D/EDALUS 1975 Tekniska Museets Årsbok    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 7 5 D/E D ALU S  D/E DALUS TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 7 5 STOCKHOLM 1 975 På omslaget: Den första serietillverkade telefonen i Sverige, konstruerad av Lars Magnus Ericson 1884. Redaktionens adress: Tekniska Museet, 115 27 Stockholm. Tel. 08/63 10 85 Redaktionskommitté för Daedalus 1975: Tell Dahllöf, Stig Ekelöf, Hans Hylander och Sigvard Strandh Redaktör och ansvarig utgivare: Sigvard Strandh Teknisk redaktör och annonschef: Holger A. Lundberg, 08/82 11 22, 82 23 13 Respektive författare ansvarar ensam för sakinnehållet i avhandlingar och artiklar Vid återgivandet av text och bilder anges såsom källa: Daedalus 1975 Produktion: Marknadspromotion AB, Stockholm 1975 Under det förflutna verksamhetsåret var den dominerande hän­ delsen museets 50-årsjubileum den 12 september 1974 och arran­ gemangen kring detta. I ord och bild har jubileet utförligt skildrats i föregående års utgåva av årsboken. Denna milstolpe i Tekniska Museets historia passerades under former som i hög grad stimulerar till krafttag för den vidare utvecklingen av vårt museum. I årets statsverksproposition har framlagts direktiv att förhand­ lingar skulle upptas mellan Utbildningsdepartementet och Stiftelsen Tekniska Museet med syfte att ombilda museet till en statsinstitution i enlighet med ett förslag som utsädes i MUS 65 betänkande ”Mu­ seerna”. Förslaget motiverades av MUS 65 med att museet var i be­ hov av en genomgripande upprustning vilken av utredningen be­ tecknades som ”en av de mer angelägna prioriteringar som kan göras för centralmuseernas del”. När denna upprustning genomförts skulle Tekniska Museet bli ”ett bland de största kulturhistoriska museerna” och det statliga engagemanget i museets verksamhet så dominerande att det — enligt MUS 65 — skulle vara naturligt att museet förstat­ ligades. Den upprustning som åsyftas i betänkandet har hittills endast till ringa del förverkligats, trots att museet i sina årliga petita kraftigt understrukit nödvändigheten av en sådan. Under våren 1975 tog Utbildningsdepartementet initiativet till överläggningar i förstatligandefrågan mellan representanter för de­ partementet och museistyrelsen företrädd av dess arbetsutskott. En av INLEDNING frågorna som därvid behandlades var proportionen mellan industri­ bidragen till museets drift och statsanslagen. Sveriges Industriförbund, en av museets stiftarorganisationer — underrättades om situationen och tillsatte då en kommitté med upp­ giften att undersöka möjligheterna att väsentligt öka näringslivets bidrag. Kommittén består av direktör Hans Stahle, sammankallande direktör Matts Carlgren, bruksdisponent Wilhelm Ekman, direktör Gunnar Engellau, direktör Björn Lundvall, fil. dr Carl M:son Man- nerfelt, samt tekn. dr Curt Nicolin. I skrivande stund har kommittén ännu inte slutfört sitt arbete. Vid överläggningarna med utbildningsdepartementet har museets företrädare starkt understrukit att syftemålet är att uppnå bästa tänkbara förutsättningar för museets fortsatta verksamhet under medverkan av såväl staten som organ för teknisk forskning och ut­ veckling, uppfinnarverksamhet och industri. GÖSTA NILSSON Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet HÅKAN STERKY Ordförande i föreningen ' Tekniska Museets Vänner SIGVARD STRANDH Museidirektör INNEHÅLL Inledning............................................................................................................. 5 Innehåll............................................................................................................. 7 Contents............................................................................................................. 8 Daedalus............................................................................................................. 9 Avhandlingar Hans Hylander, Gunnar Pipping: Tekniska Museets föremålssamlingar............................................................... 11 Einar Malmgren: Telemuseum..........................................................................37 Lars Edberg: Tre wirasmeder for till Ryssland................................................65 Fredrik Schiitz: Samuel Owen..........................................................................93 Björn-Eric Lindh: Sveriges första ”kungliga” bil och Stockholms första automobildroska.............................................................141 Notiser Teknikhistoriska turistmål.............................................................................153 Tekniska Museet under 1974—1975 Styrelse och förvaltning..................................................................................157 Telemuseum....................................................................................................... 165 Föremålssamlingarna........................................................................................169 Arkivsamlingarna.............................................................................................173 Tekniska Museets Vänner 1974—1975 ......................................................... 175 General Index.......................................................................................................179 Annonser..................................................................................................................209 Särtryck av artiklar publicerade 1931—1975 kan, i mån av tillgång, erhållas efter rekvisition och mot en expeditionskostnad av kr 8:— per exemplar (exkl. moms) från Tekniska Museet, 115 27 Stockholm. CONTENS Introduction....................................................................................................... 5 Contents (In Swedish)................................................................................... 7 Contents (In English)........................................................................................ 8 Daedalus............................................................................................................. 9 Essays: Hans Hylander and Gunnar Pipping: The scientific and technological collections of the Tekniska Museet...........................................11 Einar Malmgren: The Telemuseum. Retrospects and prospects........................... 37 LarsEdberg:ThreeSwedishblacksmithsasscythemakersinRussia... 65 Fredrik Schiitz: Samuel Owen, British-born pioneer of mechanical engineering in Sweden..........................................................................................93 Björn-Eric Lindh: An automobile with a history...............................................141 Industrial Monuments and Historical Sites in Sweden....................................153 Annual Reports on the Activities of the Tekniska Museet.......................... 157 Association of Friends of the Tekniska Museet...............................................175 General Index........................................................................................................179 Advertisements....................................................................................................... 209 Reprints of artides published 1931—1975 are available by request at a charge of Sw. Crs 8:— a copy, from Tekniska Museet, S-115 27 Stockholm, Sweden JT7 ZJtf.dalus 1975 är den fyrtiofemte årgången av Tekniska Mu­ seets årsbok. Även ett museum har sin historia. I föreliggande utgåva skildras Telemuseums tillkomst och utveckling av civilingenjör Einar Malm­ gren som under många år var museets föreståndare. Som framgår av denna skildring är första epoken i Telemuseums utveckling avslutad i och med utflyttningen från de gamla lokalerna vid Karlaplan i Stockholm. Den andra epoken börjar i och med att första hälften av nya Telemuseum öppnar för allmänheten — i tiden nära samman­ fallande med utgivningen av denna årsbok. Det är då naturligt att celebrera detta tillfälle med att på omslags­ bilden till Dredalus 1975 visa den första serietillverkade telefonen i Sverige, konstruerad av Lars Magnus Ericson 1884. SIGVARD STRANDH  Tekniska Museets föremålssamlingar - en bildsvit Den redogörelse för Tekniska Museets föremålssamlingar som utlovades i 1974 års utgåva av Daedalus följer här i form av en svit bilder från sam­ lingarna vid olika tider och tillfällen, sammanställda av föreståndaren för samlingarna intendenten Gunnar Pipping och medlemmen av redaktions­ kommittén Hans Hylander. Tekniska Museets föremålssamlingar Ett museum i vardande Tekniska Museet började sin verksamhet i lokaler som välvilligt upplåtits av Ingenjörs- vetenskapsakademien i akademiens fastighet vid Grev Turegatan i Stockholm. Där fanns plats för ett blygsamt kansli, ett litet maga­ sin för föremål och en lokal som kunde an­ vändas för utställningar. Länge dröjde det emellertid ej förrän föremål erbjöds museet i sådan utsträckning, att deras mottagande vållade museiledningen stora bekymmer. På sina inventeringsresor måste museiintenden­ ten allt oftare be tilltänkta donatorer att behålla sina dyrgripar till dess museet blev i stånd att ta emot dem. Många föremål måste dock tas om hand omedelbart, och för dem blev det nödvändigt hyra lokaler på skilda håll i huvudstaden. När antalet sådana depåer vuxit till 13, blev museet nöd­ sakat bygga ett stort plåtskjul i Frihamnen, och detta kom att vara i bruk långt efter det att museet fått en egen byggnad. Museets ekonomi tillät blott undantagsvis att föremål inköptes till samlingarna. Det mesta som kom dit utgjordes av gåvor. Såväl bland det inköpta som bland gåvorna fanns ömtåliga och oersättliga föremål. För dem användes i första hand magasinsutrymmet i IVA:s hus, där före­ 12 målen efter vederbörlig registrering fick sin plats i tomma sockerlådor — enkelt och praktiskt. Det första utrymme för större föremål som museet blev i tillfälle att utnyttja utgjordes av ett vinterstall vid de gamla pontonjärkasernerna på Kungsholmen. Denna lokal kunde museet disponera till 1929. Där hade då samlats 350 ton gamla maskiner, fordon, verktyg och redskap. Redan 1926 kunde en liten utställning av föremål ur museets samlingar anordnas i ateljé­ våningen i IVA:s hus. Den hölls öppen på vardagarna under kontorstid och även vissa tider på söndagarna. 13 Tekniska Museets föremålssamlingar Samlingarna växer, en ringa del ställs ut  Tekniska Museets föremålssamlingar Museiområdet Det område på Norra Djurgården i Stockholm som statsmakterna upplät åt Tekniska Museet från den 1 juli 1933 utgjorde västra delen av den mark som tidigare disponerats av Livrege­ mentets dragoner. På området fanns vid tillträdet fem byggnader. Tre av dem var uppförda i tegel, nämligen två stallbyggnader, som utgjorde områdets gränser i norr och söder, och ett ridhus, som bildade gräns i väster. De återstående två byggnaderna var av trä och utgjordes av ett stall, som låg där museets huvudbyggnad nu ligger, och ett exercishus, beläget inom den fyrkant som bildades av övriga byggnader. Avsikten var från början att norra stallet skulle ge rum åt utställningar av bruks- och verkstadsinteriörer, ridhuset skulle användas för tillfälliga utställningar och södra stallet skulle bli magasin för föremål som ej skulle utställas. De uppgjorda planerna kunde emellertid ej realiseras i full utsträckning. Av de befintliga byggnaderna fick museet till en början blott förfoga över trästallet, de andra var upplåtna till förrådslokaler, huvudsakligen för militära ändamål. Trästallet revs emellertid, och på dess plats påbörjades på hösten 1934 uppförandet av museibyggnaden. Den stod klar den 18 maj 1936 och visades då för en representativ församling. Sedan museibyggnaden kommit under tak, vidtog arbetet på att utvälja och göra i ordning de föremål som skulle ställas ut. För det ändamålet inrättades i det gamla exercishuset ett till­ fälligt magasin och en renoveringslokal, där de för skådesamlingarna avsedda föremålen pac­ kades upp, konserverades och vid behov renoverades. De sorterades sedan enligt planerna för samlingarnas uppställning och fördes till de studiemagasin som finns upprättade inom varje våning i museibyggnaden. Ett antal större kraftmaskiner och fordon gjordes i ordning på samma sätt för att bilda stommen till maskinhallens utställning av föremål rörande kraft- och trans- 14 portväsendet. HYTTOR SMEDJOR MAGASIN GJUTERI MANUFAKTUR GRUVA Tekniska Museets föremålssamlingar Museibyggnaden Våning 2 BILAR TILLFÄLLIGA UTSTÄLLNINGAR MOTORER TURBINER ANGTEKNIK VATTENKRAFT CYKLAR ARKIV Tekniska Museets föremålssamlingar 16 TEXTIL MAGASIN SKOG PAPPER Våning 4 Museets skådesamlingar är fördelade på maskinhallen samt våningarna 1, 3 och 4 av huvud­ byggnaden. Våning 2 eller entrévåningen rymmer administration, arkiv, filmsal och sal för till­ fälliga utställningar. GLAS MAGASIN BARN HORNA MODELLJÄRNVÄG BRYG- Utanför Tekniska Museet står alltsedan 1970 på en sockel av tegel en av de fyra ”toureller” av gjutjärn som tidigare omgav den smäckra gjutjärnsspiran på Riddarholmskyrkan. Förslaget att ersätta den 1835 nedbrända träspiran med en gjutjärnsspira kom möjligen från Samuel Owen, men det var skulptören Erik Gustaf Göthe som gjorde de första skisserna. De omarbe­ tades av arkitekten Fredrik Blom. Konstruktionsritningarna utfördes av arbetschefen A. Moberg vid Åkers Styckebruk, som göt spirorna av järn framställt av sjömalm vid Åminne Bruk i Små­ land. Det besvärliga monteringsarbetet leddes av Moberg och blev färdigt 1839. Tyvärr visste man vid denna tid inte mycket om korrosionen och dess orsaker. Enligt kon­ traktet skulle packningar av bly läggas in i fogarna mellan gjutjärnsdelarna, men man var sparsam och bytte ut blyet mot ett ”järncement” av svavel, salmiak och borrspån. Vid fuktig väderlek uppstod i fogarna ett galvaniskt element med svår korrosion som följd. Angreppen befanns 1965 så svåra att först de fyra tourellerna och sedan även huvudspiran måste tagas ned för utbyte av skadade delar och rostskyddsbehandling. En av de nedtagna tourellerna skänktes av K. Byggnadsstyrelsen till Tekniska Museet. 17 2. Dasdalus Delar ur Christopher Polhems ”mekaniska alfabet” och några modeller ur Kongl. Modell­ 18 kammaren. Foto: Olof Ekberg Tekniska Museets föremålssamlingar Kongliga Modellkammaren var det officiella namnet på den i hela Europa berömda samling av modeller som från 1757 till 1802 fanns att se i rikssalen och angränsande rum i Kungshuset på Riddarholmen. Dess historia gick tillbaka till det Laboratorium Mechanicum som 1697 in­ rättats på Kungsholmen under inseende av Christopher Polhem och som från 1701 till 1735 var knutet till hans manufakturverk i Stjärnsund. Efter dettas brand 1737 och sedan riksdagen dragit in anslaget till laboratoriet skaffade sig överintendenten C. J. Cronstedt, som varit Polhems lärjunge 1729, kunglig fullmakt att till rum i det ännu ej färdiga slottet i Stockholm samla ihop vad som då fanns kvar av Polhems modeller. I de oeldade slottsrummen for model­ lerna illa, men den energiske Cronstedt framtvang 1757 deras flyttning till Kungshuset. Till­ sammans med modeller från Bergskollegium och andra verk och från Cronstedts maskin- och modellkabinett på Fullerö bildade de så den berömda Kongl. Modellkammaren. Genom tillskott från många håll växte samlingen så att den 1801 räknade bortåt 400 nummer. Vid Kungshusets brand 1802 blev samlingen åter husvill men 1805 fick den rum i det s. k. modellkammarhuset vid Mästersamuelsgatan, en tid under Lantbruksakademiens inseende. Från 1826 disponerades samlingen av Teknologiska Institutet och från 1876 av K. Tekniska Högskolan, där den tycks ha fallit i glömska. Är 1925 fick Tekniska Museet vården av vad som då återstod; ett antal av vanvård och hårdhänta flyttningar illa åtgångna modeller och omkring 8 000 lösa bitar och smådelar. Renoveringen avbröts av andra världskriget, då samlingen låg förpackad, klar för evakuering, men fullföljdes sedan så att den återuppståndna Kongl. Modellkammaren kunde öppnas i maj 1947. Som bilden visar var modellerna då uppställda på långa bord, liksom man vet att de var i slutet av 1700-talet. ökad besöksfrekvens och museets otillräckliga resurser för effektiv vakthållning framtvang 1968 en mera skyddad uppställning av de oersättliga modellerna. 19 2 a. Daedalus Tekniska Museets föremålssamlingar Maskinhallen Tekniska Museets maskinhall med sina impo­ nerande mått, en längd av nära 60 m, en bredd av över 23 m och en höjd av om­ kring 12,5 m i hjässan, byggdes med ett unikt föremål som centrum. Det var den äldsta till vår tid bevarade ångmaskinen i Sverige, den balansångmaskin som Samuel Owen år 1832 levererade från sin verkstad i Stock­ holm till Höganäs Stenkolsgruvor. Den kun­ de uppfordra 41/? kubikmeter vatten per mi­ nut från 73 meters djup. Den var i gång till 1903 och gruvbolaget skänkte den till Tek­ niska Museet. Bilden togs någon gång i maj 1936. Med den Owenska maskinen som me­ delpunkt arrangerades maskinhallens olika avdelningar, alla ägnade temat kraft och transport. De var i huvudsak monterade då maskinhallen högtidligt invigdes den 24 mars 1938. Den Owenska maskinen har varit ett tacksamt motiv för många besökares ritstift. Så här tedde 20 den sig för Lennart Ekholm år 1945. Nordöstra hörnet av maskinhallen är ägnat åt den maskin som kallades velociped, då bilden togs 1938, men som nu heter cykel. Man kan där följa hur höghjulingen, som var ganska osäker för ”hjulryttaren”, blev säkerhetsvelociped med kedjedrift till bak­ hjulet och hur denna i sin tur gav upphov till promenadcykel, sportcykel och racer- cykel. Cykeln illustrerar de båda teman som maskinhallen är ägnad åt: kraften, här mus­ kelkraften, och transporten. Motorcykeln och mopeden visar hur muskelkraften får vika för motorkraften. Av bilderna på väggen kan man lära, att cykeln som nu är ett nyt­ tigt redskap i vardagsmänniskans tjänst, en gång var uteslutande ett sportredskap och en statussymbol. Lodet som driver verket i ett tornur är ett exempel på att muskelkraft kan magasineras. Tornuret som står vid trappan i maskinhallen har suttit i tornet till Maria Magdalena kyrka i Stockholm. Det har på stativet inskriften Stiernsund A:o 1765 n:o 34 C.G., som visar att det tillverkats i Christopher Polhems manufakturverk i Stjernsund av tornurmakaren mäster Matts Mattsson Grusell. Han hade varit gruvdräng i Falun och lärts upp av Polhem, som gav honom betyget ”den förste, äldste och färdigaste Uhrmakare och Wärckmästare vid Stjernsund”. Det var också Grusell som 1765 satte upp uret i kyrkans torn. Det var i drift till 1910, då det monterades ned för att längre fram av Sveriges Urmakareförbund deponeras i Tekniska Museet. 21 Tekniska Museets föremålssamlingar Muskelkraft  Tekniska Museets föremålssamlingar Vattenkraft Vattenmotorerna har sin plats i maskinhallens sydöstra hörn. Där finns, i original eller som modell, nästan alla sorters vattenhjul och vattenturbiner som använts i Sverige. Äldst av tur­ binerna är en Fourneyron-turbin, tillverkad av Trollhätte Werkstad år 1858. Den drev en mjölkvarn i Västergötland ända till 1952, alltså i nära 100 år. Det senaste på turbinområdet representeras av österrikaren professor V. Kaplans turbin med rörliga skövlar. I museet finns såväl en vattendriven modell som uppfinnarens experimentmodeller, vilka hans hustru Marga­ reta Kaplan skänkte museet efter sin makes död. Vattenhjulet var från medeltiden och fram till början av 1800-talet, då vattenturbinen kom i marknaden, så gott som den enda drivmotorn i den svenska industrien. Vatten­ hjulet hade horisontell axel och vattnet ver­ kade huvudsakligen genom sin tyngd. Allt efter sättet för vattnets inledning på hjulet talade man om överfallshjul, bröstfallshjul och underfallshjul. I museets samlingar finns modeller av alla tre slagen. — Skvaltan, som är äldre, hade vertikal axel och drevs av vattnets stöt. Skvalthjulet på bilden drev en husbehovskvarn i Halland och kom till mu­ seet 1937. Foto: Fians Fiammarskiöld 22 Tekniska Museets föremålssamlingar Vindkraft Då inget vattenfall stod till buds fick man i forna tider ta vinden till hjälp för att driva mjölkvarnar, oljekvarnar och sågkvarnar. I Stockholm fanns väderkvarnar snart sagt på varje bergknalle, men av dem finns nu bara oljekvarnen vid Valdemarsudde och mjöl­ kvarnen vid Skanstull kvar, fastän beröva­ de sina vingar. Två andra finns i modell på Tekniska Museet. Den ena, som kallades ”Finskan”, hade förts över från Finland till Stockholm och blev 1645 uppförd på Pelar- backen på Söder. Den revs 1882. ”Finskan” var en fotkvarn, stod alltså på en fot och hela kvarnen vreds alltefter vindens rikt­ ning. Den andra modellen visar ”Stora Ti- san”, en holländsk kvarn, där endast takhuv och vingar behövde ställas in efter vinden. Den stod 1740 vid Rådmansgatan men flyt­ tades 1887 till Rolsta inte långt från Märsta i Uppland, där den fortfarande står kvar. 23 Tekniska Museets föremålssamlingar Ångkraft Ångmotorerna tar upp en stor del av utrymmet i södra delen av maskinhallen. Upptakten ti denna avdelning är en rörlig modell i skala 1:10 av vårt lands första ångmaskin, Mårten Trie- walds år 1728 uppställda ”eld- och luftmaskin” vid Dannemora gruvor. Strax intill ser man det väldiga svänghjulet till en liggande ångmaskin, byggd år 1876 vid Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö för invallningsanläggningen ”Pynten” vid Kristianstad. Där drev den Archi- medes vattenskruv. Museet äger också prov på kolvångmaskiner från Bolinders Mekaniska Verk­ stad i Stockholm, bl. a. en stående maskin från 1855. Föremål och modeller på ångturbinavdel- ningen belyser de banbrytande insatser som på detta område gjorts av de svenska uppfinnarna Gustaf de Laval (Laval-turbinen) och bröderna Birger och Fredrik Ljungström (STAL-turbinen). Gustaf de Lavals första ångturbin var en S- formad reaktionsturbin, som byggde på sam­ ma idé som Herons klassiska kula. Hans av­ sikt var att erhålla en lämplig drivmotor för sin separator. Redan på 1870-talet arbetade han på problemet, men patenterade sin upp­ finning först 1883. Blott ett fåtal exemplar tillverkades. Museets exemplar, som är för­ sett med snäckväxel för utväxlingsförhållan- det 45:1 levererades av AB Separator så sent som 1891 till Ryningsnäs egendom och 24 var i bruk ända in på 1920-talet. Problemet att åstadkomma en billig, lättskött ocH ofarlig motor för smärre kraftbehov syssel­ satte många konstruktörer i början av 1800-talet. Då John Ericsson år 1826 lämnade Sverige var hans avsikt att i England söka exploatera den ”eldmaskin” som han konstruerat. Det lyc­ kades nu inte, men i Amerika fortsatte han sitt arbete, och den ”Caloric engine for domestic purpose” som han fick färdig 1855 blev en stor framgång i Amerika. I Sverige försäkrade sig inte mindre än 14 företag om tillverkningsrätten, men gasmotorn hade då kommit i marknaden och den påräknade framgången uteblev i Sverige. — Den här avbildade maskinen torde vara tillverkad omkring 1860 vid Brevens Bruk. Tekniska Museets föremålssamlingar Varmluftsmaskinen Solenergi Bland Tekniska Museets många föremål med anknytning till John Ericsson finns ett glasprisma som möjligen har samband med hans långvariga och dyrbara försök att utnyttja solenergin för kraftalstring. Han lär ha byggt 26 olika ”solmaskiner”, och den på bilden visade ångmaskinen med kondensorn inbyggd i fundamentet lär enligt John Ericssons uppgift i hans publikation ”Radiant heat” år 1877 vara den första motor som drivits med solenergi. Det är alltså ett hundraårigt problem som i våra dagar åter blivit aktuellt. 25 Tekniska Museets föremålssamlingar Förbrännings- motorn 26 Museets samling av förbränningsmotorer är omfattande och innehåller många unika ting. Till de äldsta föremålen hör en atmosfärisk gasmotor enligt N. A. Otto’s och E. Langen’s system av år 1866. Den har deponerats i museet av Tekniska Högskolan. Den tillverkning av fotogen- och råoljemotorer som blomstrad? upp vid sekelskiftet är representerad av de flesta märken. Till de unika maskinerna får man räkna den ena av de två första i Sverige tillverkade diesel­ motorerna. Den byggdes 1899 av Nya AB Atlas för AB Diesels Motorers då anlagda verkstad vid Sickla och levererades året därpå till Statens Järnvägar för en pumpstation vid Tomteboda. Den nedmonterades först år 1942 och överlämnades till museet 1953 vid en högtidlighet som övervars av Rudolf Diesels maka och döttrar. Unik är även en reversibel marinmotor av Jonas Hesselmans konstruktion, tillverkad 1908, en av de två första. Av lättförstådda skäl har museet inte många föremål att visa som kan belysa kärnenergins an­ vändning för kraftalstring. I maskinhallen finns en modell av den första svenska, numera ned­ lagda, reaktorn R 1, som byggdes av AB Atomenergi och togs i bruk 1954. I museets Atomarium visades 1954 en modell i skala^ 1:6 av en reaktor för forsknings- och undervisningsändamål som utställdes vid atomkonferensen i Geneve samma år. Bilden här ovan visar hur man med modellen kunde simulera den s. k. Cerenkov-effekten, ett ljusfenomen kring kärnan i reaktorn. Foto: Torsten Wilner. 27 Tekniska Museets föremålssamlingar Kärnenergi Tekniska Museets föremålssamlingar Kraftöverföring 1701 Polhems uppfordringsverk vid Carl XII:s schakt i Falu gruva med stånggång mellan vattenhjul och spel. Modell till kraftledningsstolpe för 380.000 volts linje, överlämnad till museet år 1965 av 28 Generaldirektör Eric Grafström i Vattenfallsstyrelsen. Foto: Sallstedts bildbyrå. Av museets samling av bilar, över 40 stycken, kan naturligtvis blott ett fåtal utställas sam­ tidigt. De har sin plats i maskinhallens norra del. Bland de märkligaste kan nämnas en Scania från 1902 med sin ursprungliga blå tygklädsel och lackering ännu i behåll. En Fordbil från 1903 är troligen den första i sitt slag i Sverige. En brandbil av Tidaholms tillverkning, levererad 1929 till Djursholm och 1957 av staden överlämnad till museet, bör också nämnas. Bilar Flyg Bredvid och delvis över bilavdelningen är några av museets flygplan placerade och läktaren längst i norr ger plats åt en samling föremål och modeller, visande flygteknikens utveckling. En Junker F 13, upphängd i taket, är ett av de första trafikplanen i Sverige. Anmärkningsvärd är också en La Ciervas autogiro, flitigt använd på spaningsuppdrag under andra världskriget. Föremål med anknytning till svenska flygpionjärer såsom S. A. Andrée, Carl Cederström och Enoch Thulin finns också på denna avdelning. 29 Tekniska Museets föremålssamlingar Tekniska Museets föremålssamlingar GrilVOr Museets järngruva, öppnad 1938, befinner sig under maskinhallens golv. Man sökte göra den Hyttor så naturtrogen att en besökande fick intrycket att han befann sig i en riktig gruva och kunde Metall- göra bekantskap med miljö, arbetsmetoder och redskap i en dåtida sådan. Museets stenkols- manufaktur gruva, som öppnades något år senare, visar ett snitt genom en arbetsort i en skånsk kolgruva. 30 I avdelningen järn och stål kan man studera masugnsarbetet i bilder och modeller samt ham- marsmidet i en lancashiresmedja med härd, stångjärnshammare och redskap. Prover på olika produkter och en samling järnstämplar kompletterar framställningen. I angränsande rum kan bland annat studeras en kopia av Polhems valsverk, byggd efter samtida modeller och ritningar och vederbörligen avprovad efter färdigställandet. Andra delar av utställningen visar arbetsmetoder och redskap för olika slags järnmanufaktur jämte råmaterial och färdiga produkter. Samlingarna visar även kopparhanteringen vid olika tider samt framställningen av aluminium och därav utförda produkter. Den som vill veta mera om metallernas bearbetning bör inte försumma att bese en samling verktygsmaskiner i tredje våningen. Där finns bland annat en gammal trotjänare, en svarv för grova arbetsstycken, tillverkad i Samuel Owens verkstad på Kungsholmen i början av 1800- talet. Sannolikt hade den varit i tjänst i mer än 100 år, då den 1940 överlämnades till museet av Åkers Styckebruk. Tekniska Museets avdelning för elektrotek­ nik, belägen i museets tredje våning, öpp­ nades 1944 efter många års arbete. Det var ingen lätt sak att ur de omfångsrika sam­ lingarna välja ut just de föremål som bäst kunde visa utvecklingen från 1700-talets ma­ skiner för friktionselektricitet till 1900-talets splitternya televisionsapparat. Inte heller var det möjligt att visa den elektriska energins framställning, distribution och användning på ett så påtagligt sätt som vattnets arbete i vattenhjulet och arbetssättet hos stånggång, pump och spel. Man valde att i ett ”elektro­ teknikens ABC” låta besökaren själv bekanta sig med de apparater som Faraday, örsted och andra använde i sina klassiska försök, för att sedan följa utvecklingen på olika om­ råden genom historiska serier av föremål. En serie fick exempelvis visa den elektriska belysningens utveckling från båglampan till lysämnesröret. Utan att i fullständighet söka konkurrera med Telegrafverkets museum, som redan fanns, visade man samlingar av telegraf-, telefon- och radioapparater, ja även en televisionsapparat, som dock inte Elektriska avdelningen kunde visas i drift. 31 Tekniska Museets föremålssamlingar Skog, trä, cellulosa, papper Delar av museets fjärde våning är f. n. stäng­ da i och för reparation och den omfångs­ rika textilavdelningen är av denna anled­ ning inte tillgänglig för besök. Den största avdelningen i denna våning är skogen, öpp­ nad 1959. I montrar och på hyllor kan be­ sökaren göra sig bekant med kolmilor och tjärdalar, sågverkens produkter, olika meto­ der att göra cellulosa och papper samt pro­ dukter framställda enligt dessa metoder. Se­ värda ting på avdelningen är i synnerhet en modell av Tekniska Museets handpappers­ bruk i ösjöfors i Småland, anlagt 1777, pap­ persmaskin av år 1912 från Karlstads Me­ kaniska Werkstad, prov på ett papper, da­ terat till ca 250 e.Kr. och hemfört av Sven Hedin från östturkestan samt ett annat prov på papper, framställt 1751 vid östanå pap­ persbruk av enbart sågspån. — Den lilla bil­ den visar en kokare med dubbla väggar för indirekt kokning, använd vid brukspatron Johan Ekmans försök att framställa sulfat­ massa vid Gustafsfors 1884. 32 Tekniska Museets föremålssamlingar 33 Tekniska Museets föremålssamlingar Stadsgas Hem o. hushåll Utställningen stadsgas öppnades 1943 i museets tredje våning. Foto: Hans Hammarskiöld. Utställningen teknik i hem och hushåll öppnades 1951 i samma våning. Foto: Hans Hammarskiöld. 34 Denna bild togs en dag på vintern 1972 då skolorna hade vinterlov och skaror av ungdom be­ sökte museet. — I bakgrunden ses ett nyförvärvat, tillfälligt utställt föremål, en offsetpress, avsedd att ingå i en planerad avdelning för grafisk teknik. 35 Teknik i miniatyr Tekniska Museet äger modeller av många slag. En del är miniatyrkopior av föremål eller an­ läggningar som är för stora för att kunna visas i museet på annat sätt. Andra har stått i under­ visningens tjänst, särskilt påtagligt gäller detta modellerna i Polhems mekaniska alfabet. Några torde ha förfärdigats som arbetsuppgift av elever vid tekniska skolor, andra av uppfinnare som velat övertyga sig själva eller andra om riktigheten i en idé eller ett uppslag. Många har säker­ ligen haft till uppgift att lämna information vid en tid då varken ritkonsten eller konsten att ”läsa” en ritning varit särskilt utvecklad, och ett liknande syfte har nog även en eller annan sentida reklammodell haft. Men vid sidan av dessa modeller med ett praktiskt syfte har museet även en eller annan modell, skapad av en yrkesman, när han inte haft något annat att göra, eller av en ”amatör” som fritidssysselsättning. Detta slags ”Teknik i miniatyr” har förmåga att fängsla den stora allmänheten; en utställning med namnet ”Teknik i miniatyr”, som Tekniska Museet arrangerade 1943, drog 40 000 besökare på fem veckor. 36 Modelljärnvägen är också teknik i miniatyr med förmåga att fängsla stora och små. 3. Dsedalus Telemuseum - en kort historik Av EINAR MALMGREN Telemuseets inflyttning i Norra flygeln vid Tekniska Museet ger civilingenjör Einar Malmgren anledning att skildra samlingarnas historia från mitten av förra seklet till våra dagar. Telemuseum 38 fficiellt daterar sig Telemuseums tillkomst — eller som det då hette Telegrafverkets museum — till den 12 juni 1937, då det in­ vigdes av dåvarande kommunikationsministern Forslund och öpp­ nades för allmänheten. Men i verkligheten är museet väsentligt äldre än så, och kan, om man så vill, sägas ha existerat praktiskt taget lika länge som telegrafverket självt, alltså från mitten av förra århund­ radet. Redan från verkets begynnelse samlades nämligen i särskilda skåp i Telegrafstyrelsens lokaler föremål — apparater och tillbehör — använda för driften av de elektriska telegraflinjerna i riket. Varje sådant föremål var försett med en lapp om godkännande av självaste generaldirektören. Samlingen växte och blev med åren tämligen skrymmande. Telegraftekniken gick ju också framåt, och föremålen fick därför i viss utsträckning med åren blott och bart historiskt in­ tresse. 1895 beslöt man också att upphöra med samlingen och låta av­ föra de däri ingående apparaterna och verktygen ur inventarieför­ teckningen. Deras antal var då ca 200. Vad som närmast därefter skedde med föremålen är man inte all­ deles säker på. Enligt en uppgift, som förefaller trovärdig, skulle dåvarande intendenten vid telegrafverket, Anton Fahnehjelm, även känd som en av konstruktörerna av den första svenska elektriska telegrafapparaten, fått i uppdrag att ha ett visst överinseende över de i ”modellskåpen förvarade effekterna”, som då var uppställda i ett av våningsplanen i Skeppsbron 2, där Telegrafstyrelsen då höll till. Så småningom — exakt när vet man inte — överfördes de till den i samma hus belägna telegrafverkets undervisningsanstalt, en ganska naturlig åtgärd för övrigt, och kom alltså under tillsyn av förestån­ daren för denna, en ordning som kom att bestå i närmare 70 år. 1908 flyttade undervisningsanstalten från Skeppsbron till Malm- skillnadsgatan 19 B. Dess dåvarande föreståndare Gunnar Fiolm- ström, som var livligt intresserad av teleteknikens historia, tog mo­ dellsamlingen med sig till den nya adressen. I den vevan kom också föremålens antal att högst väsentligt ökas genom en behjärtad insats av telegrafverkets fysiker Erik Lönnqvist. Det var nämligen så att telegrafverkets verkstad vid denna tid förberedde utflyttning från Mosebacketorg i Stockholm till Nynäshamn och i det sammanhanget skulle göra sig av med en del inte längre gångbar telefonmateriel — framför allt telefonapparater. På Lönnqvists initiativ överfördes denna materiel nu till samlingarna på Malmskillnadsgatan, där man /. Gunnar Holmström, skapare av telegrafverkets museum. satte igång med tillverkning av lämpliga skåp för dess förvaring. Andra föremål strömmade också till, mest beroende på det levande intresse som Holmström visade för samlingarna, vilka nu började växa ut till ett verkligt museum. Rum lades till rum, och när jag kom till undervisningsanstalten 1919 hade hela våningsplanet 1 tr. i huset vid Malmskillnadsgatan förhyrts för ändamålet. Den tillgängliga golvytan var ca 200 m2 och föremålens antal i runt tal 1 800. Telemuseum Telegrafverkets undervisningsanstalt Malmskillnadsgatan 19 B med telegrafverkets museum i våningen 1 tr. upp. 1923 var samlingarna vid Malmskillnadsgatan i så välordnat skick att en visning för pressen kunde ske. Samma år ägde emellertid en stor jubileumsutställning rum i Göteborg, och i den var det avsett att telegrafverket skulle deltaga med en historisk exposé över telegraf- och telefonteknikens utveckling i landet. En stor del av de där ut­ ställda förmålen togs från samlingarna på undervisningsanstalten, som därigenom berövades flera av sina intressantaste saker. Något 40 öppnande för allmänheten kunde det därför inte bli tal om, och det blev det inte heller efter utställningens slut. Anledningen härtill var att när de utlånade föremålen återkom från Göteborg åtföljdes de av ett stort antal andra apparater och modeller, som hopsamlats eller tillverkats för utställningens räkning. Äran av denna utökning av samlingarna tillkom i första hand teleutställningens nitiske kommis­ sarie, telefonkontrollören N. J. A. Risberg i Göteborg. En ny grup­ pering av samlingarna måste göras, så mycket mer som året därpå dessa utökades med inte mindre än 400 nummer på en gång genom en gåva från Stockholms Allmänna Telefonbolag. Det hittills tillgängliga utrymmet för samlingarna blev genom de erhållna tillskotten alldeles otillräckligt. Holmström lyckades emel­ lertid övertala Telegrafstyrelsen att förhyra motsvarande vånings­ plan i grannhuset Malmskillnadsgatan 19 A. Genom att slå hål i brandmurarna mellan husen erhölls en sammanhängande lokalyta om drygt 300 m2. Här vidtog nu ett omfattande inredningsarbete, lett av Holmström och med biträde av intresserad arbetskraft utifrån. Det var främst två goda vänner till Holmström, kontrollörerna vid Stockholms telefonstation Peltin Goldschmidt och Oscar Jonsson, som arbetade på kvällarna med katalogisering och kortskrivning. Ej sällan avslutades detta arbete med en nattgrogg på det närbelägna Anglais. Ibland fick också jag vara med. Jag minns ett sådant till­ fälle, då förre telegrafisten vid optiska telegrafinrättningen och se­ dermera vaktmästaren i Telegrafstyrelsen Reinhold Fredriksson hade inviterats för att ge goda råd beträffande uppmonteringen av den optiska telegrafen. Bl. a. uppbyggdes i ett av rummen en interiör av en optisk telegrafstation med bevarade autentiska inredningsdetaljer. Även om man inte hann med något öppnande för allmänheten på Malmskillnadsgatan var samlingarna där dock tillgängliga för in­ tresserade utomstående, liksom för eleverna på undervisningsanstal­ tens kurser, för vilka ett besök på museet — ty ett museum hade det nu blivit — var ett obligatoriskt inslag i kursschemat. Någon plats för de stora föremålen i samlingarna kunde dock ej beredas, utan dessa måste alltjämt ligga magasinerade på annat håll i väntan på att rymligare lokaler skulle kunna erhållas. Denna väntan blev turligt nog inte långvarig. En manuell telefon­ station vid Karlaplan, den s. k. östermalmsstationen, stod i tur att automatiseras 1933. Den var förlagd till en gårdsbyggnad på tomten 41 Telemuseum Telemuseum Karlaplan 2 (egentligen Styrmansgatan 54, om vederbörande hade numrerat riktigt) men hade nu fått nya lokaler i ett nyuppfört gatu- hus på samma tomt. 1932 beslöt Telegrafstyrelsen att detta ledig­ blivna gårdshus skulle upplåtas åt museisamlingarna, och efter veder­ börlig renovering och mindre ombyggnad kunde de nya lokalerna tas i bruk vid årsskiftet 1934/35. Tyvärr blev det inte Holmström för­ unnat att få vara med och installera samlingarna på deras nya plats. Sommaren 1933 avled han i en ålder av endast 59 år. Jag är övertygad om att det skulle ha glatt honom ofantligt att ha fått leda detta ar­ bete. Nu kom det i stället på min lott att ta hand om det hela. Det blev en mycket stimulerande uppgift, som dock kom att ta relativt lång tid i anspråk. Som inledningsvis nämnts dröjde det ända till som­ maren 1937, innan allt var överflyttat från de gamla lokalerna till de nya och där uppställt enligt uppgjord plan. Men först några ord om lokalerna. Gårdshuset vid Karlaplan hade 42 fyra våningsplan, vart och ett på ca 150 m2. Det var högt till tak, särskilt i den översta salen, som i enlighet med traditionen i de gamla manuella telefonstationerna hade välvd överbyggnad med takfönster. Där fanns alltså gott om plats även för de allra högsta telefonväxlar­ na. I detta sammanhang kan nämnas att museet tidigare fått erbju­ dande från Telefon AB L. M. Ericsson att övertaga firmans utställ- ningsmonter från Göteborgsutställningen 1923 — en automattelefon­ apparat av bordsmodell i jättestor skala, inrymmande en automatisk telefonväxel av 500-väljartyp. På grund av bristande utrymme måste vi då tacka nej till erbjudandet. Efter Telegrafstyrelsens beslut om nya lokaler för museet återkom vi till firman med meddelande om att det nu fanns plats för jättetelefonen. Tyvärr var den då redan skrotad. Innanmätet var dock bevarat och finns ännu i behåll på museet. Telemuseum Trappuppgången i Karlaplan 2 med taveldekorationer. 43 Telemuseum Det optiska telegrafrummet i gamla Telemuseum demonstreras för en grupp tele­ fonister. Att det tog så lång tid att ordna samlingarna i de nya lokalerna (ca 2V2 år) berodde framför allt på bristen på personal. Det har tidi­ gare omtalats att modellsamlingen i seklets början överfördes till tele­ grafverkets undervisningsanstalt, och det blev nu, liksom förut på Malmskillnadsgatan, personal därifrån som fick tas i anspråk för in- stalleringsarbetet. Den ende utomstående var en snickare vid namn Svedu, en trygg dalkarl från telegrafverkets Stockholmsdistrikt, som sattes att fabricera modellskåp för samlingarna utöver dem som redan förut fanns på Malmskillnadsgatan. För min egen del blev det mest kvällsarbete, då ju även andra arbetsuppgifter ålåg mig i min egen­ skap av föreståndare för undervisningsanstalten. De fyra våningsplanen vid Karlaplan var disponerade på föl­ jande sätt. Bottenvåningen var upplåten åt telegrafföremål: optisk och elektrisk telegraf och i någon ringa mån radiotelegraf (dock ej från början), våningen 1 tr. åt vad man nu skulle kalla transmissions- teknik — den hyste också museets bibliotek — och våningarna 2 och 3 tr. åt telefonapparater och växlar. De senare utgjorde nu den ojäm­ 44 förligt största delen av samlingarna. Antalet föremål var vid inflytt- Telemuseum ningen i runt tal 7 500 och steg under årens lopp fram till 1968 — ett årtal jag återkommer till — till 17 500, varav 5 500 var telegraf-, telefon- och radioföremål och resten böcker, handlingar, fotografier och ritningar. Vad de optiska telegrafföremålen beträffar hade de ingenting med den ursprungliga modellsamlingen att göra. Visserligen övertog tele­ grafverket vid sin tillblivelse 18 53 skötseln av den då kvarvarande optiska telegrafinrättningen, men föremålen i museets optiska tele­ grafavdelning har i huvudsak tillkommit genom deposition på lång sikt från Nordiska Museet. Det har skett genom förmedling av detta museums dåvarande styresman Gustaf Upmark, som var god vän till Holmström. Sedan har samlingen utökats, särskilt när det gäller bil­ der och handlingar, genom gåvor från den tidigare nämnde Risberg — Göteborgsutställningens telekommissarie — som för övrigt skrivit en bok om sina studier i den optiska telegrafens historia. Den elektriska telegrafavdelningen upptog självklart ett väsentligt större utrymme än den optiska. Stommen här utgjordes av föremålen i den ursprungliga modellsamlingen, till vilken adderade sig sådana 45 Telemuseum 46 rariteter som den första svenskkonstruerade telegrafapparaten och det första telegrafbordet i Sverige. Sedan tillkom under årens lopp den ena saken efter den andra, mest föremål från Stockholms tele­ grafstation i den mån den moderniserades. Bland dem märks bl. a. en originell transportbana för telegram, den s. k. johanssonska landån (Johansson var telegrafdirektör i Stockholm 1917—32). Vid tele­ grafverkets 100-årsjubileum 1953 berikades samlingarna med ett unikt föremål, en bit av den första i Sverige resta telegrafstolpen. Man hade funnit den då man i Märstatrakten grävde grunden till en minnessten för jubileets firande — det var nämligen där som den första stolpen på telegraflinjen Stockholm—Uppsala restes. Noggranna undersök­ ningar av olika experter har bekräftat fyndets riktighet. Tekniska Museet fick också vid invigningen av sin nya avdelning ”Skog, trä, papper” en avsågad skiva av den 100-åriga stolpen som gåva av tele­ verket, som namnet nu löd. I och med 100-årsjubileet försvann näm­ ligen den gamla benämningen telegrafverket, och samtidigt ändrades också namnet på museet till Telemuseum. Radiorummet på nedre botten kom till först några år efter museets öppnande, beroende på att lokalen var upptagen av annat till en bör­ jan. Det blev där en ganska blygsam exposé över äldre radiomateriel, främst tre från undervisningsanstalten övertagna, ej längre moderna fartygsradiostationer. Det var en Marconistation från 1914 med ro­ terande gniststräcka, en Telefunkenstation — speciellt byggd för un­ dervisningsändamål — från ungefär samma tid samt en av Svenska Radiobolagets första rörsändare från 1921. Den hade på undervis­ ningsanstalten använts, vid sidan av sin utbildningsuppgift, för re­ guljär radiotelegraftrafik med Riga 1921—22 samt under 1922—23 dessutom för starten av rundradion här i landet. Alla de tre radio­ stationerna var installerade så att de kunde demonstreras i drift. Man måste dock iaktta en viss försiktighet vid dessa demonstrationer, spe­ ciellt av Marconistationen, då den åstadkom kraftiga störningar i om­ givningens rundradiomottagare och därför ej lämpligen borde köras under ordinarie rundradiotid. Grannskapet till Radiotjänsts Karla- planstudio — den låg faktiskt vägg i vägg med radiorummet — gjorde också sitt till att man måste vara återhållsam med demonstra­ tionerna. Gick man sedan en trappa upp i museet kunde man på vägen — liksom även fortsättningsvis högre upp i trapphuset — studera en stor samling tavlor — inte mindre än ett 60-tal — som visade ex- och interiörer från svenska telegraf-, telefon- och radiostationer. Beträf­ fande detta trapphus fick vi för övrigt vid flera tillfällen mottaga förfrågningar om det inte gick att göra det mera handikappvänligt. Hiss saknades och möjligheten att installera en sådan var obefintlig. Kanske var denna omständighet en bidragande orsak till att museet måste tänka på att så småningom skaffa sig andra och mera lättill­ gängliga lokaler. Man kan i detta sammanhang inte låta bli att skänka en medlidsam tanke åt alla de hundratals telefonister som förr dag­ ligen haft att trava de långa trapporna upp till telefonsalen högst uppe i byggnaden. Våningen 1 tr. innehöll, som jag tidigare uttryckt det, transmis- sionsteknik men av enklaste slag. Där fanns materiel och verktyg för byggandet av telegraf- och telefonledningar, isolatorer — från de äldsta av glas och guttaperka — ledningstråd och kablar, bl. a. ori­ ginalbitar av de första atlantkablarna, stolpimpregneringsdetaljer m. m. Där fanns också utställda ett par ”leksaker”: en telefontaxe- visare från 1930 års Stockholmsutställning och en modell av ett tele­ fonstationshus, där man genom att trycka på en knapp kunde få de olika våningarna att höja sig och avslöja vad som fanns inuti. Dessa museiföremål var bland de populäraste på museet — de samlade all­ tid folk, mest barn bör kanske i sanningens namn tilläggas. Museets bibliotek i samma våningsplan var ganska välförsett, sär­ skilt med bundna årgångar av teletekniska tidskrifter (huvudsakligen av äldre datum). De förnämsta dyrgriparna här var en fullständig uppsättning telefonkataloger alltifrån den första från 1880 samt en stor samling passagejournaler och andra handlingar från tiden för de första telegrafstationernas tillkomst. I dessa journaler finns, förutom anteckningar om trafiken och om tekniska detaljer — mest felrappor­ ter — många roande episoder, ofta av trivial art, införda. Följande må anföras som exempel. Det är hämtat ur örebrojournalen 18 57. ”21.8. Anledning saknas, hvar herr Ld finnes kl. 8,45 e.m.” Undertecknat Gs. Omedelbart därunder är antecknat: ”Undertecknad fann sig föranlåten att gå nedåt gården, hvarföre jag ej ansåg mig behöfva göra någon anteckning, och som jag ej mådde rätt bra, så gick jag bort för att få mig en Besk, men återkom kl. 8,47, således endast 2:ne minuter efter sedan jag saknades. Ld”. 47 Telemuseum Telemuseum Och så en anteckning från den 1 juli 18 57 i samma journal: ”Hädanefter göres den ändring med uppbörden, att den, som mottager de­ pesch, behåller porto och insätter sitt namn på vanligt ställe i journalen. — Erinras härvid, att dessa medel, som vid första tillfälle redovisas till kassören och af honom mottagas, ingalunda får betraktas eller behandlas som för­ skotter på aflöning, hvilka i händelse af tillgång i kassan erhållas på annan väg”. Våningen 2 tr. inrymde som nämnts telefonapparater men även ett stort antal växlar av mindre format. Dessas antal minskades efter hand, då de tenderade att genom sin mångfald förta helhetsintrycket i utvecklingskedjan. Dennas dyrbaraste detalj var ett exemplar av 48 1930 års telefontaxevisare, byggd på koordinatväljare och reläer. den första i Stockholm — och därmed i Sverige — nyttjade telefon­ växeln, Bellbolagets växel i Gamla Stan från 1880. Bland telefon­ apparaterna märktes en modell av Bells första telefon, skänkt till museet omkr. 1920 av amerikanska Bellbolaget. Att modellen var fullt funktionsduglig visades vid en rundradiosändning i början på 1940-talet, då i samband med en serie om de tekniska enheterna då­ varande professor Håkan Sterky vid Tekniska Högskolan lånade den och i den upprepade de historiska orden: Mr. Watson, come here. I want you”, de första ord som överförts på elektrisk väg. Årtalet var 1876, och nästa år är det alltså bäddat för ett 100-årsjubileum. Bland andra rariteter kan nämnas den av L. M. Ericsson till H. T. Cedergren, Allmänna Telefonbolagets stiftare, 1884 skänkte telefon­ apparaten med svängbar mikrofon och dubbla hörlurar, överlämnad med anledning av att bolaget redan ett år efter starten kunnat in­ registrera sin 1 000 :de abonnent. Givetvis kommer dessa unika museiföremål att visas också på det nya Telemuseum men inte på alldeles samma sätt som på det gamla. Där var i en lång rad skåp intill varandra exponerad hela utveck­ lingskedjan av bordstelefonapparater från de allra äldsta i bruk va­ rande fram till nutidens plastapparater, medan i lika många skåp i mera spridd ordning väggmodellerna visades. Jag är rädd för att det, liksom för växlarna, blev lite för mycket av det goda, och på nya museet skall antalet väsentligt förminskas. Därjämte kommer där den principen att tillämpas att apparater av tidsenlig modell ansluts till de utställda växlarna. I gränsområdet mellan telefonapparaterna och växlarna fanns lite tidig telefonautomatik:. L. M. Ericssons och H. T. Cedergrens abon- nentledningskoncentrerare från 1883 och den s. k. Parisväxeln, kon­ struerad av G. A. Betulander och J. P. Pehrson för 15 abonnenter och belönad med guldmedalj vid världsutställningen i Paris 1900. Den gjorde tjänst som internväxel för de svenska utställarna och utbjöds, berättas det, av uppfinnarna till franska staten efter utställningens slut. Fransmännen tackade dock nej med motiveringen att man ville ha möjlighet att lyssna på samtalen, vilket inte gick för sig i den auto­ matiska växeln. De största förändringarna i museilokalerna vid Karlaplan gjordes under årens lopp i den översta våningen, den forna telefonsalen med expeditionsbord runt väggarna. En hörna av dessa bord fick vara 49 Telemuseum Telemuseum Personalen på Telemuseum samlad kring modellen av stolpimpregneringsanstalten i Björkhult (den sista i sitt slag). Biblioteket med en ljuskrona från Allmänna Telefonbolagets kontor Malmskillnads- 50 gatan 30 (1887).  kvar vid inredningen av lokalerna för museets räkning och utgör exempel på ett skede i utvecklingen: centralbatteriepoken. Förutom några små automatiska växlar, bland dem den av Betulander kon­ struerade östanbroväxeln från 1905, utgjordes huvudparten av de utställda föremålen av manuella växlar av skiftande typer och stor­ lekar. De fick så småningom trängas med flera automatväxlar av större format, främst då en koordinatväljarväxel av år 1922, kons­ truerad för Sundsvalls telefonstation. Ett antal stativ från denna kom museet tillhanda, då stationen moderniserades på 50-talet. För in­ stallationen av dessa måste sakkunnig hjälp tillkallas från Sundsvall, Telemuseums dyrbaraste klenod — den första telefonväxeln i Sverige (värderad till 1U mil), kr.). 51 Telemuseum  En av de allra första telefonväxlarna vid sidan av den absolut sista manuella växeln i Sverige (Adolfström i Lappland 1972). en förste reparatör Backlund, som blev så intresserad av sitt arbete — han var väl också en sparsam man — att han anhöll att få låna en hopfällbar säng till museet, så att han kunde arbeta där även natte­ tid! Hur som helst — han fick växeln att fungera, och det gör den ännu i dag. Det kan inom parentes nämnas att denna växel var det första föremål som blev inkopplingsklart i det nya museet efter över­ flyttningen från det gamla. Samlingarna i översta våningen på Karlaplan fick ett stort tillskott 1963 i och med att en demonstrationsväxel av det av televerket nu tillämpade A-204-systemet sattes upp där. Med beteckningen avses en automatisk växel av det för ca 50 år sedan av Palmgren och Betu­ lander uppfunna systemet med ”mellanledningar”, som vi i dag be­ nämner länksystem och som vid sin tillkomst tydligen var långt före sin tid, eftersom det först på 50-talet togs i mera allmänt bruk här i Sverige. (Utomlands kom det till användning tidigare.) Att demon- strationsväxeln är av koordinatväljartyp behöver väl knappast till- läggas. Andra nyheter på automattelefonområdet, som tillkom ganska 52 snart efter museets öppnande, var en automatisk abonnentväxel av Telemuseum Del av samlingen av telefonapparater. Längst t. v. några utländska apparater. Siemens fabrikat och en på televerkstaden i Nynäshamn byggd ori­ ginell automatväxel, konstreurad av Bertil Brander och med motor­ drivna väljare. En annan nyhet var en monter med en uppsättning väljare av olika typer, bl. a. några Strowgerväljare, som kunde man­ övreras från en pulpet framför montern. Tyvärr råkade anläggningen ofta i olag, mest beroende på att den besökande allmänheten inte följde de anslagna föreskrifterna för manipuleringen. Väljaruppsätt- ningen är nu under ombyggnad för att göras mindre beroende av fel­ aktigt manipulerande. Mycket mera vore att säga om samlingarna på gamla Telemuseum vid Karlaplan. Klart är att lokalerna där inte var idealiska för musei- ändamål. De var ju inte heller byggda härför. Till museets 25-års- jubileum 1962 skedde en rätt omfattande renovering av det gamla huset, den första sedan museet flyttade in där 193 5. Samtidigt skedde även en modernisering av montrar och utställningsskåp. De senare förseddes med dörrar helt i glas, målades vita invärtes och försågs med glashyllor och dold innerbelysning, så att de utställda föremålen kom bättre till sin rätt. Detta arbete utfördes av museets egen per- 53 4. Dxdalus Telemuseum Utblick över våningen högst upp på Karlaplan 2 med i huvudsak automatiska växlar av olika slag. Takkronan i mitten har suttit i Allmänna Bolagets stora telefonsal vid Malmskillnadsgatan, invigd av kung Oscar II 1887. sonal, som alltsedan överflyttningen till Karlaplan utgjordes av två heltidsanställda tjänstemän med reparatörs tjänstegrad (senare höjd till förste reparatör). Dessa hade inte bara att svara för underhållet utan fungerade även som förevisare av samlingarna vid gruppbesök. 1967 anställdes också ett kvinnligt kontorsbiträde att svara för arki­ vering och katalogisering, ett arbete, som av brist på personal fått 54 släpa efter men som i skrivande stund är praktiskt taget fullbordat. En mindre utvidgning av museilokalerna skedde 1963, då en del av källarvåningen gjordes om till en samlings- och filmförevisningssal, rymmande ett 35-tal personer. Där ordnades också en provisorisk uppställningsplats för den första, ”riktiga” rundradiostationen i Sve­ rige (på telegrafverkets undervisningsanstalt 1923) liksom för den den första TV-stationen (på Tekniska Högskolan 1947). Salen kom till stor nytta vid de studiebesök från skolor och andra institutioner, som med tiden blev allt vanligare. Drygt Vs av besöksantalet utgjor­ des av dylika studiegrupper. Totala antalet besökare per år översteg dock aldrig 4 000, ett föga imponerande antal kanske. Men man får då komma i håg dels museets ganska olämpliga läge — Karlaplan 2 var en svårhittad adress — dels att museet höll öppet bara ett par timmar varje söndag. (Gruppbesök togs dock emot efter anmälan även veckodagar.) Ett förslag att utöka museets lokaler genom en överbyggnad av den bakre gården, som utgjorde ett helt dött område, gjordes också i början av 60-talet. Man skulle därigenom i bottenvåningen få en 100 m2 stor utställningshall för museets rikhaltiga innehav av radio­ föremål, som hittills fått ligga magasinerade på olika håll. Man skulle också i källarplanet få ett lika stort, välbehövligt förrådsutrymme. Ritningar gjordes upp, men något byggnadstillstånd lyckades man inte få, trots att grannhuset — den forna biografen och senare Radio­ tjänsts Karlaplanstudio — var uppförd till samma byggnadshöjd. Och lika gott var kanske det, såsom utvecklingen senare kom att gestalta sig. Det har tidigare nämnts att 1932 var ett viktigt år för telegraf­ verkets museum. Då beslöts att ställa nya och rymligare lokaler till museets disposition. 1964 är ett inte mindre betydelsefullt år. Tele­ styrelsen kunde då konstatera att dessa lokaler inte längre var ända­ målsenliga och inte heller tillräckliga för museets värdefulla sam­ lingar. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att utreda frågan om nybyggnad på lämplig plats. Arbetsgruppen — 1964 års museikom- mitté — kunde börja sitt arbete i jan. 1965 och förväntades inkomma med förslag före maj månads ingång samma år. I direktiven ingick bl. a. utredning om eventuellt samarbete med Tekniska Museet samt möjligheten att till det nya museet överflytta det s. k. minnesrummet i L. M. Ericssons gamla fabriksbyggnad vid Tulegatan i Stockholm. 55 Telemuseum Telemuseum Några större manuella telefonväxlar i översta våningen i gamla Telemuseum. Den längst till höger är uppställd på nya museet. Vem som ursprungligen kom upp med idén att i oförändrat skick be­ vara denna förnäma men faktiskt bortglömda sevärdhet minns jag inte riktigt, men att den hade en varm vän i mig kan jag försäkra. Jag hade själv varit med när rummet överlämnades till Stochkolms stad 1943 efter fabrikens utflyttning till Midsommarkransen. Det hade sedan dess förvaltats av Stockholms Stadsmuseum, som dock hade föga vetskap om vilken klenod det ägde. Det var först nu, 20 år efteråt, när en överflyttning av rummet till Telemuseum ifråga­ sattes, som Stadsmuseichefen gjorde ett besök därstädes. Han sade sig inte ha något emot arrangemanget under förutsättning att en sam­ 56 ordning skedde mellan Telemuseum och Tekniska Museet. Tvärtom skulle det säkerligen vara en för alla parter god lösning, om så kunde ske. Även L. M. Ericssons styrelse var med på saken och förklarade sig beredd att delta i kostnaderna för projektet. Kommittén blev färdig med sin utredning inom föreskriven tid. I korthet förordade den en samordning av Telemuseums samlingar med Tekniska Museets. För förslaget talade flera omständigheter. Dels fanns på platsen en byggnad, som kunde göras om till en lämplig museilokal, dels skulle museet komma i en redan etablerad ”musei- stad” med flera betydande museer — förutom Tekniska Museet Etnografiska Museet och Sjöhistoriska Museet — och därmed kunna påräkna ett avsevärt ökat besöksantal, dels slutligen hade ju Tele­ museums samlingar nära anknytning till Tekniska Museets intresse­ område och skulle kraftigt berika dess teletekniska avdelning. Rit­ ningar gjordes upp för en ombyggnad av det s. k. norra stallet för Telemuseums räkning. Det ansågs att drygt hälften av byggnaden skulle vara tillräcklig för samlingarnas hysande samt för återupp- förandet av LME:s minnesrum. Den effektiva utställningsytan skulle enligt ritningarna uppgå till ca 1 300 m21,3så4ledes mer än en fördubb­ ling av den tidigare lokalytan. Beträffande formerna för samarbetet mellan Telemuseum och Tek­ niska Museet uppställdes två alternativ. Antingen kunde Telemuseum drivas som tidigare i egen regi och televerkets och Tekniska Museets teletekniska och andra telehistoriska samlingar samordnas inom ra­ men för ett enhetligt telemuseum. Eller också kunde Telemuseums samlingar överlämnas till Tekniska Museet som deposition och till­ sammans med detta museums egna föremål ordnas som en teleteknisk avdelning av Tekniska Museet. För denna avdelning skulle svara en särskild nämnd, i vilken representant för televerket skulle ingå. Telestyrelsen tog några månader på sig att fundera över frågan, men den 7 dec. 1965 beslöt man följande: 1) Museet skulle flyttas från Karlaplan till lokaler, som Tekniska Museet för­ klarat sig kunna upplåta inom sitt område på Norra Djurgården. 2) Frågan om samarbetet med Tekniska Museet skulle vidare utredas. 3) LME:s minnesrum skulle övertas av televerket och flyttas till de nya loka­ lerna. 4) Möjligheterna att för de nya museilokalernas iordningställande utverka bi­ drag från Arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholms stad och L. M. Ericsson skulle närmare undersökas. 57 Telemuseum Telemuseum 58 5) Om det visade sig erforderligt att hos riksdagen äska medel för de nya mu­ seilokalerna skulle detta göras hösten 1966. 6) Telestyrelsen skulle låta projektera och kostnadsberäkna byggnadsobjektet samt fullfölja de ytterligare utredningar och förhandlingar som fordrades. För den i punkterna 2) och 6) nämnda vidare behandlingen av ärendet tillsattes den 18 jan. 1966 en arbetsgrupp, bestående — så när som på en person — av samma medlemmar som tidigare ingått i 1964 års museikommitté. Arbetsgruppen blev klar med sin utredning den 1 juli 1966. Det skulle föra för långt att här i detalj ingå på dess re­ kommendationer, som mest rörde sig på det ekonomiska planet. Låt i mig om de av gruppen angivna kostnadsuppgifterna bara säga så här i efterhand att de belopp vi kom fram till — jag hörde nämligen själv till arbetsgruppen — visat sig föga realistiska. Vi räknade, som ( vanligt höll jag på att säga, alltför optimistiskt; allt har blivit myc­ ket dyrare än vi tänkte oss. Givetvis har de senaste årens inflation kraftigt bidragit härtill, men allt kan inte skyllas på den. Några siff­ ror skall inte anföras här, så mycket mer som inredningsarbetet i skrivandets stund ännu ej rotts i land. Beträffande frågan om museet fortfarande skulle drivas i telever­ kets regi eller samlingarna deponeras hos Tekniska Museet tog ar­ betsgruppen ej direkt ställning. Båda alternativen hade sina för- och nackdelar. I händelse Telestyrelsen valde det senare alternativet hade gruppen gjort upp förslag till ett avtal mellan televerket och Tek­ niska Museet. Enligt detta skulle samlingarna fortfarande kallas Tele­ museum, Telestyrelsen skulle vara huvudman och ägare av föremålen, som skulle deponeras hos Tekniska Museet för viss tid, och frågor av större vikt skulle behandlas av en nämnd, bestående av två ledamöter från vardera parten och med en av Telestyrelsen utsedd ordförande. Det blev också omsider Telegrafstyrelsens beslut. Den 4 okt. 1968 träffades ett avtal mellan Telegrafverkets Centralförvaltning och Stiftelsen Tekniska Museet angående den fortsatta driften av Tele­ museum. Avtalet godkändes med vissa smärre ändringar av Kungl. Maj:t den 29 dec. 1970, varefter det var fritt fram för byggenskapen. I Dagens Nyheter kunde den 24 juni 1971 läsas en kort notis med ru­ briken ”Nytt Telemuseum” och med följande innehåll: ”Arbetsmarknadsstyrelsen medger att norra stallet vid Tekniska Museet får byggas om för 8,1 milj. kr. Stallet skall bli telemuseum. Bygget utföres som beredskapsarbete”. Bild från flyttningen av gamla museets samlingar till det nya museet. Hål har slagits i väggarna och hiss uppmonterats för nedtagningen av de stora föremålen. 59 Telemuseum Telemuseum 60 Beträffande frågan hur snart det hela skulle stå färdigt räknade Tack vare den rådande arbetslösheten bland byggarbetare i Stock­ holm hade alltså en viktig detalj i den segslitna museifrågan lösts. Man frestas nästan citera det gamla ordstävet: inget ont som inte har något gott med sig! I oktober startade förarbetena med rivning av stallets innanmäte och utgrävning för källarlokal. (Någon sådan hade inte funnits tidigare.) Endast yttermurarna fick stå kvar — det var ju fråga om ett ombyggnadsarbete — och eftersom de saknade riktig grund måste de stagas upp med grova järnbalkar. Det oaktat rasade under arbetets gång en del av muren och fick byggas upp på nytt. Det nya innanmätet har ingen kontakt med yttermuren utan vilar på pelare från källarplanet. På detta sätt har en mycket luftig interiör skapats, som det varit ett nöje att inreda för vad Telemuseum har att visa. Byggarkitekt har varit Sergei Mirelius arkitektkontor. Ursprungligen hade man, som inledningsvis nämnts, räknat med att det för museets del skulle räcka med ca 60 °/o av utrymmet i bygg­ naden, räknat från dess östra del, där en täckt förbindelsegång skulle ordnas till Tekniska Museets huvudbyggnad. Resten av byggnaden skulle användas för annat ändamål, förslagsvis en avdelning om data­ styrning. Man kom emellertid under planeringen av inredningen av de olika avdelningarna i museet snart underfund med att det anslagna utrymmet inte alls räckte till, så mycket mer som ett förslag att dit överflytta jämväl det vackra sessionsrummet från det rivningshotade Brunkebergstorg 2 — Telegrafstyrelsens hemvist åren 1924—69 — vann vederbörandes bifall. Runt detta rum var det meningen att ordna en historisk utställning av telegrafverkets utveckling under de snart 125 år som det existerat. Man planerade därför för ett 100-procentigt utnyttjande av den ombyggda fastigheten. Nedervåningen skulle inrymma optisk och elektrisk telegraf samt telefon och övervåningen radio, såväl kom­ mersiell radio som rundradio och television. Som blickfång vid in­ trädet i museet skulle tjäna den vackra L. M. Ericssons-montern från Stockholmsutställningen 1897, vars spira sträcker sig genom en öpp­ ning i taket upp i övervåningen. En modifiering i dessa planer har sedan måst vidtagas, i det att radioavdelningen fått avstå en del av sitt utrymme åt en utställning, som visar datateknikens utveckling genom tiderna, begynnande med de allra äldsta hjälpmedlen inom räknekonsten. Detalj av den optiska telegrafutställningen på nya Telemuseum. Denna färgbild liksom de följande har tecknats av Gunnar Olofsson, verksam i inredningsfirman K. G. Spen- nare. man från början lite väl optimistiskt. Byggsidan kalkylerade med att ha gjort sitt vid årsskiftet 1973/74, varefter man hoppades ha allt klart till hösten sistnämnda år. Men då räknade man inte med de för­ seningar som alltid tycks vara förknippade med det här slaget av ar­ bete. Bygget blev försenat, och inredningsarbetet kunde inte igång­ sättas på avsedd tid. Det utföres till stor del av K. G. Spennares reklam- och inredningsfirma på basis av planer uppgjorda av Tek­ niska Museets och Telemuseums personal. Statens transportkontor har svarat för flyttningen av föremålen från Karlaplan till de nya museilokalerna. Experter från televerket har därvid varit behjälpliga för nedmonteringen av de större växlarna och följande uppmontering i det nya museet. För närvarande pågår uppsättningen av den optiska och elektriska telegrafens skiftande skärmar, miljöer och föremål — 61 4. a Dsedalus Interiör av tidig elektrisk telegrafstation med originalföremål från den första telegraf­ linjen mellan Stockholm och Uppsala. den optiska utställningen är praktiskt taget färdig. Telefonavdel­ ningen börjar också ta form — där är det den transmissionstekniska sektionen, som släpar efter. Radioavdelningen i övervåningen före­ finns än så länge bara på papperet och måste för övrigt i viss mån omplaneras genom tillkomsten av den ovan nämnda dataavdelningen. Vad som däremot blir färdigt i år är inredningen av LME:s minnes­ rum. Detta arbete utföres av Wallfälts snickerifabrik, som även sva­ rat för uppförandet av det redan färdiga sessionsrummet. Inredningen av minnesrummet bekostas av Telefon AB L. M. Ericsson, som nästa år kan fira sitt 100-årsjubileum, kanske med en tillställning i denna sin då 75-åriga lokal. Ett annat jubileum, som säkerligen inte kommer att förbigås av det nya Telemuseum, inträffar också nästa år, då som tidigare nämnts Bells telefon fyller 100 år. Meningen är att ha undervåningen klar i slutet av detta år och då öppna den för allmänheten med en enkel invigningsceremoni, över- Interiör av en modern radiostation ombord å fartyg. (Avdelningen för kommersiell radio.) Rundradiostudion i telefontornets hus Malmskillnadsgatan 30 år 1925. (Avdelningen för rundradio.) 63  64 Jättestor bild av telefontornet i Stockholm jämte detaljer från en telefonstolplinje. våningen med radioavdelningen får vänta ännu ett år. Detta har i viss mån att göra med tillgången på erforderliga medel. Redan nu torde man emellertid utan att göra sig skyldig till överord kunna säga att den teletekniska avdelning av Tekniska Museet — Tele­ museum — som nu håller på att ta form, i färdigt skick kommer att bli en unik skapelse i sitt slag, både när det gäller mångfalden och variationen av utställda föremål och sättet, på vilket teleteknikens utveckling demonstreras. Jag tror inte att något annat land kan upp­ visa motstycke. Tre Wira-smeder for till Ryssland Av LARS EDBERG Adjunkt Lars Edberg är lärare i historia och svenska vid Alviksskolan, Bromma. Han är född i Wira och ägnar större delen av sin fritid åt bruket, speciellt åt Wira Museum, som han förestår. Tre Wira-smeder for till Ryssland IWira Museum förvaras en liten samling föremål, bilder, och dokument, som belyser en intressant episod i Wira Bruks 1800-talshistoria. Sensommaren 1889 utvandrade tre unga Wira-smeder till det kejserliga Ryss­ land för att där utöva sitt yrke. Resan ställdes till Wileika i dåvarande ryska Litauen, helt nära staden Wilna. De tre som reste var Carl Johan Törnberg, Gustaf Dahlgren och John Dahl­ gren. Wira-smedernas utvandring sammanfaller ju tidsmässigt med kulmen av den stora emigrationsvågen till Amerika, och det är lustigt att konstatera hur denna lilla episod också i andra avseenden ter sig som en spegelbild i förminskad skala av utvandringen västerut. De tre som gav sig i väg i österled var alla unga män i sin mest produktiva ålder. Carl Johan Törnberg var 26 år, de båda kusinerna Gustaf och John Dahl­ gren 29 respektive 23 år gamla vid utresan. Resan till Wileika företogs med båt från Stockholm till Libau och därefter med tåg till destinationsorten. Orsakerna till resan tycks ha varit flera. Till en del var det väl fråga om ungdomlig äventyrslystnad och en önskan att se något mera av världen än det lilla Wira. Men viktigare var säkert den allmänna lågkonjunkturen, som även drabbade Wira svårt. Sedan tillverkningen av klingor avtagit under senare hälften av 1700-talet, var under 1800-talet liarna Wiras utan jämförelse vik­ tigaste produkt. År 1800 sålde Wira 12 000 liar men mot seklets slut sjönk årsproduktionen katastrofalt som en följd av jordbrukets industrialisering, främst då slåtter- maskinens segertåg. Det förefaller till och med som om en del smeder i Wira temporärt slutade med liefabrikationen för att i stället koncentrera sig på yx- smidet. De hårda tiderna i Wira belyses av en passus i ett brev från smides- mästaren C. F. Dahlgren i Wira till sonen John, som efter ett år i Ryssland tyd­ ligen började fundera på att återvända hem.1 ”Du skref i ditt förra bref om att ni möjligen komma att sluta i Wilejka. Detta skulle jag till alla delar gilla om det vore ljusare utsigter för framtiden i Wira, än det är. Min tanke om saken är den, att du åtminstone bör dröja der du är tills du kan samla ett litet kapital, med hvilket du här någonstans kan köpa en liten lägenhet, hälst der vattentillgång finnes. Hade du omkr. 3 000 Kr. kunde du komma långt med dem. Då Rubeln här ibland gäller Kr. 2: 20 vore det då inte skäl att sätta in dem på beräntning här? Det kan ju hända att du uppgjordt en annan plan för din framtid, — och i så fall faller min åsigt naturligtvis. Emellertid kommer du ju under alla förhållanden hem nästa sommar, då vi kunna resonera om saken.”21 1 I uppsatsen används genomgående termen ”mästare” om en smed som var sin egen, hade egen verkstad. Termen levde kvar även efter skråväsendets avskaffande 1846. I mästarens verkstad, dvs vid hans härd arbetade dessutom söner och/eller arbetare. Begreppet gesäll tycks däremot tidigt ha försvunnit. De smidesvaror som levererades från mästarens verkstad, stämplades med hans stämpel, aldrig med arbetarens, även om denne hade gjort allt arbete. 66 2 Brev från C. F. Dahlgren till John Dahlgren d. 27/11 1890. ?f* ✓ -C-.^ ✓4Ä W '• ^'-••. « ^ Z/ZziL,01,,ss.;A..s~AA.^...r ^'0*.Ji'jfr4jf^ -w^er t»** J Jrs*A4tÅ i, /W 4 fi. f#Hrh*i*m'**** tfeot/ry, /t.t/f»»r/ t A,t I 1-.-~ , , ... y ^ ,l*‘‘— Tre Wira-smeder for till Ryssland KKSK fASS w «*".«<* »♦ '•'«*. 4 OFVKR-STÄTUÅIWIU s*.»,>*.)*«,* .>// -----^ '/f^ ■/•'"'■/ ^ ASr* . . Resepass, utfärdat för ”Svenske undersåten, smedsarbetaren Carl Johan Törnberg . . . hvilken reser till Ryssland.” (Förf. foto) 67 Tre Wira-smeder for till Ryssland 68 C. F. Dahlgren hörde till de välbärgade i Wira. Så mycket mer patetiskt ter sig hans brev till sonen, där han tackar för hemskickade rubel och redogör för hur han använt dem: ”Det är förmodligen öfverflödigt att försäkra dig om att alla dina bref — de må nu vara fullskrifna eller blott halfva — äro innerligt kärkomna för oss, och likväl sökte du sist, att än mer öka brefvets värde. Nog är jag om- gifven af 3 st dragmyror som hålla mig temligen varm, men det går nog, blott jag mera jemt fick in mina fyrkar.3 Men det uppstår ibland s. k. luckor i inkomsterna och en sådan lång lucka har jag nu dragits med. Så kommer ditt bref såsom en räddare och rycker mig ur förlägenheten. Wid bytet mot Svenska pengar fick jag 105 kr emedan Ryska kursen var i fallande, annars hade jag troligen fått 5 kr mera. Jag har af dem lämnat Mamma 25 kr och betalt för Alfh. en Skomakarräkn. 9 kr och känna oss öfver höfvan både överraskade och tacksamma. Men inte nog dermed: dina pengar hade också en annan välsignelse i släptåg, ty ett par dagar derefter fick jag ut från Thorslund i Enköping min sedan i Febr. månad utestående fordran kr 136 — dock ej förrän jag genom Lindstedt måste lägga in på honom. Nu ser de att jag är en bergad man igen och hoppas att det inte skall stanna dervid, ty jag har nog flera fordringar att vänta.”2 Ännu mer drastiskt speglas bristen på kontanta medel hemma i Wira i följande: ”Fortsättning. 4/3 Ditt bref har — som du ser, legat skrifvet en lång tid utan att jag kunnat sända det — skam att säga det — i brist på pengar. Jo, så går det ibland när man har stora beställningar som först skola göras och sedan en lång tid vänta på fyrkarna.”4 Detta brev hade legat färdigskrivet drygt två veckor, innan avsändaren fick råd att posta det. Det var inte bara söner och arbetare utan egen verkstad, som tvingades lämna Wira under dessa krisartade år omkring 1890. I brevväxlingen mellan Wira och Wileika skymtar också en annan utflyttning. Mästersmeden Adolf Dahlgren, fader till rysslandsfararen Gustaf Dahlgren lämnade Wira tillsammans med sliparen Frans Björkman, och de arrenderade under ett antal år Ortala bruk vid Väddö för en summa av 5 000 kr per år.5 Företaget tycks emellertid ha varit i äventyrligaste laget. Efter några år är Björkman tillbaks i Wira, medan Adolf 3 De tre ”dragmyror” C. F. Dahlgren hade att försörja i hemmet var hustrun Charlotta samt döttrarna Alfhid och Fanny. Äldste sonen Gottfrid var folkskollärare i Roslags-Kulla. 4 Brev från C. F. Dahlgren i Wira till sonen John d. 16/2 1890. 5 Frans Herman Björkman var född 1859 och dog 1929. Han benämns i mantalslängderna slipare men var dessutom snickare och svarvare. I dessa senare egenskaper tillverkade och mon­ terade han skaft till yxor, knivar och andra smidesprodukter från Wira. ' Dahlgren flyttar till annan ort och går okända öden till mötes. Adolfs bror C. F. Dahlgren låter också mycket skeptisk i ett brev till sonen John, då affären ännu befinner sig på planeringsstadiet: ”Fördelarna lära vara stora, men jag tycker att det tålde vid, åtminstone 10 sådana matadorer som Adolf, till ett sådant företag. Den som lefver, får nog se huru det aflöper.”6 Hur som helst kan det kanske vara av ett visst intresse att veta att det före­ kommer yxor, liar och andra smidesprodukter, stämplade dels AB Dahlgren WIRA, dels AB Dahlgren ORTALA och att det i båda fallen rör sig om samma mästare, Adolf Basilius Dahlgren, född i Wira 1837 och verksam som mästare där åren 1860—1892, därefter under ett fåtal år verksam vid Ortala. Hur fick man då i Wira reda på att det fanns arbetsmöjligheter i Ryssland? Ja, där rör vi oss på något osäkrare mark. Men enligt en muntlig uppgift från fröken Fanny Dahlgren i Wira, John Dahlgrens ännu kvarlevande syster, var ryska agenter verksamma i Sverige, ungefär på samma sätt som agenter också värvade emigranter till Amerika. Anbudet till Wira-smederna skulle då enligt samma källa ha förmedlats av järnhandelsfirman Julius Slöör i Stockholm, med vilken Wira under 1800-talets senare hälft hade allt livligare kontakter.7 Mellan 1894 och 1919 var Julius Slöör Wiras generalagent.8 Här bör kanske inskjutas att Wira-smedernas utvandring 1889 ingalunda är unik — varken i fråga om orsaker eller verkningar. Drygt hundra år tidigare hade Sverige råkat in i en svår ekonomisk kris, som drabbade manufakturerna hårt, inte minst järnmanufakturerna. Jag syftar på den våldsamma inflation med ty åtföljande deflation, som under frihetstidens slutskede efter 1765 var orsaken till att många företag led stora förluster eller till och med gick omkull. Arbetslösheten bland manufakturarbetarna var stor. Vid Tunafors exempelvis sjönk antalet arbetare snabbt till hälften, vid Carl Gustafs stads fabrik i Eskils­ tuna från cirka hundra till ett sextiotal. Många industriarbetare utvandrade och särskilt Ryssland blev målet för flera av dem.9 I vilken utsträckning Wira drabbades av denna ekonomiska kris har ännu inte blivit föremål för någon undersökning. De tabeller Alf Nordström utarbetat rörande arbetsstyrkan vid Wira ger oss emellertid inget säkert belägg för någon driftinskränkning av den art som påvisats för Tunafors och Eskilstuna.10 Sna- 6 Brev från C. F. Dahlgren till sonen John d. 21/4 1891. 7 I det väsentliga samstämmiga uppgifter i denna fråga har också meddelats förf. av fröken Vera Dahlgren, Norrtälje, dotter till Gottfrid Dahlgren. 8 Om Wiras förbindelser Med Julius Slöörs redskapshandel, se Alf Nordström: Vira kling- smedja och liebruk (Stockholm 1969), sid. 129—134. 9 Se Sixten Rönnow: Wedevågs bruks historia (Stockholm 1944), sid. 186. 10 Nordström: aa sid. 160. 69 Tre Wira-smeder for till Ryssland Tre Wira-smeder for till Ryssland rare tyder de tillgängliga siffrorna på en viss tillväxt under den aktuella tiden mellan 1765 och 1770. Antalet gesäller vid Wira ökar nämligen då från 23 till 29. Redan följande år har emellertid antalet dramatiskt sjunkit till 18 — ett förhållande som dock kan ha samband med en eventuell överflyttning till den samma år nygrundade Fristaden i Eskilstuna.11 Vi känner inte heller till någon utvandring av Wira-smeder till Ryssland så tidigt som på 1700-talet, även om det är en spännande tanke att Törnberg och Dahlgrenarna kan ha haft föregångare hundra år tidigare. Ett faktum är dock värt att erinra sig i detta sammanhang: 1775 förlorade Wira slutgiltigt sina privilegier, och det är väl mycket troligt att ovannämnda kris därvidlag spelade en viss roll. 11 Nordström: aa sid. 63. 70 På detta foto av Wira Bruks smeder, taget 1884, finns samtliga i uppsatsen nämnda smeder med. övre raden fr. v.: nr 6 John Dahlgren, nr 7 Carl Johan Törnberg. Sit­ tande fr. v.: nr 1 Gustaf Dahlgren, nr 3 Adolf Dahlgren, nr 6 Carl August Törnberg, nr 7 Carl Fredrik Dahlgren, nr 8 Frans Herman Björkman. Men vi återvänder till 1800-talet. Tyvärr är det så — och det har väl redan framgått av det skrivna — att brev endast tycks finnas bevarade angående John Dahlgren, och det ger den här framställningen en viss snedbelastning. Denna brevsamling, som omfattar 20 brev mellan åren 1889 och 1892, finns f. n. i original hos fröken Fanny Dahl­ gren, Wira. I Wira museums arkiv förvaras dels fotostatkopior av breven, dels också avskrifter. Dessa 20 brev fördelar sig på följande sätt i fråga om avsän­ dare och mottagare: Avsändare C. F. Dahlgren, Wira Charlotta Dahlgren, Wira Alfhild Dahlgren, Wira Fanny Dahlgren, Wira John Dahlgren, Wileika Mottagare John Dahlgren, Wileika John Dahlgren, Wileika John Dahlgren, Wileika John Dahlgren, Wileika Fanny Dahlgren, Wira Antal brev 5 8 2 3 2 Som synes av denna uppställning är breven från Wira i klar majoritet. Trots ivriga efterforskningar har av John Dahlgrens brev till hemmet endast två återfunnits. De är båda ställda till hans syster Fanny, som då var sex respektive sju år gammal. De förtjänar att återges in extenso: Wileika den 27 maj 1890 Min lilla syster Fanny Nu skall jag försöka skrifva så att du kan läsa sjelf, förra gången när jag skref tyska var det nog trassligt för dig kan jag tro. Jag tänkte skrifva till Alfhilda nu men som jag tycker närapå mera om dig och Alfhilda har en annan smessman som tycker om sig, så kan hon gerna vänta litet till. Ffelsa henne det när ni träffas. Nu skall jag tala om för dig en stor nyhet och det är att jag har blifvit kung ser du det är på det viset att vi nu ha slutat att skjuta och när Woschner gången före den sista läste upp pro-to-koll-ut-drag så«befans det att Fanny Maria Lydia Dahlgrens bror hade skjutit bäst, dernäst Gustaf och så Karl således de tre svenskarne. Jag blef kallad ”Der Skytsenkönig” och Annandag pingst då skyttefästen blir, skall jag bära en stor eklöfskrans öfver axeln med långa granna band på och en stor rosett på bröstet. Då blir jag fin murrutro. Festen blir i skogen och Millitärmusik kommer från Vilna. I dag ha vi fritt ty det är käjsarens tronbestigningsdag och halfva Pingst­ aftonen är fri.12 Din bror John 12Kejsare i Ryssland var då Alexander III. 71 Tre Wira-smeder for till Ryssland Tre Wira-smeder for till Ryssland 72 Detta foto av John Dahlgren är från 1897. Det är taget av honom själv med en hem­ gjord kamera. Wileika d. 2 Juni 91 Syster Fanny. Jag sitter här helt ensam på vår veranda, ty Karl har gått ut att spatsera, och då föll det mig in att jag borde skrifva till dig och åtminstone tacka för ditt kärkomna bref. Tänk att du redan kan skrifva så bra! Wet du jag visade det för kamrater i fabriken och de tyckte det var bra skrifvet af en sådan där liten flicka som du är. Hvad skall jag nu hitta på att skrifva om som intresserar? Jo, när jag sist var i Vilna så var jag och såg på en djursamling ”mårutro”. Där voro lejon, björnar, tigrar, ormar, krokodiler och sköldpaddor m. m. och en stor elefant. På taflorna i skolan kan du se hur de där djuren se ut. Tre Wira-smeder for till Ryssland John Dahlgren 1942. (Foto Lars Madsén) Elefanten kunde äfven göra många konster. Först spelade han posetif, han vevade det med snabeln och trummade på samma gång med foten på en stor trumma. Sedan satte de fram åt honom ett bord med en ringklocka och en soffa som han satte sig på och började ringa med klockan. Då kom det en herre in och frågade om han behagade något att äta och som han tycktes vara med om det så fick han en talrick med en bulle på. Den satte han i sig i rappet och så ringde han på mer och då han ätit ännu en bulle ringde han åter för att få något att dricka. Sedan trädde han ner snabeln i en ficka som han hade på haklappen, tog derur upp pengar och betalade kalaset. Han spe­ lade äfven munspel och gjorde många andra konster. 73 5. Dasdalus Tre Wira-smeder for till Ryssland d. 3 Juni I går fick jag brev från Gottfried och i dag från Mamma och Alfhild och alla tre fråga om jag kan komma hem till midsommar. Jag vet inte om jag så noga skall upplysa dem om det, men oss emellan sagt så kan det allt hända att jag kommer. Och då ser du, — jag vänder mig till dig om den saken efter­ som det troligen är du som nu för tiden står för hushållet, — då skall du ha i årdning åt mig pannakakor och långmjölk. Inte ugnspannkaka utan sådana där vanliga tunna du vet. Mamma tycks ha fått reda på att propellen börjar bli utnött eller att stenkålen ej kommer att räcka på den där ångbåten som skall föra mig öfver, men säg henne du att kan jag bara trassla mig utför berget vid faster Stafvas vedbon så nog kommer jag öfver ”saltån” alltid. Ursäkta att jag påminner om den tiden när du var liten och inte kunde tala som annat folk. I söndags var jag med herr Woschner och såg på ett piano som han funde­ rade på att köpa, men det var ett gammalt skrälle och jag rådde honom att inte köpa det, de begärde femtio rub. derför. När vi kommo tillbakas bjöd herr Woschner på qväll. Han har äfven korn på ett piano i Wilna och han ville att jag också skulle följa med dit och se på. Har du lärt dig något mera tyska nu så skola vi prata tyska när jag kom­ mer hem så att inte mamma skall förstå oss en gång. Dora talar som en gam­ mal tysk hon, fru Filhater, Gustafs granne sade en gång att Dora talar tyska bättre än Gustaf, och äfven Karin förstår och talar hvad som helst. Ja nu blir det nog inte något skrifva af mera till dess jag kommer hem och i Stockholm kan jag ju telefonera så att jag får en häst emot mig vid ång­ båten. Många hälsningar till eder alla Din broder John. P.S. Jag har icke glömt bort att jag har låfvat dig namnam. D.S. Det är två charmfulla brev från storebror ute i stora världen till lillasyster hemma i Wira, och de ger väl ytterligare relief åt en sida hos denna märkligt mångkunnige man, hans stilistiska begåvning, hans naturliga fallenhet för att uttrycka sig i skrift.13 Man har svårt att tänka sig dessa brev skrivna av en enkel smed utan annan skolutbildning än 1870-talets svenska folkskola. Men hur charmfulla de än är, kan man inte låta bli att med saknad tänka på hans för­ komna brev hem till föräldrarna. Där skulle vi säkert ha fått utmärkta och träffande skildringar av hur livet och arbetet i en rysk fabrik tedde sig för en ung svensk liesmed. Av alldeles speciellt intresse vore naturligtvis det brev från John Dahlgren till fadern, där han berättar om hur det går till att smida en 13 Andra exempel på John Dahlgrens skrivkunnighet finner man i hans Minnen och anteck­ ningar från Vira bruk i Uppland (Notiser från Arbetarnes Kulturhistoriska Sällskap 1931: 1) 74 samt i samme författares beskrivning av liesmide. Båda skrifterna citeras i Nordström aa. Reklamfolder med hästskosöm från fabriken i Wileika. (Förf. foto) 75 Tre Wira-smeder for till Ryssland Tre Wira-smeder for till Ryssland f b 76 Fabriken i Wileika. Delförstoring från reklamfoldern. rysk lie. Att en sådan beskrivning funnits framgår av ett av C. F. Dahlgrens brev till sonen — daterat den 16/2 1890 — där han skriver: Jag har således ett ovanligt passande tillfälle att tillskrifva dig några rader och låta dig åtminstone höra att jag fått ditt bref deri du beskref tillverk­ ningen af edra Liar . . . Som det nu är får vi försöka lägga pussel med de få bitar som finns att tillgå. Föräldrarnas brev till sonen kommer här i första hand. Helt naturligt ger de först och främst glimtar och nyheter från Wira. Här berättas om eldsvådor och bröllop, begravningar och auktioner och mycket annat, som i och för sig är av stort lokalhistoriskt intresse. Men läser man uppmärksamt speglar breven ibland också vad sonen har skrivit i ett tidigare brev. Vid fabriken i Wileika tillverkades liar och hästskosöm. På en reklamfolder för fabrikens hästskosöm finns 14 stämplade söm av olika storlekar och typer monterade. Där finns också en litograferad bild av anläggningen (Bild 5 och 6), som måste ha tett sig ganska stor och modern för de tre svenskarna, åtminstone i jämförelse med de gamla och mörka smedjorna hemma i Wira.14 I själva verket Tre Wira-smeder for till Ryssland torde också Wileika-fabriken ha varit nyanlagd, och enligt uppgift skulle de tre Wira-smederna fungera som läromästare i konsten att smida liar.15 Något att göra med fabrikationen av hästskosöm tycks däremot inte svenskarna ha haft. Om det nu verkligen förhöll sig så att man skulle lära ryssarna smida liar, tyc­ ker man kanske att Wileika-liarna borde ha blivit mer lika Wira-liarna än som var fallet. Emellertid är det ju så att liebladets utformning — ’design’, längd, vikt osv. — varierar starkt från bygd till bygd och från land till land. Det är ett resultat av många generationers samlade erfarenheter. Så skall en lie vara beskaffad för att passa för just det ändamålet just där. Och den modellen änd­ rar man inte på i en hast. I Wira Museum finns en Wileika-lie, hemförd av John Dahlgren (Bild 7). Den skiljer sig från Wira-liarna i framför allt två avseenden. Först och främst är liebladet bredare och tunnare. Godset gör ett nästan plåtaktigt intryck. Vi­ dare är låret vikt uppåt — i ett annat plan än själva bladet, vilket gör att den 14 John Dahlgren och Carl Johan Törnberg skickade hem varsin dylik reklamfolder, som båda förvaras i Wira Museum. De torde vara de enda exemplaren i Sverige. 15 Enligt ett reportage i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning nr 240 B den 16/10 1937 säger John Dahlgren: ”Det var på ett ställe i Litauen de behövde kunnigt folk vid ett järn­ bruk, och så fick vi plats där för att lära upp en del folk . . .” 77 Tre Wira-smeder for till Ryssland si'v.J ‘' : Lie, tillverkad på fabriken i Wileika och hemförd av John Dahlgren. (Förf. foto) 78 Detalj av Wileika-lien. Låret med fabriksstämpeln. (Förf. foto) som slår kan gå mer upprätt. Till detta kommer att liebladets översida försetts med en dekor i form av en rad efter varandra följande cirklar. Det är i detta sammanhang som man verkligen saknar Dahlgrens försvunna beskrivning av tillverkningssättet — i all synnerhet som han på annat ställe lämnat en utförlig redogörelse för hur Wira-liarna tillverkades vid ungefär samma tidpunkt. Om arbetsförhållandena i Wileika har vi tyvärr mycket sparsamma uppgifter. Arbetstiden var lång — tolv timmar inklusive matrast. ”Hur mår du och hur strefvar du dagligen från 6 till 6 det är min dagliga tanke”, skriver Charlotta Dahlgren i ett odaterat brev till sonen John. Men det var förmodligen inte värre än man var van vid från Wira. På 1870-talet började arbetet i Wira-smedjorna kl. 6 på morgonen och slutade inte förrän V28 på kvällen med två korta mat­ raster inlagda V2I och V26. Under den verkliga lietiden på våren hände det att man började arbeta redan kl. 4 på morgonen.16 Att förtjänsten i Wileika var bättre än i Wira har ju redan framgått av de citerade breven. ”Jag vet hur du hade det hemma och har derföre kjent fröjd då du har bra” heter det i ett av moderns brev.17 Fadern skriver i ett annat brev på tal om sonens eventuella återflyttning till Sverige: Skulle du sjelf känna dig mätt på vistelsen i Ryssland, så plåga dig icke qvar der. Wisserligen har du der betydligt större inkomster, än du förr hade här hemma, eller om du skulle fortsätta på samma sätt när du hemkommer, men annorlunda skulle det dock gestalta sig om du började arbeta åt dig sjelf, hvilket jag fortfarande vidblifver ty det vore ju ej rättvist om du fortfarande skulle arbeta för husets förkofran då du kommit till den ålder att du enligt vanlig ordning bör tänka för ditt eget bästa — för din egen framtid.18 Någon sifferuppgift när det gäller förtjänsten i Wileika finns inte att tillgå. Däremot är vi bättre lottade när det gäller arbetsförtjänsten i Wira. I Wira Museum finns smedsmästaren Carl Törnbergs räkenskapsbok för hans affärer med Julius Slöörs redskapshandel i Stockholm.19 De siffror vi får fram där lig­ ger alltså ett fåtal år framåt i tiden i förhållande till Rysslandsäventyret. Carl Törnberg fick exempelvis för de vanligaste typerna av yxor i genomsnitt en krona per styck. Därav bortgick då kostnaderna för järn, stål och träkol samt arrendekostnaden för härdplatsen. Sliparen skulle ha sitt och vidare skulle ar­ betaren avlönas av mästaren. En arbetare i Wira — den ställningen hade John Dahlgren i förhållande till sin far, liksom de båda andra Wileika — svenskarna — tjänade fram till första världskriget 20 öre per yxa.20 Om man arbetade hårt, 16 John Dahlgren: Minnen och anteckningar... (Se nöt 13). 17 Brev från Charlotta Dahlgren till sonen d. 16/11 1890. 18 Brev från C. F. Dahlgren till sonen d. 21/4 1891. 19 Denne Carl August Törnberg (* 1836 t 1910) var far till Rysslandsresenären Carl Johan Törnberg. 20 Uppgift av John Dahlgren i radiointervju 1937 (Sveriges Radios arkiv nr LB 2210; band­ kopia i Wira Museums arkiv). 79 Tre Wira-smeder for till Ryssland Tre Wira-smeder for till Ryssland kunde en mästare och hans arbetare smida 10 yxor per dag. Arbetarens dags- förtjänst i Wira blev då 2 kronor, mästarens uppskattningsvis det dubbla. Som en jämförelse kan här inskjutas att socknens nyutexaminerade små­ skollärarinna år 1913 i begynnelselön hade 125 kr i kvartalet samt fri ved och en dålig bostad. Det gör en kontantlön på 1: 40 om dagen! Sammanfattningsvis kan man konstatera att såväl mästare som arbetare fick slita hårt för att få ihop till livets nödtorft i Wira vid den här tiden, och arbets­ förhållandena i Ryssland framstod kanske i en ljus dager, åtminstone för dem hemma i Wira, som då och då fick sköna ryska rubler i breven där bortifrån och med hjälp av dem kunde hålla nöden och fordringsägarna från dörren. En hel del yrkesnyheter kom man naturligtvis i kontakt med i det främ­ mande landet. En Wira-smed fick inte stå främmande för något moment i till­ verkningen av de hundratals olika smidesprodukter, som saluhölls. I Wileika fick man ägna sig enbart åt liesmide och dessutom endast åt ett moment i fram­ ställningen. Arbetet var med andra ord betydligt mer specialiserat än hemma. Av breven framgår att John Dahlgren arbetade som ”räckare”. Det innebar att han av råvaran, järnet och stålet, ”räckte ut” en lie-ten, ett lieämne. Det ar­ betet gjordes i Wira av stora vattenhjulsdrivna knipphammare (Bild 9). I Wi­ leika däremot hade den nya tiden brutit in. Här hade man ånghammare. Att reglera farten på en vattenhammare genom att öka eller minska vattentillförseln på hjulet var en svårlärd konst. För John Dahlgren måste det ha känts som ett lekverk att i stället manövrera ångtillförseln till sin hammare. Carl Johan Törnberg har på baksidan av sin reklamfolder skrivit en förkla­ ring till bilden av Wileika-fabriken: Detta är fabriken Wileika. Wid det fönstret med strecket står jag till wenster innanför dörren. Der klockan är öfver är maskinrummet. Det fönster Törnberg åsyftar är det närmaste till höger om maskinhuset. En annan nyhet, som dessutom kom att sätta spår i Wira, utgjorde tillväga­ gångssättet vid härdningen och anlöpningen av liar. Dessa moment hörde till de sista och viktigaste vid liesmide, och för övrigt vid allt eggsmide.21 I Wira hade detta i tvåhundrafemtio år skett över en öppen koleld i härden, ett förfarings­ sätt som krävde stor noggrannhet och erfarenhet och dessutom ett gott färg­ sinne. Det var också tidsödande, då varje lie på så sätt härdades och anlöptes för sig. I Wileika fick man se hur härdningen skedde i speciellt uppmurade ugnar, där ett större antal liar kunde härdas på en gång. Resultatet blev också jämnare och bättre. De två härdningsugnar som idag finns i Wira, en i vardera av de två smedjorna, har tillkommit på 1890-talet efter ryskt mönster och på initiativ av Carl Johan Törnberg och John Dahlgren. Samma sak gäller anlöp- ningsugnen i Lilla Smedjan. De är alltså inte ursprungliga utan ett exempel på att man även i Wira försökte modernisera framställningsprocessen så gott det gick. Även i Wira Bruks produktion kan Rysslandsäventyret spåras under åren närmast efter — om än i blygsam skala. I Carl Törnbergs nyssnämnda räken­ skapsbok hittar vi exempelvis under 1893 några poster som benämns ”bilor, 80 rysk modell”, och från 1901 härrör anteckningen ”yxor enl. prof (Ryssland)”. Tre Wira-smeder for till Ryssland John Dahlgren ”räcker” ett lieämne under den vattenhjulsdrivna knipphammaren i Wira. Mellan Dahlgren och hammaren skymtar den trästång med vars hjälp vattentill­ förseln på hjulet och därmed hammarens fart kunde regleras. Någon större efterfrågan tycks det emellertid inte ha blivit på dessa modeller. Wirayxorna av traditionell typ var förmodligen alltför väl inarbetade. Samma sak gällde för övrigt också liarna, som kanske i än högre grad hade funnit sin form. Ingenting tyder heller på att man försökt introducera Wileika-liarna i Wiras sortiment. Däremot finns i Tekniska Museets samlingar liar från andra svenska bruk, som nästan i detalj överensstämmer med Wileika-lien. Till och med samma dekor återfinns. Det torde här röra sig om liar, avsedda för export till Ryssland. Vad var det då för arbetskamrater de tre Wira-smederna fick i Wileika? Ja, det tycks ha varit en brokig samling nationaliteter. Språkgränsen mellan litauer och polacker gick just i trakten av Wileika. Även i det avseendet påminner alltså denna episod om förhållandena i ”den stora smältdegeln” Amerika. För­ utom svenskar, ryssar och litauer fanns med säkerhet i Wileika också polacker, österrikare, tyskar och tyska judar. Huvudspråken tycks ha varit ryska och tyska. Den tidigare omnämnda reklamfoldern har text på båda dessa språk, och fabriken benämns där ”Russisch — Deutsche — Patent — Hufnagelfabrik”.21 21 Härdningen syftar till att ge eggstålet erforderlig hårdhet och sker genom uppvärmning och en därpå följande hastig avkylning. Genom anlöpningen vill man i någon mån moderera verkan av härdningen och ge stålet en segare konsistens. 81 Tre Wira-smeder for till Ryssland 82 Den språkbegåvade John Dahlgren tycks snabbt ha skaffat sig aktningsvärda kunskaper i båda språken. Han har själv berättat att han lärde sig ryska med hjälp av Nya Testamentet, som han läste och jämförde med sin svenska upp­ laga. Han bibehöll sina kunskaper i ryska även efter återflyttningen till Sve­ rige. Varje kväll innan han somnade läste han ett par sidor i sitt ryska testa­ mente. ”På det sättet får jag språket gratis — eller religionen — det beror på hur man vänder på det”, brukade han säga med en glimt i ögat. I den lilla sam­ ling av John Dahlgrens böcker, som finns i Wira Museum, hittar vi också en liten volym tysk romantisk lyrik i rysk översättning. Enligt en anteckning på försättsbladet är den boken inköpt så sent som 1927, dvs. trettiofem år efter Rysslandsresan. Ett Nya Testamentet på polska antyder att han försökte skaffa sig kunskaper även i det språket. Annars var tyskan det som han behärskade bäst. Även om hans tyska grammatikaliskt var långt ifrån felfri, kunde han långt in i sin ålders höst ledigt tala och förstå språket, och i hans boksamling finns gott om litteratur på tyska. Den sotige smeden älskade att se utländska turisters häpna ansikten när han började underhålla sig med dem på tyska. En av Dahlgrens räkenskapsböcker från 1940-talet innehåller bland mycket annat skrivövningar på stenografi samt i ryska och tyska. Kontakten med de tyska judarna resulterade för John Dahlgrens del i stu­ dier även i hebreiska och jiddisch. Bland hans böcker finns ett flertal på hebreiska, och bland hans efterlämnade papper finns mängder av skrivövningar med hebreiska bokstäver. I ett tidningsreportage från 1936 berättar Carl Åker­ berg hur John Dahlgren och han tillsammans tragglar sig igenom en text på jiddisch: Det är från den tiden (i Ryssland) som han kan ryska, och inte nog med det, utan även kunskaper i jiddish och tyska har han tillägnat sig på lediga stun­ der. Vi gå medelvägen. Jag får på stående fot en lektion i jiddish, och jag fick verkligen aktning för de kunskaper som han ägde i detta språk, blandat av ryska och tyska. Det ryska inslaget i språket fick han förklara, det tyska begrep jag själv och kompletterade hans kunskaper där det brast, och rätt som det var hade vi tillsammans högtidligt läst och översatt en hel sida jid­ dish, en enligt mitt förmenande enastående prestation, en så vacker pingst­ afton som det var i kväll. Men pingsten är hänryckningens tid och kommer både gammal och ung att läsa jiddish.22 Ett ateljéfoto från 1892 visar de tre Wira-smederna tillsammans med sina ar­ betskamrater i Wileika. Visste man inte om det, skulle man knappast gissa att det är smeder man har under ögonen. De är verkligen uppsträckta inför detta högtidliga ögonblick. Carl Johan Törnberg och John Dahlgren står som tredje och fjärde man från vänster i bakre raden. Gustaf Dahlgren sitter i främre raden längst till höger. John Dahlgren är längst och ståtligast av allesammans, och modern skriver med berättigad stolthet i ett brev när hon har fått kortet sig tillsänt: Jag må svara på dina egna Ord. Ser min Jonke ut sådär nu för tiden. Ja då menar jag att lite var Gåssar bör resa till Ryssland en tid. Om de övriga på kortet vet vi tyvärr ingenting. Möjligen kan vi våga en giss­ ning att den imponerande mannen med en bok i handen heter herr Woschner och är verkmästare för arbetslaget. Han har skymtat i båda de citerade breven till Fanny Dahlgren. Han hade tydligen upptäckt John Dahlgrens musikalitet och bett honom om hjälp och råd vid inköp av ett piano. Nu blev det ingen affär den gången. Pianot var enligt Dahlgren ”ett gammalt skrälle”, men med stolthet berättar han att som tack för hjälpen ”bjöd herr Woschner på qväll”. Någon gång under år 1892 hade Carl Johan Törnberg och John Dahlgren trots allt fått nog av Ryssland och Wileika och återvände till Wira. Det sista be­ varade brevet är daterat den 21 februari 1892. C. F. Dahlgren skriver då bl. a. till sonen: Det blir väl en faslig jämmer och sorg, när ni en gång komma att resa från Wileika kan jag tro. På kontoret upptogo de väl inte uppsägningen häller så nådigt, men jag är glad att du kommer så snart för vår egen lietillverknings skiill, ty jag hoppas att mycket liar kunna säljas, synnerligast som Adolf lyc­ kats få uppgjordt om sådana i Stockholm. Äfven jag skall i Vår försöka mig derpå. Hvad yxorna beträffar så har jag åtskilligt att öfverlägga med dig om, men dröjer dermed tills du hemkommer. Ordalydelsen i brevet och den hoppfulla tonen tyder på att konjunkturerna i Wira svängt under de tre år som gått, och att i varje fall C. F. Dahlgren såg ljusare på framtiden, till och med i fråga om liesmidet. Denna uppfattning tycks dock ej ha delats av brodern Adolf Dahlgren, som trots att han ”lyckats få uppgjordt... i Stockholm”, just detta år flyttar sin verksamhet till Ortala, så­ som tidigare nämnts. Tydligen hade dock C. F. Dahlgren rätt i sin optimism. Två år senare satsar ju Julius Slöörs redskapshandel i Stockholm hårt på Wiras tillverkningar. Fadern skriver i sitt ovan citerade brev att han är glad att sonen ”kommer så snart för vår egen lietillverknings skull”. Detta tyder på att hem­ resan skedde ganska tidigt våren 1892, eftersom våren och försommaren var den verkliga lietiden vid Wira. Då skulle de liar som behövdes för sommarens skörd smidas. Av en del tidigare citerade brev kunde man frestas tro att John Dahlgren efter hemkosten blev sin egen — med de ekonomiska fördelar det innebar. Så var dock inte fallet. Så länge fadern levde och svingade sin slägga arbetade sonen hos honom som före resan till Ryssland. Och fadern blev gammal. Han arbetade i smedjan tills han var över 90 år. Vi låter John Dahlgren själv vittna om sin fars arbetskapacitet: 22 Carl Åkerberg: Ett besök vid Vira Bruk (Norrtelje Tidning d. 19!12 1936). 83 Tre Wira-smeder for till Ryssland Tre Wira-smeder for till Ryssland På baksidan av originalet till detta foto finns antecknat med John Dahlgrens handstil: ”Arbetskamrater i Wileika, Ryssland, Fotograferadt i februari år 1892” Carl Johan 84 Törnberg står som nr 3 i övre raden. Bredvid honom som nr 4 i stort helskägg står John Dahlgren. Gustaf Dahlgren sitter längst till höger i främre raden. Enligt en stäm­ pel på baksidan är bilden tagen av fotograffirman S. Fleury & Baczanski, Wilna. 85 Tre Wira-smeder for till Ryssland Tre Wira-smeder for till Ryssland 86 Dikten behöver knappast några kommentarer. Först 1926 blev alltså John Dahl­ gren sin egen ”mästare”. Han förblev ogift och blev till slut en levande legend. Såsom den siste Wira-smeden fullföljde han till sin död vid 82 års ålder 1948 en dittills 350-årig obruten yrkestradition vid Wira Bruk. Även Carl Johan Törnberg, som alltså återvände till Wira samtidigt med John Dahlgren, fortsatte att arbeta för fadern, Carl August Törnberg, såsom före utresan. Vid faderns död 1910 övertog även han verkstaden och var sedan verksam som ”egen smed”. Han dog 1936 i en ålder av 73 år. Carl Johan Törnberg utgör ett intressant exempel på konjunkturanpassning. Under 1900-talets två första decennier blev det allt svårare att finna avsättning för Wiras produkter. Konkurrensen från de fabrikstillverkade redskapen blev allt hårdare, och omkring 1920, då Slöörs tog sin hand från Wira, fanns det bara fyra smeder kvar i arbete i Stora Smedjan. I Törnbergs räkenskapsbok, som finns i Wira Museums arkiv, kan man mycket tydligt följa, hur smides- arbetet för hans del alltmer blandas upp med plåtslageriarbete, vilket också till slut helt dominerar räkenskaperna. Carl Johan Törnberg tog också steget fullt ut. Han lämnade smedjan och öppnade en plåtslageriverkstad på planen ovan­ för. Ett vackert exempel på att även plåtslageri kan utövas som skön konst kan dagens turister i Wira få, om de upptäcker den vackra grind, som ännu pryder ingången till Rysslandsresenärens täppa, alldeles nere vid smedjan. 23 John Dahlgren i radiointervju 1941 (Sveriges Radios arkiv nr LB 10.739; Bandkopia i Wira Museums arkiv). 24 Dikten återfinns i Poetiska försök af Carl Fr. Dahlgren (Handskrift hos fröken Fanny Dahl­ gren, Wira; Avskrift och fotostatkopia i författarens arkiv). Han stod och arbetade ännu till 90 års ålder, och han inte bara stod för syns skull, utan han arbetade verkligen kraftigt. Jag skulle vilja säga att vid 80 års ålder, då var han lika kraftig som vilken smed som helst, och efter 90 så åkte han cykel. Så det var en pigg gubbe . . .23 Smidesmästaren Carl Fredrik Dahlgren dog 1926 vid 91 års ålder. John blev därefter ensam om att försörja familjen. När John Dahlgren 1916 fyllde 50 år, skrev fadern denna lilla hyllningsdikt till honom: Till vår John på hans 50-årsdag den 23 November 1916 Min kära John, du sträfvat har Här i ditt gamla barndomshem Och frågar jag mig då, för hvem? Blir svaret: Systrar, Mor och Far. Hav tack för dessa Femtio år Du varit oss rätt mycket kär Och derför önska vi dig här: Stor lifsfröjd du till mötes går. af C.F. D:gn.24 Tre Wira-smeder for till Ryssland John Dahlgrens exemplar av Nya Testamentet på ryska. På försättsbladet har Dahl­ gren skrivit med ryska bokstäver: ”John Dahlgren, Wileika, 1891”. (Förf. foto) Gustaf Dahlgren, slutligen, var tydligen den av de tre, som bäst anpassade sig till förhållandena i Wileika. Han stannade kvar. Redan av ett brev av den 15 februari 1890 — ett halvår efter utresan — framgår det att han har hela sin familj hos sig i Wileika. Tyvärr vet vi inget om hans fortsatta öden i Ryss­ land. Han dog där 1937. Hans dotter Karin blev tjänsteman på svenska am­ bassaden i Moskva men återvände till Sverige på sin ålders höst. Hon dog i Stockholm. Vi låter slutligen John Dahlgren avsluta den här lilla krönikan om Wira- smedernas ryska äventyr. Han tycks brevledes ha hållit kontakt med gamla vän­ ner i Wileika. Inget av denna brevväxling är bevarat, men i den tidigare om­ nämnda kontoboken finns bland mycket annat ett blyertskoncept till ett brev på tyska ställt till en av de forna vännerna i Wileika. Det är daterat den 16 mars 1938, och en passus lyder i all sin språkliga ofullkomlighet sålunda: Wissen Sie das Gustaw gestorben ist? Er starb, glaube ich, in Oktober voriges Jahr. Auch Karl Törnberg ist Tot, es ist fiir zwei Jahre. Er war nicht lange krank und starb auf Krankenhaus in Stockholm. Tre Wira-smeder for till Ryssland 88 Sie fragen ob ich deutsche Bekannte habe? Nein, gar kein, und auch kein Schwede, der deutsch spricht. Doch, voriges Jahr, auf ein Begräbnis kam ein Herr, Schwede, und fragte; Sie sprechen ja deutsch? Und Wir haben viel zu- sammen gesprochen. Sonst kommt es sehr seltern vor, geht oft Jahre ohne Ubung. Aber ich lese russisch in ein deutsches Lehrbuch, und es hilft mir etwas, das ich nicht alles vergesse.25 KAMERA OCH ELVERK Ett litet bihang om John Dahlgrens tekniska intressen. På sid. 8 finns ett fotografi från 1897, som John Dahlgren själv tagit med en hemmagjord kamera. Han var alltid road av tekniska nyheter, och hans uppfinningsförmåga var också stor. Han tillverkade tidigt sin egen cykel, och över städet i smedjan hade han elektrisk belysning långt innan någon stuga i Wira var utrustad med denna bekvämlighet. Installationen gjorde han själv med en generator kopplad till vattenhjulets axel. Elektrifieringen av smedjan växte fram i etapper från hösten 1940 till vintern 1943, dvs. under krigsåren då fotogenet blev en alltmer sällsynt och åtråvärd vara för de delar av den svenska landsbygden som ännu inte begåvats med elektriskt ljus. Och dit hörde märkligt nog Wira, trots närheten till Norrtälje, Åkersberga och Stockholm. I Dahlgrens bevarade dagbok kan vi följa tillkomsten i några korta anteckningar, genomlysta av en berättigad stolthet: 1940 d. 11 Oct. I kväll smidde jag för första gången vid god elektrisk belys­ ning från vårt ägna lilla elektrisitetsverk. 1942 Dec. 22. Fick mitt äget lilla elektrisitetsverk färdigt. Lyser aldeles ypperligt. Har att börga med blott två lampor på tillsammans 35 watt men generatorn på 12 volt kan ge ström till 100 watt. 1943. Jan. 28. I dag blev mitt elekt. verk utökat med en lampa 25 watt för ytterbelysn. 1 lampa vid vattenhammarn och slipsten 15 watt och en lampa 15 watt vid skruvstycket. Allt fungerar utmärkt. 1895 hade han läst i tidskriften Kamraten hur man kunde bygga sin egen kamera, och han var inte sen att pröva på också detta. I en skrubb på vinden 25 ”Vet Ni att Gustaf är död? Han dog, tror jag, i oktober förra året. Också Karl Törnberg är död, det hände för två år sedan. Han var inte sjuk länge och dog på ett sjukhus i Stock­ holm. Ni frågar om jag har tyska bekanta? Nej, ingen alls och inte heller någon svensk som talar tyska. Men förra året på en begravning, kom en herre, en svensk, och frågade: ”Ni talar ju tyska?” Och vi pratade mycket tillsammans. Annars händer det mycket sällan, det går ofta år utan övning. Men jag läser ryska i en tysk lärobok och det hjälper mig något, så att jag inte glömmer bort allt”. Tre Wira-smeder for till Ryssland inrättades ett mörkrum, och han satte sig snabbt in i mysterierna med framkall­ ning, fixering och kopiering. Sköljningen av glasnegativen ägde rum i Wira-ån. Resultaten av hans fotografmödor blev häpnadsväckande bra, vilket denna bildsvit vill illustrera. Han lärde också upp sin yngre syster Fanny, med resultat att hon kom att verka som ambulerande fotograf i trakten. Hon använde bro­ derns hemgjorda kamera ända till 1911, då hon skaffade en finare apparat. Sommaren 1974 visades i Wira Museum ett urval bilder av Fanny Dahlgren, som alltså då — vid 90 års ålder — hade sin debututställning. Ett flertal av de bilder som då visades var tagna med den kamera brodern förfärdigat. ”KAMRATEN — illustrerad tidning för Sveriges ungdom” utgavs i Stock­ holm åren 1893—1910. Den utkom med 24 nummer per år och innehöll förutom spännande berättelser, dikter och tävlingar även en mängd populärt hållna tekniska gör-det-själv-artiklar. Bland rubrikerna återfinns bl. a. ”Att göra en klocka för en krona”, ”Den unge bokbindaren”, Elektriska experiment” och ”Hur man gör sig en fotografi­ kamera”. 89 6. Déedalus Tre Wira-smeder for till Ryssland Roslagskulla folkskola, klass 4 år 1896. Tredje flickan fr. v. i nedre raden är Fanny Dahlgren. 90 De fyra syskonen Dahlgren. Fr. v. Gottfrid, Alfhild, John, Fanny. Foto 1896. ”Mamma” — porträtt av ”Pappa” — porträtt av smidesmästaren Charlotta Dahlgren 1901. C. F. Dahlgren 1901 Tre Wira-smeder for till Ryssland ”Fattigstugan” i Wira fotograferad i augusti 1907. 91 Tre Wira-smeder for tiii Ryssland Det är denna senare artikel John Dahlgren utnyttjat. Den återfinns i årgång 1895 nr 2—8. Som synes av bilden rör det sig ingalunda om den allra enklaste kameratypen — en arbetsbeskrivning till en sådan finns f. ö. i nr 1 1896: En fotografikamera af en cigarrlåda — utan om en rejäl bälgkamera med glas­ objektiv, ”löpbräde” och stativ. När kameran var färdig, kunde John Dahlgren i samma årgång nr 11—13 lära sig exponering, framkallning och kopiering. Artikeln är signerad ”Onkel Job”. En av de numera försvunna Wira-stugorna med sina bebyggare. Foto 1910. 92 Samuel Owen av Fredrik Schutz Om skaparen av den väldiga ångmaskinen i centrum av Tekniska Museets maskinhall, engelsmannen Samuel Owen (1744—1854), som blev svensk företagare och som i sin verkstad på Kungsholmen i Stockholm byggde den första puddelugnen i Sverige, göt den första järnbron och installerade den första ångmaskinen i ett fartyg, berättar tekn. dr Fredrik Schutz. Samuel Owen Ungdomsåren i England ^5 amuel Owen föddes i en liten by vid namn Norton-in-Hales i provinsen Shropshire i England den 12 maj 1774. Han var son till George och Catherine Owen. Fadern var en känd agronom och lant­ brukare. Sonens skolutbildning blev inte långvarig. Han började vid 9V2 års ålder, men slutade redan efter knappt ett år, då han gått igenom nya och gamla testamentet och kunde skriva någorlunda läsligt. Efter att ha arbetat i åkerbruket och haft anställning som båtkarl på de hästdragna pråmar, som gick på kanalerna, fick han vid 18 års ålder plats som lärling hos en snickare och timmerman på följande villkor: Första året 5 Sh, andra året 6 Sh och tredje 7 Sh i veckan. Hälften av denna lön gick sedan åt till en aftonskola, där han läste matematik. Skolan slutade kl. 10 på kvällen och arbetet började kl. 6 på morgonen. Ibland måste han ändock ta extra nattarbete för att kunna försörja sig. Efter en tid uppstod arbetsbrist och Owen flyttade som gesäll till den stora firman Boulton & Watt, som tillverkade ångmaskiner i Soho i trakten av Birmingham. Av 50 st. gesäller blev fyra uttagna till modellsnickare och däribland Owen. Snart uppmärksammade gjutmästaren hans skicklighet och intelligens och började låna honom teknisk litteratur om ångmaskiner, som på den tiden var både dyr och svår att komma över. Efter 4 år flyttade Owen över till Fenton, Murray och Woods faktori i Leeds, som då ansågs vara den för­ nämsta ångmaskinsfabriken i England, grundad 1789 av Matthew Murray. Där arbetade 250 man och Owen fick arbete som maskin- uppsättare. Vid denna tidpunkt stod han i begrepp att resa till Ame­ rika, troligen på grund av missämja inom äktenskapet, då en händelse inträffade som kom att få stor betydelse för hans liv. I Sverige hade de styrande i landet under senare delen av 1700-talet huvudsakligen intresserat sig för vitterhet och konst, men vid sekel­ skiftet började man få ett ökat intresse för industrien, särskilt med hänsyn till den betydelse och snabba utveckling denna fått i England. En man, som därvid genom sin mångsidiga begåvning kom att spela en framträdande roll, var Abraham Niclas Clewberg, senare adlad Edelcrantz. Han var född i Äbo 1754, där han studerade vid Edelcrantz’ inköp av ång­ maskiner 94 universitetet för att senare bli docent i fysik och litteraturhistoria. Samuel Owen (1774— 1854) Litografi från 1870-talet efter målning av Maria Röhl. Är 1782 kallades han till Stockholm av Gustav III för att tjänstgöra som dennes handsekreterare. Han erhöll sedan titeln kansliråd. Så småningom gick Edelcrantz’ intresse över från det litterära till det tekniska området. Bland hans insatser märks främst hans försök 95 Samuel Owen Owen flyttar till Sverige med optiska telegrafen år 1794, som sedan gav Stockholm snabba för­ bindelser med bl. a. Finland. Han konstruerade även en komprime- ringsmaskin, en maskin för linspånad och en ny typ av säkerhets­ ventil för ångmaskiner. År 1801 erhöll ”cancelirådet” Edelcrantz regeringens uppdrag att studera penningväsendet, brännvinns- och järnmarknaden, spann­ målsmagasin och skogsvård i Tyskland, Holland, Frankrike och Eng­ land under åren 1801—1804. I uppdraget ingick även att inköpa två ångmaskiner för kronans brännerier. Själv hade Edelcrantz planer på att bygga en ångkvarn på det om­ råde i Stockholm, som nu upptas av Stadshuset. Tanken att driva en kvarn med en ”eld- och luftmaskin” hade Kronan tagit upp sedan 1790. Sju år senare begärde majoren och stallmästaren Lars Bergen- creutz, att få använda en ångmaskin för att driva sitt glasbruk på Kungsholmen tillsammans med en mjölkvarn. Vid denna tidpunkt hade man bara vatten- och väderkvarnar i Stockholm samt några vandringskvarnar dragna av oxar. Vid låg­ vatten i Mälaren och lugnt väder uppstod därför mjölbrist med kraftigt stigande mjölpriser. Trots mjölnarämbetets protester lyckades Edelcrantz få tillstånd att bygga sin ångkvarn genom kungl. brev år 1805. Under besöket i England sammanträffade han med James Watt, som rekommenderade att han skulle besökta faktoriet i Leeds, där Owen arbetade. Edelcrantz inköpte därifrån tre ångmaskiner samt en fjärde i London. Då man i Sverige vid denna tidpunkt saknade folk, som kände till ångmaskiner och som ännu mindre kunde montera sådana, begärde Edelcrantz att fabriken i Leeds skulle sända över en skicklig maskin- uppsättare. Till denna uppgift utsåg man Samuel Owen, som följde Edelcrantz när han återvände till Sverige över Göteborg 1804. Ång­ maskinerna gick med fartyg till Gävle och anlände senare till Stock­ holm. Av de inköpta ångmaskinerna satte Owen upp den första vid fabrikör Lars Frisks klädesfabrik vid Elfvik på Lidingö grundad 1798. Den kom igång på julafton 1804. Maskinen drev sedan spinn­ maskinerna på dagen och mjöl- och grynkvarnar på nätterna. Den 96 andra monterades på Kungsholmens bränneri beläget vid Hantver­ karegatan och den tredje på Ladugårdslands bränneri. Den fjärde ångmaskinen, som skulle driva Edelcrantz’ nya ång- kvarn på den plats där Stadshuset nu ligger, visade sig vara för liten, varför den såldes till Dannemora gruvor. När köpet skulle ske frå­ gade man de fyra förnämsta mekanikerna i landet om ångmaskiner kunde vara lämpliga till att pumpa gruvvatten. Svaret blev att ång­ maskiner bara kunde användas i England, där stenkol var billigt, men man köpte ändock maskinen. Denna ångmaskin monterades av Owen år 1805 i Dannemora och gjorde sedan ett mycket gott arbete. Den pumpade bort 70 000 m3 på två år och fyra månader varvid åt­ gick cirka 23 000 m3 ved. Owen återvände till England i december 1805, där han tog an­ ställning hos den kände ingeniören Arthur Woolf, kompoundmaski- nens uppfinnare, men snart kallade Edelcrantz honom tillbaka till Stockholm för att montera den större ångmaskin, som nu anskaffats för ångkvarnen. Genom ett missförstånd hade även leverantören skickat folk, varför Owen först avsåg att omedelbart återvända till England men i stället tog han anställning som förste verkmästare vid Bergsunds mekaniska verkstad. Den av Edelcrantz uppsatta ångmaskinen, som gav namnet ”Eld­ kvarnen’ åt hans anläggning, väckte stort uppseende i Stockholm. Han lät utarbeta en beskrivning över den nya kvarnen, med rubri­ ken: ”Allmän underrättelse om eldkvarnen vid Nya Kungsholms- bron i Stockholm” daterad den 15 juni 1807 och undertecknad Joh. Malmström bokhållare vid kvarnen. I denna utförliga skrift står följande om själva ångmaskinen: ”Verket drives af kokande vattens ångor genom en maskin, hvars kraft hvarje dag svarar emot hvad 100 verkelige hästars eller 800 menniskjors styrka på samma tid kunde högst uträtta”. I verkligheten torde ångmaskinen ha varit på 20 hkr. Redan år 1769 hade skotten Thomas Lewis inlämnat ansökan till ”Kongl. Bergs Collegium” ----------- ”att här i staden eller på något tienligit ställe therinwid få på egen Kostnad, giöra insättning til Jerngiuterie på Engelska sättet med Reverber- eller dragugn til alle­ handa så finare som gröfre Jernpersedlars giutande . . .” Ansökan blev omgående beviljad och redan samma år kom driften igång vid Bergsund på västra Södermalm i Stockholm. Bergsunds mekaniska verkstad Samuel Owen 97 Samuel Owen Egen företagare 98 Thomas Lewis, som tidigare varit anställd hos det kända Carrons järngjuteri i Skottland, anlagt 1759, där gjutgodset till James Watts första ångmaskin utfördes, införde två nyheter inom gjuteritekniken. Genom anläggandet av en reverberugn kunde han omsmälta gjut­ järnet utan att vara direkt beroende av en masugn. Han utbytte ock­ så den tidigare använda leran, som formmaterial mot sand, vilket förenklade gjutförfarandet och minskade kostnaden. I kombination med gjuteriet uppfördes även en mekanisk verk­ stad, som kan anses vara den första mekaniska verkstaden i vårt land, som motsvarade namnet. Lewis och hans efterträdare fick kämpa med de stora växlingar i konjunkturerna, som kännetecknade slutet av 1700-talet. Tvenne konkurser följde tätt på varandra. Arbetsstyrkan, som 1770 endast uppgick till 18 man, växte ändock snabbt och uppgick 90 år senare till 500 man. När Owen den 1 maj 1806 började vid Bergsund var Gustaf D. Wilcke chef. Han insåg genast att han fått en mycket skicklig med­ arbetare och anförtrodde honom flera betydelsefulla uppgifter. Owen konstruerade och byggde bl. a. två ångmaskiner, som var bland de först tillverkade i Sverige. Den ena levererades till Geschwornern Weifels Qvarn och anläggning i Dannemora, som tidigare övertagit en av Edelcrantz’ maskiner. Owen fick även ta itu med ett valsverk, som brukspatron A. F. Rosenberg höll på att uppföra vid Husby- Klosters Krutbruk i Dalarna. Valsverket var avsett för framställning av förtent järnbleck enligt engelsk metod, men senare tillverkade man även grovplåt vid Kloster. Verket startade 1808, men vissa svårig­ heter uppstod att få materialet i valsstolarna att hålla. Owen kom senare att som egen företagare få leverera nya valsar av bättre ma­ terial, men även dessa medförde vissa bekymmer. Järnets egenskaper var ännu ej tillräckligt utforskade. Samuel Owen hade emellertid börjat umgås med planer på att bli sin egen företagare och våren 1809 köpte han en tomt på Kungs­ holmen i Stockholm. I augusti samma år fick han ”Privilegium at för dess enskilta räkning anlägga ett Jerngjuteri på Kungsholmen i Överste-Lieutenant Appelqvists uplåtna egendom” i dåvarande kvar­ teret ”Bryggaren” jämte tillhörande faktori, som han förvärvade för 12 000 R:d B:co. Området låg mellan Hantverkaregatan och Mäla- Samuel Owen Bergsunds järngjuteri i slutet av 1700-talet. Foto Tekniska Museet ren, där sedan Kungl. Myntet kom att ligga fram till 1974. Närmaste grannar var åt öster Kungsholmens glasbruk och åt väster Kungs­ holmens Kronobränneri. Under åren 1816—1822 gjorde Owen och hans maka ytterligare tomtinköp inom kvarteret ”Bryggaren”. Charles Apelquist, som i tidiga år studerat gjuteriteknik i England, hade bott på denna tomt sedan 1785 och där anlagt verkstäder för tillverkning av pressar, verktyg m. m. Även färgeri, tygtryckeri och tvålkokning hade tidigare förekommit här. På tomten låg också det s. k. Stiernstedtska huset senare kallat Owenska huset. Byggnaden kan ha uppförts i slutet av 1600-talet för klockgjutaren Göran Putes- son eller troligare av Simon Meintz. År 1750 inköpte riksrådet fri- 99 Samuel Owen Owenska huset, som inrymde hostad för Samuel Owen och hans stora familj, revs 1929 för att ge plats för Hantverkargatans breddning. Till höger det av Owen skänkta gjut- järnsstaketet kring Kungsholms kyrka. Foto Stadsmuseet, Stockholm Minnestavla av Samuel Owen uppsatt på hans hus på Hantverkargatan men sedan flyt­ tad till trappuppgången i administrationsbyggnaden vid Skillinggränd. 100 Foto Stadsmuseet, Stockholm herre Carl Stiernstedt gården och bosatte sig där under sina sista tre levnadsår. Änkan bodde sedan kvar och lät 1750 bygga på huset ytterligare en våning, varvid dess tidigare vackra utseende i hög grad försäm­ rades. Här residerade hon sedan med hjälp av taffeltäckare, lakej, kusk, husdräng, kokerska, kammarpiga, huspiga och tre kökspigor förutom tillfällig hjälp. Owen och hans stora familj hade sin bostad i denna byggnad un­ der åren 1809—1843. Vid Hantverkaregatans breddning 1929 måste dock huset rivas. Samtidigt som Samuel Owen var sysselsatt med att bygga ett gjuteri åt G. D. Wilcke vid Nyhyttans bruk, köpte han egendomen Häste vid Norberg, som nu ägs av Fagersta Bruk. Det hus kvarstår ännu, som Owen använde för sina konstruktionsarbeten, när han bodde där. I källaren hade han sina böcker, ritningar och modeller och på den närbelägna Dammsjön gjorde han försök med sina pro­ pellrar och vattenhjul. När Owen kom till Sverige, fanns här i landet en väl utvecklad bruksindustri, som kunde framställa både gjutjärn och smidesjärn av god kvalitet. Gjutjärnet kunde gjutas i formar med hjälp av modeller utfor­ made i trä men kunde icke bearbetas i nämnvärd grad. Det var sprött och vid gjutningen av grövre maskindelar kunde lätt håligheter upp­ stå, som sedan försvagade godset. Smidesjärnet kunde däremot val­ sas och bearbetas med verktyg samt sammanfogas genom svetsning. Den typ av smidesjärn, som vid denna tid förekom i Sverige var s. k. vallonjärn. Framställning av detta skedde genom färskning av gjutjärn i härd med användning av träkol som bränsle under bläst- ring, varvid smältan omrördes med spett. I England där träkol betingade ett högt pris använde man sedan slutet av 1700-talet i stället puddlingsmetoden vid framställning av smidesjärn. Man smälte därvid gjutjärnet i stenkolseldade flamugnar tillsammans med slagg, som var rik på oxider av järn. Massan be­ arbetades sedan av ”puddlarna” med hjälp av långa järnkrokar för att underlätta massans oxidering. Båda dessa metoder att framställa välljärn var arbetskrävande och därför dyrbara. De mer rationella bessemer- och martinmetoderna kom till Sverige först under 1860-talet. 101 Samuel Owen Samuel Owen 102 För Samuel Owen gällde det att först bygga ett järngjuteri för att komma igång med maskintillverkningen. Flan motarbetades därvid av sin forna chef vid Bergsunds mekaniska verkstad G. D. Wilcke, som inte gärna ville ha sin tidigare skicklige medarbetare till konkur­ rent. Wilcke sökte till och med genom en process stoppa Owens gjuteri. Fian hävdade Bergsunds företräde gentemot Owens företag såsom ”det första järnförädlingsverk i huvudstaden i gjutningsväg, var­ ifrån Kungsholmen senare utgått” och att Bergsund var ”en plant­ skola för i yrket undervisade och utgångna”. Man måste dock invända mot detta, att Owen hade förvärvat goda fackkunskaper redan under sin tidigare verksamhet i England. Wilcke säger vidare i sin skrift ”Underrättelser om Bergsunds- bruk” följande: ”Sedan Lewis (Bergsunds grundare) fått erfara det missöde, som merendels drabbar Anläggaren av någon ny inrättning härstädes, blev det Samuel Owen förbehållet att utveckla gående Verks och i synnerhet Ång-Machinernes framalstring här i Riket, sedan jernets behandling medelst genvägar var så till sägandes i denna väg undan­ gjord och förberedd hos alla dess föregångare”. Även andra svårigheter uppstod för Owen vid starten av sitt gju­ teri. Vid denna tid rådde stor brist på kunnigt folk och han berättar själv, att inte en enda av hans arbetare hade sett järn i smält tillstånd, när han första gången skulle gjuta. Han måste själv lära dem allt detaljarbete. Enligt vissa uppgifter torde dock några arbetare vid Bergsund ha följt med Owen, när han slutade hos Wilcke. Owen genomförde en del nyheter vid sitt nya gjuteri. Lewis hade, som tidigare nämnts, gått över till formgjutning i sand i stället för lera. Denna metod förbättrade Owen så, att även större föremål kunde sandgjutas. Han införde även bindstyckemetoden vid tillverk­ ning av trämodeller. Man sammanfogade därvid modellerna av små­ bitar s. k. bindstycken såsom för maskiner. Förfarandet var särskilt användbart vid konstgjutning. I början av 1800-talet valsade de svenska järnbruken endast tunn­ plåt och bandjärn. Owen försökte därför ersätta plåten med gjut­ järn t. ex. vid tillverkning av ångpannor, vilket gav upphov till en del olyckor. Gjutjärnet, som var sprött och hade låg draghållfasthet, medgav endast mycket låga ångtryck. Sedan gjuteriet blivit färdigt började Owen bygga en egen anlägg­ ning för framställning av vallon- och puddeljärn. Enligt hans egen uppgift var han den första i Sverige, som puddlade järn, vilket han lärt sig under sin tid i England. Ända fram mot slutet av 1700-talet utfördes verkstadsarbeten i Europa mest genom handarbete, men vid sekelskiftet började verk­ tygsmaskinerna bli vanliga. Owen byggde nu en verkstad, som utrus­ tades med en helt ny uppsättning av dessa. Enligt vad som framgår av konkurshandlingarna, när han frånträdde sin verkstad år 1843, var denna då utrustad med bl a ångmaskiner, svarvstolar, borr­ maskiner, klippsax, pressar, valsstolar, hyvlar, upphalningsbädd och en 26 ^ tung mumbelinghammare. År 1820 kunde Owen börja bygga sina fartyg på eget varv. Tidi­ gare hade han köpt träfartygen och utrustat dem med egna ång­ maskiner. Samuel Owen Den ännu kvarstående byggnaden på Häste hemman nära Långgruvan i Norbergs kommun där Owen hade ritkontor och modellsamling. Hemmanet tillhör nu Fagersta AB. Foto Fagersta AB 103 Samuel Owen De första ångbåtarna I september 1833 kunde han inviga ett eget valsverk inom tomten på Kungsholmen, där man sedan tillverkade stångjärn, ångpanne- och fartygsplåt. Den sammanlagda arbetsstyrkan vid Owens anläggningar kom så småningom att uppgå till något hundratal man. De många nya maskiner, broar, fartyg m. m. som Samuel Owen byggde krävde också ett kvalificerat konstruktions- och experiment­ arbete, där hans stora naturbegåvning kom att framträda och där han blev en föregångare och läromästare för den svenska industrien. Han kan därvid sägas ha legat 15—25 år före den övriga utveck­ lingen inom landet. Samuel Owen hade också förmågan att skaffa sig skickliga med­ arbetare. Bland dessa märks främst sekundchefen och konstruktören S. Siöbohm och kommendörkaptenen J. S. von Sydow sedermera amiral. Under de första åren ägnade sig Owen åt att tillverka enklare standardmaskiner, som kunde ge goda inkomster. Det var dessa in­ komster som gjorde det möjligt att snabbt bygga ut anläggningen. Han utförde därvid exempelvis en förbättrad typ av tröskverk, vilka hade den fördelen mot äldre modeller att de var transportabla. För sina flyttbara tröskverk erhöll han tillverkningsrätten under 12 år. Sammanlagt utförde han över 1 000 stycken, vilka i stor utsträckning gick på export till Danmark, Tyskland, Frankrike och Ryssland. Även tillverkning av ångmaskiner kom snabbt igång framför allt till industri och gruvor inom landet. När Owen lämnade England, hade intresset för ångbåtar börjat växa fram. Den första praktiskt användbara ångbåten konstruerades av William Symington och byggdes år 1801. Båtens namn var ”Char­ lotte Dundas”. Skrovet hade dimensionerna: längd 17 m, bredd 5,5 m. Den var försedd med två kölar och två roder. Maskinen, som var encylindrig, gav 10 hästkrafter. Skovelhjulet låg i aktern och var pla­ cerat inombords i en särskild brunn. Ångbåten skulle användas för att bogsera pråmar, men kanalägarna motsatte sig detta av rädsla för skador på kanalbankarna. Ungefär samtidigt eller år 1803 demonstrerade den amerikanske ingeniören Robert Fulton en av honom konstruerad ångbåt, som gjorde en mycket lyckad provtur uppför Seinefloden, men frans- 104 Modell av ”Charlotte Dundas”, den första användbara ångbåten, byggd av William Synington år 1801. Längd 17 m, bredd 5,5 m. Maskinstyrka 10 hk. Foto Statens Sjöhistoriska Museum männen fattade icke betydelsen av denna uppfinning. Napoleon Bonaparte ansåg till och med att båten var ”charlatanen”. Fulton återvände då till Amerika, där han tillsammans med stats- kanslären R. Livingston lät bygga ångfartyget ”Clermont” år 1807. Skrovet var 45,7 m långt och bredden 4,5 m samt djupgående 2,1 m. Deplacement 100 ton och lastförmåga 160 ton. Ångmaskinen beställ­ des hos den firma där Owen tidigare varit anställd, nämligen Boulton & Watt. Den var encylindrig, hade 18 hästkrafter och arbetade med kondensor. Fulton fick under byggnadstiden lida mycken smälek och fartyget kallades ”Fultons dårskap”. När han skulle starta den första provturen möttes han av hånskratt. Till den första ordinarie turen, 20 mil lång, uppför Hudsonfloden från New York till Albany anmälde sig ingen passagerare och icke heller fick båten någon last. Men omslaget kom hastigt och ”Clermont” började snart ge goda inkomster. 7. Daedalus Samuel Owen ”Clermont” byggd av Robert Fulton år 1807. Längd 45,7 m och bredd 4,5 m. En- cylindrig ångmaskin på 18 hk. Det första ångfartyget i reguljär trafik. Foto Statens Sjöhistoriska Museum Efter de framgångar ångbåtarna hade utomlands insåg snart Owen att han skulle kunna få en lika stor efterfrågan på ångmaskiner för fartyg som för industrin, om man började bygga ångdrivna fartyg i Sverige. Hans första problem var om ett ångfartyg skulle framdrivas med propeller eller skovelhjul. För att utröna propellerns användbarhet skaffade han 1816 en liten ”hand-åre-båt”, vilken beskrives på föl­ jande sätt i bergsrådet Gustaf Brolings ”Bref om Ång-Båtar” en skrift utgiven 1816.1) ”Till bakstammen af en vanlig båt apterades ett litet hjul av 3 qvarters diameter med 4 vingar eller skoflar ställde snett mot vattnet l) Bergsrådet Gustaf Broling föddes i Närke 1766. Avlade bergsexamen i Uppsala 1788, blev askultant i Bergskollegium och utnämndes till bergsproberare 1795. Erhöll titeln bergsråd 1817. Ledamot av Vetenskapsakademien 1797. Värdie för K. Myntet och 106 föreståndare för Bergskollegii laboratorium och mineralkabinett. Död 1838. på samma sätt som vingarne på en väderkvarn. Axel till detta hjul omdrejades av två man medelst utvexling. Båten framdrefs då 180 famnar på 5 minuter (21/s knop), hvilken hastighet samme personer, med åror, förgäfves sökte åstadkomma”. Hos Owen låg vid denna tid ett fartyg, som hette ”Experiment” byggt vid Djurgårdsvarvet i Stockholm. Detta tillhörde kronprins Carl Johan. En balansångmaskin insattes och provades 1817 men farten blev blott 3 knop och när gjutjärnspannan sedan sprack tog Owen ur maskinen. Efter dessa försök inköpte Owen en roslagsskuta, döpt till ”the Witch” (Häxan), som han utrustade med ångpanna jämte kondensor och en ångmaskin av vibrerande typ. Sådana ångmaskiner hade en oscillerande cylinder försedd med två ihåliga axeltappar, så att cy­ lindern kunde följa vevtappens rörelser och ångan kunde nå cylin­ dern genom tapparna. Dessa maskiner krävde mindre utrymme och lämpade sig därför för små fartyg. Skutan hade en längd av 9,4 m Modell av ”the Witch” (Stockholms Häxan). Fartyget var 1816 Sveriges första ångbåt. Längd 9,4 m bredd 3,4 m. Ångmaskinen på 4 hk var byggd av Samuel Owen. Foto Statens Sjöhistoriska Museum 107 Samuel Owen  Samuel Owen och en bredd av 3,4 m tacklad som skonert med två lika höga master. För framdrivning användes en propeller. Skorstenen var vatten- mantlad och nära 5 m hög. Om detta försök berättar bergsrådet Bro­ ling följande: ”En roslagsbåt inrättades därefter sommaren 1816 med ett dylikt hjul av tackjern nära 5 fot i diameter. Vingarna 4 af björk om 62/3 qvadr.-fots area i 36° vinkel mot styrlinien. Axeln av tackjärn gick under kajutsgolvet och hade på inre änden en trilla, som sattes i rö­ relse av ångmaskinen om 4 hästkrafter med vibrerande cylindrar. Ångpannan var gjuten av jern, men för liten så att avståndet 180 famnar väl gjordes på mindre än 3 minuter ( = 4 knop) men farten kunde icke bibehållas på längre färd, emedan maskinen då stannade av brist på ånga. Maskinen gjorde 30 slag i minuten. 40 å 50 slag be­ räknades”. (Uppgiften om ångmaskinens storlek varierar mellan 4—10 hk i olika källskrifter). Det sägs att vid provfärden var endast halva propellern nedsänkt i vattnet, vilket kan ha minskat verkningsgraden. Owen ansåg att försöken med de båda båtarna pekade på att sko­ velhjul skulle i framtiden ge bättre resultat än propeller, trots att dessa tog större utrymme och lättare skadades av bryggor och is och vid svår sjögång gav nedsatt hastighet. Han lät därför utrusta ”the Witch” med tvenne sidohjul ca 2,5 m i diameter och försedda med utväxling samt 6 armar. Vid hastighetsprov kunde man komma upp till 4,3 knop eller obetydligt mer än vid propellerförsöket. Samuel Owens försök med propellerdrivna fartyg redan år 1816 är av stort intresse, då man här i landet ofta betraktar John Ericsson som propellerns uppfinnare, medan hans insats bestod i en detaljut­ formning av bladen på propellern, så att konstruktionen blev prak­ tiskt användbar och överlägsen vattenhjulen. John Ericsson erhöll patent på sin konstruktion 1836. Den första, som skrev en avhandling om propellern var schweiza­ ren Daniel Bernoulli 1752, medan översten John Stevens i Amerika gjorde de första praktiska försöken på Hudsonfloden 1802—1804, då han med en ångdriven fyrbladig propeller uppnådde 6—7 knops fart. När John Ericsson år 1843 utrustade ångfregatten ”Princeton” 108 med sin propeller skriver Owen vid samma tid bl. a. följande: ”Som jag nyligen haft tillfälle att se en modell av Ericssons pro­ peller, som äro använda på Amerikanska Fregatten Princeton och finner därut ej något nytt. År 18171) försökte jag dylika propeller på en skeppsslup tillika med vattenhjul, så inrättade att man kunde begagna vilket som helst, vilka drogos av två män och vid alla för­ sök som gjordes så hade vattenhjulet företräde . . Samuel Owen J:r, som var anställd vid Åbo Mekaniska Verkstad opponerade sig också mot John Ericssons patent genom en artikel i den engelska tidskriften ”The Engineer” där han hänvisade till fa­ derns försök år 1816. Den första propellerdrivna ångbåten i allmän trafik i Sverige bygg­ des först 1843 vid Motala Verkstad. Efter denna tid ersatte propel­ lern snart vattenhjulen vid nybyggnad av fartyg. Även om ”the Witch” icke ansågs vara så lyckad hade dock Owen fått en värdefull erfarenhet vid nya konstruktioner av ångfartyg och redan år 1818 blev ångfartyget ”Amphitrite” (uppkallad efter Poseidons maka) klar för trafik. Denna kunde medföra 182 passa­ gerare och blev Sveriges första passagerarbåt. Båten var 19,3 m lång och 6 m bred och försedd med en 6 hästars ångmaskin, som senare utbyttes mot en 16 hk:s maskin. Sin första resa med passagerare gjorde ”Amphitrite” den 2 augusti 1818 till Drottningholm. Den 18 september annonserade man i Westerås stads och läns Tid­ ning Bihang No 39 följande: ”Som jag med mitt ångmachinfartyg kommer till Westerås den 20 dennes kunna de, som under mitt wistande derstädes vilja göra smärre lustresor i Mälaren blifwa tillfredsställde mot erläggande af Reguljär ångbåtstrafik 1 Rdr. B:co Personen. Resan till Västerås, som var den första officiellt annonserade ång- båtsresan här i landet, gick ovanligt lyckligt. Maskinen stannade bara en gång, när ett vedträ ramlade ned mellan ett hjul och sidan på ”Amphitrite”. x) Samuel Owen synes ha förväxlat årtalet, som skall vara 1816. 109 Stockholm den 7 sept 1818 Samuel Owen Samuel Owen ”Amphitrite” år 1818 var det första ångfartyget i Sverige, som gick i allmän trafik. Längd 19,3 m, hredd 6 m. Ångmaskinen tillverkad av Owen var på 6 hk men byttes senare mot en maskin på 16 hk. Foto Statens Sjöhistoriska Museum I Västerås där marknad pågick väckte det nya ”eldfartyget” stort uppseende. Året därpå gick man till Södertälje kanals invigning. Denna färd blev mer äventyrlig. När man skulle återvända, stötte man på grund i nattens mörker i Linasundet och när man passerade Björkfjärden fick man slagsida i rådande storm. Trots att ena skovel­ hjulet ibland kom över vattnet, gick ändock båten hyggligt. För att motverka sådan snedbelastning brukade man sedan på hjulångarna använda en rullande kista fylld med kätting, som kunde föras upp i lovart. Även passagerarna fick ibland tjänstgöra som motvikter, var­ vid kapten kommenderade: ”Passagerare babord, passagerare styr­ bord”. Redan sommaren 1822 låg ”Amphitrite” upplagd vid Owens varv. I stället hade Owen byggt en ny ångbåt vid namn ”Stockholm” på 14,12 läster1) och utrustat denna med en 44 hk maskin. Det var det första fartyg Owen byggde helt på eget varv. ”Stockholm” gjorde sin jungfruresa till Västerås den 17 september 1820 men sedan sattes fartyget in i reguljär trafik mellan Stockholm och Åbo och senare mellan Stockholm och Norrköping. År 1831 anskaffade man en 60 hk:s ångmaskin, varigenom ”Stock- Samuel Owen i«mTpilmipp ”Yngve Frey” en av de populäraste ångbåtarna under första halvseklet av 1800-talet med huvudsaklig trafik till Mälarstäderna. Foto Statens Sjöhistoriska Museum holm” blev landets snabbaste fartyg, samtidigt förlängdes båten till 125 fot. Den såldes slutligen till Riga. En annan mycket omtalad ångbåt var ”Yngve Frey” byggd vid Stora Varvet i Stockholm 1821. Till detta fartyg levererade Owen en 22 hk ångmaskin för 8 500 Rdr, vilket var 50 % av kostnaden för engelska maskiner. Fartyget, som var byggt av ek hade en fullstän­ dig galeastackling. Besättningen bestod av en kapten, en maskinist, tre matroser och en skeppsgosse. Båten gjorde först ett antal populära utflykter bl. a. till Mariefred, då enda missödet ombord bestod i att Fredmans Epistlar försvann ur ”Skeppsbiblioteket”. Sedan insattes ”Yngve Frey” den 26 juni 1821 på reguljära turer till Arboga. Fartyget med sin populära kapten Tarmouth åtnjöt i hög grad allmänhetens förtroende och några svårare olyckor inträf­ fade inte under de 30 år fartyget var i tjänst. Under de närmaste tjugo åren efter ”Amphitrite” följde ett 60-tal ångfartyg av trä byggda vid olika varv, men dessa hade många olägenheter. x) Gammalt mått på lastdryghet 1 svår läst=2,41 tons d.w.=2 449 kg 111 Samuel Owen Upsala byggd 1820 vid Samuel Owens varv och försedd med 22hk:s ångmaskin. Teck­ ningen utförd av prins Gustav (”sängarprinsen”) som pojke. Foto Statens Sjöhistoriska Museum Skroven med stor bredd i förhållande till längden fick i allmänhet en olämplig och klumpig utformning med stort vattenmotstånd. Ma­ terialet medförde en fortgående formförändring s. k. ryggbrytning, varigenom rörförbindelser och ångpannor började läcka, vilket öka­ de risken för eldsvådor. Axlar och drev utsattes för spänningar var­ igenom maskinerna blev svårstartade. Vikten av fartygen blev hög i förhållande till lasten. Det tog också viss tid innan allmänheten vågade anförtro sig åt det nya kommunikationsmedlet såsom framgår av den tidigare om­ nämnda beskrivningen från 1816 benämnd: ”Bref om Ång-Båtar”. ”Vid ångfartens början, bar man mycken farhåga för detta slags farkostar. En båt, som drefs med eld, syntes vara utsatt för eldsvåda, mer än vanliga fartyg, och då en ång-maskin skulle giva fartyget den snabba rörelse, tycktes ångans kraft kunna sönderspränga kok­ 112 kärlet; Resetyget ansågs således vara ett af de mest äfventyrliga”. Ritning till 22 hk ångmaskin utförd vid Samuel Owens verkstad år 1820 för ång­ fartyget ”Yngve Frey”, som löpte av stapeln vid Stora Varvet i Stockholm 1821. Foto Statens Sjöhistoriska Museum 113 Samuel Owen Samuel Owen 114 Men rädslan för det nya kommunikationsmedlet skulle så små­ ningom gå över. När det förut beskrivna fartyget ”Yngve Frey” gjorde sin första långresa till Mariefred på pingstdagen 1821 hade man sålt alla de 200 platser, som båten rymde, långt i förväg. Till och med ensamma fruntimmer ansågs kunna följa med på ångbåtarna, men att en del kände sig osäkra kan man förstå av föl­ jande annons: ”Ett ensamt Fruntimmer som ämnar avresa med Ångbåten till Arboga den 10 oktober önskade att därvid finna Sällskap med någon Fru, vars adress hon därföre anhåller måtte benäget meddelas i bil­ jett A.M.S., som inlämnas på Dagl. Alleh. kontoret. Skulle samma Fru vilja fortsätta resan Landvägen till Örebro vore så mycket bättre”. Den främsta anledningen till att ångbåtstrafiken ändock utveck­ lades så snabbt torde ha varit, att detta färdsätt var avsevärt billigare än alla tidigare förekommande. Bergsrådet Broling har framlagt följande kalkyl för en förbindelse mellan Stockholm och Arboga: Ett ångfartyg af 16—20 lästers dräktighet med 10 hästkrafters ångkraft jämte alla tillbehör anses kunna byggas för 8 000 R:dr Sv. Banco. Kalkyl Stockholm—Arboga 16 mil landsväg, 14 mil sjöväg Ångbåt 14 timmar färd och 2 gånger per vecka 50 resor under öppet vatten Ränta för Capitalet 8 000 R:r å 6 pro-Cent gör R:dr B:o Nötning, slitning och underhåll 6 pro-Cent likaledes 1 Skeppare, 1 Machinist och en Båtsman kosta tillsammans för veckan ca 30 R:dr, gör på sommaren 2 famnar granved för fram- och återresan till ångmaskinen gör 50 resor 100 famnar å 4 R:dr Extra utgifter till olja m. m. 480:— 480:— 1 500:— 400:— 100:— 2 960:— 40:— 24:— 20:— 84:— Denna summa delad mellan 50 resor gör ca 59 R:dr En passagerare med kappsäck 4 R:dr 10 Lös-resande å R:dr 4:— 4 Resande med saker å 6:— 10 Skeppund medsänt gods och saker å 2:— ger båtägaren en vinst för sommaren af 1 250 R:dr. Summa R:dr Summa R:dr Samuel Owen Ofvan tecknade Ångfartyg Örnen, bygdt af ek på kravel; med 86 fots längd öfver stäf, 24 1/2 fots bredd, och 5 till 6 lots djupgående, hvars panna och machineri, om 32 till 35 hästars - kraft, blifvit, år 1835, at Herr Brukspatron och Riddaren Sam. Owen i Stockholm förfärdigade och i fartyget insatte, bort- spelas på tern å Kongl. Svenska Nummer-Lotteriets 1096 dragning, enligt deröfver upprättad plan. Hufvudvinsten består af ofvanstående Ångfartyg med inventarier eller en lösesumma af 16,666 2/3 F.dr rgs, jemte ilera vinster å 1000 Rdr samt derunder, och en frilottsvinst å amb stor 500 Rdr rgs. Hv"-je Lottsedel kostar 2 Rdr rgs, och den som före^den sista September köper 10 lotter, erhåller 3, och den som koper 5, erhåller 1 lott gratis; den som*köper 25 lotter erhaller äfven 1 firilott å amb stor 500 Rdr riksgälds. Hvarje utkommande tern erhåller en vinst,'— och ÅngLrtyget, som under sommaren gör dagliga "3- setourer på Mälaren, levereras här vid Stockholm med alla inventarier genast efter skedd dragning, till drn ▼innandes fria disposition, for hvars räkning & risque det från dragningsdagen befinnes. — Penuii;ge­ vinsterne utlemnss dagen efter dragningen. Lotterne säljas i Stockholm å Herr C. Kuhlaus kontor, 1 trappa upp uti huset Nr 18 vid Ösl/r- långgatau, samt å Bo Chr. Roos* kontor, 1 trappa upp i Arméns Pensionskassas hus vid Munkbron: § b::da ställen äro planer att tillgå, och till säkerhet iör de i Lotteriet deltagande äro åtkomsthandlingar och Mätarcbref att bese å sistnämnde ställe. s/s örnens utlottas. Brukspatron Owens eget fartyg ”Upsala” med 22 hästkrafters ångmaskin, som gick på traden Stockholm—Upsala påstods inbringa lika mycket i pengar per vecka som hela veckoavlöningen uppgick till vid hans verkstad och de, som tecknat aktier i ångfartyget ”Yngve Frey” för 100 Rdr, kunde redan andra året glädja sig åt en utdelning av 30 Rdr per aktie. Den lokala trafiken var dock ej så lönsam på grund av konkur­ rensen från roddarmadammer och vevslupar. De senare uppehöll tra­ fik ända till Drottningholm och höll sig kvar fram till 1870-talet. En sällsam konkurrent till ångbåtarna var också assessor Juringius’ trampbåt ”Gefion” som 1828 förde tre hundra personer, tre engelska 115 Samuel Owen Järnfartygen mil i timmen med endast 6 mans tramp. Man kunde också byta ut männen som drivkraft mot hästar eller oxar. Båten var 21 m lång och 4 meter bred. Den gick långturer till bl. a. Nyköping, men då den behövde tre dagar för denna färd blev den snart utkonkurrerad av ångbåtarna. Under två somrar gick den sedan till Drottningholm. Till sist sänktes ”Gefion” tillsammans med ”Amphitrite”, ”Jose­ phine” och ”Upsala” utanför Owens tomt på Kungsholmen för att utvidga denna mot sjösidan. Ångbåtsbiljetter kostade under 1820-talet följande: Stockholm—Drottningholm 32 skilling Banco. Lustresa till Gripsholm t.o.r. 2 Riksdaler Banco med 32 skillingar i tillägg för sängrum. Stockholm—Åbo 8 Riksdaler Banco incl. sängrum samt 18 Riksdaler Banco t.o.r. Beträffande sängrummet föreskrev man följande i ordningsföreskrifterna: § 4. I sängen eller på sofforna får icke någon lägga sig med skoplagg. Genom ångbåtstrafiken försvann den s. k. skeppartimmen, vilket innebar att båtarna avgick vid bestämt klockslag, vilket icke hade tillämpats för segelfartygen. Redan år 1787 byggde engelsmannen J. Wilkinson i Shropshire det första järnfartyget i form av en järnpråm. Han var järnverksägare och metallurg. Allmänheten var i början skeptisk mot detta båt­ material, då man menade att järn inte flyter i vatten. Dessutom borde järnfartyg bli betydligt tyngre än träfartyg genom skillnaden i speci­ fik vikt. Det visade sig emellertid att järnfartygen endast vägde 2/s av träfartygens vikt. Engelsmännen förblev dock skeptiska mot järnfartyg och inte förrän 1816 byggdes någon större passagerarbåt av järn. I Sverige skulle Samuel Owen bli den första, som byggde ett järn­ fartyg. I en skrivelse av den 17 dec. 1834 anhöll han hos kommers­ kollegium, att få ett uteslutande privilegium under 15 år att bygga fartyg av järn. De nyanlagda valsverken inom landet möjliggjorde nu, att man kunde få plåt med V2 tums tjocklek lämplig för båtar. Vidare kunde man också valsa de T-järn, som erfordrades för stommen. Den 23 juni 183 5 beviljades Owens ansökan att bygga fartyg av 116 smitt järn. Planläggningen i detalj av det första järnfartyget beredde Owen många bekymmer och först 1838 kunde han påbörja själva skrovet. Detta var 36,5 m långt och 4,6 m brett, djupgående 1,48 m. Den 80 hk:s ångmaskin, som skulle ge fartyget en hastighet av 13 knop, hade han förbättrat i många avseenden. Vid tillverkningen använde han plåt i stället för gjutjärn och för kondensering av ångan utförde han kopparspiraler kylda med kallt vatten. Genom denna anordning minskade rostangreppen genom saltvattnet på ångpanna och maskin. Genom kugghjul ökade han hastigheten på skovelhjulen till den dubbla och kunde då minska hjulens diameter till hälften, vilket var en stor fördel. Sjösättningen av det första järnfartyget ägde rum den 13 juni 1840 varöver tidningen ”Freja’, lämnar en livfull beskrivning: ”Det första järnångfartyget i Sverige. Sistlidne lördagseftermiddag kl. om­ kring V25 strömmade mycket folk in på Owens å Kungsholmen belägna gård, tagande vägen mitt igenom verkstäder och järngjuterier nedåt mälarstranden, varvid befanns en på tillbörlig ställning vilande ångbåt, som denna eftermiddag skulle från stapeln avgå. Ångbåten, som där rödmålad låg, med 90 hästars ännu slumrande kraft i sitt sköte, var alltigenom och omkring av järnplåtar sam­ mansatt: det var därför naturligt, att nyfikenheten samlade ovanligt med folk till stället och snart såg man människor av båda könen bekransa alla närgrän­ sande stränder, broar och övriga platser, under det slupar med levande vind i spända segel, förskönade synkretsen. Nu framjagade ångbåten Westmanland för att hjälpa den harneskbeklädde kamraten från stapeln. Linorna fastsurra­ des. Westmanland satte sig i rörelse: men järnbåten, ehuru uppammad i Owens sköte, och vars namn den skulle bära, tycktes märkvärdigt nog krusa för vatt­ net — linan sprang, som ett malätet strumpeband, i tu stycken. Man hade skar­ vat något i beräkningen, varför man nu måste skarva ihop tåget igen. West­ manland satte ånyo sina hjul i rörelse och pustade ånyo erbarmligen, men gick något skevt tillväga, så att den nya järnsida, i vars akter den svenska flaggan redan var hissad, blott fick sätta bakdelen i vattnet, under det den övriga ännu dröjde på sina bräckliga trärullar. Roparen, varigenom Polarseglaren Ross skul­ le utbasunera fartygets namn, borttogs från munnen och hurraropen färdiga att flyga ur åhörarnas öppnade läppar, stannade i halsen. Nu gjordes det tredje försöket. Men den nya Vattumannens järnhårda lynne tycktes ej vilja böja utan fortfar att taga sin halva i vattnet. Publiken började förlora tålamodet. Men hr Owen uppmanade till den fjärde ansträngningen: och nu kom äntligen, pre­ cis kl. 8, Samuel Owen ur roparen, hurraropet ur folkmängdens munnar och den rödbrusiga järnbåten i vattnet, där den nu flyter lätt och behagligt. — Hr Owen, vars prisvärda verksamhet varit den, som givit ångbåtsfarten dess första fart i vårt fädernesland, har nu även givit oss den första järnbåten. Den lärer 117 Samuel Owen Samuel Owen Äldre och modernare sjötrafik. Teckning av Fritz von Dardel 1849. vara bestämd att göra resor på Västerås, som säges kunna gå för sig på 10 tim­ mar, fram och tillbaka. Fartyget är 120 fot lång, 15 fot brett och ligger 2V2 fot djupt.” Det andra av Samuel Owen byggda järnfartyget fick namnet ”Gustavsberg”. Liksom Owens första passagerarfartyg ,,Amphitrite,, skulle det nya järnfartyget trafikera sträckan Stockholm—Västerås. Fartyget gjorde denna resa fram och åter på dagen medan det första fartyget bara hann med en enkelresa. En snabb utveckling under bara 22 år. År 1849 köptes ”Samuel Owen” av Malmö Ångfartygsaktiebolag och gick sedan i trafik på Köpenhamn, men såldes slutligen till Dan­ mark för 25 000 Rdr. Under de följande årtiondena började järnfartygen snart konkur­ rera ut de klumpiga och dyrare träfartygen. Samtidigt blev koleld­ ning allt vanligare och ångtrycket kunde höjas. Ångtrycket i pannorna utöver atmosfärstrycket var fram till 1840- talet blott V2—1/s atm. men steg under 50-talet till IV2—13/4 atm. 118 Först mot 1800-talets slut började man komma upp mot 10 atm. Stundom har man ifrågasatt, om Samuel Owen var vår förste kon­ struktör och byggare av ångbåtar.1) Man hänsyftar därvid på de försök, som Johan Erik Norberg, född i Västerås 1749, skulle ha ut­ fört. Norberg, som studerade i Uppsala och sedan ingick som askultant i Bergskollegium, utnämndes till löjtnant-mekanikus 1778 och senare till kapten 1780 vid Amiralitetet. Han var mycket intresserad av mekaniska uppfinningar och sökte bland annat förbättra Watts ång­ maskin. På julafton 1796 meddelade Norberg i Stockholms-Posten, att han var sysselsatt med att bygga en ångmaskin på 32 hästkrafter, som var enklare än de, som förekom i England och att han fått till­ fälle att visa denna för Gustav IV Adolf. Under sin tjänstgöring 1799 vid arméns flotta i Stockholm begärde Norberg, att ett träfartyg med namnet ”Jehu” skulle ställas till hans förfogande, så att han kunde genomföra försök med ångmaskinsdrift. Han ville också ha ett lån på 6 000 riksdaler samt rätt att ta upp 1) Se Minnesskrift utgiven 1932 av Sjökaptens Sociteten med anledningen av dess 200- åriga tillvaro. (Uppsats av Kapten Hjalmar Börjeson) J. E. Norbergs försök Diagram A Utvecklingen av antalet ångfartyg i trafik samt medeltal hästkrafter under åren 1818—1860 Samuel Owen ra 100 År 1816 Medeltal hästkrafter ®>- lj- > Öo CD ^ ----- OJ—.E DD _l ■^-Antal ångfartyg i trafik Y = markering när resp. verkstad tillverkade sin första sjöångmaskin 119 Samuel Owen Verkstads- driftens utveckling passagerare- och lasttrafik på Drottningholm. ,,Imm-machinen5,) som han kallade sin ångmaskin, skulle även kunna användas för att driva en 2—3 par stenars kvarn för mjöl och gryn samt för lossning och lastning, eldsläckning och pumpning. ”De immor”, som driver ma­ skinen, skulle även kunna förvandlas till dricksvatten genom tillsats av ”luftsyra”. ”Jehu” var en relativt stor båt, 41 fot lång och drygt 11 fot bred. I sin beskrivning anger Norberg, att maskinen skall användas för fartygets roende, vilket är intressant, enär man några årtionden tidi­ gare utomlands sökt bygga ångbåtar enligt denna princip. År 1776 gjorde markis Joffroy i Frankrike försök att driva en farkost försedd med 4 st. 8 fot långa åror, vilka genom kättingar var förenade med vevstaken på en ångmaskin. En motvikt drog årorna tillbaka, varvid årbladen automatiskt vek ihop sig för att åter slå ut vid nästa ångslag. Senare försök enligt samma princip utfördes 1784 av amerikanaren Fitch, som använde 12 st. förskjutbara åror där alltid 6 st. befann sig i vattnet. Provet lär ha givit gott resultat. Norberg säger själv om sin idé ”att de för fartygets framdrivande brukade åror ej hindra seglens utnyttjande eller något annat nödvän­ digt och vanligt skeppsarbete och vid lovering bidraga de till fortare vändning”. Egendomligt nog finns inga ritningar över Norbergs konstruktion och ej heller något protokoll eller någon beskrivning över hur provet utföll. Troligen stötte man på tekniska och möjligen ekonomiska svårigheter, som gjorde att ”Jehu” aldrig kom att fungera som ång­ båt. Bland de som främst motarbetade försöken med denna ”mecha- niska machin” var Roddarlagen och Skutskiepparesociteten i Stock­ holm. Assistent och mekaniker åt Norberg vid försökens genomförande var den senare så väl kände arkitekten Fredrik Blom. Icke heller nämner bergsrådet Gustav Broling i sin skrift ”Bref om Ång-Båtar” något om Norbergs försök, oaktat att båda var samtida medlemmar av Vetenskapsakademien. Samuel Owens initiativ när det gällde att bygga de första ångfarty­ gen i Sverige är kanske det som gjort hans namn mest känt här i lan­ det, men hans insatser inom andra områden är icke mindre märkliga. 120 Sedan han fått ekonomiska förutsättningar att bygga ut sin anlägg- ning på Kungsholmen under de första 25 åren och förse den med moderna maskiner, fick han ökade möjligheter att ägna sig åt ny­ konstruktioner, vilket intresserade honom betydligt mer än den säkra och ekonomiska standardtillverkningen. Owen tog tidigt kontakt med Jernkontoret, som livligt understödde hans pioniärarbete inom olika områden, särskilt när det gällde att förbättra järnets kvalitet. Även Kungl. Maj:t stödde honom ekono­ miskt genom att bevilja lån till hans verksamhet. I Jernkontorets intresse låg också att låta Owens kunskaper och forskning komma hela den mekaniska industrien i landet till del. En utomordentligt viktig fråga vid denna tid var att få fram yrkeskun- niga arbetsledare, som kunde leda utvecklingen och utbilda nya ar­ betare. För detta ändamål avtalade Jernkontoret med Owen, att han framdeles skulle bereda plats vid sin verkstad för 4—5 elever under en utbildningstid av två år. I praktiken blev antalet 8 st. Liknande avtal träffades också med Motala och Nyköpings verkstäder. Av Owens elever under åren blev många framstående industrimän. Kanske mest känd bland eleverna och lärlingarna blev Carl Gerhard Bolinder, som började hos Owen 1837, medan hans bror tidigare hade fått anställning hos bergsrådet G. Broling, som då före­ stod Kungl. Myntet. De båda bröderna startade år 1845, två år efter Owens konkurs, en egen liten verkstad vid Kaplansbacken på Kungsholmen, som någ­ ra årtionden senare hade över 1 000 anställda. Man övertog sedan många av Owens tidigare verksamhetsgrenar. Andra kända elever eller lärlingar hos Samuel Owen var Gustaf af Uhr, Henrik Holz, Anders Moberg, Dawid Cowie och P. A. Ser- rander. Den förstnämnde, som kallade sig konstmakare, intresserade sig särskilt för gjutjärnsmaskiner, vilka användes i kvarnar, samt för till­ verkning av instrument. Han var hyresgäst hos Owen. Hans äldre bror Carl David af Uhr, var en framstående bergsvetenskapsman, som år 1811 valdes av Brukssociteten till direktör för tackjärnsblås- ningen i riket. Han blev under åren en för Owen mycket värdefull kontaktman gentemot Jernkontoret, där af Uhr var adjungerad leda­ mot. Henrik Holz blev senare bruksbyggmästare och Moberg och Serrander blev arbetschefer hos Åkers Styckebruk. Den senare gifte sig med Owens dotter Mary Ann. David Cowie anlade Ericson och 121 8. Dscdalus Samuel Owen Samuel Owen Cowies mekaniska verkstad med gjuteri i Åbo 1843—44. Han gifte sig med Owens dotter Frances. Det förekom också att man från and­ ra industrier skickade arbetare till Owens verkstad för utbildning. Även arbetarna vid Owens verkstad fick en god skolning i yrket. Snickaren Theodard Svedberg, som var elev i slutet av 1830-talet blev disponent på Hällefors Bruk (farfar till nobelpristagaren The Svedberg). Samuel Owens tillverkning blev under åren alltmer mångsidig be­ roende på hans experimentlusta. Han sökte allt fler privilegier, som i viss grad motsvarade nutidens patent. Denna verksamhet ville där­ emot Jernkontoret icke gärna stödja, enär man ansåg att privilegierna skulle fördröja den allmänna utvecklingen inom järnindustrien. Bland Owens många idéer kan nämnas en ny typ av boktryckar- press avsedd att drivas med ånga eller vattenkraft, strykugnar, ång­ drivna slädar och vagnar, slussar av gjutjärn, spisar. Även master av gjutjärn tillverkades vid hans gjuteri. De hade 1" godstjocklek och blev 50 % starkare än en mast av trä med sam­ ma dimension. De vägde 50 Skeppund och kostade 3 50 Pund Ster- ling, medan trämasterna vägde 115 Skeppund och kostade 1200 Pund Sterling. Gjutjärnsmasterna kunde användas som åskledare och deras längd kunde förändras efter behov. Owen byggde också många industrianläggningar på uppdrag ute i landet i samband med leverans av ångpannor för driften. Så utförde han valsverk, bl. a. vid Skebo 1816 och vid Furudal 1827. Vid det senare verket tillverkade man kätting av mycket god kvalitet ända fram till 1882 då driften lades ned. Under de 33 år Samuel Owen var egen företagare byggde han ma­ skiner, fartyg m. m. för en sammanlagd summa av 3 millioner riks­ daler banco, ett för den tiden stort belopp. Totalt byggde han under denna tid 5 st. ångfartyg av trä och 2 st. av järn, 60 st. ångmaskiner, varav drygt hälften för båtar, 5 valsverk och över 1 000 tröskverk. Dessutom ett stort antal pumpar, kvarnar, blandare, maskindelar till ramsågar, specialmaskiner bl. a. till Norrtelje Gevärs Factori, Grips- holms industrier m. m. I det följande beskrives några av hans mera intressanta arbeten. Ett märkligt initiativ tog Samuel Owen, när han började tillverka 122 broar av järn. Brobyggnader Samuel Owen Den första i Sverige tillverkade järnbron mellan Djurgården och Manilla holme i Stockholm ar 1815. Foto Tekniska Museet Den första järnbron i världen hade utförts i England redan 1779, över floden Severn vid Coalbrookdale av den tidigare omnämnde J. W. Wilkinson. Han lät där utföra ett gjutjärnsvalv med 30 me­ ters spännvidd som ännu står kvar på samma plats. Delarna till bron gjöts i sand.1) I Sverige hade den första järnbron utförts över Göta kanal vid Forsvik år 1813 i samband med kanalbygget, men denna bro var gjuten i England. År 1812 inköpte Per Aron Borg lägenheten övre Manilla på Djur­ gården i Stockholm. Samtidigt därmed förvärvade han Manilla- Holme eller som den även kallades redan på 1600-talets kartor ”Tolv- öresholmen”. Mellan Djurgårdslandet och denna holme fick sedan Samuel Owen år 1815 i uppdrag att utföra en bro. Denna beskrives i Lantbrukstidningen år 1815 på följande sätt: ”Bron är 51/2 aln bred. Dess övre segment är 13 alnar. Den består av 3 paralelt gående bågar, som hålla i tjocklek vid pass DA tum, Se Dasdalus 1973, Lars Wallin: Att bygga i stål. 123 Samuel Owen 124 het.” Strömparterren i Stockholm ar 1866 med den av Owen utförda g]utjärnsbron t. v. In­ vid bron lade ångsluparna till. En av dem ”Necken” som trafikerade Strömparterren— Djurgården var byggd av Owen. Det var den båten som imponerade så mycket på H. C. Andersen, när han besökte Stockholm 1851. Foto Stadsmuseet, Stockholm genombrutna, i likhet med ett fint och sirligt Gallerwerk, och täckta med grova plankor formerande själva bro-ytan. Wid första åskådan­ det, skulle man anse wardera bågen för helgjuten, emedan man der- på ej blir varse någon skarv eller fogning; Då man nogare undersöker beskaffenheten, finnes den bestå av 3 delar starkt med skrufvar för­ enade, samt än ytterligare med bly och stenkitt så tillsägande amalga- merade. De 3 paralela bågarne sammanhålles sinsemellan, medelst tums tjocka påliteliga jerntenar, och vila uti sina gjutna jern-ramar, mot sten-pelare, så att man finner ganska sannolikt, det denna bro icke skall swigta för 20 Sk. pds tyngd, vilkens öfverförande på en gång, herr Owen säges hafva utsatt såsom prof på arbetets duglig- Egendomligt nog lät man brandförsäkra järnbron jämte landfästen för 310 Rdl B:co. Ersättningen till Owen utgick med 100 Rdl B:co, vilket synes ha varit ett reklampris för att få fram intresset för järn­ broar. När den nuvarande stora byggnaden för Manillaskolan byggdes år 1860—64 skedde en utfyllnad mellan Djurgårdslandet och holmen, varvid järnbron försvann år 1860. Denna gjutjärnbro torde med säkerhet ha varit den första här i landet tillverkade järnbron. Åren 1830—32 konstruerade A. G. Carlsund åt Åkers Styckebruk en gjutjärnbro i Norrköping med ca 25 meters spännvidd och år 1832 utförde Owen ytterligare en valvbro av gjutjärn. Denna gick såsom gångbro över den kanal, som förr i tiden delade Strömparterren ne­ danför Norrbro i två halvor. Bron tjänstgjorde fram till 1870, då man lät täcka över kanalen med ett golv. Men Samuel Owen hade mer omfattande brobyggnadsplaner än de två små gjutjärnbroarna. Under hans tid fanns endast Norrbro som fast förbindelse mellan norra och södra stadsdelarna. Mer eller mind­ re reguljär persontrafik på sjön hade man däremot ordnat med s. k. roddarmadammer. Omkring år 1814 började även vevslupar före­ komma. Den service, som roddarmadammerna erbjöd, var dock ej särskilt angenäm för de resande. Samuel Owen Kanalen, som delade Strömparterren med Owens valvbro bakom ångslupsbryggan. Vy från Strömgatan omkring 1870. T. v. Riddarholmskyrkans gjutjärnsspira. Foto Stadsmuseet, Stockholm 125 Samuel Owen Den 12 februari 1830 sände Owen in en ansökan till överståthålla­ ren i Stockholm, Carl Johan af Nordin, med anhållan att få bygga en gångbro från Röda Bodtorget vid nuvarande Rosenbad till Råd- stuvegränden i Gamla stan. överståthållareämbetet vidarebefordrade ansökan till Kungl. Maj:t med hemställan om bifall, men Kungl. Maj :t önskade en utredning, om man icke skulle bygga bron även för hästtrafik, vilket dock livligt avstyrktes av stadens drätselkommis­ sion. Den 24 juli fick Owen sin ansökan beviljad, men ålades dess­ utom att genom en vindbrygga ombesörja att båttrafiken kunde pas­ sera bron. Idén att bygga en ny bro över Norrström hade tidigare framförts av hävdaforskaren Alexander Seton, som till och med testamenterat en betydande summa för planens genomförande. Enligt Owens förslag skulle bron utföras som hängbro med en spännvidd av 306 alnar (ca 186 m). Tornen av gjutjärn, som skulle bära upp hänglinorna, skulle få en höjd av 34 alnar (ca 21 m). Bro­ banan skulle få en bredd av 33/4 aln (ca 2,3 m) och ligga ca 2,5 m över vattnet. Den skulle bäras upp av tvenne järnkättingar vardera bestående av 10 st. utmed varandra liggande och förenade stänger mätande T' i fyrkant. Sektionen av båda kättingarna uppgick till 15,42 kvadrattum. Bron inklusive stag vägde 258 skeppund (ca 35 ton) och beräknades bära 2 000 personer. För finansiering av brobygget räknade Owen med ett lån på 20 000 Rdl B:co från staden att återbetalas successivt mot inflytande bro­ avgifter under 60 år. Broavgiften skulle Owen eller hans anhöriga äga rätt att uppta under 75 år. Den var densamma som gällde för roddarmadammerna vid båttransport. Efter tidens utgång skulle sta­ den få överta bron utan kostnad. I början gick brobygget raskt undan, men under år 1833 började Owen få brist på pengar. Han begärde då uppskov med arbetet till årets slut, vilket beviljades av överståthållarämbetet. De höga tornen, som skulle bära upp hänglinorna, var då uppförda och syntes vida omkring, men längre kom aldrig brobygget. Den 25 september 1844 såldes för Owens konkursmassas räkning de båda tackjärntornen för 1 701 Rdr B:co till grosshandlare Liljewalch. Stockholms stad ansåg sig icke ha något intresse för gångbron. De enda som gladde sig åt det nedlagda brobygget var roddar­ 126 madammerna, som sett sin framtida försörjning starkt hotad. Samuel Owen Hängbron över Norrström mellan Röda Bodtorget nära Tegelbacken och Rådstuve- gränden i Gamla Stan. 1 bakgrunden Helgeandsholmen. Endast de 25 m höga lintornen uppfördes innan brobygget måste avbrytas av ekonomiska skäl i slutet av år 1833. Foto Stadsmuseet, Stockholm År 1846 inlämnade civilingeniör Hallström ett förslag att få bygga en ”gångspång” från Tegelbacken till Riddarhusgränd men detta av­ styrktes. Någon gångförbindelse mellan Tegelbacken och Gamla stan fick man inte förrän järnvägsbron byggdes 1871 och en ny körför- bindelse fick man först 1878 då Vasabron invigdes. Det skulle dröja ända till 1845 innan man byggde någon större bro av järn i Sverige. Det var när den gamla Djurgårdsbron byggdes med tre valv av gjutjärn mellan Strandvägen vid Fredrikshov och Lejon­ slätten öster om den nuvarande bron. Gjutjärnet som konstruktions­ material för broar var dock mindre lämpligt på grund av låg draghåll­ fasthet. Sedan Bergsunds mekaniska verkstad byggt den första stål­ bron av puddelstål över Göta älv vid Vargön år 1865, trängde stålet undan gjutjärnet. Då var emellertid Owens verkstad nedlagd sedan 20 år tillbaka. Det första ångdrivna pumpverket, som har tillverkats i Sverige ut­ fördes av gruvmekanikern Mårten Triewald år 1728. Den ”eld- och luftmaskin”, som han därvid byggde blev också vår första ångma­ skin. Pumpverket uppsattes i Dannemora gruva, men fungerade ej så Pumpverken vid Höganäs 127 Samuel Owen 128 R:dr B:co. väl, som man hoppats. En modell av pumpverket kan beskådas på Tekniska Museet i Stochkolm. Det nedslående resultatet av Triewalds ångpumpverk gjorde, att det skulle dröja ca 90 år innan ångdrivna pumpar fick någon större användning i Sverige. Även på detta område kom Samuel Owen att göra en märklig in­ sats trots att skeptiska brukspatroner påstod, att det gick åt en järn­ gruva att bygga en ångmaskin och en kolgruva att driva den. I vissa privilegiebrev förbjöd man också sökande att använda ved som bränsle för ångmaskiner med hänsyn till den utrotning av skog, som började ta fart kring gruvor och större industrier. Enbart Edelcrantz’ ”eldkvarn” förbrukade 800 famnar ved om året, vilka före finska kriget inköptes från Åland. Den märkligaste pumpleveransen, som Owen genomförde, var pumpverken till Höganäs stenkolsbolag genom kontrakt av den 9 april 1829. Redan under 1500-talet började man bryta stenkol i trakten av Höganäs, men först 1797 bildades Höganäs stenkolsbolag av excel­ lensen greve Erik Ruuth m. fl. för att genomföra en mer industriell drift. I början kunde man på ett enkelt sätt lasta upp det i ytan lig­ gande kolet, men snart tvingades man att bygga allt djupare schakt, som krävde pumpar för att hålla grundvattnet borta. Tidigare an­ vända hästvandringar som kraftkälla fick snart för liten kapacitet. Vid sekelskiftet anskaffade därför bolaget två ångmaskiner från England, men trettio år senare, när man gått ned med de djupa schakten vid Ryd, måste speciellt stora ångpumpar anskaffas. Man hade redan då sammanlagt 8 ångmaskiner i drift. Samuel Owen lyckades få den nya beställningen. I detta åtagande ingick leverans av två större pumpverk drivna av tvenne 150 häst­ krafters ångmaskiner av typ Boulton & Watt med 64 tums (1,6 m) cylinderdiameter, pistongerna av 8 fots (2,45 m) rest samt pumphas­ tigheten 12 slag i minuten. Till dessa hörde 6 ångpannor. Ångtrycket i cylindern var så lågt som 4 få (0,3 kg/cm2) med HV2 ^(0,8 kg/cm2) vacuum genom användning av vattenkyld kondensor. Genom det låga trycket var risken för pannexplosion ringa. Pumpdjupet mot­ svarade 40 famnar (73 m) och pumpdiametern 19 tum (0,48 m). Le­ veranssumman inklusive övrig utrustning var 87 220 R:dr B:co. Dess­ utom ingick tvenne mindre maskiner om 16 hästkrafter för 13 500 Samuel Owen Schematisk ritning av ångmaskinen i Ryds schakt vid Höganäs stenkolsgruva byggd av Owen 1829. Cylinderdiameter 1 625 mm, 150 hk. (Efter Muellers ritning i Järnkontorets annaler 1904) Pumparna levererades sommaren 1832 men var då närmare ett år försenade. Orsaken var att Owen för att gjuta de stora cylindrarna behövde gräva en djup gjutgrop i sin verkstad, men redan vid två alnars djup stötte han på vatten. Han fick då gjuta cylindrarna i två halvor. När de båda halvorna skulle hopmonteras på arbetsplatsen passade de ej, enär den övre halvan hade 3/16 tum (5 mm) större dia­ meter än den undre. Owen tog saken mycket lugnt och bad dem mejsla bort överskottet. Pumpen jämnade sedan själv ut skarven och den primitiva reparationen lyckades. Vidare hade Owen på egen 129 Samuel Owen Ångmaskinen från Ryds schakt nu uppställd i Tekniska Museets maskinhall. Foto Tekniska Museet hand ändrat ångmaskinerna, så att de i framtiden skulle kunna bli dubbelverkande. Pumparna placerades vid Ryds gamla och nya schakt, där de ar­ betade i över 70 år. Man har beräknat att de i genomsnitt pumpade 4,5 m3 per minut året runt, vilket motsvarade totalt 165 millioner kubikmeter vatten under hela drifttiden. Ett resultat, som vittnar om god kvalitet. År 1903 stannade den sista pumpen, som arbetat i Ryds nya schakt, då moderna elektriska centrifugalpumpar började ersätta ångma­ skinerna. Nu står den gamla Höganäs-pumpen i centrum av Tekniska Mu­ seets stora maskinhall. Bland andra märkliga leveranser från Owens verkstad märks en år 1819 tillverkad 32 hästkrafters ångmaskin avsedd för en kvarn­ anläggning med fyra par stenar i Rio de Janeiro. Det är möjligt att denna ångmaskin var den första som arbetat i Brasilien. Till dockor­ 130 na i Karlskrona levererade han en 5 5 hk ångpump. Samuel Owen sökte, som tidigare nämnts, få fram helt nya maskin­ konstruktioner. Ett exempel på detta är det mudderverk, drivet av en 10 hk ångmaskin, som han byggde för upprensning av Väddö kanal på en längd av 5 km mellan Bagghusfjärden och Ortalaviken under åren 1820—32. Tidigare hade ett ångdrivet mudderverk levererats från England av firman Bryan-Donkin & Co i London avsett att användas vid Göta Kanals byggande, som beslutades i Riksdagen 1810. Monteringen av detta mudderverk verkställdes av skotten Daniel Fraser sedermera ledare för Motala Verkstad. Sedan Samuel Owen lyckats få 20 års ”Nådigt Privilegium Exclu- sivum för Inrättning att medelst Ång-Machiners användande mudd­ ra och gräva kanaler” började han bygga ett sådant Ångmudderverk, som var det första tillverkade i Sverige. Det hade två utliggande ar­ mar eller ramar vardera försedda med 20 skopor. Varje skopa rymde 2 kbfot eller ca 56 liter. Skopornas omloppstid var en minut. Teore­ tiskt kunde verket muddra 260 kubikfamnar eller ca 1 500 nV per 12 timmars skift, men genom svårighet att hålla ångtrycket vid ar­ bete med två armar, driftavbrott osv. blev den verkliga kapaciteten ca 100 kbfamnar eller ca 580 nV per skift. Kostnaden vid muddring i lera uppgick till TA SkilLr B:co per m:i eller Vs av kostnaden för handschaktning. Mudderverket kunde utföra muddring till 10—12 fots djup (3—3,6 m). Samuel Owen sökte även introducera gjutjärnet inom det konstnär­ liga området i form av staket, trädgårdssoffor, klassiska pelare, grin­ dar och olika slag av ornament. Han har även gjutit Fogelbergs byst av Gustav Vasa i Uppsala. År 1818 skänkte han det vackra gjut- järnsstaketet nedanför Kungsholms kyrka utmed Hantverkaregatan. Gjutjärnsstaket kom sedan till stor användning bl. a. runt gravplat­ ser. Men även inom detta område konkurrerade Bergsunds verkstad, som bl. a. utförde det monumentala staketet framför Artillerigården i Stockholm. Efter Riddarholmskyrkans brand 1835, då den gamla träspiran träffades av blixten och helt förstördes, väckte han förslag, att den nya spiran skulle utföras av gjutjärn. Förslaget att bygga ett ”jern- torn” mottogs icke med någon större entusiasm av stadens konstnärer, men sedan Owen allierat sig med industrimännen och ägaren till Åkers Styckebruk Martin von Wahrendorff, som i egenskap av hov- Mudderverket Samuel Owen Konstarbeten i gjutjärn 131 Samuel Owen marskalk hade inflytande inom hovkretsar, lyckades man föra Owens idé vidare. Tornet skisserades av skulptören professor Göthe, men omarbetades senare av arkitekten Fredrik Blom. Spiran med fyra sidotorn gjöts sedan vid Äkers Styckebruk. En av de gamla hörn­ spirorna finns nu uppställd vid Tekniska Museets entré. Sedan Owen slutat sin verksamhet på Kungsholmen kom konst­ arbeten i gjutjärn att övertagas framför allt av Bolinders verkstäder. Ekonomiska De första tjugo åren av Owens verksamhet gav relativt goda in­ motgångar komster även om de växlande med konjunkturerna men sedan började konkurrensen skärpas. Det var framför allt Motala verkstad, som satte igång tillverkning av likartade produkter. Denna verkstad star­ tades år 1822 på initiativ av greve Baltzar von Plåten för Göta ka­ nals räkning. Redan 1828 påbörjade man tillverkningen av de första sjöångma­ skinerna på 60 hästkrafter för postångaren ”Motala” och passagerar­ fartyget ”Rosen”. Under slutet av 30-talet började också fartygsbyggandet vid Ny­ köpings mekaniska verkstad, där det första järnfartyget löpte av sta­ peln året efter Owens eget. Sedan kom nya verkstäder såsom Koc­ kums i Malmö 1840, Keillers i Göteborg 1841, Ludvigsberg i Stock­ holm 1843, Bolinders och William Lindberg i Stockholm 1845 och Nydkvist och Holm i Trollhättan 1847. Owens kostnadskalkyl för brobygget över Norrström var också för optimistisk och en eventuell god avkastning från detta företag låg alltför långt fram i tiden. Tidigare hade Owen även drabbats av svåra olyckor, varav kan­ ske förlusten av ångfartyget ”Josephine” var den största. Detta far­ tyg, som rymde 600 personer och där man i aktersalongen kunde duka för 100 personer, brann upp år 1826. Samma år kom ännu en olycka, när ångfartyget ”Oscar” gick på grund nedanför Norrbro. Owens alltmer ökande experimentverksamhet drog också dryga pengar. Många av hans värdefulla uppfinningar skulle inte komma att ge avkastning förrän i framtiden och framsynta finansiärer var det inte gott om på den tiden. Enda möjligheten för Owen att ordna sin ekonomi var att utverka 132 ett större lån från Kungl. Maj :t. Han begärde därför att få låna 50 000 R:dr B:co till 3 °/o mot sä­ kerhet i tre av hans fartyg samt i hans maskinutrustning. För dessa medel avsåg han att fullkomna sitt valsverk för omar­ betning av gammalt skrotjärn till stångjärn, istället för att exportera skrotet till lågt pris. Han avsåg även att bygga åtminstone ett nytt fartyg varje år att säljas till utlandet. Borgarståndet begärde också vid 1828 års riksdag genom motion av A. Zethelius, att bruksidkaren Samuel Owen dels skulle slippa åter­ betala sin skuld på 32 000 R:d B:co till Manufactur Discont-Fonden, dels skulle erhålla ett nytt lån på 50 000 R:d B:co av allmänna medel. Statsutskottet ansåg sig dock icke, i sitt utlåtande nr 217, kunna tillstyrka bifall, enär Owens lån icke kunde avskrivas i annan ord­ ning än Kungl. Maj:t och R. St:r fastställt. Icke heller ville man till­ styrka bifall till ytterligare lån. Däremot ansåg utskottet Owen vara förtjänt av något understöd, för att ”vid tilltagande ålder och genom oavbrutna mödor ådragen sjuklighet, se sig för sina återstående da­ gar tryggad mot behovet”. Utskottet föreslog därför följande: ”Det R.St:r måge bifalla, att Bruksidkaren Owen får å Allmänna Indragnings-Staten under den serskilta Titeln: Beneficier och Benåd- ningar, uppföras, till åtnjutande under sin lifstid af en årlig gratifica- tion af 2 000 R:d B:co samt att till K. M:t underdånig anhållan jem- väl härom frambäres.” Utskottet uttalar också som sin övertygelse, att sällan någon pen­ ning-uppoffring å det allmännas sida varit till ett mera ädelt ända­ mål använt. Trots visst motstånd bifölls utskottets förslag vid 1829 års riksdag. Bruks-Societeten vars medlemmar haft stor hjälp av Owen under de gångna åren beviljade honom år 1835 333 R:dr B:co i pension så länge han levde. År 1844 höjdes beloppet till det dubbla. Några eko­ nomiska svårigheter på sin ålderdom torde därför Owen knappast ha haft. Hur högt man värderade Samuel Owens yrkeskunnighet vittnar också följande uttalande från år 1843 av ett antal bruksägare och vetenskapsmän bland dem P. A. Tamm, C. D. af Uhr, N. G. Sef- ström och Carl de Geer: ”Vi stå i förbindelse hos Owen för den hastigt spridda kännedom om tackjärnets användbarhet för maskinerier. Han var vår förste 133 Samuel Owen Samuel Owen modellsnickare, vår förste formare, vår förste gjutare och den som ända till sednare tider tillärt de personer och arbetare, hvilka blifvit anställda vid andra mekaniska verkstäder, som utan sådana biträden aldrig kunnat uppkomma. Genom resor, på egen bekostnad, satte han oss också i tillfälle att begagna de nyaste uppfinningar, som annor­ städes gjorts.” Andra bevis på samtidens uppskattning var hans inval i veten­ skapsakademien år 1831 ”på grund av hans snille och stora praktiska kännedom af maskinväsendet”. I Lantbruksakademien blev han leda­ mot 1842. Redan 1825 fick han av Oscar I motta riddarstjärnan av Vasaorden. När Owen fick allt svårare att upplåna erforderliga medel för sin rörelse återstod icke annat än att överlämna tillgångarna till kre- ditorerna. Han uttalade därvid, att då skulderna endast utgjorde hälften av tillgångarna, borde vid god förvaltning alla återfå vad de tillskjutit. Hans kalkyler torde även nu ha varit alltför optimistiska. Den 1 januari 1843 måste han inlämna sin konkursansökan. Verkstäder och varv med inventarier gick sedan på auktion den 25 september 1844 och tomten (kv. Bryggaren 9) på Kungsholmen, där anläggningen legat, inköptes av grosshandlare Adolf Fredholm (chef för Djurgårdsvarvet 1833—1860) som sedan sålde tomten till Kronan 1847. Kungl. Myntet, som vid denna tidpunkt låg vid Mynttorget flyt­ tades dit 18 50 och har sedan legat där i 11/4 sekel. I samband med konkursen och auktionen skingrades största delen av Owens arkiv i form av handlingar, ritningar, modeller m. m. Endast en del räkenskaper och brev finns ännu bevarade. Tillgäng­ ligt material består därför till stor del av andrahandsuppgifter, av vilka några är motstridiga eller direkt felaktiga. Till och med i Owens egen berättelse förekommer några missuppfattningar. Den torde vara upptecknad av Owens svåger. Av stort intresse skulle det ha varit att få fram en tydlig bild av Owens varvs- och verkstadsindustri, men någon sådan har författa­ ren icke lyckats uppbringa. Däremot finns en planritning från 1847, som troligen använts av Myntverket för att undersöka möjligheterna att tillfälligt använda de befintliga byggnaderna för sin verksamhet. 134 Av planen att döma har hans byggnader i stor utsträckning haft pro- visorisk karaktär med undantag för det nu rivna ”Owenska huset” samt två ännu kvarliggande byggnader från slutet av 1700-talet. Den ena av dessa är ritad av Palmstedt och ligger på västra sidan av Sa­ muel Owens gata. Den har under Myntverkets tid använts som verk­ stad och gravöravdelning. Den andra byggnaden som är ganska för­ fallen ligger i tomtgränsen mot Skillinggränd. Några mindre uthus på tomten kan också ha tillhört gamla verkstaden. Av övriga byggnader från Owens tid revs de flesta omkring 1850 och ersattes av de verkstadslokaler, som arkitekten J. F. Äbom ritade under tiden 1847—50, och som fortfarande ligger kvar i kvarteret. På ett panorama över Stockholm upprättat under 1840-talet av A. J. Salmson i form av en litografi med utsikt från Skinnarviks- bergen mot Kungsholmen, kan man urskilja en del av byggnaderna på Owens tomt, vilka till läge synes i stort sett stämma med plan­ skissen från 1847. De byggnader, som ligga där, torde ha varit gju- teriet, verkstaden, valsverket, svarvhammaren, varvsskjulet samt di­ verse förråd. I förlängningen av Kaplansbacken ser man Owenska huset. På ett senare panorama ”Rundmålning af Stockholm” på 1860-talet av O. A. Mankell, som mycket tydligt återger dåvarande kvarteret ”Bryggaren” finns endast rester av Owens anläggning kvar. Planritningar över tomten i samband med Kronans förvärv av denna 1847 upprättades av stadsingeniören Wallström. Av Owens originalhandlingar finns hans levnadsbeskrivning hos Universitetsbiblioteket i Göteborg samt ritningar och skrivelser till Kommerskollegium och Lantbruksakademien hos Riksarkivet. En del brev om leveranser m. m. till professorn och bergshauptmannen F. FL af Forselles i Falun finns i Vetenskapsakademiens arkiv. Lika­ ledes finns originalbrev och maskinritningar i arkivet hos Statens sjöhistoriska museum. Största delen av hans maskinritningar saknas dock. Några handlingar finns i privat ägo. För Owens återstod ej annat än att söka plats i privat tjänst. Efter ett par år i Småland bl. a. vid Linnäs egendom i Kalmar län där han var sysselsatt med utpumpning av mossar med hjälp av ångmaskiner fick han under åren 1847—51 anställning som verkmästare hos sin gamle vän Martin von Wahrendorff ägare till Åkers Styckebruk. Under denna tid konstruerade han bl. a. en supportsvarv som använts Owens sista år 135 Samuel Owen Samuel Owen 136 Supportsvarv konstruerad av Owen under hans anställning hos Åkers Styckebruk. Svar­ ven, som använts i nära 100 år fram till 1941 är nu uppställd på Tekniska Museet i Stockholm. Foto Tekniska Museet i nära 100 år fram till 1941. Den finns nu utställd på Tekniska Museet i Stockholm. År 1851 besökte han Verlds-Expositionen i London för att ta del av tekniska nyheter. Han var då 77 år. Owen bosatte sig de sista åren i Södertälje men avled i Stockholm den 15 februari 1854 vid en ålder av 80 år. Han bodde då Klara Bergsgatan 37. Samuel Owen var gift första gången med en engelska Ann Spen Toft (1796—1817) med vilken han hade 6 barn. Owen skilde sig från henne. Andra gången gifte han sig 1817 i Sverige med en dotter, Britta Carolina till framlidne borgmästaren Swedell i Hedemora, i vilket äktenskap han hade 2 barn. Makan avled 1821. Tredje gång­ en var han gift (sedan 1822) med en dotter Johanna Magdalena Elisabeth till kryddkramhandlaren och stadsmajoren Zacharias Strindberg. Hon var faster till August Strindberg. I detta äktenskap hade Owen 9 barn. Änkan dog 1880. August Strindberg beskriver i ”Tjänstekvinnans son” sin faster på följande livfulla sätt: ”Faster hyrde två rum av våningen. Hon var änka efter en berömd engelsk uppfinnare och fabriksägare, som slu­ tat med ruin. Hon hade pension, på vilken hon levde med två dött­ rar med fin uppfostran. Hon var aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans barn till sig under det stormen gick över. Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbar- nen att sitta rätt på stolen, hälsa vackert och uttrycka sig vårdat. Hennes rum buro spår av förgången lyx och talrika förmögna vän­ ner. En stoppad jakarandamöbel med virkade överdrag i engelska mönster. Den avlidne mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med vasaorden. På väggen ett stort oljeporträtt av fadren i borgerskapets majorsuniform. Detta trodde alltid barnen, att det var en kung, ty han hade så mycket ordnar, vilka senare befunnos vara Frimurarordens insignier. Faster drack te och läste engelska böcker.” Även om Samuel Owens stora intresse låg inom det mekaniska om- rådet, gjorde han märkliga insatser även inom andra områden. Vid 22 års ålder, berättar han, gick han förbi en kyrka i England där gudstjänst pågick. Han gick in och hörde prästens predikan. Ef­ teråt fann han att han behövde en bättre frälsare än sin egen rätt­ färdighet. Efter den stunden utvecklades hans religiösa intressen och han blev därefter Wesleyansk metodist. När han kom till Sverige fanns här ingen engelsk kyrka, men vid ett besök i hemlandet 1825 lyckades Owen utverka, att man skulle sända en huspredikant till Stockholm. Det var den metodistiske präs­ ten Joseph Stephens. Genom medverkan av excellensen C. de Geer lyckades Owen få använda ett lusthus eller trädgårdspaviljong vid Västra Trädgårdsgatan, där en kyrka inreddes, som utnyttjades un­ der 14 år. Mr. Stephen återvände till England 1829. Han ersattes av huspredikanten Georg Scott år 1830. Denne samlade vid sina pre­ dikningar så mycket folk att det var nödvändigt att år 1839 påbörja en ny kyrka kallad Engelska kapellet eller Betlehemskyrkan i när­ heten av nuvarande Sergelgatan, men med hänsyn till den inskränkta religionsfrihet som då rådde, blev G. Scott till sist utvisad ur Sverige trots det ostridigt goda arbete han genomfört. Även för nykterhetsrörelsen spelade Owen en framträdande roll. Han tog jämte överste Forsell initiativ till bildandet av Kungshol- mens nykterhetsförening år 1831 och redan året därpå till Stockholms nykterhetsförening, där han blev ordförande. Owen lyckades därvid Metodismen 9. Dasdalus Samuel Owen Nykterhets- intresset 137 Samuel Owen 138 Ritning över Kungsholmens valsverk upptagande en 30 hk:s ångmaskin, en stångjärns­ hammare, ett valsverk med fyra par valsar samt en klippsax. Foto Tekniska Museet genomdriva att föreningarna skulle uppställa helnykterhet som vill­ kor för sina medlemmar. Vid första sammankomsten hade majorite­ ten röstat för endast måttlighet i spritförtäring. Senare blev Owen även medlem av styrelsen för Svenska Nykterhets-Sällskapet. Samuel Owen står som författare till följande skrifter om nykter- hetsfrågor: ”Hälsomätare för drinkare och nyktra” Stockholm 1830 ”Till de måttligt supande” Stockholm 1830. Eventuellt var dock Scott författare till dessa. När man ser tillbaka på Samuel Owens livsverk förvånas man över, att en man med så ringa utbildning från början och utan någon eko­ nomisk bakgrund, lyckades genomföra så många betydelsefulla sa­ ker i ett främmande land, där förutsättningarna vid denna tidpunkt var ganska ogynnsamma. Då det stora industriella genombrottet i Sverige kom först under senare hälften av 1800-talet måste Samuel Owen anses som den främste pionjären inom verkstads- och varvs­ industrien i vårt land. Hundra år efter hans födelse den 12 maj 1874 reste man en min­ nesvård på hans grav, som är belägen inom Norra begravningsplat­ sen i Stockholm. Denna vård bekostades av den svenska industrien som en erkänsla för den insats Samuel Owen gjort för vårt lands ut­ veckling. överskjutande medel 14 100 kronor skänktes till Teknolo­ giska institutet för att bilda Samuel Owens stipendiefond. År 1875 lät Kungl. Vetenskapsakademien prägla en medalj över Samuel Owen graverad av Lea Ahlborn. Vid 200-år minnet av hans födelse graverades ett frimärke med Samuel Owens bild. Samuel Owens livsgärning Litteratur Owen Samuel Broling Gustaf Wilcke G. D. Arvidsson A. J. Agardh C. A. Ljungberg C. E. En självbiografi Bref om Ång-Båtar Underrättelser om Bergsunds bruk Stockholm förr och nu Försök till en statsekonomisk sta­ tistik öfver Sverige Universitetsbiblioteket Göteborg Gadelius förlag Stockholm 1816 Stockholm 1830 Stockholm 1837—1840 Karlstad och Stockholm 1852—1863 139 Samuel Owen Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar 1853. Biografi över Samuel Owen Tidskrift för Sjö­ väsendet 1864 Hofberg Herm. Mueller H. A. Selling Gösta Ljungzell Nils J. Andersson Tore Gustavsson G. A. och Hägg Erik Corin Carl Fredrik Holmberg Erik Granmalm Georg Torand (Tore Andersson) Boethius B. och Kromnov Å. Selling Gösta Munthe Arne Zethelius G. A. Corin Carl Fredrik Strandh Sigvard Tekniska Museet Några anteckningar om ångbåts- farten i Sverige före 1840 Svenskt biograf, handlexikon Gamla pumpmaskinerna i Höga­ näs ett av Samuel Owens större arbeten Owenska huset Skeppsbyggnad och båtkonstruk­ tioner Sveriges första järnbro Stockholms ångbåtssjöfart 1857— 1932 A. N. Edelcrantz ångmaskinspro- jekt år 1809 Sveriges första järnfartyg byggdes för hundra år sedan Bergsrådet Johan Erik Norberg Stockholm 1876 Ur Jernkontorets annaler 1904: 3 Stockholm 1927 Stockholm 1931 D^dalus 1931 Stockholm 1933 Diedalus 1940 Svensk Sjöfartstidning nr 48 år 1940 Dcedalus 1941 Samuel Owens broprojekt över Gjuteriet maj 1942 Norrström Jernkontorets Historia Tredje delen: 1 Myntverkets byggnader i Stock­ holm Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet Svenskt skeppsbyggen under över­ gångstiden från segel till ånga och från trä till järn A. N. Edelcrantz och Eldkvarn Riddarholmskyrkans gjutjärnsspi­ ror ur teknikhistorisk synvinkel Handlingar rörande Väddö kanals mudderverk (1820—1830-talen) Stockholm 1955 Ingår i ”Kungl. Myntet 1850—1950” Stockholm 1959 Sjöhistorisk årsbok 1959—60 Da^dalus 1961 Dxdalus 1970 Ångfartygs-Befälhavare Sällskapets Minnesskrift 1857—1932 Nautisk tidskrift 1938:9 Arkiven vid Tekniska Museet, Statens Sjöhistoriska Museum och Åkers Styckebruk Riksarkivet: S. Owens skrivelser till Kungl. Kommerskollegium och Kungl. Lant­ bruksakademien. Fil. dr Sam Owen Jansson, privata anteckningar Sveriges första ”kungliga” bil och Stockholms första automobildroska av Björn-Eric Lindh Björn-Eric Lindh är anställd på Tekniska Museet. Han är styrelsemedlem i Automobilhistoriska Klubben och sedan många år redaktör för klubbens tidskrift Autohistorica. Han är sekreterare i Motorhistoriska Riksförbundet och Sveriges representant i den internationella sammanslutningen för gam- melbilklubbar, FIVA. En bils historia Svenska Dagbladet 8.6. 1899 Dagens Nyheter 4.7. 1899 142 Riltrafiken i Sverige kom inte igång på allvar förrän några år in på 1900- talet, men redan 1891 kom den första bilen till landet. Det var en Panhard- Levassor som visades på en utställning i Göteborg men lämnade landet efter några dagars gästspel. Samma år började bröderna Cederholm konstruera en ångvagn nere i Ystad, och 1892 hade man sin ångvagn nummer två färdig. Den finns fortfarande bevarad i Ystad och kördes på Tekniska Museets Extra- vaganza i samband med museets 50-årsjubileum 1974. Under 1890-talet importerades ett fåtal bilar. Stockholms första bil var antagligen den trehjuliga Leon-Bollée som visades på 1897 års utställning på Djurgården och nu står på Tekniska Museet. Men det är möjligt att en trehjulig ”motorcykelbil” (den hade dubbla bakhjul och drog en släpvagn med plats för en passagerare) var lika tidig. Likaväl var det stor sensation när kronprins Gustaf 1899 köpte en ”auto­ mobildroska” — det dåtida namnet på alla slags bilar. Tydligen skedde det inte utan motstånd från kung Oscar II som höll på traditionerna och inte gillade moderna påfund. Det har tidigare varit svårt att få en klar bild av vad som egentligen skedde vid och efter bilköpet, trots att John Nerén när han skrev standardverket ”Automobilens Historia” (1937) forskade åtskilligt. Genom ett flitigt letande i Tekniska Museets arkiv har jag lyckats hitta tidiga dagspressklipp som belyser historien. Mellan raderna kan man läsa ut att det var en ganska misslyckad af­ fär — något som förklarar varför bilen såldes så snabbt och ersattes med en Peugeot som tydligen var mycket pålitligare. Den stackars Daimler-vagnen gick några år som taxi och lär sedan ha byggts om till lastbil varefter den spårlöst försvann. Kavalkaden av tidningsklipp avslutas med ett stycke ur Neréns bok, där skild­ ringen lär vara baserad på en intervju som gjordes med Gustav V i mitten av 1930-talet. Kronprinsen, hvilken som bekant i tisdags i förra veckan jämte kronprinsessan och hertigen af Skåne inträffade i Koblenz, afreste i torsdags afton till Karls- ruhe. Tidigt följande dag for kronprinsen till Stuttgart, där han tog in på hotell Marquard under namn af Grefve von Tullgarn från Stockholm. I Stuttgart tog kronprinsen noggrann kännedom om trafiken med motordroskor på platsen samt företog äfven på förmiddagen en utflykt i motorvagn till Cannstadt, där Daim- lermotorbolagets verkstäder besågos. Han beställde därvid en motorvagn för sitt privata bruk. Från Aktiebolaget Maskinaffären Stieltjes härstädes levererades på tisdagen den af kronprinsen beställda automobilvagnen som byggts å Daimlers motor­ fabrik i Cannstadt, Wiirtemberg, nära Stuttgart. Fordonet, som i enkel men syn­ nerligen praktisk utstyrsel närmast liknar en vanlig privatvagn eller finare dros­ ka är af kombinerad kupé- och victoriatyp. Vagnen rymmer fyra personer inuti och har å kuskbocken två platser, en för maskinisten eller föraren och en för Teckningen ur Idun visar kronprinsen åkande i sin nya Daimler längs Kungsträdgården. 143 En bils historia Idun 1899 jägare eller annan person. Maskinen drifves med benzin och är mycket lätt att sköta samt har en styrka af omkring fem hästkrafter. Vagnen gör en fart af 22 kilometer i timmen hvilken fart kan ökas till 24 km. Den har dessutom glas­ dörrar, hvilka kunna borttagas och en fällbar sufflet, samt är försedd med gum­ mihjul. En särskild montör från fabriken har hitländt, för att undervisa en af kronprinsens kuskar om maskinens skötsel och vård. Den första färden torde komma att företagas om några dagar i Stockholms omnejd. Priset är 9 000 riks­ mark. Med kronprinsens automobilekipage företogs i går en proftur. Kronprinsen själf jämte uppvaktning medföljde. Färden gick bland annat öfver Ladugårds­ gärdet och ut till Djurgården. Ekipaget visade sig vara lätt att styra samt kla­ rerade alla stigningar utan svårighet. Kronprinsen, som syntes mycket intres­ serad af fordonet, uttryckte upprepade gånger sin tillfredsställelse med det sätt hvarpå det fungerade. Automobildroskor är det nyaste fortskaffningsmedlet, hvilket kanhända i en snar framtid skall uttränga eller åtminstone reducera velocipedernas antal till ett minimum. I utlandet, särskildt i Paris, äro dessa droskor såsom samfärdsmedel redan ett fullbordat faktum och här i Sverige torde de nu ej låta vänta på sig så synner­ ligen länge, sedan h.k.h. kronprinsen föregått svenskarne med exempel genom att för sin räkning inköpa ett dylikt åkdon. Huru detsamma tar sig ut, kunna våra läsare se af den afbildning af droskan, som återfinnes i detta nummer af Idun. Den är af Viktoriatyp, men kan med lätthet omställas till kupé. Dess maskin har fyra hästkrafter och den tillryggalägger 22—23 kilometer i timmen, tagan­ de backar med en stigning af 1 på 10. Den rymmer ett benzinförråd, beräknadt för 10 timmars färd. Kronprinsens automobilekipage har tills vidare införlifvats med de öfriga åkdonen i staden. Meningen är dock, att så fort sig göra låter, föra automobil­ vagnen till Tullgarn. Man väntar endast på en från Tyskland engagerad förare som kommer att uppehålla sig här någon tid för att lära en eller ett par af kuskarna att sköta maskinen. Den prydliga vagnen, som levererats af Aktiebolaget Maskinaffären Stieltjes här, är af Victoria-typ, men kan ock omställas till kupé. Maskinen, som drifves med benzin, har fyra hästkrafters styrka, farten är 22 å 23 kilometer i timmen, och vagnen kan taga backar med maximumstigning af 1 på 10. Den medför benzinförråd för 10 timmars färd. Kronprinsens motorvagn passerade igår afton genom staden på färd ut till sin egare, som då befann sig å Rosendal. Vid framkomsten till Rosendal beskådades motorvagnen af de där församlade gästerna, hvarefter kronprinsen, prins Carl och kronprinsen af Danmark bestego den och åkte lilla promenaden förbi Ma- Stockholms- Tidningen 4.7. 1899 Nya Dagligt Allehanda 5.7. 1899 144 nilla samt tillbaka till Rosendal. Daimler-vagnen är nu degraderad till droska och är fotograferad på Skeppsholmen vid brofästet. Sedan gjorde kronprinsen ännu ett par turer i sin motorvagn åtföljd av prins Eugen, riksmarskalken von Essen m. fl. Strax efter kl. 10 anträddes återfärden till staden, hvarvid kronprinsen åtföljdes af de uppvaktande kammarherrarna. Kronprinsens automobilvagn har vid fortsatt profkörning på landet visat sig icke vara fullt tillräckligt kraftig för att öfvervinna de svårare backarne i Södermanland och kommer därför att utbytas mot en annan med starkare ma­ skin. Emellertid har Taxameterbolaget genom Aktiebolaget Maskinaffären Stielt­ jes öfvertagit nämnda automobil, som med första kommer att användas för per­ sontrafik i Stockholm. Med kronprinsens automobildroska företog i måndags chefen för Stieltjes Maskinaffär jämte fyra andra personer en färd från Stockholm till Södertälje. 26.7. 1899 Resan anträddes kl. 12.23 och vägen tillryggalades på 1 timme 52 minuter. Droskan gick utmärkt väl och endast i två större backar blev det svårt, enär 145 En bils historia Svenska Dagbladet 25.7. 1899 Dagens Nyheter En bils historia Okänd tidning 27.7. 1899 åkdonet är afsedt endast för 3 personer och det nu var 5. Denna vagn, som un­ der de närmaste dagarne profköres i hufvudstaden, kan ställas på fyra olika hastigheter eller på respektive 8, 10.5, 15 och 22 kilometer i timmen. Den automobildroska som Taxameterbolaget inköpt af kronprinsen, uthyres från och med i dag åt allmänheten såsom hyrkuskekipage. Den har profkörts i hufvudstaden och dess omgifningar af bland andra polismästaren och visat sig därvid fungera förträffligt. Den kan nå en fart af 22 km i timmen. Den automo- bilkörning, som nu börjar som hyrkuskkörning och i dylik begränsad skala, är emellertid endast inledningen till körning i större skala. Det är nämligen Taxa­ meterbolagets mening, att i den händelse automobildroskorna visa sig passande för vårt klimat och våra terrängförhållanden, här införa automobildroskor, så­ som taxameterdroskor. Äfven Stockholms öfriga åkeriägare ha inbjudits, att i fall denna affär kommer till stånd, deltaga däri. Automobildroskans första dag var i går, och det behöfver väl inte sägas att allmänheten flitigt begagnade tillfället att profva det nya fortskaffningsmedlet. Förgäfves sökte man emellertid automobilen bland hästarne på våra drosksta- tioner. Som den ännu ej fått taxameter, tjänstgör den nämligen tillsvidare som hyrvagn, hvilken efter vanlig hyrkusktaxa beställes å Taxameterbolagets kon­ tor. Automobilens första dag var arbetsam nog. Redan kl. 9 på morgonen var den i selen — om man nu kan begagna det uttrycket om en automobil — och med endast halfannan timmes uppehåll för att ge förarne någon hvila fortfor den att rulla på våra gator eller i stadens närmaste omgifningar ända till öfver 9 på kvällen. Ännu så länge består sig vagnen med två ”kuskar”, ty den tyske föraren har naturligtvis för liten kännedom om de lokale Forhold för att kunna manövrera den ensam. Så snart automobilen fått taxameter blir den inrangerad i droskornas led och får då antagligen sin hållplats på Gustaf Adolfs torg. Flela det Stockholm, som brukar klättra på lyktstolpar och takrännor, när något nytt ingeniörsvidunder rullar öfver stadens gator, vet mycket väl, att kronprinsen, sin pappas ”För fort” likmätigt, skaffade sig en automobil nyligen. Nu är den på dekis — automobilen förstås. Jag tvekar inte att kalla det så, när en töcken där hoflefver-antör, som automobilen i fråga, fockas från det fina stallet midt för Vasabron till ett droskstall ute på Roslagsgatan. Det är Taxameterbolaget, som inköpt droskan och, som nu tänker låta oss åka lika kungligt som kronprinsen. Den skulle ej fullt ha tillfredsställt sin förste ägare, säges det. Nej, nej, man kan tänka sig så lätt: den var ej lätt att regera. Och den var ej fullt att lita på nu häller. Enligt hvad Stockholms-Tidningen nyligen upplyste, skulle den stå till allmänhetens disposition redan i tisdags, nu lär den först komma i gång på torsdag. Dock har pressen vissa företräden, och i går lyckades vi få privat profköra den. Det var en färd det! Gatpojkarna sprungo efter och härmade maskinens ”tjopp-tjopp”, hästarna ställde sig på bakbenen och hofverade med frambenen och gammalt folk höllo Dagens Nyheter 28.7. 1899 Okänd tidning 8.10. 1899 146 sig i lyktstolparna och spottade tre gånger, liksom när man möter någon riktig olycka. En del hästar — det var för resten de flesta — tog saken helt lugnt. De vän­ de snusförnuftigt på hufvudet och undrade hvar i helskota vi gjort af hästen. Några spårvagnshästar på Strandvägen försökte springa fatt oss, och en häst på Djurgården vände helt om för att ge sig af till någon hästslagtare på Norr. Det blir nämligen en farlig konkurrent, den här benzinhästen. Mycket pustar den, men lite äter den, och någon natthalm behöfver den häller inte. Ute vid den otäcka Galervarfsmuren där de många galerslafvarna gnodde på sin kinesiska mur, gaf oss benzinkusken — eller maskinisten, eller ingeniören, eller hvad man nu skall kalla den hygglige och artige föraren för — en gratis- uppvisning i hur utmärkt droskan kan manövreras. Den svängde och stannade med en otrolig färdighet och togo hindren med förvånansvärd lätthet. Hindren voro rännstenarna, och fråga alla ”stötta” velocipedister, om inte de där hind­ ren äro ömmande nog. Tja, i den allra närmaste tiden få stockholmarna själfva pröfva droskan efter vanligt taxameterpris, enligt en liten näpen Numa Petersons-taxameter, som är på prof här, och erkännas måste, att priset är utomordentligt automo-billigt sär- skildt om man tager i betraktande den odödlighet, man vinner på färden. En taxameter-automobildroska är från i går stationerad å Gustaf Adolfs torg. Taxan är densamma som för andra droskor. Regelbunden trafik med automobildroskor kommer Stockholm att få till nästa vår. Ett konsortium skall nämligen inom kort ingå med begäran om koncession för dylik trafik härstädes. Till en början insättas endast 6 å 8 droskor, försedda med taxametrar, å skilda stationer vid hufvudstadens mest trafikerade platser. Automobiltrafik med taxameter. Till öfverståthållareämbetet hade Aktiebolaget Taxameter ingått med anhål­ lan om att med automobilåkdon, försedt med taxameter, mot vanlig taxameter­ taxa få betjäna allmänheten med personbefordran. Med anledning häraf har öfverståthållareämbetet utfärdat ett provisoriskt reglemente för automobiltrafiken och då detta i hufvudsakliga punkter torde komma att följas, då tiden är inne för mera allmän automobiltrafik, återgifva vi här nedan det viktigaste af dess innehåll. Till förare för den ifrågavarande automobilen har tills vidare antagits Frans Josef Oskar Rosén, hvilken skall ansvara för åkdonets ordentliga gång och bromsning. Då person eller annat föremål är i vägen för automobilen, skall föraren i god tid gifva signal till förekommande af olyckshändelse eller annan olägenhet samt för samma ändamål sakta farten eller stoppa åkdonet. I öfrigt har såväl bolaget som föraren att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de bestämmelser som nu eller framdeles äro eller blifva gällande Svenska Dagbladet 18.10. 1899 Stockholms- Tidningen 30.10. 1899 Svenska Dagbladet 12.4. 1900 En bils historia 147 En bils historia Nerén: Automobilens Historia, 1937 148 för drosktrafik med taxameter. Dessutom äro en del särskilda föreskrifter fast­ slagna för automobiltrafiken. Af dessa föreskrifter framgår, att föraren skall bära samma uniform, som är bestämd för hufvudstadens öfriga droskkuskar, samt att ingen utom föraren får taga plats på kuskbocken. Vagnens förande får ej anförtros åt annan person än den, som därtill blifvit af öfverståthållareämbetet godkänd och vagnen får icke vid något tillfälle lämnas utan tillsyn. Inom staden får vagnen icke framföras med större hastighet än 10,5 km i timmen. Åkdonet skall vara försedt med starkt ljudande signalinrättning i en­ lighet med de anvisningar, som polismyndigheterna meddela. Åkdonets båda bromsinrättningar liksom maskineriet i öfrigt skola hållas i fullt pålitligt skick, och på åkdonet skola städse medföras reservstycken af de delar, som äro lättast utsatta för att sönderslitas. Benzincisternen får icke vara fylld till mer än 90 procent af sin volym och skall jämte rörledningarna minst två gånger årligen pröfvas med ett tryck af intill 2 atmosfärer, öfver dessa profningar skola besiktningsinstrument oför- dröjligen insändas till centralpolisens station. Med afseende å den eldfarliga oljans vård och förvarande skola bestämmel­ serna i gällande förordning angående eldfarliga oljor noggrant följas. Vagnen skall på sökandens bekostnad besiktigas af därtill af öfverståthållare­ ämbetet utsedda personer. Polismyndigheterna äga rätt, att när helst så påford­ ras, besiktiga och afprofva vagnen, dess maskin och taxameter. I går f.m. ägde sådan besiktning och profning rum af ingeniör Carl Häger, som blifvit anmodad därtill af öfverståthållareämbetet. Det visade sig därvid, att automobilåkdonet var af god beskaffenhet och tillfredsställde alla därpå ställda rimliga kraf. Dock anmärktes, att maskinen var något för klen, då det gällde brantare backar; den tog sig emellertid godt uppför Kungsbacken. Föra­ ren fick det betyget att vara mycket skicklig i såväl maskinens skötsel som i vagnens manövrerande i öfrigt. Besiktningsmannen kommer alltså att i sin inlaga icke lägga några hinder i vägen för taxameterautomobilens upplåtande till allmänhetens betjänande. In­ nan detta sker, skall den dock i dag pröfvas hvad taxameterapparaten angår af kommissarien för centralpolisen C. Borg. Visar denna apparat sig fungera ordentligt kommer öfverståthållareämbetet antagligen att omedelbart gifva sitt tillståndsbevis, hvarför det är att förmoda, att hufvudstaden redan under denna påsk skall erhålla taxametertrafik medels automobil. En dag kom en rödlätt, fryntlig och språksam — ja, rent av litet smått skro- derande herre upp på tidskriften Motors kontor. Det var med anledning av ett upprop, som tidskriften utfärdat för att söka få reda på, vilken som ägt den första bilen i vårt land. Han lade ett litet paket på bordet och började att med varsam hand öppna detsamma. Om det varit ägg i paketet, kunde han icke ha varit försiktigare. När omslagspapperen voro borttagna — det var minst två om inte rent av tre — visade sig innehållet vara en inramad tavla. I stället för att visa framsidan på tavlan först, räckte han fram den med baksidan uppåt och sade helt kort: ”Läs här!” Det stod med kraftig stil: ”Denna bil var den första bilen i Sverige och im­ porterades för konung Gustaf den 5:tes räkning av ingenjören Pontus Qvarn- ström i maj 1899”. Då jag fick detta besök hade jag visserligen hört talas om, att en del bilar kommit in på 1890-talet, men jag hade säkra uppgifter endast om ett par vag­ nar, av vilka en hade importerats så tidigt som år 1895. Den hade ägts av Vul- can i Norrköping. Vidare visste jag, att firman Pellerin i Göteborg hade haft en bil, varmed man kört runt i Sverige, i varje fall redan år 1898. Om denna vagn hade jag dock inga säkra uppgifter rörande märke eller dylikt. Jag ansåg mig därför på goda grunder kunna försäkra ingenjör Qvarnström om, att hans påskrift var felaktig, vilket emellertid ganska mycket förtröt ho­ nom. ”Jag har”, sade han, ”ögon att se med, och jag läser tidningarna, och det har min själ icke funnits någon bil tidigare i Stockholm, det kan jag försäkra. Då skulle jag ha sett den, det kan du lita på.” (Här vill jag inom parentes inskjuta, att många fällt yttranden av precis samma slag som Qvarnström. Man är be­ redd att svära på, att det just i deras stad aldrig förekommit någon bil före det eller det året, och dock finnas solklara bevis för att så varit fallet). En förklaring till att Qvarnström ingenting visste om att bilar funnits i Sve­ rige torde ligga däri, att de dagliga tidningarna icke innehållit något — i varje fall icke något nämnvärt — om de bilar, som ovedersägligen funnos i Stock­ holm under utställningsåret. Möjligt är väl att en eller annan liten notis varit inne eller att de nämnts i samband med utställningen, men det användes ju inga stora rubriker den tiden varför en artikel lätt kunnat förbigås. Även om sålunda den automobil, som ingenjör Qvarnström hade tagit in till Sverige, icke var den allra första, så är den i alla fall av mycket stort intresse. Den hade nämligen tagits in för kronprins Gustafs räkning, och vår blivande konung var till att börja med icke litet stolt över den eleganta, självgående vag­ nen, men han ledsnade snart på den ty den rådde just ingenting i backarna. Bilen ”fann sitt Waterloo” i Korkskruven, den förr så branta och slingrande backen ute vid Djurgårdsbrunn i Stockholm, och den historien är väl värd att berätta. Med vagnen hade följt en tysk chaufför, som då det gällde att köra på plan väg skötte sin sak alldeles utmärkt. Han körde sålunda med bravur runt Djur­ gården och Ladugårdsgärde, ehuru vagnen nog både pustade och stånkade, när den skulle uppför exempelvis Manillabacken för att komma ut på Gärdet. En dag hade han försäkrat, att nu kunde han taga alla backar i Stockholms närhet, och detta mottogs med stor glädje av både kronprinsen och hans upp­ vaktning. Fyra man högt och med tysken på kuskbocken gav man sig i väg i riktning mot Djurgården. Qvarnström var med och lovade att den fruktade Korkskruvsbacken skulle tagas. Det var en vacker dag och alldeles torrt på vägarna, varför Manillabacken denna gång forcerades utan större svårigheter, och nu satte tysken upp hög fart i nedförsbacken, säkerligen 35—40 km. Sa 149 En bils historia En bils historia gjorde han en kraftig sväng åt vänster och körde in på vägen mot Korkskruven, varvid vagnen fortfarande bibehöll en ganska stark fart. Så kom man till backens början. ”Krrsch”, lät det, men det var visst icke någonting, som gick sönder, utan tysken bara växlade in tvåan. Det lät för öv­ rigt alltid så där den tiden, då man skulle växla ned. Några sekunder senare hördes ett riktigt illvrål från bilen, ungefär som om man hållit på att slakta en gris, och nu åkte ettan till sist in. Och då motorn nu gick med sitt högsta varvantal, riktigt hoppade vagnen av de kraftiga vibra­ tionerna, men ändå rörde den sig helt långsamt — och om några sekunder stan­ nade den alldeles. Alla hoppade ögonblickligen ur — sådant var man ju van vid att få göra — och nu började man under glada rop att skjuta på. Men i den kraftiga backe, som Korkskruven då var — den är ju breddad och jämnad nu för tiden — dröj­ de det icke många sekunder förrän vagnen började att åka bakåt i stället för att gå framåt. Kronprisen uppmuntrade de andra genom att ropa: ”Hugg i!”, och alle man höggo i, men ingenting hjälpte. De fingo visserligen vagnen att skjuta Åkardroskan n:r :S04. 150 Automobildroskan med stolt chaufför och beundrande åskådare på Gustav Adolfs torg. framåt några decimeter, just då de höggo i men ungefär lika långt gick den till­ baka igen, så snart man släppte efter det minsta. Till sist förklarade kronprinsen, att han aldrig mer skulle sätta sin fot i vag­ nen och avlägsnade sig från platsen. Tysken backade nedför och körde fatt säll­ skapet, men kronprinsen stod vid sitt ord och bara yttrade till ingenjör Qvarn- ström: ”Den där vagnen får du skicka tillbaks, den sätter jag aldrig min fot i mer.” Det kan tilläggas, att erfarenheterna av Daimlervagnen med dess svaga motor visst icke avkylde kronprinsens intresse för bilar, utan tvärtom beställde han redan året därpå en Peugeot-vagn på hela 7 hästkrafter, och med den företog han massor av färder ut till Tullgarn, och den distansen var ju den tiden en rik­ tig långfärd. En bils historia 151  Turistmål - Teknikhistoriska sevärdheter ~ 'Mariestadsjön ^kr (pViksnäsudde^MARIESTAf Lugnås minnesfjäll Att stöta på ett fjäll i Västergötland är lätt förbryllande, men ordet kan där också Hallen. betyda ett slags gruva, och i Lugnås har man sedan 1100-talet framställt kvarnstenar av gnejs i gruvliknande stora hål i marken. Kvarnstenstillverkningen var från 1700- talet och framåt en storindustri som kulmi­ nerade under 1900-talets första decennier. Man började med att hugga ett cirkelrunt hål kring den blivande kvarnstenen, varefter man slog in kilar för att skilja den från un­ derlaget. Det var ett känsligt arbete och det påstås att en man barfota stod ovanpå ste­ nen för att med fotterna kunna känna hur den lossnade från underlaget. Man följde gnejslagret ner i berget och fick på så sätt ”underhack”, gångar som sträckte sig långt in i berget. Arbetet var far­ ligt och ohälsosamt och arbetarna led ofta av stendammlunga. Att frakta upp stenarna ur fjällen var ett tungt arbete. När kvarnarna började få stålvalsar dog kvarnstensbrytningen i Lugnås ut, men ett av fjällen har restaurerats och rymmer ett intressant museum med många minnen från olika århundraden. Lugnås ligger alldeles utanför Mariestad och museet är öppet un­ der sommaren — tag kontakt med vakt­ mästare Gustav Svensson, tel. 0501-401 79. Asparen' Racipya; Lidköping 24 Uppsala-Lenna Jernväg Uppsala-Lenna Jernväg öppnades 1876, hade spårvidden 891 mm och var 20 km lång. Den användes i början huvudsakligen för järntransporter mellan Wattholma bruk och Länna, men persontrafiken fick med ti­ den allt större betydelse. 1884 öppnades Lenna-Norrtelje Jernväg och i början av 1900-talet inkorporerades båda järnvägarna av Stockholm-Roslagens Järnvägar. 1959 förstatligades banan och trafiken blev allt blygsammare för att helt upphöra 1966/67. Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar har föresatt sig att göra den gam­ la Länna-banan till en levande museijärnväg. Man vill att banan skall användas för trans­ portändamål och man har i samarbete med kommunen projekterat ett stickspår ner till sjön Trekanten, där Uppsala har ett vackert fritidsområde. Föreningens medlemmar har renoverat fle­ ra ånglok och vagnar och har under de se­ naste sommrarna trafikerat banan efter tid­ tabell lördagar/söndagar. Upplysningar om trafikdagar och tider per telefon 018-11 75 00.  Kvarnhjulet i Lummelunda Något mer än en mil norr om Visby lig­ ger Lummelunds bruk och resterna av en av Gotlands intressantaste industrier. Redan på 1500-talet fanns tre kvarnar vid den underjordiska ström som väller fram ur berget: öfverste, Medlerste och Nederste kvarn. Senare tillkom en valka, en vadmalsstamp som användes för att göra det hårda vadmalstyget mjukare efter väv­ ningen, samt ett par sågkvarnar. Då Gotland 1645 blev svenskt försökte företagsamma svenskar utnyttja kraftresur­ serna genom att bygga två hamrar för att tillverka bl a stångjärn. En masugn anlades norr om strömmen och malmen fraktades från Utö i Stockholms skärgård. En fin bruksmiljö skapades men 1712 var lönsam­ heten så låg att rörelsen lades ned. 1803 byggdes ett pappersbruk men både det och den ursprungliga valkan lades ned på 1880-talet. Det stora kvarnhjulet byggdes på 1860- talet och har nu renoverats och visas för allmänheten. Det är 10,5 m i diameter och består av 16 ekekrar runt en axel av fyra furustockar. Runt hjulet finns 80 vattenskov- lar som var och en rymmer 50 liter vatten. När vattentillgången var god gjorde hjulet med full belastning sju varv i minuten. Lummelundahjulet visas alla dagar juni— augusti samt alla vår- och höstsöndagar. För visning vid andra tider kontakta fru Fors­ lund, tel. 0498-700 14. ”Kartorna reproducerade med tillstånd av General­ stabens Litografiska Anstalt” samt ”Ur sekretessyn- punkt för spridning godkända. Statens lantmäteriverk 1975.04.09.”  11. Dasdalus STYRELSE OCH FÖRVALTNING Beskyddare: H. M. KONUNGEN Hedersledamöter av Stiftelsen Tekniska Museet: Generaldirektören fil. dr Axel Gjöres Fil. o. tekn. dr Torsten Althin Tekn. dr Gunnar Sundblad Tekniska Museet 1974 — 1975 Styrelse Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet har under tiden 1/7 1974 —30/6 1975 haft följande sammansättning: Revisorer Ekonomi Arbetsutskottet har utgjorts av herrar Nilsson (ordf.), Martenius (vice ordf.), Carlsson, Sjögren, Svensson, Wijkman samt museidirek­ tören. Revisorer har varit bankdirektör Rolf Herlitz (med direktör Curt Bose som suppleant) och tekn. dr Fredrik Schiitz (med direktör Gre- gory Ljungberg som suppleant). Från statsverket har museet under året åtnjutit statsanslag med kr 2 740 700. Bidrag från näringslivet och museets vänförening har upp­ gått till kr 154 671. Därutöver har Tekniska Museets Vänner bidragit med kr 50 000 till tryckning av Dasdalus och kr 57 279 till särskilda projekt. Televerkets Centralförvaltning har bestridit samtliga kost­ nader för Telemuseum, kr 848 588. Verksamheten vid Teknorama utvisar ett underskott med kr 42 692. I skrivelse till utbildnings­ departementet den 1 september 1975 har museet anhållit om extra anslag för täckande av underskottet. Byggnadslånet för Teknorama om kr 42 5 000 som upptogs 1965 har under verksamhetsåret slut- amorterats med en sista avbetalning om kr 45 000. Vid budgetårets början uppgick Sten Westerbergs fonds disponibla medel till kr 7 123. Under året har avkastningen uppgått till kr 8 580. Sammanlagt har kr 14 471 utnyttjats. 158 Direktör Gösta Nilsson (ordförande) Direktör Bengt Wijkman (l:e vice ordförande) Direktör Elam Tunhammar (2:e vice ordförande) Bergsingenjör Jan Olof Carlsson Avdelningsdirektör Bengt Dahlbom Professor Stig Ekelöf Kanslichef Sune Hilstad Professor Jan Hult Bergsingenjör Axel Ax:son Johnson Ingenjör Nils-Erik Lager Civilingenjör SVR Jan Lindgren Andre förbundssekreterare Gunnar Lundberg Regeringsrådet Åke Martenius Bruksdisponent Nils Rudberg Generaldirektör Lennart Simonsson Direktör Bertil Sjögren Tekn. dr Håkan Sterky Docent Nils-Eric Svensson Ingenjör Olof Wallerius Museidirektören civ.ing. Sigvard Strandh Vid budgetårets början uppgick Esmarchs fond för ösjöfors Hand­ pappersbruk till kr 90 807. Under året har avkastningen uppgått till kr 5 903. Sammanlagt har kr 2 5 23 8 utnyttjats. Museets stiftarorganisationer överlämnade vid museets 50-års- jubileum den 12 september 1974 en av näringslivet skapad jubileums­ fond, som då uppgick till kr 802 970. Därefter har ytterligare kr 13 000 influtit. Regeringen har i skrivelse den 15 maj 1975 bemyn­ digat museet att emottaga jubileumsfonden. Enligt fondens stadgar skall avkastningen användas för att bereda Tekniska Museet möjlig­ het att anordna symposier i teknik- och industrihistoria m. m. För­ beredelser pågår för det första symposiet som beräknas kunna äga rum tidigast på nyåret 1977. Museets ekonomiska ställning 30.6.1975 framgår av nedanstående resultaträkning. Intäkter: Museet Statsanslag för 1974/75 övriga anslag Bidrag från näringslivet Bidrag från museets vänförening Entré- och visningsavgifter Publikationer m. m. Lokalhyror, huvudbyggnaden Kommunalt anslag för skolvisningar Utnyttjat av anslag för särskilda ändamål därav från Tekniska Museets Vänner 57 279 Telemuseum Anslag från televerket Publikationer m. m. 'Teknorama Utställningshyror och entréavgifter Anslag av Tekniska Museet Underskott Fonder Sten Westerbergs fond Utnyttjat av disponibla medel Esmarchs fond Utnyttjat av fonden 151 950 2 721 213 980 121 371 15 417 60 000 848 544 44 185 082 229 000 42 692 14 471 25 238 Kronor 2 740 700 565 439 142 912 848 588 456 774 39 709 4 794 122 Tekniska Museet 1 974— 1 975 159 Tekniska Museet 1974 — 1975 160 *) varav tryckningskostnaden för Dasdalus har uppgått till **) varav avskrivning å Teknoramas byggnad och hyra till Byggnadsstyrelsen Kostnader: Museet Lönekostnader Pensioner Sjukvård Reseersättningar Lokalkostnader Expenser Publikationstryck Utrustning för visningsverksamheten Utställningar Information Underhåll och ökande av samlingarna Anslag till Teknorama Kostnader för särskilda ändamål Intervjuverksamheten Cement och Betong Nya Gruvan Bibliografi över Torsten Althins teknikhistoriska skrifter Särskilda projekt Telemuseum Lönekostnader övriga omkostnader Teknorama Arvoden övriga omkostnader Fonder Sten Westerbergs fond Kostnader enl. fondens ändamål Esmarchs fond Kostnader enl. fondens ändamål 1 556 877 52 344 8 503 14 500 889 976 207 707 180 391 28302 66 703 22 598 49238 229 000 7 808 8 825 38000 25 000 63 279 508 652 339 936 91 833 364 941** ) 14 471 25 238 Kronor 3 306 139 142 912 848 588 456 774 39 709 4 794 122 154 852 45 000 262 000 Tillgångar: Bank Checkkonto Kapitalkonto Kapitalkonto Sparkonto Diverse fordringar Arbetsmarknadsstyrelsen Förskott för löner till beredskapsarbetare Nedlagda kostnader för Handikappvänliga ombyggnader Esmarchs fond Kapitalkonto Sten Westerbergs fond Industriaktier Inventarier, samlingarna samt i dessa ingående fastigheter ösjöfors Handpappersbruk, Häfla övre smedjan Byggnader Museibyggnaden Underskott 1973/74 Underskott 1974/75 Skulder: Innehållen källskatt Mervärdeskatt Diverse skulder Arbetsmarknadsstyrelsen Förskott för löner till arkivarbetare Ej förbrukade anslag för särskilda ändamål Reserverade reparationsmedel Välståndsgrunden — Teknikens Historia Handikappmedel Om- och uppbyggnad av elkraftsavdelning Separatutställning för foto och film Polhemsavdelningen Utställningen Cement och Betong Teleföremål Minnestavla Dataavdelningen Särskilda ändamål 34 450 16 858 100 813 50 379 202 500 114 512 37 899 45 971 71 472 109 565 — Tekniska Museet 1 974— 1 975 2 000 000 116 013 42 692 Kronor 158 705 2 740 624 246 590 4 148 41 640 64 684 7 885 4 988 16 858 32 486 39 336 4 864 28 560 3 000 410 12 500 50 406 201 293 161 Tekniska Museet 1 974— 1 975 Esmarchs fond för ösjöfors Handpappersbruk Sten Westerbergs fond Kapital Disponibla medel Kapital Museibyggnaden Personal Vid museet har arbetat: Centrala avdelningen Sigvard Strandh, museidirektör Nana Grevesmuhl, sekreterare Bengt-Åke Samuelsson, byrådirektör Eva Bengtsson, kamrer Björn-Eric Lindh, intendent Barbro Wahlström, kansliskrivare Kerstin Rundeberg, kontorist Ingrid örtendal, kontorist Gustaf öhman, assistent Gun Justin, redogörare Föremålsavdelningen Gunnar Pipping, 1 :e intendent Gunnar Aronsson, rustmästare Arkivet Inga-Britta Sandqvist, arkivarie Per-Olov Bjällhag, assistent Undervisnings- och informationsavdelningen Bengt V. Nilsson, 1 :e intendent Monica Åsbrink-Lilja, intendent Gert Ekström, intendent Stig Dalström, konsulent för skolvisningar Kay Danielson, fotograf Lennart Johansson, assistent Björn Nilsson, museivakt 162 Åke Wibergh, extra museivakt 109 565 1 232 Kronor 71 472 110 797 2 000 000 2 740 624 Verkstad Bertil Engman, verkstadschef Harald Helander, verkmästare Åke Gustafsson, museitekniker Henry Hallberg, museiassistent Sixten Lindekrantz, 1 :e reparatör Samlingar och utställningar Karl-Axel Hellberg, uppsyningsman Anita Höglund, entrékassörska Tyyne Biering, städerska T eknorama Rolf Gerlofson, intendent och föreståndare Sigurd Justin, assistent Museets personalrestaurang har föreståtts av Sten-Olof Jöhnk. Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen har ställt 50 arkivarbetare till museets förfogande, varjämte genom Arbetsnämnden i Stockholm ca 20 personer hänvisats till museet för vård av föremål, arbeten i ma­ gasin och samlingar m. m. Under verksamhetsåret har museet besökts av totalt 209 381 personer (föregående verksamhetsår 145 505 personer). Därutöver kan till besökssiffran läggas ca 50 000 personer vid Jubileums-Extravaganzan på Gärdet. Gruppvisningarnas antal var 2 339 som fördelar sig på skolor etc. enligt följande: 440 klasser från Stockholms kommuns skolor som enligt skoldirek- tionens museiprogram besökte museet; 416 klasser från grundskolor och högre läroanstalter i Stockholm, vars besök vid museet ej förmedlats av skoldirektionen; 871 skolklasser från Stockholms län; 612 skolklasser från övriga landet samt studiegrupper. Besöksstatistik Tekniska Museet 1 974— 1 975 163 Tekniska Museet 1 974— 1 975 Museets intressen­ ter och stödjande företag För den välvilja och förståelse för museets arbete och för den med­ verkan till arbetets bedrivande under budgetåret, däri inneslutet ut­ givandet av årsboken Dsedalus, som i olika former lämnats även från nedanstående företag och sammanslutningar, uttalas museistyrelsens tacksamhet. 164 AGA Aktiebolag Alfa-Laval AB ASEA Astra, AB Atlas Copco AB Bergvik och Ala AB Bofors, AB Boliden Aktiebolag Defibrator AB Dynapac Maskin AB Electrolux, AB Elektriska Aktiebolaget AEG-Telefunken Ericsson, Telefon AB LM Euroc, Industri AB Fortia AB Gränges Gullspångs Kraftaktiebolag Halmstads Järnverks AB Holmens Bruks och Fabriks AB Höganäs AB IBM, Svenska AB Iggesunds Bruk, AB Incentive AB Kooperativa Förbundet Kopparfors AB Korsnäs-Marma AB Luossavaara-Kiirunavaara AB Nitro Nobel AB Papyrus, AB Perstorp AB Plåtmanufaktur, AB SAAB-SCANIA Aktiebolag Sandvik AB Scandiafelt AB Siemens AB Skandinaviska Elverk, AB Smedjebackens Valsverk AB STAL-LAVAL Turbin AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Supra AB Svedala-Arbrå AB Svenska Fläktfabriken, AB Svenska AB Philips Svenska Rotor Maskiner AB Svenska Tobaks AB Svenska Tändsticks AB Södra Sveriges Skogsägares Förbund Tungsram AB Uddeholms Aktiebolag Vattenbyggnadsbyrån, AB Zander & Ingeström, AB Åkers Styckebruk, AB TELEMUSEUM Telemuseum 1 974— 1 975 Telemuseums Nämnd I enlighet med det avtal om driften av Telemuseum som föreligger mellan Televerket och Tekniska Museet leds verksamheten vid Tele­ museum av en Nämnd, bestående av två ledamöter jämte suppleanter utsedda av Televerket och två ledamöter jämte suppleanter utsedda av Tekniska Museet. Under verksamhetsåret har Nämnden haft föl­ jande sammansättning: Ledamöter, utsedda av Televerket Administrative direktören Björn Qvarnström (fr. o. m. 1974-07-09) Tekniske direktören Eric Waldelius (t. o. m. 1974-11-28) Överingenjör Evert Jarnbrink (fr. o. m. 1974-11-29) Suppleanter: Överingenjör Arne Andersson Avdelningsdirektör Karl-Väinö Tahvanainen Ledamöter, utsedda av Tekniska Museet Tekniske direktören Bengt Wijkman Museidirektör Sigvard Strandh Suppleanter: Professor Stig Ekelöf 1 :e intendent Bengt V. Nilsson Som ordförande i Nämnden har tjänstgjort museidirektör Sigvard Strandh. I Nämndens överläggningar har som adjungerade ledamöter del­ tagit civilingenjör Einar Malmgren och museets föreståndare l:e intendent Johan Gottlieb samt under senare delen av verksamhets­ året civilingenjör Walter Broberg. Under verksamhetsåret har Nämnden hållit 7 sammanträden. Följande personer har under verksamhetsåret arbetat vid Tele­ museum: Johan Gottlieb, 1 :e intendent Owe Stéen, intendent Einar Malmgren, civilingenjör Bertil Båge, assistent Personal Istvan Leller, ingenjör 166 Ruth Krohné, kansliskrivare Janos Berkes, museitekniker (tjänstledig) Börje Hagman, museitekniker Jan Sjöberg, museivakt Gösta Malmberg, förste reparatör Torleif Bratt, civilingenjör Olof Högman, ingenjör Hjalmar Ericsson, extra tjänsteman Sam Skoglund, fotograf Två Tekniska Museet tilldelade arkivarbetare har arbetat för Telemuseums räkning. Sedan ombyggnaden av Norra stallet färdigställts våren 1974 på­ börjades successivt uppsättningen av utställningarna i nya Tele­ museum. I byggnadens första plan är inrymda avdelningar för op­ tisk och elektrisk telegraf samt för telefonteknik. Detta plan beräk­ nas kunna öppnas för allmänheten i december 1975. I övre planet har projekterats basutställningar för radio, television och datorteknik. Dessa avdelningar är planerade att invigas under hösten 1976. Projekteringen av utställningarna i nya Telemuseum påbörjades 1969 och har bl a omfattat en grundlig inventering och beskrivning av hela föremålsbeståndet inom museets område. I detta arbete har värdefullt bistånd erhållits från experter inom Televerket, Sveriges Radio och en rad industriföretag. Tekniska Museet driver Telemuseum ”på entreprenad” för Tele­ verkets räkning. Nämnden har att för närmast kommande budgetår uppgöra en driftkalkyl, att godkännas av Televerkets centralför­ valtning. För verksamhetsåret 1974/75 har Televerket på detta sätt tillskjutit 931 000 kronor för Telemuseums drift, varav 82 456 kronor efter budgetårets slut återlämnats. Verksamhet Telemuseum 1974 — 1975 Ekonomi 167 Telemuseum 1974 — 1975 168 Sammandrag av räkenskaperna Anslag från Televerket övriga inkomster Avlöningar Sjukvård Reseersättningar Lokalkostnader Expenser Utställningar Information Samlingarna Ersättning till Tekniska Museet Återbetalning till televerket Summa kronor Inkomster 931 000 44 931 044 Utgifter 507 701 951 5 958 109 193 51 580 50 906 31 500 799 90 000 82 456 931 044 Summa kronor FÖREMÅLSSAMLINGARNA Tekniska Museet 1 974— 1 975 170 ström: Primuskök. Herr Tage Bengtsson, örkelljunga: Tegelhare. Herr Arnold Bergendahl: Antennom­ kopplare. Herman Bergman Konstgjuteri AB: Bronsmedaljong föreställande Christo- pher Polhem. Herr Arvid Brodin: Glödlampa, Skan­ dia D 57 W. Fil. kand. Allan Carlsson, Lidingö: Radiomottagare AGA Sonett 36. Mekaniker Martin Carlsson: Demon- strationsmodell till kolvventilmotor. Deutsches Museum, Miinchen: Minnes­ medalj över Oskar von Miller. Herr Erik Ekberg: Diabildsprojektor ICA för 6 X 6 cm bilder. Herr Berthold Ericsson: Snabbtelefon Webster Teletalk. Under tiden 1/7 1974—30/6 1975 har museets teknikhistoriska samlingar utökats med nedan uppgivna, tacksamt mottagna gåvor och depositioner från företag, institutioner och enskilda, nämnda i bokstavsordning och med adress i de fall då den ej är Stockholm. Friherre Gösta Adelswärd, Åtvidaberg: Två räkneapparater Cubus för beräk­ ning av virkesvolymer. Ebba och Einar Ahlberg: Stickmaskin, Per Perssons patent. Ingenjör Evert Appel: Turbinhjul och modell av reversatormotor. Armerad Betong AB: Skiftnyckel. Fru Lilly Arrhenius Beyer: Lumiére glasplåtar i format 4,5X10,5 cm. Automobilhistoriska Klubben: Minnes- plakett i mässing över veteranbilsrallyt 1974. Avesta Jernverks AB, Avesta: Va- cuumspektrometer för metallanalys från Hilger & Watts. Förbundsordförande Fru Margit Ericsson, Solna: Inspel­ ningsapparat för grammofonskivor. Etnografiska Museet: Stereoskop. Reklamkonsulent Per G. Fagerholm: Sättregal jämte stilar och tillbehör. Urmakaremästare Åke Falk: Två sfärometrar för mätning av glasögon­ glas. Folkparkernas Centralorganisation: Siemens 16 mm filmkamera med ob­ jektiv Vario-Glaukar, F: 2.8 från år 1938. Intendent Peter Freudenthal: Blyhagel i paket från 1890-talet. Redaktör Herbert Friedländer: Fem pennor. Fröken Anna-Mia Gerlofson: Batteri­ driven transistoriserad skivspelare Taya. Intendent Rolf Gerlofson: Radiomot­ tagare Philips, kamerakassetter, kri- stallhållare. Fröken Nana Grevesmuhl: Oljelampa av terracotta. Gustavsbergs Fabriker AB, Gustavs- berg: Koppartryckspress, massapress. Fru Margareta Gyllsäter: Grundig ra­ diogrammofon med inbyggd bandspe­ lare. Bergsingenjör Tore Hedman: Minnes­ medalj över Graf von Zeppelin. Herr Wilhelm Henze, Södertälje: Kö­ nig utombordsmotor. Fru Mary Hillstedt, Södertälje: Två Marconi elektronrör. Godsägare Evald Hjerner, Solna: Rit­ bord och pall som tillhört ingenjör Helge Palmcrantz. Albert Back­ Herr Tord Holmquist, Danderyd: Po- lyfotokamera från år 1937 jämte till­ behör och plåtar, fotoblixtaggregat, förstoringsapparat och mörkrumsut- rustning. Civilingenjör Sven Hörsta, Spånga: Två kristallmottagare med hörtelefo­ ner och kondensator ”Baltic”. Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien: Schatull med IVA:s minnesmedaljer i brons. Trafiklärare Christer Ingve, Lidingö: Bilder till Laterna magica. Herr Ernst Jensen, Osby: Mottagare för trådlös bildöverföring, Fultograph, från år 1929 jämte två testbildskivor och fem mottagna bilder. Herr Sven Jonsson: Stereoskop jämte bilder, kamera Murer’s Express 9X12 cm. Karolinska Institutet, Fysiologiska Avd. 2: Oscilloskop, förstärkare och mimeograf. Fru Elsa Kjellström: Gravermaskin för träsnittsstockar. Förste byråingenjör Bernt Kloster­ mark: Radiomottagare AGA och två skiftnycklar. Kodak AB: Kamera Kodak Instamatic 100. KTH, Institutionen för geodesi: Kon- torsutensilier, två Primuslampor och en samling geodetiska instrument. Herr Lars G. Lindblom, Lidingö: Bandspelare Autofon med graverat ljudband. Fröken Birgit Lindmark: Contessa Nettel klappkamera och fyra fotogra­ fier från omkr. 1910. Professor Anders Martinsson, Uppsala: Radiomottagare NRF från år 1927, anodspänningsaggregat och högtalare Nora. Naturhistoriska Riksmuseet: Kodak förstoringspapper. Direktör Charles Nilsson: Kylargaller till Lancia Aurelia 1958. Överingenjör John Nordin, Vallen­ tuna: Modell av vevaxel. Nordiska Museet: Destillationsapparat. Tekn. lic. Lars-Olof Nordmark: Kva- drantelektrometer. Norsk Teknisk Museum, Oslo: Radio­ mottagare Radionette. Oljekonsumenterna: Oljebrännare. Civilingenjör Anders Orring: Torrbat­ teri Polair, 4,5 V. Reklamchef Stig H. B. Paulsson: Två radiomottagare och Ericorder bandspe­ lare. Pressmuseet: Gravermaskin för halv- tonsklichéer. Friherrinnan Maud Rappe: Issåg, ok, dockvagn och tolv pianorullar. Konstnärinnan Siri Rathsman: Krit- teckning. Civilingenjör Ulf Rengman, Lidingö: Filmkamera Miller Cine och projektor Kodascope för 8 mm film, diabildspro­ jektor Ross, exponeringsmätare, blixt­ ljuspulver, glödlampa och två radio­ mottagare. Fru Elly Ridhner: Bandspelare Philips. Herr Clas Rundgren, Skokloster: De- geltång och firmaskylt. Ingenjör Einar Rundström: Manome­ ter för ångpannekontroll. Direktör Georg Schackne: Minnesme­ dalj över byggmästare Olle Engkvist, tjälspett, borrslägga, murbruksskopa och två murbruksrakor, koksgryta, Fröken Linnea Löfgren: Två alma­ nackor, reklamartiklar, elstrykjärn, te­ lefonapparat, dörrskylt, bläckhorn, gaslampa och ett antal kontorsmaski­ ljusstakar och kassaskrin. ner. 171 Tekniska Museet 1 974— 1 975 Tekniska Museet 1 974—1 975 Instrumentmakare Knut Schultze, Orsa: Luma projektorlampa, två ka- todstrålerör och sju elektronrör jämte rörsocklar. Yrkeslärare Curt-Evert Sederlin, Li­ dingö: Oscilloskop Philips. Siemens AB: Telefonväxelväljare, ge­ nerator. Socialdemokratiska Partistyrelsen: Trådspelare Webster med tillbehör. Southern Music AB: Gravermaskin för grammofonskivor. Statens Historiska Museum: Flintyxa. Statens Provningsanstalt: Hammar­ skjölds kedjesträckningsmaskin från år 1829. Stiftelsen Husbyringen, Stjärnsund: Färglitografi från Stjärnsund. Stockholms Byggmästareförening: Hål- kortsstans Bull Pelod från år 1959. Stora Kopparbergs Bergslags AB, Falun: Kopia i koppar av Falu stads äldsta sigill. Herr Bo H. J. Sundblad: Fakturerings- maskin Rheinmetall FMR. Ingenjör Arnold Sundqvist, Göteborg: Jetbil. Svenska AB Philips: Stirlingmotor. Tandläkare Karl-Johan Svensson: Sie­ mens Dentalröntgenapparat. Sveriges Radio: Stålband med ljudupp­ tagningar från år 1945. Sveriges Standardiseringskommission: Kopia av runstav. Målarmästare Åke Söderlind: Skriv­ maskin Geniatus. Herr Arne Söderstjerna, Katrineholm: Reklamskylt Nafta. Herr Albin Söderström, Örkelljunga: Blyertsteckning av tegelhare. Fil. lic. Olof G. Tandberg: Laborato- rieutrustning för högvacuumteknik från Prof. John Tandbergs laborato­ 172 rium. Herr Åke Tegman: Kamera. Televerket: Golvtelefon. Med. dr Sven Thuréus: Hillman per­ sonbil från år 1936 jämte utrustning och verktyg, Penta utombordsmotor, två radiomottagare, varmvattenbere­ dare Junkers L 6, eldsläckare, cam­ pingutrustning, besman. Herr Sigurd Thyr: Kaffepåsar från 1897 års utställning. Herr Bror-Albert Wahlbom: Cykel­ motor Victoria. Fröken Birgit Wernfelt: Daguerreotyp och pannotyp. Kungl. Vetenskapsakademien: Mine­ ralprov från månen från färden med Apollo 17 år 1972, ångmaskin från omkr. 1810. Kungl. Veterinärhögskolan, Avd. för anatomi: Spektroskop, laboratorieut- rustning, fototillbehör. Byggnadsarbetare Gustav Wikman: Murslev och murarhammare. Tekn. lic. Bertil Wilner, Täby: Radio­ mottagare Scaniavox. Civilingenjör Torsten Wilner: Labora- torieutrustning, hushållsredskap och leksaker. Fil. lic. Bertil Wollert, Djursholm: Fotoutrustning, två radiomottagare med tillbehör. Vår Gård: Elektronisk förstärkarean­ läggning. Värmlands Museum, Karlstad: Lito­ grafi över Munkfors Bruk år 1867. Fru Lisa Åkerblad, Djursholm: Elek- trolux golvbonare från 1940-talet. Herr Martin Öberg: Resegrammofon. Förste assistent Gustav öhman: Ka- kelugnsinsats. Örebro Ingenjörsklubb, Örebro: Sko­ läst. Kapten Anders östby, Rom: Bandspe­ lare och 16 mm filmprojektor. 12. Daedalus ARKIVSAMLINGARNA Tekniska Museet 1 974—1 975 174 IVluseets arkiv och boksamling har under tiden 1/7 1974—30/6 1975 mottagitgåvoravföljandepersonerochinstitutioner: Alfa-Laval AB Fil. och Tekn. dr Torsten Althin ASEA, Ludvika Herr Jan Broman Byggmästare Anders Diös, Uppsala Ingenjör Sven Edblad, Nyköping Herr Sigvard Helgsten, Orsa Fotograf Stig Herbst, Huddinge Civilingenjör Karl Ingemar Karlsson, Djursholm Fru Elsa Kinell Ingenjör Karl Kumfeldt Civilingenjör Nils Kähr, Lidingö Fil. dr Jan Peder Lamm, Lidingö Herr Björn-Eric Lindh Direktör Artur Lindqvist, Grythyttan Arkitekt SAR Örjan Liining Fröken Linnea Löfgren Direktör Tore Nilsson, Bromma Nobelstiftelsen Civilingenjör Ulf Rengman, Lidingö Civilingenjör Georg Schackne Civilingenjör Lennart Simonsson, Danderyd Arkitekt Erik Stark Statens Sjöhistoriska Museum Stockholms Byggnadsförening Stora Kopparbergs Bergslags AB, Falun Svenska Kemistsamfundet Sveriges Civiling. förbund & Svenska Teknologföreningen Sveriges Industriförbund Tekniska Nomenklaturcentralen Lantbruksrådet Miles von Wachenfelt Civilingenjör Torsten Wilner, Bromma Kamrer Nils Östberg, Tullinge Tekniska Museets Vänner 1974-1975 I det följande lämnas en redogörelse för verksamheten inom Tekniska Museets Vänner under tiden 1 juli 1974 till den 30 juni 1975. Den ekonomiska redovisningen upptar anslag till Tekniska Museet beviljade t. o. m. den 31 december 1974. Tekniska Museets Vänner 1 974— 1 975 TMV ordförande, tekn. dr Håkan Sterky (t. v.) och generalmajor Nils Söderberg under Sveriges äldsta bevarade flygplan — ”Bryggarkärran” — vid förhandsvisningen av 176 utställningen ”Flyg 75”. Föreningen Tekniska Museets Vänner har under verksamhetsåret haft följande styrelse: Ordförande Tekn. dr Håkan Sterky Vice ordförande Direktör Gösta Nilsson (utsedd av styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet) Ledamöter Civilingenjör Stig Almberg Riksdagsman fil. dr Kerstin Anér Docent Erik Arrhenius Marindirektör Curt Borgenstam Ingenjör Arne Broberg Direktör Sven Dahlberg Ingenjör Rune Däcker Civilingenjör Sixten Englesson Friherre Rutger von Essen Dr Sc. Anders Franzén Redaktör Ulf Hård af Segerstad Redaktör Jan Jangö Civilingenjör Einar Malmgren Regeringsrådet Åke Martenius (utsedd av styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet) Designer SID Rune Monö 1 :e intendent Bengt V. Nilsson Fil. dr Wilhelm Odelberg Civilingenjör Jan Ollner Civilingenjör SVR Olle Rinman Författaren Riksdagsman P. O. Sundrttan Civilingenjör Gunnar Tengstrand Direktör Bo Westerberg Ingenjör Erik Wångby Sekreterare Museidirektör Sigvard Strandh Skattmästare Redaktör Björn-Eric Lindh Klubbmästare Konsulent Sven Härnström Styrelse Tekniska Museets Vänner 1 9 74— 1 975 177 Tekniska Museets Vänner 1 974— 1 975 Verksamhet 1.7 1974— 30.6 1975 Revisorer Revisor Harry Sjöåker Revisor Jan Ehnborg (suppleant) Ingenjör Stig Elg Ingenjör Nils Sköldberg (suppleant) Vid Tekniska Museets 5O-årsjubileum den 12 september överlämnade Föreningen den s. k. Edelcrantzska ångmaskinen som restaurerats på Föreningens bekostnad och som deponerats i museets vård av Kungl. Vetenskapsakademien. Restaureringsarbetet har dragit en kostnad av 10 295:30 kronor. I anslutning till museets 50-årsjubileum anordnade Föreningen en Jubel-Extravaganza på Gärdet den 14 september, som samlade en publik om ca 50 000 personer. På kvällen samma dag samlades drygt 6 000 TM-Vänner till Jubileumsfest på Teknorama. Båda dessa evenemang är i ord och bild utförligare beskrivna i 1974 års utgåva av Dasdalus. Föreningens höstmöte hölls på Teknorama den 5 december under ordförandeskap av tekn. dr Håkan Sterky. Professor Rune Walde- crantz berättade under rubriken ”Så föddes filmen” om de rörliga bildernas tillkomst. Särskilt uppehöll sig professor Waldecrantz vid den tekniska utvecklingen, hur man lärde sig att göra celluloidfilm ”i långa banor” och hur kameror och projektorer snabbt förbättrades. Till föredraget visades en sammanklippning av ett antal klassiska filmer däribland de äldsta som existerar i vårt land. Efter det livligt uppskattade föredraget samlades de ca 250 åhörarna på sedvanligt sätt till samkväm. Föreningens årsstämma hölls den 28 april på Teknorama. TMV- medlemmarna hade då tillfälle att ta en förhandstitt på KSAK:s jubileumsutställning ”Flyg 75” som öppnades nästa dag. Under det att hantverkarna febrilt byggde de sista montrarna kunde man be­ skåda ”Bryggarkärran” vars renovering TMV bidragit till. Därefter berättade generalmajor Nils Söderberg om tidigt svenskt flyg och visade en serie unika bilder. Efter det sedvanliga uppehållet för öl och smörgås visades några flygfilmer från 1910-talet, bl. a. från Enoch Thulins flygskola. Föreningen har under verksamhetsåret 1974 kunnat anslå till Stif­ telsen Tekniska Museet 76 999:2 5 kronor, varav 30 000 kronor utgör ersättning till Stiftelsen för distribution av årsboken D^edalus. 178 GENERAL INDEX General index 180 NOTE The titles of the artides registered in the index are not always literal transla- tions into English of the Swedish originals. In order to make the index more informative to readers less familiar with Swedish conditions some of the Swedish titles had to be paraphrased. Gunnar Dindmark’s notes on the history of technology and engineering published in Dasdalus 1949—1963 are not included in this index. A Swedish index of the notes, about 250 in number, was published in Daedalus 1968, pp. 207—211. Short summaries in English of artides published in Daidalus 1931—1965 are to be found in a cumulative index in Dasdalus 1965, pp. 263—282. Artides published later than 1965 were as a rule accompanied by summaries in English. A revised cumulative index in English is projected for a coming volume of Dasdalus. Accumulators, electric, see Electrical engineering Aeronautics, see also Balloons and airships The Thulin collection in the Landskrona Mu­ seum The Swedish aircraft industry La Cierva’s autogiro A flying-suit from 1910 In Wilbur Wright’s shed at Auvours The holy screw. To the prehistory of the helicopter Emanuel Swedenborg’s ”Design for a machine to fly in the air” The Wright Brothers and Octave Chanute. From a correspondence between three fly- ing pioneers Orville Wright and the Smithsonlan Institu­ tion Airships, see Balloons and airships Alum The alum works at Hönsäter Scandinavian alum works Aluminium Some historical aluminium objects Anchor chains, see Ships and shipbuilding 1946 1965 1966 1967 1971 1933 1961 1955 1959 1932 1969 1969 1942 1934 134 149— 176 43— 74 111—150 69— 95 92— 96 117—124 132—135 145—153 73— 76 47— 79 115—117 49— 58 95—100 79— 84 Author Althin, Torsten Kindberg, Nils Martin, Harald Nathorst, Gunilla Pallin, Anders Stubelius, Svante Ängström, Tord Ångström, Tord Ångström, Tord Lindh, Nils Stoltz, Elof Year Pages Way-Matthiesen, Lennart 1943 Andersen, Hans Christian (1805—75), see Traveis Andrée, Salomon August (1854—97) The guide ropes of S. A. Andrée’s polar bal- loon On S. A. Andrée Andrée’s balloon house Androids, see Automata Apelquist, Charles (c. 1749—1824) Charles Apelquist. A pioneer in the engineer­ ing industry in Sweden Archives Archives and relics from the chemical fac- tories at Gripsholm and Kummelnäs Card indexes to the history of industry and technology in the Tekniska Museet Recording privately owned industrial docu- ments in an old iron district of Sweden The Rinman archives The archives of the Tekniska Museet Harmen’s register Arehn, Gerhard (1849—98) Gerhard Arehn and the match-box machines Arfwedson, Carl Abraham (Charles) (1774—1861), see Steam engines Atomarium, see Tekniska Museet Atomic physics, see Nuclear, atomic and molecular physics Autogiros, see Aeronautics Automata Automata — from clock-jacks to androids The south-pointing chariot. (On account of Otto Mayr’s book 'The origins of the feed- back control’) Aviation, see Aeronautics Backman, J. Fredrik L. (1830—96) Backman’s safe Balances and scales Johan Gottlieb Gahn’s analysis balance An analysis balance Balloons and airships, see also Aeronautics A Swedish diplomat on a balloon trip in 1846 The guide ropes of S. A. Andrée’s polar balloon On S. A. Andrée Carl August Ehrensvärd’s balloon sketches Erik Unge, balloon inventor (in English) Andrée’s balloon house Jansson, August V. Linder, Gurli Svedberg, Ivar Bergman, Gertrud Althin, Torsten Bodman, Gösta Carlberg, Per Hildebrand, Elis Sandqvist, Inga-Britta Wichman, Holger Kjellander, Rune G:son Strandh, Sigvard Strandh, Sigvard Althin, Torsten 1932 1934 1931 1952 1951 1949 1956 1939 1974 1957 1958 1965 1972 1950 112 83— 94 87— 95 129— 146 132 116—119 162— 164 105 67— 86 53— 91 123—139 197—245 143— 145 140— 142 Beer, se Brewing 181 1965 255—262 Way-Matthiesen, Lennart 1941 109 Selling, Olof H. Holmberg, Arne Jansson, August V. Linder, Gurli Neumeyer, Friedrich Strandh, Sigvard Svedberg, Ivar 1955 135--136 1932 112 1934 83-- 94 1943 55-- 62 1964 125 1931 87-- 95 Dsedalus 1931 — 1974 General index Berg, Rudolph Fredrik (1846—1907) Statue of R. F. Berg, pioneer in the Swedish cement industry Bergman, Torbern (1735—84), see also Lightning conductors Torbern Bergman as a lightning scientist. A bicentenary memorial of Swedish light­ ning research in the context of 18th-century electrical discoveries (in English) Bergström, Johan Wilhelm (1812—81) J. W. Bergström, mechanician and daguer- reotypist Berzelius, Jöns Jacob (1779—1848) Carl Palmstedt’s poems to J. J. Berzelius Jac. Berzelius and the emerging modern che- mistry (in English) Bessemer Steel, see Iron and Steel Bicycles Collapsible bicycle Blast furnaces, see Iron and Steel Blasting oil Sobrero’s nitro-glycerine and NobePs blasting oil Blotting paper, see Paper Blueprints The first Swedish blueprint Bofors The doors of the Art Gallery at Bofors Book collections, see Tekniska Museet Boulton, Matthew (1728—1809), see Steam engines Brewing A century old beer in Dannemora An 18th century malthouse at the Leufsta ironworks On malting and brewing at some old iron­ works Mead through the ages Bridges Sweden’s first iron bridge? Polhem’s floating bridge Buildings Small-house fabrication in the 19th century Remarks about skyscrapers The refuse chute The skyscraper The oldest constructional drawing in Scan- dinavia The cast iron spires of the Riddarholm church, a monument of arts and engineering To construct in Steel. Modern technique and old traditions MUller-Hillebrand, D. Kjellander, Rune G:son Bodman, Gösta Strandh, Sigvard Lindmark, Gunnar Nauckhoff, Sigurd Sahlin, Carl Sahlin, Carl Simonsson, Sten Simonsson, Sten Thunasus, Harald Andersson, Tore Carlqvist, Sten Cornell, Elias Hylander, Hans Hylander, Hans Lindmark, Gunnar Sahlin, Carl Strandh, Sigvard Wallin, Lars 1941 112 1963 35— 76 1953 99—115 1956 41— 49 1970 61— 85 1968 110 1948 89—141 1931 117 1951 136 1935 87— 94 1935 95—102 1938 104—109 1954 47— 72 1931 118—121 1933 108—111 1969 29— 46 1970 105—107 1970 107—110 1970 104—105 1931 116 1970 94—104 1973 87—131 Cables High voltage submarine cable for 360 m depth Calculating machines The first Swedish calculating machine? Martin Wiberg’s calculating machine Automata — from clock-jacks to androids Caloric-engines John Ericsson’s hot-air engine Carbide industry The beginning of the carbide industry in Swe­ den Cellulose, see Paper Cement The Puzzolana (note from 1776) Centrifugal casting, see Foundries Chains An anchor chain from Tönshammar Chanute, Octave (1832—1910), see Aeronautics Chemistry Archives and relics from the chemical fac- tories at Gripsholm and Kummelnäs ”On the nature, character and benefit of chemistry”. Commentary to an 18th cen­ tury manuscript The chemical factories at Gripsholm and Kummelnäs Jac. Berzelius and the emerging modern che­ mistry (in English) China The Chinese were first An ore-geological expedition to China in 1914. Swedish contributions to the ore geology of China Chromium Vanadium — tungsten — chromium — mo- lybdenum; a historical summary Cinematography, see Film industry Cierva, see La Cierva Cinetoscopes, see Film industry Clocks Christopher PolhenTs machine for cutting clock wheels An astronomical clock by Christopher Polhem Jacob Magnusson Dahl, clockmaker at Stjern- sund Horologium Mirabile Lundense, or the astro­ nomical clock in the cathedral of Lund The Stiernsund tower clock from the Maria Magdalena Church in Stockholm Eli, Bernhard Andersson, Tore Andersson, Tore Strandh, Sigvard 1931 80— 85 1932 106—109 1933 98— 99 1965 197—245 Way-Matthiesen, Lennart 1932 85— 95 81 — 104 131—132 Gelhaar, Julius Bjuggren, S. Erik 1954 1947 Way-Matthiesen, Lennart 1941 106—108 112 Althin, Torsten Bodman, Gösta Bodman, Gösta Strandh, Sigvard Montell, Gösta Nyström, Erik T. (AB Ferrolegeringar) Lundwall, Sten Lundwall, Sten Lundwall, Sten Pipping, Gunnar Trotzig, Dag 1951 132 1946 65— 74 1957 93—106 1970 61— 85 1958 91—104 1956 141—147 1961 135— 153 1949 51— 62 1951 43— 49 1952 177— 179 1967 151 — 157 1938 105—121 183 Dsedalus 1931 — 1974 General index 184 Discipline, see Working conditions Cloth factories, se Textile industry Clothing industry The history of the Swedish clothing industry The sewing industry. A survey of its origin and development in Sweden Cloth presses Christopher Polhem’s cloth press Colour litography, see Printing and graphic arts Commercial directories Old commercial directories wanted Commercial museums, see Museums Company periodicals Company periodicals Copper Early copper smelting methods at the Falun copper mine Copying Press copying of letters The first Swedish blueprint Cosmic technology, see also Rocketry Cosmic technology Crystal Palace Crystal Palace. About a colour litograph Dsedalus, see also Daidalos Dasdalus — who was he? Dasdalus Hyperboreus 1716—1717 Dasdalus 1931—1973. Writings and writers Daidalos, see also Dsedalus Daidalos and Ikaros. An unfinished and un- published poem Daguerreotype, see Photography Dahl, Jacob Magnusson (c. 1740—72) Jacob Magnusson Dahl, clockmaker at Stjern- sund Dalén, Gustaf (1869—1937) Gustaf Dalén. A short biography Dannemora A century old beer in Dannemora Darell, Johannes Gustaf (1865—1947) J. G. Darell, a pioneer in electrical engineer­ ing de Laval, Gustaf (1845—1913) S-shaped steam turbine Diesel engines From ”Vandal” to ”Ymer”. (Swedish pio- neering contributions to the introduction of the Diesel engine in ship propulsion). 1942 102—106 1946 75—132 1932 109—110 1941 108— 109 1948 150—152 1932 59— 70 1931 116 1931 117 1960 39— 44 1944 83— 92 1972 11— 15 1958 55— 63 1974 87—108 1958 41— 46 1952 177—179 1945 37— 46 1935 87— 94 Smedinger, Helge Way-Matthiesen, Lennart 1947 129—130 Borggren, Ludvig Grenander-Nyberg, G. Grenander-Nyberg, G. Carlqvist, Sten Rönnow, Sixten Tranasus, Bertil Hessen, Gust. Sahlin, Carl Sahlin, Carl Hall, Tord Gullbring-Odelberg, Maj Ahlgren, Stig Althin, Torsten Hylander, Hans Engström, Albert Lundwall, Sten Althin, Torsten Sahlin, Carl 1940 100—103 1954 117—130 Documentation Technical documentation a hundred years ago Drawings The drawing collection of the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet A steam engine drawing A treasure of drawings Dredging Dredger from 1749 Old dredgers in Malmö harbour Edelcrantz, Abraham Niclas (1754—1821) A. N. Edelcrantz and his steam engine pro- ject A. N. Edelcrantz and the flour mill Eldkvarn Description of Edelcrantz’ steam engine Edison, Thomas Alva (1847—1931) Edison’s Kinetoscope and the ”Black Maria” Education Old educational material from the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet Ehrensvärd, Augustin (1710—72) Augustin Ehrensvärd’s notebook from 1729 Ehrensvärd, Carl August (1745—1800) Carl August Ehrensvärd’s balloon sketches Ekman, Carl Daniel (1845—1904) Carl Daniel Ekman. His life and character The men arcund Carl Daniel Ekman Ekroth, Theodor (1851 —1920) Theodor Ekroth 1851—1920 Eldkvarn A. N. Edelcrantz and the flour mill Eldkvarn Electrical engineering The power transmission Hellsjön—Gränges­ berg in 1893 contemporaneously described The electrical engineering section in the Tek­ niska Museet ”An electric egg” (an electric bulb) Waldemar Jungner and the Jungner accu- mulator Electrotechnical dates until 1900 An electrical curiosity Anton Henric öller, a Swedish telegraph pioneer First appearance in manuscripts and litera- ture of Basic electrical terms J. G. Darell, a pioneer in electrical engineer­ ing Björkbom, Carl Carlqvist, Sten Landberg, Erik Meyerson, Åke Carlqvist, Sten Rang, Valdemar Corin, Carl-Fredrik Corin, Carl-Fredrik Sköldberg, Sven Lauritzen, Einar 1952 147—■159 1935 105 1935 106 1939 67—■ 76 1937 108—•111 1941 99—-105 1940 71— 81 1961 39— 94 1940 80 1943 94— 99 Way-Matthiesen, Lennart 1934 107—110 1935 109—112 Althin, Torsten Neumeyer, Friedrich Althin, Torsten Spaak, George Althin, Torsten Corin, Carl-Fredrik Althin, Torsten Althin, Torsten Andersson, Tore Hansson, Sven A. Håkanson, Harald Håkanson, Harald Kjellander, Rune G:son Ringius, Cecilia Smedinger, Helge 1939 106— 107 1943 55— 62 1935 47— 66 1951 109—124 1956 121— 130 1961 39— 94 1940 98— 100 1945 105— 111 1935 104— 105 1963 77— 92 1938 71— 86 1939 107— 108 1955 89— 110 1959 155— 165 1940 100— 103 185 Dsedalus 1931 — 1974 General index 186 nering Westerberg, Charles 1951 133—135 P. E. Fahlberg, a pioneer in electrical engi- neering Electronic brain at the service of the reader Elements, chemical, see Matter, theory of Elworth, Hjalmar (1824—87) Hjalmar Elworth 1824—1887 Energy sources and energy economy More work Engelsberg Engelsberg’s Oil Factory. An early petroleum refinery {in English) Engineer, see Titles and names of technical professions Ericson, Nils (1802—70) Nils Ericson — the man and the engineer Ericsson, John (1803—89) The correspondence of John Ericsson John Ericsson’s hot-air engine Erikson, Johan Erik (1838—83) J. E. Erikson, a forgotten designer and in­ dustrial Ervalla ironworks Ervalla ironworks. Equipment and activities during the 17th century Eskilstuna The Rademacher smithies in Eskilstuna and their architect Eurenius Three engineering Brothers, Jacob (1720— 99), Johan (1728—64), and Abraham (1732 —95) Eurenius Exhibitions Engineering in miniature The Great Exhibition in London 1851 Carl Palmstedt, exhibition organizer and ad- vocate of technical museums Crystal Palace. About a colour litograph Pedro Nisser, 1799—1878, a Swedish gold prospector and exhibition organizer in South America and Australia Pictures of industries in Stockholm during the 19th century — a temporary exhibi­ tion in the Tekniska Museet The Jonas Wenström Exhibition Fahlberg, Per Erik (1850—1900) P. E. Fahlberg, a pioneer of electrical engi- Westerberg, Charles öhman, Einar Goldkuhl, Carola Hubendick, E. Ågren, Per Goldkuhl, Carola Goldkuhl, Carola Way-Matthiesen, Lennart 1932 Kjellander, Rune G:son Sahlin, Carl Andrén, Erik Hylander, Hans Althin, Torsten Andersson (Attelid), Tore 1965 187—195 Bodman, Gösta 1953 Gullbring-Odelberg, Maj 1944 Selling, Olof H. 1962 67— 97 83— 92 67—147 Stockhaus-Englund, Brita 1954 146—148 Svensson (Smedinger), H. 1934 102—107 1951 133—135 1960 107—118 1957 107—125 1931 1967 1966 1967 73— 78 9— 29 75—109 31— 78 75— 89 85— 95 1958 1947 89—116 1940 37— 51 1942 39— 48 1952 57—101 1944 102—106 Falun copper mine One of Polhem’s hoisting machines at the Falun copper mine Early copper smelting methods at the Falun copper mine Faxe, Arvid (1733—93) Arvid Faxe and his stone paper Film industry, see also Photography The cinematograph in Russia in the 19th century Film and sound The collections of the Swedish Film Archives The moving picture ”Charles XII” The moving film-camera then and now Edison’s Kinetoscope and the ”Black Maria” When the soundfilm came to Stockholm Georges Méliés’ film-studio and the man with the rubber head Fire alarm Automatic fire alarm Fire engines Notes on steam fire engines Flax dressing Flax dressing machines in Hälsingland during the 18th century Fack, Nils (1855—1925) Nils Fock, an engineer in South America in the 1890’s Foucault, Leon (1819—68) Foucault’s pendulum experiments Forestry Urban Hiärne’s book on forest economy Forest, wood, cellulose and paper Foundries A contribution to the history of the Nordic cast-iron firebacks The Gahn centrifugal machine for iron found- ing Fresk, Lars (c. 1758—1830) Lars Fresk’s woollen cloth mill at Älvvik (Elfvik) on the island Lidingö near Stock­ holm Furnaces J. F. Lundin and his furnace designs F. A. Kjellin’s electric induction furnace Gahn, Johan Gottlieh (1745—1818) Johan Gottlieb Gahn’s analysis scales Gahn, Reinhold (1831 —1915) The Gahn centrifugal machine for iron found- Althin, Torsten Hessen, Gust. Lindskog, Inga 1942 1932 1952 94—■ 97 59—• 70 172—-177 95—-100 73—• 94 107—■108 109— 111 101 —-103 94— 99 100—■103 140— 143 102— 105 107— 109 65— 88 109— 116 45— 50 114—115 41— 46 65— 77 75— 88 145— 150 lOS-121 Sl— 63 73— 83 ing Carlberg, Per 1963 145—150 187 Backhoff-Malmquist, H. 1956 Dahlstedt, Stellan Lauritzen, Einar Lauritzen, Einar Lauritzen, Einar Lauritzen, Einar Lauritzen, Einar Lauritzen, Einar Pichler, Nils Andersson, Tore Åström, Irma Hildebrand, Bengt Collinder, Per Gullbring-Odelberg, Maj Sundblad, Gunnar Ambrosiani, Sune 1956 1940 1941 1942 1943 1944 1946 1939 1937 1950 1961 1953 1945 1959 1936 1937 1963 1958 1946 1933 Carlberg, Per Lindskog, Inga Hellgren, Olof Trana, Emanuel Selling, Olof H. 1965 257—262 Daedalus 1931 — 1974 General index Gas generators The gas generator then and now Gas turbines Scandinavian contributions to the develop­ ment of the gas turbine Gear-cutting machines Christopher PolhenTs machine for cutting clock wheels Geology A Swedish ore-geological expedition to China in 1914. Swedish contributions to the ore geology of China Glass Interiör view of a Swedish glassworks (Kosta) in the 1840’s. Comments on an oil painting by Kilian Zoll Illustration showing a glass bowl from the 1870’s with an engraving of the Limma- red’s glassworks Gold Swedish prospecting and mining pioneers in the Klondyke gold rush Wash gold in northern Scandinavia and Fin­ land Golden wedding rings Pedro Nisser, a Swedish gold prospector, in­ ventor and exhibition organizer in South America and Australia Gramophones, see Phonegraphs and Gramophones Graphic technique, see Printing and graphic arts Grinding milis, see Stone industry Gripsholm Archives and relics from the chemical fac­ tories at Gripsholm and Kummelnäs GripsholnTs and Kummelnäs’ chemical fac­ tories Guide ropes, see Balloons and airships Gun-boring machines Gun-boring machine from the 18th century Gunpowder Torsebro gunpowder mill in Skåne Handicraft, see History of industry and technology Harmens, Lars (1701—60) Harmens’ register Heffner, Per Fredrik (1788—1873) Per Fredrik Heffner Hubendick, E. Johnsson, Hans Lundwall, Sten Nyström, Erik Rönnow, Sixten Malmberg, Sigvard Sahlin, Carl Sahlin, Carl Selling, Olof H. Althin, Torsten Bodman, Gösta Carlqvist, Sten Lindberg, Assar M. Wichman, Holger Olsson, Reinhold 1941 37— 44 1968 92—107 1949 51— 62 1956 141—147 1931 106—112 1932 97 1965 129—148 1936 43— 64 1938 39— 54 1962 67—147 1951 132 1957 93—106 1934 117—118 1967 79—109 1957 53— 91 1949 87—102 Heideken, Pehr Gustaf von (1781—1864) P. G. von Heideken’s pen and ink drawings of Swedish ironworks Hesselman’s engine, see Motor cars Hessian pump, the, see Pumps History of industry and technology Industrial monuments History of technology and industry ”Crane” and ”tread wheel” and other terms of arts as a source to the study of the history of technology Card indexes to the history of industry and technology at the Tekniska Museet The Mendel book, an inestimable source to the history of handicraft Industrial history reflected in share certifi- cates The Swedish Industrial and Commercial Mu­ seum 1895— 1909 Pictures of industries in Stockholm during the 19th century — a temporary exhibition in the Tekniska Museet Hiärne, Urban (1641—1724) Urban Hiärne and forest economy Horologium, see Clocks Horseshoes Flow production of horseshoes Hot-air engines John Ericsson’s hot-air engine Hult, C. Alrik (1867—1964) and Hult, Oscar W. (1863—1937) The inventions of the brothers C. A. and O. W. Hult Hults Bruk The provenience of the ”Hult-book” ”Collection of various useful and ingenious machines and devices” (the ”Hult-book”) The provenience of the ”Hult-book” Hydraulic engineering A tunnelled tail race at the blast furnace at Äg Hydrophore, the The metamorphoses of the hydrophor or a translator’s difficulties Höganäs The Höganäs collieries and Kullen in 1806 Hönsäter The alum works at Hönsäter 13. Daedalus Rönnow, Sixten 1942 Althin, Torsten 1932 1933 1935 Althin, Torsten 1946 Althin, Torsten 1969 Bodman, Gösta 1949 Hylander, Hans 1969 Nathorst-Böös, Ernst 1973 Rönnow, Sixten 1943 Stockhaus-Englund, Brita 1954 Gullbring-Odelberg, Maj 1945 Rennerfelt, Ivar 1944 Way-Matthiesen, Lennart 1932 98—100 110—111 111—112 106— 109 39— 50 11— 31 116—119 101— 113 11— 31 35— 54 146— 148 114—115 73— 82 85— 95 Hult, C. Alrik Althin, Torsten Forsberg, Karin Hylander, Hans Carlberg, Per Hylander, Hans Odencrants, Arvid Lindh, Nils 1965 59—128 1948 149 1947 123— 129 1948 147— 149 1968 107—110 1966 27— 41 1947 79— 87 1942 49— 58 Dsedalus 1931 — 1974 General index 190 1967 157—163 1942 99—102 1940 37— 51 Ideas Ideas — the mainspring of progress {in Eng­ lish) Ikaros Daidalos and Ikaros, an unfinished and un- published poem Ikaros Ikaros 1939—1958. The history of a tear-off calendar Induction furnaces F. A. Kjellin’s electric induction furnace Ink writing To improve the legibility of faint ink-writing Inventions Ideas — the mainspring of progress {in Eng­ lish) The inventions of the brothers C. A. and O. W. Hult ”Collection of various useful and ingenious machines and devices” (the ”Hult-book”) The Abderitometer — an instrument pretended to measure human stupidity An inventor’s narrative (on the IMO screw) Iron and Steel A contribution to the history of the Nordic cast-iron firebacks Sweden’s first iron bridge? Raw material for early Swedish iron making The ore region and iron industry of Småland First use of Bessemer Steel in steam boilers and ships A blast-furnace model from the 18th century Christopher PolhenTs weighing-house for iron in Gävle 1776 The world-wide fame of Swedish iron II. From about 1850 to the present time Collecting old iron stamps used as trade marks on Swedish bar iron Iron bar with runic inscription from a Gothlandic fire place The world-wide fame of Swedish iron I. From oldest time till about 1850 To construct in steel. Modern technique and old traditions Ironworks Svabensverk — an ironworks in the wilder- ness P. G. von Heideken’s pen and ink drawings of Swedish ironworks Ervalla ironworks. Equipment and activities during the 17th century Althin, Torsten Engström, Albert Hall, Tord Hylander, Hans Trana, Emanuel Bodman, Gösta Althin, Torsten Hult, C. Alrik Forsberg, Karin Hylander, H., Kock, B. 1971 Montelius, Carl Ambrosiani, Sune Andersson, Tore Arrhenius, Olof Arrhenius, Olof Carlberg, Per Carlqvist, Sten Humbla, Philibert Johansson, Arvid Molander, Bo Nihlén, John Sahlin, Carl Wallin, Lars Nilsson, Bengt V. Rönnow, Sixten Sahlin, Carl 1945 1936 1937 1931 1964 1968 1964 1931 1947 1933 1968 1931 1932 1973 43— 54 91— 96 65— 77 75— 88 118—121 122—123 67— 90 124 120—123 118—123 51— 71 11— 41 114—116 47— 57 87—131 1960 151— 154 1958 41— 46 1958 47— 54 1974 139—140 1933 73— 83 1944 106—107 1960 151—154 1965 59—128 1947 123—129 Jernstedt, Peter (1769—c. 1843) Peter Jernstedt. Swedish inventor and designer of steam-propelled vessels in the beginning of the 19th century Johansson, Arvid (1870—1934) Arvid Johansson’s collection of books Johansson, Carl Edvard (1864—1948) C. E. Johansson, master of measurements C. E. Johansson, portrait bust Johansson, Johan Peter (1853—1943) J. P. Johansson, inventor of the Universal Pipe Wrench and the Adjustable Wrench {in English) Judson, Whitcomh L. (1845—1907) Judson’s original zip-fastener in the collec­ tions of the Tekniska Museet Jungner, Waldemar (1869—1924) Waldemar Jungner and the Jungner accu- mulator Kepler, Johannes (1571 —1630) Kepler — Newton — Lunik Kjellin, Fredrik Adolf (1872—1910) F. A. Kjellin’s electric induction furnace Klippan Klippan’s superphosphate factory 1851—1875. C. Fr. Waern & Co., fartilizer factory in Gothenburg Klondyke Swedish prospecting and mining pioneers in the Klondyke gold rush Knitting machines Per Persson and the Swedish knitting machine Knutberg, Carl (1711—80) Carl Knutberg Kullen The Höganäs collieries and Kullen in 1806 Kummelnäs Archives and relics from the chemical fac­ tories at Gripsholm and Kummelnäs GripsholnTs and Kummelnäs’ chemical fac­ tories La Cierva, Juan de (1895—1936), see Aeronautics Lagerman, Alexander (1836—1904) Alexander Lagerman. His life and work Pertrait bust of Alexander Lagerman Lahäll Klemming, Sven Göransson, Edward Törnebohm, Hilding Rynell, Sven Sköldberg, Sven Hansson, Sven A. Lindberg, Sten G. Trana, Emanuel Bodman, Gösta Malmberg, Sigvard Kjellander, Rune G:son Meyerson, Åke Odencrants, Arvid Althin, Torsten Bodman, Gösta Weibull, Waloddi 1963 93—111 1937 108 1944 53— 60 1944 9a 1965 177— 185 1942 106— 107 1963 77— 92 1959 47— 54 1933 73— 83 1947 41— 68 1965 129— 148 1956 51— 71 1937 102 1947 79— 87 1951 132 1957 93—106 1934 67— 81 1944 8b The Lahäll silver works Falk, Erik 1945 97—103 Dasdalus 1931 — 1974 General index 192 Landin, John (1861—1920) Radioactivation of water according to the patents of John Landin Laval, Gustaf de (1845—1913), see de Laval, Gustaf Legal and social conditions, see Working conditions Leonardo da Vind (1452—1519) Leonardo, the introducer Leufsta (Löfsta, Lövsta) ironworks An 18th century malthouse at the Leufsta ironworks Lighting Street lighting in Stockholm, public and pri­ vate, 1800—1850 Lightning conductors Lightning conductors (A newspaper paragraph from 1773) Torbern Bergman as a lightning scientist. A bicentenary memorial of Swedish lightning research in the context of 18th century electrical discoveries (in English) Light-sensitive layers, see Photography Limekilns Gothlandic limekilns Limmared Illustration showing a glass bowl from the 1870’s with an engraving of the Limma- red’s glassworks Lindmark, Knut (1838—1892) Knut Lindmark, a Swedish pioneer in urban Communications Looms, see Textile industry Ludvigsberg Photo of a 10 tons loading crane made 1879 by the Ludwigsberg’s workshops Lund Cathedral Horologium Mirabile Lundense, or the astro­ nomical clock in the cathedral of Lund Lundin, Johan Fredrik (1826—68) J. F. Lundin and his furnace designs Lunik Kepler — Newton — Lunik Lövsta, see Leufsta ironworks Machines, see Mathematics, Machine and Man Magnetism Esaias Tegnér and magnetism Malting, see Brewing Bodman, Gösta 1948 Althin, Torsten 1954 Simonsson, Sten 1935 Klemming, Sven 1971 Adler, Gun 1944 Miiller-Hillebrand, D. 1963 Way-Matthiesen, Lennart 1935 142—147 140—145 95—102 98—107 106 35— 76 104 Kock, B. and Schiitz, F. Pipping, Gunnar Hellgren, Olof Lindberg, Sten G. Tandberg, John 1932 97 1973 61— 85 1938 107 1967 152—157 1946 51— 63 1959 47— 54 1939 77— 83 Man, see Mathematics, Machine and Man Manufacturing works The Stjernsund manufacturing works in 1729 Maps Mining and smelting scenes depicted on a map from 1729 Maria Magdalena Church The Stjernsund tower clock from the Maria Magdalena Church in Stockholm Martinson, Harry (1904—) Technology and the soul Matches Gerhard Arehn and the match-box machines The life-work of Alexander Lagerman Mathematics, Machine and Man Mathematics, machine and man Matter, theory of The building stones of matter. Swedish contri­ butions to the discovery of the elements Mead, see Brewing Measurements, see also Weights and measures C. E. Johansson, master of measurements A measuring-rod from the 17th century Medals, see Numismatics Méliés, Georges (1861—1938), see Film industry Mercer, John (1791 —1866) John Mercer, 1791—1866 {in English) Merry-go-rounds Merry-go-round run by steam engine Metallography Opening speech at the inauguration of the Metallographic Instituteds new building Microscopes A single-lens microscope that may have be- longed to Emanuel Swedenborg Military engineers, see also Titles and names of technical professions From military engineer to mining engineer Miniatures, see Exhibitions Mining Mining and smelting scenes depicted on a map from 1729 Swedish prospecting and mining pioneers in the Klondyke gold-rush Wash gold in northern Scandinavia and Fin­ land Althin, Torsten Althin, Torsten Trotzig, Dag Martinson, Harry Kjellander, Rune G:son Weibull, Waloddi Weibull, Waloddi Althin, Torsten 1940 53— 70 1961 125— 133 1938 55— 69 1955 55— 59 1958 123— 139 1934 67— 81 1952 47— 55 1960 45— 53 Törnebohm, Hilding Way-Matthiesen, Lennart 1933 Hunter, William A. Andersson, Tore Rudberg, Erik 155—158 Spaak, G. and Althin, T. 1950 Malmsten, Karl Althin, Torsten Malmberg, Sigvard Sahlin, Carl 1942 1944 53— 60 100— 104 1957 1934 113—115 1948 55— 59 41— 52 59— 76 Daedalus 1931 — 1974 1961 125—133 1965 129—148 1936 43— 64 193 General index Pedro Nisser, a Swedish gold prospector, in­ ventor and exhibition organizer in South America and Australia Models Engineering in miniature The Royal Model Chamber A blast furnace model from the 18th century Christopher PolhenTs model of a proposed slipway and winch for hauling up ships Molybdenum Vanadium — tungsten — chromium — mo­ lybdenum; a historical summary Montelius, Carl (1881—1954) An inventor’s narrative (on the IMO screw) Motor cars Car production at the Thulinverken Uppsala’s first truck The motor-car production of Tidaholms Bruk 1903—1933 If the car runs away The Hesselman engine used in automobiles Museums, see also Tekniska Museet The Swedish Tobacco Monopoly’s Museum Viksbergsbacken (The history of the museum district of Djurgården) The Swedish Industrial and Commercial Mu­ seum 1895—1909 Natural self-printing (Physiotypy), see Printing and graphic arts Newton, Isaac (1642—1727) Kepler — Newton — Lunik An electrical experiment by Newton Nisser, Pedro, (1799—1878) Pedro Nisser, a Swedish gold prospector, in­ ventor and exhibition organizer in South America and Australia Nitro-glycerine SobrenTs nitro-glycerine and NobePs blasting oil Nobel, Alfred (1833—96) Alfred Nobel. Address at the Nobel Celebra- tion in 1956 SobrenTs nitro-glycerine and NobePs blasting oil Memorial plaque at Vinterviken Nodal figures Nodal figures and nuclear physics Norberg, Johan Erik (1749—1818) J. E. Norberg’s steam-engine project in 1796 J. E. Norberg, engineer and inventor Selling, Olof H. Althin, Torsten Bseckström, Arvid Carlqvist, Sten Nisser, Marie (AB Ferrolegeringar) Montelius, Carl Borgenstam, Curt Carenius, Gerhard Chudi, Sixten Lindmark, Gunnar Lundeberg, Erik Björnberg, Bertil Ohlsson, Martin A. Rönnow, Sixten Lindberg, Sten G. (from Monthly Science News 1944) Selling, Olof H. Nauckhoff, Sigurd Ekeberg, Birger Nauckhoff, Sigurd Wilner, Torsten Althin, Torsten Granmalm, Georg 1962 67—147 1944 102—106 1959 1931 1964 1961 1945 1965 1965 1956 1968 1931 55— 72 120—123 67— 85 135—153 91— 96 248—251 252—254 101—120 113 97—103 1948 1952 161—170 1943 35— 54 1959 47— 54 1945 119—120 1962 67—147 1948 89—141 1957 47— 51 1948 89—141 1931 105 1957 41— 46 1955 83— 88 1941 65— 76 49— 54 Norström, Carl Edward (1815—71) Carl Edward Norström. A Swedish railway constructor a century ago Nuclear, atomic and molecular physics One decade of atomic energy The Atomarium of the Tekniska Museet Recent acquisitions to the Atomarium of the Tekniska Museet. Movements of particles in electrical fields Nodal figures and nuclear physics Atomarium and nuclear Science today Numismatics Tokens at the Sala silver mine Contributions to a Swedish Technologia Nu- mismatica Medals of merit in industry Nyhyttan Svanå ironworks and Nyhyttan Nyströmer, Carl (1846—1913) Carl (Carlos) Nyströmer Odencrants, Thor August (1782—1829) The Höganäs collieries and Kullen in 1806 T. A. Odencrants’ notes from traveis in Scot- land in 1813 From T. A. Odencrants’ diary From T. A. Odencrants’ travel notes of 1807 Oersted, Hans Christian (1777—1851) Hans Christian Oersted and electromagne- tism. To the one hundred and fiftieth an- niversary of a great discovery Optical telegraph, see Telecom- munications Ore geology An ore-geological expedition to China in 1914. Swedish contributions to the ore geo­ logy of China Palmstedt, Carl (1785—1870) Carl Palmstedt, exhibition organizer and ad- vocate of technical museums The Voltaic forces. From Carl Palmstedt’s travel diaries Carl Palmstedt’s poems to J. J. Berzelius Paper From hand-made to machine-made paper in the 1830’s Blotting paper in use 1752 Smedberg, Richard Mileikowski, Curt Wilner, Torsten Wilner, Torsten Wilner, Torsten Wilner, Torsten Norberg, Per and Lagerqvist, Lars O. Rönnow, Sixten Rönnow, Sixten Andersson, Fritz Nyströmer, C. Bertil Odencrants, Arvid Odencrants, Arvid Odencrants, Arvid Odencrants, Arvid Ekelöf, Stig Nyström, Erik T. Bodman, Gösta Bodman, Gösta Bodman, Gösta Anstrin, Hans Lenk, Torsten 1948 61— 66 1953 37— 44 1953 117—137 1954 39— 46 1957 41— 46 1960 55—106 1955 61— 82 1941 83— 98 1946 138— 140 1960 139— 150 1937 57—74 1947 79— 87 1948 67— 76 1949 63— 70 1951 81— 94 1970 13— 38 1956 141—147 1953 67— 97 1954 73— 80 1956 41— 49 1935 67— 74 1943 94— 95 Dsedalus 1931 — 1974 General index Filigranologi. Watermarks in paper and their history Arvid Faxe and his stone paper Early use of blotting paper Forest, wood, cellulose and paper östanå paper mill in Hälsingland Particles, see Nuclear, atomic and molecular physics Patents Extensive patents Pendulum experiments FoucaulFs pendulum experiments Periodicals Company periodicals Perpetuum mobile Perpetuum mobile Persson, Per (1849—1909) Per Persson and the Swedish knitting machine Petroleum Engelsberg’s Oil Factory. An early petroleum refinery {in English) Philately Technology and philately Phonographs and gramophones Inventors of the phonograph The phonograph in the trademark The phonograph and the gramophone Photography, see also Film industry The daguerreotypy in Sweden Talbot’s photos on paper J. W. Bergström, mechanician and daguer- reotypist Photographic incunables of the 1850’s The history of the light-sensitive layer Physiotypy, see Printing and graphic arts Plåten press, see Printing and graphic arts Polhem, Christopher (1661—1751) PolhenTs measuring rod The Stjernsund manufacturing works in 1729 One of Polhem’s hoisting machines at the Falun copper mine The Polhem universal joint Christopher PolhenTs rolling mill at the Stjernsund manufacturing works Christopher PolhenTs cloth press Christopher PolhenTs floating bridge Christopher PolhenTs stocking frames Liljedahl, Gösta Lindskog, Inga Sahlin, Carl Sundblad, Gunnar Westberg, Hans Lindmark, Gunnar Collinder, Per Tranasus, Bertil Hubendick, E. Kjellander, Rune G.-son Ågren, Per Bodman, Gösta Westerlund, Gunnar Westerlund, Gunnar Westerlund, Gunnar Bäckström, Helmer Bäckström, Helmer 1960 119—137 1952 172—177 1941 102 1959 41— 46 1966 9— 35 1968 111 1953 45— 50 1948 150—152 1933 85— 91 1956 51— 71 1967 9— 29 1958 141—144 1942 77— 92 1943 103—105 1945 119 1943 63— 78 1944 61— 72 Kjellander, Rune G:son 1953 Rönnow, Sixten 1932 Sjöstedt, Georg 1947 Althin, Torsten 1932 Way-Matthiesen, Lennart 1944 Althin, Torsten 1940 Althin, Torsten 1942 Althin, Torsten 1944 Anbo, L., Bjarme, A., and Sköldberg, S. 1941 Carlqvist, Sten 1932 Carlqvist, Sten 1933 Hallerdt, Björn 1951 99—115 98—104 69— 78 111—112 94— 99 53— 70 94— 97 107—108 45— 64 109—110 108—111 51— 62 Christopher Polhem and his time. (Address presented at the Tekniska Museet, August 30, 1951, on the bicentennial of PolhenTs death) Christopher Polhem’s snuff box Christopher PolhenTs weighing house for iron in Gävle 1776 A Polhem Monument and its prehistory Christopher PolhenTs machine for cutting clock wheels An astronomical clock by Christopher Polhem Christopher PolhenTs model of a proposed slipway and winch for hauling up ships Christopher PolhenTs ingenious tap Polsunov, Ivan Ivanovitj (c. 1728—66) Polsunov’s atmospheric steam engine 1763—66 Porcelain Working and discipline conditions at the Rör­ strand porcelain factory in the 18th cen- tury The Marieberg porcelain factory. Buildings, kilns and kiln operation Potash Production of potash in Sweden until the middle of the 18th century Powder Torsebro gunpowder mill in Skåne Power transmission The power transmission Hellsjön—Gränges­ berg in 1893 contemporaneously described Press copying, see Copying Printing and graphic arts Crystal Palace. About a colour lithograph Natural self-printing (Physiotypy) The plåten press. From wood to iron Alexander Lagerman. His life and work Progress, see Ideas Propellers The oldest preserved Swedish ship propeller Notes on ship propellers Pumps The Hessian pump. Contribution to the his- tory of the centrifugal pump An inventoTs narrative. (On the IMO-screw) Puzzolana, see Cement Rademacher, Reinhold (1608—68) The Rademacher smithies in Eskilstuna and their architect Radioactivation Radioactivation of water according to the Heckscher, Eli F. Hernmarck, Carl Humbla, Philibert Jansson, Sven Lundwall, Sten Lundwall, Sten Nisser, Marie Sköldberg, Sven 1952 41— 46 1942 96— 99 1947 118—123 1974 110—138 1949 51— 62 1951 43— 49 1964 67— 85 1939 85— 92 patents of John Landin Bodman, Gösta 1948 142—147 Backhoff-Malmquist, H. 1953 51— 66 Baeckström, Arvid Jarnvall, Torsten Bodman, Gösta Lindberg, Assar M. Althin, Torsten 1934 49— 66 1971 11— 41 1950 89—119 1967 79—109 1940 98—100 Gullbring-Odelberg, Maj 1944 83— 92 Rönnow, Sixten 1945 116—119 Way-Matthiesen, Lennart 1946 134—139 Weibull, Waloddi Althin, Torsten Christell, Einar Hylander, Hans Montelius, Carl Andrén, Erik 1939 93—100 1934 110—111 1951 63— 80 1945 91— 96 1942 39— 48 1934 67— 81 OsedaIus 1931—1974 General index Railways The railway Surahammar—Lisjö Recollections of a railway ehief mechanical engineer Refrigerating A refrigerator with a history Register Harmen’s register Rifle factories Rationalization of Swedish rifle factories in the middle of the 18th century Rings Golden wedding rings Rinman, Sven (1720—92) Sven Rinman’s travel diaries 1746—47 The Rinman archives Robot technology, see Automata Rock drilling and tunnelling The Swedish Method (in English) Early proposals for a tunnel under the Sound between Denmark and Sweden Rocketry, see also Space technology Wilhelm Unge, a Swedish pioneer in rocketry Rodga Rodga manor and textile mill Rolling milis Christopher PolhenTs rolling mill in the Stjernsund manufacturing works Ropeways Swedish ropeway design Royal Institute oj Technology The drawing collection of the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet Old educational material from the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet Rubber industry Making tyre history (in English) Rörstrand Working and discipline conditions at the Rör­ strand porcelain factory during the 18th century Safes Backman’s safe Andersson, Fritz Klemming, Sven Hylander, Hans Wichman, Holger Meyerson, Åke Sahlin, Carl Bodman, Gösta Hildebrand, Elis Janelid, Ingvar Smedberg, Richard Strandh, Sigvard Forsberg, Karin Anbo, L., Bjarme, A., and Sköldberg, S. Sahlin, Carl Carlqvist, Sten 1961 101—108 1970 88— 93 1973 134—142 1957 53— 91 1937 89—100 1938 39— 54 1949 71— 85 1950 53— 63 1952 103—115 1939 105 1963 113—143 1937 41— 56 1964 87— 108 1951 95—108 1941 45— 64 1931 55— 72 1935 105 Way-Matthiesen, Lennart 1934 107—110 1935 109—112 Osvald, Gustaf O. Baeckström, Arvid Althin, Torsten 1972 65— 76 1934 49— 66 1950 140—142 Sala silver mine Tokens at the Sala silver mine Sand blasting Sand blasting Schmiedte, Claes Axel (1784—1847) Claes Axel Schmiedte, a forgotten pioneer in engineering Scots in Sweden Scottish family names in Swedish industry and technology Scouring milis, see Stone industry Screws An inventor’s narrative (on the IMO screw) The holy screw. To the prehistory of the helicopter Seger, Eberhard (1854—1923) Eberhard Seger, a versatile designer of ma- chines Sewing industry, see Clothing industry Sewing machines J. G. Wikström, the first manufacturer of sewing machines in Sweden Ships and shipbuilding The oldest preserved Swedish ship propeller From ”Vandal” to ”Ymer”. Swedish pio- neering contributions to the introduction of the Diesel engine in ship propulsion First use of Bessemer Steel in steam boilers and ships Notes on ship propellers Peter Jernstedt, a Swedish inventor and de­ signer of steam-propelled vessels in the beginning of the 19th century Christopher PolhenTs model of a proposed slipway and winch for hauling up ships An anchor chain from Tönshammar Silent film, see Film industry Silver The Lahäll silver works Tokens at the Sala silver mine Skywriting Skywriting Smelting Mining and smelting scenes depicted on a map from 1729 Early copper-smelting methods at the Falun copper mine Norberg, Per and Lagerqvist, Lars O. Lindmark, Gunnar Thunasus, Ffarald Bodman, Gösta Montelius, Carl Stubelius, Svante Kjellander, Rune G:son Kjellander, Rune G:son Althin, Torsten Borggren, Ludvig Carlberg, Per Christell, Einar Klemming, Sven Falk, Erik Norberg, Per and Lagerqvist, Lars O. Lindmark, Gunnar Althin, Torsten Hessen, Gust. 1955 61— 82 1968 112—113 1966 111—130 1948 1945 1959 1954 1956 1939 1954 1964 1934 1963 1964 Way-Matthiesen, Lennart 1941 77— 88 91— 96 145— 153 105— 115 131— 140 93— 100 117— 130 124 110—111 93—111 67— 85 106— 108 112 Nisser, Marie 1945 97—103 1955 61— 82 1968 111—112 1961 125— 133 1932 59— 70 Daedalus 1931 — 1974 General index Smithies The Rademacher smithies in Eskilstuna and their architect Snuff boxes Polhem’s snuff box Sobrero, Ascanio (1812—88) Sobrero’s nitro-glycerine and Nobel’s blasting oil Sonorous figures, see Nodal figures Sound, the (Öresund) Earliy proposals for a tunnel under the Sound between Denmark and Sweden (Öresund) Sound-films, see Film industry Space technology, see also Rocketry Cosmic technology Spanners, see Wrenches Steam boilers First use of Bessemer Steel in steam boilers and ships Steam engines The second steam engine in Sweden The Fire-engine at Gammelholm. (The first steam engine in Denmark) J. E. Norberg’s steam-engine project in 1796 Stationary steam engines in Sweden 1725— 1806 {in English) Notes on early Swedish steam engines Polsunov’s atmospheric steam engine 1763— 1766 James Watt’s ”circular engine” or ”steam wheel”. A Swedish visitor’s report A proposal to build a steam engine in Swe­ den in 1725 Notes on steam engines. (Letter from William Wilkinson to James Watt) Notes on steam engines 1797. (Correspondence between Boulton & Watt and Charles Arf- wedson) A. N. Edelcrantz and his steam-engine pro­ ject in 1809 Life and work of James Watt The steam engines at the Naval Dock Yard in Karlskrona in the 18th century Peter Jernstedt, a Swedish inventor and de­ signer of steam-propelled vessels in the be­ ginning of the 19th century A steam engine drawing The development of steam power after James Watt Description of A. N. Edelcrantz’ steam engine Steam turbines The introduction of the de Laval steam tur- Andrén, Erik Hernmarck, Carl Nauckhoff, Sigurd Smedberg, Richard Hall, Tord Carlberg, Per Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Andersson, Tore 1942 39— 48 1942 96— 99 1948 89—141 1937 41— 56 1960 39— 44 1964 124 1939 49— 66 1950 26— 27 1955 83— 88 1961 95— 99 1933 104—109 bine to the Swedish market Hylander, Hans 1973 33— 60 Backhoff-Malmquist, H. 1953 Bjuggren, S. Erik Björkbom, Carl Chaloner, W. H. Chaloner, W. H. Corin, Carl-Fredric Hubendick, E. Johansson, Yngve Klemming, Sven Landberg, Erik Lindmark, Tore Sköldberg, Sven 51— 66 1947 132— 134 1736 79— 94 1948 152— 154 1949 119—121 1940 71— 81 1936 95—115 1962 51— 65 1963 93—111 1935 106 1936 117—127 1940 80 S-shaped steam turbine (of Gustaf de La- val’s design) Steel, see Iron and Steel Steel sculpture Steel sculpture in ”The Danish Kings’ chrono- logical Collection” at Rosenborg Stereophonic transmission of sound Stereophonic sound — a good old novelty Stjernsund, Stjärnsund The Stjernsund manufacturing works in 1729 Christopher PolhenTs rolling mill at the ma­ nufacturing works at Stjernsund Jacob Magnusson Dahl, clockmaker at Stjern­ sund The Stjernsund tower clock from the Maria Magdalena Church in Stockholm Stockholm Industries Pictures of Industries in Stockholm during the 19th century. A temporary exhibition in the Tekniska Museet Stocking frames Christopher PolhenTs stocking frames Stone industry Windmills for stone grinding on Öland The Älvdalen Porphyry Works. Equipment and production methods Stone paper, see Paper Strehlenert, Robert Wilhelm (1863—1935) R. W. Strehlenert Superphosphate Klippan’s superphosphate factory 1857—1876. C. Fr. Wasrn & Co., fertilizer factory at Gothenburg Svabensverk Svabensverk, an ironworks in the wilderness Svanå Svanå ironworks and Nyhyttan Social and legal conditions at Svanå iron­ works in the beginning of the 18th century Swedenborg, Emanuel (1688—1772) A single-lens microscope that may have be- longed to Emanuel Swedenborg Emanuel Swedenborg’s ”Design for a ma­ chine to fly in the air” Swedish method, see Rock drilling and tunnelling Talbot, Henry Fox (1800—77) TalboTs photos on paper Way-Matthiesen, Lennart 1947 129—130 Boesen, Gudmund Malmgren, Einar Althin, Torsten Anbo, L., Bjarme, A., and Sköldberg, S. Lundwall, Sten Trotzig, Dag 1941 106, 111 Stockhaus-Englund, Brita 1954 146—148 Hallerdt, Björn Killig, Franz Sandqvist, Inga-Britta Bodman, Gösta Bodman, Gösta Nilsson, Bengt V. Andersson, Fritz Andersson, Fritz Spaak, George and Althin, Torsten Ångström, Tord Bäckström, Helmer 1951 51— 62 1935 75— 86 1972 45— 63 1945 47— 90 1947 41— 68 1967 157—163 1973 1940 1941 1952 1938 142— 145 53— 70 45— 64 177— 179 55— 69 1960 1962 1950 1932 139— 150 149— 158 41— 52 73— 76 1944 61— 72 Daedalus 1931 — 1974 General index Technology Engineering in miniature Ideas — the mainspring of progress. {in English) Technical documentation a hundred years ago Technology and philately Technology and the soul Technology, The Royal Institute of The drawing collection of the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet Old educational material from the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet Tegnér, Esaias (1782—1846) Esaias Tegnér and magnetism Tekniska Museet The museum building: History. How means and site for the mu­ seum were obtained Contracts are made and works begin Building operations 1935 Building operations 1936 Interiör works in the museum building ”His papers were burned” Opinions on a technical museum in Stock­ holm 150 years ago Twenty years. A retrospect and some me- mories The electrical engineering section in the Tek­ niska Museet New sections 1947. The Royal Model Cham- ber. Experiments in physics. Mechanical re- production of sound What we have gained and what we have at- tained. The Tekniska Museet during thirty years A Museum of Technology. An idea first for­ warded by the Swedish Engineers and Architects Association (Svenska Teknolog- föreningen) at the celebration of its 50th anniversary 1911 Card indexes to the history of industry and technology at the Tekniska Museet The drawing collection of the Royal Institute of Technology deposited in the Tekniska Museet Arvid Johansson’s collection of books Dasdalus 1931—1973. Writings and writers Ikaros 1939—1958. The history of a tear-off Althin, Torsten Althin, Torsten Björkbom, Carl Bodman, Gösta Martinson, Harry Carlqvist, Sten 1944 102—106 1960 151—154 1952 147—159 1958 141—144 calendar Hylander, Hans 1974 139—140 Way-Matthiesen, Lennart 1934 107—110 1935 109—112 Tandberg, John Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Althin, Torsten Bodman, Gösta Carlqvist, Sten Göransson, Edward Hylander, Hans 1939 77— 83 1934 43— 48 1935 43— 46 1936 27— 28 39— 42 1937 33— 39 1939 39— 48 1938 109—110 1940 103—107 1955 1935 55— 59 105 37— 51 105— 111 41— 48 45— 53 1974 1949 116—119 1935 105 1937 108 1974 87—108 1944 1945 1948 1955 11— 22 A Polhem Monument and its prehistory Viksbergsbacken. The history of the museum district of Djurgården Tekniska Museet. "A living museum” Old commercial directories wanted The archives of the Tekniska Museet Tekniska Museet (Reprint from the Teknisk Tidskrift 1911) Pictures of industries in Stockholm during the 19th century — a temporary exhibition in the Tekniska Museet Old educational material from the Royal In­ stitute of Technology deposited in the Tek­ niska Museet The Atomarium of the Tekniska Museet Recent acquisitions to the Atomarium of the Tekniska Museet. Movement of particles in an electric field Nodal figures and nuclear physics Atomarium and nuclear Science today Telecommunications A Swedish telephone in every home The optical telegraph at Furusund The preludes of Radio Anton Henric öller, a Swedish telegraph pioneer Temperature To take the temperature. The story of the thermometer told by a doctor The temperature-idea through the ages Tengelin, Johan Temoteus (1798—1869) A mechanician of precision Terminology ’Crane’ and 'tread wheel’ and other terms of arts as a source to the study of the history of technology First appearance in manuscripts and literature of basic electrical terms Textile industry Italian textile machines in England during the 18th century Christopher PolhenTs cloth press Rodga manor and textile mill The history of the Swedish clothing industry The sewing industry. A survey of its origin and development in Sweden Christopher PolhenTs stocking frames John Mercer, 1791 —1866 (in English) Per Persson and the Swedish knitting machine J. G. Wikström, the first manufacturer of Jansson, Sven 1974 Ohlsson, Martin A. 1952 Nilsson, Bengt V. 1974 Rönnow, Sixten 1941 Sandqvist, Inga-Britta 1974 Smedberg, Richard 1974 Stockhaus-Englund, Brita 1954 Way-Matthiesen, Lennart 1934 1935 Wilner, Torsten 1953 Wilner, Torsten 1954 Wilner, Torsten 1957 Wilner, Torsten 1960 Collberg, Gustaf 1943 Malmgren, Einar 1964 Ekelöf, Stig 1972 Kjellander, Rune G:son 1955 Haeger, Knut 1971 Hubendick, E. 1932 Way-Matthiesen, Lennart 1937 110—138 161— 170 37— 65 108— 109 67— 86 23— 35 146— 148 107— 110 109—112 117— 137 39— 46 41— 46 55— 106 85— 93 109— 119 17— 44 89— 110 55— 68 77— 83 102— 106 sewing machines in Sweden Kjellander, Rune G:son 56 Althin, Torsten Ringius, Cecilia Althin, Torsten Carlqvist, Sten Forsberg, Karin Grenander-Nyberg, G. Grenander-Nyberg, G. Hallerdt, Björn Hunter, William A. Kjellander, Rune G:son 1956 1969 11— 28 1959 155— 165 1952 117—127 1932 109— 110 1951 95—108 1942 102— 106 1946 75— 132 1951 51— 62 1957 155— 158 51— 71 Daedalus 1931—1974 General index 204 1970 39— 60 Lars Fresk’s woollen cloth mill at Älvvik (Elfvik) on the island Lidingö near Stock- holm Flax-dressing machines in Flälsingland during the 18th century Thermometers To take the temperature. The story of the thermometer told by a doctor Thulin, Enoch (1881—1919) The Thulin collection in the Landskrona Museum The motor car production of the AB Thulin- verken Tidaholm The motor car production of Tidaholms Bruk 1903— 1933 Time measuring King Alfred and the first time measurer (in English) Titles and names of technical professions From military engineer to mining engineer ”Werchmestere” Tobacco The Swedish Tobacco Monopoly’s Museum Torsebro Torsebro gunpowder mill in Skåne Touring books, see Traveis Tower clocks, see Clocks Translation The metamorphpses of the hydrophore or a translator’s difficulties Travels The Voltaic forces. From Carl Palmstedt’s travel diaries Fl. C. Andersen’s ’Tn Sweden” An ore-geological expedition to China in 1914 Swedish contributions to the ore geology of China A road book from 1743. (On roads in Swe­ den and Finland) Höganäs and Kullen in 1806 T. A. OdencranFs notes from travels in Scot- land in 1813 From T. A. OdencranPs diary From T. A. Odencrant’s travel notes of 1807 (Sven Rinnman’s travel diaries ,see Rinman, Sven) Threshing Treshing in Sweden before Andrew Meikle 1958 105—121 Lindskog, Inga Äström, Irma Hfeger, Knut Althin, Torsten Borgenstam, Curt Chudi, Sixten Langenfelt, Gösta Malmsten, Karl Alm, Josef Björnberg, Bertil Lindberg, Assar M. Hylander, Hans Bodman, Gösta Gullbring-Odelberg, Maj 1945 115—116 Nyström, Erik T. Lindmark, Gunnar Odencrants, Arvid Odencrants, Arvid Odencrants, Arvid Odencrants, Arvid Berg, Gösta 1956 141—147 1958 65— 74 1947 79— 87 1948 67— 76 1949 63— 70 1951 81— 94 65— 88 55— 68 134 1965 248—251 1956 101—120 1962 39— 49 1942 59— 76 1943 99—103 1948 49— 54 1967 79—109 1966 27— 41 1950 1971 1946 1954 73— 80 Tungsten Vanadium — tungsten — chromium — molyb- denum; a historical summary Tunnels, see also Rock drilling and tunnelling A tunnelled tail race at the blast furnace at Äg Early proposals for a tunnel under the Sound between Denmark and Sweden (Öresund) Tönshammar An anchor chain from Tönshammar Unge, Eric (1836—1904) Eric Unge, balloon inventor {in English) Unge, Wilhelm Teodor (1845—1915) Wilhelm Teodor Unge, a Swedish pioneer in rocketry {in English) Vanadium Vanadium — tungsten — chromium — mo- lybdenum; a historical summary Vandal From ”Vandal” to ”Ymer”. (Swedish pio- neering contributions to the introduction of the Diesel engine in ship propulsion) Ventilation The ventilation system of the Royal Opera House in Stockholm Viksbergsbacken Viksbergsbacken. The history of the museum district of Djurgården Volta, Alessandro (1745—1827) The Voltaic forces. From Carl Palmstedt’s travel diaries Värnaby Värnaby linseed-oil mill and the first soap factory in Sweden Wadström, Carl Bernhard (1746—99) Carl Bernhard Wadström Waern, Carl Fredrik (1819—99), see Klippan Wahrendorff, Martin von (1789—1861) Martin von Wahrendorff Wash gold, see Gold Watermarks Filigranology. Watermarks in paper and their history Waterworks The first waterworks in Sweden? (AB Ferrolegeringar) 1961 Carlberg, Per 1965 Smedberg, Richard 1937 Way-Matthiesen, Lennart 1941 135— 153 107— 110 41— 56 106— 112 14. Daedalus Strandh, Sigvard Strandh, Sigvard (AB Ferrolegeringar) Borggren, Ludvig Rodenborg, Gösta Ohlsson, Martin A. Bodman, Gösta Hofrén, Manne Hagen, Ellen Hultberg, Gösta Liljedahl, Gösta Andersson, Tore 1964 125 1964 87— 108 1961 135— 153 1954 117—130 1973 145—155 1952 161— 170 1954 73— 80 1959 89—143 1941 77— 82 1938 87— 102 1960 119— 137 1931 117—118 205 Daedalus 1931 — 1974 General index 206 1954 117—130 Watt, James (1736—1819), see also Steam engines James Watt’s ”circular engine” or ”steam wheel”. A Swedish visitor’s report Note on steam engines. (Letter from William Wilkinson to James Watt) Life and work of James Watt The development of steam power after James Watt Weights and measures C. E. Johansson, master of measurements An outline of the history of weights and mea­ sures in Sweden Wenström, Jonas (1855—93) The Jonas Wenström Exhibition in 1933 Wiberg, Martin (1826—1905) Wiberg’s calculating machine Some inventions by Martin Wiberg Wiklund, Wilhelm (1832—1902) Wilhelm Wiklund 1832—1902 Wikström, Johan Gustaf (1818— 68) J. G. Wikström, the first manufacturer of sewing machines in Sweden Wilkinson, William (1744?—1808), see Steam engines Wittenström, Carl Gustaf (1831 —1911) C. G. Wittenström 1831—1911, ironworks constructor and inventor Wood Forest, wood, cellulose, and paper Working conditions Social and legal conditions at Svanå iron­ works in the beginning of the 18th century Working and discipline conditions at the Rör­ strand porcelain factory in the 18th century Wrenches J. P. Johansson, inventor of the Universal Pipe Wrench and the Adjustable Wrench (in English) Wright, Orville (1871—1948) and Wilbur (1867—1912), see Aeronautics Writing Writing tools through the ages Ymer From ”Vandal” to ”Ymer”. (Swedish pioneer- ing contributions to the introduction of the Diesel engine in ship propulsion) Bjuggren, S. Erik Chaloner, W. H. FFubendick, E. Lindmark, Tore Törnebohm, Fiilding Pipping, Gunnar Svensson, Fielge Andersson, Tore Wiberg, Fielge 1947 132—134 1948 152—154 1936 95—115 1936 117—127 Kjellander, Rune G:son 1957 127—154 Kjellander, Rune G:son 1956 131—143 Althin, Torsten Sundblad, Gunnar Andersson, Fritz Bteckström, Arvid Rynell, Sven Strandh, Sigvard Borggren, Ludvig 1959 73— 88 1959 41— 46 1962 149—158 1934 49— 66 1965 177—185 1969 81— 99 1944 1968 1934 1933 1955 53— 60 43— 66 102—107 98— 99 111—118 Zip-fasteners To the history of the zip-fastener Judson’s original zip-fastener in the collec- tions of the Tekniska Museet A tunnelled tail race at the blast furnace at Äg Älvdalen The Älvdalen Porphyry Works. Equipment and production methods Ängelsberg, see Engelsberg öller, Anton Henric (1816—89) Anton Henric öller, a Swedish telegraph pionner Öresund, see Sound, the örsted, see Oersted, Hans Christian östanå östanå paper mill in Hälsingland Östberg, Petter Petter Östberg, an engineer and factory ow- ner in the 19th century Stockholm Sköldberg, Sven Sköldberg, Sven Carlberg, Per Sandqvist, Inga-Britta 1940 83— 96 1943 106—107 1968 107—110 1972 45— 63 AS Kjellander, Rune G:son 1955 89—110 Westberg, Hans Hylander, Hans and Kock, Birger 1966 9— 35 1972 77—122 Daedalus 1931 — 1974 207  ANNONSER   AGA-koncernen är ett internationellt företag med Sverige som bas. Verksamheten är uppdelad på fem huvudområden: gaser för industriella och medicinska ändamål utrustningar och förbrukningsmaterial inom områdena skärning, svetsning och lödning batterier uppvärmningssystem elektronikprodukter såsom värmekameror, elektro-optiska avståndsmätare, flygradio- och gyroutrustningar för militärflygplan samt navi- gationshjälpmedel för sjöfarten. För koncernens långsiktiga forsknings- och utvecklingsarbete svarar en särskild enhet, AGA Innovation. AGA-koncernen har dotterbolag i ett 30-tal länder och dess produkter säljs över hela världen. Efter förvärvet av Coronakoncernen uppgår AGA- koncernens fakturering till drygt 2 miljarder kronor och antalet anställda är ca 16 000 varav 7 000 i Sverige.  imonsark 1 TELEFONAKTIEBOLAGET LM ERICSSON 12625 Stockholm SI EVERTS KABELVERK Det finns olika sätt att minska luftföroreningarna. Vi erbjuder anläggningar som tar hand om alla gas- och partikelformiga emissioner effektivare än en knut på skorstenen. Är det något för Er? Att rena gasutsläppen från industrier och värmeverk ger inte bara grönare skogar. Det är också guld värt att kunna återvinna dyrbara ämnen ur rökgaserna för att använda dem igen. Vi skapar även bättre arbetsmiljöer, med klimatanlägg­ ningar som filtrerar, värmer, kyler och fuktar luften. Vad kan vi hjälpa Er med? Förra året tog SF-anläggningar över hela världen hand om mer än 15 miljoner ton stoft. SF-gruppen arbetar internatio­ nellt och står bland de främsta, när det gäl­ ler att utveckla och behärska stoftav- skiljningens alla områden. Vi har resurser att lösa varje enskilt luftvårdsproblem och leverera den utrustning som uppfyller Era behov. Så innan Ni slår en förtvivlans knut på Er skorsten, kontakta oss. Fläkt AB Svenska Fläktfabriken   Ta i trä gör man när man är skrämd eller villrådig. Inför något som verkar svårt, hotande eller skrämmer genom att vara okänt. Det är inte fråga om svart magi utan en gammal kristen sed. Träet symboliserade korset, som man tog i för att få styrka och skydd mot faran. Det känns tryggt att ta i trä också i våra dagar. Ett material, som vi har mångtusenårig erfarenhet av. Förmodlingen kommer det aldrig att bli omodernt. Trä är den enda av våra viktigaste råvaror som regenereras. Träet blir färdig slutprodukt med ganska liten energiförbrukning, jämfört med metaller. Trä bör ge oss en viss trygghet i dessa dagar av energikris och oro inför sinande råvarutillgångar. Med den moderna skogsvård som Iggesund tillämpar, tar det bara 35 —45 år att på nytt få avverkningsbar skog, alltså halva tiden mot förr. Att aldrig bekymra sig för framtiden vore ansvarslöst. Men vi på Iggesund har träet som vår trygghet. Vi tror, att också framtidens människa vill somna med den ombonade känsla som det egna trähuset ger. Vi tror, att det tryckta ordet har en framtid, och att det alltid kommer att tryckas mera på papper än på något annat material. Vi tror också, att framtidens teknik kommer att medföra många nya användningar för träet som råvara. Trä ger oss en odefinierbar känsla av kvalitet, pålitlighet. Kanske har den något rent instinktivt ursprung. Det händer, att vi föredrar trä till saker som rent objektivt borde bli bättre i annat material. För att det är snyggt, och känns riktigt. Mänskligare och tryggare, kanske. Seden att ta i trä borde återupplivas. Den är vacker. Och den hjälper de gånger man tvivlar på framtiden. Dessutom är den ofta nyttig när man ska välja material... 03 IGGESUND Allt är icke vad det synes vara. Ta oss på Skånska Cementgjuteriet till exempel. Vi har ord om oss att arbeta med stora, avan­ cerade och komplicerade byggprojekt. Berg­ rum, kraftverk, tunnlar, flygplatser, industri­ anläggningar, sjukhus och mycket annat. Runt om i världen. Att vi utför många stora bygg­ projekt är sant. Men varje år utför vi också tusentals medelstora och små byggprojekt. Med små, menar vi till exempel asfaltering av garage­ uppfarter. Eller att vi lägger ner avloppsrör. Gör trädgårdsanläggningar. Utför reparationer, om- och tillbyggnader. Och mycket annat därtill. Små byggprojekt - för kommuner, stat, näringsliv och för privata beställare. Vi har avdelnings- och lokalkontor på ett 50-tal platser runt om i landet. Varje kontor arbetar som ett självständigt byggföretag - men med hela SCG:s erfarenheter och resurser ba­ kom ryggen. Därför ger vi er snabb och smidig lokal service - kombinerad med bästa tekniska lösning för varje projekt. Vare sig det är stort - eller litet. Kontakta ert närmaste SCG-kontor! Och fråga oss om era små byggprojekt också. SKÅNSKA CEMENTGJUTERIET ^ Publicas Ett nytt nordiskt dataföretag! Två pionjärer har gått samman och bildat Saab Univac. Internationella resurser har förstärkts med unika kunskaper och erfaren- heter från den nordiska datamarknaden. För Saab Univac är ett nordiskt företag, som marknadsför datorer av alla storleksklasser för de mest skilda användningsområden. För användarna innebär detta ökade möjlig- heter att erhålla informationssystem, som står främst i den teknologiska utvecklingen. Sam- tidigt som nordiska krav på tillämpningspro- gram och garantier på datasäkerhet tillgodoses, Saab Univac’s samlade resurser ger alltså ökade möjligheter att tillsammans med använ- dama utveckla metoder och medel för att bättre kunna tjäna samhället och dess växande informationsbehov, saab4=univac Helsingfors. Köpenhamn, Oslo, Stockholm. Nållager används där utiymmet är begränsat. Ledlager är självinställande lager, som är avsedda att ta upp stora belastningar undertipp-ochsvängrörelser. cgn-gj-ep Jorden måste få föratt kunna ge. SKÖRDEPRODUKTER Innan människan satte plogen i jorden, rådde en harmonisk balans mellan bortförsel och tillförsel av växtnäring. Den näring växterna hämtade ur jorden, tillfördes på nytt genom djurspillning, multnande växtrester, markens vittring och från atmosfären. Våra förfäders jordbruk — på naturahushållningens tid — rubbade inte nämnvärt på denna växtnäringscirkel. Människan levde i ett ekosystem där de mesta jordbruksprodukterna konsumerades på den egna gården och växtnäringen återfördes till jorden med gödsel och avfall. Samhällsutvecklingen har avlägsnat oss långt från naturahushållningens slutna ekosystem. Huvuddelen av jordbruksprodukterna bortförs numera från gården* förädlas och konsumeras på annat håll. En stor del av den näring växterna hämtat ur jorden, hamnar i avlopp och på soptippar. Nya grödor — högförädlade och högavkastande — kräver dessutom i många fall mera näring än sina föregångare. Den ekologiska cirkeln rubbas. STALLGÖDSEL HANDELSGÖDSEL Vad människan utkräver, måste också människan ge tillbaka. Tillförseln av handelsgödsel är en nödvändig förutsättning för jämvikt i människans nya, självskapade ekosystem. Supra slutercirkeln. MINERALISERING SUPRA £ Mer av skogen Utvecklingen inom modern skogsnäring går idag snabbt. Mycket av det som händer — och kommer att hända - är resultatet av vad de 5.900 anställda inom ASSI-koncernen just nu arbetar med. Framför allt eftersträvar vi möjligheter till ett ännu bättre tillvaratagande av skogsråvaran och att i allt högre grad kunna vidareförädla vår produktion inom koncernbolagen. • ASSI är en av Sveriges största skogsindustrier och ett tungt namn i Europa när det gäller produktgrupperna sågade trävaror, skivmaterial, papper och cellulosa samt emballage. Vi satsar på en fortsatt expansion inom våra special­ områden genom en utveckling som ger mer av skogen — både för oss och för köparna. AB Statens Skogsindustrier 105 22 Stockholm  Automatisk luftkontroll Stockholm blev först i Norden med att byggas ut för mätning av andra kom­ ponenter i luften (NO, NOo, CO, O3). Det finns också möjlighet for andra kommuner inom regionen att ansluta en av världens största leverantörer av ana­ lysutrustningar för industri och forskning. Det är idag möjligt att till rimlig kost­ nad hålla ständig och effektiv kontroll över miljön. Möjligheterna beskrivs utförligt i vår fyrfärgsbroschyr om Philips miljö-system. Ring 08/63 50 00, ankn. 1180 eller 1181, så sänder vi ett exemplar. Eller skriv till Philips miljö-system, Svenska AB Philips, Fack, 102 50 Stockholm 27. PHILIPS utnyttja Philips miljö-system för auto­ matisk kontroll av luftföroreningar. Sedan november 1972 mäter man S02- halten pä fem ställen i staden. Alla mät­ sig till systemet. värden registreras automatiskt i en minidator. Det betyder att man konti­ nuerligt kan studera S02-halterna över hela staden och se hur de ändras under årstiderna och dygnet och hur vidtagna åtgärder påverkar luften, exempelvis utbyggnaden av fjärrvärme. Det automatiska kontrollsystemet kan Industrielektronik Miljösystem Philips har även miljö-system för vatten- och markövervakning. Systemutveck­ lingen bygger på Philips stora erfarenhet och resurser inom många teknikområden: mät- och analysteknik, processteknik,. telekommunikation och automatisk databehandling. Philips tillsammans med dotterföretaget Pye Unicam i England är Vår nya kalkugn i Boda, Dalarna. och reaktivitet Box 5227 - 102 45 STOCKHOLM - Tel. 08/24 82 00  FOLKSAM Från 40 original - imii —---v— ...till 400 dubbelsidiga kopior i 20 färdigsorterade buntar på ca 20 minuter. Nya Xerox 4500 Xerox 4500 är idealisk för både små och stora företag. På de mindre täcker den det totala kopieringsbehovet och på de större behovet på avdelningsnivå. Xerox 4500 klarar: — automatisk utmatning av original efter avslutad kopiering (du lägger bara på nya original) — dubbelsidig kopiering — 45 kopior i minuten — sortering av upp till 50 dubbelsidiga kopior i 20 buntar om 50 ark (med andra ord 100 sidor per fack) Dessutom får Xerox 4500 plats på ca 1 m2 och har en låg ljudnivå, vilket gör den lättplacerad. RANK XEROX  Årets Fordar. Fyra tyskar och en amerikan. Escort Taunus Granada Mustangll Capri II Teknik och precision som övertygar.  KVAUTETSPRODUKTERMED LEVERANSSÄKERHETFRÅN SMEDJEBACKEN^ Smedjebackens ValsverksAB Smedjebacken Telefon 0240171120 Ma/mökontoret Telefon 0401101350 Perstorp och arbetsmiljön. "I fortsättningen kommer man sannolikt att ägna lika stort intresse åt att förbättra arbetsmiljön som man hittills har gjort för att utveckla produktions­ tekniken..." TV. Idén om pausmiljön finns med i en broschyr som också innehåller en serie andra förslag till arbetsmiljöförbättringar "Investeringar i en god arbetsmiljö kommer att bli ett av industrins viktigaste rekryteringsinstrument..." Det är ett par åsikter som allt oftare gör sig gällande i diskussionerna om arbetsmiljön. Och nu har tillkomsten av Arbetsmiljöfonden gett debatten ny näring. Perstorp är ett av de första före­ tagen som tagit upp problem och omsatt dom i sin produktutveckling. Bilden visar en idé till en pausmiljö som kan komma att finnas på marknaden nästa år. Pausenheten ska kunna tillgodose en rad olika behov som t ex vila, toalett­ besök, varmhållning av mat, kommunika­ tion med omvärlden via telefon eller intern på företag med både få och många an­ ställda. Broschyren är utformad så att den kan användas som underlag för diskus­ sioner om hur medel ur Arbetsmiljöfonden ska användas. Broschyren heter "Industrimiljö" och vi sänder gärna ett ex om ni inte redan har den. Aanonsark 2 B PERSTORP Perstorp AB, Perstorp, tel. 0435/386 00 Herons varmluftsmaskin (omkr. 60 e.kr.). Diagram efter handskriftsfigur. rTniimi!niln!HT:HT-iT!ni‘iiii;iTT;rrTTirmrniiiiiH!i; imiii:imiiiiii;iiiii]iiiinTTi MLTTpimariQ Den mänskliga fantasin har alltid arbetat inom det möjligas gränser. Saab-Scania svarar för processkontroll i modern tid! Styrning, reglering och kontroll av ånga, vatten, olja, gas m.m. Såväl på land som till sjöss! 581 88 Linköping Turbiner är vår specialitet sedan mer än 80 år tillbaka Specialisering på ”turbinologi” är ett av STAL-LAVALs sär­ drag. Vi är ett av de få turbinföretag i världen som arbetar med ett komplett turbinprogram: industriturbiner, gasturbiner, kraftverksturbiner och marinturbiner. Egna tekniska lösningar på vart och ett av dessa produktområden ger oss konkurrens­ kraft på den internationella marknaden. I kraftverk, industrier och fartyg världen över kommer drivkraften ofta från STAL- LAVALs ångturbiner och gasturbiner. konstruktioner idag och vårt forsknings- och utvecklings­ program. STAL-LAVAL har en orderstock på över 3 000 miljoner kronor. Vi har skapat nya produktionsresurser i Finspång, Ludvika och Torpsbruk för att uppfylla det förtroende hos våra kunder som orderstocken är ett uttryck för. Finspång är STAL-LAVALs huvudort. Vi har representanter i mer än 50 länder genom egna dotterbolag och genom vårt moderbolag ASEA. Vår adress är STAL-LAVAL Turbin AB, Det är det tekniska arvet efter turbinpionjären Gustav de Laval samt Birger och Fredrik Ljungström som STAL-LAVAL förvaltat. Mer än 80 års turbinerfarenhet ligger därmed bakom våra 612 20 FINSPÅNG, tel. 0122/810 00. STAL-LAVAL  Alfa-Laval mjölkar kor och bygger mejerier ocALFA-LAVAL Etableringsår Koncernledning besöksadress postadress Telefon Telex Telegramadress Koncernchef Ägare Aktiekapital Årsomsättning Antal anställda Enheter i koncernen Intressebolag Allmänt om företaget KemaNord 1871 (vi hette tidigare Fosfatbolaget) Sickla Industriväg, Nacka Box 11005, 100 61 STOCKHOLM 08-44 90 40 19304 kemnor s kemanord Ove Sundberg Ca. 6.000 registrerade aktieägare 273,75 Mkr 1.444 Mkr (1974) 5.248 Plaster, Casco, Konsumentvaror, Industrikemi, Specialkemi, Extraco, Kraft, Svensk Färg, Nitro Nobel, Kemi-Intressen och KeNova. Unifos, Lilachim, Permascand, Molyscand, Supra och Ivo Food. KemaNord är en av de största kemiska industri­ grupperna i Skandinavien. KemaNord har egna kraftverk och ett flertal fabriker runt om i Sverige. Några av koncernens enheter har även egna fabriker och försäljningskontor utomlands. Bland produkterna finns allt från baskemikalier till konsumentvaror. Dethärär AVANCERAD FORSKNING Ett odramatiskt arbete vid mikrosonden. Därman lever i en mikroskopisk värld. Talarom punkt- och linjeanalyser i kryptiska termer. Helt obegripligt förden oinvigde. Ett arbete i det tysta. Ett avancerat forskningsarbete. I små små detaljer. Som utvecklar produkter. Förbättrar produkter. Höjer kvaliteten.  Uddeholm är stort med svenska mått mätt Men i världen är vi en liten jätte Vi kan inte tävla med världsgigan- terna på alla di­ stanser. Vi har valt att satsa på specia­ lisering, hög föräd- lingsgrad och kvali­ tet. Det är en profi­ lering med många plusvärden. Vi kan inrikta våra ansträng­ ningar helt på att finslipa sortimentet inom vissa produktgrupper. Vi kan söka upp nya användningsområden för våra specialiteter inom sektorer där de visat sig ha klara fördelar. Men det är ingen lättvindig policy. Den kräver strategisk lyhördhet för vad som sker på marknaderna. Den fordrar välut­ vecklad teknisk service. Och hela tillverk- ningsapparaten måste samtidigt vara in­ ställd på stark specialisering och på snabb omställbarhet. Vårt exklusiva program har redan gett stor utdelning. Trots vår globalt sett blygsam­ ma storlek dominerar vi världsmarknaden på flera av våra specialområden. UDDEHOLM  Hallstahammars Aktiebolag 734 01 Hallstahammar Telefon: 0220/140 00 Telex: 4741 Tillverkare av: VARMVALSAT STÅL - KALLDRAGET, SVARVAT OCH CENTERLESSLIPAT STÅL - ARMERINGSSTÅL  Finpapper och kartong Papyrus tillverkar finpapper och kartong av högsta kvalitet vid fabriker i Sverige och England. Spånskivor Dotterbolaget Ry AB är en av Sveriges största tillverkare av spånskivor. Kraft Papyrus och dotterbolaget Ry producerar kraft vid egna kraftverk i Nissan och Ätran. Mölndal Rifa är Nordens ledande tillverkare av elektronikkomponenter, främst kondensatorer och avancerade integrerade kretsar. Jämsides med det stora standardprogrammet — bl a TTL samt driv- och tidkretsar — har Rifa utvecklat ett unikt kunnande på kundanpassade specialkretsar. Vare sig det gäller komplexa monoliter eller hybrider i kombinerad monolit-tjockfilmsteknik har Rifa alltid den optimala lösningen på Era konstruktionsproblem. Rifa satsar på forskning, utveckling och avancerad produktionsteknik. Ettföretag i Ericsson-gruppen  Standard Radio & Telefon AB utvecklar, tillverkar och marknads­ för i huvudsak avancerade radio­ utrustningar för militära och civila tillämpningar, fartygsradio, interna kommunikationssystem, datamo- demer, tontelegrafisystem och multiplexutrustningar för bärfrek­ venssystem. Produktionsområden som vi kan och behärskar - produkter som förenklar kommunikation mellan människor. Högt tekniskt kunnande och stor erfarenhet inom avancerad elektronik gör att vi hela tiden ligger långt framme i utvecklingen. Vi har 1 25 kvalificerade medarbe­ tare ständigt sysselsatta med forskning och utveckling. Ett arbete som leder till nya' projekt och nya produkter, fort­ löpande utveckling och förbättring av nuvarande produkter. SRT omsatte 191 miljoner kronor 1 974, varav hälften avsåg exportförsäljning. - Vi ingår i International Telephone &Tele- graph Corporation (ITT), med alla fördelar det innebär i form av resurser och erfarenhetsutbyte. Standard Radio & Telefon AB Fack, 162 10 Vällingby Telefon 08/89 00 40 Standard Radio & Telefon AB 6-litersstolen Den vanliga vatten toaletten för kom­ munal anslutning och rening. 3,5-litersstolen Den vattensnåla toa­ letten föranslutning till niirtank. Förden som hareget vatten men ingen riktig avloppsrening. 1,2-litersstolen Vakuumtoaletten som transporterar avfallet med luft till sluten tank. Lämplig förfri- tidshus i grupp och enskiltdärman har svårt att ordna avlopp. O-litersstolen Mulltoaletten som tar hand om hela förmult- ningsprocessen in­ klusive pastörisering. Förden som vill klara sig utan både vatten och avlopp. Sveriges viktigaste stolar AB Gustavsbergs Fabriker Fleminggatan 62 B, Box 12159,10224 Stockholm 12, tel. 08-520860. ganska ringa i alla händelser, när, såsom merendels är fallet, strandningen äger rum vid pålandsvind. Det har nämligen visat sig, att de flesta skeppsbrutna omkomma genom slag och stötar i bränningarna eller krossas Madrassen påspänd. sen, konstruerat en räddningsmadrass, som lofvar större utsikt till räddning. Den är fylld med kork och består af tre samman­ hängande stycken, af hvilka det ena utgör hufvudkudden och de två andra den egent­ liga madrassen. På undersidan finnes fast- sydt ett särskildt remsystem, passande till räddningsbruk. När madrassen är påspänd till detta ändamål, är den sammanböjd, så att dess midtersta del bildar ett hvälfdt tak öfver hufvud och bröst. Hufvudkudden slu­ ter tätt till magen och täcker denna, och det tredje stycket på samma sätt ryggen. Benen äro fria, och armarna kunna antingen hållas utanför madrassen eller dragas in under hvälfningen, framför bröstet. I vattnet ger madrassen åt kroppen en ställning, som något afviker från den vågräta. Då vidare madrassen ligger högt öfver vatt­ net, hvarigenom den ger en stor yta. för vin­ den att verka på, får man antaga, att den har förutsättningar för att kunna blifva drif- ven in mot land. Framdrifningen kan ju möjligen också påskyndas genom simning. Att madrassen också har inrättats till koj­ bruk har sin grund i, att den på detta sätt icke upptar någon särskild plats ombord och alltid är till finnandes på en känd och be­ stämd plats, hvarjämte anskaffandet af ett räddningsmedel därigenom underlättas för de sjöfarande. I detta hänseende är man ju vanligen sorglös och skaffar sig sällan ett dylikt; en kojmadrass däremot måste ju alla hafva. Ur tidskriften "Vår Jord" 1901. TEKNISKT. En koj- och räddningsmadrass. Vid skepps­ af vrakstumpar, som flyta omkring på vatt­ brott eller strandningar äro de vanliga net. För att afhjälpa denna brist hos de räddningsmedlen, som bekant: båtar, lifrädd- förut använda räddningsmedlen, har en dansk, ningsringar och lifräddningsbälten. Men ut­ (f. d. sjöman, nu lärare i Thisted) J. F. Han- sikten till räddning genom dessa medel är Försäkra i Skandia för planerKad trygghet w SKANDIA  När SAB Bromsregulator för mer än 50 år sedan inledde sin verksamhet var det med bromsregulatorer för järnvägsvagnar som specialitet. Den inramade konstruk­ tionen betraktas numera mest som teknisk historia, kuriosa om man så vill, men har hedersplatsen i SAB:s tekniska galleri som början på en dynamisk utveckling. I dag har SAB en världsdominerande ställning som konstruktör och leverantör av helautomatiska bromsregulatorer för järnvägsfordon. Andra järnvägsspecialiteter- är lastbromsutrustningar och gummifjädrande hjul. Bromskunnandet har också omsatts i en automatisk spelrumsregulator för tyngre lastbilar och bussar. I SAB:s laboratorier pågår ständigt forskning och tester för utveckling av nya avancerade konstruktioner. Bromsregulator Malmö   J