TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1981 D/EDALUS Uml    Daedalus 1981 Tekniska museets årsbok årgång femtio Stockholm 1981 Daedalus 1981 Redaktör: Inga-Britta Sandqvist Redaktionskommitté: Jan Hult, Björn-Eric Lindh, Bengt V Nilsson, Teknisk produktion: Omslagsbild: Inga-Britta Sandqvist och Lennart Steen Liber förlag/Allmänna förlaget Ett stort antal medlemmar i Föreningen Tekniska Museet deltog i juni 1932 i föreningens utflykt till Dannemora gruvor. Därvid uppsattes på väggen till den byggnad som från 1728 inrymt Mårten Triewalds ångmaskin, en minnestavla gjuten ur Dannemoramalm vid Österby bruk. På bilden ses Tekniska museets dåvarande chef Torsten Althin tala inför föreningsmedlemmar och ortsbefolkning. Bland åhörarna ses bl a förening­ ens förste ordförande, landshövding Sven Lubeck och bruksdisponenten fil dr Carl Sahlin vars om­ fattande bergshistoriska arkiv donerats till Teknis­ ka museet. Foto: Telegrafbild 1932. Föreningen Tekniska Museets Vänner firade 1980 sitt 50-årsjubileum. Respektive författare och fotograf 91-7616-003-3 Bohusläningens AB, Uddevalla 1981 © ISBN Tryck Innehåll Författare i Daedalus 1981 .................................................................. 5 Daedalus 1981 ..................................................................................... 7 Kulturpolitik och Tekniska museet Sex ord på F och museernas roll i vårt samhälle. Av Anders Clason 9 Vägen genom M - museet-mål - medel. Av Er/7r/-/ofrén ................ 19 Vad ska dokumenteras? Tekniska museets insamlingsverksamhet under diskussion. Av Göran Rosander............................................... 25 Tekniska Museets Vänner under 50 år. Av Håkan Sterky................... 39 Avhandlingar Projektet ”Det medeltida Tramphjulet”. - En övningsuppgift i tek­ nikhistoria på KTH. Av Svanfe L/nc/gv/sf ............................................ 59 Forskning till vardags. Hundra års utveckling inom ett bruksföre­ tag. Av Sven Rydberg ......................................................................... 73 Gengas före 1939. Av Jörgen Nilsson................................................ 91 Kärnreaktorn R1 - ett stycke högteknologisk pionjärhistoria. Av Karl-Erik Larsson ................................................................................ 105 Den elektroniska revolutionen - mindre, snabbare, billigare och bättre. Av Eric Dyring ......................................................................... 121 Notiser Chalmerskurs i teknikhistoria. Av Jan Hu/f ....................................... 139 Tekniker och industrimän minns och berättar. Av Gregory Ljung­ berg ..................................................................................................... 141 Stockholms Observatoriums huvudur till Tekniska museet. Av Gunnar Pipping .................................................................................. 143 Verksamhet och ekonomi Verksamhetsberättelse för Stiftelsen Tekniska museet 1979/80 .... 147 Verksamhetsberättelse för Telemuseum 1979/80 ............................ 151 Ekonomisk rapport Stiftelsen Tekniska museet 1979/80 .................. 154 Verksamhetsberättelse 1979/80. Tekniska museets jubileumsfond 1974 ..................................................................................................... 155 Bidragsgivare till Tekniska museet 1979/80 ..................................... 157 Gåvor och depositioner 1979/80 ....................................................... 158 Tekniska museets vänner 1980 ......................................................... 159 Tekniska museets Ungdomsförening 1980 ....................................... 161 Författarregister 1931-1981 .............................................................. 162 Annonser 172  Författare i Daedalus 1981 Anders Clason, fil lic, chefred, ordförande i Statens kulturråd Eric Dyring, fil dr, docent i Geokosmofysik vid Uppsala Universitet Erik Hofrén, fil lic, chef för Dalarnas museum, landsantikvarie i Koppar­ bergs län, Falun Jan Hult, professor i Hållfasthetslära, Chalmers tekniska högskola i Göte­ borg Karl-Erik Larsson, professor i Reaktorfysik, Tekniska högskolan i Stock­ holm Svante Lindqvist, civilingenjör, assistent vid Institutet för teknikhistoria, Tekniska högskolan i Stockholm Gregory Ljungberg, civilingenjör, fil mag, f d akademisekreterare, Lidingö Jörgen Nilsson, teknolog, Chalmers tekniska högskola i Göteborg Gunnar Pipping, fil mag, förste intendent, Tekniska museet, Stockholm Göran Rosander, fil dr, docent vid Uppsala universitet Sven Rydberg, fil dr, Borlänge, f d direktör vid Stora Kopparberg Håkan Sterky, tekn dr, f d generaldirektör, Lidingö 5  Daedalus 1981 Daedalus 1981 är den femtionde årgången av Tekniska museets årsbok. I företalet till Daedalus första årgång 1931 anges årsbokens uppgift: ”att utgöra en föreningslänk mellan museet och alla de personer, industriföretag, institutioner och korporationer, som på ett eller annat sätt lämna bidrag i form av gåvor till samlingarna, penningbidrag till museets drift och större donationer till museets fonder samt alla, som genom medlemskap i Föreningen Tekniska Museet ävenledes aktivt medverka till museets fromma. I årsboken finnas för den skull redogörelser för de resultat, som under det gångna arbetsåret vunnits, de föremål, som kunnat förvärvas och de arbeten, som utförts.” Det heter i fortsättningen: ”Årsbokens uppgift är även att skänka möjlighet till publicering av uppsatser inom ingenjörskonstens och industriens historia, ej minst på grundval av i museet befintligt material. I anslutning härtill komma även nutida händelser och framsteg på det tekniska området att uppmärksammas och bliva föremål för behandling.” Tillkomsten av föreningen Tekniska Museets Vänner som bildades 1930 (under namnet Föreningen Tekniska Museet) var således ett av skälen att börja utgivningen av en årsbok. Det är särskilt som en föreningslänk mellan museet och medlemmarna i Tekniska museets Vänner som Dae­ dalus fått sin stora betydelse genom åren. Därutöver har årsboken även långt utanför denna krets förmedlat kunskap om museets verksamhet och om teknikens och industriens historia. Programförklaringen för Dae­ dalus 1931 är giltig även idag. Vid en återblick på Daedalus’ femtio årgångar går tankarna till Tekniska museets förste chef Torsten Althin som jämte dåvarande generaldirektö­ ren Gösta Malm, museets vän och gynnare, tog initiativet till årsboken. Under åren 1931-1962 var Torsten Althin årsbokens redaktör och inspi­ ratör. Utformningen 1931 av årsbokens bild- och textsidor som gjordes av Anders Billow, visade sig vara riktig och praktisk och kom därför i stort sett att bibehållas, frånsett att omslag i färg infördes fr o m 1965. Även uppdelningen av årsböckernas innehåll i redogörelser, avhand­ lingar samt teknikhistoriska notiser och från 1968 recensioner av nyut­ kommen litteratur inom museets intresseområden har i stor utsträckning bibehållits genom åren. Någon långtidsplan för Daedalus’ innehåll har inte funnits, utan man har sökt författare år från år för att finna lämpliga bidrag för årsboken. Idéer och synpunkter från intresserade ledamöter i redaktionskommittén har därvid varit av stort värde. Redaktör för Daedalus 1963-1977 var museichef Sigvard Strandh och för Daedalus 1978/79 och 1980 museichef Eric Dyring. När Tekniska museets årsbok fick namnet Daedalus var det för att påminna om sagogestalten Daedalus. Den grekiska sagans Daidalos, på latin Daedalus, och hans son Ikaros, vilka med hjälp av vingar flydde från kung Minos fängelse på Kreta, har sedan århundraden stått som symboler för uppfinningsrikedom och snil­ le. Men medan Ikaros i ungdomligt övermod svingade sig på sina vingar så 7 högt att solen smälte det vax varmed de var fastade på hans rygg, höll sig den mer erfarne Daedalus på lagom höjd. Sagogestalten Daedalus kom att ses som den förste ingenjören och hans namn återfinnes också på titelbladet till den första vetenskapliga tidskrift som utgivits i vårt land. På förslag av Emanuel Swedenborg och under hans ledning trycktes och utgavs under åren 1716-1718 samman­ lagt sex häften av ”D/EDALUS HYPERBOREUS Eller Några Nya MATHE- MATISKA och PHYSICALISKA Försök och Anmerckningar För åhr 1716: Som Welborne Herr Assess. Pollheimer och Andre Sinrike i Sverige hafwa giordt och Nu tid efter annan almen nytto lemna.” Att återuppta det namn som burits av sagans Daedalus och som var namnet på vår första tekniska tidskrift skedde för att framhäva och beto­ na det samband som består mellan nutida ingenjörsvetenskap i dess grundläror och tillämpningar å ena sidan och forna dagars teknik å den andra. När Tekniska museets årsbok Daedalus nu passerar sitt första halvsekel vill styrelsen för stiftelsen Tekniska museet och årsbokens redaktions­ kommitté uttala ett varmt tack till alla dem som under åren bidragit till att årsboken kunnat utges. Till detta tack fogas en förhoppning att Daedalus även i framtiden ska kunna fylla sin uppgift som en värdefull förenings­ länk mellan Tekniska museet och dess intressenter och sprida kunskap om teknikens och industriens historia. Göran Philipson Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska museet Björn Nystrand Museichef Inga-Britta Sandqvist Förste intendent Redaktör för Daedalus 1981 8 Ökat publik­ underlag - nya publikgrupper Sex ord på F och museernas roll i vårt samhälle Av Anders Clason Sex ord på F kan sammanfatta museernas roll i vårt samhälle: med Föremål och Forskning som Förutsättning är de Förbindelselänken mel­ lan det Förflutna och Framtiden. När detta skrivs i slutet av februari 1981 känns det dock som om ett sjunde F hotade de andra sex. Riskerar museerna när vi nu har kärva tider och sparmoln hopar sig över kulturpolitiken, att bli den Felande länken? Med smala marginaler går denna del av vårt kulturliv och kulturarv in i de offentliga prutningarnas kalla klimat. Kommer de att klara sin roll som förbindelselänk mellan förflutet och framtid om de drabbas av fleråriga nedskärningar från stat, landsting och kommuner? Kommer museerna, dåligt förberedda på att slåss för sina viktiga uppgifter, att makas in i ett hörn, omgivna av den Stora Tystnaden? Andra mer spektakulära kulturområden har lättare att föra fram sina nödrop. Litteratur i kris! Teater i kris! Musik i kris! Till och med bildkons­ ten kommer bättre till tals om sitt utsatta läge i massmedia och kan räkna på stöd från opinioner lättare än museer. Börjar biblioteken stänga och få mindre bokanslag, läggs teaterinstitu­ tioner ner och fria grupper försvinner, boklådor går omkull och konstnä­ rer och kulturarbetare får det sämre - det skapar en helt annan reaktion av upprördhet än om museer stänger lite tidigare eller får sina anslag urholkade till förvärv och föremålsvård! Vem kan skapa krisstämning kring problem med dåliga magasin om samtidigt bokbussen dras in eller Riksteatern upphör med sina turnéer i en glesbygd? Trots att det gäller vårt kulturarv-visst har andra kulturområden lättare att få gehör i paneldebatter, i partimotioner och på kultursidor än museer. Dom finns ju där i evighet tror de flesta! Men massmediala flyktbilder ger inte hela sanningen om museernas ställning i vårt land. Mer substantiellt kan man peka på två saker som hänt under 70-talet, och som ändå är en tillgång i kristid. Museerna har alldeles tydligt ökat sitt publikunderlag. Vid sidan av biblioteken kan man också fråga sig om inte museerna varit de mest framgångsrika kulturinstitutionerna när det gällt att nå nya publikgrup­ per. Det är då särskilt barn och ungdom jag tänker på som, genom skolan och vissa försigkomna kommuners planerade utnyttjande av museet som läromedel, i hög grad gynnsamt bidrar till statistiken. 9 Anslag till musei- och utställnings- verksamhet Stockholms kommuns välutbyggda program för skolornas besök på vissa museer är här förebilden. Tyvärr tycks det också vara det som i spartider sitter sämst till. Ty skulle det slopas vore det inte bara till förfång för skolan - för t ex Tekniska museets del kommer inte mindre än tre tjänster i farozonen och dessutom ett rörligt anslag för pedagogisk verk­ samhet. Det är en viktig fråga hur förskolan, skolan och museerna ska klara ett fortsatt samarbete under knappare stjärnor. Tre färska ögonblicksbilder kan illustrera spännvidden i vad museer kan göra för att ”förklara verklig­ heten” för barn. Under sportlovsveckan besökte jag av en händelse Gotlands Fornsal. Där var det livlig verksamhet med tovning av ull som med hjälp av såpa och vatten förvandlades till filtvantar. Dagen efter såg jag några av de 2 000 ungar som invaderat Telemuse­ um i Stockholm för att med ”riktiga” grejor utlånade från Sveriges Radio göra egna radioprogram, pejla in kustradio och radiospaning och få ett begrepp om eterkommunikationens alla dimensioner. Slutligen, vid ett sammanträde, fick jag fyllig rapportering av hur Tek­ niska Museet avsatt en tjänst just för att utveckla den regionala satsning­ en på Science Centers, som kulturrådet gett projektpengar till: viktiga ”verkstäder” för naturvetenskapligt kunnande ute i landet. Hur häpnads­ väckande och spännande man kan uppleva dem kan man erfara på olika museer i Canada och USA. Dessa exempel visar att museerna ska vara en mötesplats för en ny generation som en pedagogisk resurs utifrån sina egna föremåls och sin egen inriktnings förutsättningar. ”Barnmålet”, det ibland av lärda museichefer så häcklade, har alltså inget med kladd, kuddar och KUL-tur att göra. Det är i stället museets viktigaste investering i framtiden om det vill göra sin roll som förbindelse­ länk trovärdig för framtiden. Därför får inte heller barnkulturen på muse­ erna prutas bort som en modeföreteelse från den glada samhällstillvänd­ hetens tid, som jag hört somliga med viss lystnad tänka sig då och då på mina prutvandringar runt museerna. Lägg inte ungarna på de förbrukade honnörsordens sophög med illa dold skadeglädje nu när kulturrådet äntligen upptäckt att bevara också betyder vårda och snålblåsten ger alibi. För tveklöst är uthållighet när det gäller museipedagogiken för skolan en trovärdighetsfråga för museerna i huvudmännens ögon och kommer att få avgörande betydelse för det varslade sparandets genom- slagskraft! Publiken är en investering för museerna, det är jag alltså övertygad om. Det har också samhället visat under det senaste decenniet, hur mycket vi än klagar. Visserligen går bara nio procent av den totala kulturkakan till museer och utställningar - jämfört med teaterns tjugo procent. Men man kan inte bortse från att i reella belopp, förutom byggnadsinvesteringar, har museerna tillförts betydande resurser från både staten, landstingen och kommunerna under 70-talet. En statlig stödform liknande den som finns för andra regionala kulturin- stitutioner har från statens sida introducerats också för länsmuseerna. 10 Nya museer Mellan 1975 och 1980 tillfördes centrala och regionala museer 24 reform­ miljoner utöver automatik fördelade på ungefär hälften för vardera. Totalt utgör i 1981/82 års kulturbudget statsanslagen till de centrala museerna och vissa museer 162 milj kronor och till de regionala museerna 24 milj kronor. Den senaste statistiska uppgiften för kommuners och landstings utgifter är från 1979 och utgör 131 milj kronor för musei- och utställnings- verksamhet. Detta är ju inga obetydliga summor. Lägger man till dem den till musei­ väsendet nära anknutna kultur- och byggnadsminnesvården, som genom årets byggnadsvårdsreform för statens del uppgår till 65 milj kronor inklusive uppdragsverksamhet och för kommuner och landsting 1979 till ca 75 milj kronor men som då också inbegriper stöd till hembygdsrörel­ sen, kan man inte betrakta de anslag som främst stöder bevarandemålet i kulturpolitiken som obetydliga. Till dessa belopp ska också läggas de betydande summor som går till skötseln av fornminnen och till museiar­ bete via tjänster med lönebidrag från AMS samt alla byggnadsinveste­ ringar via byggnadsstyrelsen, beredskapsarbeten via länsarbetsnämnder­ na och kommunernas och landstingens fastighetsförvaltningar. Dessutom bekostar ju flera av de centrala verken egna ”branschmuse­ er” och moderuniversiteten har betydande egna museer. Försvaret och fortifikationsförvaltningen tar ett omfattande musealt ansvar och bedriver egen byggnadsvård. För kulturlandskapet gör såväl naturvårdsverket, domänverket som kommuner och landsting viktiga insatser liksom priva­ ta fastighetsägare som också vårdar den största delen av byggnadsarvet både när det gäller byggnader i stad och på landsbygd. Många industrier har visat ett enastående vårdansvar när det gäller sina industriminnen som allt mer - inte minst genom Tekniska museets initiativ - under 70-talet blivit en given del av en vidgad kulturvårdssyn. Innan vi ger oss in i den problembild, som brukar vara den gängse när man diskuterar museernas framtid ska vi inte heller glömma att vi fått fler nya museer på kortare tid än i mannaminne. I Stockholm har med staten som ansvarstagare tillkommit Livrustkammaren, Musikhistoriska museet, Etnografiska museet och nu senast Dansmuseet. Skokloster har blivit ett unikt epokmuseum och Thielska galleriet ”förnyats” till ett utsökt klenod­ museum. Ett nytt Wasamuseum lär väl också komma de närmaste åren. En ny museibyggnad uppförs i Uddevalla. Industrimuseet i Göteborg flyttar in i bättre lokaler, liksom förhoppningsvis även museerna i Kalmar och Härnösand. Stockholm får en ny museistiftelse för regional verksam­ het. Ett nytt fjällmuseum projekteras i Jokkmokk. Lokala museer i Skellef­ teå, Örnsköldsvik och Alingsås har flyttat in i nyrenoverade byggnader som anpassats efter deras behov. Malmö museum har fått en stor och väldisponerad teknisk avdelning. Trots det statsfinansiella läget har för­ utom allt nybyggande för statliga museer partiella åtgärdsprogram för miljöförbättringar i centralmuseerna dessutom genomförts. Nordiska museets centralmagasinprogram i Julita fullföljs liksom ännu så länge planerna på lantbruksmuseet. Däremot har återigen en ny museibyggnad för Riksmuseet skjutits på framtiden. I denna katalogaria av främst kvanti­ tativa insatser för att stärka bevarandemål och museer och göra förbin- 11 Provokativa frågor delselänken mellan förflutet och framtid levande ligger givetvis en rad kvalitativa värden. Ändå kräver bilden att en del provokativa frågor ställs. • Har museernas inre arbete utvecklats därhän att de förmått att leva upp till både förbättrade resurser men också ökade krav, dels för publika insatser, dels för föremålsvården och de växande uppgifterna inom kulturminnes- och byggnadsvård? Bedriver museerna forskning i den utsträckning man kan kräva? Förmår de att föra ut forskningsresulta­ ten eller kommer de enbart den inre museiverksamheten tillgodo? • Har samspelet mellan centrala museer och regionala utvecklats där­ hän att man över landet upplever en känsla av interaktion och stöd, av idéutbyte och utbildningsstimulans, som är så viktig i en - trots alla yttre krav - så pass ”sluten” värld som museivärlden ändock är? • Har den drömda breddningen av de främst på förindustriellt material uppbyggda länsmuseerna mot naturhistoria, naturvetenskap, teknik och samtidsdokumentation samt bildkonst kunnat genomföras - eller kommer den att kunna genomföras? • Hur ser det ut med ”tillväxten” av kvalificerade museimän, forskare, konservatorer, hantverkare och andra som behövs för'att fylla alla de kulturpolitiska krav som ställs på museerna? Det är inte enkelt att strukturera svaren på de frågor jag ställt. Museer är i hög grad individuella institutioner, utifrån och inifrån styrda av så skilda förutsättningar att det är svårt att generalisera kring dem. Byggnaderna styr, samlingarna styr, organisationen styr liksom personerna som leder museerna. Både de regioner och de sakområden de är verksamma inom påverkar svaren och inte minst de skiftande ekonomiska resurser muse­ erna arbetar med. Det är främst på två områden museerna har motsvarat förväntningarna att ta tillvara sina ökade resurser: på utställningssidan och när det gäller insatserna för kulturminnesvården. I det senare fallet beror det naturligtvis på att det byggts upp en struktur, sedan lång tid nedärvd i kunskap och förstärkt med nya instrument särskilt för den regionala planeringen, som gjort regionmuseerna till viktiga delar av en alltmer finmaskig samhällsplanering. Frågetecken kan väl av en lekman ibland ställas om det både personellt och kostnadsmäs- siga förnuftiga i avvägningen mellan arkeologiska insatser och arbetet med det ännu levande och existerande byggnadsarvet ovan jord. Liksom om mängden av inventeringsarbeten och insatser på det senare området alltid nått sitt syfte att också skapa opinion och underlag för förverkligan­ det av bevarandemålet i fysisk bemärkelse, som ändå borde vara avgö­ rande för detta arbete. I museets utåtriktade verksamhet mot publiken har mängden av insam­ lat kunnande när det gäller kulturminnesvården endast sporadiskt förevi­ sats. Det har dokumenterats för kommunerna, för länsantikvarien, i pla­ ner för beslutsfattare och ibland i årsböckerna. Men alltför sällan har det nått museibesökaren i form av utställningar i museet eller på de invente­ rade platserna - och hur ofta har det omsatts i ett pedagogiskt material för skolan eller folkbildningen, museets två främsta organiserade pub­ likgrupper och viktigaste opinionsbildare på sikt? Kulturminnes­ vård och utställningar 12 Genom de tillfälliga utställningarna har våra museer blivit levande i allmänhetens ögon. Men kanske har de till och med blivit för levande i den meningen att utbudet varit för stort i förhållande till de insatser som kunnat göra dem mer varaktigt betydelsefulla som kunskapskällor. Kan­ ske har våra museer alltför mycket försökt anpassa sig till vår tids behov av ständig omväxling, av ”rörliga bilder” och skiftande trender och varit alltför styrda av en fixering vid växande publiksiffror? Ibland har nog också den tillfälliga utställningen fått skyla över de dammiga basutställningarna, som kräver mycket mer av forskning, meto­ diskt arbete, ordning och system i magasinen för att förnyas och hållas levande. Det finns idag en ökad skepsis mot den tillfälliga utställningen till förmån för den genomtänkta basutställningen som ett mer äkta utflöde av museets inre arbete med föremålsvård och dokumentation - museets utåtriktade ansikte ska stämma överens med dess själ och inte dölja dåliga samveten bakom skärmarna . . . Jag har många gånger betonat att jag tror den starka utåtriktade verk­ samheten varit nödvändig för att legitimera museet som en levande kulturinstitution, för att förändra dess image från kuriös dammgömma till publikmedveten folkbildningsresurs. Jag tror också att den tillfälliga utställningen, mer eller mindre glans­ full, måste få finnas kvar i museets repertoar i framtiden - även om man måste begränsa antalet utställningar per säsong och också se till att de turnerar mer genomtänkt och på fler platser! Det är möjligt att de mindre museerna runt om i landet också kan få mer hjälp och vara villiga att ta emot mer hjälp utifrån genom att låta andra arrangera de tillfälliga utställningarna - Riksutställningar, andra museer ock, inte minst, lokala föreningar, fantaster och skolor. Detta krävs för att klara av det problem som kommer att förbli olöst om de pekunjära tillskotten till regionmuseerna upphör - breddningen mot naturhistoria, naturvetenskap, teknik, samtidsdokumentation och bildkonst. För de centrala museerna ser jag de tillfälliga utställningarna som betydelsefulla främst av tre skäl: • de bör i bästa fall avkasta nytänkande, forskning och därför kataloger av kvalitet som gör dem varaktiga och utvecklar hela den museisektor de berör. Den stora utställningen är en del av centralmuseets utveck­ lings- och forskningsarbete. • vi behöver internationell stimulans också i museivärlden: gästspel som vidgar vår världsbild men också ger möjlighet för vårt vetande att vetta utåt; Sverige får inte bli en provins kulturellt sett, särskilt som massmediabilden ständigt väller över oss olika intryck, som museerna kan hjälpa till att ordna upp i och förklara. • den stora institutionen, om man alls ska ha den kvar, behöver för sin egen inre kraft och identitet samla sig till manifestationer då och då. De jäsande surdegarna runt omkring i våra viktorianska museimonu- ment - eller betydligt yngre sådana - tror jag blir alltför tungältade om man inte då och då får bygga en krokan! Om också bara ”till lyst” - varför inte? Ingen kulturinstitution blir hederligare eller mer legitime­ 13 Föremålsvård och dokumen- tation rad genom att bli lika genomsvenskt tråkig som allt annat. Ibland skymtar Jantelovens puritanska snålhet fram i kritiken av de ”stora utställningarna”. Men kultur måste presenteras kulinariskt, sade en gång Brecht - och tveklöst ökar den stora utställningen aptiten på museimediet som sådant! Om det är det stora antalet utställningar det senaste decenniet som gjort att föremålsvården fått stå tillbaka vet jag inte men det skylls ofta på dem. Själv misstänker jag att det lika mycket beror på att fler museimän än de som kanske vill erkänna det, är lika slarviga eller tycker underhåll och omvårdnad är lika oglamoröst och ”jobbigt” som vi andra. När de dess­ utom haft mindre tid till forskning än de borde har de inte heller haft anledning att så ofta gå tillbaka till allt det material som legat och blivit förstört eller varit på väg att bli det. Till slut har berget växt och man har känt sig som en myra inför det. Idag har vi en benägenhet att överdramatisera föremålsvårdens prob­ lem vad gäller omfattning och förutsättningar. Jämfört med kostnader för ombyggnad och underhåll av själva museerna som byggnader, och deras friluftsanläggningar, är kostnaderna för att åstadkomma vettiga magasin - den viktigaste förutsättningen - mycket överkomlig. Kan den delen av långvården klaras av och museerna samtidigt genomföra en vettig gall­ ring, behöver inte heller akutinsatserna i konserveringsanläggningar eller konservatorsutbildning ekonomiskt sett utgöra oöverstigliga hinder för en god föremålsvård. De processer kulturrådet satt igång med sina konserverings- och regi- streringsrapporter visar inte på några olösliga problem. Driver man en fråga tillräckligt energiskt i det här landet brukar den så småningom få genomslagskraft. Om inte luften helt går ur museivärlden inför 80-talet kommer därför mycket av det som idag ser ut som oöverstigliga hinder att vara undanröjda vid nästa decennieskifte. Sett i det längre tidsperspektiv som museerna arbetar är naturligtvis inte heller en omprioritering till förmån för inre arbete och föremålsvård under det närmaste decenniet något som nödvändigtvis måste ske på bekostnad av andra kulturpolitiska måluppfyllelser. Tror vi att museerna utgör en av de uthålliga och sega strukturerna för att i ett land bevara så viktiga värden som nationell identitet och humanis­ tiskt kunnande på djupet och att de kulturpolitiska målen också är varak­ tigt hållbara, då måste givetvis de ansvariga för museerna utifrån sin kunskap slåss för det de vet är avgörande för denna uthålliga roll och hålla ifrån sig krav som jämfört med dessa ter sig som kortsiktiga och som bara är till för att tillfredsställa de kulturstatistiska behoven. Men till detta inre arbete ska man då inte bara räkna bättre föremålsvård och upprustning av dokumentationen. Till det omistligt viktiga inre arbetet hör också att utveckla museet som pedagogisk institution. Därför måste museerna fortsätta att arbeta in sig i skolan, i förskolan och i folkbildning­ en och rikta sina publikinsatser mot grupper där de vet att de kan hjälpa till att fylla funktionen som en stimulerande kunskapsbank. Ställer man det pedagogiska arbetet i bakgrunden under en eventuell besparings- period är jag rädd att vi i den generation som nu så identitetslöst söker 14 Mer samarbete behövs just sammanhangen mellan förflutet och framtid, inte kommer att ha några förespråkare för museerna som seriösa kulturförmedlare. Detta kräver ett vitalare samarbete mellan centralmuseer och regionala museer: statens museer i Stockholm är inte lokalmuseer för huvudstaden utan, sagt med någon överdrift, moderuniversiteten för de regionala och lokala museerna när det gäller samlingar, kunskap och forskning, såväl inom ämnesområdena som när det gäller museipedagogiken. Det är lätt att inse nu, när de ekonomiska tumskruvarna dras åt, att pressade centralmuseer i första hand vill se om sina hus och därför skära bort sådant som ligger utanför och är dyrt. Men motsatsen - en tydligt påvisad och rejält verksamhetsplanerad bild av utbyggt centralt-regionalt samarbete - skulle skapa mycket starka argument mot sparande på museisektorn. När det gäller föremålsvård, utställningar och vidareutbildning skulle en målmedveten viljeyttring med konkreta samarbetsförslag åtminstone för kulturrådet göra det lätta­ re att slåss för att centralmuseerna fridlyses i besparingsplanerna. Betraktar de sig däremot som nationella institutioner främst på grund av samlingarnas och personalens kvalitet och viktiga i internationellt kulturutbyte - alla i sig godtagbara alibin för att hävda deras betydelse - kommer det inte att räcka för att klara dem undan åtstramningarna. Detta beror inte minst på att just den breddning av museiprofilen ute i landet, som låg i förväntningarna bakom en färdigutbyggd regionmusei- reform, nu kanske inte kommer att förverkligas inom överskådlig framtid. Vilka regionmuseer i landet kommer att ha resurser att vidga sig från att vara i första hand museer för kulturhistoria till sådana som också speglar bildkonst, naturhistoria, naturvetenskap och teknik? Det har väl i och för sig legat något av en illusion i att runt om i hela landet, på i bästa fall 24 platser en sådan breddning alls skulle vara möjlig att kvalitetsmässigt genomföra, inte minst när det gäller naturhistoria, naturvetenskap och teknik. Kanske borde man därför redan nu krympa visionerna till mer hanter- bara och realistiska planer och medge att det endast kommer att kunna ske på fem-sex orter i landet. Med andra ord - att man väljer ut några regionmuseer med goda förutsättningar på de eftersatta områdena som centralmuseerna kan repliera på. Och att dessa sedan, i ett samspel med universitetsmuseerna och Riksutställningar i sin tur blir en kunskapsbank och brygga för andra museer. Varför skulle t ex inte ett blivande bildmu­ seum i Umeå kunna få ett större norrlandsansvar, naturhistoriska museet i Göteborg vara ett verkligt regionalt museum för Västsverige liksom det nya naturvetenskapliga och tekniska museet i Malmö för Sydsverige? Det här är idéer födda inte bara under den knappare ekonomins stjär­ nor utan också mot bakgrund av en ökad oro från min sida när det gäller våra resurser att verkligen få fram alla de kvalificerade museimän och forskare som krävs för att ge lödighet och halt åt den breddning av museirollen som det ”stora” regionala programmet förutsatt. Problemet är detsamma på nästan alla kulturområden - hur små kan institutioner vara för att fylla alla de många krav som ställs på dem? Och då är det inte bara fråga om byggnader och antal anställda utan när det 15 gäller museerna främst själva kvaliteten på de nya samlingar och den forsknings- och pedagogiska utvecklingskapacitet man skaffar sig på dessa områden. Finns det så mycket välutbildat folk att sprida och resurser till verkligt goda samlingar att en "rättvis” och jämn spridning uppväger nackdelar­ na med vad som lätt kan bli ytligt, lite amatöristiskt och framför allt för tunt som stimulerande miljö för dem som ska jobba på varje plats? Detsamma kan med fog sägas om den infrastruktur av hantverkskun- nande och av konservatorer och vårdare som behöver byggas upp för vården av såväl museisamlingar som byggnader. Kvalitet över hela landet kräver en viss koncentration, inte så stor att den sluter sig inne och förorsakar stopp i kommunikationerna, men så spridd att man från cent­ rum till periferi har rejäla mellanstationer att bygga på. Är inte risken annars den att förtunningen leder till ökad centralism, därför att det känns så oerhört mycket mer lockande och stimulerande att arbeta cent­ ralt där resurserna finns, om inte alltid i pengar så åtminstone i välutbil­ dad personal? Museernas En hel del har gjorts för att förstärka museerna i Sverige under 10 år och framtid museerna har delvis svarat upp mot denna resursförbättring. Fortsatt optimism kan te sig förljugen med tanke på den framtid museerna just nu står inför. Kanske har jag i denna uppsats gett bilden att museerna genom att lyfta sig själva i håret, genom bättre verksamhetsplanering, utbyggt samarbete centralt-regionalt och genom att avväga sina insatser mellan inre och yttre museiarbete ganska ljust kan se framtiden i möte? Så är det ju inte. Ty även om museerna är beredda att ge starkare respons på de krav mina frågor utmynnar i, vet vi ju inte alls om riksdag, regering, landsting, kommuner och slutligen vi själva som väljare alls är beredda att förbättra förutsättningarna för att dessa progressiva och positiva insatser förverkligas. Just nu, i slutet av februari 1981 känns det snarare tvärtom. Femåriga besparingsplaner har skickats ut till alla kulturinstitutioner som, om de skulle ramma centralmuseerna med full kraft, verkligen skulle skjuta de flesta framtidsvisioner i sank. Det låter så lite att spara 2 procent per år! Men förlorar man 10 procent av sina anslag, absurt nog räknade på den väldiga hyreskostnad varje museum debiteras men som man inte får spara på, då blir det inte mycket kvar av vare sig utåtriktad, regional eller vårdande verksamhet mot slutet av 80-talet. För den väldiga(!) vinsten av cirka 13 miljoner kronor i besparingar till statskassan, skulle man i stort sett med femåriga besparingar återföra våra centralmuseer till att vara sällan öppna centralmagasin med stillastå­ ende skådesamlingar, många intendenttjänster vakantsatta och med den eventuella kulturpolitiska glöden släckt. Så smala är marginalerna. Skulle staten dessutom göra verklighet av varslade hot om att trappa ner bi­ dragsprocenten för de regionala anslagen till länsmuseerna, ja, då kom­ mer standardskillnaden mellan dem, som redan är stor, att ytterligare öka. Vissa län kan nog av provinsiell stolthet ändå vilja hålla sina museer över vattenytan men knappast kompensera bortfallet av statliga bidrag, 16 Museernas unika uppgift särskilt som staten är skyldiga huvudmännen cirka 500 årsverken. Skyldi­ ga innan den fyllt ut den regionmuseiform, som kulturpolitiskt setts som en hörnsten för motståndskraftiga museer i framtiden. När detta publiceras hoppas givetvis jag som många andra att statsmak- terna insett den långsiktiga skada de tillfogar kulurlivet om man genom­ driver så här förödande besparingar, som så lite förbättrar samhällseko­ nomin men så starkt försämrar för kontinuiteten i de uthålliga strukturer­ na för vårt kulturliv. Men kan vi verkligen hoppas på en sådan insikt, nu när så många andra, mer självklara och för människors primära behov väsentliga an­ slag och reformer skärs ned? Får inte då museerna låg prioritet, allra helst som vi så länge levt i en historielös tid och inte heller vet om dagens drift att söka rötter är något annat än en övergående trend bland många andra? Inte självklart! Tror museivärlden att den primärt inte är till för sig själv utan för andra och verkligen är den vjktiga förbindelselänk mellan förflu­ tet och framtid som jag upplever att museerna är, borde argumenten just i en resurssnål framtidsplanering vara starka för att både skydda och bygga ut museiväsendet. Museerna har en unik förmåga, inte bara genom sitt eget medium utan också genom att hjälpa andra, inte minst televisio­ nen - att materialisera olika epokers utveckling och dess motbilder. Museet har ordet, föremålet, bilden och rumsbildningen till sitt förfogan­ de - i museet genom museipedagogen, i skriften, i bildserien, i museilå- dan och inte minst ute i stads-, industri- och kulturlandskapet att visuali­ sera sina kunskaper med. Just nu är stämningen på nollpunkten på många håll i museivärlden: vi har inte en chans! Men ser man sig som en del av en humanistisk motståndskraft med insikten att historielöshet är barbariets bästa med­ hjälpare - då kan man ju inte ge upp nu! ”Samla, vårda, visa - eller något mera?” frågade Göran Rosander museivärlden för drygt två år sedan på Utö som en upptakt till den första museiveckan! Något mera - det är nu först och främst att slåss. Tro inte att du är nå’t säger Janteloven! Museer är något viktigt, skulle det kanske stå om vi hade en museilag. Låtsas då att vi har en sådan! För museer är något viktigt. Samlade skärvor över tiden som varje tid behöver ta hjälp av för att lägga sina mönster. Det ska människor kunna också om 100 år- det är väsentligt att hålla i minnet då våra budgetexperter ofta inte tycks tänka längre än näsan räcker. Det är de sex F:en som fortsatt ska leda museerna - det får inte bli det sjunde som kortsiktigt får avgöra vad generationer byggt upp och nya ska använda! 2-Daedalus 17  Vägen genom M museet - mål - medel Av Erik Hofrén Två bokmalar satt framför ett konversationslexikon och tvekade. - Ser torrt ut, sa den ene. - Och tjockt, sa den andre. - Men nyttigt och närande, återtog den förste. - Vi försöker väl ändå . . . Så låter Alf Henrikson Filibert och Justus börja sin underbara resa i tiden och rummet. Det sker i den fina av Birger Lundquist illustrerade ungdomsboken från 1949, Vägen genom A. Det är en resa där några av hållplatserna är Astronomi, Assimilation, Arkimedes, Aritmetik, Arkadien. Det är också en färd i spänningsfältet mellan fakta och fantasi, mellan humanism, naturvetenskap och teknik. Den moderna uppslagsboken, konversationslexikonet, liksom det mo­ derna museet, har djupa rötter i 1700-talets upplysningslust och sög näring ur 1800-talets framstegsoptimism. Man trodde, med allvar, att det var lika möjligt som nödvändigt att föra samman alla kända kunskaper i ett bokverk. Vad som var värt att veta fanns att läsa i uppslagsboken, vad som var värt att se fanns utställt på museet. Man kan, om man så vill, säga att det var endast ett fåtal som kunde ösa ur dessa kunskapens källor - uppslagsboken och museet - vad som där stod att läsa eller se var resultat av snäva urval och värderingar som oftast var mer konserverande än nydanande. Men likväl, och sett i tidens perspektiv, har dessa kun­ skapskällor gett upphov till många strömmar med friskt vatten. Konsulterar man ett idag modernt uppslagsverk vad gäller ordet muse­ um, mål och medel är emellertid, till skillnad från sekelskiftet, tystnaden stor. Museet, står det bara, är en institution som bevarar föremål åt eftervärlden. Det är naturligtvis i en viss mening mycket sant, men långt ifrån hela sanningen. Ett museum oavsett dess fackinriktning, måste arbeta i nuet för och med samtiden, helt enkelt vara ett verktyg i ett öppet, demokratiskt samhälle. Museet, som fruktbar idé i praktiken, har hittills ägnats föga intresse ur lärdoms- eller socialhistorisk synvinkel, men en förändring såväl natio­ nellt som internationellt är av allt att döma på gång. Den framsynte brittiske industrihistorikern, Kenneth Hudson, utkom redan 1975 med en i detta sammanhang viktig bok, A Social History of Museums. I några av sina kapitelrubriker, Entry as a privilege och Entry as a right fångar han skickligt in den vida problematiken, tillträde till museet såsom privilegium, tillträde som rättighet. Det har flutit mycket vatten under Themsens broar sedan det tog veckor och personundersökning för 19 att under en kort timme bli insläppt på British museum. Ingen ifrågasätter väl idag den självklara rätten att besöka ett museum, stort som litet. Men det bör ändå finnas tid till eftertanke. Det är en rättighet med förhinder - ofta är museerna stängda pä kvällarna vilket inte underlättar för exempel­ vis skiftarbetare, lika lite som avsaknaden av hiss gör ett besök attraktivt för rörelsehindrade. När jag i min tur trevande söker fånga in några drag av åttiotalets, ja kanske nittiotalets museum, så anar jag hur pendeln åter slår från privile­ gium till rättighet. Men denna gång består privilegiet i att själv bygga, att göra egna museer, att finna egna rum för tidens gemenskap. Ekomuseer, grannskapsmuseer, arbetsplatsmuseer är ord som söker mening. Vad är ett museum - egentligen? Svaren kan bli många, förmodligen inte särskilt klargörande, därför att museerna sas byggt upp sig själva inifrån. Museimännen har släpat strå efter strå till stacken, dock ej sällan utan myrornas konstruktiva elegans och skicklighet. Det finns undantag likaväl som en minsta gemensamma museinämnare - tiden. Kanske kan man se historien som en massa tid som brukats på gott och ont och museerna som den container där tiden kommer till återbruk. Hur vi nyttjar tiden är ett fundamentalt mått på mänsklig verksamhet. Människan själv personifierar totalsumman av tidsaktiviteter. Tiden är en existensiell di­ mension, skriver etnologen Göran Rosander och fortsätter ”Det är den mest markanta strukturen i vår verklighetsuppfattning: vi förs obevekligt med i flödet. Tidskomponenten är så dominerande att de verkliga sam­ manhangen kan döljas”. Det finns idag, och fanns också igår, ett utomordentligt stort forskarin- tresse för studiet av tidsdimensioner - teorier om framtiden liksom prak­ tiska experiment i forntiden - de långa tidsperspektiven ligger oss i början på åttiotalet mycket nära. Framförallt viktigt inför forskningens framtid som jag vill se den, är integrationen av tid och rum som likaberät­ tigade dimensioner vid beskrivningen av verkligheten - det forsknings­ område, tidsgeografi, av internationell räckvidd som utgår från Lunda- geografen Torsten Hägerstrand. Väl inte om tid och rum, som Henrikson eller Hägerstrand, utan om tid och identitet skriver den fine mexikanske författaren Carlos Fuentes i en fängslande uppsats, In i 80-talet. Jag tror också, fortsätter han, ”att om 80-talet innebär fara för en tid som kan bli slutet av tid, så kommer skönlitteraturen att spela en fundamental roll att förstå tid som årtiondets tema. Om framtiden skall få en framtid, måste den ha ett förgånget. Mer än någon annan disciplin talar dikten med kraft om för oss att om man kör ut det förgångna genom fönstret, så kommer det tillbaka genom ytterdörren och därtill utstyrd i de underligaste masker och förklädnader. Krigen mot minnet förloras till slut av dem som är ansvariga för dem. Detta kommer att gälla särskilt för det nya årtiondet, då åtminstone tre väsentliga verkligheter dyker upp på ett hotfullt sätt i våra liv: • Kulturernas återframträdande som ett uttryck för otillfredsställelse med ideologiernas konstgjorda beskaffenhet och med de uppoffringar som påtvingar oss genom rusandet framåt mot framtiden och framste­ get. 20 • Den inre spänningen inom kulturerna själva, mellan de teknokratiska, multinationella anspråken från den så kallade globala byn å ena sidan och hävdande av lokala olikheter, regionalism, decentraliseringar och under-kulturer å andra sidan. • Hävdande på nytt av kulturerna- på regional nivå, inom nationalstater eller på de historiska kontinenterna - som nya centra för politisk och ekonomisk makt. Citatet är långt men förstärker otvivelaktigt orden att skönlitteraturen kommer att spela en grundläggande roll vid förståelsen och utforskandet av tid som åttiotalets tema. Ytterligare några bidrag till detta med ett par, visserligen lösryckta rader ur två aktuella diktsamlingar. Först Birger Norman Genom rummen drar ett tåg av tid. Genom tiden drar en flock av rum. Förflytta sitt centrum så att omkretsen aldrig blir periferi. Och därefter Alexander Weiss. Du gör ett arrangemang med tiden träffar en överenskommelse med rummet Så möts ni för första gången och mötet blir av avgörande betydelse blir utslagsgivande: ty det är fråga om hur tiden trivs med rummet om rummet är villigt att upplåta plats för tiden. Jag har i annat sammanhang skrivit att museet är det rum som kan ge tiden en chans att bevisa sin existens. Det rätta vore istället att säga att tiden, dess rumsliga och sociala dimensioner, ger museet ett tillfälle att rättfärdiga sin tillvaro. Vad är ett museum - egentligen? För alltför många lögn och förbannad dikt, en verklighet som passerat alltför många renande filter på sin väg till publiken och brukarna. För andra, och allt fler, en möjlighet, en histo- rieverkstad, ett idélaboratorium. Låt oss därför envist fortsätta på Vägen genom M, museet - mål - medel. Vid mitten av 1970-talet fastställde riksdagen mål för den statliga svenska kulturpolitiken. Man slog ner åtta stycken gränsstolpar kring ett i sig gränslöst område - detta för att överhuvudtaget göra det möjligt att odla, att kultivera, att beräkna kostnader och planera för kulturområdets framtid, åttiotalet. Som ofta händer har vi efter hand förväxlat mål och medel. De flitigt uttalade kulturpolitiska målen, som dock nu mer sällan åtföljs av bruksanvisningar och resurstilldelning, är inte åtta till antalet - men väl medlen. Det sammanfattande övergripande målet är enligt riks­ dagens beslut att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. Det ankommer därefter på varje kulturverksamhet att självständigt finna den väg som till en bättre framtid bär. 21 Vägen genom M får också den riktning genom de kulturpolitiska med­ len. Och med på den fortsatta resan här är medmuseet och motmuseet. Att få yttra sig utan hot, att mötas i frihet är ett medel vars betydelse är svårt att överskatta. Skydda yttrandefriheten, ja det är lätt att främst tänka på samhällets massmediepolitik i nuet. Men man kan gå ett steg längre och fråga om det inte också är det dödas yttrandefrihet. De som genom politisk fattigdom inte vågade höja sin röst medan de levde och vars kvarlåtenskap är anonym, knappast heller lagrad i samhällets minnen, arkiv och museer. Det gäller för medmuseet att skaffa verktyg som gör det möjligt för varje människa att forska och frigöras i sin närhistoria. Förfat­ taren Sven Lindqvist har myntat det numera berömda uttrycket, Gräv där du står. Televerket med dess kulturpolitiska ambitioner har satt en text på sina bilar, - men innan du gräver, ring först. Ja, ring till Telemuseet, Tekniska museet, ditt länsmuseum. Vi skall svara och en dialog komma igång. Till museernas och historieforskningens väsentliga och - legitima - uppgifter hör, skriver den finska historikern Matti Viikari ”att föra en dialog med det förflutna, att förmedla förgångna tiders människors världsbild och värderingar till nutiden. Historikern bör inte bara beskriva och förklara det förflutna som ett objekt, utan också låta det tala med egen mun, argumentera med egna argument, alldeles som om det vore historikerns samtida. Medmuseet är, som jag vill se det, det förgångnas ombudsman i nuet men också samtidens talesman. Till museernas stora och gemensamma arbetsuppgifter på väg mot tjugohundratalet måste räknas SAMDOK, läs samordnad samtidsdokumentation. Denna bör utvidgas till att omfatta inte bara urklipp av den påtagliga, fysiska miljön utan även den muntliga traditionen - vad som i den industrialiserade västvärlden allt oftare be­ nämns ”Oral History”. Detta är inte bara en metod, eller källa utan även ett rakt och omedelbart sätt att närma sig historien. Kanske kan man säga muntlig historieskrivning, vilket i rättvisans namn inte heller, Artur Hazeli- us 100 år tillbaka, stod helt främmande inför. Skillnaden ligger främst i bandspelaren, att spela in den levande, individuella rösten. ... ge människor möjlighet till en skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor. Till skillnad från H G Wells vars tidfarare försvinner spårlöst in i framtiden låter Alf Henriksson Filibert och Justus pusta ut i Arken på berget Ararat medan Noak bygger ett monteringsfärdigt trähus åt sig och sin fru. De är alla amatörer. Kulturpolitiken bör, läser man gärna, ses som en del av samhällets miljöpolitiska engagemang i stort - det gäller en total och bättre samhällsmiljö. Det är naturligt att därvid särskilt identifiera ett av de åtta medlen med museet - nämligen att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. En hastig eftertanke ger dock vid handen att det inte kan röra sig bara om äldre tider utan alla tider - Med en ordlek - museet bör vara alla tiders museum. Vägen genom M är den väg där brukaren, besökaren, måste kunna röra sig fritt i tiden och rummet - kombinera och uppleva sammanhang, lika väl kontinuitet som diskontinuitet. 22 Litteratur Bevarandemedlet är viktigt och kommer att så förbli - föremålet oavsett det är en bild eller maskin, är en nyckel till förståelse. Men för att nyckeln skall kunna fungera och förståelsen mogna måste vi dokumentera och ständigt förnya kunskapen, yrkesskicklighet i tid och rum. Mycket av detta står att finna i kulturlandskapet som jag vill se som en mångdimen- sionell, tvärvetenskaplig, sammanfattning av människans arbete i slit och nöd, men också lycka. Departementschefen uttalar detta på sitt sätt: ”Bevarandet av den historiska kontinuiteten i den fysiska kulturmiljön måste tillmätas grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron.” . . . känsla av trygghet och förankring i tillvaron. I sin roman, Vem älskar Yngve Frej, tecknar Stig Claesson ett porträtt av tiden och rummet och människorna. Yngve Frej var en argsint soldat som dog i seklets början. Av hans stuga är bara en stenhög kvar, en stenhög som i Sias händer blir till ett etablerat fornminne, till ett uttryck för det djupa behovet hos de gamla i byn Bråten (som hade en lång gårdag men ingen framtid), ett uttryck av en tidsdimension, av något som var äldre än de själva. - Hur långt tillbaka tror du egentligen att folk tror att forntiden ligger? Forntiden ligger långt borta, mycket nära, och är en resurs. Hur framti­ den kommer att gestalta sig beror just på hur vi kan hantera och bruka våra gemensamma resurser. En infallsvinkel som kommer att utnyttjas allt mer, såvitt jag förstår, under åttiotalet är den regionala också den ett kulturpolitiskt medel. Utlokaliseringen av statliga verk, tillkomsten av mindre högskolor, bildandet av regionala forskningsmål samverkar alla till ett bättre brukande av den regionala potentialen, som är stor, långt större än man kanske tror. Sett ur bevarandeperspektivet är det starkt angeläget att regionala arbets- och teknikhistoriska program snarast kommer till stånd och där fackföreningsrörelsen inte minst har en bety­ dande roll att spela. Vägen genom M, museet och människan tar inte slut - men det finns hållplatser. I en av sina böcker ställer Olle Hammarlund följande frågor. Vad är värt att veta i världen i dag? Vad kan den vanliga människan göra? Enda vägen, fortsätter han, ”är att vara nyfiken, levande, frågvis, uppkäf­ tig. Läsa, samtala, ifrågasätta.” På vägen genom M har motmuseet varit mig en följeslagare. Vad är egentligen ett motmuseum? Ja, som jag tror, är motmuseet det museum som förnekar sig självt, sina egna möjligheter till dialog, diakront som synkront, som låser sina verktygsskåp med dubbla slag, slänger nyckeln och tidens gemenskap i sjön. Rolf Adamson, Tiden och rummet. Historisk Tidskrift 1980:4 Johan Asplund, Teorier om framtiden, 1979. Stig Claeson, Vem älskar Yngve Frey, 1968. Daedalus 1980. Carlos Fuentes, In i 80-talet. Om tid och identitet. Horisont 1980:6. Olle Hammarlund, Röster i vinden, 1976. Alf Henrikson, Vägen genom A, 1949. Erik Hofrén, Tankar på en historieverkstad, 1979. Kenneth Hudson, A social history of museums, 1975. Mot bättre vetande. Förslag från uppslagsverkskommittén. SOU 1980:26. Birger Norman, Medan sommaren ännu är sommar, 1979. 23 Göran Rosander, Registreringar som dokumentation av samtiden. Dugnad 1980:1. Alexander Weiss, Dikter för att tala, 1980. Matti Viikari, Om problem rörande historieforskningens objektivitet, Historisk Tid­ skrift för Finland 1978:4. 24 Samla kunskap Insamlingspolitik i utlandet Vad ska dokumenteras? Tekniska museets insamlingsverksamhet under diskussion Av Göran Rosander Vad museerna bevarar åt eftervärlden är inte likgiltigt ur ett större per­ spektiv. I inte så ringa utsträckning präglar det eftervärldens bild av epokerna. Påståendet torde gälla även för vår egen tid, trots att det finns ett oerhört stort material tryckt eller samlat i andra institutioner. Särskilt föremålen på museerna har en sådan påtaglighet och pedagogisk ge- nomslagskraft att de kan förväntas spela en roll i kommande släktleds uppfattning om efterkrigstidens materiella villkor. Men museerna har ett vidare dokumentationsansvar än bara föremål. Det är kunskap de samlar, inte ting. Därför kompletteras dessa med andra informationsbärande media: text, bild, ljud. Av det sagda framgår att det har väsentlig betydelse också vad museerna inte dokumenterar. Ändå har museernas samlande funktion diskuterats i förvånande ringa utsträckning. En enkät till tolv av världens ledande tekniska museer om principerna för dokumentation som Tekniska museet gjorde 1979 gav ett förbluffande magert resultat. Inget hade något utarbetat program för insamlingen eller stringenta kriterier för urvalet. Om det över huvud taget angavs någon grundval, rörde det sig om allmänna uttalanden som ”möjlighet att ge associationer, estetiska förtjänster, sällsynthet och status inom sin kate­ gori” (The National Museum of History and Technology, Washington) eller ”ting som i sin skepnad eller idé har något ursprungligt och nytt” (Polytekniskt museum, Moskva). Museum Boerhaave i Leiden, det natur­ vetenskapliga nationalmuseet, uppger ärligt att samlandet ”följer mycket subjektiva regler”. Enkäten tillkom i samband med museets utredning om insamlingens inriktning. Eftersom denna inte är klar då detta skrivs, bör dess förslag inte föregripas mer än i vissa generella resonemang. I stället ska presen­ teras bakgrunden för utredningen, arbetsgruppens arbete och några av de frågor av mer allmänt intresse som utredningen tar upp. Avsikten med artikeln är att visa hur dokumentationen måste inlemmas i museets övri­ ga verksamhet och hur full av svåra avväganden den är. 25 Projektet SAMDOK Utredningen har sin bakgrund i den debatt som under 70-talet förts i landet kring de kulturhistoriska museernas dokumentation, kanske sär­ skilt vad gäller föremål. Sedan 1978 finns en organisation, SAMDOK, som har till uppgift att samordna och främja dokumentationen av vår samtid. Dess sekretariat är organisatoriskt knutet till Nordiska museet och be­ mannat med en intendent, till vilken riksdagen beviljat medel. Organisa­ tionen är ett resultat av flera års livligt utredande och konferensande, i vilket Tekniska museet tagit del - teknikhistoria måste räknas som en del av kulturhistorien. Deltagandet i SAMDOK är frivilligt. Ett tjugotal museer har anslutit sig. Organisationen leds av ett råd med representanter för olika museityper. Rådets uppgift är främst att leda sekretariatets arbete, att fungera som överordnat organ för de arbetsgrupper som tillsatts och att främja verk­ samheten. Under rådet har funnits tre arbetsgrupper eller ”pooler” med vardera ett halvdussin intresserade museer: en pool för hemmiljö, en för arbetsmiljö och en för offentlig och kommersiell miljö. De två sistnämnda har nyligen gått samman. Inom poolerna samverkar museerna om uppgifterna. Längst har arbe­ tet kommit inom Hempoolen, där ett av de fem museerna årligen i tur och ordning utförligt dokumenterar ett ”normalhushåll” genom intervjuer, fotografering och föremålsförvärv. Man har skaffat sig samma saker som familjen gjort föregående år och också köpt in kompletta rumsinteriörer från hushållen. I de båda andra arbetsgrupperna har man ännu inte kommit fram till fungerande arbetsmetoder. Hittills har det mest skett inventeringar av vad museerna har av material inom vissa fält. Ett utvecklingsarbete pågår emellertid, och ett förslag är att åtminstone större museer ska ta ansvar för 3-4 av de 10 fält eller pooler som SAMDOK fastställer på grundval av 26 Insamlingspraxis vid Tekniska museet genom tiderna föremålsavdelningen och en av hans medhjälpare samt förste arkivarien. Artikelförfattaren deltar som konsult och sekreterare. Tidvis har musei­ chefen följt sammanträdena. Innan arbetet är avslutat torde drygt ett fyrtiotal sammanträden ha hållits. Vid diskussionen har man beslutat upprätta ett tioårsprogram. Därvid har gruppen haft förmånen att få hjälp av experter inom olika branscher. Också andra sakkunniga är rådfrågade. Det ganska besvärliga spörsmålet om gränsdragningen mellan ”tek­ nik” och ”allmän kulturhistoria” har diskuterats vid ett par sammanträf­ fanden med Nordiska museet. En konferens med landets övriga huvud­ museer på det tekniska området gav värdefulla inblickar i dessas planer och tyngdpunkt i sin dokumentation. Också med Teknisk museum i Oslo har arbetsgruppen överlagt; där har man nu startat en motsvarande utredning. En sammankomst med de många specialmuseerna och -sam­ lingarna inom den teknikhistoriska sektorn planeras under 1981. Det är en principiell skillnad i att dokumentera nutiden och att samla retrospektivt, dvs sådant som upphört. I det senare fallet har bara vissa data passerat historiens såll och är åtkomliga. Nutidsinsamling däremot erbjuder i princip obegränsade möjligheter - här är det forskaren som suveränt kan avgöra vad som ska samlas in och därmed tillförsäkras evigt liv. I tioårsprogrammet föreslås viss kompletterande insamling bakåt, kon­ centrerad till de områden som ska presenteras i basutställningarna i en kommande nyuppställning. Äldre insamlingspraxis får därmed betydelse. Det har också ett vetenskapshistoriskt intresse att klarlägga från vilka utgångspunkter museet förvärvat sina samlingar. näringsstatistikens indelning. Ett fält består t ex av gruvdrift, metallfram­ ställning, metallvaru- och verkstadsvarutillverkning, ett annat av samfärd­ sel, post och tele och ett tredje av byggnadsverksamhet, produktion av el, värme och vatten och av tillverkning av mineraliska ämnen m m. Vilka fält museerna ska svara för, beror i huvudsak på länets närings- profil enligt Länsplanering 80 (upprättade av länsstyrelserna). Om mer­ parten av landets kulturhistoriska museer ansluter sig, företräds varje fält av 4-6 institutioner, som inbördes överenskommer om fördelningen av arbetet. Man undviker då onödig dubblering och får en någorlunda god täckning. Varje museums insamling får betydelse på riksplanet; de olika undersökningarna och insamlingskampanjerna i länen ger ett material som tjänar som typfall. Ännu är det inte avgjort hur Tekniska museet ska infogas i SAMDOK, ifall de beskrivna planerna kommer till stånd. Intressant är, att länsmuse­ erna och vissa kommunala museer visar vilja att dokumentera också tekniskt betonade näringar. Många har f ö redan börjat göra industriun­ dersökningar. Detta kommer att påverka Tekniska museets uppgifter och ansvar. Eftersom arbetet med att dokumentera industrisamhället är gi­ gantiskt, ska det för museets del ses som hjälp och inte som konkurrens. Utrednings- arbetet pen, tillsatt av styrelsen i början av 1979. I gruppen ingår chefen för Tekniska museets utredning sker genom den s k dokumentationsgrup- 27 Stiftelsen Tekniska museets stadgar ger givetvis den formella grunden för insamlingen. Trots att museet bildades 1924, fastställdes dessa defini­ tivt först 1933. Där står: ”Tekniska museets uppgift är att samla, vårda och på ett instruktivt sätt framvisa bilder, ritningar, föremål, redskap, maskiner och mo­ deller som kunna vara ägnade att belysa ingenjörskonstens, tekni­ kens och industriens historiska utveckling till närvarande tid samt på lämpligt sätt hedra minnet av dem som gjort betydande insatser till fromma för denna utveckling.” År 1948 gjordes blott smärre ändringar i avfattningen. I nya stadgar från 1967 blev målformuleringen dock helt annorlunda: . . utvecklingen inom ingenjörskonsten och dess grundvetenska­ per samt inom industrien . . .” Sedan några år har museet i sina petita beskrivit sig som ”centralmuse­ um för naturvetenskap (dock ej livs- och geovetenskaperna), teknik och industri” och anger i petita för 1980/81 som sin uppgift att ”dokumentera, analysera och beskriva sambanden mellan forskning, teknisk utveckling och samhälle. Museet måste sträva att väva sam­ man den historiska utvecklingen med vad som sker inom dagens forskning och teknik för att möjliggöra en öppen och bred diskussion om teknikens konsekvenser för morgondagens samhälle.” Ytterligare ett officiellt aktstycke har betydelse. År 1946 utfärdade ecklesi­ astikdepartementet föreskrifter rörande de statliga centralmuseernas samlingsområden, ersättande en liknande handling från 1919. Skrivelsen innehåller också yttranden från vissa större icke-statliga museer, vari- 28 bland Tekniska museet. Dess styrelse förklarade sig villig att - med hänsyn till andra museer och samlingar - i sin verksamhet avstå från systematiskt samlande inom följande områden, nämligen: • speciell järnvägsteknik ävensom spårvägsteknik • telegraf- och telefonteknik • postal teknik • sjöfart och skeppsbyggeri • allmän lantbruksteknik • vapen-och krigsmaterielteknik • hantverksteknik och • icke mekaniska musikinstrument. Kungabrevet synes vara i kraft för de statliga museernas del, och Teknis­ ka museet har inte haft anledning att återkalla sitt uttalande. Även i praxis iakttas överenskommelsen vad museet beträffar. Museet har också helt eller delvis avstått från att samla inom vissa andra fält genom att där finns kvalificerat specialmuseum. Viktigast är medicin och odontologi. Intressanta och framsynta uttalanden som kompletterar stadgandena görs i en programskrift av museets chef Torsten Althin 1925. Museet ska samla föremål ”ägnade att visa utvecklingen på det tekniska området samt de ve­ tenskapliga faktorer, som möjliggjort eller ligga till grund för den utveckling. [. . .] De utvecklingshistoriska serierna böra föra fram till att omfatta även de allra senaste rönen och uppfinningarna, i den mån det är möjligt att museitekniskt framvisa dem. I original kan icke allt medtagas. Komplettering måste i stor utsträckning ske med tillhjälp av bilder och ritningar och [. . .] kopior [. . .] Huvudvikten kommer att läggas på, att till museet samla det som är ägnat att belysa den svenska teknikens och industriens historia, de svenska ingenjörernas insatser och arbetsresultat samt de svenska uppfinningarnas eller industriprodukternas betydelse på den interna­ tionella teknikens område. Endast i den mån det är nödvändigt för bibehållande av kontinuitet i framställningen skall även utländskt material beredas plats. [.. .] Till museets arkiv samlas även alla slag av porträtt [.. .] av våra framstående ingeniörer och uppfinnare. Till dessa fogas personhis­ toriska anteckningar och, där så kan ske, ett eller annat föremål, som hör samman med och kan erinra om dessa personers liv och verk­ samhet.” En baktanke var, att museet förutom att vara en ”folkbildningsanstalt” skulle medge uppfinnare ”förberedande undersökningar vid lösandet av nya tekniska uppgifter”. Teknologer skulle erhålla åskådningsmaterial. Det ligger nära till hands att man ville visa att teknik också är en form för kultur, alltså en försvarsposition inför den övervägande humanistiska traditionen inom museivärlden (och eljest). Kanske tryckte man därför också på ingenjörernas arbete som en konst: ingenjörskonst. Det blev en 29 parallell till de kulturhistoriska museernas dåtida starka estetiska beto­ ning och konstmuseernas dyrkan av talangen. Insamlingen drevs intensivt redan från början. Museichefen Torsten Althin var ofta på resor för att samla, fotografera, göra uppteckningar. Tekniken var övertagen från Nordiska museets etnologiska undersök­ ningar, men intervjuuppteckning medhanns sällan. När han höll föredrag - och det var ofta - gjordes propaganda för museet, vilket resulterade i många gåvor. Althins uppsatser och artiklar bidrog också till att intresset väcktes för att skänka material. Bäst känd är arkivsamlingarnas tillkomst. De har upprättats i samklang med museets allmänna mål. Förutom genom de nyssnämnda insamlings- resorna och propagandaartiklarna förvärvades mycket genom upprop i pressen, rundskrivelser till industriföretag och genom kopiering eller avskrift av inlånade handlingar. Bildinventeringar skedde i samarbete med tidningarna. Vissa fält angreps systematiskt vad gäller arkivalier (pappers- och cellulosaindustrin, beklädnadsindustrin), medan andra in­ te bearbetades alls genom att de föll under andra museers ansvarsområ­ de (t ex järnvägshistoria, sjöfartshistoria). Ett paradområde blev bergsin­ dustrin, där inte minst Carl Sahlins bergshistoriska samling, skänkt till museet 1933, blev en hörnsten. Materialet innehåller böcker, arkivalier, småtryck, bilder, klipp samt observationer, uppteckningar och planskis­ ser, alltså ett rent etnologiskt material. Även flera andra stora privata samlingar har hemförts (t ex John Neréns motorhistoriska samling samt det Rinmanska arkivet rörande bergsbruk, metallurgi m m). Tidstypiskt är det stora personhistoriska materialet. Hit hör också en hel del föremål. Anknytningen till teknikhistorien är stundom mer än perifer. Som nämnts, innehåller arkivet en stor mängd småtryck, som formellt borde räknas till bibliotekssamlingarna. Dessas tillkomst har följt vack­ lande principer. Mycket har förstås köpts eller tillbytts mot årsboken för att tjäna som referens- och forskningslitteratur. I början sökte man syste­ matiskt samla läroböckerna från de tekniska undervisningsanstalterna, men detta uppgavs. Museet har undvikit att konkurrera med Tekniska högskolan som tekniskt centralbibliotek. Det vill dock erbjuda god service åt teknikhistorisk forskning även utanför institutionen. Under senare år har utställningsverksamheten rätt mycket påverkat inköpen. Mycket har också donerats (med många dubbletter som följd). Det finns även en del slutna samlingar som ger en uppfattning om bokbeståndet i vissa tekniska miljöer. I detta fall utgör böckerna närmast ”föremål” i museal mening. Förenklat kan biblioteket sägas innehålla information om det svenska 1800-talets och det tidiga 1900-talets industri- och teknik­ historia. Också de flesta specialområdena bedöms vara täckta, särskilt vad gäller äldre tid. Enligt Althins preliminära program skulle museet ha en inledande av­ delning, ”övervägande teoretisk”, där de viktigaste naturlagarna presen­ terades med hjälp av rörliga modeller, av instrument, av en äldre labora- torieinteriör etc. Detta skedde väl delvis, men först under de senaste 10-15 åren har museet på allvar samlat dokument kring grundvetenska­ perna exklusive bio- och geovetenskaper. 30 Tillväxten Efter andra världskriget har tillväxten minskat och utgör i dag i runt tal 500 nr/år (vart nummer kan innehålla flera föremål). Huvudparten är spontant erbjudna gåvor; fältinsamling och fältundersökningar är säll­ synta. Av denna orsak brister ofta uppgifterna om föremålens ursprungs- förhållanden: bilder av dem i användning, beskrivning och uppmätnings- ritningar av de industrimiljöer varifrån de stammar osv. En annan följd är också att föremålen sällan ingår i helheter. Det är t ex svårt att i framti­ dens utställningar rekonstruera ursprungsmiljöerna. En tendens finns att museiföremålen, vad industrin beträffar, utgörs av maskiner (ofta in- kompletta) och produkter, medan halvfabrikat, spill, hjälpredskap osv saknas. Museiföremålen blir därigenom enskilda monument. Något lik­ nande kan sägas om de ting som inte tillhör industrins fält. Museet har inte ansett det som sin primära uppgift att dokumentera ”mannen vid maskinen” och hans sociala förhållanden i arbetet (eller för den delen också förmannens, ingenjörens, kontorspersonalens arbets­ förhållanden). Föremål som tillhör välfärdssfären inom industrin är lätt räknade i samlingarna, liksom t ex säkerhetsutrustning. - Däremot finns det åtskilliga uppteckningar om äldre arbetsförhållanden, framför allt i Sahlinska samlingen samt i material rörande skogsbruk och mekanisk industri. Förvånande många foton visar människor som hanterar tekniska ting. Ursprungligen tänkte sig Torsten Althin att visa såväl ”framställningen av förnödenheter av olika slag” som ”de omständigheter, under vilka de framställts”. Inte bara det rena arbetet skulle visas i utställningarna. Med ett exempel från järnindustrin förtydligar han att ”även skall medtagas en sådan sak som gruvdräkter, uniformer (uni­ formsknappar), arbetets organisation, de enkla hjälpmedel som for­ dom användes för att hålla reda på mängden uppfodrad malm el. dyl. (karvstockar), gruvarbetarnas bostäder osv. En given plats har även allt som rör malmfyndigheters uppsökande, gruvmätning, äldre och nyare gruvkartor [. . .].” 31 Dokumentatio- nens syfte Organisation, arbetarskydd och yrkesinspektion skulle museet också skildra. Att detta för sin tid utomordentligt framsynta program bara följdes till en del får tillskrivas flera orsaker. För det första fanns inte resurser. Nödvändigt fältarbete är tidsödande och dyrbart och har därför inte prioriterats. För det andra har de ansvariga efter hand, sedan program­ met sjunkit i glömska och i resursbristens tecken, ansett att dokumenta­ tion av arbetsmiljö är ett område för Nordiska museet med dess långa erfarenhet av sådant. För det tredje finns enligt uppgift från Torsten Althin en muntlig överenskommelse mellan LO och museet att industriar­ betets sociala sidor ligger på organisationens ansvar att bevaka (diskus­ sionen fördes med Sigfrid Hansson vid invigningen av Arbetarrörelsens arkivs nya lokaler). Insamlingspraxis har påverkats också av andra faktorer i tiden, såsom museet framhåller i ett remissvar 1973. Det tekniska fältets oerhörda utveckling har gjort att insamlingen förskjutits mot mindre kostnadskrä­ vande metoder och objekt, vilket ger ett helt oönskat och på lång sikt bedrägligt och icke representativt material. Man övergår till att samla små hanterliga saker i stället för att t ex bevaka en hel industrimiljö eller ett väsentligt teknikhistoriskt eller kulturhistoriskt minnesmärke. Det är förståeligt att resultatet blivit ett inventarium som dels har luc­ kor, dels inte är särskilt aktuellt vad gäller senare decennier med deras oerhört snabba utveckling. Av avgörande betydelse för insamlingen är materialets användning. Ut- redningen har därför försökt precisera syftet med dokumentationen. Först själva begreppet dokumentation. Innebörden i dess latinska stam är ”något från vilket man kan hämta lärdom”, vilket för museernas del kan utvidgas till följande definition: ”Dokumentation avser att skapa en för framtiden lagrad saklig och mångsidig information, där informationsbärande medium eller me­ diervalts utifrån önskan att överbringa optimal kunskap. Informatio­ nen kan ha olika form och bearbetningsgrad. - Med ”optimal” menas en sammanvägning av praktiska, ekonomiska och ideologiska fakto­ rer.” Ett av kulturpolitikens mål är att garantera att äldre tids kultur tas tillvara och levandegörs. Det bildar grunden för all museal insamling (även om ”äldre tid” borde bytas mot ”alla tider”). Av de fastställda kulturpolitiska målen är det ytterligare ett som har särskild relevans, nämligen att yttran­ defriheten ska värnas. Omsätts det i aktiv handling, innebär det ett krav på museerna att ta till orda i kontroversiella frågor. Då behövs fakta. Den tidigare citerade målparagrafen i stadgarna ger ramarna för Tek­ niska museets dokumentation. Utvecklas den, kan man hävda att museet ska dokumentera, utforska och presentera tekniken som pådrivande fak­ tor i samhället, vilken skapar nya möjligheter och förbättrar förhållande­ na, något som leder eller bidrar till uppkomsten av nya ekonomiska och sociala mönster men också kan innebära oroande och svårlösta problem. 32 Museimaterialets användning På ett mer praktiskt plan har museets material fyra användningar: veten­ skapligt, pedagogiskt, ideologiskt samt att skänka upplevelse. Inventariets funktion som objekt för forskning är självklar. Det innebär bl a att materialet måste vara insamlat utifrån bästa vetenskapliga kompe­ tens, vara försett med nödiga referenser och kringdata samt vara lätt att återfinna (ha många sökingångar). Förutom för forskning använder massmedia och allmänheten museisamlingarna som ”uppslagsbok”, då man söker någon detaljuppgift. Någon gång utgör det också referensma­ terial för utförd forskning, en motsvarighet till naturhistoriens typexemp­ lar, som måste finnas tillgängligt för att andra forskare ska kunna kontrol­ lera resultaten. Lika klart är stoffets pedagogiska användning. Här intar föremålen en särställning genom sin fysiska påtaglighet, men också bildens koncentre­ rade faktainnehåll, dess förmåga att påverka, förklara och illustrera mås­ te framhållas - därför bör museet kraftigt öka insamlingen och produktio­ nen av foton. Förutom själva kunskapsinhämtandet tjänar den pedago­ giska framställningen syftet att öppna nya fält för tanken, vidga världsbil­ den. Den kan också förbereda åskådaren på framtiden, dvs visualisera visioner. Med det ideologiska syftet menas att man vill att museimaterialet ska påverka värderingarna: understryka de nationella (eller lokala) särdra­ gen, höja prestigen genom att presentera vackra eller märkliga föremål. Eller man vill stärka identiteten, få människor att känna samhörighet med tingen, gruppen, bygden. - Att man med en ideologisk användning av materialet frestas att tumma på fakta är uppenbart, och detta syfte har ringa relevans i vårt land. Upplevelsemomentet i utställningen (eller vid annan kommunicering av materialet) är inte helt oväsentlig. Det berättigar till att man ibland gör avsteg från den strikta linjen vid insamlingen för att möjliggöra festivitas. Utställningen bör tillåtas att ibland vara tingens teater. Vid urval och dokumentation måste dessa skilda användningar av ma­ terialet vägas in. Det faktum att det finns ett särskilt tekniskt museum innebär att ”teknik” och ”teknologi” uppfattas som så särskiljande, utgör en så distinkt del av kulturen, att det konstituerar en speciell typ av museiinstitutioner. Utredningen har försökt finna museala kriterier på ”teknik^Enklast kan ordet definieras som människans metoder att tillfredsställa sina önskningar med hjälp av fysiska föremål (medan ”teknologi” dels an­ vänds i betydelsen ”kunskap om teknik”, dels i betydelsen ”tekniska metoder”). Detta innebär att teknik naturligtvis funnits i alla tider och inte bara under industrialismen, vilket man ibland felaktigt kan förledas att tro. Men tvivelsutan är industriell drift och organisation nära knuten till en avancerad teknik. I sin tur betyder detta att Tekniska museet är något utöver ett industrihistoriskt museum. Idealt borde det svara för ”all” teknik, men av hävd tar de allmänt kulturhistoriska museerna hand om det som kunde kallas hantverksteknik, Tekniska museet om sådan teknik som är förknippad med industriell organisation. Detta hindrar inte att Begreppet ”teknik” 3 - Daedalus 33 Karakteristika för tekniska föremål museet av pedagogiska skäl ibland kan och bör presentera också den konventionella tekniken som bakgrund till mer avancerad. Ett sätt att avgöra om en teknisk lösning faller inom ansvarsområdet vore att utgå från patentinstitutet. Museet skulle då samla patenterade (patenterbara) föremål samt ting med sådana komponenter. Dock duger ej kriteriet helt. Processer kan inte patenteras och många patenterade ting är ointressanta. Inte heller kan förekomsten av ritning utgöra kriteri­ um - även konsthantverkare och slöjdare använder sådana. Slutsatsen blir, att patent och ritning utgör indicier på men ej förutsättning för att något har intresse för museet. Sunda förnuftet får slutligt råda. Ett annat karakteristikum vad gäller just de tekniska föremålen (enligt nyssnämnda tolkning av begreppet) är en komplex uppbyggnad. Produk- tionsmedlen - maskiner, verktyg, redskap och apparater av olika slag - präglas visserligen ofta av industriell design vad gäller de delar som är ergonomiskt viktiga men i övrigt brukar de ha en ”rå” gestaltning. Det ger ett lågt publikvärde (utom hos specialister) och ställer höga krav på den museala presentationen. En stor volym kännetecknar många tekniska föremål. Ofta är de omöjli­ ga att lyfta in i museet i sin helhet. För att ändå ge en uppfattning om proportioner eller verkningssätt kan någon väsentlig eller karakteristisk del samlas (propeller, cockpit, manometer). I utställningarna fungerar de ofta också som stämningsskapare eller symbol. Kort överlevnad är också ganska typiskt. Antingen finns en program­ merad livslängd inbyggd eller också ”utkonkurreras” de lätt av ännu mer sofistikerade ting. Slutligen brukar många tekniska ting - särskilt produktionsmedlen - ingå i fast integrerade föremålsensembler, där varje del förutsätter de andra. 34 Tekniska system Det sistnämnda är en av orsakerna till att arbetsgruppen fäst stor vikt vid tekniska system, som står i motsats till det konventionella tänkandet i ”tekniska lösningar”, dvs enskilda föremål. Systembegreppet tar sin ut­ gångspunkt i helhetsaspekten. ”System” utgör ofta komplicerade aggregat av element (föremål, energi, institutioner, styrmedel, människor, sociala relationer etc) som fungerar samman för att uppnå eller vidmakthålla ett eller flera syften. Ett tekniskt system syftar då till att omvandla eller anpassa naturen till för människan eftersträvansvärda ändamål och inne­ håller därför alltid minst ett konkret element. Karakteristiskt för systemen är också att de har ett inre sammanhang, en konsistens. De kan vara stora eller små; snarast är det praktiska skäl som avgör var gränsen ska dras. Skolexemplet på tekniska system är industriföretag, men det är viktigt att museet också dokumenterar verk­ ligheten ”på en annan led”, t ex angriper tunneldrivningteknik, avfalls­ hantering, plastisk bearbetning, kontorsorganisation, produktanpass­ ning. Dylikt kan man inte förvänta att läns- eller kommunmuseerna beläg­ ger. Tekniska system utgör en av de typer av fält som utredningen laborerar med i programmet. Andra fält utgörs t ex av tekniska lösningar eller av grundforskning. Först upprättas en prioriterad lista över de fält man stannat för, därefter sker ett urval av objekt eller delar inom fälten. I stort anges så vad dokumentationen bör omfatta (djupundersökning, översikt­ lig beskrivning, föremålsinsamling, fotoreportage, filmning etc). Stun­ dom utpekas direkt vilket eller vilka industrianläggningar som bör väljas, men i de flesta fall får detta avgöras när stunden är kommen (strukturom­ vandlingen går fort!). Programmet kommer att grunda sig på • teoretiska kriterier • befintliga luckor i museets inventarium • praktiska omständigheter • överenskommelser med andra museer • kunskaper eller antaganden om vad andra museer och samlingar inne­ har • förväntade insatser från andra museer via SAMDOK. Prioriteringarna görs utifrån en vägning av fältens betydelse från olika synpunkter, aktualitet, förväntad utveckling samt fältets representation i museet i dag. En strävan bör vara att nå en geografisk spridning av undersökningar och insamling. Enligt tidigare erfarenhet centreras sådant mest till hu- vudstadsområdet, särskilt om reseanslagen som nu är små. Ett par ledstjärnor för utredningen har varit att de olika medierna - föremål, bild, text, ljud - bör integreras och att fältarbetet, dvs den aktiva, uppsökande verksamheten, bör öka kraftigt. Insamlingen har hittills varit alltför koncentrerad på föremål. I museets uppgift måste ingå att inte bara dokumentera tekniken utan också - då det gäller industriell tillverkning - idé, organisation, råvara, teknisk försörjning, miljö och arbetets villkor. I Dokumentatio- nens omfattning 35 Resursbehov vissa, strategiskt valda fall kan det även bli tal om att belägga teknikens samhälleliga konsekvenser. Den långsiktiga insamling som manifesteras i programmet ger, om den genomförs, en systematisk täckning av fält som bedöms som viktiga. Emellertid behövs också en mer dagsaktuell dokumentation av tekniskt betonade nyheter. Den lösning som gruppen diskuterat går ut på att museet årligen gör en genomgång av klippen från dags- och fackpress. Där har förhoppningsvis viktigare innovationer och händelser omtalats, och av dessa väljer man kanske 10 eller 20 för dokumentation. På så sätt kompletteras det långsiktiga arbetet med aktuella, man kan nog säga spektakulära, företeelser. Naturligtvis finns det risk för att somligt av det insamlade dagsaktuella materialet i det långa loppet visar sig ointressant, men kostnaden blir ringa och materialet verkligen färskt. Somligt finns det säkert anledning att omedelbart presentera för publiken som tekniska aktualiteter. Det är självklart att det ambitiösa program som skisseras fordrar ökade personella och ekonomiska resurser. Arbetsgruppen har inte sett som sin uppgift att ge mer ingående förslag om hur de ska tillskapas - det är styrelsens och ytterst statsmakternas sak att bedöma arbetets vikt. En del ryms väl inom nuvarande ramar, och det är sannolikt att industrin i många fall skulle kunna fås att själv stå för kostnaderna. I så fall menar arbets­ gruppen dock att det är ett oeftergivligt villkor att inga krav beträffande innehåll, utformning eller publicering ställs från sponsorn. Undersök­ ningarna måste göras på museets premisser. En möjlighet att öka dokumentationen är förstås samarbete med andra museer, särskilt sådana som har erfarenhet av etnologiskt fältarbete. Samarbete 36 Gruppen ser det också som viktigt att museet ytterligare vidgar sina kontakter mot forskningsinstitutioner, fackliga organisationer samt all­ mänheten. Även den vägen kan vissa medel komma. Särskilt är samarbetet med den vetenskapliga expertisen viktigt. Hur stort museet än blir, kan det aldrig rymma fackkunskap på teknikens alla fält. Här måste det få hjälp. Vad museipersonalen bör stå för är översikten samt de museologiska och Rulturpolitiska övervägandena. I en framtid bör det bli aktuellt att formellt fördela insamlingsansvaret för vissa fält mellan åtminstone de större tekniska museerna (Göteborg, Malmö, Eskilstuna, Örebro) och kanske vissa läns- och kommunala mu­ seer i övrigt. En avlägsen önskedröm vore att få till stånd en sådan samordning internationellt. Det är ur vetenskaplig (om än inte pedago­ gisk) synvinkel onödigt att många institutioner gör mer djupgående do­ kumentation kring internationella företeelser. Huvudregeln bör vara att varje land svarar för sin industriproduktion, sina tekniska specialiteter - den nationaldokumentära principen. Inte minst bör stor vikt läggas på de branscher eller enskilda produkter där landet har en betydande del av världsproduktionen. Illustrationer: Lars Olsson, Bromma 37  Tekniska Museets Vänner under 50 år Av Håkan Sterky Stiftelseåret 1930 Föreningen Tekniska Museet, numera Tekniska Museets Vänner, bildades den 27 januari 1930 vid ett sammanträde på Stockholms Handelshögsko­ la. När man tar del av namnlistan över stiftarna och betänker att Tekniska Museet då inte hade någon museilokal kan man 50 år senare konstatera att denna händelse var en märklig manifestation. På inbjudan av Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges Industriför­ bund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen hade ca 200 personer, representerande samhället, tekniken, industrien och affärsvärlden hörsammat kallelsen. Bland de närvarande märktes H K H Kronprinsen Gustaf Adolf, statsminister Lindman, statsråden Lu- beck, Lundvik och Beskow. Ordföranden i Samarbetsdelegationen för Tekniska Museet, generaldirektör Fryxell, öppnade sammanträdet och på hans förslag beslöt de närvarande att bilda föreningen. Den under ordfö­ randeskap av Lubeck redan den 9 december 1929 bildade ekonomikom­ mittén utsågs att fungera som interimstyrelse. Den skulle utarbeta och antaga stadgar och vidtaga övriga erforderliga åtgärder. Den 5 februari 1930 hölls ett konstituerande sammanträde med styrelsen som kom att bestå av 25 ledamöter. Ordförande: Statsrådet Sven Lubeck Vice ordförande: Generaldirektör Gösta Malm Övriga ledamöter: Civilingeniör H Albihn Civilingeniör B Almgren Intendent T Althin Fil Dr G Dalén Överståthållare Henning Elmquist Kommerseråd Axel F Enström Undervisningsråd Nils Fredriksson Generaldirektör K A Fryxell Direktör Axel Hasselrot Direktör Helge Hirsch Bankdirektör Wiking Johnsson Direktör Ragnar Liljeblad Direktör Gunnar Magnusson Civilingeniör Sigurd Nauckhoff Bankdirektör O Rydbeck Bruksdisponent Fil Dr Carl Sahlin Major K V V K Richard Smedberg Kommerseråd R Sohlman Ingeniör Chr Sylwan Landsorganisationens Ordförande Arvid Thorberg Direktör Sten Westerberg Dr Sven Winquist Byrådirektör S E Österberg Sekreterare och skattmästare: Ingeniör Carl-Th Thäberg En namnförteckning över styrelsens funktionärer 1930-1980 finns på sid 57. 39 Stadgarnas första paragraf angav i sin kortfattade formulering ”Före­ ningen Tekniska Museet har till ändamål att ekonomiskt stödja och i allmänhet främja Tekniska Museets verksamhet”. Förvisso behövde det under uppbyggnad varande museet och dess initiativtagare och ledande kraft, intendent Torsten Althin allt stöd som givas kunde när det gällde de första uppgifterna att samla material och föremål av teknikhistoriskt in­ tresse och att hos en större krets av samhällsmedborgare förankra käns­ lan av ansvar för teknikens betydelse i svensk kulturhistoria. Under våren 1930 igångsattes en omfattande propaganda för medlems­ värvning. Man vände sig direkt till enskilda personer som kunde tänkas ha intresse för föreningens verksamhet och till dagspressen som ställde sig mycket tillmötesgående och vid upprepade tillfällen införde långa illustrerade artiklar rörande det blivande museet. Sett med nutida ögon kan man med förvåning konstatera att föreningen från början kunde glädja sig åt en god anslutning som vid årets slut omfattade 70 ständiga medlemmar, 739 årligen betalande och 6 korporativa medlemmar. Ett diagram återgivande totala antalet (årligen betalande, ständiga och kor­ porativa) medlemmar återfinnes nedan. Av de influtna medlemsavgifterna beslöt styrelsen att omedelbart överlämna 7 460:- kronor till Tekniska museet att användas till löpande utgifter. Totala antalet (årligen betalande, ständiga och korporativa) medlemmar i fören- ^nta' ingen Tekniska Museets Vänner 1930-1980. Medlemmar 3 000 2 000 1 000 1980 År 40 Torsdagen den 23 oktober samma år höll föreningen extra stämma under ordförandeskap av Gösta Malm. Torsten Althin lämnade ett detalje­ rat meddelande om resultatet av årets föremålsinsamling och framlade de nya idéer som skulle ligga till grund för museets slutliga utformning. H K H Kronprinsen utsågs till hedersordförande, hedersledamöter valdes och ett stort antal personer utsågs som museets stiftare. Filmer visades över bl a Carl Cederströms flygningar över Malmö 1910, en Edisonfono- graf senast använd omkring år 1900 spelade, en utfärd företogs till olje­ kvarnen från 1700-talet vid Valdemarsudde, till Stockholms stads Flyg­ hamn och till museets största magasin i Stockholms Frihamn där två av museets äldsta bilar hölls igång. 1. Föreningen Tekniska museets utflykt till Dannemora gruvor 1932 (se omslags­ bildens text). Foto Telegrafbild 1932. 41 Minnestavlor 1931 - Föreningen Tekniska Museet- 1938 Det faller sig helt naturligt att som en gräns för föreningens verksamhet under en första epok sätta årtalet 1938. Det var nämligen det året, närma­ re bestämt den 24 mars, som Tekniska museets maskinhall visades för första gången i färdigt skick med föreningens medlemmar som inbjudna. Åren dessförinnan kan karaktäriseras av de riktlinjer som föreningens styrelse på förslag av museets föreståndare och föreningens sekreterare fastställt nämligen ”att diskussionsaftnar med föreningsmedlemmarna 2. Föreningen Tekniska Museets utfärd till Dannemora gruvor 1932. Föreningens ordförande landshövding Sven Lubeck fäster minnestavlan på väggen till den byggnad som från 1728 inrymt Mårten Triewalds ångmaskin. (Foto Tekniska museet) skulle anordnas för dryftande av frågor, som äga samband med museets insamlingsverksamhet, dess program och andra inre angelägenheter”. Ordinarie årsstämmor hölls enligt stadgarna i mars månad. Den första stämman 1931 hade förlagts till studentkårens, vid Kungl Tekniska Hög­ skolan nyuppförda byggnad och var besökt av inte mindre än ca 450 personer. Även stämmorna 1932-1936 ägde rum i samma lokal. Måhända kan tanken att förlägga mötena till högskolan ha varit att - långt före ämnet teknikhistoria blev ett läroämne på KTH - stimulera teknologer och nyblivna civilingenjörer att inträda som medlemmar av föreningen. Denna idé borde enligt min mening tas upp på nytt när det gäller medlemsvärv­ ning och möjligen utsträckas även till andra av rikets tekniska högskolor. I årsboken Daedalus finns kortfattade redogörelser för föreningens verksamhet varje år och de har legat till grund för uppgifterna i denna jubileumsskrift. Bland de viktigare händelserna under tiden 1931-1938 bör följande nämnas. Föredrag hölls av tekn doktor A Palmgren, SKF, över ämnet ”Kampen mot friktionen”, civilingenjör Sigurd Nauckhoff ”Från salpeterlador och krutkvarnar i forna dagar”, direktör Tor E Cederholm ”Ton och bild”, av Stadsfullmäktiges ordförande Johan-Olov Johansson med titeln ”Bruks­ patroner” och av professor Conrad Matschoss ”Die Technik in Deut- schen Museen”. Dessa föredrag illustrerades ofta av diabilder och film. Museichefen redogjorde enligt stadgarna varje år för ”den verksamhet som under nästföregående år bedrivits för främjande av Tekniska Muse­ ets syften” och visade då ofta filmer och föremål i anslutning härtill. Så t ex visades ett antal modeller från Christopher Polhems modellkammare utställda å KTH:s bibliotek, ljusbilder från Ramnåsa nedlagda fönster­ glasbruk, en film om Billeruds AB, Svenska Brandskyddsföreningens film ”Elden är lös” m fl. En uppgift som föreningen ägnade särskild uppmärksamhet åt var uppsättandet av minnestavlor vid olika teknikhistoriskt intressanta bygg­ nader i landet. Söndagen den 12 juni 1932 hade en utfärd anordnats till Dannemora gruvor, där 1728 Mårten Triewalds atmosfäriska ångmaskin enligt Newcomens system togs i drift. Då föreningens ordförande med några hammarslag fäste på ångmaskinsbyggnadens vägg den vid Öster­ by Bruk av järn ur Dannemora malm gjutna minnestavlan, gavs salut i gruvan med fem skott. Senare samma dag uppsattes en järntavla även vid vårt lands äldsta bevarade vallonsmedja, Herrgårdshammaren, vid Öster­ by Bruk. Utfärder anordnades också till Häfla Övre Bruk, till Wira Bruk och Leufsta Bruk där minnestavlor uppsattes. Värt att särskilt nämna i det här avsnittet av minnesskriften är årsstäm­ man den 30 mars 1933. I närvaro av hedersordföranden H K H Kronprin­ sen och ca 375 medlemmar kunde ordföranden meddela att Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse beslutat att på vissa villkor överlämna ett anslag av 2 000 000:- kronor för uppförande av en nybyggnad för museet. Den glädje som medlemmarna och alla som intresserat sig för museitan- ken då kände är kanske än lättare att förstå av dem, som liksom författa­ ren, under årtionden i museets och vänföreningens styrelser deltagit i debatter, förslag, ansökningar och andra åtgärder i de ständigt återkom­ mande byggnadsfrågorna. 43 Porträtt och medaljonger 1939 - Föreningen Tekniska Museet - 1964 Varje år har Tekniska museets årsbok innehållit en kortfattad översikt över verksamheten inom Föreningen Tekniska Museet. Där kan man läsa hur föreningens styrelse försökt följa traditionerna från de första tio åren men också hur den inom stadgarnas vida ram tagit upp nya ämnen och trevliga uppslag för att gagna museet och stimulera medlemmarna. Märk­ ligt är att aktiviteterna inom föreningen inte tycks ha minskat eller föränd­ rats under det andra världskrigets sex svåra år. Vid flera av föreningens möten hölls under perioden föredrag om be­ römda svenska naturvetare, tekniker eller företagsledare, varvid välvilliga givare till museet överlämnade porträtt, medaljonger, exemplar av äldre maskiner, eller modeller av sådana. Så överlämnades t ex 1940 en av fil dr Martin Wiberg konstruerad maskin för uträkning och tryckning av logaritmer m m. Vid höstmötet 1941 var medlemmarna samlade till en ”Polhemsafton”, varvid förening­ en till museet överlämnade en kopia av det äldsta kända porträttet av Polhem. Samtidigt skänkte ingenjör och fru Seth Polheimer och deras son ingenjör Cristopher Polheimer en promenadkäpp och en snusdosa av silver som enligt familjetraditionen tillhört anfadern. Museiförestånda- ren skildrade i ett föredrag ”Trollkarlen på Stjernsund” Polhems tekniska arbeten och industrianläggningen i Dalarna och erinrade om att museet ägde ett stort antal originalföremål från hans tid. Efter ett föredrag våren 1943 av direktör Hemming Johansson ”Glimtar från den svenska telefonens barndoms- och ungdomsår” överlämnade han två porträttmedaljonger över L M Ericsson och H T Cedergren. Samma år på hösten samlades föreningen i ”1 M Ericssons minnesrum”, Hantverkshuset, Thulegatan 17 i Stockholm. Denna byggnad ägdes av Telefon AB L M Ericsson, som låtit inreda minnesrummet, innehållande en förnämlig och tidstypisk uppsättning med möbler från Lars Magnus Ericssons tid samt en värdefull och intressant samling telefonhistoriskt material. Detta minnesrum har nu efter ett omfattande och svårt konst­ närligt och skickligt hantverksarbete flyttats till Telemuseum. Vid årsmötet 1946 överlämnade kommerserådet Ragnar Sohlman till museet en porträttmedaljong över Alfred Nobel, ett värdefullt tillskott till den - tyvärr nu nedtagna - samlingen av porträtt över svensk tekniks stormän och pionjärer. Året därpå fick museet vid föreningens årsmöte mottaga en porträttmedaljong över Oscar Carlson, grundare av Stock­ holms Superfosfat Fabriks Aktiebolag. En annan storman inom svensk industri Torbern Bergman, hyllades 1949 under ett möte tillsammans med Sveriges Vattenfabrikers Riksförbund genom att en replik av det medal­ jongporträtt, som Sergel utfört av Torbern Bergman, överlämnades till museet. Vid årsmötet 1954 höll professor Erik Rudberg ett minnestal över Johan August Brinell varefter Aktiebolaget Alpha genom direktör Nils Kallerman överlämnade en porträttmedaljong över Brinell och den äldsta brinell- pressen. 1959 blev det järnverksbyggaren och uppfinnaren C G Witten- ströms tur att ihågkommas genom att en replik av den porträttmedaljong över honom, som finns uppsatt i Domnarfvets Jernverk, överlämnades 44 från Stora Kopparbergs Bergslags AB av direktör Sixten Wohlfart. Över en av initiativtagarna till museet och museistyrelsens ordförande 1936-1940 kommerserådet Axel F Enström hade Ingenjörsvetenskaps­ akademien låtit utföra ett medaljongporträtt som överlämnades till mu­ seet vid årsmötet 1961. Under här aktuella period kom vänföreningens verksamhet att i mycket hög grad påverkas av Torsten Althins uppslagsrikedom, skicklighet, upp­ offrande och hängivna arbete mot de mål han en gång uppställt för sig, att skapa ett svenskt centralt tekniskt museum. Även vänföreningens aktiviteter under olika ordföranden färgades av hans idéer och framsynt­ het. Det skulle bli alltför omfattande att kronologiskt redogöra för vad som hände under hans tid. Men låt mig dock stanna vid några märkligare insatser. Museets järngruva visades 1938 och dess avdelning för svensk sten­ kolsbrytning invigdes 1939. Avdelningen för järnets manufakturering blev färdig 1942 och museets avdelning för bryggeri och mineralvatten 1949. ”När elektrotekniken var ung” behandlades i ett föredrag, likaledes en exposé över ”vattenhjul och turbiner under 500 år”. Filmer visades t ex om chokladtillverkning vid Svenska Chokladfabriks AB Cloetta, fönster- glasblåsning vid Gullaskruf och konsten att göra handgjort papper vid Ösjöfors. 3. Professor Gösta Bodman och civilingenjör Torsten Wilner utförde intressanta demonstrationer och experiment vid många av föreningens sammankomster. (Foto Tekniska museet) 45 Studiebesök gjordes vid ASEAs museum och i svenska Metallverkens arkiv i Västerås, AB Stockholms Bryggeriers Museum vid Hornsberg, L M Ericssons anläggning i Midsommarkransen och Tobaksmonopolets nyin­ rättade museum. Bland föredragen må nämnas ett om Helge Palmcrantz’ kulsprutekon- struktion och slåttermaskin, ett om The Henry Ford Museum and Green- field Village i Dearbom, USA, ett med titeln ”Jorden runt via SAS Polar- route”, ett över ämnet ”Industriprodukter från havets djup”, ett om ”Kep- ler, Newton och Lunik” och slutligen ett med titeln ”Från optisk telegraf till telekommunikation med rymdsatelliter”. Av stort intresse, inte minst för de yngre föreningsmedlemmarna, var de demonstrationer och experiment som under flera sammankomster utfördes av professor Gösta Bodman och civilingenjör Torsten Wilner. Den senare blev en mycket framgångsrik skapare och uppskattad förevi- sare av museets Atomarium. Den 24 november 1961 högtidlighöll föreningen, Kungl. Vetenskapsa­ kademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska Teknologförening­ en, Svenska Uppfinnareföreningen och Stora Kopparbergs Bergslags AB i museets minneshäll trehundraårsminnet av Christopher Polhems födel­ se den 18 december 1661. Antalet deltagare var närmare 500 och sam­ mankomsten blev mycket lyckad och minnesvärd. Påföljande år samlades vänföreningen kring minnet av 1800-talets störste svenske mekanist - John Ericsson - på hundraårsdagen av stri­ den vid Hampton Roads. Ordföranden erinrade i ett tal om att det fanns påfallande likheter mellan Christopher Polhem och John Ericsson. Båda var typiska representanter för sin tids ingenjörstänkande och rastlösa arbetsmyror. Den ene gjorde sina främsta insatser i sitt fädernesland, den andre i främmande land, i England och Nordamerika. Båda sysslade bland mycket annat även med krigiska uppfinningar - Polhem för den unge Karl den tolfte, Ericsson för den nyvalde presidenten Abraham Lincoln. En minnesutställning över John Ericsson hade ordnats på museet med ekonomiskt stöd av Sveriges Mekanförbund och en film ”John Ericsson - segraren vid Hampton Roads” presenterades. Bland deltagare och gäster märktes bl a Förenta Staternas ambassadör Mr Graham Parsons, som höll ett anförande, och fru Carola Goldkuhl, som i en bok givit ett utmärkt bidrag till kännedomen om John Ericsson, hennes avlägsne släkting. Det förefaller mig vara ett bra uppslag, ja nära nog en bjudande plikt för föreningen att vid lämpliga tidpunkter ordna minneshögtidligheter, då jämna femtio- eller hundratals år förflutit sedan framstående in- eller utländska vetenskapsmän, tekniker, uppfinnare eller industriledare föd­ des, dog eller gjorde särskilda insatser. Tekniska museet har förnämliga lokaler för tillfälliga utställningar i Teknorama, en stor hörsal och goda organisatörer av sådana sammankomster. Tidpunkterna bör väljas i sam­ verkan med akademier och sammanslutningar, som ofta brukar hugfästa sådana händelser genom prägling av minnesmedaljer. Vid en sammankomst den 19 juni 1962 hyllades Torsten Althin med anledning av hans förestående avgång som chef för Tekniska museet. Med medel som insamlats av föreningens ledamöter hade en porträttme­ 46 daljong över honom utformats av konstnären Léo Holmgren. Denna och avgjutningar i brons överlämnades senare, dels till museet dels till Tors­ ten Althin, som också tillsammans med fru Sigrid Althin fick mottaga andra gåvor. Museistyrelsens ordförande, dr Gunnar Sundblad, överläm­ nade museets plakett i guld till Torsten som också jämte Sigrid Althin valdes till hedersledamöter i föreningen. Att dessa hyllningar och den följande minnesfesten uppskattades av föremålet självt framgår av ett brev som författaren av denna artikel mottog från honom: Stockholm den 21 juni 1962. ”Käre Vän, Ett omsorgsfullt genomtänkt och väl regisserat program låg till grund för avskedsaftonen den 19 juni. En ström av uppskattande ord och vänliga tankar kom då Sigrid och mig till del i rikt mått och just i den byggnad som från grunden till taket i alla avseenden varit vårt hem under 28 år, fyllda av hårt men glädjefyllt arbete i ingenjörskons­ tens tjänst. För Ditt initiativ och för all den omtanke som Du personligen ägnat åt att göra kvällen till Sigrids och min mest minnesvärda stund under de 38 åren som chefspar på Tekniska Museet är vi Dig oändligt tacksamma. Den heder som bevisats mig sätter jag stort värde på, och de gåvor vi personligen fick mottaga skall alltid erinra oss om våra trogna vänner som ständigt slutit upp kring museitanken och hjälpt oss i våra strävanden. Jag ber också att genom Dig få vårt varma tack framfört till styrelsen för Föreningen Tekniska Museet och till museiföreningens medlem­ mar när de mötas härnäst. Vi säger inte adjö, men väl - på återseende. Tillgivne Torsten Althin” 47 Nytt namn, revi­ derade stadgar, Teknorama 1963 - Tekniska Museets Vänner - 1973 Det finns flera skäl för att begränsa detta avsnitt av föreningens historia till året 1973. Det främsta är att föreningen var särskilt engagerad i förberedelserna för och genomförandet av Tekniska museets femtioårs­ jubileum. Men den fick också ny sekreterare, medlemsantalet mer än tredubblades och föreningen kunde på grund härav väsentligen öka sina bidrag till Tekniska museet. Vid ett sammanträde den 17 april 1963 beslöt styrelsen att företaga en översyn av föreningens stadgar. De nya stadgarna godkändes av styrel­ sen den 4 december och fastställdes av årsstämman den 28 april 1964. Året därpå den 27 april 1965 gjordes ytterligare några ändringar. De nya stadgarna innebar att Föreningen Tekniska Museet ändrade namn till Tekniska Museets Vänner (TMV) och att stadgarnas §4 fick följande formulering: ”Föreningens styrelse har sitt säte i Stockholm och består av minst 20, högst 30 ledamöter. Två av styrelsens ledamöter utses av styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet, övriga väljs av ordinarie stäm­ man för en tid av tre år. Till styrelsens och föreningens ordförande väljer stämman en av de av föreningen valda ledamöterna. Styrelsen utser inom sig vice ordförande och skattmästare. Museidirektören är föreningens sekreterare.” I övrigt var ändringarna av redaktionell art. Enligt denna stadgebestäm- melse inträdde vid årsstämman 1964 museidirektören Sigvard Strandh som föreningens sekreterare och civilingenjör Oskar Åkerman utsågs till skattmästare. Praxis har sedan detta år varit att ordföranden i Stiftelsen Tekniska Museet utsetts till vice ordförande i föreningen Tekniska Muse­ ets Vänner. Under 1963 startade styrelsen bland annat på förslag av Birger Kock och Sven A Hansson en stort upplagd ”drive” i syfte att försöka vinna fler medlemmar. Ett upprop undertecknat av Gunnar Sundblad, ordförande i Stiftelsen Tekniska Museet och Håkan Sterky, ordförande i föreningen Tekniska Museets Vänner utsändes till olika ingenjörsorganisationer, nä­ ringslivets sammanslutningar, företag och enskilda. Man hoppades på välvillig medverkan av adressaterna, exempelvis genom personlig påver­ kan av lämpliga kandidater till medlemskap. Författaren Sten Söderberg höll ett anförande under rubriken ”VAD MENAS här i Sverige med KUL­ TUR” i Sveriges Radios kulturprogram OBS! den 29 januari 1964. Man använde också slagordet ”Hatten av för det förgångna - rocken av för framtiden” i den fleråriga kampanjen för Tekniska Museet och Tekniska Museets Vänner och resultatet uteblev inte heller. Det framgår tydligt av kurvorna över medlemskapets förändringar på sid 40. En stor händelse i museets och vänföreningens historia var också invigningen av museets nya utställnings- och kongressbyggnad, Tekno­ rama, den 15 januari 1965. Programmet var rikhaltigt och omväxlande och återges därför här intill då det på ett utmärkt sätt vittnar om den feststämning i bästa teknologanda som verkligen uppnåddes denna kväll. 48 PROGRAM Klockan Händer 1920 1930 2000 2100 2200 2230 2315 2345 0030 0100 KTH Promenadorquester musicerar. Ni anländer och känner Er genast välkomnade. Stora lotteri­ köpet börjar. Drinkar och cocktailkanapéer serveras av flygvärdinnor. Detta sker innanför entrén till stora salen. Därefter spridom Er — Tack. OBS Ni har då redan i Entréhallen varit med om att inviga Teknorama. Barerna har öppnats. Börjar dansen. Bengt Bergströms orkester spelar. Twistande par på sydöstra delen av dansgolvet, övriga ej SÅ danslystna sightseeing. Se konstutställningen i övre våningen, beskåda Hörsalen och pröva gärna vårt nyförvärv — testcykeln! KTH Charlestonebalett — Teknoramska turer. The Bettlers spelar Lottköps-shake. Stora lottrushen. Filmer — musik — balett m m i Hörsalen. Dans — sällskapsliv — avkoppling i övre våningen och i Hörsalen pågår. Lotter köps. Börjar kvällens enkla måltid vid måltidsautomaten. Hungriga först, övriga bidar tiden dansande eller seende sig omkring. Ni får se folieemballerade flickor och andra flickor med choklad i. Lotteridragning om lotterna är slutsålda. Sigge Fiirst håller Stor Festauktion. Solventa ropare får kredit. Lotteridragning då alla lotter nu bör vara slutsålda. Godnattvals. Alla i färd med hemfärd tänkande: »På Teknorama skall jag ordna min nästa utställning, kon­ gress, konferens, bankett o. s. v.» Vi förbehåller oss rätten att helt stuva om detta program. (Kanske lotteri dragningen blir redan kl 2130.) 4. Program vid Teknoramas invigning 1965. Bland de övriga händelser och aktiviteter inom vänföreningen som ägde rum under perioden 1963-1973 kan följande nämnas. På initiativ av Tekniska museet och tidskriften Industria hade Rikstävlingen Unga Fors­ kare, efter modell från den amerikanska Science Fairs, inrättats och de årliga utdelningarna av priser till ungdomarna ägde ofta rum i samband med föreningens möten. 4-Daedalus 49 Vid årsstämman 1964 överlämnade tekn dr Ingvar Jung, STAL-LAVAL ett exemplar av gasturbinmotorn ”Dovern” till museets flyghistoriska samlingar. Direktör Curt Nicolin, ASEA, höll ett uppskattat föredrag om det utvecklingsarbete som ledde fram till Dovern, den första svenska flygande reamotorn. Den 27 september 1965 återinvigdes Ösjöfors hand­ pappersbruk i Rumskulla, Kalmar län, efter en restaurering under ledning av Rumskulla Hembygdsförening. Antalet deltagare, de flesta från trak­ ten, uppgick till ca 1 500 personer. ”Vården av kulturminnesmärken inom teknik- och industrihistoria” var föremål för föredrag av disponenten Sture Sjöstedt och intendent Curt Östberg inom Fiskeby AB vid ett höst­ möte 1966. Årsstämman 1967 var förlagd till Vira Klingsmedja i Roslagen, dit delta­ garna den 22 april avreste med buss i en svår storm med snö och kyla. Höstmötet samma år var utformat som en minnesafton med anledning av att hundra år förflutit sedan Alfred Nobel erhöll de första patenten på dynamiten. Minnesaftonen ”Dynamiten - ett sekel” hade anordnats av föreningen i samverkan med Ingenjörsvetenskapsakademien och Nobel­ stiftelsen. Nitro Nobel-medaljen utdelades av professor Carl Hugo Jo­ hansson, ordförande i Stiftelsen Svensk Detonikforskning, till två svenska och två utländska forskare. ”Nasafjäll - det stora svenska 1600-talsäventyret att bryta och förädla silver i lappmarken” behandlades i ett föredrag av docenten Gunnar Ahlström vid årsstämman 1968. Till en extra sammankomst i maj samma år hade man förvärvat en utländsk expert, Mr Kenneth Hudson, Senior Lecturer vid Bath University, som föreläste över ”Industrial Archaeology” och gav en överblick över de ansträngningar som gjordes i England för att inventera teknikhistoriska monument av skilda slag. I anslutning här­ till meddelade fil lic Marie Nisser och arkitekt Gunnar Sillén att man planerade motsvarande åtgärder i Sverige. På Teknorama i november 1969 höll författaren Sten Söderberg ett kåseri om Gustaf Daléns uppfinningar under titeln ”Än lyser hans ljus”, en minnesutställning hade anordnats och museet fick mottaga en Daléns klippapparat. Vid årsstämman 1970 högtidlighölls 150 års minnet av Hans Christian Örsteds upptäckt av elektromagnetism i ett livligt uppskattat föredrag av professor Stig Ekelöf. Höstmötet hade förlagts till ”Prippora- ma” där gästerna trakterades med en kavalkad över ölets kulturhistoria, fick se en supervid film ”Törst” och utspisades med företagets produkter med tilltugg. Redan 1971 togs ett initiativ i syfte att möta ungdomens intresse för teknik och dess historia genom bildandet av en Tekniska museets Junior­ förening. Liksom TMV anordnade den bl a ett flertal studiebesök t ex till Bromma flygsimulator, Kaknästornet och tunnlarna under Stockholm. 1976 blev föreningen självständig med namnet Tekniska museets Ung­ domsförening, TUF. Styrelsen hade konstaterat att allt flera personer börjat ägna sig åt att restaurera veteranbilar, bussar, spårvagnar, ånglok, skärgårdsbåtar och andra äldre trafikmedel. Denna hobbyverksamhet belystes 1972 av ett antal föredragshållare för olika specialområden: varmluftsballonger, veteranbilar, ångbåtar, museijärnvägar och museispårvägar. 50 1 5. Från Tekniska museets Vänners höstmöte 1972. Föreningens ordförande ge­ neraldirektör Flåkan Sterky, museidirektör Sigvard Strandh, föreningens heders­ ledamot tekn dr Marcus Wallenberg, direktör Bengt Wijkman och direktör Gösta Nilsson vice ordförande i föreningen och ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska museet. (Foto Tekniska museet) 51 Vid eftersitsen efter detta möte väcktes idén att söka genomföra en upptäcktsresa i teknikens historia under den uppmärksammade rubriken ” Extravaganza” . Enligt Websters Unabridged Dictionary betyder detta ord: ”a lavish or spectacular show or event... an effusion or burst of activity that captures or helds one’s attention”. Det användes vid en tillställning som anordnades i orten Crich i England varje år, då tiotusen­ tals besökare samlades i ett stenbrott och fick uppleva ett besök i gången tid. Den första svenska Extravaganzaresan anordnades av vänföreningen och ett tiotal hobbyklubbar, som ställde upp med många entusiastiska medarbetare under ledning av föreningens sekreterare, museidirektören Sigvard Strandh. Den blev en stor succé då 600 biljetter slutsåldes på knappt två timmar. Året därpå, 1973 upprepades resan med 1 200 delta­ gare, som kunde välja att börja resan från Stockholm antingen med ånglokdrivet järnvägståg till Stålboga eller med ångbåten Blidösund till Mariefred. Besöken omfattade färd med extratåg på den smalspåriga banan Östra Sörmlands Järnväg (Ö SLJ) eller rundresa med s/s Ejdern vid Mariefred, färd med veteranbilar eller spårvagnar vid Malmköping samt ballonguppstigningar från Malmahed. Återresan till Stockholm före­ togs med bil i stället för tåg respektive tåg i stället för båt. Vid höstmötet 1972 berättade landets första hallåmän Einar Malmgren och Hjalmar Carlsson minnen från rundradioförsökssändningar 50 år tidigare eller 1922 och illustrerade dessa med ljud, bild och film. Sven Jerring, Sveriges mest kända hallåman, fick ett särskilt hyllningstele- gram. Detta möte fick ett extra högtidligt inslag då det meddelades att tekn dr Marcus Wallenberg hade avgått efter 30 års ledamotskap i musei- stiftelsens styrelse. På TMV-styrelsens förslag utsåg mötet enhälligt dok­ tor Wallenberg till hedersledamot av föreningen och han tilldelades också genom stiftelsens ordförande, direktör Gösta Nilsson, museets plakett i guld. I sitt svarstal framförde dr Wallenberg sin tacksamhet för museistif- telsens utmärkelse samt för kallelsen till hedersledamot av TMV. I det mycket intressanta och uppskattade anförandet berörde dr Wallenberg bl a den snabba omvälvning som tekniken medfört i våra produktionspro­ cesser och behovet av folk med teknisk fantasi och lust att fortsätta de snabba framstegen inom svensk industri. Han framhöll i sammanhanget Tekniska museets uppgift att historiskt belysa denna tekniska och indu­ striella utveckling samt underströk betydelsen av att uppmuntra intresset för teknik framförallt hos ungdomen. Denna visionella maning borde ofta upprepas. Vid 1973 års stämma höll Anders Franzén, Dr Sc, en intressant föreläs­ ning om ”Regalskeppet Wasa”. Under höstmötet 1973 var det ”öppet hus” med luciaglögg, visningar, upptåg och dans till ”maskinmusik”. Dolda skatter ur museets samlingar visades av Gunnar Pipping och arki­ vet med stora samlingar av böcker, handlingar, katalogmaterial och foto­ grafier visades av Inga-Britta Sandqvist. Så följde en bildkavalkad med ljudillustrationer från Tekniska museets Extravaganzor - resor med ång- tåg, ångbåtar, veteranbilar, -bussar och -spårvagnar, ballonger m m. Vid årsmötet 1974 kåserade Per Olov Sundman ”Kring Ingenjör Andrées luftfärd” . 52 Två jubiléer - Telemuseum 1974 - Tekniska Museets Vänner - 1980 Den period av föreningens Tekniska museets Vänner femtioårshistoria som här till slut skall skildras omfattar ett flertal händelser av stor bety­ delse för såväl Tekniska museet som föreningen. Museet fyllde 50 år 1974, vänföreningen följde efter med sitt halvsekeljubileum 1980 och museet utvidgades väsentligt i och med att Telemuseum knöts närmare till Tek­ niska museet. Förberedelser för firandet av Tekniska museets femtioårsjubileum bör­ jade redan 1973. I jubileumskommittén, som leddes av museistiftelsens ordförande Gösta Nilsson, deltog från vänföreningen dess ordförande, Håkan Sterky, och självfallet museidirektören Sigvard Strandh på vars axlar huvudansvaret vilade. Festligheterna varade i dagarna tre, den 12- 14 september 1974, och finnas utförligt skildrade i ord och bild i 1974 års utgåva av Daedalus. Föreningen överlämnade genom sin ordförande den s k Edelcrantzska ångmaskinen, som restaurerats på föreningens bekost­ nad och som deponerades i museets vård av Kungl Vetenskapsakade­ mien. Den 14 september hade Vännerna ordnat en Jubel-Extravaganza på Gärdet med en publik som polisen uppskattade till ca 50 000 personer och på kvällen deltog ca 600 TM-Vänner i en jubileumsfest på Teknora­ ma. Klubbmästaren Sven Härnström sökte med olika grad av framgång hålla ordning och leda allsång ifrån en ballonggondol upphängd i Tekno- ramasalens tak. Sent skall deltagarna i dessa omfattande aktiviteter och glada upptåg glömma den stämning och trivsel som rådde kring och i Tekniska museet under jubileumsdagarna. 6. Vid Tekniska museets 50-årsjubileum 1974 över­ lämnade TMV:s ordförande generaldirektör Håkan Sterky den s k Edelcrantzska ångmaskinen som deposition från Kungl Vetenskapsakademien. (Foto Tekniska museet) 53 Därefter inträdde en period av lugnare verksamhet. Vid årsstämman 1975 på Teknorama visade general Nils Söderberg Kungl Svenska Aero- klubbens jubileumsutställning ”Flyg 75” och den s k ”Bryggarkärran” till vars renovering TMV bidragit. Den 7 juni samma år hade TMV organiserat en utfärd för hela familjen med Sveriges längsta och - i mångas mening - vackraste museijärnväg Uppsala - Faringe. 140 passagerare färdades med det gamla nyrestaurerade ångtåget den 33 km långa banan och kunde under picknicken i Faringe också beskåda varmluftsballongen Ruth. Samma års höst gjorde föreningen en utfärd med buss till Svenska Spårvägssällskapets museibana i Malmköping och ledamöterna var in­ bjudna till invigningen av utställningen ”Alfred Nobel Vetenskapsman och Ingenjör”. Men så kom en ny viktig händelse i blickpunkten. På programmet för höstmötet 1975 stod en ”förhandstitt” på Nya Telemuseum. Redan under mitten av 1960-talet blev Televerket tvunget att försöka finna nya lokaler 7. Jubelextravaganza på Gärdet, arrangerad av Tekniska museets Vänner och Tekniska museet vid museets 50-årsjubileum 1974. (Foto Tekniska museet) för sitt telemuseum som från och med början av tjugotalet varit förlagt till ett hus vid Malmskillnadsgatan och sedermera, sedan 1937, varit inrymt i ett gårdshus till Östermalms telefonstation vid Karlaplan. Denna automa­ tiska telefonstation behövde utvidgas och enda praktiskt ekonomiska lösningen var att flytta bort telemuseet. Situationen blev föremål för flera utredningar och olika förslag till lokalisering framkom; bl a en förlägg­ ning till Kaknästornet (ej långt från Tekniska museet) och en förflyttnig till Televerkets nyförvärvade område i Farsta. Emellertid förelåg en annan lösning eller ett samgående med Tekniska museet som även omfattade det s k Norra Stallet. Detta var ännu outnyttjat och skulle om vissa villkor uppfylldes kunna ombyggas till en lämplig byggnad för ett nytt telemuse­ um, som ju liksom Tekniska museet är ett ”riksmuseum”. Det blev för mig som chef för Televerket och medlem av museistyrelsen en minnesvärd händelse, då jag under mitt sista sammanträde med telestyrelsen den 7 december 1965 före inträdet i pensionsåldern kunde besluta att telemu­ seet skulle förläggas till Tekniska museets område sedan överenskom­ melse härom träffats mellan parterna. Sedan vidtog en lång och besvärlig om- och uppbyggnadsperiod innan första hälften, omfattande telegraf och telefon (nedre våningen), av nya Telemuseum kunde invigas den 17 december 1975 av kommunikationsministern, Bengt Norling. I sitt tal hyllade statsrådet särskilt civilingenjör Einar Malmgren för dennes mång­ åriga och värdefulla insatser för telekommunikationernas kulturhistoria som skapare av Telemuseum och överlämnade till honom medaljen lllis Quorum. Sedan skulle det dröja ytterligare drygt tre år innan övervåning­ en omfattande radioteknik kunde invigas den 1 mars 1979. Vänförening­ en har i Telemuseum med dess rika, för att inte säga världsunika, sam­ lingar av teletekniska apparater och system fått stora möjligheter att studera den snabba utvecklingen inom telekommunikationerna och kan dessutom glädja sig åt att få besöka Telefonaktiebolagets LM Ericsson från fastigheten vid Thulegatan flyttade och återuppbyggda Lars Magnus Ericssons Minnesrum liksom även en rekonstruktion av Telestyrelsen sessionsrum i den nu rivna fastigheten vid Brunkebergstorg. Med 1976 års ingång återupptogs tidigare studiebesök inom Sverige men de utökades också med studieresor till England och Tyskland. Under en vecka, 22 maj till 1 juni 1976, besöktes ett flertal museer i Sydengland och London. I Bucklers Hard tittade man på ett museum med minnen från det varv, som på sin tid byggde en del av lord Nelsons flotta och i Beaulieu på National Motor Museum. På programmet fanns även ett besök i London Transports ”depots”, Royal Airforce Museum i Hendon och Whitechapel Bell Foundry, Londons äldsta fungerande industri grundad 1570 samt The Musical Museum i Brentford med en fantastisk samling mekaniska instrument. Nästa utlandsresa med början den 1 maj 1978 hade Munchen som mål. Huvuddelen av besöket ägnades naturli­ gen Deutsches Museum vars rika samlingar specialvisades. Dit anlände också under besöket veteranbilar från Europas alla hörn för att hedra världens första körbara bil, Benz 1885. I programmet ingick också besök vid Stadtmuseum, Neue och Alte Pinakothec samt Freilichtmuseum sö­ der om Munchen. Båda dessa resor blev uppenbarligen stora framgångar då de vidgade deltagarnas uppfattning om andra länders insatser för att 55 bevara teknikminnen av kulturhistoriskt intresse. Hemma i Sverige fortsatte föreningen med besök på olika systerinstitu­ tioners museer. Så besöktes Musikhistoriska museet, Prippbryggeriernas museum ”Pripporama" och Kriminaltekniska museet under 1977. Nästa år blev Kungl Vetenskapsakademiens Berzeliusmuseum föremål för en specialvisning under ledning av förste intendent Gunnar Pipping på Tek­ niska museet. "Wasa från insidan” var föremål för en grundlig och åskåd­ lig visning av intendenten Åke Kvarning på Wasavarvet. Vänföreningen var inbjuden till öppnandet den 23 september 1977 i Teknorama av utställningen "100 år med inspelat ljud” vid vars tillkomst intendenten Gert Ekström och TMV:s klubbmästare Sven Härnström medverkat. Publikanslutningen vid detta tillfälle var så stor att på mångas begäran en specialvisning senare fick anordnas. Under våren 1979 avres­ te en busslast medlemmar till Södertälje för att där besöka Saab-Scanias bilmuseum. I maj 1980 ordnades en utflykt till Järnvägsmuseum i Gävle och en visning av den nyöppnade utställningen "Hej Dator" på Tekniska museet. Så blev det till slut vänföreningens tur att fira halvsekeljubileum. Det skedde vid en Jubileumsfest i Maskinhallen och på Telemuseum den 5 december 1980. Efter hälsningsanförande av föreningens ordförande di­ rektör Olle Franzén talade museistiftelsens ordförande direktör Göran Philipson över ämnet "Tekniska museet inför 1980-talet". En utställning "TMV - 50 år" kunde beses och de danslystna kunde motionera med musik från Nostalgoteket. Författaren av denna historik utsågs till vänför­ eningens hedersledamot och kunde i ett kort tal locka fram en del händel­ ser ur sitt minnes skattkammare och därmed ge uttryck för sin djupt kända tacksamhet till medarbetare och kamrater under den tid han till­ hört TMV-vännerna. Slutord För ett museum som för sin verksamhet vid sidan av tilldelade statsanslag är beroende av ekonomiskt stöd från utomstående företag och institutio­ ner är det utan tvivel en trygghetskänsla att kunna samla intressenter och välgörare i en särskild förening. Att bilda en sådan var den bärande tanken när Föreningen Tekniska Museet kom till 1930. Dess verksamhet, som här i korthet skildrats, bär syn för sägen att stiftarnas framsynthet gått i uppfyllelse. Styrelseledamöter och museitjänstemän har med väx­ lande framgång ägnat tid och krafter åt att uppfylla de mål som återfinns i stadgarnas § 1 "Tekniska Museets Vänner är en förening som har till ändamål att genom ekonomiskt stöd och andra medel främja Tekniska Museets verksamhet”. Även om jag här kan meddela att föreningen Tekniska Museets Vänner under sina femtio år kunnat lämna museet ett ekonomiskt stöd på unge­ fär 1 400 000 kronor (i löpande penningvärde) är det inte detta som jag tror är det väsentliga. Nej det är föreningens och dess medlemmars plikt 56 År Ordförande 1930-35 Sven Lubeck 1936 Sven Lubeck 1937 Sven Lubeck 1938-40 Sven Lubeck 1941-42 Helge Ericson 1943-46 Nils Fredriksson 1947 Nils Fredriksson 1948-56 Sten Westerberg 1957 Gunnar Sundblad 1958-59 Gunnar Sundblad 1960-62 Håkan Sterky 1963 Håkan Sterky 1964 Håkan Sterky 1965-71 Håkan Sterky 1972-73 Håkan Sterky 1974 Håkan Sterky 1975-76 Håkan Sterky 1976-78 Olle Franzén 1979-80 Olle Franzén V Ordförande Gösta Malm Gösta Malm Nils Fredriksson Nils Fredriksson Nils Fredriksson Sten Westerberg Sten Westerberg S E Österberg S E Österberg S E Österberg S E Österberg Hugo Edström Hugo Edström Hugo Edström Gösta Nilsson Gösta Nilsson Gösta Nilsson Göran Philipson Göran Philipson Sekreterare och skattmästare och nöje att genom olika uppslag, aktiviteter och personliga insatser stödja museet i dess målsättning som betyder mera. Sveriges tekniska utveckling och dess företags framsteg har betytt, betyder och kommer att betyda mycket för landets kultur och framtid. Utan personliga, helhjärta­ de insatser inom teknik- och industrihistoria skulle oersättliga värden gå förlorade. Så får ej ske. Jag uttrycker min varma förhoppning, ja förviss­ ning att Tekniska Museets Vänner alltid skall ha denna vakthållning och målsättning för ögonen. Jag upprepar maningsorden ”Hats off for the past, coats off for the future”. Styrelsefunktionärer 1930-1980 Carl-Th Thäberg Torsten Althin Torsten Althin Fredrik Adelsköld Fredrik Adelsköld Fredrik Adelsköld Fredrik Adelsköld Bengt Nauckhoff Bengt Nauckhoff Bengt Nauckhoff Sven A Hansson Sven A Hansson Sven A Hansson Sigvard Strandh Sekreterare Sigvard Strandh Sigvard Strandh Sigvard Strandh Sigvard Strandh Sigvard Strandh Inga-Britta Sandqvist Skattmästare Oskar Åkerman Oskar Åkerman Björn-Eric Lindh Björn-Eric Lindh Björn-Eric Lindh Björn-Eric Lindh 57  Den träbaserade teknologin Av Svante Lindqvist Vår uppfattning om den medeltida tekniken är präglad av de bilder som finns bevarade. Det är oftast enkla träsnitt eller teckningar som också får maskinerna att te sig som skäligen grova och simpla konstruktioner. Maskinen har reducerats till en svart-vit, tvådimensionell avbildning som ryms mellan ett par bokpärmar. Det är svårt att visualisera dess storlek, än mindre den kunskap som krävdes att bygga den. I de sällsynta fall medel­ tida träkonstruktioner har bevarats är träet mörkt och söndersprucket. Kanske är det så att vi omedvetet nedvärderar den medeltida tekniken därför att bilderna är så enkla och föremålen så illa bevarade. Men hur tedde sig maskinen den dag timmermannen lade sista handen vid sitt verk, när virket var friskt och doftade av kåda? Skulle inte vår bild av den medeltida tekniken förändras om vi en dag fick stå inför en sådan konst­ ruktion? Det konventionella sättet att studera äldre tiders teknik är just att utnyttja källmaterial som böcker och arkivalier. Men ett studium av den materiella kulturens historia måste understryka det konkreta och kom­ plexa hos det som på bild eller i ord ter sig abstrakt och enkelt. En metod är att själv försöka återskapa ett stycke gammal teknik för att på så sätt tvingas ta ställning till de konstruktionsproblem som mötte de ingenjörer som en gång sysslade med detta. Det var bakgrunden till projektet "Det Medeltida Tramphjulet” som utfördes som obligatorisk övningsuppgift av de teknologer som följde kursen Teknikhistoria I på KTH läsåret 1979/80. Avsikten var att ge en djupare förståelse för den medeltida tekniken än vad böcker och bilder kan ge. Före 1800-talet var trä det bärande elementet i de flesta maskinkonstruk- tioner: kvarnar, vattenhjul, stångjärnshammare, jordbruksredskap, häst­ vindar, stånggångar, uppfordringsverk m m. Modellerna i Kongl Modell­ kammaren på Tekniska museet belyser träteknologins mångsidighet. Ma­ skinerna vid det tidiga 1700-talets manufakturverk var också huvudsakli­ gen tillverkade av trä, t ex skärmaskinen för kugghjul på Stjernsund och strumpvävstolarna i Alingsås. Träteknologins betydelse har sannolikt un­ derskattats av den enkla anledningen att det finns så få föremål bevarade. Projektet "Det Medeltida Tramphjulet” - En övningsuppgift i teknikhistoria på KTH 59 Tramphjulet på Storkyrkans vind De stora träkonstruktionerna har för länge sedan ruttnat, brunnit eller huggits upp till bränsle. Det finns däremot jämförelsevis många maskiner av järn bevarade från 1800-talet och framåt, vilket kan förleda oss att överdriva betydelsen av övergången från trä till järn. Det krävs kvantitati­ va undersökningar av träteknologins utbredning för att vi skall få en riktig uppfattning om dess verkliga tekniska och ekonomiska betydelse, och kvalitativa undersökningar av dess tekniska möjligheter och begräns­ ningar för att vi skall förstå dess roll i ingenjörskonstens idéhistoria. På vinden till Storkyrkan i Stockholm står ett tramphjul. Det lär ha byggts år 1520 av arkitekten och bildhuggaren Adam van Duben, och är alltså mer än 100 år äldre än regalskeppet Vasa. Det är sannolikt Sveriges äldsta bevarade kraftmaskin, men framförallt ett unikt exempel på den äldre träbaserade teknologin. Ett tramphjul består av en stor trätrumma och en mindre lintrumma på samma horisontella axel. När en eller flera personer går runt inuti trä­ trumman lindas ett rep upp kring lintrumman. Förhållandet mellan den stora trummans radie (mer korrekt: horisontalprojektionen av avståndet från personernas tyngdpunkt till axelns centrum) och lintrummans radie bestämmer vikten av det föremål som kan uppfodras. I allmänhet var detta förhållande ca 4, och vanligen var det 2 personer som gick runt i hjulet varför man kunde lyfta föremål på 500-600 kg. I större kon­ struktioner, med två tramphjul på samma axel och en kran med talja, kunde man hissa upp flera ton. Tramphjulet i Storkyrkan är 3,6 m i diameter, och förhållandet är ca 4. Stegpinnarna är mest slitna i mitten vilket visar att det oftast bara använ­ des av en person. Det bör därför huvudsakligen ha använts till att hissa upp föremål på 250-300 kg nere från Slottsbacken. Lintrumman fungerar som en capstan, varför det fordrades en person för att hålla repet sträckt. Det krävdes förmodligen 2-4 personer för att utnyttja hjulet. Tramphjul var vanliga vid uppförandet av de medeltida katedralerna, och användes för att hissa upp byggnadsmaterial. Men de användes också i gruvor, fabriker och hamnar. Det fanns två tramphjul bevarade i Stockholm fram till 1978 när styckekranen på Skeppsholmen brann ned. Tramphjulen är ett exempel på en träteknik vars betydelse vi tenderar att underskatta därför att så få exemplar finns bevarade. Men för bara 100 år sedan användes de i svenska gruvor, och 1800-talets ingenjörshandböc- ker behandlar tramphjulet bland övriga kraftmaskiner. I Med Hammare och Fackla 25 (1967) visade Harald Carlborg att tramphjulen var mycket vanli­ ga i svenska gruvor ända sedan 1500-talet. Torsten Althin har behandlat tramphjulets historia i Daedalus 37 (1967). Projektet ”Det Medeltida Tramphjulet” gick ut på att bygga en exakt kopia i skala 1:1 av tramphjulet på Storkyrkans vind. Det var 15 teknolo­ ger som deltog i projektet som obligatorisk övningsuppgift i en kurs i teknikhistoria på KTH. De fotograferade hjulet, gjorde uppmätningsrit- ningar, beräknade virkesåtgången m m. I samband med konstruktionen studerades också tramphjulets teknikhistoria ur skilda aspekter. Teknolo- gerna skrev uppsatser om medeltida verktyg, energikällornas utveckling, Projektarbete 60 1. Det 4 m höga tramphjulet från 1520 på vinden till Storkyrkan. När två personer gick runt i hjulet kunde man hissa upp 500-600 kg nere från Slottsbacken. Hjulet, som är helt intakt, är förmodligen Sveriges äldsta bevarade kraftmaskin. (Foto J Peter Enoksson 1979) 61 seSrf frtZ., Sich" y**--*. Icoiivtr- Dan QusfatJstin .k.i t‘i 1:f$ TramphJ*/ raj,c fTJOnn rtfnlnj e„«it G st vU ,cf. l ' / k r 106 vfitfAlug izw 2-tL ii 3b 4c st C7 Urd» IV* ffyibQ /<»^ *3.* Siritil 1*3*2* 1f0D Zif 31 f*z r <3C4L^ v-“ -J It.if ± 1.7 32.3 ± 1.3 $3,5 {.£.2/oy^2j^*—*-' r?r^ Z3J LfWA. 95-8^ 99 33 057S 4*tl* ^~£j 133 398 e!jankannuersättasmedfastabränslen såsom skogsavfall och torv. 1 Lovholmens fall planerar vi att bryta ton- i Saltmyran och ytter­ ligare en mosse ca 10 mil från fabriken. Tonen där räcker för Lövholmens behov under 20 års tid. FRAMGÅNGSRIK KAMP MOTOLJEBEROENDET ASSI. som tillhör Statsföretcigsgruppen, går /' s/)etsen för skogsindustrins utveckling av egna. alternativa energi­ källor. Statsföretagsgmppen omfattar i 5 före­ tagivittskilda branscher. Deharsamma lönsamhetskrav pd sig som övriga näringslivet Det har Riksdagen be­ stämt. De flesta är klart lönsamma. Några visar stora förluster De arbetar i st ärt krisdrabbade branscher därStats­ företag - av samhällsekonomiska skäl - tvingats gä in och ta stötarna. Stats- företagsgruppens samlade resultat för 1979 var 2<)(> Mkr ©Statsföretag ASSI-VÄRME TILL P1TEA Nu används också sekundär energi till att värma upp stadsbebyggelse. Från kokeriema får man ånga som värmer upp vatten, vilket i sin turpumpasövertillfjärr­ värmeledningar. I centrala Piteå täcks redan 70% av värmebe­ hovet med sekundär­ värme från ASSI Lövhol­ men. Det motsvarar för­ brukningen hos 3000 hushåll. VÄRLDENS STÖRSTA BARKTORK Anläggningen i Skinnskatteberg täcker idag nästan 80% av- värmebehovet med fasta bränslen. Där finns världens största bark­ tork. I Frövifors bygger vi ut med en ny stor pappersmaskin. Trots det ökade energibehovet kommer oljeförbruk­ ningen inte att öka. Också sågverket i Valåsen har väsentligt minskat sitt oljeberoende. ASSIs BERÄKNADE ENERGIFÖRBRUKNING 1980 Inom industrin är skogsindustrin den största förbrukaren av energi. Vi använder ca 17'Si av all energi i Sverige. ASSIs ENERGIKÄLLOR PROCENT Eldningsolja 30 Bark och lutar S3 Köpt elkraft 17 Elkraft från mottrvck (6) assi Sveavägen 59. 10522 Stockholm. Tel: 08-221140. 174 - Om det inte var for den där grävskopan hade tolv man med spadar kunnat göra jobbet. -Ja, men om det inte var for de där spadarna hade 200 män med teskedar kunnat göra det. ''i • Ny teknik kan nästan alltid upplevas på två sätt. Som en möjlig­ het. Eller som ett hot. Sådana funderingar är vanliga nu när många foretag skaffar datorer. Men det ingår alltid i förutsättningarna när man investerar i datorer att man inte far säga upp människor hur som helst. Istället satsar man på utbildning av de som tidigare gjorde datoms jobb. Det är ofta ett bra tillfälle att skaffa sig intressan­ tare arbetsuppgifter. Många far lära sig att sköta datorer istället. Somliga säger att det är tråkigt att deras foretag skaffat datorer. Men om man frågar dem om de hellre vill ha det som förut, svarar de allra flesta: Nej, aldrig i livet! Med datorernas hjälp kan varje människa utföra sitt arbete effektivare än någonsin tidigare. Visst går det att ersätta dato­ rerna med teskedar och manuellt arbete, men om vi använder dem på rätt sätt har vi alla möjligheter att slippa. Och fa tid till intressantare arbeten istället. IBM SVENSKA AB, 163 92 STOCKHOLM 175 Cricket är ett komplicerat bollspel som praktiskt taget enbart spelas av engelsmän IGGEMJND PÅ HEMMAPLAN Iggesund har även hemmaplan i England. Med en modern arkningsanläggning i Milton Keynes nära Birmingham, kan vi öka vår lokala service ytterligare med Inverboard, vår kartong, som rankas som världsmästare av många. Vår satsning i England är bara ett exempel på hur vi förstärker våra internationella kontakter. Iggesund är en stark koncern som kan slå internationella konkurrenter på många områden. Ofta på deras egen hemmaplan. Men hemmaplan ger dock ett stort övertag. Därför flyttar vi i Iggesund ut våra positioner och skaffar oss fler hemmaplaner i världen. Oj IGGESUND 825 00 IGGESUND 176 12 - Daedalus *95 069 ex TS-kontrollerad upplaga. Ny Teknik är Skandi­ naviens största tekniska nyhetstidning. Snabba, raka tek­ niska nyheter från alla områden, reportage, översikter, analyser, kommentarer och debatt. Väl informerad. en tidning från ingenjörsförlaget ab Ingenjörsförlaget AB ger också ut tidningarna Elteknik med Aktuell Elektronik, Industriell Datateknik, Kemisk Tidskrift, Cellulosa, Processteknik, Sweden Now, Schweden Heute, Teknoteket samt teknisk facklitteratur i bokform. BOX 27315,102 54 STOCKHOLM. Tel 08-24 97 60. 177 J TELEFONAKTIEBOLAGET LM ERICSSON 12625 STOCKHOLM 178 Mobil bjuder på ny teknik: Under 80-talet står energiförbrukningen i fokus. Då kommer alla slags transmissioner in i bilden. Kuggväxlar, exempelvis. Deras smörjning, energiför­ luster, tillförlitlighet, livslängd och bullernivå. Här kan vi hjälpa till med detaljerade analyser. Här kan vi åstadkomma små underverk med syntetiska smörj­ medel... Vi har redan tacklat problemen som hänger samman med att maskinernas hastighet ständigt ökar. Med hjälp av Mobils syntetoljor har vi kunnat säkra lag­ rens fulla livslängd och skapa marginaler för fortsatta produktionsökningar — långt förbi de konventionella smörjmedlens ”värmevaN” på ca 100 grader. Som smörjoljespecialist i Sverige är Mobil jämngam- mal med seklet. Ar 1900 inregistrerades Vacuum Oil Company som sedemera blev Mobil. Allt sedan sekel­ skiftet har vi haft namn om oss att behärska smörj- ningsteknik och leverera de ledande smörjmedlen. Den profilen har vi fortfarande. Med bättre urvals­ metoder och produkter ger vi vårt bidrag till 80-talets tekniska förnyelse. M©bil Smörjoljespecialisten Box 502, 18215 Danderyd, Tel. 08-7552520 179 TuloltMarom! j»i, J ^ ^ ^®0w>o- ^ '^: Ivppfnskaren Tulo laddar om! Nu med Tulo Special - en smak som särskilt går hem hos de stora tablettkunderna bland unga människor. Starkt reklamstöd över hela landet både vår och höst! ^ ^ Cioettw 590 60 l/ungsbr' ATT GÖRA PENGAR UR RÖK industri och ett av världens ledande formalinke- miföretag med bla polyalkoholer, pressmassor och olika typer av laminat som viktiga och väl­ kända produkter. Idag har Perstorp 4.000 anställda, en omsättning på 1,6 miljarder kronor och fabriker i Europa, USA Latinamerika och Sydostasien. Verksamheten kännetecknas av en stark satsning pä forskning och produktutveckling- När Wilhelm Wendt år 1881 börjar bygga sin första lilla fabrik i Perstorp skakar många på huvudet och ställer sig frågande till hans idé att Vill ni veta mer om vår verksamhet? Skriv "göra pengar ur rök". Wilhelm Wendt har nämligen fått för sig att förvandla bokskogarna på faderns säteri till ättika. Ingen anar dä att hans projekt pä 100 år växer till Skandinaviens största plastbearbetande dä till Perstorp AB, Informationsstaben, Box 5000, 284 00 Perstorp, [^Perstorp så skickar vi mer information kostnadsfritt. 1881-1981 även inom för oss nya verksamhetsområden. 181 Pripps Blå Lättöl. Styrkan sitter i smaken. Pripps Blå Lättöl finns nu i en ny trevlig burk, 33 cl. Lagom för en paus. AB Pripps Bryggerier. 182 1981års modell av Sveriges mest intressanta bil. 1981 års Saab 900 Combi Coupé är här. Utrustad med en ny, lättare motor som gör den ännu mer bensinsnål. Men fortfarande lika stark. Dessutom nöjer den sig med 93 oktan. Flera nyheter är klädseln, större och mer lättstuvat bagage­ utrymme, ny ratt och äkta Dux-säte där bak. Bränsledeklaration Saab 900: Blandad körning 0,93 l/mil (900 GL) -1,06 l/mil (900 GLE aut.) Bränslekostnad 1.500 mil (900 GL) 4.045:- (900 GLE aut.) 4.611:-. Saab-Scania tillverkar och marknadsför: Scania lastbilar, bussar och dieselmotorer. Saab personbilar. Saab flygplan, robotvapen och elektronik. NAF ventiler och instrument. Parca Norrahammar värmeprodukter. År 1914 infördes denna annons i Teknisk Tid­ skrift. Den avbildade kabeln upptill till vänster var på 33000 volt och levererades till Borås Stads elektricitetsverk samma år. 1 368 m i 6 längder, vikt per längd 4,2 ton. SIEVERTS KABELVERK 184 I Sverige bygger Skånska Cementgjuteriet. Utomlands bygger Skanska. Skånska Cementgjuteriet är ett av Europas ledande byggföretag. Vi har egna resurser att åta oss alla typer av byggen - även de allra största. Vi utför dem ofta på totalentreprenad och på kort byggtid. I Sverige är vi decentraliserade. Genom ett femtiotal lokalkontor ger vi våra beställare nära och personlig service. Och utför lika ofta små som stora byggen - liksom om- och till­ byggnader av alla slag. Samtidigt som vi erbju­ der våra samlade resurser när så behövs. Utomlands kallar vi oss Skanska. I vår internationella verksamhet satsar vi framför­ allt på större och tekniskt avancerade bygg­ projekt. Bland annat nyckelfardiga hotell och Kraftverk i Panama. sjukhus. Kraftverk. Bergrum SKÅNSKA CEMENTGJUTERIET TURBINKRAFT Ång- och gasturbinanläggningar från 1 MW till mer än 1100 MW för marina och landbaserade anläggningar är STAL-LAVALs specialitet, liksom precisionsväxlar och värmepumpar. Anläggningar för ELKRAFT KRAFTVÄRME - el och fjärrvärme INDUSTRIKRAFT - el och processånga MARINKRAFT - framdrivning av fartyg VÄRMESYSTEM med stora värmepumpar STAL-LAVAL Turbin AB, 612 20 Finspång, Tfn 0122-81000 186 Ur "Historia om de nordiska folken", Olaus Magnus. Jorden måste få föratt kunna ge. URLAKNING Innan människan satte plogen i jorden, rådde en harmonisk balans mellan bortförsel och tillförsel av växtnäring. Den näring växterna hämtade ur jorden, tillfördes på nytt genom djurspillning, multnande växtrester, markens vittring och från atmosfären. Våra förfäders jordbruk — på naturahushållningens tid — rubbade inte nämnvärt på denna växtnäringscirkel. Människan levde i ett ekosystem där de mesta jordbruksprodukterna konsumerades på den egna gården och växtnäringen återfördes till jorden med gödsel och avfall. Samhällsutvecklingen har avlägsnat oss långt från naturahushållningens slutna ekosystem. Huvuddelen av jordbruksprodukterna bortförs numera från gårdeft; förädlas och konsumeras på annat håll. En stor del av den näring växterna hämtat ur jorden, hamnar i avlopp och på soptippar. Nya grödor — högförädlade och högavkastande — kräver dessutom i många fall mera näring än sina föregångare. Den ekologiska cirkeln rubbas. ÖDSEL ANDELSGÖDSEL Vad människan utkräver, måste också människan ge tillbaka. Tillförseln av handelsgödsel är en nödvändig förutsättning för jämvikt i människans nya, självskapade ekosystem. Supra slutercirkeln. MlNERALfSERING VITTRING 187  Stora idéer föder stora marknader. Att ta vara på den väldiga energi som finns i temperaturskillnaden mellan ytvatten och botten­ vatten i jordens tropiska bälten är ett av de många spännande framtidsprojekt som Alfa- Laval bedriver. \\ Alfa-Lavals värld spänner över väldiga - och väldigt viktiga - områden. Idag säljs det Alfa- Laval produkter över hela världen för över 6 miljarder kronor. Hälften tillverkar vi här­ hemma i Sverige. Högteknologiska processer och system för livsmedel, energi, miljövård och återvinning. oc ALFA-LAVAL Alfa-Laval AB, Box 500, 14700Tumba.Telefon 0753-31100. 189 KONSTRUKTUft PRODUKTS Med sina ca 7500 anställda är KemaNobel Sveriges största koncern inom den kemiska industrin. Koncernen har idag anläggningar i ett 20-tal länder. Tillverkningen spänner över ett område från tunga industrikemikalier för massa- och plastindustrin till sprängämnen och daglig­ varor som lim, tvål och stearinljus. Många välkända varu­ märken ingår i KemaNobels produktsortiment. KemaNobel O Box 11005, 10061 STOCKHOLM. Tel. 08-7434000 Produkter för personlig hygien Stearinljus Munvårdsprodukter 190 Det finns olika sätt att minska luftföroreningarna Vi erbjuder anläggningar som tar hand om gas- och partikelformiga emissioner effektivare än en knut på skorstenen. Är det något för Er? Att rena gasutsläppen från industrier och värmeverk ger inte bara grönare skogar. Det är också guld värt att kunna återvinna dyrbara ämnen ur rökgaserna för att använda dem igen. Vi skapar även bättre arbetsmiljöer, med klimatanlägg­ ningar som filtrerar, värmer, kyler och fuktar luften. Vad kan vi hjälpa Er med? Förra året tog Fläkt-anläggningar över hela världen hand om mer än 20 miljoner ton stoft. Fläkt-gruppen arbe­ tar internationellt och står bland de främsta, när det gäller att utveckla och behärska stoftavskiljningens alla områ­ den. Vi har resurser att lösa luftvårds- problem och leverera den utrustning som uppfyller Era behov. Så innan Ni slår en förtvivlans knut på Er skorsten, kontakta oss. Fläkt AB Svenska Fläktfabriken Box 81001, 104 81 STOCKHOLM 191 Rifa är Nordens ledande tillverkare av elektronikkomponenter, främst kondensatorer och avancerade integrerade kretsar. Rifa har utvecklat ett unikt kunnande på kundanpassade specialkretsar. Vare sig det gäller komplexa mikrokretsar eller hybrider i kombinerad monolit-tjockfilmsteknik har Rifa alltid den optimala lösningen på Era konstruktionsproblem. Rifa satsar på forskning, utveckling och avancerad produktionsteknik. Ett företag i Ericsson-gruppen 192