelsefulla milstolpar hunnit passera. Här ska endast erinras om huvudbyggna­ dens tillkomst 1936, museets ombildande till fristående institution 1947, statens inträde i museets förvaltning 1964, Teknoramas färdig­ ställande 1965 och avtalet med Televerket 1968 om uppbyggnad och drift av nya telemuseum. De här nämnda nya lokaltillskotten — Teknorama och Telemuseum, vilket inom kort står färdigt — innebär en drygt fyrtioprocentig ökning av museets lokalytor jämfört med tidigare. Vid en tillbakablick under jubileumsåret gläder sig helt naturligt museiledningen åt denna synnerligen positiva utveckling under femtio år från 1924 då Torsten Althin började verksamheten vid ett tomt skrivbord på Ingenjörsvetenskapsakademien. Tekniska Museet har nu fått en egen och särpräglad profil, välkänd och aktad både i vårt eget land och internationellt. Med detta glädjande konstaterande INLEDNING borde väl museiledningen egentligen kunna slå sig till ro och finna att allt är väl beställt med Tekniska Museet. Men ett närmare skärskådande av museets situation idag ger anled­ ning till välgrundade krav och önskemål om museets vidare utveckling för den närmaste framtiden. I första hand gäller detta en upprustning av Tekniska Museet till en nivå som är jämförbar med övriga central­ museer både vad personal och ekonomiska resurser beträffar. En sådan upprustning aviserades i statsverkspropositionen då staten inträdde i museets förvaltning från och med budgetåret 1964/65 och övertog det ekonomiska ansvaret för museets fortbestånd. I sina årliga petita har museiledningen understrukit det trängande behovet av en genomgripande förstärkning av museets resurser. Både ifråga om anslag och personal befinner sig idag Tekniska Museet långt under de tröskelvärden som måste uppnås för att museet skall fungera till­ fredsställande som kulturinstitution — och som centralmuseum för teknik och naturvetenskap i ett högtstående industriland! När Tekniska Museet nu passerar sitt första halvsekel vill musei­ ledningen uttala den varma förhoppningen att den bebådade upp­ rustningen snarast förverkligas. GÖSTA NILSSON Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet HÅKAN STERKY Ordförande i föreningen Tekniska Museets Vänner SIGVARD STRANDH Museidirektör INNEHÅLL Inledning ............................................................................................................ 5 Innehåll ............................................................................................................ 7 Contents ............................................................................................................ 8 Daedalus ............................................................................................................ 9 Avhandlingar Torsten Althin: Ett tekniskt museum........................................................... 11 Richard Smedberg: Tekniska Museet..................................................................23 Bengt V. Nilsson: Tekniska Museet — det levande museet.............................37 Inga-Britta Sandqvist: Tekniska Museets arkiv..................................................67 Hans Hylander: Daedalus 1931—1973 87 Notiser Sven Jansson: Polhemsmonument med förhistoria.......................................... 109 Hans Hylander: IKARUS 1939—1958 ...................................................... 139 Recension................................................................................................................ 141 Teknikhistoriska turistmål.....................................................................................145 TekniskaMuseet50år...........................................................................................149 Tekniska Museet under 1973—1974 ................................................................ 181 Styrelse och förvaltning.....................................................................................183 Utställningar och sammankomster.....................................................................189 Föremålssamlingarna...........................................................................................193 Arkivsamlingarna................................................................................................197 Tekniska Museets Vänner 1973—1974 ........................................................... 201 Författarregister..................................................................................................... 205 Annonser......................................................................................................................215 Särtryck av artiklar publicerade 1931—1974 kan, i mån av tillgång, erhållas efter rekvisition och mot en expeditionskostnad av kr 8:— per exemplar från Tekniska Museet, 115 27 Stockholm CONTENTS Introduction....................................................................................................... 5 Contents (In Swedish)........................................................................................ 7 Contents (In English)........................................................................................ B Dasdalus............................................................................................................. 9 Essays: Torsten Althin: A Technical Museum..................................................................... 11 Richard Smedberg: Tekniska Museet (Reprinted from Teknisk Tidskrift, 20.5 1911)..........................................................................23 Bengt V. Nilsson: Tekniska Museet — the ”Living” Museum.....................37 Inga-Britta Sandqvist: The Archives of the Tekniska Museet........................... 67 Hans Hylander: Dasdalus 1931—1973 87 Short Notes from the History of Science and Technology: Sven Jansson: The Polhem Memorial Monument and its History . . . . 109 Hans Hylander: IKARUS 1939—1958 .......................................................... 139 Book Review............................................................................................................141 Industrial Monuments and Historical Sites in Sweden....................................145 Tekniska Museet — Semicentennial Celebration.............................................. 149 Annual Reports on the Activities of the Tekniska Museet...............................183 Association of Friends of the Tekniska Museet....................................................197 Author Index.......................................................................................................205 Advertisements....................................................................................................... 215 Reprints of artides published 1931—1974 are available by request at a charge of Sw. Crs 8:— a copy, from Tekniska Museet, S-115 27 Stockholm, Sweden JTF ZJ/pJalus 1974 är årsbokens fyrtiofjärde årgång. 1974 firar Tekniska Museet sitt femtioårsjubileum vilket ger en god anledning att ägna innehållet i denna utgåva åt en skildring av museets tillkomst, samlingar, verksamhet och utveckling. En sådan närmare presentation av museet — vad som finns i samlingarna och vad som uträttats — har länge saknats i vårt umgänge med institutioner, skolor, forskare och allmänhet bland museets alltmer vidgade vänkrets. Det är redak­ törens förhoppning att denna tidigare brist åtminstone till del ska fyllas av föreliggande upplaga av Daedalus. Två artiklar om museet får dock stå över till nästa års utgåva av årsboken, nämligen en redogörelse för föremålssamlingarna av intendent Gunnar Pipping samt en artikel av redaktören om Tekniska Museets framtida utbyggnad m. m. SIGVARD STRANDH  Ett tekniskt museum Svenska Teknologföreningens jubileumstanke år 1911 Av TORSTEN ALTHIN Huvuddragen av det femton år långa förspelet till Tekniska Museet i Stock­ holm skildras av Torsten Althin, 1920—1923 amanuens vid industrihistoriska avdelningen av Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, intendent och museidirektör vid Tekniska Museet 15 januari 1924—31 juli 1962. Ett tekniskt museum 12 Under en studieresa på kontinenten år 1907 besökte en nybliven svensk civilingenjör Das Deutsche Museum von Meisterwerken der Naturwissenschaft und Technik in Miinchen. Redan då, efter endast fyra års arbete, hade högst betydande samlingar av instrument, modeller, maskiner och annat av historiskt värde strömmat in till museets provisoriska lokaler och blivit utställda till allmänt beskå­ dande. Allt antydde att Deutsches Museum skulle kunna växa ut till något i sitt slag enastående och föredömligt. Den svenske besökaren var en av de många som blev entusiasmerad. I närvaro av topparna inom tysk vetenskap, teknik och industri samt representanter för 48 lokalavdelningar av Verein Deutscher Ingenieure (VDI) och dessutom under protektorat av Prinz Ludwig av Bayern hade med pomp och ståt fattats beslut om museets grun­ dande den 29 maj 1903. En enda man var museiprojektets idégivare. Det var OSKAR von MILLER, född i Miinchen 1855, Tysklands store pionjär för elektrisk kraftförsörjning, uppslagsrik kommissarie för många tekniska utställningar, en dynamisk entusiast som ingen kunde säga nej till, inte ens Kaiser Wilhelm II, när Oskar von Miller begärde att till museisamlingarna få donerad den första undervattens­ båten (Ul), för åskådlighetens skull genomskuren. Inte minst VDI slöt upp kring museitanken. Ett samarbete mellan museet och för­ eningen inleddes. Det har nu oavbrutet pågått under sjuttio år. Impulsen till museiprojektet hade Oskar von Miller fått när han som ung ingenjör besökte världens äldsta ännu existerande tekniska museum, Conservatoire national des arts et métiers i Paris, grundat under franska revolutionen, men med anor från mitten av 1660-talet. Ännu mer fångad av tanken på en tysk motsvarighet blev för honom besök på Science Museum, South Kensington i London, dåtidens största och mest innehållsrika, som börjat verksamheten år 1857. Även om Oskar von Miller fick uppslaget till Deutsches Museum utomlands är det uppenbart, att han satt sin personliga prägel på detta museums innehåll och utformning ända från början och till sista dagen av sitt liv den 9 april 1934. Högst belåten hade han under årens lopp fått bevittna, att hans skapelse givit impulser till inrättande av tekniska museer i de europeiska industriländerna och även i Förenta Staterna. Den unge svensken, som vid sitt besök i Miinchen blev så intresserad att han insåg, att något liknande Deutsches Museum borde finnas i ingenjörslandet Sverige, var RICHARD SMEDBERG, väg- och vattenbyggare år 1903 från Kungl. Tekniska Högskolan. I sinom tid tog han ett initiativ och framträdde med förslag, som kom att bli av största betydelse för att detta skulle förverkligas. Väsentliga händelser under det 15 år långa förspelet till Tekniska Museet i Stockholm skall skildras i det följande. Inom Svenska Teknologföreningen tillsattes år 1909 en kommitté för att planera föreningens femtioårsjubileum två år senare. Då hade också 250 år förflutit sedan Christopher Polhem föddes, vilket i god tid framhållits av Gustaf Sellergren, professor i mekanisk teknologi vid Kungl. Tekniska Högskolan. Det var naturligt att kommittén fann det lämpligt att även celebrera detta. Därtill kom, att efter sammanslagning med Ingeniörsföreningen år 1890 hade Teknolog­ föreningen fortsatt att belöna ”utmärkta tekniska originalafhand- lingar” med en guldmedalj ”af 8 :e storleken med Christopher Polhems bild”. Medaljen instiftades av Ingeniörsföreningen år 1876. Följakt­ ligen föreslog jubileumskommittén bland annat två åtgärder — att låta utarbeta en biografi över Polhem samt att bekosta och uppsätta ett epitafium i Maria Magdalena kyrka i Stockholm, där Polhems grav funnits men förstörts vid en förödande brand år 1759. Dessa förslag antogs av föreningen. De genomfördes på ett föredömligt sätt under jubileumsåret 1911. Den hittills enda verkliga biografien över Polhem utgavs, och ett epitafium kom på sin plats i kyrkan. Innan dess kom emellertid ett oväntat inslag, som även det har en viss anknytning till Christopher Polhem. Vid Teknologföreningens fjärde allmänna årsmöte den 17 och 18 mars 1910 framträdde Richard Smedberg den första mötesdagen med ett föredrag, rubricerat Bör och kan ett svenskt tekniskt museum upprättas? Det är antagligt, att den mångsidigt intresserade Smedberg kände till att Polhem efter sin tvååriga utländska resa 1694—1696 tagit initiativet till Laboratorium Mechanicum, en kombination av innovationscentrum och teknisk undervisningsanstalt. Institutionens växlande öden under Polhems tid och efter hans död skall inte följas här. Det må vara nog att påminna om att Laboratorium Mechanicum, senare förenat med Kongl. Modellkammaren med dess 300 mekaniska modeller och maskiner, var ett slags tekniskt museum i Stockholm under 1700-talets slut. Det besöktes och prisades inte minst av ut­ )^/f Ett tekniskt museum 13 Ett tekniskt museum länningar, som ansåg att det var enastående i sitt slag. I den 1779 tryckta förteckningen över samlingarna säger Modellkammarens före­ ståndare, Modellören Jonas Norberg, att han stod gärna Allmänheten til behaglig tjenst. Det gjorde förvisso även de märkliga samlingarna på det sätt som varje tekniskt museum och dettas föreståndare skall göra. Vid tiden för Richard Smedbergs föredrag fanns resterna av Modell­ kammarens föremål på vinden till Kungl. Tekniska Högskolans bygg­ nad vid Drottninggatan 95, där de av utrymmesbrist förvarades och ”icke kunna beskådas annat än någon gång i förbifarten af några telefonreparatörer eller någon sötare, som hafva sin väg där förbi”, som högskolans rektor C. J. Magnell drastiskt beskrev situationen. En del modeller användes dock ännu i undervisningen. I Teknisk Tidskrift finns manuskriptet återgivet i dess helhet, lik­ som de stenografiskt upptagna diskussionsinläggen från de mest intres­ serade åhörarna. Med den grundlighet, som var så utmärkande för allt vad Richard Smedberg framförde i tal eller skrift under sitt verksam­ ma liv, hade han i ”sitt principförslag” granskat och tagit ställning till praktiskt taget alla de frågor och problem som fortfarande hör samman med ett tekniskt museum. Allt detta skall inte refereras. Uppmärksammas bör följande passus, som nu är särskilt aktuell. Richard Smedberg framhöll: ”Ett dylikt museums verksamhet borde emellertid icke begränsas till endast ett insamlande och systematiskt ordnande af materialet med hänsyn framför allt till den samtida teknikens behof, ty detta innebure ett dåligt tillgodogörande af skatterna. De personer, som skulle leda museets utveckling, måste nödvändigtvis ägna sig åt teknisk-industriell historieforskning i vid­ sträcktaste bemärkelse för att kunna fullfölja sin uppgift, ett arbete, som skulle komma till uttryck i afhandlingar och föreläsningar”. Som en sammanfattning av sitt förslag om åtgärder för ett tekniskt museum uttalade Richard Smedberg sin förhoppning, att detta skulle bli Svenska Teknologföreningens Jubileumstanke. Av diskussionsinläggen efter föredraget kan utläsas, att alla ivrade för det framförda förslaget och ansåg att föredragshållaren kommit med ”ett ord i rättan tid”. Några av de närvarande lärarna vid Tekniska Högskolan med rektor Magnell i spetsen talade för att museet borde anknytas till högskolan med dennas historiska samlingar. Högskolans undervisning skulle just då omorganiseras, och förhopp­ 14 ningar fanns att en första etapp av högskolans nya byggnader skulle komma till utförande och förläggas norr om Valhallavägen. Där skulle utrymme för ett museum kunna påräknas. Löjtnanten VVK Wolmar Fellenius, några månader senare professor i vattenbyggnadslära vid högskolan, kom med ett i många avseenden märkligt inlägg. Han yttrade, att då inrättandet av ett tekniskt museum ”står i ett visst samband med inrättandet af ett annat slags teknisk in­ stitution, hvarå jag sedan någon tid haft mina tankar riktade, så vill jag redan nu — ehuru i ofullständigt skick — framlägga tanken på inrättandet af en teknisk akademi eller motsvarande institution”. Det torde vara första gången tanken på en ingenjörsakademi offentligen framförts. Fellenius utvecklade sin framsynta idé vidare och betrak­ tade som helt naturligt ”att den tekniska akademien skulle handhafva det tekniska museet”. Så blev ju också förhållandet sedan världens första ingenjörsvetenskapsakademi grundats nio år senare. De flesta diskussionsinläggen cirkulerade kring museets finansiering, samlingsområdets begränsning, lokaler och andra sådana frågor som ständigt har varit och alltjämt är förenade med ett museum av vilket slag det vara må. Den omedelbara följden av föredraget blev, att Teknologföreningen tillsatte en museikommitté, som i sin tur uppdrog åt Richard Smed­ berg att genom enkäter undersöka förutsättningarna för ett tekniskt museum. Sedan de 142 inkomna svaren från statliga och kommunala myndigheter, tekniska och andra föreningar, enskilda företag samt privatpersoner systematiskt bearbetats av Richard Smedberg, kunde han i skrivelse den 10 maj 1911 meddela museikommittén resultatet. I tryck upptar hans utredning inte mindre än åtta spalter i Teknisk Tidskrift (20 maj 1911). Säkert drog Richard Smedberg en lättnadens suck; alla tillfrågade önskade museets tillkomst, de flesta hade kommit med direkta förslag eller givit anvisningar på var lämpliga historiska föremål, arkivalier, porträtt m. m. kunde finnas. En lång lista med förslag till de vetenskapsmän, uppfinnare och andra ingenjörskonstens stormän, vilka borde med porträtt hedras i en minnessal, finns med­ tagen i utredningen. I fråga om museets status hade olika förslag kommit fram. Två gick ut på en anslutning till en teknisk akademi; fem föreslog ”själv­ ständig statsinstitution”; inte mindre än 13 förslag föredrog tillfällig eller permanent anslutning till Tekniska Högskolan. Lika många förslagställare ansåg, att en museiförening med offentligt understöd vore den bästa lösningen. 15 Ett tekniskt museum Ett tekniskt museum 16 n if Redan efter Smedbergs föredrag ett år tidigare hade diskuterats museets förläggning till Stockholm eller Göteborg. Att några röster då höjts till förmån för Göteborg berodde på att man kände till de generösa donationer som där gjorts för kulturinstitutioner och därför kunde hoppas att det viktigaste av allt, medel för en museibyggnad, skulle kunna lättare påräknas i Göteborg än i Stockholm. I korthet sagt — slutresultatet av den omsorgsfullt genomförda och i sammanfattningen innehållsrika utredningen pekade i rätt riktning. Utsikterna för ett svenskt tekniskt museum föreföll vara goda. Visser­ ligen existerade vad man kallade ”konkurrerande museer”, det vill säga museer och museisamlingar främst inom kommunikationstekniken — järnvägar, post, telefon och telegraf — men ett framtida samarbete med dessa förutsattes. Några åtgärder för att föra museifrågan vidare tycks inte ha vid­ tagits efter Teknologföreningens ståtliga jubileumsfirande. Föreningen arbetade då bland annat med förberedelser för civilingenjörernas och arkitekternas avdelning på Baltiska Utställningen i Malmö 1914. Museiidén hade emellertid slagit rot utanför Stockholm. Sålunda planerade Norrköpings Polytekniska Förening ett museum för de industrigrenar som särskilt karakteriserade Östergötland, ett projekt som dock inte fullföljdes. Den för hantverkets pånyttfödelse ivrigt arbetande Konsul C. J. F. Ljunggren skapade ett förnämligt yrkes- museum vid Tekniska Skolan i Kristianstad. Civilingenjören Bertil Traneus, som då bodde i den staden, uppmärksammade detta och pläderade i Teknisk Tidskrift i oktober 1913 för att Teknologför­ eningen skulle taga upp frågan om ett allmänt tekniskt museum. På redaktionens anmodan svarade Richard Smedberg helt kort, att material från Baltiska Utställningen möjligen skulle kunna bli en början till ett museum. Han tilläde dock pessimistiskt, att om så skulle kunna ske ”måste 100 000 kronor anskaffas, men donationer inom den tekniska världen äro tyvärr så sällsynta, att förhoppningarna äro små”. Mellan raderna kan utläsas, att Richard Smedberg var besviken över att museifrågan kommit att förpuppas. I Norge hade man haft större framgång. Redan åren omkring 1900 hade planer på ett museum tagits upp, förts vidare av de båda norska ingenjörsföreningarna och insamling av föremål hade börjat, om ock i blygsam skala. Under Norges jubileumsår och i viss mån i anslutning till den då arrangerade stora utställningen stiftades den 13 juli 1914 Föreningen Norsk Teknisk Museum vid ett konstituerande samman- träde i Universitetets aula i Kristiania. Trots svårigheter under det första världskriget kunde museiarbetet börja. I Danmark handlade man ännu snabbare. Efter ett års utrednings­ arbete grundades Danmarks Tekniske Museum den 29 november 1911 av Industriforeningen i Kobenhavn. Arbetet sattes omedelbart igång och redan efterföljande år kunde en ”Historisk Belysningsutstilling” visas i föreningens lokaler. Skandinaviens första tekniska museum hade förts från planer till verklighet. Sverige hade kommit på efterkälken. Världskriget bröt abrupt Baltiska Utställningen i augusti 1914. Teknologföreningens planer lades på is liksom så många andra projekt under de följande åren. Det skulle dröja till i februari 1919 innan ett andra betydelsefullt initiativ togs i museifrågan. Denna gång var det civilingenjören RAGNAR R:son SCHLYTER, som i en skrivelse vände sig till Teknologföreningen. Han hade arbetat i Tyskland och vid besök på Deutsches Museum inspirerats till sitt initiativ. Snabbt tillsatte då Teknologföreningen en ny museikommitté med den svenska bergshistoriska forskningens nestor, grundaren av Berg­ slagets Museum i Falun 1894 och senare bruksmuseet på Laxå, den nära sextioårige bruksdisponenten Carl Sahlin som kommitténs ord­ förande. Valet var förvisso riktigt. Carl Sahlin var den ende som hade personlig erfarenhet av vad det innebar att samla teknikhistoriska föremål och att beskriva dem i tal och skrift för att sprida kännedom om vad historiska föremål, arkivhandlingar, muntliga uppteckningar har att förtälja om ingenjörskonst och industri i gången tid. I den nya kommittén, i vilken Richard Smedberg inte var med, blev Ragnar Schlyter sekreterare. Den 18 november 1919 var kommittén färdig att i en skrivelse till Teknologföreningens styrelse avge ett yttrande och att komma med direkta förslag. Givetvis hänvisades till Richard Smedbergs föredrag och utredning nio år tidigare. Motiveringarna för önskvärdheten och behovet av ett ifrågasatt museum var i stort sett desamma. Det viktigaste kommittén diskuterat och tagit ställning till var frågan om ett tekniskt museums organisationsform. Det ansågs ute­ slutet, att statsmakterna skulle kunna förmås att anslå medel till en ny museiinstitution. Vanskligt syntes vara att bilda en ny förening, som skulle kunna skaffa medel och bringa museiplanen till utförande. Teknologföreningen kunde inte med hänsyn såväl till organisation och arbetssätt som ekonomi komma i fråga som huvudman. /VW/VUX-VVV/T— 2. Daedalus Ett tekniskt museum 1 ^ M 17 Ett tekniskt museum 18 I VA Ett direkt positivt förslag lades då fram med en formulering, som gör det troligt att det författats av Carl Sahlin. Förslaget, som har direkt anknytning till Wolmar Fellenius, yttrande 1910, blev så av­ görande för framtiden att det bör citeras. ”Långt mera ägnad att omhändertaga och lyckligen genomföra den uppkomna planen synes den nybildade Ingeniörsvetenskapsakademien vara. Både på grund av sitt allmänna ändamål och sin organisation torde akademien kunna lösa uppgiften på ett mera tillfredsställande sätt än någon annan institution, som kan i detta sammanhang ifrågakomma. Akademiens redan från början förvärvade goda ställning gentemot industrien och ingenjörskåren gör också enligt vår mening att akademien, om den upptager museifrågan till lösning, kan såsom knappast någon annan påräkna tillmötesgående och hjälp från alla de kretsar, dit akademien måste vända sig för museiplanens realiserande.” Här må inskjutas, att akademien grundats mindre än en månad före det att museikommitténs yttrande avgavs. Carl Sahlin blev leda­ mot av akademien först 1921. Teknologföreningens styrelse tog fasta på kommitténs yttrande. I en skrivelse av den 12 januari 1920 riktade styrelsen en vädjan till Ingeniörsvetenskapsakademien att ”skyndsammast vidtaga förbere­ dande åtgärder, som för ändamålet kunna finnas ändamålsenliga”. Därmed hade museifrågan kommit in i ett helt nytt läge. Akade­ miens främste tillskyndare och direktör under tjugo år, Kommerse­ rådet Axel F. Enström, ville alltid först själv penetrera förslag för att förr eller senare ordna samarbete mellan akademien och andra samfund och institutioner, som kunde hjälpa till att föra vidare de projekt som var lämpliga att tagas upp av akademien. Därigenom kom akademien att under årens lopp stå fadder till många projekt, men delade oftast fadderskapet med andra. De åtgärder som akademien så småningom kom att vidtaga för ett tekniskt museum i Stockholm påverkades i många avseenden av aktivt handlande i Göteborg. Därför skall detta först skildras. Sedan Tubileumsutställningen i Göteborg öppnats med stora festlig­ heter den 8 maj 1923, fann utställningsbesökarna, att vårt folks arbete och liv genom sekler skildrats i en helt ny utställningsform och med ett polyhistoriskt innehåll som aldrig tillförne. En vandring genom paviljonger och byggnadskomplex på denna den mest genomarbetade och vackraste utställningen i Sverige blev en vandring genom sekler. De pedagogiskt ordnade kulturhistoriska avdelningarna för arkeologi, hantverk, industri, fiske, handel, sjöfart, allmoge, de högre stånden, kyrklig och profan konst samt konsthantverk gav en instruktiv över­ sikt från stenålderns dagar till utställningsåret och även utblickar mot framtiden. Av de kulturhistoriska avdelningarna hade den industrihistoriska fått den största golvytan till förfogande, ca 3 000 m2. Efter ett knappt fyraårigt intensivt insamlingsarbete visades för besökarna de många genom lån, gåva eller köp sammanbragta modellerna, maskinerna och verktygen, bilderna m. m. av teknikhistoriskt och industrihistoriskt innehåll och värde från de flesta industrigrenar som fanns eller funnits i västra Sverige, Småland och delar av Bergslagen. Förklarligt nog uppskattade ingenjörer och industrimän liksom kulturhistoriker vad de fick beskåda. Sedan åren kring sekelskiftet 1900 hade nämligen intresset för teknikhistoria, särskilt bergshante­ ringens historia, vuxit fram och blivit befäst. Detta hade tagit sig uttryck i artiklar i tekniska tidskrifter, i gedigna monografier över industriföretag och genom smärre teknikhistoriska föremålssamlingar. Gemene man av alla åldrar upptäckte på utställningen 1923, att ingenjörskonsten och industrien har en lång och fascinerande historia. Följden blev bland annat att den industrihistoriska utställningens salar med därtill hörande ”järngruva” hade den högsta besökssiffran av de kulturhistoriska avdelningarna; omkring 130 000 besökare på knappt fyra månader. I Göteborg visades i handling att förutsättningar för att åstadkomma ett allmänt tekniskt museum borde finnas inom räckhåll. Två banbrytande museimän hade tidigt dragit upp riktlinjer för utställningens kulturhistoriska avdelningar. Det var chefen för Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg, Axel Nilsson, och amanuensen vid Nordiska Museet i Stockholm Sigurd Erixon. De hade i sin plan tagit med även en avdelning för industrihistoria, därför att de klart insett att tiden var mogen för att på ett mera allsidigt sätt än förut inrikta museal verksamhet på detta ämnesområde även i industrilandet Sverige. Utställningssommaren 1923 var fylld av händelser av betydelse för ett tekniskt museums framtid. En del av dem skall här beröras. Avdelningen för industrihistoria studerades givetvis särskilt noga av de i museifrågan agerande inom Ingeniörsvetenskapsakademien, 19 Ett tekniskt museum Ett tekniskt museum Axel F. Enström, Carl Sahlin med flera, dock utan att något yppades om akademiens planer. Professorn i läran om förbränningsmotorer vid Tekniska Högskolan, Edvard Hubendick, publicerade i Teknisk Tidskrift en utförlig och väl illustrerad artikel om den industri­ historiska avdelningens innehåll och allmänna uppläggning. Hans slutkommentar löd: ”Den av många intresserade sedan åratal närda tanken att kunna få till stånd ett tekniskt museum, har av Göteborgs- utställningen förverkligats såsom genom ett trollslag.” över huvud taget fick avdelningen en anmärkningsvärt stor publi­ citet i fackpress, dagstidningar och veckotidskrifter av alla slag. Deutsches Museums skapare, Oskar von Miller, åtföljd av Bayerns inrikesminister Schweyer, uttalade vid sitt utställningsbesök, att ett svenskt tekniskt museum måste snarast komma till stånd, men tilläde ”kopiera aldrig Deutsches Museum”, ett råd som togs ad notam. Hans skriftliga, entusiastiska sammanfattning om sina intryck av de hantverkshistoriska och industrihistoriska avdelningarna publicerades senare i översättning i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Det myckna som sades och skrevs om den industrihistoriska avdel­ ningen var i många fall inriktat på frågan om vad som skulle hända med de stora samlingarna och även med den korttidsanställda perso­ nalen, när Jubileumsutställningen för alltid slagit igen portarna. Några bestämda planer för detta hade aldrig utformats. Förespråkare fanns för en permanentning av avdelningarna för hantverk och industri i Göteborg, antingen som fristående museer eller som delar av Göteborgs Historiska Museum. Göteborgaren, vetenskapsmannen och industrimännen Fil. Dr Gustaf Ekman, som var ordförande i utställningskommittén för industrihistoria och tillika preses i Ingeniörsvetenskapsakademien, var inte främmande för dessa förslag. Intresse fanns inom Tekniska Samfundet och i vida kretsar i Göteborg. När den regniga sommaren 1923 led mot sitt slut och därmed även utställningen, konstaterades att Jubileumsutställningen skulle komma att gå med en avsevärd förlust, hur stor kunde dock inte då upp­ skattas. Utsikterna att genomföra nya kostbara museiprojekt minska­ des och framtiden tedde sig dyster för en del av dem som arbetat med de historiska samlingarna. Under september månad blossade upp en starkt lokalpatriotiskt färgad strid i dagstidningarna i Göteborg och Stockholm. I tidnings­ 20 spalterna, ofta på ledarplats, gällde det såväl samlingarnas framtida bevarande som hemvist för ett blivande tekniskt museum med eller utan de industrihistoriska samlingarna som grund. I Göteborg kunde man åberopa förstfödslorätt. I Stockholm hänvisade man till de ini­ tiativ som tagits av Teknologföreningen ända från 1910 samt till att Ingeniörsvetenskapsakademien tagit upp museifrågan på sitt arbets­ program. I anslutning till ett föredrag-inför akademien framhöll museikom­ mitténs ordförande, Carl Sahlin, som ett starkt argument, att ett tekniskt museum nödvändigtvis måste ha nära tillgång till de stora vetenskapliga biblioteken och de centrala arkiven i huvudstaden. Stockholm vore den rätta platsen för ett ”tekniskt centralmuseum eller riksmuseum”, om ett sådant skulle kunna fylla alla sina uppgifter i framtiden. I tidningarna böljade striden fram och tillbaka. Många som tog till orda vid intervjuer hade endast en vag uppfattning om vad det inne­ bär att starta ett nytt museum, det kan nu femtio år senare konstateras. Den för Göteborgs stad besvärliga ekonomiska situation, som upp­ kommit genom att utställningar gått med stor förlust, och den publicitet som ägnats museifrågan under lång tid påskyndade otvivelaktigt akademiens åtgärder i museifrågan. En framställning ingavs om med­ givande för akademien att få anordna ett penninglotteri i två drag­ ningar ”för upprättande av ett tekniskt-industriellt museum”. Inom parentes sagt, detta beviljades inte. Ej heller hade akademien fram­ gång med att få medverkan från Stockholm stad med provisoriska lokaler för ett museum. Staden hade inte något som helst intresse för nya museer. Efter långt övervägande hade akademidirektören tagit kontakt med Svenska Teknologföreningen, Sveriges Industriförbund och Svenska Uppfinnareföreningen. Dessa var villiga att tillsamman med akademien bilda en samarbetsdelegation för att genomföra musei- planerna. Senare skulle dessa fadderorganisationers delegerade komma att fungera som museistyrelse. Carl Sahlin skisserade i en utförlig promemoria ett tekniskt museums allmänna innehåll och samlingsområden. Denna kom att delvis bli vägledande i fortsättningen. Under den tid akademiens museikommitté arbetat på sitt musei­ projekt hade Jubileumsutställningen tillsatt en kommitté med Lands­ hövding Oscar von Sydow som ordförande för att dryfta möjlig­ heterna att sörja för de hantverks- och industrihistoriska samlingarnas 21 Ett tekniskt museum Ett tekniskt museum \ty framtid i Göteborg. Frågan kom upp även i stadsfullmäktige, och utsikterna att få disponera medel från den Renströmska fonden under­ söktes. Resultatet av alla överläggningar blev sådant att tanken på ett tekniskt museum måste överges. I slutet av utställningsåret 1923 började därför de teknikhistoriska föremål som lånats till utställningen att återsändas till ägarna. Därmed splittrades ett stort material över stora delar av landet. Skänkta eller köpta föremål av litet format packades i lådor, och de på samma sätt förvärvade stora maskinerna demonterades i de iskalla och efter hand allt mer ödsliga utställningshallarna. Allt som allt rörde det sig om ungefär 3 000 teknikhistoriska föremål, en del utan motstycke i vårt land. Sekreterare i kommittén för industrihistoria under fyra år var professorn i kemi vid Chalmers Tekniska Institut, Gösta Bodman, författare till ett flertal industrimonografier och varmt intresserad av museiprojektet. Han övertog mot specificerat kvitto alla de före­ mål som skulle komma att stanna på utställningsområdet. Senare överfördes dessa föremål till vad som kallades ”halvpermanenta konsthallen” vid Götaplatsen. För vården av de magasinerade värde­ fulla samlingarna svarade Göteborgs Historiska Museum under många år. Än i dag efter ett halvt sekel finns samlingarna kvar i samma lokaler och utgör en betydande del av Industrimuseet i Göteborg. Samtidigt som ridån gick ned i Göteborg och förspelet till ett tekniskt museum var slut, agerade akademien i Stockholm. Vid akademisammanträde den 6 december 1923 lämnade verkställande direktören meddelande om bildandet av samarbetsdelegationen för genomförande av planen på ett tekniskt museum. Från enskilt håll hade lämnats en donation på 15 000 kr, som ställts till museikom- mitténs förfogande. Enligt protokollet ”hade åtgärder vidtagits för träffande av avtal med amanuensen T. Althin om hans anställande som ledare av insamlingsarbetet för tekniska museet”. Med amanuen­ sen, som 1920—1923 varit ledare för arbetet vid Göteborgsutställ- ningens industrihistoriska avdelning, skedde förhandlingarna brevle- des, och snabbt träffades en överenskommelse på mycket lösa grunder. Detta ledde till att utan ceremonier och klubbat beslut kunde arbe­ tet börja tisdagen den 15 januari 1924 för att i Ingeniörsvetenskaps- akademiens hägn förverkliga vad Richard Smedberg femton år tidigare kallat Svenska Teknologföreningens Jubileumstanke. 22 Tekniska Museet Till Svenska Teknologföreningens museikommitté! TEKNISK TIDSKRIFT VECKOUPPLAGAN41 i9ii -20 maj INNEHÅLL: Tekniska museet, af civ.-ing. löjtn. Richard Smedberg; Osunda företeelser i entreprenadväsendet, af ing. N. Westberg; årg. . häft. 20 T. f. Hufvudredaktor: NILS CRONSTEDT. ============ Kabelkran använd vid byggandet af den nya donau-bron vid Ulm; Föreningsmeddelanden; Tidskriftsöfversikt; Sammankomster. Centraltryckeriet Stoc^holi Tekniska Museet Tabell 1 Inkomna svar Institutioner För- Ensk. företag Trafik öfriga Personer Summa 24 Summa 40 15 18 11 32 13 129 Vidkommitténssammanträdeden14juni1910erhöllundertecknadi uppdrag att inhämta upplysningar för erhållande af kännedom om de förutsättningar, som finnas inom landet för skapandet af ett tekniskt museum. Med anledning däraf utsändes den 1 juli 1910 ett cirkulär nr 1 jämte årsmötets handlingar i frågan i en upplaga om 819 exem­ plar, hvari uppställdes till besvarande följande spörsmål: a) ett svenskt tekniskt museums omfattning, allmänna organisation och namn; b) namn och hufvuddata å framstående aflidna teknici, hvilka icke upptagits i inledningsföredragets förteckning och c) de föremål i offentlig och enskild ägo, hvilka lämpa sig för ett dylikt museum och eventuellt stå till dettas disposition. Vid svarotidens utgång, eller den 1 november 1910 hade emellertid endast ett fåtal skrifvelser anländt, hvarför till alla öfriga utsändes ett påminnelse-aY&j//^y nr 2 med anhållan om meddelande snarast möjligt. Härpå genmäldes från icke mindre än 81 adressater, att de icke mot­ tagit det första cirkuläret, hvilket föranledde en ny utsändning af dessa. Vidare meddelade 16 st. att de skulle svara framdeles. Från de öfriga började emellertid redogörelser nu att ingå, hvilket fortfarande är fallet. I december 1910 kringskickades ytterligare ett cirkulär nr 3 (28 st.) till hufvudmännen för vissa af de ätter, hvilkas förfäder återfinnas i inledningsföredragets förteckning öfver framstående svenska teknici och hafva från flertalet svar också ingått. Oaktadt ännu några meddelanden förväntas bl. a. från ett par tek­ niska föreningar har jag emellertid ansett mig icke längre böra upp­ skjuta materialets första bearbetande, på det att kommittén skall hinna a. Fullständiga b. Ofullständiga c.Intet 9 4 9 4 7 6 — 7 6 10 Statens Kommu- eningar nala 10 37 1 36 15 7 5 4 14 2 47 d.Afböjande 7 — — 1 1 — 9 behandla ämnet i god tid före Föreningens 50-årsjubileum i höst, så att om möjligt det slutgiltiga resultatet då skall kunna uppnås. Till att börja med önskar jag då meddela några statistiska upp­ gifter, som äro ägnade att belysa handlingarnas kvantitet och kvalitet. Sålunda fördela sig svaren på följande sätt ifråga om innehåll och utgångsort i tabell 1. Svarsprocenten utgör sålunda c:a 16 °/o. Det är mig obekant, huru­ vida detta tal motsvarar det vanliga resultatet vid dylika förfråg­ ningar, men detta är oväsentligt, ty afsikten med det stora antalet cirkulär var att utgöra en erinran om, att sträfvanden pågingo för skapandet af ett tekniskt museum, så att lämpliga föremål för ett sådant ej utan vidare borde prisgifvas åt vanvårdnad eller förstörelse. Beträffande de olika svaren må framhållas, att samtliga önskat ett museums tillkomst. Särskilt är det statsinstitutioner, föreningar och enskilda företag (ej trafikbolag), som ställt sig särdeles välvilliga till planens förverkligande. Detta gäller äfven inom gruppen c, där svarandena visserligen af olika skäl icke haft något att andraga, men utan vidare flitigt tillstyrkt förslaget. Icke ens gruppen d har visat sig hafva något att invända mot själva museitanken, men föreliggande planer och redan vidtagna åtgärder hänvisa dessa svarande till andra museer. (Tabell 2). Sålunda är det framför allt de olika kommunikationsgrenarna, som skola förses med specialmuseer, nämligen 1. järnvägsmuseum (Uppsala-Margretehill Järnvägs A.-B.). 2. Telegraf- och Telefonmuseum (K. Telegrafstyrelsen, linjebyrån). 3. Postmuseum (K. Generalpoststyrelsen). 4. Marinmuseum (K. Sjökarteverket och K. örlogsmanna- sällskapet). 5. Nohelmuseum (Nobelstiftelsen). 6. Skogsmuseum (K. Skogsinstitutet). 7. Fysiska och geologiska institutionerna vid Uppsala Universitet (K. Vetenskapssocieteten). 8. Ultuna Landthruksinstituts museum. 9. Nordiska Museet (Dannemora grufvor). 10. Artillerimuseum (Carl Gustafs Stads Gevärsfaktori). Af dessa äro som bekant 3, 7, 8, 9 och 10 redan en verklighet om också i delvis blygsamma omständigheter, under det att de öfriga för­ beredas. De inom parentes angifna svarandena hafva sålunda förklarat Tabell 2 Konkurrerande museer Tekniska Museet 25 Tekniska Museet A. Museets namn sig hafva öfverlämnat eller önska reservera lämpliga föremål på resp. områden för dessa institutioner utom Skogsinstitutet, som anser, att museerna skulle samarbeta med och komplettera hvarandra. Ett dylikt samarbete får man naturligtvis äfven tänka sig med afseende på de öfriga anstalterna. Jag öfvergår sålunda till granskningen af svaren inom grupperna a och b, hvarvid jag för öfverskådlighetens skull sammanför resultaten under 8 hufvudrubriker. Då det visat sig, att museets omfattning och organisation föga synes hafva iniverkat å rapportörernas uppfattning om museets namn, utan detta hufvudsakligen fått sin utformning af praktiska och estetiska skäl, tillåter jag mig först behandla detta spörsmål. Som bekant framkommo vid årsmötet huvudsakligen tvenne för­ slag, dels »Svenskt Tekniskt Museum» dels »Tekniska museet», utan att diskussionerna vid det tillfället gaf någon stadga för bedömandet af ifrågasatta namnens lämplighet. Af de till kommittén inkomna utlåtandena hafva 27 st. behandlat namnfrågan och återfinnas resul­ tatet i etferfoljande tabell 3. Tabell 3 Föreslagna museinamn 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. Tekniska Museet (15 st.). Sveriges Tekniska Museum (6 st.). Svenskt Tekniskt Museum (2 st.). Tekniska Riksmuseet j (Skånska Ingenjörsklubben). Tekniska Akademiens Museum Tekniska Yrkesmuseet i Stockholm (Smålands och Blekinge Handelskammare). Industrimuseet (Bergmästare J. Carleson). Polhemsmuseet (A.-B. Svenska Metallverken). 26 Häraf framgår, att nr 1 synes äga de största sympatierna, hvilket ju också är förklarligt med hänsyn till detta namns enkelhet på samma gång det fullständigt täcker begreppet. Förslag nr 4 torde möjligen få betraktas som alternativ till det förstnämnda namnet. Nr 5 förutsätter gifvetvis tillkomsten af en teknisk akademi och nr 17 torde icke svara mot innehållet i den föreslagna institutionen. Slutligen hafva vi nr 8, hvilket motiveras af det förestående minnet, men som möjligen kan innebära en orättvisa mot andra framstående teknici. Vid meromnämnda årsmöte föreslogs museets organisation kunna äga rum på 3 olika sätt, nämligen genom 1. Bildandet af en museiförening med statsunderstöd. 2. Skapandet af en teknisk akademi. 3. Anslutninig till K. Tekniska Högskolan tillsvidare eller för all framtid. De olika förslagen inneburo alltså en utveckling från mera privat initiativ till full statlig verksamhet. I 31 st. af de inkomna svaren har denna del af museifrågan upp­ tagits till behandling, och framgår resultatet af tabell 4. 1. Museijörening med offentligt understöd (8 st.). 2. Permanent anslutning till K. Tekniska Högskolan (8 st.). 3. Tillfällig anslutning till K. Tekniska Högskolan (5 st.). 4. Själfständig statsinstitution (5 st.). 5. Anslutning till Teknisk Akademi (2 st.). 6. Flera statsinistitutioner (Göteborgs Museum). 7. Anslutning till K. Patent- och Registreringsverket (Handels­ kammaren i Gäfle). 8. Anslutning till Handelshögskolan (Kalmar Kemiska station). Häraf framgår, att de största sympatierna åtnjuta 3—4, hvilka åsyfta skapandet af en fullt själfständig statsinstitution (10 st.), hvar­ vid man äfven tänkt sig en första anslutning till den nya Tekniska Högskolan, till dess att museets samlingar blifvit så stora, att lokal­ frågan måste definitivt lösas. De som önska denna organisationsform, anse nämligen ett tekniskt museum komma att blifva ett så betydande företag, att det kräfver full rörelsefrihet, hvarigenom det bör gå lättare att få till stånd samarbete med andra institutioner. Beträffande tillkomsten af en museiförening tillstyrkes äfven detta lifligt (8 st.), men har man framhållit svårigheten och nödvändig­ heten af en stark personlig insats vid en dylik sammanslutnings för­ verkligande liksom man äfven måste taga hänsyn till att industrien icke beskattas för hårdt utan att dess bidrag hufvudsakligen skulle utgå i form af lämpliga museiföremål. I lika hög grad tillvinner sig emellertid tanken på museets full­ ständiga uppgående i Tekniska Högskolan, hvarvid gifvetvis hän­ synen till undervisningen varit utslagsgifvande. Angående samarbete med en eventuell Teknisk Akademi har man äfven tänkt sig denna möjlighet antingen med ett museum direkt i B. Museets organisation Tekniska Museet Tabell 4 Föreslagna organisations­ former 27 Tekniska Museet C. Museets omfattning anslutning till en dylik institution eller också under förmedling af en museiförening. Förslaget om flera tekniska statsmuseer bottnar i vissheten om att tekniken omfattar så många grenar, att ett polytekniskt museum skulle blifva en alltför vidlyftig apparat. Om man emellertid tager hänsyn till hvad som kunnat åstadkommas utomlands och museets ev. be­ gränsning till Sveriges tekniska historia, torde dessa farhågor vara öfverdrifna. Slutligen har uppfinnarverksamheten gifvit anledning till förslag nr 7, under det att nr 8 framgått ur den omständigheten, att det en gång existerande Industri- och Handelsmuseets samlingar delvis tagits i arf af Handelshögskolan. Beträffande dessa förslag må nämnas, att K. Patent- och Registreringsverket i sitt utlåtande icke antydt något om ett dylikt förslags förverkligande liksom museets anslutning till Handelshögskolan torde få anses ej svara mot dess ändamål. Af ofvanstående synes framgå, att museet hälst bör gifvas en fullt själfständig organisation och att frågan om ett provisoriskt eller permanent samarbete med Tekniska Högskolan hufvudsakligen beror på hvilka lokalförmåner denna anstalt kan bereda det blifvande museet. Af årsmötets diskussion i detta spörsmål framgick, att man var enig om att samlingarna borde utgöras af föremål i original eller kopia och i senare fallet i naturlig storlek eller förminskning, stillastående eller i gång, ritningar, fotografier och andra afbildningar samt urkunder, böcker och beskrifningar. Däremot voro meningarna delade, om museet borde innehålla aktuella föremål eller sådana, som redan hade historiskt värde samt om utländska föremål skulle hafva sin plats i museet i den mån, de äro ägnade att belysa den svenska teknikens utveckling. Härom uttrycka 29 svar sin uppfattning, hvilken sammanfattas i tabell 5. Tabell 5 Museiföremål i allmänhet 28 1. 2. 3. 4. Svenska och utländska föremål (12 st.). Endast svenska föremål (6 st.). Äldre och moderna föremål (8 st.). Endast historiska föremål (3 st.). Det synes sålunda som om den allmänna uppfattningen enligt 1 och 3 antydde lämpligheten af att museet blefve af en viss internationell och modärn karaktär, under det att museets begränsning till svenskt- historiskt har färre förespråkare. Detta förhållande är anmärknings- värdt, då man samtidigt framhåller svårigheten att ekonomiskt för­ verkliga hela planen, hvilken omständighet gifvetvis blifver ett större hinder ju mera omfattande företaget blifver. Slutligen förtjänar framhållas, att det föreslagna museet bör sär- skildt vinnlägga sig om personhistoriska föremål (Uddevalla Drätsel­ kammare) samt medaljer och taflor (Kemiska Stationen i Hernösand). Ett anmärkningsvärdt förslag har äfven utgått från den sistnämnda institutionen, hvilken anser, att då handtverk och hemslöjd äro in­ dustriens föregångare, dessa primitiva tekniska former äfven böra finna sitt uttryck i det blifvande museet. Som en utveckling af industri­ tanken får man väl äfven betrakta sådana förslag som att industrialster och grafiska framställningar af industriens utveckling (A.-B. Svenska Metallverken) samt varuprof på svensk industri (Södra Dalarnes Tek­ niska Förening och Hälsingborgs Högre Handelsinistitut) böra åter­ finnas inom museet. Frågan är emellertid, i hvilken utsträckning man får tänka sig att det rent tekniska museiintresset kan komma att om­ fatta de industriella synpunkterna och torde detta spörsmål äfvenledes reducera sig till en kostnadsfråga. Ofvanstående fråga kan möjligen synas omotiverad, men så är inga- lunda förhållandet med kännedom om det intresse för denna fråga, som lär förefinnas i rikets andra stad. En antydan om möjligheten att förlägga museet till Göteborg framkom som bekant redan vid års­ mötets diskussion och denna tanke har återupptagits i de utförliga och intressanta betänkanden, som afgifvits af Jernkontoret och Uddevalla Drätselkammare. De framhålla sålunda, att museet visserligen om möjligt bör för­ läggas till hufvudstaden, men att museet utan afsevärd olägenhet äfven kan tänkas förlagdt till Göteborg, för den händelse större donationer i så fall skulle kunna påräknas. Vidare framhålles, att då lokalfrågans lösning är det svåraste problemet, den kommun bör äga företräde, som ställer det mest tillfredsställande utrymmet till för­ fogande, en åtgärd, hvilken skulle vittna om samma intresse för tek­ niska museer, som utländska städer ådagalagt genom sin storartade offervillighet. D. Stockholm eller Götebor9? Tekniska Museet 29 Tekniska Museet E. Tillgängliga museiföremål Då det gifvetvis skulle vara af stort intresse att erhålla en antydan om hvilka föremål, som möjligen kunde få disponeras för det Tekniska Museet, hafva förfrågningar som förut nämnts äfven gjorts i detta afseende med ett jämförelsevis godt resultat i 19 st. af de inkomna uttalandena. I efterföljande tabell 6 återfinnes sålunda en förteckning af de eventuella gifvarna och deras gåfvor. a. Statsinstitutioner. 1. Chefen för K. Fortifikationen. Kopior af ritningar från 1600- och 1700-talen öfver broar, bryggor och grundläggningsarbeten, maskiner m. m. 2. Hydrografiska Byrån. Original, kopior, modeller, afbildningar och ritningar öfver svenska hydrometriska instrument. 3. K. Landtmäteristyrelsen. Äldre landtmäteriinstrument, verktyg, böcker och kartor m. m. 4. K. Lotsstyrelsen. Äldre fyrapparater och ritninigar. 5. K. Patent- och Registreringsverket. Modeller till uppfinningar, varuprof etc. 6. K. Vattenfallsstyrelsen. Ritningar, fotografier och andra föremål. h. Kommunala verk. 7. Karlshamns Drätselkammare. Kopior af kartor och handlingar. 8. Stockholms Gas- och Elektricitetsverk. Äldre belysningsapparater. c. Trafikbolag. 9. Göta Kanaldirektion. Lämpliga föremål. 10. Varberg-Borås järnvägs A.-B. Järnvägsmaterial. d. Industriella verk. 11. A.-B. Ifö Chamotte- & Kaolinverk. Råmaterial och färdiga produkter af chamottetegel och Dinas- tegel, eldfast murbruk, rå och slammad kaolin, slamsand, kalk­ sten och dess produkter samt råmaterial för cement och hel- och halffärdiga produkter. Tabell 6 Tillgängliga museiföremål 12. A-B. Svenska Metallverken. Äldre manufakturartiklar från Skultuna bruks 300-åriga verk­ samhet. 13. Allm. Svenska Elektriska A.-B. 2 st. mindre elektriska maskiner af äldre (Wenströms) typ. 14. De Förenade Kolsyrefabrikernas A.-B. Föremål rörande kolsyreinidustrien och därmed besläktade in­ dustrigrenar. 15. Luleå Järnverks A.-B. Varuprofver och fotografier. 16. Stockholms Superfosfatfabriks A.-B. Varuprof. 17. Sulitelma A.-B. Malmtuffer och produkter. e. Enskilda personer. 18. Bergsingenjör Th. Adelswärd. Modeller öfver smältugnar och grufbrytningsanordnar samt ett par af de äldsta förekommande bergborrmaskinerna m. m. 19. Grosshandlare A. Lidströmer. Fotografier af J. och F. A. Lidströmer. Härtill kommer antydningar om andra föremål, om hvilka dock ingenting utlofvats, men som dock kunna ifrågakomma för ett blifvande tekniskt museum. Förutom de samlingar Tekniska Hög­ skolan, Uppsala Universitet, Stora Kopparbergs Bergslags A.-B. och andra tekniska läroanstalter förfoga öfver, finnas åtskilliga föremål i våra kulturhistoriska museer, hvilka alltefter sin tillväxt torde be­ finnas mer eller mindre hågade att afskilja de tekniska inventarierna för ett dylikt museum (Göteborgs Museum och Jernkontoret). Detsamma gäller grosshandlare A. Lidströmer, som äger porträtt och byster af sina framstående fäder. Skånska Ingenjörsklubben meddelar, att man möjligen kan påräkna apparater från A.-B. L. M. Ericson för belysning af telefonteknikens utveckling och att Skånska Cement-A.-B. äger en snäcka af trä, drifven af vindmotor och afsedd för vattenuppfordring. Yrkesinspektör H. Nylén framhåller, att vid Motala Verkstad torde finnas en hel del föremål från kapten Carlsunds epokgörande verk­ samhet såsom ritningen å därstädes i drift använda reaktionsångturbin och ett trio tunnplåtvalsverk, sektioner af stålhufvudskenor m. m. 31 Tekniska Museet Tekniska Museet F. Fraktfrihet för museiföremål Bergmästare F. Hoppe hänvisar till K. kommerskollegium och annorstädes, där flera för museet lämpliga porträtt skola finnas och Visby Drätselkammare erinrar om lämpligheten att förvärfva en kopia af den under utförande varande Polhemsbysten i Visby. Äfven grefve Fr. W. Cronstedt på Fullerö meddelar, att han äger tafla och byst af Polhem samt äfven skulptur af Alströmer. Detsamma gäller grosshandlare A. Lidströmer, som äger porträtt och byster af sina framstående fäder. Vidare må enligt upplysningar i dagspressen meddelas, att ritning å John Ericsons varmluftmaskin skall finnas å Brefvens Bruk under det att dylika maskiner både vid detta bruk och i Strömstad funnos så sent som på 1890-talet, men numera nedskrotats. Slutligen må framhållas, att ritningen till det första svenska loko- * motivet af år 1853 förvaras å Munktells Mekaniska Verkstad i Eskils­ tuna, men att själfva maskinen nästan fullständigt är tillspillogifven, hvarom resterna i Nordiska Museet och Närkes Fornminnesförenings museum i Örebro vittna. Å kontinenten har som bekant offervilligheten vid tillkomsten af tekniska museer tagit sig många uttryck. Bl. a. hafva sålunda både stats- och enskilda järnvägar i stor utsträckning beviljat fraktnedsätt- ninig ja ofta fullständig fraktfrihet för museiföremål. Denna vackra tanke har upptagits af Uddevalla-Lelångens Järnvägs A.-B., hvilket ev. utlofvat kostnadsfri befordran af för det tillämnade museet afsedda föremål. Man må hoppas, att, då tidpunkten är inne, äfven andra kommunikationsföretag skola visa samma välvilja. I anslutning till själfva museiförslaget offentliggjordes som bekant vid årsmötet en förteckning å 107 st. framstående svenska teknici. Då en komplettering af dessa uppgifter var nödvändig, har äfven denna uppgift ingått i kommitténs undersökningar och hafva icke mindre än 10 svar ingått med sammanlagt 28 st. nya namn, hvartill komma 9 st. af undertecknad angifna. I tabell 7 äro namnen ordnade yrkesvis med födelse- och dödsår samt förslagsställarnas namn inom parentes. a. Bergsvetenskap. 1. De Geer, Louis .......................................................... 1587—1652 2. Nordencrantz, Anders .............................................. 1697—1772 G. Framstående svenska teknici Tabell 7 Framstående svenska teknici 32 (Jernkontoret). 3. De Geer, Louis .......................................................... 4. v. Linné, Carl .......................................................... (Bergmästare F. Hoppe). 5. Hermelin, Samuel Gustaf........................................ (Jernkontoret och Hoppe). 6. Hisinger, Wilhelm..................................................... (Jernkontoret, Hoppe och Sundsvalls Teknisk Förening). 7. Aschan, Johan Lorentz............................................. (Hoppe). 8. Sefström, Nils Gabriel ............................................. (Jernkontoret). 9. Gyllenhaal, Johan Abraham.................................... (Bergsingenjör Th. Adelswärd). 10. Ullgren, Clemens ..................................................... (Hoppe). 11. Erdmann, Axel Joachim ........................................ (Jernkontoret och Hoppe). 12. Stappf, F. M................................................................. (Hoppe). 13. Törnebohm, Alfred Elis ........................................ (Undertecknad). 14. Carlberg, J.O .............................................................. (Adelswärd). 15. Griesbach ................................................................... (Hoppe). 16. Malmqvist, Per David ......... (Adelswärd). 17. Sjögren, Carl Anton Hjalmar (Bergmästare J. Carleson). 18. Högström, Carl.......................................................... (Undertecknad). b. Mekanik. 19. Erikson, Sven .......................................................... (Rydboholms A.-B.). 20. Alsing, J.R.................................................................... 21. Rennerfelt, KnutThure .......................................... 22. Wijkman, OskarFredrik .......................................... 1705—1758 1707—1778 1744—1820 1766—1832 1772— 1856 1787—1845 ?—? 1811—1868 1814—1869 1836—1895 1838—1911 ?—? ?—? ?—? 1801— 1866 1828—1911 1837—1910 1841—1910 33 3. Dasdalus Tekniska Museet Tekniska Museet 23. Wallberg, Ivar Axel Ferdinand ............................ (Undertecknad). 24. Lagerman, Alexander .............................................. (A.-B. Centraltryckeriet). c. Väg- och Vattenbyggnadskonst. 25. Sohlberg, Samuel ...................................................... 26. Wiman, Gustaf Adolf .............................................. 27. Schweder, Elias.......................................................... (K. Vattenfallsstyrelsen). 28. Lidströmer, Fredrik August..................................... (Grosshandlare A. Lidströmer). 29. Wallström, Carl Gustaf ......................................... (Skånska Ingenjörsklubben). d. Skeppsbyggnadskonst. 30. Lindberg, William...................................................... (Centraltryckeriet). e. Kemisk teknologi. 31. Ohlsson, Johan.......................................................... (Undertecknad). 32. Ekman, Karl Daniel.................................................. (Sundsvalls Tekniska Förening). 33. Berg, Rudolf Fredrik .............................................. 1854—1910 ? — ? 1708—1785 1710—1760 1756—1809 1787—1856 1831—1904 1818—1877 1833—1910 1845— ? 1846—1907 (Skånska Ingenjörsklubben). 34. Cronquist,AlbertWerner......................................... 1846—1910 (Carleson). 35. Fahnehjelm, Otto Bernhard..................................... (Undertecknad). f. Elektroteknik. 36. Cedergren, Henrik Tore Torsten ............................ (Skånska Ingenjörsklubben). 37. Kjellin, Fredrik Adolf .............................................. (Undertecknad). 1846—1911 1853—1909 1872—1911 Såsom var att vänta, är det fortfarande den urgamla bergshante­ ringen, som upptager det största antalet namn, under det att skepps- byggnadskonsten och elektrotekniken ännu endast hafva ett fåtal 34 namn att uppvisa, hvilket ju har sina fullt naturliga orsaker. I hvad mån de nu föreslagna personers insats motivera deras upptagande i den kvalificerade förteckningen tillkommer det det framtida Tekniska Museiinstitutet att efter noggrann pröfning afgöra. Den första utredningen är afslutad! Ur de talrika och intressanta H- Sammanfattning utlåtanden, som insändts till kommittén, finner man på de mest skilda håll en uppriktig förhoppning om museitankens förverkligande under en eller annan form och helst så snart som möjligt, men de ekonomiska svårigheterna vid förslagets genomförande återstår ännu att öfver- vinna. Vägen till målet torde gå genom ett planmässigt upplysnings­ arbete, hvarigenom den tekniska museitankens värde så småningom klarlägges för den allmänna meningen och därmed företagets ekonomi börjar tryggas på så sätt, att man möjligen kan förmå den enskilda offervilligheten att under olika former stödja företaget. Först därefter torde det offentliga tillmötesgåendet från regering, riksdag och andra institutioner vara att förvänta. Stockholm den 10 maj 1911. Richard Smedberg. Tekniska Museet 35  Tekniska Museet - Det levande museet Av BENGT V. NILSSON Fil. kand. Bengt V. Nilsson — 1. intendent vid Tekniska Museet och chef för avdelningen för undervisning och information — ger här några glimtar från museets utåtriktade verksamhet. Framställningen bygger väsentligen på material från Tekniska Museets arkiv och ett antal intervjuer. Tekniska Museet Det levande museet 38 U nder förberedelserna till den stora Jubileumsutställningen i Göte­ borg 1923 skrev Torsten Althin år 1920 en notis i Svenska Dagbladet med titeln ”En levande uppfinningarnas bok”. Notisen handlade om uppläggningen av den avdelning han senare skulle svara för. När utställningen nedlades delades de insamlade föremålen mellan museerna i Göteborg som fick ca 90 °/o av samlingarna. De åter­ stående tio procenten var det första bidraget till insamlingsverksam­ heten för Tekniska Museet. Men det var inte bara föremål som ärvdes. Det nya sättet att presentera historien och nuet i utställningsform kom också att prägla verksamheten inom Tekniska Museet. Slagordet Tekniska Museet — Det Levande Museet som senare präglades av besökande pressfolk kan trots vissheten om att också andra museer på olika sätt sökt levandegöra sina samlingar, sägas vara ett motto för hela den utåtriktade verksamheten på Tekniska Museet fram till våra dagar. Jag ska försöka att i bild och text, med hjälp av museets doku­ mentation och vad museets förre chef, Torsten Althin och ett par av hans medarbetare genom åren konstnären Jerk Werkmäster och labo­ rator Torsten Wilner berättat för mig, ge en bild av Tekniska Museets utåtriktade verksamhet under devisen Tekniska Museet — Det levande museet. Konstnären Jerk Werkmäster har sedan 1928 fram till våra dagar anlitats som konstnärlig rådgivare på museet. Sålunda utformade han under Torsten Althins tid som chef alla de tillfälliga utställningar i Sverige och utomlands vid vilka Tekniska Museet på ett eller annat sätt medverkade. Från det att installationen av maskiner och annat började i maskinhallen år 1936 var Jerk Werkmäster likaså den som skickligt formade de utställningstekniska arrangemangen i samtliga färdigställda museisalar — färgsättning, illustrationer, diagram, montrar m.m. i intimt samarbete med museichefen. De erfarenheter som Jerk Werkmäster samlat under sin tid som den ledande utställ- ningskonstnären vid Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 kom därvid väl till pass. Under årens lopp har han haft liknande uppdrag för andra museer, t. ex. Bergslagets Museum i Falun. Tiden innan byggplanerna konkretiserats och byggnationen på­ börjats kännetecknades av en intensiv insamlingsverksamhet som ofta var kombinerad med museichefens föredragsresor till olika orter i landet. Sedan arbetet på ett tekniskt museum börjat 1924 i Ingenjörsveten- skapsakademiens hägn, ställde akademien några rum till förfogande i akademiens fastighet Grevturegatan 14, dels som expeditionslokal, dels för föremålsmagasin. Ateljévåningen i samma fastighet fick museet disponera från 1926. Här ordnades en första utställning av föremål, som kunde ge en uppfattning om det blivande museets sam- lingsområde. Utställningen var öppen för besökare vardagar kl. 9—17. I dessa lokaler stannade museet i 10 år, då all verksamhet överflyttades till den nyuppförda museibyggnaden. Museet fick flera uppdrag att anordna utställningar av teknik- historiskt intresse och pressen visade stor uppmärksamhet åt planerna på det nya museet. Detta var så mycket mer anmärkningsvärt som museerna i övrigt vid denna tid inte ägnades något större intresse från pressens sida. Man kan sålunda säga att visningsverksamheten på det blivande museet på många sätt förbereddes långt innan den nya byggnaden stod klar. ”Ljuset i människans tjänst” hette en utställning som anordnades i Liljevalchs konsthall år 1928 med material ur museets samlingar och med hjälp av museets personal. Under Stockholmsutställningen 1930 deltog museet också med föremål och bilder på avdelningen ”Svea Rike” och till utställningen i IVA:s lokaler letade sig också många Minnestavla uppsatt vid Häfla övre bruks hammarsmedja som ägs av Tekniska Museet. Tavlan sattes upp i samband med Föreningen Tekniska Museets utflykt till Häfla Bruk den 17 juni 1934. 39 Tekniska Museet Det levande museet  Tekniska Museet - Det levande museet Landshövding Sven Liibeck, ordförande i Föreningen Tekniska Museet talar vid för­ eningens utflykt till Häfla Bruk i juni 1934. Gamle mästersmeden Karl Hellberg lyssnar i bakgrunden stödd på sin käpp. besökare från Stockholmsutställningen. Vid samma tid omtalas i års­ rapporter att Tekniska Museet står i korrespondens med motsvarande institution i Berlin, Köpenhamn, London, Miinchen, Oslo, Paris, Prag, Wien och Ziirich. År 1930 bildades Föreningen Tekniska Museet (nuvarande Tek­ niska Museets Vänner, TMV). Pressen visade stor välvilja och inte mindre än ett 80-tal dagstidningar och ett 20-tal tekniska facktid­ skrifter innehöll i anslutning till föreningens bildande illustrerade artiklar om museet. Tidigt vaknade också radions intresse för nykomlingen i musei- kretsen. Som en kuriositet kan nämnas att en av de första radio­ sändningarna utanför någon studio var ett reportage av dåvarande Jerring-kollegan Walther Holmstedt, senare rektor för STI (Stock­ holms Tekniska Institut). Reportaget, interfolierat med autentiskt ljud från brummande flygmotorer, gällde Internationella Luftfarts- 40 utställningen i Stockholm, ILIS 1931, som ägde rum i Stockholms Pröva jobbet, skär i plast, lär Dig skriva maskin, låna och läs, fotografera — uppmaningar till ungdomar under vinterlovsveckorna som de inte är sena att efterkomma. 3* Daedalus Kraftöverföring i olika former kan studeras på Tekniska Museet. Extra intressant är det naturligtvis om man får en så här komplicerad överföring att fungera. Bibliotekshörnan under vinterlovet uppskattas av många som vill göra en stunds paus i museivandringen för att låna och läsa böcker eller se bilder med ljud.  ”Att bygga en stad” och skära till husen i plast med hjälp av en speciell skärmaskin är en spännande och roande sysselsättning för många besökare i lekhörnan. Frihamn. Utställningsarrangemangen hade anförtrotts åt Torsten Althin. Stockholms-Tidningen — Stockholms Dagblad anordnade 1932 en radioutställning. Den avsåg att fira rundradions 10-åriga tillvaro i Sverige och bestod av en historisk och en modern avdelning. Den historiska avdelningen ”Steg för Steg” byggdes upp av museet med hjälp av dess samlingar av tidig radioteknik. Ett första samarbete etablerades bl. a. med Telegrafverket som lånade ut en del föremål ur sina samlingar. Men museets intresse för det nya massmediet tog sig inte bara uttryck i utställningsverksamhet. Torsten Althin håller sålunda två radioföredrag år 1933 i teknikhistoriska ämnen. 100-årsdagen av Alfred Nobels födelse år 1933 firas på uppdrag av Nobelstiftelsen i Nationalmuseum med en utställning omfattande föremål ur stiftel­ sens och museets samlingar. Genom denna mångfasetterade utåtriktade verksamhet inom och utom landet och med hjälp av press och radio förbereds det nya museum vars byggnader står färdiga år 1936. Nödvändiga kontakter År 1936 stod museibyggnaderna färdiga och så här aviserades tillkomsten av maskinhallen för de första museibe- sökarna. 45 Tekniska Museet Det levande museet  Tekniska Museet Det levande museet 46 Professor Gösta Bodman utför ett experiment för en samling livligt intresserade ungdomar under vinterlovsveckorna 1954. har knutits till olika museer och andra institutioner, museipersonalen har skaffat en grundlig erfarenhet av utställningsverksamhet, en kontinuerlig insamling av föremål och annan dokumentation har skett. Det kan vara värt att erinra om så här strax före invigningen av nya Telemuseum, hur Tekniska Museet vid invigningen av huvud­ byggnaden år 1936 tedde sig för besökaren. Museet öppnade tillfälligt sina portar i samband med Teknolog- föreningens 75-årsjubileum. Då fanns ett enda föremål i basutställ­ ningarna på plats, Owens pampiga ångmaskin i maskinhallen. Det var allt förutom skyltar och scheman som upplyste om vilka avdel­ ningar, som planerades att byggas upp. Dåvarande kronprinsen, sedermera kung Gustav VI Adolf, som var museets beskyddare, fick en förtitt på museet och lär då ha yttrat: ”Det är första gången jag ser en byggnad innan den tagits i anspråk för sitt ändamål”. Salarna i museet uppläts emellertid för vissa till­ fälliga utställningar och småningom byggdes basutställningarna upp och museets huvudbyggnad fick de utställningar, som den i stort sett fortfarande har. Den 24 mars 1938 öppnade museet för allmänheten, som tidigare endast haft tillträde till tillfälliga utställningar. Teknorama tillkom år 1965 som ett komplement till museet och har sedan dess, förutom att uthyras för kongress- och konferens­ ändamål, av museet nyttjats för större och mindre tillfälliga utställ­ ningar m. m. Nya Telemuseum har inretts i ”norra stallet” som helt Byggts om från magasinsbyggnad till moderna utställningslokaler. Efter denna översiktliga beskrivning av museets tidigare möjlig­ heter att bedriva utåtriktad verksamhet och dess nuvarande resurser utställningsmässigt sett vill jag övergå till att närmare beskriva några evenemang som bland många andra kommit att känneteckna Tekniska Museet. På grund av bränslebristen under andra världskriget stängdes skolor­ na någon vecka under den kallaste tiden och vi fick en ny skolledighet under vintern som kom att bestå också efter krigets slut. Det gällde att under denna tid sysselsätta skolungdomarna på olika sätt med aktiviteter inom- och utomhus: Tekniska Museet startade särskilda program för skolungdomen med tävlingar, filmvisningar m. m. Denna verksamhet har sedan utökats så att museet under tre veckor bjuder den lediga ungdomen, både stockholmarna och de som farit till Stockholm under lovet, på ett stort program med växlande innehåll från år till år. Professor Gösta Bodman, den kände sydpols- forskaren, blev Tekniska Museets förste museilektor från år 1943 till sin bortgång 1960. Han arbetade med många olika uppgifter men för den stora publiken på museet framstod han som en fulländad pedagog och experimentator. Han bidrog bl. a. verksamt till att vinterlovs- veckorna på museet under hans tid blev en stor publikframgång. Så här säger Torsten Althin bl. a. i Daedalus år 1961 i en minnesruna över den uppskattade medarbetaren Gösta Bodman: ”Ännu vid 85 års ålder var Professor emeritius, Fil. Dr Gösta Bodman dagligen verksam på museet. Ingen vet hur många elever och åhörare han haft under sin tid som läroverkslärare, som kemi- Vinterlovsveckorna Tekniska Museet Det levande museet 47 Tekniska Museet — Det levande museet Vid den första visningen av museibyggnaden i samband med Svenska Teknologföreningens 75-årsjubileum den 18 maj 1936 deltog dåvarande statsminister Per Albin Hansson som här syns konversera en ung dam som företar en färd med museets motortricykel av fabrikat Bollée. Intresserad åskådare i bakgrunden ecklesiastikminister Arthur Engberg. professor under 30 år på Chalmers, som populärföreläsare överallt i landet och som museilektor under 17 år på Tekniska Museet. Sitt precisa, eleganta och humoristiska sätt att uttrycka sig behöll han oförändrat genom decennier när han undervisade eller berättade, det må ha varit för kemistuderande, eller för de tusentals folkskolebarn, som i museets maskinhall hörde honom berätta om gångna tiders teknik eller om egna upplevelser under ballongfärder när seklet var ungt.” Under senare år har försök gjorts att samla aktiviteterna kring ett visst tema. Sålunda ägnades 1968 års program åt massmedia. Ungdomarna kunde anmäla sig att ingå i en tidningsredaktion, som producerade två nummer av tidningen LOVVÄRT eller som radio­ reportrar ge sig ut bland publiken på intervjuuppdrag eller också delta i ett TV-team, som gjorde egna inspelningar på videoband. Man aktade ej för rov att ge sig på sina professionella kolleger när de kom 48 på besök. Margareta Romdahl på Dagens Nyheter blev sålunda Här hjälper 1 :e intendent Bengt V Nilsson några ungdomar med kamerainställningen i samband med de inspelningar av TV-program som var ett inslag i aktiviteterna under vinterlovsveckan 1968. Pojkarna i förgrunden lär sig skriva maskin med hjälp av en instruktion inspelad på ljudband. 49 Tekniska Museet Det levande museet Tekniska Museet — Det levande museet 50 intervjuad i tidningen och tre program producerade på radiosidan gick ut över olika kanaler på Sveriges Radio. Museidirektör Sigvard Strandh uttalade sig också enligt tidningens reporter om museidirek- törens uppgifter: ”Enligt museidirektör Strandh på Tekniska Museet har en museidirektör en rolig uppgift och en tråkig. Den roliga sidan av saken är som direktör Strandh uttryckte det att försöka få fart på de här affärerna. Den otroligt tråkiga sidan av saken är att få allt detta att gå ihop ekonomiskt.” År 1970 var temat: Pröva jobbet. Ur Dagens Nyheter den 17 februari 1970 saxar jag: ”Tekniska Museet på Djurgården — näringslivets egen permanentexpo — leder starkt ifråga om barnens intresse. Inget stockholmsmuseum kunde på mån­ dagen visa upp lika mycket barn som Tekniska Museet. Där kan man på den här veckan lära sig bli mekaniker, dekoratör, frisör, laboratorieassistent eller fotograf. Sex lärare från Västberga yrkesskola ger sakkunnig handledning i olika yrken.” Tillsammans med fotobranschen har museet anordnat kurser och tävlingar i fotografering under vinterlovsveckorna. Här står ungdom i kö för att gratis låna utrustning för att fotografera övriga aktiviteter på museet. Tekniska Museet - Det levande museet Den här pojken fick med hjälp av mörka glasögon för några minuter sätta sig in i en blinds situation i trafiken och pröva olika tekniska hjälpmedel för blinda. Så här skrev Lena Larsson i tidningen Vi till bild av Jarl Ekenryd från vinterlovsveckorna 1972: — Jag visste inte att det var så svettigt att inte kunna se, sa en av pojkarna när han stod och väntade på ljudton som innebar grönt ljus vid ett övergångsställe. — Och ändå är det ju inga skarvar eller gatstenar att snubbla på här, sa en av de andra. Och ingen riktig hemsk trafik! På Tekniska Museet i Stockholm hade man byggt upp den här inomhusgatan. 51 Tekniska Museet — Det levande museet 52 Under senare år har museet gjorts än handikappvänligare, till stor del frukten av ett outtröttligt arbete av vår museimedarbetare och vän Birger Kock. En naturlig följd härav har varit aktiviteterna under senare års vinterlovsveckor med mottot Att Se och Att Höra, där vi med hjälp av organisationer på respektive handikappområden försökt sätta normalseende och normalhörande in i vad det vill säga att få defekter på syn och hörsel men också visat vilka tekniska hjälpmedel som i dag står till buds. I år slutligen var vi tillbaka till den situation som en gång var förutsättningen för dagens midvinterlov, nämligen en ny energikris. Temat för veckorna blev naturligen Energi och med en utställning som centralpunkt visades gengasaggregat, elbilar, torvframställning m. m. som prov på alternativ till oljan som energikälla. Med Stockholms Stadsbibliotek har museet ett mångårigt samarbete. Under vinterlovet inrättas en speciell bibliotekshörna där besökarna får låna ”på stubben” utan att tidigare ha lånekort. Diabilder med ljud visas med jämna mellanrum. Ett årligt infallande arrangemang sedan januari 1956 har Berzelius- dagarna varit. Under dessa dagar inbjuds några hundra gymnasieungdomar med dokumenterat intresse för kemi att i Svenska Kemistsamfundets regi åhöra föreläsningar, göra studiebesök och ställa frågor till föreläsarna. Idén till anordnande av Berzeliusdagarna har hämtats från England. Det svenska initiativet togs av Svenska Kemistsamfundet. Dåvarande sekreteraren Bengt Sandberg berättar här bl. a. om tillkomsten av Berzeliusdagarna. ”Bristen på goda kemister i Sverige under 1950-talet motiverade olika åtgärder att stimulera gymnasisternas intresse för högre kemistudier. Efter en idé från det ärevördiga Royal Institution’s Christmas Lectures ordnar Svenska Kemistsam­ fundet från mitten av 1950-talet s. k. Berzelius-dagar. Med ekonomiskt stöd från kemiindustrin och Kungafonden utdelas i gymnasierna vid höstterminens slut några hundratal Berzelius-stipendier. Stipendiaterna — från Ystad till Haparanda — får en Stockholms-resa med kemiföreläsningar på högsta nivå som viktigaste ingrediens. Torsten Althin visade redan från början allra största intresse för Berzelius-dagarna och det var ganska naturligt att föreläsningar och demonstra­ tioner kom att förläggas till Tekniska Museet. Det har alltid varit lätt att få föreläsare till Berzelius-dagarna. Det har närmast betraktats som en ära att bli kallad att föreläsa. De tekniska resurser som museet kan erbjuda föreläsarna har flitigt utnyttjats och har oftast fungerat väl. Ett och annat undantag har väl stannat i minnet som ett lustigt intermezzo. Vem minns inte, när Torsten Wilner skulle demonstrera de kemiska reaktioner som utspelades i andra världskrigets tyska raketmotorer. Wilner råkade få lite väl kraftig fart på väteperoxidreaktionen varför en liten dusch av väteperoxiddrop- par regnade över de första bänksidornas åhörare med Gustav VI Adolf i spetsen. Kungen tog lugnt upp sin näsduk och torkade av glasögonen och föreställningen fortsatte som om ingenting hänt. Arvid Hedvall talade en gång om kemi och arkeologi och det var naturligt att Gustav VI Adolf var med även på den föreläsningen. Arvid Hedvall visade en mängd vackra färgbilder från sina resor till arkeologiskt intressanta lokaler. Projektor och projektionsduk ville inte samarbeta och bilderna gick långt utanför projektionsduken. Arvid Hedvall förvånade sig över att ett så tekniskt inriktat museum inte hade bättre bildvisningsanordning. ’Du tar för stora bilder’ var Torstens Althins korta kommentar.” Bengt Sandberg talade om lättheten att få föreläsare till Berzelius­ dagarna. Det har också gjort att kraven på föreläsarna varit stora. Sålunda har det inte räckt med att vara framstående forskare eller kemist. Kravet på god framställningskonst har varit minst lika viktigt. Det är en imponerande samling föredragshållare som passerat revy under de hittills gångna Berzeliusdagarna. Här är några namn: Olof Berzeliusdagarna 4. Dsedalus Tekniska Museet Det levande museet 53 Tekniska Museet - Det levande museet Vid Svenska Kemistsamfundets Berzeliusdagar på Tekniska Museet den 3 och 4 januari 1956 höll professor Hugo Theorell ett mycket uppskattat föredrag ”Om oxidationsenzy- mernas byggnad och reaktionssätt”. Civilingenjör Björn Bergqvist, professor N. Herlofson och tekn. dr Håkan Sterky i en 54 expertpanel som svarar på frågor ställda av deltagare i 1966 års Berzeliusdagar.  Laborator Torsten Wilner demonstrerar apparater som just använts i experiment under Berzeliusdagarna 1968. Intresserade åskådare museidirektör Sigvard Strandh och två stipendiater. Tekniska Museet Det levande museet Från de 19 :de Berzeliusdagarna 3—4 januari 1974. Professor Anders Björkman föreläser över ämnet ”Det brinner men varför”. 55 Tekniska Museet Det levande museet Fysikdagarna Arrhenius, Anders Björkman, Gotthard Björling, Ingmar Bosund, Hans O. Bouveng, Tore Browaldh, Carl-Ivar Brändén, Ingmar Eidem, Gösta Ehrensvärd, Sven Eketorp, Holger Erdtman, Lars Erwall, Inga Fischer-Hjalmars, Arne Fredga, Carl Olof Gabrielson, Sten Gaten- beck, J. Arvid Hedvall, Gunnar Hägg, Axel Johansson, Peder Kierke- gaard, Ido Leden, Ingvar Lindqvist, Sven Lindskog, Gustaf Ljunggren, Klaus Mosbach, Tore M. Norén, Anne-Marie Pilotti, Jan Rydberg, Bengt Rånby, Bengt Saltin, Anders Sundwall, Börje Steenberg, Göran Schill, Hans Sievertsson, Lars Gunnar Sillen, Leif-Åke Smedman, Lennart Stockman, Stig Sunner, Erik von Sydow, Hugo Theorell, Arne Tiselius, Douglas Wahren, Torbjörn Westermark, Torsten Wilner. Efter mönster av de tidigare startade Berzeliusdagarna ordnades för första gången år 1960 Fysikdagarna, i samarbete mellan Svenska Fysikersamfundet och Sveriges Mekanförbund. Ett hundratal elever från gymnasiets högsta ringar inbjuds att del­ taga för att lyssna till fysikens senaste rön serverade av goda föreläsare. Vid fysikdagarna 1967 föreläste laborator Hans Christian Fischer om stötvågsteori med demonstrationer under rubriken ”Från biljardspel till bergsborrning”. 56 Det första programmet hade följande föreläsare upptagna: Tekn. dr Ingvar Jung: Fysiken i praktiken, professor Per Ohlin: Fasta kroppars byggnad, professor Oskar Klein: Den moderna fysikens världsbild och professor Hannes Alfvén: Vad är ett plasma? Här är namnen på ytterligare några föreläsare som varit engagerade för fysikdagarna: Rolf Moore, Bert Bolin, Håkan Sterky, Gösta W. Funke, Carl-Erik Fröberg, Erik Stemme, Tor Gerholm, Nils Ringertz, Kai Siegbahn, Werner Schneider, Tore Gullstrand, Torkel Wallmark, Nils Lundqvist, Lamek Hultén, Ulf Åberg, Bertil Håård, Bo Kjellberg, Torbjörn Westermark, Arne Hedgran, Kurt Samuelsson, Jan Nilsson, Hugo Atterling, Aina Elvius, Erik Dyring, Lars Block, Björn Bergqvist, Hans Christian Fischer, Erik Ingelstam, Bo Lehnert, Bertil Agdur, Olov Svahn, Gunnar Brynge, Martin Fehrm, Arne Engström, B. M. Tengroth, Torsten Wilner. På initiativ av Sigvard Strandh, då nytillträdd chef för Tekniska Museet, och Tell Dahllöf, dåvarande huvudredaktör för tidningen Industria, bildades år 1963 stiftelsen Unga Forskare med museet och tidningen som stiftare. I stiftelsen kom också representanter för Kungl. Vetenskapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien, näringslivets organisationer, ingenjörs- och lärarföreningar att ingå. En särskild ungdomsorganisation bildades senare under förkort­ ningen Ufor. Elever från grundskolans högstadium och gymnasiet deltar varje år i en landsomfattande tävling som får sin final i en utställning på Tekniska Museet. Lars Gunnar Ekegärd som sedan hösten 1964 varit sekreterare i stiftelsen Unga Forskare ger här några glimtar från verksamheten: ”Bidragen till tävlingen för Unga Forskare har varit en rik provkarta på vad uppfinningsrika och energiska ungdomar kan utföra. Sålunda har elever från grundskolans högstadium kommit med sådant som hållfasthetsprov på papperskassar, konstruktion av en ljustelefon, mätning av luftfuktighetens betydelse för frekvensen av halsinfektioner i skolan, korrosions- problem o. s. v. Unga astronomer har i flera fall blivit beundrade för uthålliga och målmedvetna observationer av t. ex. solfläckar och variabla stjärnor. En 14-åring hade i tre års tid gjort regelbundna meteorobservationer och noggrant journalfört dem. Han togs ut som svensk finalist i Philips 1 :a Europatävling för ’young scientists and inventors’ och vann då ett 1 :a pris med ett studiestipendium på 16 000 kronor. Det stipendiet blev ett gott tillskott till studiemedlen under hela gymnasietiden. Unga Forskare Tekniska Museet Det levande museet 57 Tekniska Museet — Det levande museet 58 Bland gymnasisterna dominerar de biologiska arbetena. En stor mängd projekt har gällt miljön. Man har mätt vattenföroreningar, buller och luftföroreningar och man har kartlagt sådant som vägsalters och blyföreningars inverkan på växtligheten etc. Valet av problemställningar återspeglar ofta den aktuella miljö­ debatten och de ’unga forskarna* angriper sådana problem som Hg-förgiftning i växter och djur, industriutsläppens inverkan på naturen, biologisk bekämpning av skadeinsekter o. s. v. Ibland får projekten karaktär av noggranna inventeringar och kartläggningar av växters utbredning eller djurs levnadsvanor och fortplantning. Sådana fakta­ samlingar kan i framtiden användas som jämförelsematerial, t. ex. en kartlägg­ ning av 60 000 orkidéer i Vamlingbo socken på Gotland. En skolflicka i Öster­ götland besökte en gammal amatörbotanist och fick se hans nära 70 år gamla herbarium. Hon beslöt då att själv göra en växtinventering i samma område och kunde konstatera vissa intressanta förändringar i floran. Tekniska projekt och uppfinningar är givetvis högt förväntade till detta arrangemang på Tekniska museet, men har tyvärr varit sparsamt förekommande under flera år. Först de två senaste åren har de ökat i antal. Det stora tekniska Segraren i Unga forskares rikstävling år 1968 Peter Törnqvist deltog i International Science Pair i Detroit, USA, där han placerade sig som etta i sin klass. Tekniska Museet Det levande museet Statsrådet Camilla Odhnoff som verksamt stött ”Unga Forskare” samtalar här med Ingrid Nordqvist som just erhållit 1972 års pris — en USA-resa — för sina undersökningar av två skånska vattendrag. paradnumret i Unga Forskares historia var Peter Törnqvists konstruktion av den s. k. 'kurvmotorn’, som fick första pris 1968. Det året var USA:s stora Interna­ tional Science and Engineering Fair’ förlagd till motorstaden Detroit och den svenske finalisten fick inte bara det officiella första priset utan också en speciell plakett från General Motors m. fl. utmärkelser. På hösten samma år fick Sverige inbjudan att sända en ung forskare till ett motsvarande arrangemang i Tokyo. Peter Törnqvist reste dit och medförde en särskild hälsning till den japanska ungdomen från dåvarande familjeministern statsrådet Camilla Odhnoff. Med sig hem hade han ett japanskt patent på sin uppfinning efter god hjälp från Sveriges tekniska attaché i Tokyo. Påföljande vår deltog den lovande unge uppfinnaren slutligen i den västtyska motsvarig­ heten som kallas ’Jugend forscht’ och som det året hölls i Wolfsburg. Ett parad­ exempel på de utlandskontakter som deltagandet i UNGA FORSKARE i bästa fall kan leda till. Trots att verksamheten inte pågått mer än drygt 10 år frågar man ofta vad det blivit av de forskande ungdomarna. Det begränsade antalet deltagare — ett 40-tal ungdomar per år — är ju uppenbarligen för litet för statistiskt signifikanta analyser. Sociologiska studier i USA har dock visat att prognosen för deras ung­ domar är mycket god. Korrelationen mellan prestationerna i en Science Fair och 59 Tekniska Museet Det levande museet Atomariet akademiska framgångar är t. o. m. större än korrelationen skolbetyg—akademiska framgångar. Bland de svenska ungdomarna från tidigare årgångar har flera blivit medicinare men det finns också exempel på helt andra yrkesval. En pristagare 1969 har använt sitt stipendium till en journalistutbildning. I kullen av ’unga forskare’ år 1966 fanns Harald Agrell som då ägnat ett års flitigt arbete åt att undersöka en torvmosse norr om Arlanda dit han cyklade från hemmet i Danderyd. Harald Agrell har i maj 1974 disputerat på ett kvartär- geologiskt arbete och är därmed den förste ’unga forskare’ sedan verksamhetens start 1963 som hållit fast vid sitt ämnesområde och fullföljt forskningen fram till en doktorsgrad.” Lars-Gunnar Ekegärd har inom stiftelsen UNGA FORSKARE utvecklat en rad internationella kontakter. 1967 anslöts stiftelsen sålunda till den internationella organisationen ICC som arbetar med stöd från Unesco, Paris. Samarbetet med motsvarande organisationer i andra länder har resulterat i en rad bilaterala stipendiatutbyten. Belöningarna vid den svenska utställningen utgörs numera till stor del av utlandsresor och bekostas med bidrag från stiftelser, organisationer och enskilda samt industrier. Förutom till USA sänds stipendiater till Israel, Tunisien, Frankrike, Västtyskland, England, Italien och Jugo­ slavien. Inbjudningar har också kommit från Egypten, Indien, Japan och Argentina. Värdet av dessa kontaktmöjligheter för ungdomar som vill inrikta sig på naturvetenskaplig forskning eller teknisk verksamhet kan givetvis inte överskattas. Laborator Torsten Wilner hade på hösten 1947 i sitt eget lilla labo­ ratorium med hemmabyggd apparatur lyckats åstadkomma kärn­ reaktioner — någonting i stil med Cockcroft och Waltons berömda pionjärexperiment. I ett kanalstrålerör accelererades protoner, väte­ atomkärnor, som fick träffa ett stycke litiummetall. ”Splitter” från därvid sprängda litiumatomkärnor gav upphov till scintillationer, synliga små ljusglimtar på en lysfärgsbelagd glasskiva. Inte långt efter detta följde även försök med neutronreaktioner. Experimenten väckte stort intresse, och redan dagen efter det första lyckade försöket kom Kai och Manne Siegbahn på besök, därefter John Tandberg och senare många andra, bland dem Torsten Althin, som genast slog fast, att ”det här måste vi göra något av”. Det blev inledningen för Torsten Wilner till ett mångårigt med- arbetarskap på museet, en gärning som i flera avseenden fortgår än i dag. 60 Så här berättar Torsten Wilner: ”Det började med att jag på söndagar hade improviserade visningar av olika slag. Jag talade litet grand och hade spintariskop och en massa småsaker med mig. Sedan en gång, det var väl sommaren 1952, var jag ute på Torsten Althins sommarställe. Vi promenerade tillsammans i den vackra naturen då Althin sade: Ja vi kan ju nu börja att fundera på hur vi ska lägga upp det kommande arbetet. Jag förberedde då att avsluta min tjänst på FOA. Jag gick och tänkte på att vi skulle göra några visningar, men vad skulle vi kalla det för? Ja, sade Althin vi ha ju haft planetarium o. d. Då gör vi ett atomarium, sade jag, och därmed var ordet atomarium fött. Framemot månadsskiftet januari—februari år 1953 var atomariet klart. Museet skickade ut inbjudningskort till många toppar inom vetenskapen både i Sverige och utomlands.” Många hörsammade kallelsen och på första bänk fanns bl. a. Manne Siegbahn, Lise Meitner och Sigvard Eklund. Premiären blev en stor succé. Atomariet blev under en följd av år en av museets stora attraktioner. De kärnfysikaliska experiment som gjordes avpassades till de olika grupper som kom på besök så att alla kunde få ut något av det som visades utan att därför tidigare ha studerat kärnfysik. Atomarieföreställningarna levde på en enastående väl utformad integration mellan experiment och experimentator. Det som under föreställningen kom att te sig som väl genomförda improvisationer var snarare frukten av ett mödosamt förarbete. Och nu får Torsten Wilner ordet igen: ”Ja, det är faktiskt så att allting var synnerligen väl förberedda improvisa­ tioner. När vi skulle ha en visning av det ena eller andra slaget, t. ex. i före­ läsningssalen, så tog vi ofta in en del apparater där. Där kunde vi hålla på ganska många timmar och repetera varenda detalj. Althin satt i salen och lyssnade och tittade och jag demonstrerade. Han kunde precis som en regissör avbryta och säga: ’Nej, nu tycker jag du ska göra så eller så, om vi ändrar litet på belysningen.’ På det viset så arbetades alltsammans igenom såsom man tror att en lyckad teaterföreställning brukar vara. Vi visste själva att det var show och vi kallade det för naturvetenskaplig show. Jag tror nog att det är alldeles riktigt att arbeta på det viset. För definitivt måste man få folk att lyssna och intressera sig. Och så vill jag framför allt säga, att vi kunde inte inrikta oss på att meddela folk en exakt lärdom, vi ville väcka intresse så att de som hade varit med om det där sedan på egen hand kunde gå djupare in i ämnet och det tror jag vi lyckades med i väldigt många fall. Det är många ungdomar som har fått sina första knäppar så att säga eller startat sina vetenskapliga studier genom att arbeta på sådana här saker.” Våren 1965 lades Atomariet ned men särskilda visningar bl. a. under Berzelius- och Fysikdagarna med delar av programmet förekom 61 Tekniska Museet Det levande museet Tekniska Museet — Det levande museet Hobbyklubbarna ända fram till år 1972. Som tidigare påpekats var visningen så hårt knuten till Torsten Wilner som experimentator att de försök som några gånger gjorts att göra om experimenten med andra demonstra- törer trots lovvärda ansträngningar inte givit samma behållning. Museet hoppas att i samband med att resurser ges för att bygga om fysikavdelningen kunna återuppta experimentverksamheten i nya former, där experimenten inte är så beroende av demonstratörens skicklighet som var fallet med Atomariets verksamhet. Boken Atomarium, som ännu finns kvar i en viss begränsad upp­ laga beskriver med bilder mer ingående de experiment som utfördes och ger en glimt av den epok i museets historia som i så hög grad karaktäriserades av Torsten Wilners förnämliga show Atomariet. Inom det tekniska området finns många hobbyklubbar och Tekniska Museet har under hela sin verksamhetstid på olika sätt samarbetat med och uppmuntrat klubbarna i deras ansträngningar. Museet har sålunda en egen amatörradiostation dit medlemmarna av Stockholms Radioklubb har tillträde för att lyssna och sända på amatörbanden. En ny station är under uppförande på nya Telemuseum. Ett fint samarbete har under årens lopp kommit till stånd med olika sammanslutningar inom kommunikationsområdet både till lands, till sjöss och i luften. Dit hör Motorhistoriska Riksförbundet där bl. a. Automobilhistoriska Klubben haft ett nära samarbete med museet sedan 1950, Svenska Järnvägsklubben, Svensk Flyghistorisk Förening, Svenska Spårvägssällskapet, Aerostatiska Sällskapet i Stockholm och Svenska Ballongklubben för att nämna några. Ett uttryck för museets önskan att sprida kunskap om klubbarnas verksamhet är de möjligheter som beretts för dem att inom museets ram i utställningsform visa prov på vad man kan åstadkomma. Med förebild från England anordnade Tekniska Museet för första gången den 2 september 1972 Extravaganza, en resa i förgången tid, i samarbete med tio hobbyklubbar. Färden gick till Mariefred med ångbåt eller om man så önskade ångtåg. Efter en resa med den smal­ spåriga museijärnvägen ÖSlJ till Läggesta fortsatte färden till Spår- vägsmuseet i Malmköping, där deltagarna kunde beskåda ballongupp­ stigningar med tre varmluftsballonger. Evenemanget blev en stor succé och anordnades i samma former den 26 och 27 maj 1973. 62 Den 8 september 1973 hade Extravaganza anordnats på Gärdet i anslutning till museet. Ur programmet saxar jag följande: ”Detta händer på Ladugårdsgärde lördag den 8/9 1973 Under hela dagen blir det olika evenemang som ballonguppstigningar, veteran- och sportflygplan på Gärdet. Gamla motorbåtar, en ångbåt kan vi se på Djur- gårdsbrunnsviken. Tre rallyn blir det runt Gärdet för veteranbilar, gamla motor­ cyklar och velocipeder. Två veteranbussar går rallyvägen hela dagen, där besökare får åka med. Dessutom utställning på Teknorama Museet är öppet 1200—1600” Detta evenemang artade sig till en stor folkfest där folk i det strålande vädret kom bärande på picnickkorgar för att så länge som möjligt kunna njuta av de olika arrangemangen under dagen. Publik­ mängden under dagen uppskattades till 35 å 40 tusen personer. Fram­ gångarna med Extravaganza har kommit oss att också i år anordna två extravaganzor, en i maj och en i samband med museets 50-års- jubileum i september. Sedan år 1965 erhåller Tekniska Museet anslag för skolverksamheten från Stockholms kommun. Samarbetet med Stockholms Skoldirektion, liksom med närliggande kommuners skolor, har intensifierats och om­ fattar nu alla stadier från förskolan till gymnasiet. Museet har sökt nya vägar för undervisningen på museet och har då i stor utsträckning tagit i bruk de metoder, som skolan i dag strävar att genomföra. Sålunda har självverksamhet i små grupper med hjälp av audivisuella läromedel kommit att dominera arbetet med skolan. Museets nya sätt att visa och undervisa har rönt stor uppmärksamhet både inom och utom landet. Många studiebesök har gjorts både från museihåll och skolhåll. Författaren har föreläst på Lärarhögskolan i Stockholm om vår verksamhet och grupper från Lärarhögskolorna i landet i övrigt har gjort besök och fått följa verksamheten på nära håll. I PM från skolöverstyrelsen har en fullständig redogörelse för verksamheten presenterats. Till ett seminarium anordnat av Deutsche Unesco i Essen hösten 1971 inbjöds två svenska deltagare nuvarande kulturattachén i Bonn fru Karin Bergqvist-Lindegren och från Tekniska Museet författaren. Seminariets tema var ”Die Praxis der Museumsdidaktik” och i dagarna har rapporten kommit från trycket där samarbetet museum—skola beskrivs under den långa rubriken Zusammenarbeit von Museum und Skolverksamheten Tekniska Museet Det levande museet 63 Tekniska Museet Det levande museet Tekniska Museet — Det levande museet?! Schule in Schweden imter besonderer Berucksichtigung der neuen Programme des Technischen Museums Stockholm. I samband med 1974 års ICOM-konferens i Danmark bidrog jag med ett diskussionsinlägg med titeln Museets informationsmedel där en del av problematiken kring användandet av audivisuella hjälp­ medel i visningssammanhang tas upp. Uppsatsen utkommer på engelska i en sambindning med övriga inlägg i debatten. 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har föreslagit att Tekniska Museet ska erhålla särskilda medel för att fortsätta sin försöksverksamhet på museiundervisningens område. Medel skulle ställas till förfogande för att utröna möjligheterna att ta interntelevi­ sion till hjälp vid museiundervisningen. Särskilda studielokaler har inrättats inom museet och ett rikt material av läromedel i form av filmer, videoband, ljudband, still­ bilder, texter och uppgiftsblad har producerats. Museet försöker att tillsammans med lärarna förplanera för att eleverna ska ha största möjliga utbyte av besöken. Skolorna i stockholmsområdet får särskild inbjudan till de utställningar m. m. som anordnas på museet. Tekniska Museet har genom åren haft namn om sig att satsa hårt på den utåtriktade verksamheten. Kontakterna med olika organisationer och institutioner är livliga och ger utslag både i aktiviteter av serie­ karaktär såsom Berzeliusdagarna, Fysikdagarna, Unga Forskare, vin- terlovsveckornas program etc. och i tillfälliga utställningar av olika slag. Det kontinuerliga samarbetet med skolan, från lägsta nivå upp till universiteten har utökats kraftigt. Besöksnivån på museet har under den senaste tioårsperioden i det närmaste fördubblats. Vad kan man då önska för den framtida utåtriktade verksamheten — för att museet fortfarande ska vara levande? Låt mig då börja med att säga att ingen verksamhet inom museet kan betraktas som fristående från övriga verksamheter. Den ökade besöksfrekvensen medför en stor förslitning på lokaler och föremål. Praktiskt taget varje basutställning (permanent utställ­ ning) i museet är i behov av renovering. Sådana elementära ting som att laga läckande yttertak är i dag omöjliga inom nuvarande resurs­ ramar. Lokalerna behövs rustas ur både arbetarskydds- och brand­ skyddssynpunkt. En utökning av nuvarande personalutrymmen 64 kommer att bli nödvändig liksom utrymmen för magasinering av nya föremål. Detta gäller verksamheten inom museets lokaler. Med tanke på museets egenskap av centralmuseum måste resurserna kraftigt utökas för den utåtriktade verksamheten i form av medel för byggandet av vandringsutställningar, rådgivning m. m. Och till slut det kanske viktigaste av allt för en riktigt bedriven utåtriktad verksamhet: Den teknikhistoriska forskningen måste i likhet med vad som skett i alla andra högindustrialiserade länder ges en plats tillsammans med all annan nödvändig samhällsvetenskaplig forskning. Tekniska Museet önskar med andra ord att småningom få samma fasta grund att stå på som övriga centralmuseer redan har. Detta är grundförutsättningen för att Tekniska Museet under den kommande 5O-årsperioden ska kunna fortsätta under den stolta devisen Tekniska Museet — Det levande Museet. Tekniska Museet Det levande museet 65  Tekniska Museets Arkiv Av UNGA-BRITTA SANDQVIST Tekniska Museets Arkiv, dess tillkomst och innehåll, redovisas i denna översikt av fil. lic. Inga-Britta Sandqvist, arkivarie vid Tekniska Museet. Tekniska Museets arkiv 68 Den industrihistoriska avdelningen av Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 disponerade en golvyta av ca 3 000 m2 för utställ­ ningssalar av olika storlek. Ett rum om ungefär 30 m2 var inrett till kontor och mottagning av särskilt intresserade utställningsbesökare. I detta rum förvarades och förevisades embryot till ett industri- historiskt arkiv. Huvudsakligen rörde det sig om fotografier som Karl Rencke, Nils Åkerhielm, Sigvald Linné och avdelningens före­ ståndare Torsten Althin tagit under fältarbeten i Västsverige och delar av Bergslagen i samband med insamlingen av museiföremål för utställningsavdelningen. Fotokopiorna var monterade på grå kartong av folioformat. Dessutom fanns inköpta eller på annat sätt för­ värvade bilder, litografier, kopparstick, träsnitt och liknande samt uppteckningar från fältarbetet. I stort sett var detta arkiv upplagt efter mönster av Nordiska museets etnologiska arkiv. Rådgivaren vid avdelningen för hanverkets, industriens och fiskets historia samt för allmogeavdelningen, dåvarande amanuensen vid Nordiska museet Sigurd Erixon, hade instruerat ledarna för de olika avdelningarna att lägga upp arkiv. Det material som under knappt fyra år före utställningens öppnande sammanfördes för den industri­ historiska avdelningen, övergick 1924 till de industrihistoriska sam­ lingarna vid Göteborgs historiska museum. När Torsten Althin i januari 1924 började arbetet för ett tekniskt museum i Stockholm hade han också i tankarna att åstadkomma ett tekniskt och industrihistoriskt arkiv. Därför påbörjades ett sådant samtidigt med föremålsinsamlingen. Erfarenheterna från Göteborgs- utställningen samt Carl Sahlins bergshistoriska samlingar som då för­ varades i Sahlins bostad vid Narvavägen i Stockholm, jämte hans stora bergshistoriska bibliotek verkade i hög grad inspirerande för ett allmänt tekniskt arkiv. Tekniska Museets huvudkvarter var under tio år förlagt till en ateljévåning i Ingenjörsvetenskapsakademiens fastighet på Grevture- gatan. Dit och även till andra lokaler i fastigheten fördes det in­ samlade arkivmaterialet. Av praktiska skäl ordnades detta i tre grupper: teknik- och industrihistoriskt material förvarat i papp- fasciklar, samlade i åtvidabergskapslar av folioformat, biografiskt material med porträtt av och data om industrimän samt en ritnings- samling bestående av konstruktionsritningar, kartor och liknande. Tekniska Museets arkiv har alltid haft en annan motivering för sam­ landet av arkivalier än de offentliga arkiven. Det är inte som dessa arkivsamlande utan snarast arkivbildande. Det är främst i anslutning till målet för den totala museiverksamheten som materialet samman­ förts. Från och med 1933 fick museets styrelseform en fastare organisa­ tion genom särskilda stadgar i vilka bl. a. museets huvudsakliga upp­ gifter fastställdes. ”Tekniska Museets uppgift är att samla, vårda och på ett instruktivt sätt framvisa bilder, ritningar, föremål, redskap, maskiner och modeller som kunna vara ägnade att belysa ingeniörskonstens, teknikens och industriens historiska utveckling till närvarande tid samt på lämpligt sätt hedra minnet av dem som gjort betydande insatser till fromma för denna utveckling.” Nu gällande stadgar stadfästes av Kungl. Maj:t den 30 juni 1967 och anger en vidgad målsättning: ”Tekniska Museets uppgift är att vårda, förteckna och vetenskapligt bearbeta samt med nyförvärv berika museets samlingar i syfte att belysa utvecklingen inom ingenjörskonsten och dess grundvetenskaper samt inom industrien, ävensom att hålla samlingarna tillgängliga för allmänheten. Museet skall jämväl inom sitt ämnesområde såväl bedriva som främja vetenskaplig forskning som utöva under­ visningsverksamhet.” I generalplanen för museets organisation och verksamhet fastställd av museistyrelsen samma år anges även som museets uppgift att belysa den tekniska utvecklingens återverkan på samhället och för människans livsvillkor. I arbetet med att förverkliga detta mycket omfattande mål har arkivavdelningen en central funktion som griper över museets samtliga verksamhetsområden. Arkivets samlingar är viktiga hjälpmedel för identifiering och datering av föremålen. Arkivmaterialets uppgift är också att levandegöra de enskilda före­ målen genom att ge en vidare ram kring deras ursprung och bidra till att de kan sättas in i sitt teknikhistoriska sammanhang. För museets utåtriktade verksamhet, för utställnings-, upplysnings- och undervisningsverksamhet har bilder och andra dokument en stor betydelse, liksom för forsknings- och publikationsverksamheten. För en teknikhistoriskt intresserad allmänhet och för medlemmarna i landets — särskilt de till Tekniska Museet anknutna — hobbyklubbar som sysslar med automobil-, flyg-, spårvägs-, järnvägs- och ballong­ historia är arkivsamlingarna av stor betydelse. Arkivets uppgift 5. Dsdalus Tekniska Museets arkiv 69 Tekniska Museets arkiv Arkivtjänstens organisation ”En musei- eller arkivtjänsteman kan fungera endast ett fåtal år. Först skall han komma in i materialet; sedan ska han behärska det till forskares tjänst och när han är mellan 60 och 70 år är hans tid ute ... Kontinuiteten på tjänstemannasidan är därför av fundamental betydelse.” Så sammanfattar Torsten Althin i en skrift sin syn på arkiv- och museimannens arbetsuppgifter och karriär. Det är Torsten Althin som under nära fyra decennier av Tekniska Museets nu fem­ tioåriga verksamhet planerat och genomfört museets uppbyggnad och utformning. Museet var i organisatoriskt hänseende under denna tid en självständig stiftelse utan statsbidrag. I vissa avseenden kom kontinuiteten på tjänstemannasidan inte att bli den önskade. De flesta som anställdes var äldre eller i samma ålder som museets före­ ståndare. Det var svårt att finna lämplig och kunnig personal som vågade sig in på det nya verksamhetsfält som teknik- och industri­ historia innebar. Torsten Althin lyckades dock knyta flera dugande krafter till museet. Redan 1926 anställdes fil. kand. Lennart Way-Matthiesen som ”assistent vid samlingarnas ackvisition, vård och ordnande m. m.”. Way-Matthiesen som bl. a. ordnat och katalogiserat stora delar av den omfångsrika ritningssamlingen blev museet trogen till år 1965 då han avgick med pension. År 1938 påbörjade den pensionerade majoren VVK Elis Efilde- brand ett betydande registreringsarbete av museets arkivmaterial, bl. a. ordnade han utan kostnader för museet det Wedbergska arkivet och Rinmansarkivet. Fil. dr Sixten Rönnow som under åren 1940—50 var föreståndare för Tekniska Museets arkiv hade disputerat på en avhandling om Pehr Hilleström och hans bergverksmålningar, och hans intresse kom i arbetet framför allt att gälla bildmaterial av alla slag med motiv från arbetslivets, teknikens och industriens områden. Han för­ fattade även skrifter i brukshistoria. Gösta Bodman började som professor emeritus arbeta på museet 1942. Vid sidan av sitt arbete som museilektor under 17 år utarbetade han ett omfattande register över teknikhistorisk dokumentation samt författade en rad historiker och industrimonografier vilket han börjat med redan under 1920-talet. Bodman var en ivrig filatelist och lade upp museets stora frimärkssamling med motiv uteslutande från naturvetenskap, teknik och industri. 70 Einar Palmqvist kom till museet omkring 1930. Han blev snart Tekniska Museets arkiv När Tekniska Museets nybyggnad stod klar för inflyttning 1936 var arkivmaterialet det som först överfördes dit från lokalerna vid Grevturegatan. Här ses museets chef 1924—62 Torsten Althin och arkivassistent Einar Palmqvist inspektera Brandförsäkrings AB Skan- dia-Frejas till museet donerade handlingar. Foto 1960. Tekniska Museet. fast anställd och med intresse och noggrannhet monterade han bilder och urklipp, ordnade inkommet material och skötte arkivets löpande ärenden ända till sin avgång med pension 1970. När museet år 1965 tillerkändes ekonomiskt stöd från staten och en undervisnings- och informationsavdelning upprättades kom det närmaste ansvaret för arkivet att ligga inom denna. Från budgetåret 1970/71 inrättades en arkivarietjänst vilken i organisatoriskt hän­ seende är direkt underställd museidirektören. Utöver arkivarietjäns- ten har avdelningen en assistenttjänst. Alltsedan arbetsmarknads­ kommissionen inrättades har arbetskraft ställts till förfogande utan 71 Tekniska Museets arkiv Arkivlokalen kostnad för museet. För närvarande bestrider arbetsmarknadsstyrel­ sen lönekostnaderna för sju personer inom arkivsektionen som arbetar med katalogisering, montering och inordnande av nyförvärv till arkivsamlingarna samt bokbinderi. När Tekniska Museets nybyggnad stod klar för inflyttning 1936, var arkivmaterialet det som först överfördes dit från lokalerna vid Grevturegatan. Museibyggnaden, som ritades av byggnadsrådet Ragnar Hjorth och planerades i dagligt samarbete med Torsten Althin, omnämns ofta som den första byggnaden i Sverige som i alla detaljer planerats och uppförts enligt funktionalismens principer för att tjäna ett absolut specifikt ändamål. Under år 1937 inreddes den fönsterlösa, luftkonditionerade och med branddörrar försedda arkivlokalen jämte läsesal och arbetsrum i huvudbyggnadens norra del, tillsammans omfattande 452 m2. Mellan golv och tak i själva arkivet insattes tjugo hyllståndare av järn med en höjd av 3,6 m. På så sätt kunde hela rummets höjd utnyttjas för hyllor, vilket gav sammanlagt 1 800 hyllmeter och var beräknat för en tillväxt under ca 30 år. Utrymmet mellan hyll- ställen är så väl tilltaget att två personer samtidigt skall kunna arbeta inom samma hyllsektion. För att materialet på de översta hyllorna skulle kunna nås tillverkades efter specialritning en stege med platt­ form överst och ett räcke runtom denna, en slags flyttbar predikstol på hjul. För ritningssamlingen byggdes på museets verkstad för ända­ målet konstruerade trähyllor längs arkivets östra långvägg. Ingen hylla var placerad över brösthöjd, varför de i numrerade konvolut förvarade ritningsbuntarna med lätthet kunde tagas fram och place­ ras på ett högt rullbord vid vilket man kunde ta fram den önskade ritningen. Dessa trähyllor utbyttes år 1967 mot compactushyllor av plåt, i vilka ritningarna förvaras i konvolut. Utöver mindre ombyggnader i avsikt att skapa separata arbetsrum jämte uppfräschning av målning och förnyelse av lösa inventarier har den ursprungliga lokalen inte ändrats. Efter flera decenniers accession, vilken inte från början kunde beräknas, är det naturligt att utrymmesbristen nu under 1970-talet börjar bli besvärande. Frånsett detta fungerar arkivlokalen fortfarande i de flesta avseenden idealiskt både för besökare och personal. Särskilt tacksam är man idag för den rymliga och välplanerade läsesalen. De högt sittande fönstren sprider ett lagom ljus samtidigt som de minskar riskerna 72 Under ar 1937 inreddes arkivlokalen jämte läsesalen. Utöver mindre ombyggnader i avsikt att skapa separata arbetsrum jämte uppfräschning av målning och förnyelse av lösa inven­ tarier har den ursprungliga lokalen inte ändrats. Särskilt tacksam är man idag för den rymliga och välplanerade läsesalen. Foto 1974. Tekniska Museet. att det starka solskenet skall skada arkivmaterialet. Fönstrens place­ ring hindrar kanske också forskaren från att distraheras av utsikten... Under uppsökarresor och i fältarbete landet runt samlades föremål och andra dokument för att ingenjörskonstens och industriens histo­ riska utveckling skulle kunna åskådliggöras. Arbetsmetoden var densamma som användes vid Nordiska museets etnologiska under­ sökningar. Fotograferings uppmätning samt insamling av arkivalier och föremål bedrevs parallellt. Arkivmaterialet tillmättes samma värde som föremålen, inte minst då det hände att man påträffade ritningar av föremål som inte längre fanns bevarade. Resorna före­ togs ofta i samband med föredrag av museichefen i lokala tekniska föreningar och bildningsorganisationer. Uppsatser i tidningar och tidskrifter om museets planer och verksamhet bidrog i stor ut­ sträckning till att erbjudanden om gåvor strömmade in. Största delen av arkivsamlingarna har förvärvats genom gåvor. Personlig vänskap och kontakt med människor kom härvid att betyda mycket. 73 Insamlings­ verksamheten Tekniska Museets arkiv 74 ”Insamlingsarbetet bestod ofta i att äta goda middagar då man hade dundrande roligt. Ibland slutade dessa middagar med idrotts- tävlingar då man hoppade höjdhopp och på morgonen kunde man vakna upp i ett bruksarkiv som ägaren just stod i begrepp att göra sig av med, men som han i stället med varm hand och i stor tack­ samhet skänkte till Tekniska Museet”, berättar Torsten Althin vid ett av de många samtal jag haft förmånen att ha med honom. Arkivmaterial förvärvades också genom inköp och genom rund­ skrivelser till industriföretagen samt genom avskrifter och kopiering av inlånat material. Bildinventeringar företogs i samarbete med tid­ skrifter som Teknisk Tidskrift och Teknik för Alla samt med dagliga tidningar som t. ex. den av Svenska Dagbladet och museet anordnade brobildstävlingen 1938. En inventering av bilder med tekniska och industriella motiv i privatpersoners och industriföretags ägo redo­ visas i den år 1943 publicerade ”Svensk industri i konsten”, utarbetad av museets dåvarande arkivföreståndare fil. dr Sixten Rönnow, på initiativ av ingenjör Selim Karlebo och bekostad av Maskinaktie­ bolaget Karlebo. Bland mera omfattande systematiska insamlingar av arkivmaterial kan också nämnas dels den som påbörjades i slutet av 1930-talet av Svenska Pappers- och Cellulosaingenjörsföreningen i avsikt att skildra cellulosaindustriens äldsta historia, dels undersökningen av beklädnadsindustriens uppkomst och utveckling i Sverige. Beroende på gränsdragningen mellan vissa större museers ansvars­ områden och av andra särskilda orsaker kom en del ämnesområden inte att omfattas av insamlingsverksamheten vad arkivmaterialet beträffar. Detta gäller t. ex. sjöfartshistoria, järnvägshistoria och i viss mån bergshantering. Sistnämnda ämnesområde fanns redan rikt företrätt i Carl Sahlins bergshistoriska samling, vilken senare donera­ des till Tekniska Museet. I vissa fall har museet kunnat medverka till att arkivhandlingar överförts till offentliga arkiv eller att respektive företag eller annan ägare återfått dokument som ansetts vara förlorade. Detta har endast skett när materialet har bedömts kunna få betryggande vård för framtiden. Förutsättningen för dagens insamlingsverksamhet är i många av­ seenden olika den som rådde under museets första årtionden. Då gällde det främst att rädda ett unikt material som bevarats avsiktligt eller slumpvis. 1800-talets konsulterande ingenjörer och bruksbygg- mästare hade ofta själva behållit originalen; kopior fanns oftast inte hos någon central myndighet eller vid industriföretagen. Idag finns omfattande förvaltningssystem som svarar för att sådant material bevaras. Det sätt på vilket tekniken och industrien idag skriver sin egen historia genom rapporter och sammanställningar i böcker och tid­ skrifter fanns inte förr i samma utsträckning. De större industri­ företagen har under de senaste årtiondena också själva på ett före­ dömligt sätt börjat vårda och bevara föremål, anläggningar och dokument i avsikt att belysa sin egen historia. Genom teknikens utveckling har Tekniska Museets ansvarsområde på kort tid ökat. För att kunna styra insamlingen av dokumentation måste denna planeras i samarbete med övriga centralmuseer, läns- och specialmuseer även vad gäller arkivmaterialet. För insamlingen gäller också liksom förr att denna bör bedrivas i nära anslutning till föremålsinsamlingen och arbete i fältet. En utredning kring museernas föremålsinsamling (Föremål, bild, data. Utg. av Nordiska museet, Stockholm 1973) förutsäger att man även vid ett sparsamt urval bör räkna med att minst 90 °/o av de föremål som överhuvud taget skall dokumenteras, måste bevaras i form av substitut, framför allt då foton, modeller, ritningar, beskriv­ ningar och dylikt. Härav följer att museernas arkivmaterial i fram­ tiden kommer att få om möjligt ännu större betydelse. En fråga av synnerlig vikt särskilt för den industrihistoriska forskningen är den som gäller ansvaret för de privata arkivens vård och bevarande, ett problem som bör lösas under Riksarkivets ledning. Arkivmaterialet i de tre redan år 1924 fastställda huvudgrupperna, Arkivmaterialets teknik- och industrihistoriskt material, biografiskt material samt ritningssamlingen utgör fortfarande jämte bok- och tidskriftssam- lingen stommen i museets arkiv. Dessutom förvaras som separata enheter ett femtiotal arkiv eller samlingar. Huvudliggaren, inventa- rieboken över museets föremål, förvaras på föremålsavdelningen. En särskild enhet utgör museets ämbetsarkiv som består av institu­ tionens protokoll, korrespondens, ämnesordnade handlingar, räken­ skaper, byggnadsritningar m. m. I detta material kan man följa Tekniska Museets tillkomst, uppbyggnad och utveckling. Hit räknas även arkivexemplar av dokumentation i ord och bild av museets utåtriktade verksamhet, utställningar och kongresser i museibyggna- omfattning Tekniska Museets arkiv 75 Tekniska Museets arkiv Teknik- och industrihistoriska arkivet den, på Teknorama och i andra sammanhang, samt en omfångsrik klippsamling som innehåller det mesta som skrivits om museet i tidningar och tidskrifter genom åren. Sammanlagt omfattar arkivsamlingarna ca 4 200 foliokapslar, ca 2 000 kapslar och kartonger av mindre format, uppskattningsvis 350 000 ritningar samt 800 hyllmeter böcker och tidskrifter. En mängd olika typer av arkivalier är representerade. Där finns affischer, aktiebrev, anteckningsböcker, bildband, böcker, brev, dagböcker, diabilder, diagram, excerpter, etiketter, fotografier, fotoalbum, fri­ märken, kalkyler, kartor, kopparstick, körkort, litografier, ljudband, manuskript, materialprover, pappersprover, patentbrev, porträtt, priskuranter, prislistor, protokoll, radiolicenser, ransoneringskort, reklamtryck, ritningar, räkenskaper, skioptikonbilder, skisser, stäm­ pelböcker, teckningar, tidningar, tidskrifter, tidningsurklipp, trä­ snitt, uppfinnares dokument, uppmätningar, uppteckningar, varu­ kataloger, varumärken och videoband. De äldsta handlingarna i arkivet härrör från 1300-talet. De ingår i en samling fastebrev för Grytgöls bruks ägor. Från 1600-talet finns en samling kungliga brev undertecknade av drottning Christina, fastebrev avseende mark och hemman på Skogaholms ägor. Från samma tid stammar också de äldsta delarna av Bernshammars bruks­ arkiv vars handlingar omfattar tiden fram till 1800-talets mitt. Det måste påpekas att dessa äldsta arkivalier inte bevaras i Tekniska Museets arkiv främst för sitt innehålls skull utan snarast som exem­ pel på en typ av handlingar som ofta förekom i brukssammanhang och är nödvändiga för att museet ska kunna ge en så fullständig bild av bruks- och industrihistorien som möjligt. Materialets fördelning i tiden varierar kraftigt och är svår att bedöma. Uppskattningsvis ligger tyngdpunkterna i samlingarna på 1800-talets senare hälft och 1900-talets första årtionden. Teknik- och industrihistoriska arkivet omfattar i stort sett alla typer av ovan uppräknade arkivalier. Främst finns här uppteckningar rörande äldre arbetsmetoder, fotografier i original och reproduktion, serier av kataloger, priskuranter och annat reklamtryck, original­ bilder i skilda tekniker över industriella anläggningar, maskinkon­ struktioner, arbetsförfaranden, arbetargrupper m. m. Även ritningar av mindre format samt tidningsurklipp, särtryck och mindre publika­ 76 tioner ingår i denna enhet. Arkivalierna förvaras ordnade efter sitt innehåll i pappfasciklar som i sin tur är samlade i foliokapslar. Fasciklarna har löpande numrering från 1—3 733, foliokapslarnas antal är 3 700 (maj 1974). Systemet är flexibelt genom att ett nummer — som representerar ett ämnesområde — kan byggas ut med obe­ gränsat antal underavdelningar med hjälp av en kombination av bokstavs- och sifferbeteckningar. Ett enda nummer kan således med alla underavdelningar omfatta över hundra foliokapslar vilket är fallet inom ämnesområden som t. ex. motorfordon och flygteknik. Omvänt kan en foliokapsel innehålla flera löpande nummer — dvs. fasciklar med material från skilda ämnesområden. I anslutning till ovanstående material bör samlingen av frimärken nämnas. Den omfattar ca 6 000 frimärken med tekniska motiv och porträtt av vetenskapsmän och tekniker från alla världsdelar. Varje märke är monterat på en mörk kartongskiva i brevkortsformat, vilken förvaras i ett fönsterkuvert med uppgifter om proveniens, motiv och anledning till att frimärket getts ut. Frimärkena är ordnade efter innehåll i ett tjugotal huvudgrupper av vilka transport är den största. Personhistoriska arkivet omfattar porträtt i original eller i olika slag av reproduktion samt klipp och notiser om och av personer som verkat eller är verksamma på ingenjörskonstens många områden eller inom industrien. Materialet förvaras i ca 40 000 alfabetiskt ordnade kuvert i C5 format. Material av samma typ men med större format förvaras i ytterligare två serier varom anteckning i före­ kommande fall finns på C5 kuverten. En autografsamling om ca 4 000 nummer utgör ett komplement till personhistoriska arkivet, liksom även en betydande medaljsamling vilken förvaltas av före­ målsavdelningen. I ritningsarkivet finns ca 350 000 ritningar, skisser och utkast av uppfinnare och konstruktörer, byggnadsritningar över industriella anläggningar, konstruktionsritningar över mekaniska anordningar vid gruvor, bruk, fabriker och verkstäder, ritningar av maskin­ konstruktioner, verktyg och produkter samt kartor. Bland klenoderna i ritningsarkivet bör nämnas den samling rit­ ningar till maskiner och industrianläggningar från 1700-talet vilka Frimärkssamlingen Tekniska Museets arkiv Personhistoriska arkivet Ritningsarkivet Tekniska Museets arkiv Större enskilda arkiv Carl Sahlins bergshistoriska samling 78 till stor del utförts av Carl Johan Cronstedt och i vissa fall har samband med Christopher Polhems arbeten. För att belysa gångna tiders undervisning i tekniska ämnen har museet också samlat övningsritningar utförda av elever vid tekniska läroanstalter. Av materialet kan utläsas de enskilda systemen för sym­ bolik för konstruktionernas material och formgivning samt olika epokers fordringar på ritningsarbetets elegans och estetiska utförande. Ett exempel på vad en samling i ritningsarkivet kan innehålla får illustreras av ingenjör G. H. Carlgrens (1837—1906) varierande pro­ duktion. Den omfattar material från dennes omfattande verksamhet inom byggnadsbranschen. Carlgren som var en av landets mest anlitade konsulterande ingenjörer har här efterlämnat konstruktionsritningar med tillhörande kalkyler, kostnadsförslag, byggnads- och arbets­ kontrakt, korrespondens m. m. angående en mängd anläggningar så­ som sågverk, flottleder, järnverk, gruvor, kvarnar och många andra större industribyggnader samt bostadshus, sjukhus och skolhus. Mate­ rialet ger, förutom uppgifter om de särskilda företagens byggnads­ historia också en överskådlig uppfattning om vilka tekniska metoder som användes vid uppförandet av särskilt industribyggnader. Lik­ artade högst omfattande samlingar finns även från de berömda bruks- byggmästarna under 1800-talet, C. J. Nilsson på Högåsen, Håkan Steffanson i Falun, Albert Bergström på Finnshyttan, Wilhelm Wen- ström i Örebro, för att nämna några exempel. Den betydande samling av beskrivningar med tillhörande kartor över industriföretag under perioden 1850—1900 som utarbetats till av Brandförsäkrings AB Skandia-Freja, Stockholm, under samma tid beviljade försäkringar bör även framhållas. Detta material bildar ett värdefullt komplement till det välkända arkivet hos Allmänna Brand­ försäkringsverket för byggnader å landet. Bland det femtiotal större enskilda arkiv vilka förvaras som separata enheter är Carl Sahlins bergshistoriska samling, det Rinmanska arkivet och John Neréns motorhistoriska samling de mest omfattande. I de planer för ett tekniskt museum som framfördes vid 1900-talets början betonade bergsingenjören och industrimännen Carl Sahlin alltid betydelsen av ett allmänt industrihistoriskt arkiv och under sin ordförandetid i den delegation som närmast hade hand om Tekniska Museets inre angelägenheter omhuldade han inte minst denna del av det blivande museets samlingar. Det i vida kretsar välkända Sahlinska arkivet som donerades till museet år 1933 är resultatet av ett halvt sekels samlargärning. Materialet omfattar 580 foliokapslar med excerpter, uppteckningar, fotografier, tidningsurklipp m. m. samt ca 1200 mindre arkiv­ kartonger innehållande tryckt material. Av mycket svåråtkomlig art är de från och om svenska gruvor, hyttor, bruk och andra anläggningar utgivna tryckalster, som skulle kunna gå under benämningen tillfällig- hetstryck, nämligen kataloger, priskuranter, notifikationer och lik­ nande. Genom ett systematiskt letande lyckades Sahlin samla allt väsentligt på detta område. Till detta ansluter sig även en stor samling topografisk litteratur, i vilken på ett eller annat sätt berörs hela det komplex av yrkesgrenar som varit förenade med de svenska bruken. Nämnas bör också en samling av ca 250 böcker innehållande rese­ skildringar av svenska och utländska författare. Vid forskningar och studier av den tryckta litteraturen i offentliga och privata arkiv antecknade Sahlin på olika blad allt av intresse i berörda sammanhang och delade efter ett väl genomtänkt system upp dessa excerpter med hänsyn till att samlingarna skulle kunna användas för forskning. Under resor till olika bruksplatser och vid samtal med äldre arbetare, verkmästare och ingenjörer samlade Sahlin även ett rikt upptecknings- material om äldre tillverkningsmetoder, arbetarförhållanden, sägner, seder och bruk vilket också delades upp efter ett bestämt system. Anteckningar och kommentarer av samlarens egen hand om iakt­ tagelser gjorda under den långa tid han verkade i bergshanteringens tjänst förhöjer samlingens värde. Även ett personhistoriskt material ingår till vilket hör en samling autografer av framstående svenska bergsmän. Det bör i detta sammanhang även erinras om de stora samlingar av bergshistoriska bilder och porträtt som Carl Sahlin vid olika tillfällen överlämnade till Jernkontoret. Det Rinmanska arkivet som donerades till museet år 1929 omfattar 40 foliokapslar och består av ett stort antal officiella skrivelser och brev jämte koncept till brev från bergsrådet Sven Rinman, dennes son direktören över svartsmidet bergmästaren Carl Rinman samt den sistnämndes son, direktören på Jernkontorets metallurgiska stat, övermasmästaren Ludvig Rinman. Arkivmaterialet som omfattar 1700-talets andra hälft och 1800-talet innehåller också koncept till Rinmanska arkivet 79 Tekniska Museets arkiv Tekniska Museets arkiv John Neréns motorhistoriska samling Bergsingenjören och industrimännen Carl Sahlins bergshistoriska samling som donerades till Tekniska Museet är 1933 är resultatet av ett halvt sekels samlargärning. Foto 1974. Tekniska Museet. avhandlingar över ämnen tillhörande bergshanteringen, memorial­ anteckningar rörande bruksdrift samt ritningar och förslag till om- och nybyggnader av masugnar och järnbruk m. m. Kapten John Nerén överlämnade i samband med Tekniska Museets 1 O-årsdag ett gåvobrev på sin omfattande och till innehållet enastående samling av bil- och motorhistoriskt material, bestående av bl. a. ca 7000 fotografier och andra bilder av automobiler, motorcyklar, motorbåtar m. m. Samlingen omfattar också ca 6 000 kataloger, priskuranter och broschyrer jämte ett stort antal klipp ur tidningar och tidskrifter. Materialet överflyttades till museet 1938 och omfattar 25 hyllmeter. Bok- och tidskriftssamlingen upptar ca 800 hyllmeter. Allmänna och tekniska uppslagsböcker, bibliografier, matriklar, tekniska fackord­ böcker m. m. utgör tillsammans med industrihistoriska standardverk, bruks- och industrimonografier, samt svenska patentregister kärnan Bok- och tidskrifts- samlingen 80 i referensbiblioteket. I den allmänna boksamlingen finns framför allt äldre special­ litteratur inom teknikens olika grenar. Särskilt omfattande är sam­ lingarna av litteratur i automobil- och flyghistoriska ämnen, liksom samlingen av museikataloger från utländska tekniska museer. Ett femtiotal äldre och nyare tekniska tidskriftsserier samt en representativ samling svenska företagstidskrifter från olika år ingår också. Genom donationer har museet erhållit ett tiotal boksamlingar vilka på grund av böckernas innehåll eller donators önskemål förvaras som slutna enheter. Den mest omfattande av dessa är Carl Sahlins samling av bergshistorisk litteratur, stämpelböcker, berättelser över resor till bruk och bergverk i in- och utlandet m. m. Ett exempel på hur ett tidigt industribibliotek kunde se ut har museet i boksamlingen som tillhört Gripsholms Kemiska fabriker. Den omfattar tysk kemisk litteratur tryckt under 1800-talets första årtionden och torde vara representativ för kemiskt vetande vid denna tid. Brukspatron August Lundebergs tidigare på Högbo och Oslättfors bruk förvarade boksamling på omkring 130 volymer utgör ett exempel på ett bruksbibliotek från 1800-talet. En annan separat förvarad bok­ samling av särskild betydelse är den som donerats av professor Arvid Johansson och innehåller bergsteknisk litteratur med bl. a. de klassiska verken av Sven Rinman. Från början var det museets avsikt att systematiskt samla litteratur från undervisningen vid de tekniska läroanstalterna. Från äldre tid finns ett representativt urval men beträffande senare tid har insam­ lingen av praktiska skäl inte kunnat fullföljas. Större delen av litteraturen erhålles genom gåvor och publikations- byte med museets årsbok. För den del som förvärvas genom inköp sker detta med hjälp av prospekt, bokkataloger från antikvariat och förlag, recensioner samt förslag från tjänstemännen vid museet. Det har aldrig varit museets avsikt att bygga upp ett omfattande tekniskt bibliotek. När Kongl. Teknologiska Institutet organiserades 1825/27 anskaffades litteratur, både svensk och utländsk, till Institu­ tets bibliotek. Efter kort tid omfattade detta inte mindre än 10 000 volymer och nyanskaffning skedde kontinuerligt. Detta numera historiska bokbestånd ingår i Kungl. Tekniska Högskolans bibliotek, som dessutom övertagit Falu Bergsskolas boksamling med många rariteter från 1500-talet och framåt. Högskolans tekniska central­ bibliotek finns således lätt tillgängligt i Stockholm varför museet har 81 Tekniska Museets arkiv Tekniska Museets arkiv Ljudband, bildband, videoband m. m. kunnat begränsa bokförvärven och främst inrikta samlandet till sådan litteratur som behövs för det dagliga arbetet i museet. En nyare typ av arkivmaterial utgör de samlingar av ljudband, bild­ band, videoband och färgdiapositiv som härrör främst från museets egen produktion av audiovisuella hjälpmedel. Denna verksamhet leds av undervisnings- och informationsavdelningen. Detta material som ställer särskilda krav på förvaring och katalogisering har alltmer även vunnit insteg som ett hjälpmedel vid dokumentering. I detta samman­ hang kan nämnas de ljud- och videobandsupptagningar av intervjuer med tekniker och industrimän som görs av Ingenjörsvetenskaps- akademiens teknikhistoriska råd i samarbete med Tekniska Museet. Tekniska Museets arkiv har en egen karaktär och egna ordnings- principer beroende på arkivbildningens form. Informationsåtervin- ningen — att i arkivets samlingar hitta det material som innehåller den sökta informationen — är ett av de viktiga problem som arkiv­ tjänsten ställs inför. Förteckningar, register och kataloger är viktiga hjälpmedel då det gäller att hitta rätt i arkivet. Huvudförteckningen över arkivets innehåll utgörs av en katalog som består av ett systematiskt kartotek och ett kartotek som är upp­ ställt i nominalordning. Från katalogkortets huvudord som t. ex. kan vara ett orts- bruks- fabriks- firma- eller personnamn eller också ange ämnesområde, tillverkningsprocess eller produkt, hänvisas till materialets förvaringsplats i arkivsamlingarna oftast betecknad med ett fascikelnummer. Man hade från början tänkt att det inom varje fascikel kring ett ämne samlade materialet skulle utgöra ett register över sig självt varför detta inte är detaljkatalogiserat. Det är främst material från teknik- och industrihistoriska arkivet, personhistoriska arkivet och de större enskilda samlingarna som är registrerat i ”arkiv­ katalogen”. över de många enskilda, som slutna enheter förvarade arkiven och samlingarna, finns som regel även summariska eller mera utförliga förteckningar vilka förvaras hos arkivarien samt i kopia i nära anslutning till materialet. Till ritningsarkivet hör en särskild katalog vars indelning lagts upp i överensstämmelse med föremålsavdelningens sakregister. Huvud­ grupperna utgörs av allmän teknologi, transportmedel, bergsvetenskap, metallbearbetning, skogsbruk och kemisk industri, elteknik, grund­ vetenskaper och undervisning, anläggningsteknik samt oklassificerat Förteckningar, register och kataloger material. Som ett komplement till detta realregister, finns ett topo­ grafiskt register inom vilket en ämnesordnad uppdelning gjorts för varje ort, samt ett personregister över uppfinnare, konstruktörer, ritare och byggmästare. I dessa register ges hänvisning till de efter proveniens, i stora konvolut förvarade ritningarna, över böckerna, vilka är uppställda i accessionsordning, finns en särskild katalog bestående av ett nominalregister och en systematisk katalog. Även tidskrifter och annan periodica förtecknas i denna katalog. Under 1940-talet ägnade sig professor emeritus Gösta Bodman under många år åt att lägga upp ett omfattande kortregister med hänvis­ ningar till teknikhistorisk litteratur, arkivdokument och andra källor av betydelse när det gäller att finna sak- och personuppgifter i tekniska ämnen. Bl. a. förtecknades av Kungl. Maj:t, Kommerskollegium och Manufakturkontoret eller lokala hallrätter priviligierade företagare samt svenska patent före år 1885. Det excerperade materialet ordnades i tre huvudgrupper: företagarserien, realserien och ortserien. Karto­ teket som omfattar ca 250 000 kort är i första hand avsett att utgöra en inkörsport till fortsatta undersökningar och tjänar som ett viktigt komplement till arkivets övriga förteckningar, register och kataloger. Som centralmuseum har Tekniska Museet det yttersta ansvaret för den teknikhistoriska museidokumentationen i landet, dess samlingar är centrala för svensk teknik- och industrihistorisk forskning. I arkiv­ avdelningens verksamhet inryms många av de angelägna uppgifter som åligger museet. Av stor betydelse är att snarast företaga en över­ syn av den inre ordningen i arkivet och att genomföra en inventering av befintliga samlingar. En komplettering av kataloger och förteck­ ningar är nödvändig för att underlätta informationssökningen. I samband härmed bör en arkivförteckning upprättas, vilken i väsent­ liga delar kan publiceras för att sprida kunskap om arkivmaterialet och därmed öka dess värde för forskning, praktisk verksamhet och samhällsliv. Med hänsyn till Tekniska Museets stora ansvarsområde bör plane­ ring av insamlingsverksamheten ske i samarbete med övriga museer och med industriens och näringslivets organisationer. En grundläggande förutsättning för att forskning skall kunna bedrivas inom det teknikhistoriska området är att det material av intresse för området som finns i vårt land i form av föremål och Bodmans register Tekniska Museets arkiv Angelägna uppgifter 83 Tekniska Museets arkiv 84 historia. dokument (skrifter, bilder, ritningar etc.) kan överblickas. Detta gäller såväl när det är frågan om seriös forskning som bara en anspråkslös studie. Om inte möjlighet till en överblick över det samlade materialet finns, överlämnas sökaren till gissningar och det kan bli en slump om han kan komma på det för hans syfte viktiga materialet. Det fysiska insamlandet av föremål och dokument på skilda håll i landet måste sålunda kompletteras med ett register så att dessa samlingar blir kända för den intresserade. För museet är det därför en angelägen uppgift att samla och förteckna dylika data. I avsikt att stimulera intresset för teknik- och industrihistoria är det också angeläget att utarbeta litteraturförteckningar och biblio­ grafier. Något sammanfattande verk över den svenska teknikens, ingenjörs­ konstens och industriens historia finns inte. Däremot finns ett mycket stort antal skrifter om industriföretag, publikationer som utarbetats inför jubileumsdagar och i andra sammanhang. Dessa industrimono­ grafier har olika utformning, alltifrån kortfattade inom företagen sammanställda broschyrer till omfattande verk skrivna av framstående vetenskapsmän på företagens uppdrag. För forskarna ställer det sig svårt att överblicka dessa publikationer. En anledning till detta är att denna litteratur i klassifikationshänseende ofta placerats på olika avdelningar inom biblioteken. Litteraturen kan återfinnas på avdelningar för historia, geografi, biologi, teknik, ekonomi eller samhällsvetenskap. Dessutom kan industrimonografier med fantasifulla titlar, som inte tydligt anger bokens innehåll, lätt förbises. För bibliotek av olika kategorier, t.ex. skol- och universitets­ bibliotek, för forskning i teknikhistoria och i industriens historia samt för allmän historisk och kulturhistorisk forskning vore det av utom­ ordentlig betydelse att ha tillgång till en bibliografisk förteckning över industrimonografier. Den art av samlingar och verksamhet som här översiktligt behandlats, kan lämna ett mångsidigt stoff till kunskapen om gångna tiders ny­ skapande idéer, om små och stora förändringar i landets tekniska och industriella värld, om arbete och liv på ritkontor, i laboratorier, vid gruvor, hyttor och bruk, på verkstads- och fabriksgolvet — allt det som har varit och är en progressiv del av ett industrilands kultur­ The article begins with a short history of the Archives of Tekniska Museet Summary (Museum of Science and Technology) in Stockholm. The duties of the Archives and Library departement are discussed. The records in the Archives are brought together in the context of the general work of the museum, that of collecting, preserving and registering objects, tools, drawings, machines, models etc. that are likely to give information about the history and the development of engineering, technology and industry in Sweden. The general plan for the organization and work of the museum States that it is also the aim of the museum to illustrate the influence of technological advances on society and the living conditions of the individual. The collecting of drawings and documents has always gone alongside with the collecting of objects like machines, tools etc. From the start Tekniska Museet was a private institution without any government subsidies and it was not until 1965 that the Government granted financial support. In 1971 a post as archivist was created, and since then, one assistant has been employed and seven people have been given work in the archives by the Labour Market Board. The premises have been changed and improved and still offer good working conditions, but the lack of space is now beginning to make things difficult. The archival material is arranged in the following main groups. 1. material on the history of technology, engineering and industry 2. biographical material 3. collections of drawings 4. 5. 6. private files and records current correspondence file (internal office file) library of books and periodicals The first group contains a great variety of material, e. g. descriptions of pro- duction techniques, photos, catalogues, price lists, advertising publications, pic- tures, stamps, sketches and drawings of industrial machines and plants. Most of the material is stored in folders, which are kept in folio boxes. The folders are numbered from 1 to 3733. The number of boxes is 3700. One number represent- ing one subject can be divided into subdivisions by means of a combination of letters and figures, which makes the system very flexible. One single number may comprise more than 100 boxes, as is the case for subject groups like motor vehicles and aviation. The biographical material contains i. a. photos, portraits, artides and news- paper cuttings all kept in 40 000 envelopes (C 5). There are 350 000 drawings, some of them from the 18th century. Of the private files and records kept as separate entities, mention should be made of the Rinman files containing mainly correspondence about mining, the Sahlin files mainly about mining industry and the Nerén collection of material on the history of motorism. The library has 800 running meters of encyclopedias and reference books, but it is not complete, and that is not necessary as the excellent library of Kungl. Tekniska Högskolan (Royal Institute of Technology) is easily accessible. 85 6. Dsedalus Tekniska Museets arkiv Tekniska Museets arkiv 86 In recent years a collection of video tapes, sound tapes, slides and other audio- visual material, mainly produced by the information department of the museum, has been added to the archives. Catalogues: There is a systematic subject catalogue and an alphabetically arranged card catalogue with headings that can be the name of a place, an industry, a firm or a person for instance. The contents of the private files are summarily listed. There is a special catalogue for the drawing collections in accordance with the arrangement of the list of museum objects. If the Archives and Library department of the museum is to be able to fulfil its duties for the documentation of the development of Swedish technology, there arecertain important projects that have to be carried out. The internal organization has to be improved, an inventory of existing collections has to be made, catalogues, indexes and lists have to be made complete, the continuing collection of objects and documents has to be listed and brought up to date, lists of literature and bibliographies should be compiled and finally a guide to the archives and library should be worked out and preferably published. D/EDALUS 1931-1973 Det som skrevs och de som skrev Civilingenjör Hans Hylander, som varit medlem av redaktionskommittén för Daedalus sedan 1951, lämnar här en översikt över innehållet i de 43 första årgångarna av Daedalus och några uppgifter om de författare som medverkat i dessa årgångar. Daedalus 1931—1973 Årsbokens tillkomst och uppgift När man skall skriva om Tekniska Museets verksamhet under de gångna 50 åren kan man inte gå förbi museets årsbok Dsedalus, även om denna råkar vara några år yngre än museet. Hur man kom på tanken att skaffa museet en årsbok, hur denna tanke så småningom kunde realiseras, hur årsboken fick sitt namn och sin gestalt, om detta kan i skrivande stund blott en person säga som Fänrik Stål: jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. Att denne person är Torsten Althin är blott naturligt. I förhoppning att han snart skall finna tillfälle att berätta den märkliga historien om Daedalus tillkomst för årsbokens läsare, får en redaktionsmedlem som inte var med från början nöja sig med att försöka skildra initiativtagarnas avsikter med årsboken och redaktionens strävan att förverkliga dessa avsikter. Med tanke på alla dem som inte är lyckliga nog att ha hela följden av hittills utkomna 43 årgångar bland sina böcker, har det synts lämpligt att här lämna en översikt av innehållet i dessa årgångar och några uppgifter om författare som bidragit till detta innehåll. När D^dalus kom ut för första gången, det var 1931, hade den som sig bör ett företal, och där talades det om att årsskriften var avsedd ”att utgöra en föreningslänk mellan museet och alla de personer, industriföretag, institutioner och korporationer, som på ett eller annat sätt lämna bidrag i form av gåvor till samlingarna, penningbidrag till museets drift och större donationer till museets fonder samt alla, som genom medlemskap i Föreningen Tekniska Museet ävenledes aktivt medverka till museets fromma. I årsboken finnas för den skull redo­ görelser för de resultat, som under det gångna arbetsåret vunnits, de föremål, som kunnat förvärvas och de arbeten, som utförts.” Det heter i fortsättningen: ”Årsbokens uppgift är även att skänka möjlighet till publicering av uppsatser inom ingeniörskonstens och industriens historia, ej minst på grundval av i museet befintligt mate­ rial. I anslutning härtill komma även nutida händelser och framsteg på det tekniska området att uppmärksammas och bliva föremål för behandling.” Det kan ha sitt intresse att se efter i vad mån de hittills utgivna 43 årgångarna av Daedalus svarar mot denna målsättning. Innehållet i årsboken har varit uppdelat på tre huvudavdelningar: redogörelser, avhandlingar samt meddelanden och frågor (på senare 88 tid: teknikhistoriska notiser), vartill från och med 1968 kommit recensioner av nyutkommen litteratur inom museets intresseområde. Den huvudavdelning som förr kallades ”redogörelser” men senare fick rubriken ”Tekniska Museet under året” har redogjort för museets styrelse och förvaltning, för utställningar och sammankomster samt för föremåls- och arkivsamlingarna. I anslutning härtill har följt en årsberättelse för Tekniska Museets Vänner (tidigare Föreningen Tek­ niska Museet). Ett par år på senare tid gjordes försök att utesluta redogörelserna, men det väckte så mycken gensaga, att man ansåg sig böra återgå till den hävdvunna ordningen. Berättelserna har emeller­ tid gjorts mera tilltalande genom ett ökat antal bilder från utställ­ ningar och sammankomster i museet, säkerligen till glädje för museets vänner i landsorten, som inte har samma möjlighet som stockholmarna att själva följa museets verksamhet. Rikligt illustrerade har också berättelserna om de ”teknikhistoriska folkfester” varit, som de senaste åren anordnats under namnet ”Extravaganza”. En särskild redogörelse för de i Tekniska Museet sedan år 1938 deponerade Filmhistoriska Samlingarna lämnades årligen i Daedalus från 1953 till och med 1964, då samlingarna anslöts till Filminstitutet. Det tyngst vägande innehållet i Daedalus har varit avhandlingarna. Under de gångna 43 åren har runt 220 avhandlingar publicerats, således i genomsnitt fem varje år. De upptar sammanlagt närmare 4 800 sidor. Omfånget har varierat. De första åren höll det sig om­ kring 15 sidor, men det har undan för undan ökat, inte minst på grund av rikligare illustrering. Tre avhandlingar har varit så långa att de måst delas upp på två årgångar. Nils Kindbergs redogörelse för den svenska flygindustrin genom tiderna sträcker sig genom fyra årgångar. Vad avhandlingarnas fördelning på olika ämnesområden beträffar kan några iakttagelser ha intresse. Till en första grupp kan man räkna uppsatser som rör ”teknikens naturvetenskapliga grunder”. De kan ha varit rent tillbakablickande såsom Gösta Bodmans kommentarer till ett 1700-tals manuskript med den tidstypiska titeln ”Om chemiens natur, beskaffenhet och nytta” (1946) och samme författares uppsats om ”Voltaiska krafter” (1954). Den är ett utdrag ur de anteckningar som Carl Palmstedt, en av Berzelius vänner, gjorde till föreläsningar av Daniell, Wheatstone och Faraday. Även John Tandbergs ”Esaias Redogörelser Daedalus 1931-1973 Avhandlingar 89 Daedalus 1931—1973 90 Tegnér och magnetismen” (1939) får väl räknas till denna grupp. Ibland har avhandlingen påtagligen haft till syfte att högtidlighålla ett jubileum. Det var exempelvis förhållandet med Stig Ekelöfs upp­ sats ”Hans Christian örsted och elektromagnetismens födelse — ett 150-årsminne” (1970), kanske också med Per Collinders uppsats i Daedalus 1953 om ”Foucaults pendelförsök”, fastän man den gången kanske kom litet för sent. Det mest berömda av Foucaults försök, det i Pantheon i Paris, ägde nämligen rum 1851. Några avhandlingar for­ mar sig till översikter över längre tidsperioder, såsom Torsten Althins ”Materiens byggstenar” (1960), som redogör för svenskarnas roll vid upptäckten av grundämnen. Liknande uppläggning har Harald Hå­ kanssons ”Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900” (1938), som är en lista över undersökningar, upptäckter och uppfinningar på detta område. Då har man emellertid lämnat den rena naturvetenskapen och kommit in på de tillämpade vetenskapernas område. Med nomen­ klaturfrågor rör man sig i Cecilia Ringius ”Elektroteknisk terminolo­ gi” (1959), som är ett försök att datera elektrotekniska termer, och i Torsten Althins ”Namn, Konstord och Talesätt” (1969), som innehål­ ler teknikhistoriska kommentarer till några tekniska termer. I de nu nämnda avhandlingarna rör det sig huvudsakligen om för­ gången tid, men i Sten G. Lindbergs ”Kepler — Newton — Lunik” (1959) knyter man an det förgångna till nuet och framtiden, sedan människan för första gången visat sig kunna övervinna jordens drag­ ningskraft. Även i Tord Halls ”Den kosmiska tekniken” (1960) riktas blicken mot det kommande. Båda dessa uppsatser publicerades först som understreckare i Svenska Dagbladet och återgavs i Daedalus med vederbörligt tillstånd. I båda fallen gällde det dagsaktuella ämnen. Någon direkt anknytning till Tekniska Museets föremålssamlingar och arkiv hade de nu nämnda avhandlingarna egentligen inte. Det hade däremot i hög grad Torsten Wilners fyra uppsatser: ”Tekniska Museets Atomarium” (1953), ”Partiklars rörelse i elektriska fält” (1954), ”Klangfigurer och atomfysik” (1957) och ”Atomarium. Dit atomvetenskapen hunnit” (1960). De knöt an till det Atomarium som invigdes i Tekniska Museet 1953. Wilner hade själv konstruerat de- monstrationsapparaterna i detta, och det var också han som hittat på namnet Atomarium. Där lade han sedan under många år ned ett in­ tresserat arbete som föreläsare och demonstratör. De avhandlingar som till huvudobjekt har i museets föremålssam­ lingar förvarat material uppgår till ett trettiotal. Många har anknyt- ning till Christopher Polhem, och annat var väl ej att vänta av Tek­ niska Museet som arvtagare till Kongl. Modellkammaren. Denna in­ stitutions historia är långt ifrån utforskad. I Daedalus 1959 lämnade Arvid Backström till hjälp för framtida forskare erTsammanfattning av vad man då visste om Kongl. Modellkammaren. Ett föremål i museet, som man känner mycket väl både till konstruktion och histo­ ria, är ”Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjärnsund”. Det var titeln på en avhandling av Dag Trotzig i Dasdalus 1938, i vilken klockans öden skildrades från 1766, då den sattes upp i kyrkans torn och till 1937, då den fick sin plats i museets maskinhall. Hur den verkstad såg ut, där uret en gång tillverkades, fick läsarna av Dseda- lus 1940 en föreställning om genom Torsten Althins uppsats ”Stjern- sunds manufakturverk 1729”. Uppsatsen bygger till stor del på doku­ ment i museets arkiv. Ett kuriöst föremål med en kuriös historia be­ skrev Sven Sköldberg i uppsatsen ”Christopher Polhems Konstige Tapp” i Daedalus 1939. Låstappen, som den också kallades, lär ha uppfunnits för att hindra oärligt husfolk att olovandes tulla husets brännvinsankare och vinfat. Den hade beskrivits tidigare, först av Emanuel Swedenborg i hans ”Daedalus Hyperboreus” 1717 och seder­ mera av bland andra Johan Carl Wilcke, professor thamianus vid Vetenskapsakademien, i dess handlingar 1780. Den visades för all­ mänheten så sent som 1866 på det årets Allmänna Industriutställning i Stockholm, men tycks sedan ha försvunnit. Den store samlaren Carl Sahlin sade sig ha sökt efter den hela sitt liv, när på 1920-talet två exemplar nästan samtidigt återfanns och hamnade i Tekniska Museet. Någon praktisk användning fick den kuriösa inventionen nog aldrig; Wilcke ansåg en orsak vara ”brist på nog dyrbara drickesvaror, hvil- kas bevarande lönade kostnaden”. Det hindret för uppfinningens nyttjande är numera undanröjt, men i stället har det uppstått en på­ taglig brist på tjänstefolk och brännvinsankare. En annan av Polhems uppfinningar, vars nytta inte ansågs svara mot kostnaden, beskrevs 1964 av Marie Nisser i en detaljrik avhandling om ”Christopher Pol­ hems modell till ett skeppsupphalningsverk”, varmed ådagalades, att man varken behöver vara karl eller skeppsbyggare för att föra en så speciell uppgift i land. ”Christopher Polhems skärmaskiner för ur­ hjul” togs däremot i bruk och beundrades mycket. De beskrevs 1949 av Sten Lundwall. Efter 1964 tycks ingen författare ha känt sig fres­ tad av det outtömliga ämnet Christopher Polhem och hans verk. Tekniska Museet äger ett sällsynt rikligt och mångsidigt material 91 Daedalus 1931—1973 Daedalus 1931—1973 92 rörande ”John Ericssons varmluftsmaskin”. Detta låg till grund för Lennart Way-Matthiesens väldokumenterade redogörelse 1932 för denna märkliga uppfinning, som nu råkat i glömska, men som på sin tid 14 svenska företag skaffade sig rätt att tillverka. John Ericsson har ofta men med orätt betecknats som fartygspropellerns ende och egentlige uppfinnare. Att det fanns många före honom visade Einar Christell i en utredning publicerad i Daedalus 1934. ”Sveriges äldsta bevarade fartygspropeller” torde emellertid enligt en uppsats av Tor­ sten Althin i Daedalus 1939 vara just en propeller av John Ericssons konstruktion, som varit utställd i maskinhallen, sedan denna öppnats. Ritningen till denna propeller är daterad den 4 maj 1843 och appro- berad av Otto Edvard Carlsund. Propellern var avsedd för ett fartyg med namnet ”Flygfisken”. Detta skrotades 1885, men man tog vara på propellern, eftersom den var Motala Verkstads första experiment på området. Verkstaden skänkte den 1926 till Tekniska Museet. Även små och till det yttre obetydliga föremål i museets samlingar har fått sin beskrivning i Daedalus. Som exempel kan nämnas en upp­ sats av George Spaak och Torsten Althin i Daedalus 1950 med titeln ”Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Emanuel Swedenborg”. Det är nu inte längre föremålet självt, en lins med 42 gångers förstoring monterad på ett skaft med preparathållare, som är huvudsaken, utan den omständigheten, att mycket talar för att det unika instrumentet en gång tillhört Emanuel Swedenborg. Det påträffades av Spaak i dödsboet efter en förvaltare på Axmars gamla järnbruk i Gästrikland, där Swedenborg enligt ortstraditionen skall ha bott. De båda förfat­ tarna lyckas nu visa inte bara att traditionen är riktig så tillvida, att Swedenborg som delägare i bruket bott på Axmar åtminstone ett år samt att han bevisligen varit ägare av ett mikroskop. Alldeles uteslu­ tet är väl ej heller, att Swedenborg själv tillverkat mikroskopet, ty han hade i Holland lärt sig att slipa glaslinser och var ingalunda bort­ kommen i praktiska ting. Ibland, när lyckan varit god, har museet samtidigt med föremålen förvärvat arkivalier, som belyser föremålens historia. Ett sådant lyck­ ligt sammanträffande är bakgrunden till Gösta Bodmans avhandling i Daedalus 1957 om ”Gripsholms och Kummelnäs kemiska fabriker”. I det gamla kronobränneriet på Gripsholm anlades 1802 av ett kon­ sortium vårt lands första stora kemisk-tekniska fabriker. Där tillver­ kades svavelsyra i blykamrar och dessutom salpetersyra, saltsyra och ättika, blyvitt och andra färger samt såpa och tvål. År 1816 övertogs fabriken av ett nytt konsortium, i vilket landets vid denna tid för­ nämsta kemister, Johan Gottlieb Gahn, H. P. Eggertz samt J. J. Ber­ zelius ingick. Berzelius arbetade själv i fabrikens laboratorium, och det var där han upptäckte det nya grundämnet selen. Föreståndare för fabriken blev med tiden Berzelius förut omnämnde vän Carl Palmstedt. År 1825 brann emellertid fabriken ned. Byggnaderna i Gripsholm såldes, och ett nytt bolag bildades, denna gång utan Berze­ lius. En ny fabrik anlades vid Kummelnäs på Värmdön med goda sjö­ förbindelser med Stockholm, och där fortsattes driften, dock med ett något reducerat program. Som föreståndare anställdes en elev till Ber­ zelius vid namn F. A. Smith. Vid dennes död 1851 lades fabrikationen ned. F. A. Smith hade en son, Henning, som vid faderns frånfälle var endast något år gammal. Han blev med tiden civilingenjör och anlade ett båtvarv vid Kummelnäs. Med sin hustru Fanny, dotter till skalden Elias Sehlstedt, hade han sonen Helmer, som blev professor i sanskrit i Uppsala och som tillsammans med sin hustru donerade allt vad som då återstod av Gripsholms och Kummelnäs kemiska fabriker till Tek­ niska Museet. Detta skedde 1951, på året jämnt ett sekel efter det att driften vid Kummelnäs upphörde. Och det var inte litet som pietets­ fullt bevarats vid Kummelnäs under så lång tid. Där fanns räken­ skapsböcker, driftsjournaler och korrespondens för tiden 1812— 1850, allehanda redskap och verktyg för tillverkningen, laboratorie- utrustning, transportkärl, färgstoffer m. m. Man förstår lätt att den gamle kemisten och industrihistorikern Gösta Bodman med iver skulle kasta sig över detta material, och efter några år hade han samman­ ställt ett manuskript med en omfattande skildring av de märkliga fab­ rikernas öden. Tyvärr lyckades han aldrig uppbringa medel för tryck­ ning av sitt arbete, och den koncentrerade framställningen i Daedalus redovisar endast det väsentligaste resultatet av hans forskarmöda. Inte många avhandlingar i Tekniska Museets långa rad av års­ böcker skulle ha kunnat skrivas utan att skatterna i museets arkiv an­ vänts som källa. Sällsynt är dock att ett enstaka dokument i arkivet blivit föremål för en monografi. Det är emellertid fallet med en praktfull och sällsynt färglitografi från Fondonutställningen 1851. Den gav 1944 uppslaget till en avhandling ”Crystal Palace. Kring en färglitografi” av Maj Gullbring-Odelberg. Den skildrar ej blott ut- ställningsbyggnaden och dess skapare Joseph Paxton utan också Sveri­ ges mycket blygsamma representation i utställningen, vid en tid då ”handaslöjden ansågs vara det mest representativa för Skandina- 93 Daedalus 1931-1973 Daedalus 1931—1973 94 vien” och då Fredrika Bremer vid sitt besök blev mest förtjust av att finna ”en liten svensk spinnrock med dess gula lintott uppå”. Om uppfinningar av skilda slag handlar många av artiklarna i Daedalus. Om sedan själva uppfinningen eller uppfinnaren står i cent­ rum för författarens intresse, det beror väl på omständigheterna och på författarens läggning. Sällan ser man dock uppfinnaren själv tala om sitt verk. Det gör emellertid Carl Montelius i sin uppsats i Dxda- lus 1945 ”En uppfinnare berättar”. Den handlar mycket litet om ho­ nom själv, så mycket mer om hans förnämsta uppfinning, IMO-skru- ven. Redaktionens i samband med denna uppsats framförda förhopp­ ning, att många ingenjörer ville följa Carl Montelius exempel och ”berätta om idélösningar, mödor och framgångar i tekniskt arbete” har knappast gått i uppfyllelse. Ett undantag är C. Alrik Hults berät­ telse i Dasdalus 1965 om ”Bröderna C. A. och O. W. Hults uppfin­ ningar”, som är ett bokslut över en sällsynt lång uppfinnarverksamhet med dess vedermödor och glädjeämnen. ”Om den centrala punkten i tekniskt framåtskridande, som är att icke frukta det oprövade och att icke giva tappt”, talar på ett okonstlat sätt verkmästaren Emanuel Trana i sin berättelse i 1933 års Daedalus om ”F. A. Kjellins elektriska induktionsugn”. Den beskriver hur denna ugn, den första induktions- ugnen, experimenterades fram vid Gysinge bruk i början av seklet. Mycken munterhet väckte på sin tid ett uttryck som lär ha fällts i ett officiellt sammanhang och som också återfinns i en broschyr om ugnen och som lyder: ”På uppdrag av Brukspatron Benedicks upp­ fann Ingenjör Kjellin induktionsugnen”. De som fann detta så roande menade väl, att en uppfinning inte görs på uppdrag. Inte förty var uttrycket ganska träffande. Benedicks hade 1890 anlagt en elektrisk kraftstation i Dalälven vid Gysinge och drömde om att kunna ersätta kolet vid metallurgiska processer med elektrisk energi. Det var alltså Benedicks som ställde problemet, Kjellin som löste det, och att för­ söken slog så väl ut, därför har man att tacka ”Trana och hans vallonska oräddhet”. Det säger professor Carl Benedicks i sitt företal till Tranas berättelse, och Carl Benedicks var son till den brukspatron som ställde problemet. I de första stadgarna för Tekniska Museet framhölls som en upp­ gift för museet att hedra minnet av dem som gjort insatser av bety­ delse för den tekniska utvecklingen. I Dsedalus har detta skett genom ett femtiotal levnadsteckningar över vetenskapsmän, tekniker och industrimän, nästan alla svenskar. Några av dem, såsom S. A. Andrée, Jöns Jacob Berzelius, Gustaf Dalén, Nils Ericson, John Ericsson, C. E. Johansson bör man väl med vanlig allmänbildning känna till, men om de flesta kan man väl med Karlfeldt säga: Ej finns deras namn på hävdens blad. Att avgöra vad som skall räknas som insatser av betydelse för den tekniska utvecklingen faller sig väl inte alltid så lätt, och i ett eller annat fall har den avporträtterades insatser kanske inte varit så stora, om man mäter med vår tids mått. Men även i sådana fall har artiklarna ofta kunnat lämna uppgifter om tidsförhållanden och arbetsmiljöer av intresse. Inte sällan skulle en levnadsteckning varit oskriven, om inte Tekniska Museet ägt före­ mål eller arkivmaterial som kunnat utnyttjas som källor. I jämförelse med de personhistoriska bidragen är de företagshisto- riska påfallande få, knappt ett tjugotal. Anledningen härtill är inte svår att finna. När ett företag är framgångsrikt och får leva länge nog för att kunna fira ett jubileum, finns det i regel så mycket att berätta, att det kan fylla en bok. En ”minnesskrift” ser då ofta dagen. Av de minnesskrifter om tekniska företag som publicerats efter Tekniska Museets tillkomst, är det väl inte många som inte haft föremål eller arkivmaterial i museet som källor. Ofta har museets tjänstemän stått minnesskrifternas författare till tjänst med råd och upplysningar. Men inte nog med det. Inte sällan har det uppdragits åt personer med anknytning till museet att författa minnesskriften. Ur Torsten Althins flitiga penna har en lång rad industrimonografier flutit, alltför många att här räknas upp, och Karin Forsberg, för att nämna ännu ett namn, står för de skickligt genomförda minnes­ skrifterna om Hults Bruk och Gusum. De företag som fått sin historia berättad i Daedalus hör oftast till dem, vilkas saga nått sitt slut, ibland för mycket länge sedan. Många läsare av Dsedalus har sannolikt lagt märke till att två ämnesområden, bergshanteringen och sjöfarten, är sparsamt repre­ senterade i Dsedalus. Den bergshistoriska forskningen har emellertid alltsedan 1816 haft ett förnämligt språkrör i Jernkontorets Annaler och fick 1866 ännu ett, då Blad för Bergshandteringens Vänner bör­ jade utkomma. Nästan jämnårig med Daedalus är Sancte örjens Gilles skriftserie Med Hammare och Fackla, vars första volym kom ut 1928. Att tävla med dem har inte ansetts vara Daedalus uppgift. Daedalus har dock kunnat lämna plats för bergshistoriska bidrag, när anledning förelegat. Ett sådant bidrag av stort allmänt intresse var avhandlingen ”Det svenska järnets världsrykte”, som påbörjades av 95 Daedalus 1931-1973 Daedalus 1931-1973 Meddelanden Carl Sahlin i Daedalus 1932 och fortsattes av Arvid Johansson 1933. Den teknikhistoria som hör samman med sjöfart och skeppsbyggen har i allmänhet ansetts vara en uppgift för Statens Sjöhistoriska Mu­ seum och dess föregångare. När Daedalus sysslat med dithörande frågor har det vanligen gällt tekniska problem i samband med far­ tygens framdrivande. Som exempel kan nämnas Ludvig Borggrens uppsats i Dasdalus 1954 ”Från Vandal till Ymer”, som handlar om svenska insatser för dieselmotorns införande vid fartygsdrift. Ett ännu mera speciellt problem togs upp 1964 av Per Carlberg i upp­ satsen ”Bessemerstålets första användning i ångpannor och fartyg”. Fartygspropellerns historia har nämnts i det föregående. Den del av årsboken som från början gick under namnet ”Meddelan­ den och frågor”, men som senare kallades ”Teknikhistoriska notiser”, kan sägas ha blivit tillräckligt karakteriserad genom dessa rubriker. Meddelanden om märkligare nyförvärv till museets föremålssam­ lingar och arkiv har i allmänhet förts till denna avdelning, likaså artiklar som varit för korta för att kallas avhandlingar. Rubriker sådana som ”Den första vattenledningen” och ”Sveriges första järn­ bro” är typiska för ett annat slags artiklar, som återfinns i denna del. Gunnar Lindmarks teknikhistoriska notiser, närmare 250 till antalet, är till övervägande del utdrag ur gamla engelska patentskrifter, som Lindmark genomforskade med stor flit och gott öga för primörer och kuriosa. Vad recensionerna beträffar gjordes i årsskriften för 1968 en ståtlig början med inte mindre än 12 recenserade arbeten i teknik- och industrihistoria, varav endast två svenska. Denna takt har sedermera visat sig svår att hålla, vilket är att beklaga. Litteratur av det slag det här gäller recenseras i Sverige i allmänhet varken i dagspress eller fackpress, om nu detta beror på bristande intresse eller på bristande tillgång på kunniga recensenter må vara osagt. Den mängd vetande som samlats i Daedalus långa rad av årgångar vore till ringa nytta för forskningen utan register. Varje årgång har därför, utom sitt eget register, försetts med ett författarregister gäl­ lande samtliga föregående årsböckers innehåll. Detta ”kumulativa” författarregister tillkom på Anders Billows initiativ och var på sin tid en nyhet. Ett ämnesregister, omfattande artiklar och meddelanden Recensioner Register 96 i Dasdalus 1931—1967, samt ett register över Gunnar Lindmarks ”Teknikhistoriska notiser” infördes i Dsedalus 1968. De män som tog initiativet till Dsedalus vågade väl knappast hoppas att årsboken skulle komma att vinna så stor uppskattning i utlandet som fallet blev. I Dsedalus 1959 fann sig redaktionen för­ anlåten att i ett register på engelska införa korta notiser om avhand­ lingarnas innehåll för att göra det lättare för dem som inte behärskar svenska språket att använda årsboken. Ett länge närt önskemål rea­ liserades 1965, då ett generalregister på engelska över samtliga under åren 1931—1965 publicerade artiklar infördes i årsskriften, angivan­ de inte blott författare och titlar utan också korta resuméer av artiklarnas innehåll. Ett ämnesregister på engelska, gällande alla avhandlingar och meddelanden under åren 1931—1973, är under arbete och kommer också att innehålla korta resuméer över artiklarna i årgångarna 1966—1968. Från och med 1969 har varje avhandling och ett och annat meddelande försetts med en engelsk ”summary”. Da^dalus avhandlingar har i allmänhet varit avfattade på svenska, några få på engelska. Början gjordes 1957 med en kort biografi över engelsmannen John Mercer, som gett namn åt merceriseringsförfa- randet. Detta har till syfte att ge garn och vävnader av bomull en sidenartad glans genom att behandla dem med natronlut. Författare till uppsatsen var William A. Hunter, känd som expert på äldre engelsk textilteknik. Torsten Althin hade gjort Hunters bekantskap under den engelska museimannaföreningens årsmöte i Manchester 1947, och bekantskapen ledde så småningom till denna uppsats, som har anknytning till föremål i Tekniska Museet. Där finns nämligen prov på merceriserade vävnader, som troligen härstammar från den stora Londonutställningen 1851, där Mercers förfarande väckte stor uppmärksamhet. Praktisk betydelse fick metoden dock först efter 1895, då man lärt sig att sträcka materialet under behandlingen. Även från denna tid har museet karakteristiska prov. Vid invigningen av den svenska utställningen ”Idee en Resultaat” i Rotterdam 1959 höll Torsten Althin ett inledningsanförande betitlat ”Ideas — the Mainspring of Progress”. Under samma titel inflöt föredraget i Dsedalus 1960. År 1961 hade det engelska samfundet the Newcomen Society for the Study of Engineering and Technology sitt sommarmöte i Sverige, varunder bland annat Dannemora be­ söktes. Där installerades 1726—1728 Sveriges första ångmaskin av Uppsatser på engelska Dsedalus 1931—1973 97 Dsedalus 1931—1973 98 Mårten Triewald, som lärt sig konsten hos Newcomen i England. Triewalds år 1734 tryckta bok ”Kort beskrifning om eld- och luft- machinen wid Dannemora grufvor” anses vara världens första tryckta beskrivning av en ångmaskin. Den översattes till engelska och utkom 1928 i Newcomen Society’s handlingar. Vid de engelska gästernas besök i Tekniska Museet höll Torsten Althin ett föredrag om ”Stationary steam engines in Sweden 1725—1806”, som med denna titel trycktes i Dsedalus 1961. Året därpå innehöll Dsedalus en avhandling av Gösta Langenfelt om ”King Alfred and the first time-measurer”, som väckte uppmärksamhet i England och med vederbörligt tillstånd avtrycktes i en engelsk tidskrift. Åskforskaren D. Miiller-Hillebrands avhandling i Dsedalus 1963 ”Torbern Berg­ man as a lightning scientist” skrevs inför 200-årsminnet av Torbern Bergmans inträdestal i Vetenskapsakademien 1764, som handlade ”Om möjeligheten at förekomma åskans skadeliga verkningar”. Ingvar Janelid skrev 1963 om ”The Swedish method” för bergborr­ ning och tunneldrivning, och Sven Rynell 1965 om en i Sverige väl­ känd men i utlandet ganska förbisedd svensk, ”J. P. Johansson — Inventor of the universal pipe wrench and the adjustable wrench”. Ett till våra dagar som ett industriellt minnesmärke bevarat olje­ raffinaderi från 1860-talet — kanske unikt i världen — är föremålet för Per Ågrens avhandling 1967 ”Engelsberg’s Oil Factory. An early petroleum refinery”. Svenska insatser för utvecklingen av hållbara och driftsäkra gummiringar för bilar och traktorer behandlas i Gustaf Osvalds ”Making tyre history” (1972). Slutligen kan nämnas Sigvard Strandhs artiklar om två svenska uppfinnare, ”Wilhelm Teodor Unge. A Swedish pioneer in rocketry” och ”Erik Unge, balloon inventor”, båda i Dsedalus 1964 samt om ”Jac. Berzelius and the emerging modern chemistry” (1970). Hur angeläget det än kan vara att genom Dsedalus göra resultaten av den svenska teknikhistoriska forskningen kända i utlandet, får man ej bortse från den oönskade effekten, att artiklar på främmande språk kan bli otillgängliga för svenska läsare som ej behärskar det valda språket. Att artiklar som bedöms sakna intresse för utlandet skall skrivas på svenska är självfallet. Lika självfallet synes det vara att en artikel på främmande språk åtföljs av en sammanfattning på svenska, något som dock hittills inte blivit iakttaget. Sedan kan det bli en kinkig sak för redaktionen att avgöra, om en artikel skall tryckas på exempelvis engelska — som i dagens läge förefaller vara det mest lämpliga ”andra språket” — med svensk sammanfattning, eller på svenska med en engelsk ”summary”. Efter denna översikt över innehållet på textsidorna i Dsedalus kan det vara skäl att ägna någon uppmärksamhet åt annonssidorna, eftersom det är inkomsten från annonserna som gjort det möjligt att ge ut Tekniska Museets årsbok. I den första utgåvan av årsboken hade annonsavdelningen försetts med en ingress, i vilken det fram­ hölls, att annonserna — ”i de flesta fall” står det försiktigtvis — ”utöver sitt reklamvärde förlänats ett ur industrihistorisk synpunkt värdefullt innehåll, som även förtjänar att särskilt uppmärksammas”. Utgivarens avsikt att göra annonserna teknikhistoriskt värdefulla lyser fram ur rubriken ”Förr och nu” på annonsavdelningens för- sättsblad. Redan det följande året ändrades rubriken till ”Svensk ingenjörskonst och industri” och efter ytterligare några år till ”Svensk ingenjörskonst och industri i annonser”, ett klart uttryck för utgiva­ rens önskemål i fråga om annonsernas utformning och innehåll. Man får nog erkänna, att annonsörerna gjorde sitt bästa för att gå utgiva­ rens önskningar till mötes, och redan efter några få år var det för redaktionskommittén ”en tillfredsställelse att kunna konstatera, att dessa annonser icke längre betraktas som ett understöd av museets verksamhet utan att de annonserande firmorna anse det med sin fördel förenat att berika årsbokens innehåll”. När Dsedalus efter 32 år fick en ny ansvarig utgivare tog denne tillfället i akt att i sitt företal till Dsedalus 1963 fästa uppmärksamheten på ”en värdefull del av innehållet, nämligen det avsnitt som traditionellt kallats Svensk ingenjörskonst och industri i annonser. I detta avsnitt eftersträvas att sammanföra en information i annonsform om mera betydelsefulla insatser av i dag inom industrin och det tekniska utvecklingsarbetet”. En annons i Dsedalus är, när den utformats på riktigt sätt, inte bara en informationskälla för den kundkrets som annonsen vänder sig till, utan också en kunskapskälla för teknik- och industrihistorikern. Den är en stillbild, klippt ur den ständigt växlande film som utvecklingen spelar upp. Annonserna i Dsedalus många årgångar, 44 med den nu föreliggande, är och kommer att förbli en källa till mycken kunskap för den som vill veta något om svensk teknik och svensk industri genom tiderna. Annonsörerna i Dsedalus annonserar inte för stunden utan för framtiden. Annonser Dsedalus 1931-1973 99 Dsedalus 1931-1973 Författare Efter denna översikt över innehållet i de 43 årgångar som föregått den nu föreliggande kan det vara skäl att ägna någon uppmärksamhet åt de 165 författarna. Vilka de varit och vad var och en av dem har skrivit framgår av författarregistren i årsboken. Man kan där finna — kanske rätt oväntat — namnen på två ledamöter av Svenska Akademien. Ingen av dem har dock skrivit sitt opus med tanke på Dsedalus. En av författarna har välvilligt lämnat sitt tillstånd till offentliggörandet, den andre har ej ens kunnat tillfrågas. Harry Martinsons betraktelse över ”Tekniken och själen” söker lämna ett svar på frågan om teknikens nytta. Den stod först att läsa i Dagens Nyheter men omtrycktes i Dsedalus 1955 med författarens tillåtelse. Albert Engström är representerad av dikten ”Daidalos och Ikaros” i Dsedalus 1958. Det är en ofullbordad dikt, funnen bland författa­ rens efterlämnade manuskript. Hans dotter, fru Malin Engström- Thufvesson tillät godhetsfullt Dxdalus att avtrycka dikten, sedan bokhandlaren P. Thulin haft vänligheten fästa redaktionens upp­ märksamhet på den. Det kan tilläggas att Dsedalusmotivet behandlats i årsboken även vid andra tillfällen. Torsten Althin skrev 1958 i anslutning till Albert Engströms dikt en uppsats om Swedenborgs Dsedalus Hyperboreus, vårt lands första lärda tidskrift, och Stig Ahlgren besvarade i Dsedalus 1972 frågan ”Dsedalus — vem var han?” till tjänst för dem som hade anledning att fråga så. Man kan dela in författarna i Dsedalus i tre stora grupper, men indelningen kan inte bli annat än ungefärlig, ty gränserna mellan grupperna är flytande, och det är ofta tveksamt var en författare rätteligen hör hemma. Till den första gruppen kan man räkna musei- folk, antikvarier, arkivarier, bibliotekarier och andra med liknande uppgifter. En andra grupp utgöres av tekniker, lärare vid tekniska läroanstalter med flera. Den tredje gruppen utgöres av lekmännen, de som inte kan räknas som fackmän vare sig på det ena eller det andra området. De tre grupperna visar sig vara ungefär lika stora med någon övervikt för teknikerna. Ser man på gruppernas bidrag till innehållet i Daedalus blir bilden en annan. Museigruppen, om man får kalla den så, svarar för mer än hälften av bidragen, tekniker­ gruppen för knappt 30 procent och lekmännen för knappt 20 pro­ cent. Museifolkets övervikt är knappast något att förvåna sig över, inte heller att bidragen från dem som tjänstgjort vid Tekniska Museet kortare eller längre tid är omkring fyra gånger så många som bidra- 100 gen från kollegerna vid andra institutioner. När det emellertid visar sig att inte mindre än 42 procent av bidragen så att säga skrivits på Tekniska Museets tjänsterum, är det påtagligt, att detta skriftställen inte kan förbigås, när museets aktiviteter skall redovisas. Flitigast bland alla författarna har inte oväntat Torsten Althin varit. En särskild förteckning över hans många skrifter är under utgivning, varför det här blott behöver erinras om att han i 32 år­ gångar av Dasdalus som han redigerat signerat 37 bidrag, ensam eller tillsammans med andra. Professor Gösta Bodman, under 17 år en mycket uppskattad museilektor vid Tekniska Museet, kommer som god tvåa med 14 avhandlingar och notiser, främst i kemi, som var hans ämne, men också om så olikartade teman som ”Skotska släkt­ namn i svensk industri och teknik” (1948), ”Industri- och teknik­ historiskt kartotek på Tekniska Museet” (1949) och ”Teknik och filateli” (1958). En flitig författare var också Lennart Way-Matthie- sen, som under sina 40 år som registrator för museets föremålssam­ lingar och ritningsarkiv hann med att skriva 12 avhandlingar och notiser. Hans avhandling om John Ericssons varmluftsmaskin har omtalats förut, hans utredning i Dsedalus 1934 och 1935 om Tekniska Högskolans i museet deponerade samling av äldre undervisnings- föremål är också värd att minnas. Bland andra tjänstemän vid museet som lämnat ett flertal bidrag till Dsedalus bör nämnas Tore Anders­ son-Attelid, Sten Carlqvist, Sven Sköldberg och Sixten Rönnow. Den förste hade ett gott öga till ”primörer” och ställde gärna frågor av typen ”Vem var först?” Fem av hans nio bidrag har rubriker som slutar med frågetecken. Den tidigt bortgångne Sten Carlqvist var en skicklig fotograf. Han deltog med stort intresse i restaureringen av Polhemssamlingen och fotograferade föremålen före, under och efter restaureringen, vilket torde ha varit en nyhet på den tiden. I Dsedalus 1935 lämnade han en orientering om den stora samling ritningar som museet 1925 erhöll från Tekniska Högskolan och som han själv ordnat och katalogiserat. Det hölls för troligt att någon del av sam­ lingen härstammade från Christopher Polhems Laboratorium Mecha- nicum. Även hans övriga bidrag gällde Polhemstiden. Sven Sköld­ bergs beskrivning av Polhems Konstige Tapp har redan nämnts. Tillsammans med Alfred Bjarme och Lars Anbo skrev han 1941 om ”Christopher Polhems valsverk vid Stjernsunds manufakturverk”, men han skildrade också blixtlåsets historia i bidrag 1940 och 1942. Sixten Rönnow var konsthistoriker, och hans bidrag till Dsedalus 7. Dsedalus 101 Dsedalus 1931-1973 Dsedalus 1931—1973 102 omfattar bland annat ”En glasbruksmålning av Kilian Zoll” (1931) och ”P. G. von Heidekens bruksvyer” (1942) men även ”Bidrag till en svensk Technologia Numismatica” (1941) och ”Belöningsmedaljer inom industrien” (1946). Torsten Wilners fyra artiklar om museets Atomarium har omtalats i det föregående. Av museets nuvarande tjänstemän har museichefen Sigvard Strandh bidragit med sex artiklar, därav tre personhistoriska, som redan omtalats. Han har också skrivit om ”Automata — från jack- marer till androider” (1965), ”Don att skriva med” (1969) och ”Riddarholmskyrkans gjutjärnsspiror ur teknikhistorisk synvinkel” (1970). Bengt Nilsson skrev om ”Svabensverk — ett järnbruk i öde­ marken” (1967) och Gunnar Pipping om ”Horologium Mirabile Lundense eller Konsturet i Lunds domkyrka” (1967) och ”Några drag ur det svenska mått- och justeringsväsendets historia” (1968). Museets arkivarie Inga-Britta Sandqvist framlade 1972 vid Stock­ holms Universitet en licentiatavhandling i konstvetenskap om Älv­ dalens Porfyrverk, tidigare ägt av Karl XIV Johan och Oscar I. En bearbetning av vissa avsnitt av tekniskt intresse av avhandlingen inflöt i Dsedalus 1972 under titeln ”Älvdalens Porfyrverk. Anlägg­ ningar och tillverkningsmetoder”. Tjänstemän vid andra museer, arkiv och bibliotek utgör en för- fattargrupp, lika manstark som museets egen. Om Tekniska Museets samarbete med Nordiska Museet vittnar en rad avhandlingar och meddelanden. Sune Ambrosiani lämnade ”Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia”, fördelat på årsböckerna 1936 och 1937. Erik Andrén skrev 1942 om Rademachersmedjorna i Eskilstuna, Gösta Berg 1970 om ”Tröskverk i Sverige före Andrew Meikle” och Arvid Bseckström, vars namn nämnts i annat sammanhang, behand­ lade i en uppsats 1934 ”Arbets- och disciplinförhållandena vid Rör­ strands Porslinsfabrik under 1700-talet”, ett ämnesområde som eljest är sparsamt berört i Dxdalus. Björn Hallerdt beskrev 1951 Christo­ pher Polhems strumpvävstolar, Sten Lundwall hans skärmaskiner för urhjul (1949) och hans astronomiska ur (1951). Han lämnade också en kort levnadsteckning över urmakaren Jacob Magnusson Dahl på Stjärnsund (1952). ”Christopher Polhems järnvåg i Gävle 1776” beskrevs 1947 av chefen för Gävle Museum, Philibert Humbla, och ”Polhems snusdosa”, skänkt till Tekniska Museet av ingenjören Seth Polheimer och hans familj, blev 1942 sakkunnigt beskriven av inten­ denten Carl Hernmarck vid Nationalmuseum. Ämbetsmannen och teknikern A. N. Edelcrantz, mest bekant för sitt optiska telegraf­ system, ägnades två artiklar av stadsarkivarien i Stockholm Carl- Fredrik Corin, den ena om hans ångmaskinprojekt år 1809 i Dsedalus 1940 och den andra 1961 om hans anläggning Eldkvarn i Stockholm. Landsantikvarien Manne Hofrén berättade i Dsedalus 1959 den växlingsrika historien om Värnaby bruk i Småland. Tillkomsten av ”Harmens register”, välkänt av alla som forskat i Sveriges berg- verkshistoria, beskrevs i Dseadalus 1957 av förste arkivarien i Riks­ arkivet Holger Wichman. Intendenten vid Etnografiska Museet, Tekniska Museets närmaste granne, Gösta Montell beskrev 1945 under rubriken ”Kineserna kom först” hur kinesisk teknik vandrat från Fjärran östern till Västerlandet. Ett för Tekniska Museet när­ mare till hands liggande ämne gjorde antikvarien vid Stockholms Stadsmuseum, Martin A. Ohlsson, till föremål för en uppsats ”Viks- bergsbacken. Kring museistadens på Kungl. Djurgården historia” i Dsedalus 1952. Av bibliotekarier vid de offentliga biblioteken som lämnat bidrag till Dsedalus har Cecilia Ringius vid Tekniska Högskolans bibliotek och Sten G. Lindberg vid Kungl. Biblioteket redan omtalats, över­ bibliotekarien vid Tekniska Högskolan Carl Björkbom berättade i Dsedalus 1936 om ett svenskt ångmaskinsprojekt från 1725 som aldrig blev av, och 1952 visade han att teknisk dokumentation inte var okänd i Sverige 100 år tidigare. I Dsedalus 1955 drog Arne Holmberg, Vetenskapsakademiens dåvarande bibliotekarie, fram ett par brev som år 1846 växlats mellan svenske ministern D’Ohsson i Berlin, en gång lärjunge till Berzelius, och Berzelius själv. Ministern berättade där om en färd i ballong som han nyligen företagit från Berlin utan att bli ”det minsta yr” och utan att fästa avseende vid sin makas betänkligheter eller vid den kritik som kunde riktas mot en diplomat som övergav sin post på detta sätt. Berzelius, som sade sig ha ”ett svindligt huvud”, tackade för underrättelsen men sade sig hjärtligt dela friherrinnan D’Ohssons ”hela bekymmer över hennes mans flygande i luften”. Bland Dsedalus bidragsgivare märks även ett tjugotal professorer, de flesta knutna till någon av Sveriges tekniska högskolor. Av dem som inte omtalats tidigare var professorn vid Tekniska Högskolan i Stockholm Edvard Hubendick den mest produktive. I Dsedalus första årgång skrev han en uppsats om energiproblemet, betitlad ”Mera arbete”. Han återkom senare med artiklar om temperatur- 103 Dsedalus 1931—1973 Dsedalus 1931—1973 104 begreppet (1932), Perpetuum mobile (1933), James Watt (1936) och som författaren hoppades en gång kunna framlägga som resultat av gasgeneratorn (1941). Arvid Odencrants lämnade i Dsedalus 1947, 1948, 1949 och 1951 utdrag ur dagböcker och resejournaler, som hans farfars far hade fört under resor i Sverige och utlandet i början av 1800-talet, och som innehåller åtskilligt av industrihistoriskt intresse. Gunnar Westerlund skrev om talmaskinen (1942), grammo­ fonen (1943) och fonografen (1945), Helmer Bäckström om daguer- reotypien (1943) och Talbots fotografier på papper (1944). Waloddi Weibull författade en levnadsteckning över uppfinnaren Alexander Lagerman (1934) och en betraktelse över ämnet matematiken, maski­ nen och människan (1952). Stig Ekelöf har utöver sin uppsats om örsted också skrivit översikten ”Hur radion kom till” (1972). Vid högtidlighållandet 1951 av 200-årsminnet av Christopher Polhems död hölls inledningsanförandet av professor Eli F. Heckscher. Det trycktes i Dsedalus 1952 under titeln ”Christopher Polhem och hans tid”. På 200-årsdagen av James Watts födelse hölls i Tekniska Museet den 19 januari 1936 en högtidssammankomst, varvid professor E. Hubendick talade över ämnet ”James Watts liv och verk” och pro­ fessor Tore Lindmark om ”Ängteknikens utveckling efter James Watt”. Båda talen trycktes i Dsedalus 1936. De hittills omnämnda författarna kan med några undantag antas ha skrivit sina bidrag till Dsedalus mer eller mindre ”på dragande kall och ämbetets vägnar”, vilket väl författarna i de återstående grupperna, tekniker och lekmän, mera sällan torde ha gjort. Det ganska anmärkningsvärda förhållandet föreligger alltså, att inemot hälften av Dsedalus text skrivits av författare vid sidan av deras yrkesmässiga sysselsättning och är att betrakta som resultat av en forskning som de bedrivit på eget initiativ, med egna medel och med uppoffring av egen bekvämlighet. En närmare redogörelse för denna enskilt bedrivna forskning och dess resultat vore ur många synpunkter önskvärd, men i avvaktan på en sådan må här blott ett par exempel anföras. I Dsedalus 1948 återfinnes en avhandling med titeln ”Sobreros nitroglycerin och Nobels sprängolja”, författad av civilingenjören och filosofie hedersdoktorn Sigurd Nauckhoff, tidigare verkställande direktör i Nitroglycerinbolaget. Avhandlingen är en av de omfångs­ rikaste och mest väldokumenterade som publicerats i Dsedalus, och den trycktes som en erinran om att det 1947 hade förflutit 100 år efter Ascanio Sobreros upptäckt av nitroglycerinet. Artikeln var avsedd att utgöra ett kapitel i den sprängämnesteknikens historia sina forskningar, men som han inte hann att fullborda. Som en av de flitigaste författarna i denna grupp av medarbetare bör även nämnas kamrer Rune G:son Kjellander, som ur arkivens gömmor lyckats uppbringa material till levnadsteckningar över inte mindre än åtta svenska tekniker och industrimän, vilkas namn och insatser Dsedalus därigenom kunnat rädda undan glömskan. En grupp av bidragsgivare, som i denna översikt inte gärna kan försummas, är de kvinnliga författarna. Av de i författarregistret upptagna 165 bidragsgivarna är 16 kvinnor. De omtalas här, inte av gammaldags courtoisie, utan därför att deras inbrytning på ett fält, som tidigare betraktats som utpräglat maskulint, synes värd att upp­ märksammas. Början gjordes av Gurli Linder år 1934 med en uppsats ”Om S. A. Andrée”, författad samma år som stoftet av de tre på Vitön återfunna medlemmarna av Andrées polarexpedition fördes att vila i fosterjorden. Uppsatsen byggde på personliga hågkomster samt på brev och anteckningsböcker skrivna av Andrée. Den hade ett år 1934 aktuellt ärende, nämligen att påminna om att man för polar- fararen med det olyckliga ödet inte fick glömma den märklige ingen­ jören. I en kort uppsats i Dsedalus 1941 med titeln ”Carl Bernhard Wadström” fäste Ellen Hagen uppmärksamheten på en ur teknik­ historisk synpunkt intressant resejournal som hennes farfars farbror industrimännen och slaveribekämparen Carl Bernhard Wadström skrivit under sina resor i Sverige och utlandet. Carola Goldkuhl, som var barnbarnsbarn till prostinnan Carolina Odhner, Nils Ericsons och John Ericssons enda syster, var under många år sysselsatt med att förteckna kända brev till och från John Ericsson och lämnade i Dsedalus 1958 en förteckning över mottagarna av de påträffade 640 breven. Med breven som väsentlig källa hade hon redan ett år tidigare i Dsedalus publicerat en levnadsteckning över John Ericssons son, överdirektören vid Statens Järnvägar Hjal­ mar Elworth. På ett till största delen inte förut publicerat material byggde också hennes skildring ”Nils Ericson — mannen och ingen­ jören” i Dasdalus 1966 och 1967. Trägna arkivstudier ligger också till grund för Gertrud Bergmans uppsats ”Charles Apelquist” i Dsedalus 1952. Föremålet för denna biografi hörde till den grupp av svenskar som under frihetstiden studerade i England. Han räknas som en av pionjärerna inom den mekaniska verkstadsindustrin i Sverige. Något försök till en samman- 105 Dsedalus 1931-1973 Dsedalus 1931—1973 106 fattande skildring av hans liv och verk har inte gjorts tidigare. Om två män, vilkas levnadshistoria och tekniska insatser inte heller behandlats tidigare, berättade Inga Lindskog i uppsatserna ”Arvid Faxe och hans stenpapper” (1952) och ”Lars Fresks klädesfabrik vid Elfvik på Lidingö” (1958). Arvid Faxe var en framstående amirali- tetsmedicus i Karlskrona, som uppfann och anlade en fabrik för ”stenpapper” i Lyckeby. Stenpapperet gjordes av papperslump och en ”ifrån stenriket hämtad tillsats” och skulle kunna användas både till förhydning av fartyg och beklädnad av byggnader. Prov på stenpapperet finns i Tekniska Museet. Lars Fresks klädesfabrik upp­ fördes 1798 och var den första textilfabrik i Sverige som drevs med ångmaskin. Den brann ned 1823. Lars Fresk var då gammal och hade inte kraft att bygga upp den igen. Den 1 maj 1941 igångsatte Tekniska Museet på initiativ av över­ ingenjör Thure Öberg i Junex och med ekonomiskt stöd av konsul John Hjelme-Lundberg en utforskning av den svenska beklädnads­ industrins historia. Det gällde en ung industri: handeln med färdig- sydda kläder blev i lag tillåten först 1834, och verkliga konfektions­ fabriker med specialmaskiner uppstod först mot århundradets slut. När undersökningen började levde ännu personer som varit med från början, och det ansågs angeläget att ta tillvara deras minnen och erfarenheter, innan det blev för sent. För insamlingsarbetet och bearbetning av det inkomna materialet anställdes dåvarande fil. kand. Gertrud Grenander-Nyberg, numera fil. doktor på en avhand­ ling om lanthemmens vävstolar. I Dsedalus 1942 redogjorde hon för undersökningens syfte och uppläggning, och i Dasdalus 1946 kunde hon redovisa resultatet i en avhandling betitlad ”Sömnadsindustrien. En översikt av dess uppkomst och utveckling i Sverige”. Till om­ fånget var det den största som dittills publicerats i Dasdalus. Om man med ”konfektion” menar fabriksmässig tillverkning av kläder, har de klädesplagg som Gunilla Nathorst beskrev i Dasdalus 1961 kommit så långt bort som gärna är möjligt från detta begrepp. Uppsatsen har titeln ”Aviatördräkt från år 1910” och beskriver den dräkt som ”flygbaronen” Carl Cederström lät sy åt sig i Köpenhamn, när han 1910 låg där och väntade på vackert väder för att flyga över Sundet. Det var på den tiden, då ”aviatören” satt helt öppet, utsatt för väder och vind och verkligen behövde kläda sig därefter. Efter ett mellanspel på Panoptikon hamnade dräkten på Tekniska Museet. En utanför Rysslands gränser så gott som obekant rysk ång- maskinskonstruktör gjordes 1953 till föremål för en uppsats av Helga Backhoff-Malmquist med titeln ”Polsunovs atmosfäriska ångmaskin 1763—1766” och 1956 skrev samma författare om ”Kinematografen i Ryssland under 1800-talet”. Irma Åström var författare till en längre avhandling om ”Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet” i Dasdalus 1950. Brita Stockhaus-Englund ordnade den utställning av bilder av stockholmsindustrier under 1800-talet, var­ med Tekniska Museet bidrog till firandet av Stockholms 700-års- jubileum och beskrev utställningen i Dsedalus 1954. Gun Adlers med­ delande i DaHalus 1944 med rubriken ”Åskledare, en 1700-tals notis” handlar om hur domkyrkan i Strängnäs fick åskledare år 1773 efter anvisningar av professor Johan Carl Wilcke vid Vetenskapsakade­ mien. Cecilia Ringius, Marie Nisser, Maj Gullbring-Odelberg, Karin Forsberg och Inga-Britta Sandqvist har nämnts i annat sammanhang. Till det som där meddelats kan tilläggas, att Karin Forsberg i Dseda­ lus 1947 under rubriken ”Samling av inventioner” beskrev en märklig samling ritningar, som tillhört ägarna av Hults bruk i Kolmården och skänkts till Tekniska Museet, där den går under namnet Hult- boken. Samma författare beskrev 1951 Rodga säteri och dess buldan- väveri, som haft samma ägare som Hults bruk. Av de kvinnliga författarna har de flesta varit akademiker men ingen ingenjör. På den manliga sidan går det runt en ingenjör på varje icke-teknisk akademiker, så i det avseendet är det långt till den eftersträvade likställigheten mellan könen. Redaktörer och ansvariga utgivare av Dsedalus har museets chefer Redaktion varit, Torsten Althin 1931—1962 och Sigvard Strandh därefter. Redaktionskommittén har utgjorts av museichefen och två eller tre medlemmar. Medlemmar av kommittén under längre eller kortare tid har varit professorerna E. Hubendick och Stig Ekelöf, chefredak­ tören Tell Dahllöf, disponenten Carl-Th. Thäberg, överstelöjtnant VVK Richard Smedberg samt civilingenjörerna Hans Hylander, Karl A. Wessblad och Thure Öberg. Onekligen var det ett djärvt företag att 1931 starta en årsbok av Dsedalus karaktär, och de som drev igenom saken måste ha hyst en orubblig tillförsikt till museets möjligheter att skaffa material till ständigt nya årgångar och medel för deras utgivande, övertygade 107 Dsedalus 1931-1973 Dsedalus 1931—1973 108 måste de också ha varit om behovet av en periodisk publikation, ägnad uteslutande åt teknik- och industrihistorisk forskning. I inget- dera avseendet kom deras förhoppningar på skam. Varje ny årgång av Dsedalus mottogs med samma intresse och samma välvilja. En recensent i ^Tidskrift för yrkesutbildning,, omnämnde den som ”den verkliga guldgruvan för den tekniskt intresserade”, och professor Sten Lindroth, innehavare av lärostolen i idé- och lärdomshistoria i Uppsala och mångårig utgivare av Lärdomshistoriska Samfundets årsbok ”Lychnos” betecknade den som ”omistlig”. Om uppskattning i utlandet vittnar många uttalanden, bland andra ett från förestån­ daren för Israel Institute of Technology i Haifa, som i brev till museichefen talar om ”the scientific use of those wonderful year- books”. När 1931 års redaktionskommitté lät årsboken taga upp det namn som burits av Sveriges första tekniska tidskrift, Dsedalus Hyper­ boreus, var det för att betona sambandet mellan nutida ingenjörs­ konst och forna dagars teknik. För redaktionen av Dsedalus har det känts som en hederssak att låta varje ny utgåva av årsboken vittna om detta samband med vakenhet, måttfullhet och allvar, i förvissning om att kunskap om det förgångna är en viktig grundsten vid arbetet på en bättre framtid. TEKNIKHISTORISKA NOTISER 8. Dsdalus Minnestavla över Christopher Polhem i Maria Magdalena kyrkas kor, uppsatt och skänkt till församlingen av Svenska Teknologföreningens juhileumskommitté 1911, 250 år efter Polhems födelse. Marmorplattor och andra delar hade då övertagits från 1879 års Pol- hemskommitté, som för insamlade medel färdigställt ett marmormonument till ersättning för en provisorisk anordning, men i slutomgången låtit sin plan vila. Porträttmedaljongen utfördes 1911 av Adolf Lindberg. Förebild för Polhemstavlan är Jean Eric Rehns minnes­ märke på motsatta korväggen över numismatikern Carl Reinhold Berch. Jämför korbilden sid. 134— 135. Foto Tekniska Museet. Författaren till denna uppsats tillhörde 1918—1964 Dagens Nyheters redaktion och förestod därefter i sex år Sveriges Pressarkiv. I Maria Magdalena kyrkas kor hänger mitt emot varandra två till form, mått och material exakt lika minnestavlor. Den ena är ett äkta verk av sin tid efter ritning av Jean Eric Rehn och uppsatt till erinran om numismatikern och kanslirådet Carl Reinhold Berch, död 1777. Den andra tavlan bär Christopher Polhems namn med årtalen 1661—1751 och är signerad Svenska Teknologföreningen 1911. Etthundrasextio år efter sin tid, kan man nu tycka, men på sitt sätt också den ett äkta verk av sin tid. För bara sextio år sedan ansågs det vackert och hedersamt att Teknologföreningen ville fira Polhems 250 :e födelsedag genom att fullfölja en monumentplan från 1879, vilken innebar trogen kopiering av ett redan då hundraårigt konstverk. De invecklade turerna får sin förklaring i det följande. Pendangidén är i alla händelser ett skolexempel på hur snabbt smak och tänkesätt förändras. Tavlans tillkomsthistoria, som varken i sitt äldre eller sitt senare skede saknar poänger, ger också anknytning till ett par teknik- och lärdomshistoriska problem: cementens genombrott i Sverige och en bortskymd förelöpare till Ingeniörsvetenskapsakademien, nämligen Ingeniörsföreningen i Stockholm från förra seklets senare hälft. Återuppstånden minnesvård Måtten på den enligt förebilden strängt gustavianska vården är höjd 200 och bredd 170 centimeter. Om den haft någon föregångare i kyrkan är ovisst. År 1759, åtta år efter Polhems gravsättning under korgolvet, härjades kyrkan av en för­ ödande brand. Ett eventuellt samtida minnesmärke har tillsammans med övrig inredning utplånats av elden. Inför Polhemsminnets firande 1911, som redan 1908 föreslogs i Teknisk Tid­ skrift av professorn i mekanisk teknologi vid Tekniska högskolan Gustaf Seller- gren och senare anslöts till Teknologföreningens eget 50-årsjubileum, nämnde Teknisk Tidskrifts t f huvudredaktör Nils Cronstedt i numret för den 1 juli 1911 att föreningens då tillämnade minnesmärke i Maria kyrka gick tillbaka på en skrinlagd plan av ”1879 års Polhemskommitté” (ej närmare presenterad) och (indirekt utsagt i texten) egentligen endast gällde en slutgiltig uppsättning i kyrkan av färdigt marmormaterial m. m., som legat i förvar under trettio år. I en fotnot till artikeln gav redaktören ett löfte: ”Tidskriften hoppas vid tillfälle få återkomma till Polhemstavlans öden, som är rätt så intressanta.” Men tillfället tycks inte ha erbjudit sig. Kanske på grund av utrymmesbrist i spalterna så länge saken ännu var aktuell och brist på intresse så fort jubileet var överståndet. Tänkbart är också att en hos jubileumsledningens talesmän märkbar fallenhet för frisering och kringgående fraser kan ha förmått Cronstedt att avstå från en klarläggande utredning av ämnet. Tanken bakom en sådan eventualitet kunde ha varit: hellre låta Teknologföreningen ta på sig så mycket som möjligt av dagens ära än att mitt i jubileumsglansen gräva upp företrädares grusade planer. SVEN JANSSON Polhemsmonument med förhistoria 8* Daedalus Teknikhistoriska notiser 111 112 Förening med akademiskt program Hur som helst är det synd att Cronstedt lät löftet slockna och därmed indirekt bidrog till ett litet stycke anpassad historieskrivning. Han ägde de bästa förut­ sättningar att ge en sann och upplysande — och inte poänglös — skildring av den gamla Polhemskommitténs upprinnelse, verksamhet, nedgång och fall. Hans farbror Rudolf hade tillhört Polhemskommittén — han var chef för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaldirektör i Järnvägsstyrelsen, preses i Vetenskaps­ akademien och ordförande i Tekniska högskolans styrelse. Rudolf Cronstedts Polhemsintresse — liksom brorsonens — låg i släkten. Han var sonsons son till arkitekten Carl Cronstedt, som fick sin utbildning till mekaniker hos Polhem och längre fram återuppförde Maria kyrka efter branden 1759. Alltså två fasta an­ knytningspunkter i sammanhanget. Han hade varit medgrundare av Ingeniörsför­ eningen i Stockholm — en sammanslutning med ändamål och arbetsformer som låg den femtiofyra år yngre Ingeniörsvetenskapsakademiens mycket nära — varit föreningens ordförande alltifrån början och fram till dess sammanslagning 1891 med Teknologföreningen. Till en av Ingeniörsföreningen 1876 beslutad allmän och periodiskt återkommande tävling mellan författare till avhandlingar i tek­ nisk-vetenskapliga ämnen skänkte Rudolf Cronstedt 2 000 kronor som grundplåt till en Polhemsfond för bekostande av föreningens tävlingspris, Polhemsmedaljen i guld — fond och medalj följde med in i Teknologföreningen 1891 och upptogs där som egna barn. Det är uppenbart att Polhemskommitténs syfte, att resa en minnesvård på gravplatsen, måste ha väckt Rudolf Cronstedts varma gillande och att han noga följt sakens gång. Att döma av löftet i Teknisk Tidskrift har brorsonen utan tvivel fått goda informationer av farbrodern, som levde till 1903, då Nils Cronstedt varit järn- vägsingenjör i drygt tio år. Nära kontakter hade han säkert också haft med Polhemskommitténs sekreterare och ”verkställande ledamot”, professor Werner Cronquist, som hörde till Teknologföreningens förgrundsgestalter, ingick i den stora jubileumskommittén och tillhörde ett av dess båda utskott (dock märkligt nog inte det som hade Polhemsepitafiet på sin lott och där Nils Cronstedt satt med). Werner Cronquist fick inte uppleva jubileumsfesten den 18 november 1911 och minnesvårdens avtäckning följande dag. Han avled den 22 november 1910. Marouf och hans karavan Att rekonstruera vad Nils Cronstedt lämnade osagt stöter på svårigheter. Till­ gängligt källmaterial är ofullständigt och på väsentliga punkter oklart, ibland Daurerska/Polhemska huset i hörnet av nuvarande Bellmansgatan och Hornsgatan (nr 29 A uppe på den ursprungliga puckeln, rivet 1901 vid gatans sänkning). Polhem bodde 1744 i huset och köpte det två år senare av arvingarna till änkefru Catharina Daurer, som avlidit den 13 november 1743. Från denna Söderbostad ledde Polhem det nya stora Slussbygget fram till sin död den 30 augusti 1751. Fru Daurer var mormor till sekreterare fohan Arendt Bellman, som hyrde lägenhet i huset från sitt giftermål 1738 med kyrkoherdedottern Catharina Hermonia, och där föddes Carl Michael den 4 februari 1740. Fyra år senare flyttade familjen till det s k. Lilla Daurerska huset längre in i kvarteret vid Bellmansgatan. Efter akvarell av G Bergman i Stockholms Stadsmuseums arkiv. Teknikhistoriska notiser uppenbart missvisande. Men det bekräftar Cronstedts mening att ”Polhemstav­ lans öden är rätt så intressanta”. Innan pusselläggningen får avlösa inlednings- reflexionerna vill man gärna förutskicka att det intressanta sträcker sig en bit utanför den egentliga tavelhistoriens räjong. Med sina växlande turer mellan Polhemskommittén och församlingsstyrelsens organ verkar den snarast lätt kuriös; där saknas inte beröringspunkter med Tusen och en natt-sagan om Marouf och hans karavan, som till sist ändå dök upp. Det vidare intresse som göms i tavel- sagan berör teknikhistoriska förhållanden, främst beträffande cement i genom- brottstiden, och uppslag (kanske) till en lärdomshistorisk studie av den nyssnämn­ da Ingeniörsföreningen, som också kunde vara värd ett äreminne. Men mera därom längre fram. Nu till ”tavlans öden” i det flackande ljuset från protokoll, korrespondens, tidningsreferat och tekniska skrifters rapporter. Allra först dock några ord om Söderbon Christopher Polhem, föremålet för all uppståndelse. Polhem på Söder Vid mitten av 1730-talet flyttade Polhem från Stjernsunds bruk, strax norr om Hedemora, till sin måg överjägmästare Carl Gripenstierna på Ekerögodset Kersö. Där bodde han i tio år, tills den länge påtänkta ombyggnaden av Stockholms sluss 1744 äntligen blev beslutad. Polhem hade konsulterats i saken redan 1712 Teknikhistoriska notiser  Teknikhistoriska notiser 114 och åtog sig nu ledningen av arbetet, fast han snart skulle fylla 83 år. Efter en kort tid hos en dotter, som bodde i Klara, yppade sig ett tillfälle för honom att bosätta sig i det närmaste grannskapet av arbetsplatsen. Det vid denna tid s. k. Stora Daurerska huset i hörnet av Björngårdsbrunnsgränden (nu Bellmansgatan) och Hornsgatan, uppe på den del av Hornsgatspuckeln omedelbart väster om kyrkogården som i 1900-talets begynnelse schaktades ner, hade vid ägarinnans, änkefru Catharina Daurers död i november 1743 blivit till salu, och där flyttade Polhem redan följande år in. Det skedde för övrigt, enligt Tord Nordberg (Stock­ holm i tolv vandringar, 1946), samtidigt med att Bellmans föräldrar flyttade därifrån till det ”Lilla Daurerska huset” längre in på tomten längs Björngårds­ brunnsgränden— i det stora huset föddes sonen Carl Michael år 1740, som Gunnar Bolin utrett i ett par av Bellmanssällskapets samlingar Bellmansstudier (1926 och 1938). Köpet avslutades ett par år senare, uppger Bolin. Polhems andliga krafter trotsade åldern, men den kroppsliga rörligheten ned- sattes svårt av gikt. Dagligen fördes han i bärstol från sitt hem ner till slussbygget, där hans son Gabriel tjänstgjorde som närmaste man och sedermera fullbordade anläggningen. Nere i botten på slussgraven dekorerades Polhem 1748 med kom- mendörstecknet av Nordstjärneorden. Polhemsslussen låg ett stycke söder om den nuvarande slusskanalen. I Kongl. Modellkammaren på Tekniska museet finns en modell av hela byggnadsverket. Graven utplånad av eld Polhem avled natten mellan den 30 och 31 augusti 1751, nära 90 år. Han begrav­ des i Maria kyrka. Vid den våldsamma branden 1759 förstördes hela inredningen i kyrkan, epitafier och vapensköldar brann upp, stenmonument sprängdes i bitar, gravar rasade igen. Enligt en not till P. R. Ferlins artikel om slussverket i hans bok Stockholms stad (1858) var Polhems alla släktingar olycksdagen på en anhö­ rigs bröllop långt borta från staden, vilket anses ha bidragit till att kistan ej blev räddad medan möjlighet ännu fanns — uppgiftens värde må lämnas därhän; när det gäller tid före Ferlins egen följer han vanligen Johan Elers’ Stockholm (1800— 01), som inte alltid bygger på de säkraste källor. Carl Cronstedts reparations- förslag antogs av församlingen redan i februari 1760, ett halvår efter branden, och pingstdagen 1763 förrättades återinvigningen. Det nya tornbygget dröjde emellertid ända till 1825. Fullständig ut- och invändig reparation följde 1848. Under tiden glömde man bort vad som hade försvunnit. Betecknande är att Ferlin nämner Polhems gravplats i artikeln om slussverket, där ett minnesmärke stod kvar, men förbigår den i artikeln om kyrkan, där alla spår av graven varit utplånade sedan hundra år. Reparation och uppfriskat minne Så kom 1878 års reparation, då minnet åter dök upp av den store mans grav som en gång retts under kyrkohällen. Minnet tycks ha blivit väckt alldeles apropå, för reparationen berörde knappast kyrkohällarna. Sedan ett kostnadsförslag av byggmästare J. M. J:son Redtz i S:t Paulsgatan 20 av kyrkorådet den 18 januari remitterats till arkitekt Johan Fredrik Åbom (1817—1900) för yttrande, sam­ manträdde kyrkorådet igen den 28 mars till begrundande av arkitektens svar. Det innehöll nämligen inte bara ett tillstyrkande av Redtz 13 000 rdr. för målning av all träinredning, marmorering av predikstol och altare samt förgyllning med äkta guld av allt som förut varit förgyllt. Det rymde därutöver ett digert tillägg med ritningar och förslag till kyrkans ytterligare försköning: två målade kor­ fönster (Joseph Lejas Pariserbazar rekommenderades som leverantör), gipsorne- ring i valv, ornerad orgelläktare, nya bänkar — 24 000 rdr. ovanpå Redtz blyg­ sammare nota kostade arkitekt Åboms propå. Ärendet gick till kyrkostämman med tillstyrkan av det blygsamma, avstyrkan av extravaganserna. En månad senare hölls stämma, och där talade rektorn för folkskollärarinneseminariet vid Björngårdsgatan, Fredrik Sandberg (1833—96), varmt för den åbomska reno- vationsplanen. Han möttes av återhållsamma eller helt avvisande röster. Men två stöttepinnar i församlingen ryckte upp vid hans sida: kyrkorådsledamöterna bankdirektör Albert Norman, verkställande direktör i Handelsbanken, och kanslisekreterare C. A. T. Ädelgren. Hela pålägget lyckades man inte slå igenom, men man pressade upp till en kompromiss på högst 26 000 rdr., som vid omröst­ ningen segrade med 136 ja mot 102 nej. Majoriteten hade mot den grå sparsam­ heten framgångsrikt demonstrerat sitt sinne för kyrkorummets prydande. Två av falangens främsta, hrr Norman och Sandberg, utsågs att företräda församlingen i arbetsledningen. Pendang och parallell Den 27 maj inleddes arbetena i kyrkan och pågick ända fram på senhösten — först den 10 november öppnades kyrkan åter. Det var under denna period av nyinredning och upputsning som någon i den inre kretsen råkade erinra sig att Christopher Polhem begravts i kyrkan. Nästa steg i tankegången blev att tillfället nu vore lämpligt att skaffa fram den minnesvård som saknades över den store mannen och samtidigt fylla tomrummet på korväggen mitt emot den där Berchs epitafium hängde. Sedan lockades funderingarna in på pendanglinjen: ett Pol­ hemsmonument till form och gestaltning i full överensstämmelse med den vackra berchska ”tavlan”. Samhörigheten var för övrigt inte enbart pendangmotiverad. Polhem och Berch tillhörde samma tidsskede, om också den senare, född 1706, var hela 45 år yngre. Ett par år var de kolleger i Vetenskapsakademien — från 1749, då Berch invaldes, till Polhems död 1751; Polhem invaldes redan stiftelseåret 1739. Berchs vän Jean Rehn, som efter Berchs gravsättning den 27 december 1777 komponerade gravvården på södra korväggen, kunde väl tänkas tjugofem år tidigare ha anlitats även för Polhems gravvård (som sedan bränts till grus och aska), men då hade hans smak ännu inte letts över från rokoko till nyantik, och utformningen hade blivit en annan. Spekulationer härom torde emellertid sakna verklighetsgrund, eftersom Rehn ingenting nämner om något Polhemsepitafium i sina egenhändiga förteckningar över utförda arbeten, publicerade av Gustaf Upmark i Sankt Eriks årsbok 1925; Berchs epitafium är däremot upptaget bland hans verk i Maria kyrka. För dem som 1878 funderade på att hylla Polhems minne räckte det i alla 115 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser 116 händelser med att i skrifterna finna bevis på att det verkligen var sant som det var sagt om Polhems sista vilorum, för att sedan följa den närmaste förebilden. Församlingens nyss antydda representation i arbetsledningen bestod av två kontrollantkommittéer: en för det nya orgelverket med bankdirektör Norman i spetsen och en för övriga arbeten med rektor Sandberg ”verksammast”, för att citera Dagens Nyheter. Som tredje man i högsta ledningsgruppen var kyrkoherden självskriven, teologie doktorn och hovpredikanten Josef Nordlund (1846—85). Med all tillbörlig vördnad för lärdom och ställning, men i kritiska lägen orubbligt företrädande Hans Majestäts Lojala Opposition, följdes alla åtgöranden på bygg- nadsplatsen av de båda kyrkvärdarna: grosshandlare Åke Jäderlund och hand­ landen P. Wretblad. Båda tillhörde byggnadskommitterade, som hade rektor Sandberg till ordförande. Ett värdigt minne i cement När allt var vederbörligen klarerat om Polhems gravsättning gick man frejdigt till verket. Det gällde att vara försiktig med slantarna, i synnerhet som man var i färd med att gå utanför programmet. Man stannade för en lösning som tillfreds­ ställde alla ekonomiska krav och som man i varje fall fann bättre än ingenting. I ett nytt och utvidgat kontrakt med byggmästare Redtz, undertecknat den 6 juni 1878, står insmuget: ”. . . anbringande under vänstra korfönstret av ett monument av trä, målat och förgyllt i likhet med det till höger om altaret befintliga . . .” Där står ingenting om Berch och ingenting heller om Polhem, men platsen är den som sedan blev hans. Till det mysteriösa i historien hör att detta trämonument nästan omedelbart tycks ha blivit omtalat som gjort av gips och i kyrkoprotokoll redan följande år regelbundet kallas gipsstomme, medan det i själva verket var gjutet av cement. Byggmästare Redtz var inte främmande för det nya material som kommit i ropet och på progressivt fackmannahåll sattes högst och främst för praktiskt taget alla ändamål, inräknat gjutning av konstföremål. Bland kassaverifikationerna i kyr­ kans böcker för 1878 och 1879 finns belägg på att Redtz använde cement vid reparationer. Senare avslöjas att han gjorde det även för ”trämonumentet” och därmed, enligt nyväckta vittnen, lyckades bereda ett ”till form, färg och glans med Kolmårdsmarmorn förvillande” likt och i det hela ”värdigt minne åt Christopher Polhem”. Att Redtz själv skulle ha dolt sitt självrådiga materialval med dunkelt tal om gips är endast en obevisad gissning. Faktum är emellertid att gipshypotesen hölls för sann ända till 1882, då den verkliga sanningen om cementen på ett dramatiskt sätt bröt fram i den efterföljande Polhemskommittéaffärens slutskede. Till detta och den tidens ”cementfeber” blir anledning att återkomma. Sedan reparationsarbetena avslutats uppdrogs på kyrkorådssammanträde den 25 oktober 1878 åt bankdirektör Norman att ordna besiktning av orgelförgyll­ ningen. Han anmodade genast ingenjör Werner Cronquist att ombesörja förrätt­ ningen, som troligen utfördes ganska snart. En notis i Dagens Nyheter den 5 no­ vember ger möjligen närmare datering. Där berättas att orgel- och övriga repara- tionsarbeten nu är färdiga och att kyrkan åter skall öppnas söndagen den 10 november. Innehållet i övrigt ger sådana upplysningar som brukar lämnas vid senare tiders förhandsvisningar, då endast sista städningen återstår. Söndagens högtidlighet förlöpte lugnt och lyckligt, får man läsa dagen efter, undantagandes att några fruntimmer svimmade i den oerhörda åhörarträngseln och måste föras ur kyrkan. Byggnadskommitterade kunde notera publiksuccé. Premiäraktör i Spelet om tavlan Cronquist var vid det här laget en man i de första trettiåren med snabb karriär bakom sig som teknisk kemist efter avgångsexamen från Teknologiska institutet 1866. Sedan 1872, då han inrättade Kemisk-tekniska byrån i Stockholm för om­ fattande undersökningar av torv och eldfasta leror, hade han verkat som konsul­ terande ingenjör och kemist. 1877 hade han utnämnts till innehavare av den då nyinrättade handelskemisttjänsten i Stockholm. Året förut hade han valts till ledamot av Ingeniörsföreningen och just året 1878 tilldelats det första exemplaret av föreningens högsta utmärkelse, Polhemsmedaljen i guld, för en avhandling ”Om de eldfasta råämnena i Skånes kolförande formationer”. I Föreningen T. I. (Teknologföreningens kamratföreningsföregångare) hade han varit medlem sedan 1863 (Biandarens födelseår), styrelseledamot sedan 1868 för att på våren 1878 bli vald till ordförande. I sista veckan av oktober — förmodligen — kom han alltså till den nyrepare- rade kyrkan för att titta på orgelförgyllning och gjorde samtidigt sin entré som premiäraktör i tragikomedin Polhemstavlan. Vad som hände i prologen framgår med viss säkerhet av en senare skrivelse till kyrkorådet. Där hänvisar Cronquist till ”meddelanden” från dr Nordlund och bankdirektör Norman rörande åter­ upptäckten av Polhems grav. Det nämns ingenting om var dessa meddelanden lämnats, men det sägs tydligt ifrån att det var dessa meddelanden som gav upp­ slaget till att 1879 års Polhemskommitté bildades. Närmast till hands ligger väl att Cronquist fick hrr Nordlunds och Normans meddelanden vid sitt inspektions- besök i kyrkan och att den konstmässiga cementstommen fick vederbörlig plats i informationen. Cronquist lär i alla händelser inte ha kunnat undgå att uppmärk­ samma den och vid dess åsyn funnit ett utbyte till ädlare material innebära en estetisk vinst och en förhöjning av äretavlans värdighet. Sådana synpunkter kan ha delats av Nordlund och Norman. Men en känsla av främmande inblandning och desavuering bör å andra sidan för byggnadskommitterade ha varit förlåtlig. Gränsdragningen mellan ”äkta” material och ”oäkta” var för hundra år sedan inte densamma som nu. Men en underlig begreppsförvirring rörande gips och cement, som spökar i fortsättningen för att plötsligt hävas, kan i inledningsskedet rentav ha stimulerat tanken på äkta vara. Cronquist skyndade fort — och lite obetänksamt. I Föreningen T. I: s styrelse­ protokoll den 5 november 1878 (samma dag som notisen om kyrkoreparationens avslutning stod inne i Dagens Nyheter) antecknas utan uppgift om åtgärder: ”Anmälde Pir Cronquist att han innehade anteckningslista för teckning av bidrag till en minnesvård över Polhem, avsedd att uppsättas i Maria kyrka här i staden.” 117 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser 118 niska Museets arkiv. Mannen bakom den ofullbordade Polhemstavlan, Werner Cronquist, teknisk kemist, expert på torv och leror, Ingeniörsföreningens förste Polhemsmedaljör (1876), Stockholms förste handelskemist (1877), sekreterare i 1879 års Polhemskommitté och dess talesman inför kyrkoråd och stämma. Invald i Svenska Teknologföreningens juhileumskommitté av den 18 mars 1910, erbjöd han i skrivelse till kyrkorådet den 27 juli samma år deposition ”för Polhemskommittén” av ”beståndsdelarna i monumentet” och antydde samtidigt att upp­ sättningen nu var nära förestående (depositionen bifölls av kyrkorådet den 12 nästfoljande augusti). Den 22 november 1910 avled Cronquist. Bilden från slutet av 1870-talet i Tek­ Då hade ännu ingen kontakt tagits med kyrkorådet och överhuvud ingenting meddelats offentligt om några monumentplaner — utöver vad besökarna i Maria kyrka fått se och höra om den minnesvård som där redan var på god väg att bli färdig. Kommitté med säkra namn Sex veckor senare, den 20 december, står att läsa i tidningen om en Polhemskom­ mitté och vad den tänker göra — intressanta nyheter särskilt för ledamöterna av Maria församlings kyrkoråd, f. d. byggnadskommittén och andra Mariabor. Det är Stockholms Dagblad som först ”försport att åtskilliga inom samhället fram­ stående personer (dock, enligt adresskalendern, ingen Mariabo eller ens Söderbo, alla bosatta på Norr), vilkas namn är väl kända inom det teknisk-industriella området. . . enat sig om att vädja till svenska allmänheten för åstadkommande av en minnesvård över Christopher Polhem”. Eventuellt överskott skulle skänkas som grundplåt till en Polhems stipendiefond vid Tekniska högskolan. De åtskilliga framstående personerna räknas upp (här med något utförligare meritförteckning än Stockholms Dagblad ansåg behövlig för sin läsekrets och därutöver levnadstid): f. d. statsrådet i De Geers första ministär och bemärkte politikern, förstakammarledamoten Pehr von Ehrenheim (1823—1918), general­ direktören i Järnvägsstyrelsen och förstakammarledamoten Carl Oscar Troilius (1813—99), generaldirektören i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och första­ kammarledamoten Carl Gottreich Beijer (1811—98), fartygs- och maskinkon­ struktören, chefen för Motala verkstad och förstakammarledamoten Otto Carl- sund (1809—84), bruksägaren, hovmarskalken och förstakammarledamoten Patric Reuterswärd (1820—1907), Vetenskapsakademiens fysiker med interna­ tionell berömmelse, Teknologiska Institutets styrelseordförande, professor Erik Edlund (1819—88), dåvarande byråchefen i Järnvägsbyggnadsstyrelsen och överstelöjtnanten i Väg- och vattenbyggnadskåren greve Rudolf Cronstedt (1826—1903), industrimännen och styrelseledamoten i Teknologiska Institutet/ Tekniska Högskolan Jean Bolinder (1813—99), den äldre av de båda bröder som 1845 anlade den mekaniska verkstad på Kungsholmen som växte ut till 1873 års J. & C. G. Bolinders mekaniska verkstads ab, samt slutligen ingenjören Werner Cronquist (1846—1910). Post- och Inrikes Tidningar återger samma dag på eftermiddagen Stockholms Dagblads ”avslöjande”. Och Dagens Nyheter gör nästa morgon sammalunda med ett par tillägg. Dels poängteras särskilt den tillämnade stipendiefonden: ”. . . en annan åtgärd, som synes än mera ägnad att hedra och befästa minnet av den store mannen . . .” Dels heter det att ”en inbjudning till subskription i det syfte vi här angivit lär snart komma att utfärdas”. Ingeniörsföreningen i tyst majoritet I ledamotsförteckningen nämns ingen ordförande, däremot skattmästare: profes­ sor Edlund och sekreterare: ingenjör Cronquist. Den högrepresentativa samlingens medelålder (frånräknat sekreteraren) uppgick till 61V4 år. Av de nio kommitté­ ledamöterna tillhörde sju Ingeniörsföreningen, vilken, som förut nämnts, nyligen 119 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser dokumenterat sitt Polhemsintresse; de båda ”utomstående” är icke-teknikerna Ehrenheim och Reuterswärd. Nämnas må redan här att, frånsett Cronquists insat­ ser, två kommittéledamöter vid ett tillfälle inspekterade den 1878 i kyrkan upp­ satta monumentstommen, att samma herrar jämte två andra i varierande kombi­ nationer och dito frekvens undertecknade tre skrivelser till kyrkoråd respektive församling, medan återstående fyra ledamöter aldrig lät avhöra sig på annat sätt än genom namn i kommittélista. Deras medverkan i övrigt är okänd på grund av total brist på kommittéhandlingar — med undantag för nyssnämnda skrivelser, som är bilagda kyrkoprotokoll. Ständige sekreteraren skötte mest ensam penna och tal. Något tecken på att det lärda samfundet Ingeniörsföreningen var direkt enga­ gerat i Polhemskommittén har inte påträffats (föreningens och kommitténs arkiv är lika magra). Det förefaller som om kommittén ”bildat sig”, som man skrev, alldeles av sig själv — eller genom Werner Cronquists personliga charm och fängslande talekonst. Anonym Polhemsexpert I 1879 års januarihäfte av Teknisk Tidskrift infördes en stor, sakkunnig och välskriven artikel om Polhem. Teknisk Tidskrift hade detta år övertagits av Svenska Teknologföreningen (Föreningen T. I:s likaledes purfärska namnändring). Redaktör var alltjämt tidskriftens grundare 1870, civilingeniören och läraren vid Teknologiska Institu­ tet, från 1871 överläraren i mekanik och maskinlära vid Slöjdskolan/Tekniska skolan i Stockholm Wilhelm Hoffstedt (1841—1907). Sedan några år var han svåger med Werner Cronquist, som 1873 gift sig med hans syster Elsa Mathilda. Polhemsartikeln bär signaturen C. A. J. S., som inte är upptagen i någon signa­ turförteckning. Men en genomgång av S-namnen i personregistret till Bernhard Lundstedts Sveriges periodiska litteratur (1895—1902) ger fullt napp på initia­ lerna endast för en person: Carl Albert Joakim Seberg. Och med så generöst tilltagen initialföljd att bygga på och ingen likaberättigad namne som konkurrent kan lösningen betraktas som rätt högprocentigt sannolik. Albert Seberg (1849— 1908) är även i andra avseenden kvalificerad som trolig författare. Han utexami­ nerades från Teknologiska Institutet som mekanist 1870, hade gått där under Hoffstedts lärartid, hade från höstterminen 1877 till maj 79 uppehållit lärar­ tjänsten i maskinlära med ritning vid Slöjdskolan och, viktigare än detta i sam­ manhanget, gjort sig känd som naturvetenskaplig författare av hög klass, särskilt med inriktning på tekniska ämnesområden. Under vistelser i utlandet hade han blivit Dagens Nyheters korrespondent, från hemkomsten 1877 tillfällig med­ arbetare, från oktober 1878 ordinarie på vad som då kallades artikelavdelningen, på modernare språk politik och kultur. Seberg drev anonymiteten till dess spets, säger Otto v. Zweigbergk i Ur Dagens Nyheters historia, del I (med den här heltäckande titeln Bakom spalterna) och förklarar sig aldrig ha sett eller hört talas om en Sebergssignatur. I Teknisk Tidskrift tycks man kunna peka på det magiska undantaget. Inom redaktionen talade man om O. U. T. (Den Outgrund­ 120 lige). Där berättades också om ett besök av professor Svante Arrhenius efter första utdelningen av Nobelprisen. Arrhenius bad att få veta vem som hade skrivit om fysik- och kemipristagarna, Röntgen och van’t Hoff, och om Behring med medicinpriset. När han sammanfördes med Seberg komplimenterade han med orden: ”Jag kunde ha svurit på att ingen i landet mer än jag var så insatt i detta.” I Teknisk Tidskrift dokumenterade sig Seberg på ett tidigt stadium som lär­ domshistoriker inom sitt eget fack. I artikelns avslutning anknöt han elegant till återupptäckten av Polhems grift (som väl rimligen var utplånad), till kommittén som därefter ”bildat sig” för att skaffa fram en minnesvård och — man känner igen de stipendiestödjande raderna i Dagens Nyheters Stockholms Dagblads-klipp den 21 december — ytterligare hedra Polhems minne genom att om möjligt grunda en ”Polhems stipendiefond” för Tekniska Högskolans elever. Cronquist förstod att trolla fram en lysande namnlista under beteckningen ”Polhemskommittén”, han förstod också att få sin monumentplan framburen av åtminstone en lysande skribent. Han kände honom väl. Tillsammans hade Cron­ quist och Seberg föregående år givit ut en historisk översikt av Brännvinstillverk­ ningen i Sverige. Budord till kyrkorådet Den 15 februari fann Cronquist tiden vara inne att underrätta även kyrkorådet om sina förehavanden. På papper med ordet Polhemskomitén tryckt i övre vänstra hörnet (ingen adress eller annan teckenförklaring) och med sitt eget namn i ensamt majestät nedtill till höger inleder han sin kungörelse som följer: ”Nogsamt har sig Kyrkorådet bekant att vid den reparation, som Marias Mag­ dalenas tempel sistlidne sommar undergick, riktades tankarna på Kristofer Pol­ hems derstädes förvarade qvarlefvor.” Så upplyses kyrkorådet om att frånvaron av yttre minnesmärke över ”en af vårt lands störste patrioters graf. . . efter meddelanden från Församlingens Kyrkoherde Hofpredikanten m. m. Dr J. Nordlund och af Bankdirektören och Riddaren A. Norman . . .” givit impulsen till att det ”bildade sig en Komité” med syfte att ”för all framtid rotfästa” Polhems minne, en kommitté ”som kallar sig Polhemskomitén”. Kyrkorådet görs därefter underkunnigt om kommitténs sam­ mansättning. Och slutligen framställs fem frågor till besvarande: gravvård på kyrkogården eller ini kyrkan? föreskrifter om plats, form, material? önskemål rörande inskriptionen? önskemål om tid för uppsättningen? kostnadsbidrag? Man undrar om inte detta opus kommit till utan övriga kommittéledamöters kännedom. Där dekreteras. Där negligeras totalt byggnadskommitterades anord­ ning till Polhemsminnets bevarande. Nogsamt torde också ha varit kyrkorådet bekant att vad i skrivelsen göres veterligt till kyrkorådets efterrättelse redan för inemot två månader sedan stått i tidningen — med kyrkorådet ställt åt sidan. Informaliteten i att vid första officiella kontakten med vederbörande instans låta sekreteraren skicka ett privatbrev i stället för att lämna in en hövlig framställning med åtminstone en för den uppvaktande organisationen representabel namnteck­ ning ovanför den kontrasignerande sekreterarens torde för hundra år sedan ha väckt mottagarens uppmärksamhet. 121 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser Men inte nog med detta. Cronquists skrivelse var ställd till kyrkorådet, men han lämnade den inte till ordföranden eller pastorsexpeditionen utan till en enskild kyrkorådsledamot, bankdirektör Norman, som han kände från höstens förgyll- ningsbesiktning, om inte från tidigare tillfällen. I ett följebrev till Norman skriver Cronquist: ”Skrivelsen angående Polhemsmonumentet hade kommit bland andra handlingar... vidsluter den härmed.” Sedan står det: ”De frågor jag uppsatt vore det vänligt om kyrkorådet sålunda behagade besvara: 1) Inuti kyrkan. 2) Minnesvården bör uppföras såsom sarkofag (!) i fönsterfördjupningen närmast norr om altaret, av enahanda sten som den i fönstret söder om altaret stående sarkofagen (!) över kanslirådet Carl Reinhold Berch, formas i möjligaste överens­ stämmelse med Berchs gravvård, dock är ej nödigt utsätta Polhems vapen. Medal­ jong och förgyllda ornament i metall. 3) Inskription godkännes av Vitterhets­ akademien. 4) 31 augusti Polhems dödsdag, lämplig dag för avtäckning. 5) Kyr­ kans ev. ställningsmateriel till förfogande. Kyrkorådet underhåller men ingen annan kostnad.” Avslag med variationer Snabba förhållningsorder i klara verba till ledning för kyrkorådets beslut i ären­ det. Tillsammans med den primära skrivelsen har detta aktstycke bilagts kyrko- rådsprotokoll den 16 maj 1879. Tre månader hade det dröjt innan kyrkorådet in pleno behandlade saken. Man gjorde inga extra anstalter för Polhemskommit- téns skull. Och beslutet blev ett inlindat avslag: kyrkorådet tillstyrkte att för­ samlingen måtte medge kommittén att sätta upp sitt monument (i ursprunglig skrivning) under förutsättning att (i ändrad skrivning) såvida icke kommittén ville använda den redan uppsatta gipsstommen. Första skrivningen innebär ett rent avslag, eftersom Cronquists förslag gäller ett marmormonument och ingenting annat. Andra skrivningen, som vill vara en uppmjukning, är i själva verket en misskrivning. Intressantast är emellertid mate­ rialbestämningen ”gipsstomme”. Vid sammanträdet satt dr Nordlund ordförande, och bland de närvarande var bankdirektör Norman samt kyrkvärdarna Jäderlund och Wretblad. Alla fyra hade på nära håll följt reparationsarbetet och uppsätt­ ningen av den polhemska monumentstommen i cement. Det finns ingen anledning att misstänka de fyra herrarna för falsk varudeklaration. Ingen av dem var tekniker, och man får utgå från att det är i god tro som de begår misstaget. För­ klaringen kan helt enkelt vara att cement vid denna tid var ett så nytt och för gemene man obekant material att det av folk utanför facket inte så noga särskildes från andra besläktade bindemedel. Kommitté i splendid isolation I pausen mellan kyrkoråd och kyrkstämma passade Teknisk Tidskrift på att ge ett nytt handtag åt Polhemskommittén. Men det var inte så ståtligt som i januari, bara i all enkelhet ett avtryck av Polhemskommitténs subskriptionsinbjudning, som nu visar sig också ha legat till grund för Stockholms Dagblads notis den 20 122 december och förebådades i Dagens Nyheter dagen därpå. Tidskriftens redaktör, Wilhelm Hoffstedt, har en anteckningslista tillgänglig på redaktionen, upplyser han, precis som svågern Werner Cronquist för sin del anmälde redan i november. Ny är en uppgift att bidrag bör vara insända senast den 1 nästkommande decem­ ber (1879), varefter redovisning utlovas i allmänna tidningarna. Dessa utfästelser — nu redovisning, förut vädjan till svenska allmänheten — har sitt intresse mest däri att de aldrig tycks ha infriats. Några spår av inbjudning till allmänheten har inte upptäckts i de båda tidningar som valts för provtagning, nämligen Posttidningen (”Allmänna tidningarna”) och Dagens Nyheter (där Albert Seberg var pålitlig kommittévän), varken i text eller under annonsrubri­ kerna Kungörelser och Tillkännagivanden, ej heller bland förstasidesannonserna. Kommittén har föredragit att själv välja ombud, inte velat lämna ut Polhems- hyllningen till den gemena hopen. Lika litet har någon redovisning för insamlade medel kommit till synes. Intrycket stärks att Polhemskommittén med förkärlek skötte sina angelägenheter innanför murarna och nogsamt undvek beblandelse med publiken. Den 26 maj hölls kyrkstämma, och segern tillföll ganska lätt cementens eller tills vidare gipsens vänner. Bankdirektör Norman och en meningsfrände pekade förgäves på det ovärdiga i att hylla Polhems minne med ”ett sådant surrogat” som den torftiga ”gipsdekorationen”. Slutligen lyckades hovrättsrådet O. A. Montelius (far till riksantikvarien) med sin juridiska konstfärdighet tråckla ihop kyrkorådets villsamma dubbelbud ”under förutsättning” och ”såvida icke” till en formulering som i Dagens Nyheters tillspetsning löd: ”...tillåta kommittén att till grav­ monument över Christopher Polhem använda — det omförmälda gipsmonumen­ tet.” ”Exp. till Polhemskommitténs sekr. Cronquist 10/6 79”, har antecknats i pro­ tokollsmarginalen. Till Kolmården och Jernkontoret Så blev det stilla och tyst ett år kring Polhem och monumentet. Men bakom kulisserna arbetades och förbereddes ny framstöt. Kommittén hade inte tappat modet. Av vad senare skedde kan man sluta sig till att Marmorbruket på Kol­ mården, vid Bråviken och Krokeks kyrka, fått beställning på de gröna plattorna till monumentets stora omfattning kring inskriftsstenens röda kalksten, som säkert också var på gång. Vidare kan man utgå från att uppgörelse träffats eller för­ handlingar i varje fall inletts om porträttmedaljongen. Kommittén hade för detta arbete valt kungl. statybildhuggaren, professorn vid Konstakademien Frithiof Kjellberg (1836—85). Valet föll sig ganska naturligt, särskilt för ingenjörer. Kjellberg hade efter sin professorsutnämning 1873 fått uppdraget att smycka Jernkontorets nya hus vid Kungsträdgården med fjorton porträttmedaljonger av märkesmän inom svensk järnhantering; medaljongerna skulle fästas på fasaderna mot östra Trädgårdsgatan (nuv. Kungsträdsgårdsgatan) och Arsenalsgatan. Sedan 1875, då byggnaden i huvudsak stod färdig, satt Polhems reliefhuvud på Arsenalsgatssidan i lämpligt format för epitafiet, 55 centimeter i diameter, och lämpligt blickande åt vänster (mot församlingen i kyrkan). Det behövdes ingen- 123 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser Frithiof Kjellbergs Polhemsmedaljong i cement pa Arsenalsgatsjasaden av Jernkontorets f. d. byggnad vid Kungsträdgården. Denna medaljong jämte tretton andra av märkesmän inom bergshanteringen satt pä plats när huset stod färdigt 1875. Polhemskommittén av 1879 beställde, enligt uppgift, för sin tillämnade minnestavla i Maria kyrka en avgjutning i brons av Kjellbergs vänstervända reliefbild. Denna bronsmedaljong fanns inte till hands när Teknologföreningen 1911 fullföljde 1879 ars monumentplan. Reproduktion med tillstånd ur Jernkontorets album ”Porträttmedaljonger å Jernkontoret af Professor Frithiof Kjellberg åren 1873— 1877”. ting annat än att skaffa fram en avgjutning i metall — Berchs reliefmedaljong på motsatta korsidan var av förgyllt bly. Om gjutningen nånsin gjordes är ovisst. Fasadmedaljongerna är gjutna i cement, liksom den 57,5 meter långa frisen under taklisten med bilder ur järnframställningens historia — främsta inslaget i Kjellbergs dekoration. Thure Nyman uppger i Allhems konstnärslexikon att fram till 1878 endast fem av Kjellbergs cirka 140 arbeten blivit utförda i marmor, de övriga huvudsakligen i ovaraktigt material. Felet var givetvis inte i första rummet Kjellbergs, ursäktar Nyman. Nej, det var den grasserande cementfeberns. Sixten Rönnow anger gjutning av skulpturverk och annan byggnadsdekorering som en mycket framskjuten del i äldre tids produktion (minnesskriften AB Skånska Cementgjuteriet 1887—1947). Kulmen i epidemin nåddes med Helgo Zettervalls restaurering eller rättare ombyggnad av Uppsala domkyrka på 1880-talet. Där användes cement i stor omfattning, och inte minst för nya skulpturala tillsatser. På Tekniska museet visas en högvuxen cementängel, som stått uppåt väggarna på domkyrkan. Under den senaste renoveringen rensades den bort tillsammans med besläktade prydnader, hittades vid ett senare tillfälle nere på marken ganska illa faren efter fallet, fördes till museet i Stockholm, lappades ihop och utgör nu ett 124 exempel på sin födelsetids förening av teknik och konst. Cements duglighet Cementgjutningen av Polhemsstommen i Maria kyrka var ett ringa utslag av den moderiktning som i större mått behärskade utsmyckningen av Jernkontoret och Uppsaladomen. Ungefär samtidigt med den lilla cementmanifestationen i kyrkan tillsatte In- geniörsföreningen en kommitté med uppgift att utarbeta förslag till grunder för bedömning av cements duglighet. I Teknisk Tidskrift presenteras på sensommaren 1879 under rubriken Meddelanden från Ingeniörsföreningen resultatet av kom­ mitténs arbete: ”Antogs regler för provning av cement, varjämte Jernkontorets provningsanstalt vid Liljeholmen (anlagd 1875 inom stationsområdet som den första svenska institutionen i sin art) skulle vidtalas att mot bestämd avgift gå allmänheten till handa vid utförandet av dylika prov samt att häröver utfärda intyg. Utav en serie vid nämnda provningsanstalt med en del cementsorter redan utförda prov . . . framgick ... att Lomma cementfabriks tillverkning” låg i täten. Skånska Cement började sin verksamhet 1871 med en cementfabrik i Lomma. Polhemsmedalj för cement Samma år, 1879, utdelade Ingeniörsföreningen sin Polhemsmedalj (den andra i ordningsföljden) till ingenjör Otto Fahnehjelm för avhandlingen Om svenska kalkarters och lerors användbarhet till beredning av Portlandcement och hydrau­ lisk kalk. Vid utdelningen yttrade ordföranden Rudolf Cronstedt: ”Jag ber att få uttala förhoppningen att allt flere och flere förtjänstfulla avhandlingar måtte inkomma till föreningen, såsom den härd där ingeniörsvetenskapens och industriens vikti­ gaste rön och erfarenheter böra samlas, och härstädes giva ökat liv och intresse åt förökande och stärkande av det anseende och det inflytande som föreningen redan lyckats förvärva sig.” Cementproblemet stod alltså på dagordningen för Ingeniörsföreningens leda­ möter, och då också för dem som tillhörde Polhemskommittén. Polhem om cement 1694 Värt ett särskilt litet kors i taket för 1878 års Polhemscementörer i Maria kyrka är att Polhem själv under sin utländska studieresa 1694—96 särskilt i Holland ivrigt ägnade sig åt studier av cementtillverkning; sina rön framlade han i märk­ liga avhandlingar. Nils Cronstedt berörde detta i ett föredrag vid Stockholms all­ männa teknikerförenings Polhemsfest den 18 december 1911 (utdrag i Industri­ tidningen Norden 1911/51); Cronstedt höll före att den svenska cementtillverk­ ningen egentligen borde datera sitt ursprung från denna tid. Målat fönster i riskzonen På våren 1880 höll Polhemskommittén krigsråd eller måhända bara dess general­ stab. Det gällde att stjälpa motiveringen till kyrkstämmans avslagsbeslut. I kyrko­ rådet och sedan på stämman hade starkt framhållits att rivning av den befintliga monumentanordningen för byte till en ny måste medföra stora risker: muren och 125 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser 126 Svenska Teknologföreningens gåvobrev till Maria Magdalena församling vid överläm­ nande av Polhemstavlan den 19 november 1911. Det jugendbetonade aktstycket är daterat den 18 november, en månad före Polhems födelsedag 1661 — av praktiska skäl hade jubileumsfirandet tidigarelagts. Foto Tekniska Museet efter församlingens original. det nya målade fönstret kunde skadas. Antagligen ömmade man mest för fönstret. Glasmålningarna hade, enligt arkitekt Äboms förslag och med tillstyrkan av över­ intendenten och tecknaren Fritz von Dardel, levererats från en fabriksfirma i Paris, som Lejabazarens innehavare Simon Sachs hade förbindelser med. De var signerade med konstnärs- eller fabriksnamnet H. Chabin. Dagens Nyheter beskrev konstverkens mäktiga färgverkan och den ”praktfulla anblick” som nydekore­ ringen skänkte. Fönstren blev kvar ända till en restaurering 1927. ”Gipsstommen” utdömd Sedan framryckningen planerats avtågade två av kommitténs ledamöter, kapten Carlsund och skattmästaren professor Edlund, tillsammans med inkallade sak­ förståndiga rådgivare till valplatsen för att ta motståndarens ställning i ögon­ sikte. Resultatet framlade herrarna vid besök hos kyrkoherden: Polhemskommit­ tén hade icke funnit lämpligt att använda ”gipsstommen” (att denna var gjuten i cement hade förbigått såväl Motala verkstad-chefen som Vetenskapsakademiens fysiker); sakkunniga personer (som inte heller kunnat skilja cement från gips) hade gått i god för att betryggande åtgärder till undvikande av skada på fönster eller andra delar av kyrkan kunde vidtagas; som slutkläm förmäldes att kommit­ téns monument var färdigställt. Efter sålunda välförrättat värv författade och undertecknade de båda kom­ mittéspetsarna i förening med verkställande sekreteraren Cronquist den 28 maj en borgensförbindelse, i vilken de en för alla och alla för en påtog sig allt ansvar för eventuella skador vid monumentets insättande — ”för den händelse att Maria Magdalena församlings kyrkostämma behagar lämna Polhemskommittén till­ stånd”, som man nu höviskt uttrycker sig. Och sedan man vilat ytterligare ett slag på hanen avsändes den 22 juni som midsommarhälsning en förnyad begäran: ”På grund av närslutna borgensförbin­ delse” hemställes att ”församlingen behagade tillåta kommittén att. . . inne­ varande år uppföra en gravvård av marmor” i egen regi och obundet av fjolårs- beslutets förbehåll. Framställningen är undertecknad å Polhemskommitténs vägnar av O. E. Carlsund och Werner Cronquist. ilftada flftaöfcalena Jförsamltngs ä0o och v>ai*& öfvcrliimnar Svcnsha tlelmoloöföccnuiöcnö jubileums* kommitté iicnom Oetta oafwbref Ocn min* nestafla meO (Xbristopbcc llOolbcms namn ocb bilO, som pa behostnaO af jföcenin* oens llOolbcmsfonO ocb meO tillstanO af Jfötsamlinocns IkvrhovaO blifdt i iRaOens ar tOU uppsatt viO altaret i ilbaria llvvrka i Stockholm till DiujfåstanOe af 250*ars* minnet af Cbristopber flOolbcms föOelse. Stoekbolm Ocn 18 iDcrcmbcr tOU. jfcv Svenska fteknoloflförcninoens ^nbileumskommitté:  Polhemsmedaljen instiftades 1876 av Ingeniörsföreningen i Stockholm och slogs med Vetenskapsakademiens stansar till Daniel Fehrmans medal) från 1749. Den utdelades i guld som belöning för värdefull teknisk avhandling. Förste mottagare (1878) var civil- ingeniör Werner Cronquist, som året därpå blev Polhemskommitténs sekreterare. För medaljens finansiering skänkte Ingeniörsföreningens ordförande, greve Rudolf Cronstedt, grundplåten till den Polhemsfond som tillsammans med medaljutdelningen övertogs av Svenska Teknologföreningen när den vetenskapligt inriktade Ingeniörsföreningen 1891 gick upp i yrkes- och kårorganisationen STF. Foto STF. Fritt fram Nu vann saken annat gehör än förra gången. Söndagarna den 11 och 18 juli upp­ lästes i kyrkan kungörelse om kyrkstämma den 19 med endast ett ärende på föredragningslistan. Enhälligt beslut fattades att med ändring av föregående be­ slut bifalla kommitténs förslag. Kaptenen vid flottans mekaniska corps Johan Adolf Berg (1827—84), ägare av den stora egendomen Heleneborg vid Pålsundet, åtog sig att övervaka arbetet. Segern var vunnen. I Nya Dagligt Allehanda den 20 juli 1880, som Posttidningen den här gången tar sitt vetande från, meddelas att monumentet sätts på plats så snart Vitterhets­ akademien godkänt inskriptionen, troligen redan under augusti. Vidare uppges att professor Kjellbergs bronsmedaljong är av samma mått som Berch-reliefens, att stenen brutits ur samma brott som lämnat material till visavin. Mer än tillräckliga medel har, enligt en kommittéledamot (Cronquist kanske), samlats in, och över­ skottet ska fortfarande gå till en stipendiefond. (I Pontus Henriques utförliga redogörelser för Tekniska Högskolans stipendiefonder finns ingen som passar in i bilden — Skildringar ur KTH:s historia.) Ingenting sägs om Polhems vapen­ sköld. Den fanns emellertid till reds i trogen kopia på koppar efter originalet på stora riddarhussalens vägg. I samband med Teknologföreningens fullbordande av monumentet 1911 överlämnade fd riddarhussekreteraren John Stuart kopian, som han haft i förvar hela mellantiden. Stuart hade varit notarie i statsutskottet och hos riksdagens revisorer, och via sin juristkollega Melcher Rystedt, tjänsteman i statskontoret, var han bekant med Melchers kusin ingenjör Gottfrid Rystedt (1843—1921), en nära vän till Cronquist och mångårig styrelsekamrat i Tekno- logföreningen. På den vägen säkrades antagligen skölden och kom slutligen på plats; personliga relationer tog man vara på och behöll dem i minnet. Men vapenskölden blev inte det enda som 1882 fick stå över. Hela monumentet frös inne genom att segraren försummade att inom stipulerad tid föra sin seger i hamn. Cementen kryper fram i protokollet Den 16 december 1881 interpellerade kyrkvärden Jäderlund om vilken åtgärd kyrkorådet ansåg passande med anledning av att Polhemskommittén ännu ett år efter den erbjudna och fastställda sista dagen, 1880 års utgång, ingenting åtgjort. Frågan bordlädes. Efter den villkorslösa helomvändningen i juli 1880 och det försonliga förhållande som då stiftades mellan församling och kommitté kändes den uppkomna situationen så besvärande att kyrkorådet måste fundera ända till den 16 maj 1882, i fem månader, innan frågan ånyo togs upp. Man föreslog att den befintliga anordningen i koret på församlingens bekostnad skulle förses med lämplig inskription. Beslutet väcker ingen förvåning. Värd att lägga märke till är däremot en tidi­ gare antydd korrigering i protokollet. Först läser man i inledningen det sedvanliga ”i utbyte mot den förut befintliga gipsstommen” — i oförändrad terminologi. Några rader längre ner, i anknytning till beslutet, har gipsstomme strukits över och ersatts med monument av cement. Någon sakförståndig tycks ha spritt upp- 129 9. Dxdalus Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser ^//&—, **£ m*flni-T r**y 4*/ f?*{**Å.t*'fl)***/, &U&/S n4Lr*€*f£ /lA'J+A*. I*~rfl%0t*- fnflP de*.^rru^’ t A:*»SCe*. eyk/t^tJ&f »a/ *u*»huL^ i^9*^* Kl*xu*jvx*fJe(i u/yf^Ufjt* da /ffr& r*.*^ f .£/*- ajr umi^ /), lysning om ”gipsstommens” egentliga halt och kärna, om det nymodiga materialet cement — just i lagom tid före protokollsjusteringen. Byggmästar Redtz tillhörde numera kyrkorådet. Fördröjd slutakt På kyrkstämma den 30 maj yrkade de i Den Lojala Oppositionen ledande hrr kyrkvärdar bifall till kyrkorådets hemställan. Men stämman lyssnade dock till bankdirektör Normans och kyrkorådskollegan kanslirådet Carl Adam Schalens mening att Polhemskommittén i hövlighetens namn måtte beredas tillfälle att yttra sig. Uppskov. Den 18 augusti spelades slutakten upp med Werner Cronquist som medagerande. Kapten Berg öppnade med förslag att kommittén skulle tillåtas mura in sitt monu­ ment, ”som till varaktighet och prydlighet fullt motsvarade det berchska” — uttryckssättet ger intryck av nära bekantskap. Senare modifierade han sig: ”Om församlingen icke ville använda kommitténs monument i dess helhet, så kunde åtminstone, med kommitténs samtycke, de marmorplattor som bär namn, vapen och medaljong apteras på den nuvarande cementstommen.” Berg tycks bestyrka att monumentet är färdigt, och han får medhåll i sitt yrkande av överingenjör Carl Lindvall (1829—1918) vid Bergsunds mekaniska verkstad — Lindvall var leda­ mot av Ingeniörsföreningen från startåret 1865. Två cementapostlar Kyrkvärden Wretblad yrkade tvärtom och gjorde stämman uppmärksam på att byggnadskommitterade redan sommaren 1878 velat hedra Polhems minne genom sin monumentanordning, medan Polhemskommittén gav sig till känna först i februari året därpå. Han sekunderades omedelbart av medbrodern i ämbetet, hr Jäderlund, som avlossade en bredsida: kyrkvärdarna hade anmodat professorn i byggnadskonst vid Konstakademien Albert Törnqvist (1819—98) och arkitekt Åbom, engagerad i renoveringen 1878, att besiktiga byggnadskommitterades cementstomme. Det är ur dessa båda herrars utlåtande som de förut anförda smakproven om ”värdigt minne” och ”form, färg och glans” är hämtade. Där betygas också att cementarbetet är gjort ”med särdeles omsorg ... så väl och var­ aktigt att det enligt vår åsikt bör oförändrat bibehållas och ej underkastas något slags rubbning, som lätt kan orsaka skada och obehag för angränsande delar av kyrkan och koret med dess förgyllningar och fönster”. Törnqvist och Åbom fram­ träder här som två oförbehållsamt entusiastiska facksympatisörer i 60-åren till den drygt tio år yngre Helgo Zettervall, två helfrälsta cementapostlar. Samtidigt ger hrr professorer blankt underbetyg åt Polhemskommitténs experter av 1880, som ännu gick i gipsdrömmar. Sedan hovrättsrådet Montelius följt upp i cementspåret, rekommenderat över­ låtelse av vapenplåt och medaljong men i utsmyckningsmomentet särskilt ömmat för ”den nu befintliga guirlanden” (ett hittills förbisett smycke på cementskapel­ sen), medgav stämman att ingenjör Cronquist i egenskap av Polhemskommitténs sekreterare måtte få överlämna en skrivelse från kommittén. Den var underteck- 131 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser 132 nad av skattmästaren professor Edlund jämte järnvägsgeneralen Troilius och den­ nes blivande efterträdare, greve Cronstedt, vilka nu i nödens stund förmåtts att rycka till undsättning. Hänvisande till ingenjör Cronquists skrivelse av den 2 augusti (ej påträffad bland protokollsbilagorna) önskar undertecknarna, ”vilka jämte herr Cronquist är medlemmar i den kommitté — Polhemskommittén — som bland annat har till uppgift att upprätta en minnesvård” över Polhem, stöda Cronquist i hans anhållan att ”under denna eftersommar” få ordna saken. (Kom- mitterade ansåg påkallat att efter tidens flykt presentera sig på nytt, bekräfta sin gemenskap i ärendet med hr Cronquist och erinra om Polhemskommitténs syfte; bestämningen ”bland annat” häntyder måhända på den presumtiva stipendie­ fonden.) Cementen den ojämförliga Tänkvärt är ett därefter i protokollet upptaget uttalande av Cronquist: ”Om det från början varit bekant för kommittén att det redan i kyrkan uppsatta monu­ mentet varit gjutet i cement, och icke såsom uppgavs en gipsstomme, skulle någon skiljaktighet i åsikt om denna sak icke ha förefunnits mellan kommittén och för­ samlingen.” Detta tycks innebära: för det första att tekniske kemisten inte själv förmått skilja gips från cement; för det andra att han kunde ha godkänt cementstomme som underlag för marmorn men inte gipsstomme (en tekniskt rimlig distinktion); för otroligt är väl ändå med hänsyn till det ständiga kravet på marmor att han vid en tidigare cementsignal helt överväldigad skulle ha strukit flagg och låtit cemen­ ten slå marmorn ur brädet. Beslutet blev det väntade, att cementmonumentet genom kyrkvärdarnas försorg skulle fullbordas. Stämmans erbjudande att för framtida bruk ta emot en formlig gåva av marmormonumentets olika delar föranledde ingen åtgärd från den s k Polhemskommitténs sida, för att använda Dagens Nyheters nu införda etikett. Förbindelsen bröts. I ett brev 1889 till pastorsämbetet från sedermera registratorn hos stadsfull­ mäktige Vilhelm Gyllensvärd berörs ”Polhems epitafium” och den ”framstående plats” som det intar i kyrkan. Marmordeposition 1910 i kyrkan Nära trettio år efter ridåfallet 82 fick Spelet om Polhemstavlan i tysthet en epilog. I slutet av juli 1910 mottog ordföranden i Maria Magdalena församlings kyrko­ råd, kyrkoherde Karl Eklund, ett brev från Stocksund, undertecknat Werner Cronquist, Polhemskommitténs sekreterare (han hade inte släppt titeln). Efter erinran om skriftväxling under åren 1879—80 (sorgeåret 1882 förtigs) anges i brevet att monumentet färdigställdes ”för att. . . vid lämpligt tillfälle vara till hands att anbringas på avsedd plats”. Sedan: ”Med mitt avflyttande från huvud­ staden finns ingen av Polhemskommitténs ledamöter därstädes bosatt (förre stats­ rådet Ehrenheim bodde vid Grevgatan, flyttade sedan ett par gånger och avled först 1918 i ett hus vid Karlavägen; övriga ledamöter hade avlidit mellan 1884 och 1907), varför jag vördsamt anhåller att tills vidare för Polhemskommittén få deponera de i lådor inneslutna omförmälda delarna av monumentet i något av kyrkans magasin. Det torde väl ej dröja synnerligen länge, innan monumentet vederbörligen placeras” Kyrkorådet biföll framställningen den 12 augusti. Cronquist hade när denna anhållan gjordes i fyra månader tillhört Svenska Teknologföreningens jubileumskommitté, konstituerad den 18 mars 1910, och dess samtidigt utsedda första arbetsutskott, som skulle redigera en festskrift. I samma utskott satt hans gamle vän Gottfrid Rystedt. Den här ovan kursiverade förhandsupplysningen tyder på att han inte underlåtit att göra sig underrättad om läget inom arbetsutskott nr 2, som skötte insamling till Polhemsfonden och stod för PolhemshyIlningen; ordförande i detta utskott var vattenfallsdirektören och översten Vilhelm Hansen och ledamot, som tidigare nämnts, Nils Cronstedt. Cronquists bestämning i brevet ”för Polhemskommittén” blev det sista hävdandet av kommitténs äganderätt till monumentet — kanske gömde den också en för­ hoppning hos brevskrivaren att få se kommitténs syftemål uppnått. Fyra månader därefter var han död. Gipsen lever högt 1911 I Teknisk Tidskrifts nummer för den 1 juli 1911, sju månader efter Cronquists död, uppenbaras att jubileumskommittén på andra arbetsutskottets förslag ”beslu- tit att låta utbyta den i Maria kyrka befintliga minnestavlan av trä mot ett monument i huggen sten med epitafium (!) och porträttmedaljong . . . varigenom även fullföljes en plan som 1879 års Polhemskommitté hyst, men ej lyckades föra till önskat resultat. Vissa delar av en marmortavla . . . finns i behåll”. (I Cronquists depositionsbrev står ”beståndsdelarna” utan inskränkning.) I skrivelse från överste Hansen till kyrkorådet meddelas att uppmärksamheten blivit fäst på en minnestavla av trä på en gipsstomme. En annan gång heter det målad gipsstomme. I kyrkorådsprotokoll den 19 april 1911 står att ordföranden redogjort för de omständigheter under vilka den nuvarande minnestavlan tillkommit, men ingen­ ting närmare. Sedan kyrkorådets ledamöter tagit tavlan i skärskådande beslöts bifall till framställningen. Och när allt är över noteras i kyrkorådsprotokoll den 28 november att epitafiet av gips blivit utbytt mot ett nytt av marmor. Beträffande överste Hansens ”uppmärksamhet” förklarade han själv i sitt högtidstal vid Teknologföreningens Polhemsfest den 18 november, liksom vid avtäckningen i kyrkan följande dag, att den väcktes av överingenjör Lindvall på Bergsund, han som på kyrkstämman 1882 tillsammans med kapten Berg gjorde ett heroiskt försök att rädda marmormonumentet. Av professor Cronquist, upp­ dagade överste Hansen vidare, fick man veta att ”en del av marmorplattorna fanns i förvar hos ingenjör Rystedt” (alldeles oavsett att hela uppsättningen 1910 mottagits av kyrkorådet för magasinering i ett av gravkoren på kyrkogården) och kunde användas efter benäget tillstånd (av f. d. statsrådet Ehrenheim, får man tänka sig, Polhemskommitténs ende överlevande). Och så föll täckelset. 133 Teknikhistoriska notisei Teknikhistoriska notiser 134 Jämför vidstående bild. Kransnedläggning efter avtäckningen den 19 november 1911 civ Polhemstavlan i Maria kyrkas kor. Till höger teknologer med fanborg. Det ornerade fönstret ”i brillanta färger” hade genom förmedling av Joseph Lejas Pariserbazar i Stockholm levererats frän en fransk fabrik vid kyrkans reparation 1878. Tillsammans med en motsvarighet pä andra sidan införlivades det efter en av professor Israel Wahlman ledd restaurering 1921 med kyrkans museisamlingar. Teckning av Hjalmar Eneroth i Svenska Dagbladet den 20 november 1911- Teknikhistoriska notiser Maria Magdalena kyrkas kor med de båda till form och material samstämmande minnes- tavlorna över Christopher Polhem (t. v.) och Reinhold Berch. Det berchska monumentet utfördes på arvingarnas beställning av fean Rehn efter gravsättningen den 21 december 1777. Polhems grav från den 6 september 1731 hade utplånats vid kyrkans brand 1759- Först efter nära 120 år, vid en reparation 1878, erinrade man sig Polhems gravställe och uppsatte till hans minne och efter mönster av Rehns Berch-tavla en målad cementstomme, som beställts i trä och antogs vara av gips. Året därpå bildades en Polhemskommitté, som ville göra ett utbyte till det värdigare materialet marmor. Den planen fördes 1911 i hamn av Teknologföreningen. Rörande fönstermålningarna se text till vidstående bild. Foto Arvid Florin 1926 för Sveriges Kyrkor. 135 Teknikhistoriska notiser 136 Cementen en tappad poäng I Teknologföreningens arkiv, som nyligen deponerats på Riksarkivet, ligger längst bort i slutet av 1911 års volym med protokollsbilagor en samling urplockade handlingar i original eller kopia. En blyertsanteckning på sista registersidan hän­ visar dit med beteckningen ”överste Hansens samling rörande jubileet”. Där får hans historieskrivning sin förklaring. Polhemskommittén belyses nämligen med material endast från 1879; Hansen har aldrig nått fram till cementåldern och kommitténs definitiva sammanbrott. Sådana dokument som Cronquists skrivelser till Norman 1879 — som ändå är bilaga till ett av urvalssamlingens huvudnummer — och till kyrkorådet 1910 saknas; det senare har likvisst fått en särskild på­ minnelselapp i protokollsboken. Hrr Lindvalls och Rystedts omvittnade insatser förefaller överflödiga, då Cronquist lika väl själv kunde ha relaterat hela sakens sammanhang, inklusive depositionen i kyrkan. Och slutligen: om inte förr, så skulle väl 1911 års återfall i gipsförvirringen ha lagts till rätta när Bröderna Gustafssons rivning av den utdömda tavlan satte in och man rimligen måste ha märkt att det var cement man högg i och inte gips. Arv från Polhemskommittén Huvudparten av monumentet, de gröna marmorplattorna från Kolmården, den röda namnskivan av kalksten och så vapenskölden, var arv från 1879 års Pol­ hemskommitté. Porträttmedaljongen var ny, modellerad av medaljgravören Adolf Lindberg (1839—1916) och gjuten i brons. Teknologföreningens beställning tyder på att någon Kjellbergs-medaljong inte varit tillgänglig. Båda konstnärerna torde närmast ha haft Fehrmans medalj över Polhem till förebild. Medaljgravören Daniel Fehrman (1710—80) utförde två medaljer med Polhems bild, en slagen 1749 medan Polhem ledde slussbygget och en senare, Vetenskapsakademiens minnespenning 1753, båda högervända. Stansarna till den förra har på Ingeniörs­ föreningens begäran vid Polhemsprisets instiftande 1876 fått användas för pris­ medaljen i guld. I Jean Rehns förteckningar över egna arbeten får man ytterligare vetskap: ”... ifrån år 1746, och till den tiden då medailleurn Jungberger (Gustaf Ljungberget) Emottog de KongL Mynte (1773), har iag gifwit Ritningar till alla de skådde päni/n/gar, som blifwit graverade utaff medailleuren Ferman.” Rehns ljudenliga stavning visar också att Berch hette Berck. Både Kjellbergs reliefporträtt på Jernkontorsfasaden och Lindbergs på epitafiet ser åt vänster — det ena för att från sin plats långt ut åt höger inte titta bort från huset där modellen hade hemortsrätt, det andra för att från sin norrvägg i koret rikta blicken mot församlingen. Den fehrmanska förlagan har alltså spegelvänts. Om Lindberg även tagit intryck från den nära jämnårige Kjellbergs tidigare verk må vara osagt. Det finns också en tredje Polhemsmedalj, Svenska akademiens minnespenning, graverad av konstnären Carl Enhörning (1745—1821) och slagen 1806. Polhemstavlan pekar vidare Den utmätta tiden för denna undersökning har varit för knapp för att tillåta spaning efter sådant material som privatbrev och dagböcker. Att ägna Polhems- kommittén mera tid och krafter kanske kan anses mindre angeläget. Däremot kunde, som redan antytts, den i Polhemssammanhanget skymtande Ingeniörs­ föreningen vara värd ett närmare studium. Cementkommittén av 1879 är bara ett enstaka exempel på föreningens initiativ. I Teknologföreningens arkiv finns från Ingeniörsföreningen bevarat endast en kassabok med redovisning för 1890 års namngivna valda ledamöters årsavgifter och så en svit volymer av Förhand­ lingar, föreningens strängt vetenskapliga tidskrift. Inga protokoll, frånsett utdrag i samband med nedläggningen, ingen korrespondens etc. Närmast ”misstänkta” för egen arkivering är naturligtvis ordföranden Rudolf Cronstedt och sekreteraren professor Carl A. Ångström. I högtidstalet vid Teknologföreningens 50-årsjubileum 1911 yttrade ordföran­ den direktör Robert Dahlander: ”Ej långt efter fackavdelningarnas bildande vann föreningen den framgången att två andra tekniska sammanslutningar i Stockholm, Byggnadssamfundet och Ingeniörsföreningen, beslöt sig för att upp­ lösas och ingå i Svenska Teknologföreningcn.” Robert Dahlanders far, professorn i elektroteknik vid Tekniska högskolan Gustaf Dahlander (1834—1903), hade på 1870-talet i sedvanlig akademisk ord­ ning valts till ledamot av Ingeniörsföreningen. Om han levat och hört om ”fram­ gången”, hade han törhända kommit att tänka på förlust. Den framgång som Teknologföreningens ordförande pekade på innebar att Ingeniörsföreningens strikt vetenskapliga program underordnades Teknologför­ eningens program, där praktiska yrkes- och kårintressen varit dominerande och på fullt legitima grunder skulle så förbli. I realiteten medförde 1891 års samman­ slagning av de båda föreningarna att den vetenskapliga sektorns utveckling fördröjdes i nära trettio år, eller till 1919, då Ingeniörsvetenskapsakademien grundades på initiativ av elektroteknikern och kommerserådet Axel Enström (1875—1948), till 1941 akademiens verkställande direktör med professors titel, dess preses från 1938. Källor och litteratur Riddarhuset, Genealogiska avdelningen (Polhem). Riksarkivet, Svenska Teknologför­ eningens arkiv, inkl. rest av Ingeniörs­ föreningens arkiv, protokoll m. m. 1876 —91, 1910—11. Stockholms stadsarkiv, resp. Maria Magdalena församlings arkiv, Död- o. Dagens Nyheter 1878—82. Industritidningen Norden 1879—82, 1911. Ingeniörs-föreningens förhandlingar 1865—91. begravn.-bok /---- / 1751 /---- /, Bygg- nadskomrs handl. 1878, protokoll, rä­ kenskaper 1878—83, 1910—11. Sveriges Pressarkiv, Dagens Nyheters arkiv, Kassabok 1879 (A. Seberg). Tekniska Museets arkiv o. bibliotek, Carl Sahlins saml., (tidskrifter, ref.-litt., bildsamling). Post- och Inrikes Tidningar 1878—82. Teknisk Tidskrift 1879—82, 1890—91, 1910—12. Otryckta källor Teknikhistoriska notiser Tidningar och tidskrifter 137 Teknikhistoriska notiser Bearbetningar Adresskalender för Stockholms stad. Rosman, Holger, Christopher Polhem, Björkbom, Carl, Teknisk Tidskrift 1911. 138 1870— 1945 (spec.-nr av Teknisk Tid­ skrift 1945 29/9). Blom, Holger, Slussområdets bebyggelse i äldre tider. S:t Eriks årsbok 1933. Bolin, Gunnar, Bellmans födelsehus. Bellmansstudier 2. saml., 1926. — Tre Bellmanshus. Bellmansstudier 7. saml., 1938. Bring, Samuel E., Bidrag till Christo­ pher Polhems levnadsteckning. I Chris­ topher Polhem. Minnesskrift utg. av Sv. Teknologföreningcn, 1911. Dahlgren, E. W., Stockholm, 1897 (Pol­ hem, Slussen). Elgenstierna, Gustaf, Svenska adelns ättartavlor, 1925—36. Ferlin, P. R., Stockholms stad, 1858 (Maria Magdalena förs., Slussverket). Forsstrand, Carl, Linné i Stockholm, 1915 (Polhem). Henriques,, Pontus, Skildringar ur KTH :s historia, 1917—27. Hofberg, H., Svenskt biografiskt hand­ lexikon, 1873—76; ny uppl. 1900—06. Kock, Karin, Skånska Cement AB 1871— 1931, 1932. Lindroth, Sten, Kungl. Svenska Veten­ skapsakademiens historia 1739—1818, 1:1, 1966. Lundstedt, Bernhard, Sveriges periodis­ ka litteratur, 1895—1902. Millqvist, Viktor, Publicistklubbens matrikel vid 20: de århundradets bör­ jan, 1901. Nordberg, Tord O:son, Stockholm i tolv vandringar, 1946 (Polhem). Nordisk Familjebok, 1. o. 2. uppl. Rehn, Jean E., Förteckningar över ut­ förda arbeten. Meddelade av Gustaf Upmark. S:t Eriks årsbok 1925. Rönnow, Sixten, Den svenska järnhan­ teringens historia. Till Fr. Kjellbergs relieffris på Jernkontorets byggnad i Stockholm. Ord o. Bild 1926. — AB Skånska Cementgjuteriet 1887 —1947. Schiick, Henrik, Ett porträtt från fri­ hetstiden. (Carl Reinhold Berch), 1923. Selling, Gösta, Neuhaus Panorama över Stockholm på 1870-talet, 1954. Svea för 1878, Folk-kalendern, 1877 (Jernkontorets hus). Svensk Uppslagsbok, 2. uppl. Svenska Män och Kvinnor. Svenska Släktkalendern. Svenska Teknologföreningcn 1861— 1911 (text G. Holmberger), 1911. Svenska Teknologföreningcn 1861 — 1936. Biografier, 1937. Svenska Teknologföreningens medlem­ mar, Porträttmatrikel över, 1911. Svenskt konstnärslexikon, Allhems förl., 1952—67. Svenskt Porträttgalleri: XVII Ingeniö- rer, XX Arkitekter, Bildhuggare . . ., XXII Idkare av handel, industri..., XXIII Sällskapet Idun, XXV 1,2 Riks­ dagens kamrar, 1901—06. Sveriges kyrkor, Stockholms kyrkor Band VII h. 1, S:ta Maria Magdalena kyrka, 1934. Thomée, Gustaf, Stockholmska prome­ nader, 1863. Vem var det? (1944), Vem är det? Zweigbergk, Otto von, Mina journa­ listiska provår. I Bakom spalterna, Ur Dagens Nyheters historia I (utg. Ivar Ljungquist), 1952. Under åren 1939—1938 gav Tekniska Museet ut en bildkalender som fick namnet IKARUS. Dess historia tecknas här nedan. Mytologiens D^dalus hade en följeslagare vid namn Ikarus, och IKARUS 1939—1958 Tekniska Museets årsbok Dasdalus följdes några år av ett tryckalster med namnet Ikarus. Det var en veckokalender som Torsten Althin hade startat 1939 och som upplevde 20 årgångar. Idén till denna kalender hade Torsten Althin fått från en ”Abreisskalender” som den kände teknikhistorikern F. M. Feldhaus hade börjat ge ut på 1920-talet, först med titeln ”Tage der Kultur”, snart ändrad till ”Tage der Technik”. Varje blad i denna kalender visade en bild av teknik- eller industrihistoriskt intresse, hämtad ur Feldhaus enorma samling av sådana bilder. Den svenska kalendern, omedelbart döpt till Ikarus, fick emellertid en annan utformning. De spiralhäftade bladen perforerades, så att den nedre delen med sin bild kunde från­ skiljas och användas som vykort, under det att den övre delen med sina anteckningar behölls orörd. För den typografiska utformningen svarade Anders Billow liksom han gjort för Dasdalus. Bilderna häm­ tades ur museets bildarkiv eller klipptes ur gamla tidskrifter och böcker. Kalendern kom ut till jul och blev en populär julklapp. Maskinaktiebolaget Karlebo abonnerade under många år på en sär­ skild upplaga med påtryckt firmanamn, och denna upplaga betalade framställningskostnaden för hela utgåvan. Kooperativa Förbundet beställde ett år 1000 exemplar. Kalendern blev en god inkomstkälla för museet, men konkurrensen från andra reklamartiklar blev efter hand besvärlig, och detta jämte det betungande redaktionsarbetet blev orsak till att årgången 1958 blev kalenderns sista. H. H. Museichefen värvade själv köpare till IKARUS, 1942 som följer: ”Härmed översändes ett provblad ur andra årgången av den av Tekniska Museet utgivna tekniska bildkalendern IKARUS. Denna kalender i form av spiralblock innehåller blad med bild och kalendarium för var och en av årets 32 veckor och är avsedd att användas på skrivbordet. Efter veckans slut kan bilden avskiljas och användas som vykort.-------------- Museet stannar i tacksam förbindelse till alla dem, som genom inköp av kalendern stödja museets verksamhet. För Tekniska Museet Torsten Althin.” 139 Teknikhistoriska notiser Teknikhistoriska notiser Bilden på omslaget till IKARUS 1946 var skapad av Albrecht Durer och hämtad ur en 140 tysk bok, tryckt 1493. Den visar Dadalus och den störtande Ikarus. RECENSIONER Recensioner A Continuing Marvel The Story of the Museum of Sience and Industry by Herman Kogan. Doubleday & Co Garden City N.Y. 1973, 233 s. ill. Det välkända tekniska museet i Chicago — Museum of Science and Industry — firade 1973 sin fyrtioåriga tillvaro med att bl. a. utge denna historik, författad av journalisten Herman Kogan. Det är en rappt skriven skildring av detta museums både dramatiska och spännande tillblivelse och utveckling under fyra decennier. Museets förhistoria är intressant inte minst därför att den i många stycken är en parallell till upprinnelsen av idéerna till Tekniska Museet. Det hände sig nämligen att Chicago-affärsmannen Julius Rosenwald, direktör för postorder­ firman och affärskedjan Sears Roebuck and Co, var på resa med sin familj i Europa 1911 och besökte där bl. a. Miinchen. Uttråkad av rundvandringar på Alte Pinakothek och andra konstmuseer blev den 8-årige William Rosenwald helt begeistrad över sina upplevelser vid ett kort besök på Bayrisches National Museum, där Oskar von Millers skapelse — Deutsches Museum — sedan 1903 hade sina utställningar. Efter flera återbesök kom Rosenwald Senior helt att dela Juniors entusiasm för denna nya utställningsteknik och det budskap den sökte förmedla — att hos den unga generationen väcka intresse för naturvetenskap och teknik. Dessa upplevelser födde idén hos Rosenwald att i sin hemstad skapa en mot­ svarighet till Deutsches Museum och väl tillbaka i Chicago sökte Rosenwald intressera olika inflytelserika kretsar för sitt projekt. Han vann ett visst gehör bland kollegor inom affärs- och bankvärlden, men de skissartade planerna på en Chicago-version av Deutsches Museum fick läggas på is då första världskriget bröt ut. Först år 1926 besökte Rosenwald Deutsches Museum igen tillsammans med Junior — nu 23 — och hade då åtskilliga överläggningar med Oskar von Miller, som frikostigt delade med sig både av sina utställningstekniska idéer och de principiella överväganden om ett tekniskt museums roll i samhället som blev banbrytande både för Deutsches Museums popularitet i sitt hemland och som skolbildande exempel för andra museer. Särskilt fäste sig Rosenwald vid von Millers tes att levandegöra museets budskap så att det kan föras ut på bred front i samhället. Deutsches Museum hade 1925 med stora festligheter invigt de nya anläggningarna på Museum-Insel i Isar, och där utvecklade von Miller med effektiv åskådlighetsundervisning sina museiteser för Rosenwald Sr. och Jr. Här mognade beslutet hos Julius Rosenwald att ställa 3 miljoner dollar till förfogande för att förverkliga ett tekniskt museum i Chicago. Nu konkretiserades planerna snabbt — det skulle bli ett museum av dimensioner som vare sig USA eller världen dittills hade skådat. För projektet bildade Rosenwald på hösten 1926 en styrelse bestående av ett 20-tal förgrundsgestalter inom näringslivet i Mid-West. Som verkställande ledamot och museichef förvärvades 1927 Waldemar 142 B. Kaempffert, Science Editor i New York Times och välkänd i industrikretsar. Tillsammans med några utvalda medarbetare sändes Kaempffert till Europa på en 6 månaders studieresa för besök vid museerna i London, Paris, Miinchen och Wien. Samtidigt organiserades en intensiv insamlingsverksamhet som väckte ett storartat gensvar såväl från industriföretag som från enskilda personer. På kort tid insamlades tiotusentals historiska föremål, från det första lokomotivet på Illinois Central Railroad 1836 till Howe’s första symaskin. Från hela världen strömmade gåvor till — ett välkänt danskt bränneri bidrog med en modell av sina anläggningar som tog två år att bygga! Nu blev lokalfrågan akut. Rosenwald hade tidigt haft sin uppmärksamhet på det enorma utställningspalats — Palace of Fine Arts — som byggts till den ytterligt påkostade Columbian Exposition 1893, som staden Chicago, i skarp konkurrens med ett flertal andra amerikanska storstäder, anordnade för att fira 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika. Byggnaden var delvis upp­ förd i provisoriska material och hade med tiden råkat i ett ganska bedrövligt förfall. Rosenwald och hans museistyrelse lyckades emellertid efter segslitna för­ handlingar med de kommunala myndigheterna få nyttjanderätt till Palace of Fine Arts. Ombyggnads- och restaureringsarbetet sattes igång 1929 — Wall Street krisens år då den stora depressionen utlöstes. Det blev en ytterligt kritisk tid för Chicago Museum of Science and Industry — som namnet nu hade fastställts till — men Rosenwald ställde ytterligare medel till förfogande och både ombyggnaden och verksamheten kunde fortgå utan av­ brott. (Allt som allt donerade Rosenwald inemot 7 miljoner dollar till museet.) Man siktade nu på att öppna museet i samband med de omfattande manifesta­ tioner som planerades i Chicago 1933 för att fira 100-årsjubileet av stadens grundläggning. Bl. a. skulle en stor industriutställning — A Century of Progress — anordnas i Jackson Park. Trots ekonomiska svårigheter och chefsbyte lyckades man få färdigt en mindre del av museet på försommaren 1933. Under de återstående 7 månaderna efter öppnandet 1933 hade museet det året över 300.000 besökare, främst tack vare A Century of Progress, som emellertid stängde i oktober. Man lyckades då övertala praktiskt taget samtliga de företag som ställt ut på denna industriutställning att donera exponaten till museet. Många av dessa var omsorgsfullt utförda temautställningar och museet fick på detta sätt ett överflöd av material som med större eler mindre modifikationer kunde flyttas in direkt på plats allteftersom byggnaden blev färdig. Men detta var ju en nödlösning — dikterad av depressionen — man hade grundligt utarbetade planer på utformningen av de olika permanenta utställnings- avdelningarna, som emellertid nu fick läggas på hyllan. Men vad utställningarna beträffar fick museet genom detta arvegods en flygande start. Man kunde glädja sig åt snabbt stigande besökssiffror, men de ekonomiska och administrativa pro­ blemen tornade upp sig. När byggnaden stod helt färdig i slutet av 1939 blev krisen akut, med 375 000 dollar i driftsunderskott — och andra världskriget ett faktum. Styrelsen övervägde att stänga museet, men dåvarande ordföranden, den kände industrimännen Rufus A. Dawes lyckades övertala en av styrelsens ledamöter under många år, Lenox R. Lohr, att inträda som ”arbetande styrelse­ ordförande”. Endast några veckor efter detta val avled Dawes hastigt i en hjärt- 143 Recensioner Recensioner 144 Sigvard Strandh attack och Lohr blev tvungen att skyndsammare än han räknat med ta itu med att reda ut museets affärer. Lohr satte in ett mycket kraftfullt arbete på att rädda och reorganisera museet. Man hade inte några resurser att bygga ut sina basutställningar — så som man ursprungligen planerat — och Lohr gjorde då en dygd av nödvändigheten att fortsätta den väg museet slagit in på då man övertog företagens exponat efter A Centry of Progress — men nu på museets villkor. Lohr blev mycket fram­ gångsrik med denna giv — företag och branschföreningar formligen ställde sig i kö för att få vara med! På två år vändes förlusterna till överskott och besöks­ frekvensen sköt i höjden. År 1942 passerades en miljon, och antalet besökare har med smärre fluktuationer sedan dess stadigt ökat (1973 3,5 miljoner). Så tillkom de i verklig mening levande utställningsavdelningar som har givit detta museum en unik särprägel. Inom den väldiga byggnadens utställningsyta om 40.000 m2 ryms — för att nämna några — en hel farm (International Har- vester), med allehanda utrustning, inkl. en ”kycklingmoder” där kycklingar kläcks kontinuerligt. ”Motorama” (General Motors) som visar bilens och bilismens ut­ veckling, med ”Yesterdays’ Main Street5 en sekelskiftesgata med bodar och skylt­ fönster, samt en parad av veteranbilar. ”Hall of Coomunications” (Bell Tele- phone) ett fascinerande ”telemuseum” med allt inom satellitkommunikation och dataöverföring. ”This is photography” (Eastman Kodak) med foto- och kino- tekniken i alla dess former lättfattligt presenterad — och en fotoateljé från sekelskiftet där besökaren kan bli fotograferad och få ett ”kabinettsfoto” som souvenir. ”Mathematics” (IBM) som förklarar den moderna matematiken på ett pedagogiskt föredömligt sätt. Och åtskilliga andra. Hur dessa utställningar tillkommit skildras livfullt i boken, ofta med drama­ tiska poänger. Likaså hur museet successivt kunde engagera sig i egna utställningar och arrangemang, när ekonomin hade stabiliserats. Exempelvis hur den tyska ubåten U 505, som togs av amerikanerna under andra världskriget, räddades från skrotning och sattes upp vid museet. Sista biten drogs 920-tonnaren på vagn­ björnar och korsade på ett ställe motorvägen till centrum — i Chicago talar man fortfarande om varningsskylten ”Submarine Crossing. Drive carefully”. Lenox Lohr gick ur tiden 1968, 76 år gammal, in i det sista intensivt verksam vid museet. Lohr fick motta en imponerande rad av utmärkelser, men den han själv satte högst värde på var den förnämliga Oskar von Miller medaljen som förlänades honom 1961. Museum of Science and Industry har under de fyrtio åren som de haft portarna öppna för allmänheten blivit Chicagos största turistattraktion — med sådana epitet som ”The Liveliest Show in Town” och ”The Educational Playhouse”. I jubileumsboken ges för första gången en sammanhängande redogörelse för museets tillkomst och utveckling, vilket även ger en bakgrund till den i musei­ världen unika policyn att ta betalt av näringslivet för sina tjänster. Veterligen är detta museum det enda i sitt slag som drivs helt affärsmässigt utan några som helst tillskott av allmänna medel. 10. Teknikhistoriska turistmål Liksom i föregående års utgåva presenterar Daedalus under denna rubrik korta beskrivningar av några teknikhistoriskt intressanta anläggningar, väl värda ett besök. Avsikten är att senare utge en samling av dessa beskriv­ ningar i bokform, som en teknikhistorisk turistguide. Martinverket i Munkfors Fram till mitten av 1800-talet var det både tids- och arbetskrävande att omvandla gjut­ järn till smidbart järn eller stål. Det gjordes i smältsmedjor där kolhalten minskades. En av de nya metoderna som kom i bruk var Martinmetoden, som i Sverige introduce­ rades av bruksförvaltaren i Munkfors, J. F. Lundin. Redan flera år innan fransmannen Martin konstruerat sin ugn hade Lundin lyc­ kats blanda tackjärn och järnskrot vid smält­ ningen. Sveriges första martinverk uppfördes i Munkfors 1868 men ersattes 1877 av den nu­ varande byggnaden som sedan användes fram till 1941. Martinverket ingår som en del i det gamla bruksområdet som bl. a. omfattade varm­ valsverk, spiksmedja, tråddrageri, såg med två ramar och en kvarn, allt vattendrivet. Intill martinverket ligger en mekanisk verkstad från 1873, brukskontoret och herrgården från 1812. Martinverket är restaurerat av Uddeholms Aktiebolag i samarbete med AMS, och är öppet för besök vardagar sommartid. En detaljerad vägledning finns. Martinverket i Munkfors ligger vid Klar­ älven ca 65 km N om Karlstad vid väg 62. Upplysningar om tider m. m. från Turist­ byrån i Munkfors, tel. 0563-514 96. Martin­ verket i____I, Laxholmen E3 //CSsj H?' Gamla mek. verkst.i O 20406080100m B I / agaåirden Bruks> hotell Centrum Gysinge Automobilmuseum Vid stranden av Dalälven, alldeles intill en stor fors, ligger Gysinge Automobilmuseum. Det är inrymt i de gamla ekonomibyggnaderna till Gysinge Bruks herrgård, uppförda i början av 1700-talet av slaggsten från Gysinge Bruk. Bilmuseet är speciellt inriktat på Rolls- Royce och Bentley, men innehåller också en rad andra fina bilar. Den äldsta är en Olds- mobile 1905. Dessutom finns samlingar av cyklar, motorcyklar och hästvagnar och utan­ för museet står flera äldre brandbilar. Unikt är att besökarna blir guidade runt museet och får höra berättelserna om de många fordonen. Ofta är det ägaren själv, Nils-Erik Sundblad, som berättar. I Gysinge finns också ett lippizanerstuteri, och ibland gör man uppvisningar med häs­ tarna och vagnarna från museet. Runt museet och den gamla herrgården finns en vacker park, en cafeteria och lekarrangemang för barnen. På orten finns ett värdshus. Gysinge ligger ca 70 km NV om Uppsala, utmed vägarna 254 och 272. Museet är öppet maj—oktober, under som­ maren både vardagar och söndagar, vår och höst söndagar och ibland också lördagar. För närmare upplysningar om tider m. m. kon­ takta Gysinge Automobilmuseum, Uddehus, 810 20 österfärnebo. Tel. 0291-211 36.