I :   Teknisk forskning i historiskt perspektiv  Teknisk forskning i historiskt perspektiv DälDALUS Sveriges Tekniska Museums Årsbok 1986 Femtiofemte årgången Innehål 7 Förord av Mikael Hård, Bengt Nyström och Per Sörbom 11 Att skåda bakåt för att spana framåt av Aant Elzinga I • Det långa perspektivet 17 Vetenskapsmän och ingenjörer. Kunskapsspridande under antiken av Örjan Wikander 29 En teknikhistorisk återblick av Sigvard Strandh II • Uppbyggandet av tidiga forskningsinstitutioner 61 Carl Linde som teknikens institutionsbyggare av Mikael Hård 71 Kontor, institut och akademi av Bosse Sundin III • Politiska aspekter på den tekniska forskningen 83 Bernalism och forskningsorganisation av Thorsten Nybom 95 Energi, politik och FoU efter andra världskriget av Stefan Lindström 107 Hur kan teknisk forskning påverkas av statlig forskningspolitik? av Hans Glimell 119 Högteknologisk utveckling och nationella FoU-system av Anders Granberg IV • Militärteknisk forskning 135 "Demand pull" och "Technology push". Kring sjöförsvaret 1850—1950 avJan Glete 147 System 37 Viggen — vapenteknisk forskning inom industrin av Ingemar Dörfer 157 V etenskapen i försvarets tjänst av Wilhelm Agrell V • Forskning och utveckling i norsk elektronikindustri 167 Entreprenorene som ble borte av Olav Wicken 181 Fra forskning til industri av John Peter Collett 193 Molekylaerteknikk og mikrokretser av Håkon With Andersen 205 English Summary with author biographies 233 Stiftelsen Sveriges Tekniska Museum verksamheten budgetåret 1985/86 242 Telemuseum verksamheten budgetåret 1985/86 247 Tekniska Museets vänner verksamheten 1985 251 Annonser Tekniska museets årsbok har fått sitt namn efter den grekiska sagans Daidalos, på latin Dasdalus, som enligt legenden betraktas som den första uppfinnaren och ingenjören. Déedalus byggde bl a kung Minos berömda labyrint på Kreta, där han själv senare blev instängd tillsammans med sonen Ikaros. Med hjälp av de vingar Dxdalus konstruerade lyckades han och Ikaros flygande ta ur labyrinten. I ungdomligt övermod inför den nya tekniken flög Ikaros så högt att solen smälte det vax som fäste vingarna på hans rygg, och han föll ned i havet. Den mer erfarne Dsedalus höll sig på lagom höjd. D/EDALVS HYPERBOREUS Eller Några Nya MATHEMATISKE och PHYSICALJSKE Försök och Anteckningar är också namnet på Sveriges första tekniska tidskrift, utgiven av Emanuel Swedenborg 1716—18. DAlDALUS 1986 © Respektive författare och Sveriges Tekniska Museum ISBN 91-38-09479-7 Redaktionskommitté: Anders Björklund, Katarina Ek-Nilsson, Bengt Nyström, Jan Erik Pettersson, Inga-Britta Sandqvist, Lennart Steen, Christer Welin. Redaktörer: Mikael Hård, Bengt Nyström, Per Sörbom. För innehållet i artiklarna svarar resp författare. Omslag och grafisk formgivning: Bo Berndal, Liber Information. Produktionsledning: Barbro Ogden, Allmänna Förlaget. Tryck: Centraltryckeriet, Borås 1987 Förord Den årgång av Dasdalus, som du nu håller i din hand, innehåller samtliga föredrag som hölls vid museets senaste forskningssympo- sium. Det avhölls i augusti 1986 och behandlade den tekniska forsk­ ningen i ett historiskt perspektiv — från antiken till 1970-talet. Den främsta anledningen till att Forskningsnämnden vid Sveriges Tekniska Museum beslöt att anordna en konferens om detta ämne var den senaste tidens snabbt växande intresse för just teknisk forskning. Under de senaste decennierna har vår tekniska och industriella pro­ duktion blivit alltmer forskningsintensiv. Representanter för samhälle och näringsliv är eniga om att fortsatt ekonomisk expansion kräver stora satsningar på FoU — forskning och utveckling. Trots att många sjunger forskningens lov är det få som känner till dess egentliga karaktär. Genom att vända blickarna åt historien kan vi slå två flugor i en smäll. Dels kan historiska studier hjälpa oss att förstå varför den nuvarande positiva inställningen till FoU vuxit fram. Dels kan teknik- och vetenskapshistorien hjälpa oss att förstå forsk­ ningens och kreativitetens villkor på ett mer generellt plan. Sveriges Tekniska Museum har i snart tio år arrangerat teknikhis­ toriska symposier. År 1974, då museet firade sitt femtioårsjubileum, fick museet mottaga en utomordentlig födelsedagspresent av svensk industri, nämligen en fond vars avkastning skulle användas för att sprida, bredda och fördjupa intresset för teknikhistoria. Forsknings­ nämnden vid Sveriges Tekniska Museum, som ombildades 1984 och övertog det tidigare symposieutskottets uppgifter, har fått vidgade uppgifter och arbetar numera även med att planera och genomföra 7 forskning inom museets ansvarsområde i samarbete med universitet och museer. År 1977 hölls det första symposiet, Technology and its Impact on Society. Två år senare följde Transport Technology and Social Change och 1980 hölls Det Flygande Symposiet, då sex universitetsorter i Sverige besöktes i akt och mening att stimulera intresset för teknikhis­ toria. År 1983 hölls symposiet Elkraftens historia i Sverige. Årets symposium, Teknisk forskning i historiskt perspektiv är således det femte symposiet och har liksom de tidigare lockat många deltagare och väckt ett stort intresse. Forskningsnämnden och dess arbetsutskott för symposiet vill varmt tacka alla medverkande — alla symposiedeltagare, föredragshål­ lare, debattörer och inte minst symposiesekretariatet med Barbro Wahlström och hennes medarbetare vid museet. Och samtidigt önska alla läsare trevliga och stimulerande teknikhistoriska läsupplevelser! Mikael Hård, Bengt Nyström och Per Sörbom Forskningsnämnden vid Sveriges Tekniska Museum 1986 Ordförande docent Svante Lindqvist, vice ordförande fil dr Bengt Nyström sekreterare fil kand Mikael Hård, ledamöter fil dr Anders Björklund, museidirektör fil dr Erik Lundblad, docent Marie Nisser, direktör civ. ing Göran Philipson, tekn dr Sigvard Strandh, fil dr Bosse Sundin, docent Per Sörbom. Arbetsutskott för symposiet 1986: Mikael Hård, Bengt Nyström, Per Sörbom, fil dr Jan-Erik Pettersson 8 Symposiets arbetsutskott, Mikael Hård, Per Sörbom och Bengt Nyström. 577016 :,pH AANTELZ NGA Introduktion Att skåda bakåt för att spana framåt Teknikhistoriens betydelse för forskningspolitiken Teknikhistoria har framtiden för sig. På flera håll i världen sker en förnyelse i den historiska forskningen kring teknikens utveckling. Från att ibland ha varit fixerad vid ”nuts and bolts” har uppmärksam­ heten riktats mot institutioner och på senare tid också teknikens samhälleliga ”kontext” mer allmänt. Man undersöker betydelsen av olika drivkrafter som ekonomi, näringsliv, det militära, men även kulturella och ideologiska betingelser. På senare tid har också den forskningspolitiska verkligheten börjat lyftas fram. Den förskjutning som skissats här har en parallell i de tekniska museernas utseende och förändrade funktion. Från att ha varit platser där man samlar och ställer ut obsoleta uppfinningar och maskiner från en svunnen tid till allmänt beskådande har dessa museer numera en utpräglad pedagogisk ambition med inslag av ett teknikens tivoli. ”Third generation’s Science centres” söker med video och technora- mor kombinera teknik med estetiska upplevelser. Ett tekniskt museum liksom teknikhistorien själv ska undervisa, underhålla och tjäna som förbindelselänk mellan det förflutna och framtiden, allt­ sammans på en gång. Ty tekniken är inte blott ”teknik”; teknik är också kultur, eller vittnande om ett slags kultur. Artiklarna i föreliggande skrift bekräftar det förnyade intresse som sätter in teknikhistoria i ett brett sammanhang — inkluderande forsk­ ningspolitiska frågeställningar. Det är ingen tillfällighet att symposiet började med det långa perspektivet bakåt i tiden och avslutades med en framåtblickande diskussion om kreativa miljöer. Sistnämnda tema är aktuellt just nu i samband med regeringens arbete inför den forsk- 11 ningspolitiska propositionen som läggs till riksdagen våren 1987. I symposiets allra sista anförande talade statssekreteraren i utbildnings­ departementet Sverker Gustavsson om nödvändigheten av en kultur­ revolution i det svenska forsknings- och högre utbildningssystemet. Detta för att frigöra kreativa krafter. Den forsknings- och industripo­ litiska bakgrunden är behovet av att utveckla grundforskning inom ett flertal teknologiområden såsom mikroelektroniken, biotekniken, avancerade industriella material, nya energiprocesser liksom katalysa­ torer, ytfysik och -kemi. De nya framväxande teknologierna är mer än tidigare intimt bero­ ende av avancerad forskning. Följaktligen kommer de länder som satsar på strategiska forskningsområden att kunna öka sin konkur­ rensförmåga med avseende på framtida marknader. Investeringar i dagens tekniska grundforskning är ett medel i kampen om framtida fördelar och framgång på en global marknad där medtävlarna heter Japan, USA, Västtyskland m fl. Sett ur industri- och teknikpolitisk synvinkel är ett symposium som detta betydelsefullt därför att det ger viktiga historiska perspek­ tiv och teoretiska ansatser. Temat ”Teknisk forskning i historiskt perspektiv” speglar i själva verket ett centralt nutida motiv. När en industrination ska lägga fast en utvecklingslinje finns det åtskilligt att hämta ur de historiska lärdomarna av tidigare skeden i vetenskapens och teknikens utveckling. En hel del av de tendenser och problem vi möter i dag har historiska rötter och traditioner. Kunskapen om tidigare utvecklingstendenser kan då hjälpa i försöken att något frigöra oss från historiens tvång och kanske även att undvika de misstag som begåtts tidigare. En nations historia är en del av dess kollektiva minne, utan vilket vi blir historielösa och oförmögna att se alternativa utvecklingsmöjligheter. Ett kritiskt studium av vetenska­ pens och teknikens historia, liksom forskningspolitikens, kan alltså tjäna som botemedel mot teknokrati. En gemensam nämnare för de föredrag som här presenteras i skriftlig form är teknikens beroende av forskning samt hur ekono­ miska, sociala och politiska faktorer påverkar utvecklingen. Vid olika tidpunkter i historien kan det förekomma konkurrerande tekniska lösningar på sociala, militära och andra problem. Tradition, besluts­ kultur, forskningsmiljö, samt andra faktorer kan medföra att vissa tekniska ”system” vinner framgång, medan andra stupar vid vägen. Det är sådana saker som många av bidragen i denna bok handlar om; det rör sig om kunskaper och insikter som är relevanta också för dagens forskning och för teknikpolitiken. Avståndet mellan spörsmålet om kunskapsförändring inom vat­ tenkraftsområdet under antiken (Örjan Wikander) och frågan om 1970-talets sektoriella forskningspolitik och dess inflytande över den tekniska utvecklingen är inte alltid så långt som läsaren må tro vid första anblicken. I båda fallen rör det sig om ett komplext samspel mellan teknik, kultur och politik eller professionella kunskapsbärare. De norska bidragen (Olav Wicken, John Peter Collett, Håkon With Andersen) påminner oss att det är viktigt att studera misslyc- 12 Nya teknologier ger nytt liv åt urgammal teknik. kade projekt i historien. Det finns många faktorer som kan vara avgörande för framgång respektive misslyckande. I de fall som tas upp gäller det bl a upphandlarnas kompetens och inriktning, forsk­ ningsmiljöns mikrokultur (skillnader mellan militär, industriell och högskolemiljö), konkurrens mellan de olika miljöerna, osv. Mikael Hårds fallstudium belyser ännu fler aspekter som är viktiga att ta med i beräkningen. I den tyska miljön där kylteknikern Carl Linde var verksam och blev en institutionsbyggare, fanns både natio­ nella och regionella säregenheter. Det gäller i fråga om forskningens anknytning till industrin och utvecklingsarbete, till provningsverk­ samhet, innovation, men också skillnader och säregenheter i skolsys­ temet och bildningsideal. Fallstudiet ger en intressant inblick i en teknikhistorisk period i Tyskland vid en tidpunkt där vetenskapen systematiskt börjat tas i bruk som en ledande produktivkraft. Sigvard Strandh går något längre tillbaka och leder oss igenom ett antal viktiga episoder i den tekniska forskningens historia i Sverige. Han tar oss genom ett landskap som befolkas av snillen, några för svenska läsare välbekanta figurer och en del mindre bekanta: Urban Hjärne, Torbern Bergman, Wilhelm Scheele, Emanuel Swedenborg, Christopher Polhem, och i modernare tid Alfred Nobel, Johan Cederblom, Peter Klason och Rudolph Liljequist m fl. Flera av dessa forskade i eller hade anknytning till kemi och kemiskt baserad teknik 13 eller industri. Vi får även en inblick i tidens lagring av olika institutio­ nella former i vilka dessa mäns gärningar bedrevs. Det gäller alltifrån 1600-talets Laboratorium Chemicum i Stockholm, till Kungliga Vetenskapsakademien, Jernkontoret, högskolekonstitutionen, indu­ striverkstaden och storforskningslaboratoriet. I en mening är det historien om hur ”den ensamma vargen” i sitt lilla laboratorium ersattes av forskarlag och projektforskning, medan verksamheten övergick från ett hantverksstadium till en situation där forskningen har blivit en industri i sig. Undan för undan kom också staten in som en viktig aktör. Sigvard Strandh problematiserar också själva begreppet ”forsk­ ning”, något som Bo Sundin fortsätter med i sin berättelse om tiden kring och efter första världskriget. Kriget stimulerade teknisk forsk­ ning och påverkade dess organisation. Ingenjörsvetenskapsakademien tillkom som en bro mellan det praktiska industrifolket och den själv- centrerade akademiska forskningen. Tvärtemot vad som oftast antas, visade industrins företrädare inte någon större entusiasm för veten­ skapligt forskningsarbete om inte den kunde ge omedelbar avkastning i ökade profiter. Skildringen av händelserna kring några tidiga branschforskningsanstalter med anknytning till basnäringarna skog och pappersmassa samt metall bekräftar regeln. Industrins och veten­ skapens ”kulturer” drevs av skiljaktiga intressen och det krävdes speciella entreprenörsandar för att sammanföra dem. Vetenskap och teknik är aldrig heller frikopplade från industriklassamhället och dess konflikter. Thorsten Nybom behandlar 1930-talet och tiden kring och efter andra världskriget, en period av ”allmän samhällelig turbulens”. Det var under denna period som forskningspolitiken föddes, både som doktrin och i praktisk handling. Bernalism, doktrinen att vetenskapen kan och bör planeras, hade sitt upphov i en socialistisk världsåskåd­ ning. Den gick stick i stäv mot förhärskande idéer om vetenskapens frihet och kreativitet. Paradoxalt nog har Bernalism sedan kommit att bli en teoretisk grundval för forskningspolitik hos kapitalister och byråkrater såväl som socialister, ibland med resultat att forskningens integritet och autonomi urholkats. Som Nybom visar är det mycket vanskligt och ibland ett strategiskt misstag att överföra organisato­ riska lösningar (t ex forskningsråd som finansieringsmodell) från ett område till ett annat i vetenskapens värld. Varje fält har sina egna säregenheter och förutsättningar som måste bilda utgångspunkten för administrativa och forskningspolitiska åtgärder. I annat fall bäddas för en vetenskapens missväxt. I några artiklar fokuserar författarna den militära sektorn. Det gäller både doktrinväxlingar och strategier i svensk forskningspolitik. 1970-talets brytningspunkter belyses mot bakgrund av element i 1950- och 1960-talens utveckling. Här har vi klart lämnat ”den ensamme vargens” tidevarv och begrundar komplicerade ekonomiska och geopolitiska spel som är så kännetecknande för ”Big Science”. Jan Glete talar visserligen om 1800-talet, men hans huvudpoäng rör också läget 100 år senare — nämligen efterfrågesugets sätt att fungera 14 och behovet av en gedigen kompetens och klara produktspecifikatio­ ner på den teknikupphandlande partens sida. Växelspelet mellan militärdoktrin, teknik och förnyelse berörs också av Ingemar Dörfer. System 37 Viggen och den militära flyg- komponentindustrin är ett talande exempel på internationalisering, eller rättare sagt, stormaktsberoende i en ny tid. Wilhelm Agrell gör gällande att man över huvud taget inte kan förstå efterkrigstidens forskningspolitik om försvaret och den militärt orienterade forsk­ ningen ej tas med i bilden. Liksom Nybom talar han om ett förveten- skapligande, i detta fall i det militära. Den andra sidan av samma mynt heter forskningens byråkratisering (i detta fall dess militärisering). I sammanhanget är det intressant att notera att FOA är ett av de få exempel i Sverige som har en ”institutsmodell” för forskning — merparten av svensk forskning finns ju vid universiteten, som ska fungera som hela samhällets resurs. De problem, som uppstår när ett stort antal forskare mobiliseras kring politiska mål i en viss sektor (t ex energiteknologin) eller vad som hände när Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) skulle göras till ett verksamt instrument för en aktiv näringspolitik, belyses på ett förtjänstfullt sätt av Stefan Lind­ ström respektive Hans Glimell. Anders Granberg slutligen ger ett smakprov på några av de moderna bibliometriska metoder som nu används i ett flertal länder för att avspana den teknologiska framtiden. Förhoppningen är oftast den att kunna styra in forskningen på de ”rätta banor” där det egna landets industri kan få eventuella försprång på 1990-talets internatio­ nella marknad. Analys av patent och citationsmönster i ett mer kom­ parativt perspektiv är ett av de medlen som används med framgång av MITI i J apan. Bevekelsegrunden för dylika metoder, även om det inte uttalas i Granbergs bidrag, är idén att vi lever i en ny industriell revolution där flera stora teknikvågor — mikroelektroniken, biotek­ niken, avancerade industriella material — böljar fram. Dessa anses vara nycklarna till det framtida högteknologiska samhället. Liksom så ofta i dylika sammanhang finns en stark dragning åt teknokratism. Jag har redan antytt hur historiska studier, kopplade till viktiga forskningspolitiska frågeställningar, kan motverka sådana tendenser. Detta är enligt min mening en av teknikhistorikernas vikti­ gaste uppgifter i dag. Det innebär att man söker förena det bästa av två kulturer, den tekniska och den som förvaltas av de s k humanis­ tiska ämnena. Teknikhistoria är i sig ett humanistämne, och som sådant bör det ha en civilisationskritisk uppgift. Det är inte fråga om att bejaka eller heja på ”utvecklingen”, utan att visa upp problem och resa frågan om alternativ. Det är precis vad flera av författarna gör i denna bok. 15 16 Herons magiska dörröppnare. När en eld tändes på det ihåliga altaret till vänster, drev varm luft vatten ur den sfäriska behållaren undertill. Vattnet samlades upp i en spann, som därmed tyngde ned det rep i vilket den var upphängd och fick tempelportarna att öppnas. (Från A History of Techno- logy, Vol II, Oxford 1956, fig 575) ÖRJAN WIKANDER Vetenskapsmän och ingenjörer Om kunskapsspridande i den antika världen Teknikhistorien, liksom historien i övrigt, är fylld av myter. Så fort man börjar skrapa på ytan, inser man hur stora delar av den etablerade historien som över huvud taget inte är baserade på seriösa analyser av till buds stående källmaterial. Det kan gälla detaljer, men inte sällan också frågor av mera grundläggande betydelse. En av de mera bety­ delsefulla och därtill seglivade är myten om antiken som en period av teknisk stagnation och till och med tillbakagång. Tidigare århundraden hade en helt annan bild av antikens bety­ delse. För renässansens människor var antiken en inspirationskälla på nära nog alla plan, och långt fram i tiden behöll den denna ställning — även sedan man alltmer påtagligt hade passerat dess nivå i tekniska och andra avseenden. Inom historieskrivningen nådde den höga upp­ skattningen av antiken en höjdpunkt ännu i början av vårt eget århundrade, inom den riktning som numera brukar sammanfattas under begreppet ”modernismen”. Antikens ekonomiska system skildrades där i termer som var hämtade från den moderna tid i vilken man levde: kapitalism, bourgeoisie, handelsfaktorier, ekonomiska marknader osv. Den utvecklade antiken — dvs den hellenistiska tiden och den romerska kejsartiden, under de tre århundradena närmast före och efter Kristi födelse — kom därmed att påtagligt erinra om 1800-talets expanderande värld med dess industriella och kapitalis­ tiska grundförutsättningar. Kritiken lät länge vänta på sig, men när den väl kom var den hård och skoningslös. År 1928 presenterade Johannes Hasebroek i sin Staat und Handel im alten Griechenland en uppgörelse med den gamla uppfattningen, från vilken den aldrig skulle hämta sig. Genom 17 Hasebroeks lärjungar, och med bidrag av socialantropologer som Karl Polanyi och framför allt den engelske antikhistorikern Moses I. Finley, växte i stället den bild av antiken fram som brukar beskrivas som ”primitivism” — en riktning som snarare vill söka paralleller till den antika utvecklingen från socialantropologins studier av ”primi­ tiva” folkstammar än från 1800-talets Europa. Primitivismen har nu blivit ortodoxi, och dess grundläggande ståndpunkter står att finna i praktiskt taget varje handbok rörande antikens ekonomi och teknik. Finley själv sammanfattar sin uppfattning som följer: ”Det är en truism att greker och romare tillsammans lade föga till mänsklighetens förråd av teknisk kunskap och utrustning. Neolithi- cum och bronsåldern uppfann eller upptäckte, och utvecklade sedan, de grundläggande förfaringssätten i fråga om jordbruk, metallurgi, keramik och textiltillverkning. Med dessa byggde greker och romare en hög civilisation, full av kraft, intellekt och skönhet, men de läm­ nade få nya uppfinningar till sina efterföljare.”1 Teknisk stagnation? Som redan torde ha framgått, tror jag personligen inte mycket på detta, men här är inte tiden och platsen att lämna en närmare motive­ ring för min uppfattning — som jag upprepade gånger presenterat i skrift.2 Här ska jag i stället koncentrera mig på en speciell konsekvens av mitt resonemang. Om man till äventyrs accepterar min uppfatt­ ning, hur ska man då ställa sig till de påstådda orsakerna till teknikens stagnation under antiken? För även om det inte lämnats mycket sakligt underlag för påståendet att en sådan tillbakagång skulle ha förelegat, har så mycket mera energi ägnats åt att förklara anledningen till den. Förklaringarna är många och skiftande, men de oftast återkom­ mande och de som normalt har tillmätts störst betydelse är i grunden tre: Slaveriets hämmande inverkan, bristande intresse för teknisk förnyelse hos de härskande klasserna, samt de antika vetenskapsmän­ nens nedlåtande attityd till praktiskt användbara uppfinningar — faktorer som alla mer eller mindre uppenbart är baserade på den antika överklassens förakt för manuellt arbete.3 Det senare är väl dokumenterat och svårt att på allvar ifrågasätta. Frågan är snarare om det verkligen fått de konsekvenser man hävdat. Tanken på slaveriet som teknikhämmande faktor går ytterst till­ baka på Karl Marx’ studier av slaveriet i den amerikanska Södern under 1800-talet, men fick snart en mera generell tillämpning och kom att övertas också av den icke-marxistiska antikforskningen. Pro­ blemet är emellertid att det finns alltför uppenbara och övertygande argument emot tesen, och under de båda senaste årtiondena har den åberopats alltmera sällan inom den seriösa forskningen. I stället talar man mera om betydelsen av variationer i tillgången på arbetskraft, oavsett dennas formella juridiska status.4 Att antikens överklass visade ett mycket måttligt intresse för tek­ 18 niska innovationer som medel att lösa praktiska problem, äger alldeles säkert sin riktighet. En önskad produktionsökning åstadkoms nor­ malt genom insättandet av en större mängd arbetare eller genom brukandet av ett större landområde. I det avseendet skilde den sig förvisso markant från vår egen tids ekonomiska och politiska ledar- skikt, liksom från 1800-talets bourgeoisie, men betydligt mindre från 1600- och 1700-talens europeiska aristokrati, vars insatser för den begynnande industrialiseringen — enstaka undantag till trots — måste betecknas som ytterst blygsamma. I sig torde argumentet således ha ganska lite att säga om motsvarande förhållanden under antiken. Och därmed kommer jag över till den tredje förklaringsgrunden, som är det egentliga temat för min uppsats. Förhållandet mellan den teoretiska vetenskapen och de praktiska produkter den avsätter är ett problem som inte bara berör antiken utan har en mera allmän räck­ vidd. Hur skapas ny kunskap? Hur sprids den? Och hur når den praktisk tillämpning? För det första kan vi konstatera att motsättningen mellan tanke­ arbete och handens arbete visserligen i hög grad karakteriserar anti­ kens inställning, men att den ingalunda är specifikt antik. Den möter oss tvärtom, mer eller mindre utpräglad, tiderna igenom. Den är ingalunda främmande för den värld vi själva lever i. Det är sant att antikens vetenskapsmän normalt inte ägnade sin tid åt uppfinningar med omedelbar praktisk tillämpning — något som Archimedes sägs ha uppfattat som ”lågsinnat och tarvligt”.5 Men om vi ska vara ärliga, gör våra egna teoretiska vetenskapsmän knappast detta i högre grad. De uppfinner möjligen transistorer, men knappast bärbara radioappa­ rater. Skillnaden mellan antikens vetenskapsmän och våra egna är således knappast så avgörande som man velat göra gällande. Båda grupperna ägnar sin tid åt grundforskning, åt skapandet av ny kunskap, vars praktiska utnyttjande man överlåter åt andra — åt tekniker och ingen­ jörer med tillräckliga teoretiska kunskaper för att förstå vetenskaps­ männens resonemang, med tillräckliga kunskaper om det praktiska livet för att förstå dess behov, och med tillräcklig kreativ begåvning för att koppla samman dessa båda sfärer. I dagens samhälle har vi ett väl utbyggt nät av sådana tekniker. Men fanns de i antiken? För att besvara denna fråga, vill jag först ställa en annan: Formule­ rade sig antikens vetenskapsmän på ett sådant sätt, att deras rön kunde nå ut till en bredare publik? Svaret är här klart och entydigt: det gjorde de. Vad antikens mekanik beträffar är vi bäst underrättade om vetenskapsmän av den alexandrinska skolan, verksamma vid Mouseion, det centrum för filosofi och vetenskap som skapats i Alexandria i början av 200-talet f Kr. Dessa vetenskapsmän känner vi genom senare skildringar, men i flera fall också genom bevarade delar av deras egna skrifter. Philon av Byzantion och Heron av Alexandria torde vara de bäst bekanta.61 deras verk finner vi ingående teoretiska diskussioner, men också beskrivningar av en del praktiskt användbara maskiner samt en rad automata — något som i allmänhet brukar beskrivas som leksaker utan meningsfullt syfte och tas som bevis för 19 vetenskapsmännens totala ointresse för praktiska uppfinningar, jag tror att detta är en i grunden felaktig tolkning. Ett automaton är, som ordet säger, någonting som rör sig av sig självt. Vårt låneord ”automat” ger en viss uppfattning om vad det gäller. Det kan t ex röra sig om en modell av ett tempel, vars portar öppnas till synes genom gudomligt ingripande, i själva verket genom utnyttjande av en sinnrik lufttrycksmekanism.7 Ett modernt automa­ ton, som många av oss har i sitt hem, är änglaspelet. Jag minns själv mycket starkt min förundran, då jag som litet barn fick uppleva miraklet att änglarna började snurra runt och ett behagligt klingande spreds från klockorna. En leksak? Visst. Ett underverk? Lika visst. Men också någonting mer: en sällsynt effektiv modell för att åskådlig­ göra vissa grundläggande fysikaliska principer. Och det är rimligen just så antikens automata ska uppfattas. Dessa i eminent grad seriösa vetenskapsmän, som såg sig för goda att ägna sin tid åt ”tarvliga” praktiska värv, har självfallet inte heller ägnat den åt leksaker för barn eller underverk åt lättrogna. Vad de framställt, är i stället modeller av grundläggande teoretiska principer, åtminstone delvis avsedda att åskådligt illustrera dessa för ingenjörer och tekniker på en lägre nivå — de som skulle göra vad vetenskapsmännen själva höll sig för goda för.8 Automata visade på ett lättfattligt, ofta drastiskt, sätt hur princi­ perna fungerade och antydde hur de skulle kunna praktiskt appliceras — även av den som saknade en mera ingående teoretisk skolning. Antikens tekniker Vad var det då för människor som fungerade som tekniker och ingenjörer i antiken? Av den moderna litteraturen får man knappast intrycket att de alls existerade, och inte heller är de ymnigt förekom­ mande i den antika litteratur som blivit bevarad. Det är nu inte så mycket att förvånas över — inte heller i vår tid spelar ingenjörerna någon mera central roll inom litteraturarter som epos, lyrik, drama­ tik, historieskrivning osv. Men visst finns det spår av de antika ingenjörerna, inte bara i de arkeologiska resterna av deras konstruk­ tioner utan också i skriftliga källor. Oftast skymtar de fram i förbigå­ ende, anonymt, men det finns också dem vi kommer betydligt när­ mare inpå livet. Jag ska ge två sådana exempel. Den förste hette Quintus Candidius Benignus, fullkomligt obe­ kant i den historiska litteraturen och känd endast genom inskriften på hans sarkofag, som påträffades i början av 1700-talet utanför Arles i Sydfrankrike. Den är avfattad på ett icke helt klassiskt latin och ett aningen klumpigt versmått, som i svensk prosaöversättning låter ungefär som följer: ”Han ägde den största hantverksskicklighet, vetenskaplig strävan, bildning och anspråkslöshet. Honom hälsade framstående hantver­ kare alltid som sin mästare. Ingen var lärdare än han, ingen kunde överträffa honom. Han kunde konsten att bygga maskiner och leda 20 Rekonstruktion av en vattenmölla uppförd på torget, Agora, i Athen kring mitten av 400-talet e Kr. Tekniskt ansluter den nära till Vitruvius’ beskriv­ ning, bortsett från att vattenhjulet här har överfallsdrift. (Från H. A. Thomp­ son & R. E. Wycherley, The Athenian Agora, Vol XIV, Princeton, N. J. I972’ % 54) vatten. Han var en kär sällskapsbroder, som visste att utfodra sina vänner. Han var högt begåvad och god till sinnet.”9 Candidius Benignus beskrives alltså uttryckligen som en sådan kunskapsförmedlande mellanhand som jag tidigare talat om. Han säges ha vissa vetenskapliga ambitioner utan att vara vetenskapsman själv; han är skickliga hantverkares mästare. Han har med all sanno­ likhet varit i stånd att själv studera vetenskapliga verk och ur dem välja ut sådana principer och automata som föreföll honom lämpliga att applicera på de praktiska problem han och de skickliga hantver­ karna ställdes inför. Om den andre antike ingenjör som jag här vill nämna vet vi mycket lite, men vi kan ur den handbok han skrev kort före Kristi födelse läsa 21 22 Säqiyan, en kugghjulsutväxlad vattenuppfordringsmaskin driven av oxar. Till vänster en teckning baserad på den äldsta avbildning vi känner, en väggmål­ ning från Alexandria från tiden för Kristi födelse; det vertikala kugghjulet skymtar mellan oxarna, medan det horisontella är skymt. Till höger en modern säqiya sedd uppifrån, med båda kugghjulen tydligt urskiljbara. (Från Th. Schioler, Roman and Islamic water-lifting wheels, Odense 1973, fig 108-109) ut åtskilligt rörande just en sådan yrkesmans verksamhet. Han hette Vitruvius Pollio och är för eftervärlden främst känd som arkitekt. Hans verk går av hävd under namnet Tio böcker om arkitekturen, men ska man vara noga handlar endast de sju första om arkitektur i egentlig mening. Den åttonde behandlar vatten ur diverse olika aspek­ ter, den nionde astronomi och tidmätning, den tionde ”de principer som styr maskiner”. Här befinner vi oss långt ifrån de alexandrinska vetenskapsmännens principdiskussioner och automata. Vi möter en utövande ingenjör, som på sin ålders höst vill förmedla kunskap om ett antal praktiska uppfinningar, som trots den nytta de kan göra endast sällan kommer till användning. Inte ens som ingenjör tycks Vitruvius vara att uppfatta som nyskapare. Det framgår med all 23 önskvärd tydlighet, att han långt ifrån att ha uppfunnit sina maskiner själv endast förmedlar kunskap han funnit i liknande grekiska ingen- jörshandböcker. Den stora betydelse Vitruvius kommit att tillmätas i detta sammanhang, liksom i sin egenskap av arkitekt, grundar sig på det enkla faktum att nära nog alla andra antika handböcker av detta slag gått förlorade. Bland Vitruvius’ maskiner möter vi bland annat en beskrivning av en viktig ny princip: vattenkraften. Efter att ha förklarat hur tramp­ hjul drivna av människor kan utnyttjas för att höja vatten till en högre nivå, fortsätter han som följer: ”Hjul konstruerade enligt samma principer används också i floder. Kring deras omkrets fästes vingar, vilka, när de träffas av flodens anlopp, genom sin rörelse framåt tvingar hjulet att rotera. Genom att ösa vatten i skovlarna och lyfta upp det till toppen, utför hjulen sålunda vad som behövs utan arbetares trampande, då de vrides av flodens egen kraft.” ”Enligt samma princip vrids också vattenkvarnar, i vilka allt är detsamma, förutom att ett tandat hjul är fäst i ena änden av axeln. Men detta, som är placerat lodrätt på högkant, vrids tillsammans med vattenhjulet. Närmast detta är placerat ett större horisontellt hjul, också det tandat, av vilket det hålles fast. Genom att driva på tänderna på det horisontella hjulet tvingar således tänderna på det hjul som är fäst vid axeln kvarnstenarna att beskriva sin cirkelrörelse. En i denna maskin upphängd tratt förser kvarnstenarna med spannmål, och genom samma vridning knådas degen.”10 Beskrivningen är påfallande kortfattad, och den har säkert ursprungligen varit försedd med en förklarande illustration. Icke desto mindre kan vi nog tämligen tryggt utgå ifrån att ingen tog sig för att bygga maskiner av detta slag uteslutande med hjälp av Vitru­ vius’ eller andra handboksförfattares beskrivningar. De har säkert bara haft till syfte att inspirera läsaren att börja konstruera sådana maskiner. För det faktiska byggandet har man varit beroende av specialutbildade hantverkare.11 Steget ner från ingenjörer av Candidius Benignus’ och Vitruvius’ slag till hantverkarmästare och deras gesäller är inte svårt att föreställa sig. Men hur förhåller sig Vitruvius’ maskiner på det andra hållet — till den teoretiska vetenskapen? Vattenmöllan är här ett utmärkt exempel, då den torde vara en av de mera komplicerade maskiner han presenterar. Underfallskvarnen, sådan som den beskrives av Vitru­ vius, förutsätter kännedom om tre viktiga principer, av vilka vi med stor sannolikhet vågar hävda att ingen var bekant tre hundra år tidigare. Den första är rotationsprincipen som en förutsättning för vridkvarnen, oavsett om denna drivs av människor, djur eller annan kraft. Den andra är vattenkraften med vattenhjulet som förutsättning för dess utnyttjande. Den tredje är utväxlingsmekanismen med vin- kelställda kugghjul, utan vilka kraften inte kunnat överflyttas från en horisontell axel till en vertikal. Om vridkvarnens ursprung vet vi ingenting säkert. Den roterande handkvarnen känner vi sedan 200-talet f Kr, den mera komplicerade 24 djurdrivna varianten obetydligt senare.12 Ingenting tyder på att prin­ cipen skulle vara att föra tillbaka på grekiska vetenskapsmäns verk­ samhet. Det flitiga experimenterande och nyskapande som förekom­ mit inom kvarnområdet redan under de närmast föregående århund­ radena ger oss tvärtom anledning att uppfatta också denna innovation som en utveckling inom hantverket självt snarare än som resultatet av lärd spekulation. Inte heller vad vattenkraften beträffar kan vi uttala oss med säker­ het, men vi vet att alexandrinska vetenskapsmän intresserade sig för olika energiformer och deras potentiella utnyttjande. Herons auto­ mata åskådliggör såväl vindkraftens som ångkraftens möjligheter,13 men inom dessa fält kom antikens människor av allt att döma aldrig att göra några egentliga framsteg. Vårt äldsta belägg för utnyttjandet av vattenkraften står att finna i ett verk av Philon av Byzantion, som var verksam under andra hälften av 200-talet f Kr. Här finns en beskrivning av vad som förefaller ha varit ett slags vattenkraftsdrivet paternosterverk, avsett att lyfta vatten ur en flod eller ett mindre vattendrag. Olyckligtvis finns skriften i fråga bevarad endast i en arabisk översättning som uppenbarligen blivit föremål för senare tillägg, och det råder stor oenighet om huruvida just detta parti skall anses ursprungligen härröra från Philon eller inte.14 Vi kan alltså inte heller i fråga om vattenkraften ge något entydigt besked, men det tycks mig här mera rimligt att se uppfinningen som resultatet av hellenistiska vetenskapsmäns tankemödor. Kugghjulsmekanismen slutligen går utan tvivel tillbaka på strikt vetenskapligt teoretiserande. De första kända exemplen tillhör den alexandrinska skolan på 200-talet f Kr (Ktesibios och Archimedes), men först hos Heron under det första århundradet e Kr har vi mera ingående studier av kugghjulens möjligheter bevarade i original.15 En helt unik illustration till dessa diskussioner utgör en liten, ytterligt komplicerad maskin av brons, som i början av vårt sekel påträffades i ett skeppsvrak utanför Antikythera i Grekland. Det rör sig, som man senare kunnat påvisa, om ett avancerat astronomiskt instrument från ca 80 f Kr.16 Från ungefär samma tid stammar våra tidigaste exempel på vinkelställda kugghjul. Vi har då lämnat finmekaniken, och på det hela taget tillhör kugghjulens utnyttjande inte den vetenskapliga sfä­ ren utan ingenjörers och hantverkares. Vattenmöllans mekanism, lik­ som säqiyans som troligen föregick den, krävde byggandet av väldiga kugghjul i trä — kugghjul som skulle utsättas för oerhörda fysiska påfrestningar och som därmed i sin tur krävde en långt driven hant­ verksskicklighet. 17 Sammanfattning Vi kan alltså sammanfattningsvis konstatera, att av vattenmöllans tre teoretiska komponenter en med relativ säkerhet och en annan sannolikt går tillbaka på den hellenistiska vetenskapen, men att den tredje, vridkvarnen, ger oss en antydan om att betydande tekniska 25 framsteg kunde göras också vetenskapsmännen förutan. Inom loppet av ett par århundraden kom dessa tre principer att kopplas samman till en sofistikerad maskin, som inte bara löste ett akut problem rörande spannmålsmalningen utan också i sinom tid skulle komma att ligga till grund för en mera allmän mekanisering och industriell expansion. Om den geniale uppfinnare som åstadkom detta, vet vi över huvud taget inte något. Men jag är personligen övertygad om att vi har att söka honom inte bland vetenskapsmännen i Alexandria utan snarare bland Candidius Benignus’ yrkesbröder — han som ”ägde den största hantverksskicklighet, vetenskaplig strävan, bildning och anspråkslöshet”, hantverkarnas mästare, som ”kunde konsten att bygga maskiner och leda vatten”. För med all sannolikhet har de rätt som hävdar att antikens veten­ skapsmän föraktade kroppsarbete och intresserade sig föga för de ovärdiga, praktiska konsekvenserna av sina upptäckter. Men jag tror ingalunda de har rätt, då de vill göra gällande att detta skulle på något avgörande sätt ha hämmat den tekniska utvecklingen. 26 Noter 1. M. I. Finley, ”Technical innovation and economic progress in the ancient world”, The Economic History Review, 2 ser, 18, 1965, sid 29. 2. Se framför allt Exploitation of water-power or technologicalstagnation? A reapprai- sal of the productive forces in the Roman Empire, Lund 1984 (Studier utgivna av Kungl Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund 1983—1984:3), samt ”Framsteg eller stagnation? Nyare strömningar i antik teknikhistoria”, Polhem 4, 1986, sid 145-164. 3. För en allmän introduktion till problemet, se H. W. Pleket, ”Technology and society in the Graeco-Roman world”, Acta Historiae Neerlandica 2, 1967, sid 1-25. 4. En utmärkt översikt över forskningens utveckling presenteras av J. T. Lauridsen, ”Hovedlinier i den nyere debat om årsagerne til den teknologiske stagnation i antikken”, Museum Tusculanum 44—47, 1981, sid 19—60. 5. Plutarchos, Marcellus 17, 4, 6. G. E. R. Lloyd, Greek Science after Aristotle, London 1973 (Ancient culture and society), sid 91 —112. 7. Heron, Pneumatika I 38. 8. Något som naturligtvis inte hindrar, att den stora grupp automata som likt de ovan nämnda tempelportarna hade karaktär av religiösa underverk samtidigt kan ha syftat till att vidmakthålla och stärka folklig vidskepelse och övertro. Jfr. B. Farrington, Grekisk vetenskap, Stockholm 1965, sid 175—178. 9. Corpus Inscriptionum Latinarum XII 722. 10. Vitruvius, De architectura X 5, 1—2. 11. Som t ex vattenkvarnsingenjören (”manganareios hydraleta”) Euchromeios, vars gravsten från 300- eller 400-talet e Kr påträffats i Sardes. Jfr O. Wikander, Vatten- möllor och möllare i det romerska riket, Lund 1980, sid 130—131. 12. L. A. Moritz, Grain-mills and flour in Classical Antiquity, Oxford 1958, sid 62-121. 13. Heron, Pneumatika I 43; II 6 och 11. Jfr J. G. Landels, Engineering in the ancient world, London 1978, sid 26—30. 14. Philon, Pneumatika 65. Jfr O. Wikander, ”The use of water-power in Classical Antiquity”, Opuscula Romana 13, 1981, sid 92, med hänvisningar till vidare litteratur. 15. Kugghjulets äldsta historia har först på senare tid blivit föremål för seriös behand­ ling, varför tidigare handbokslitteratur om ämnet måste studeras med stor försik­ tighet. Se nu i synnerhet V. Foley et al, ”The origin of gearing”, History of Technology 7, 1982, sid 101 —129. 16. Föredömligt publicerat av D. J. de Solla Price, Gears from the Greeks. The Antikythera mechanism — a calendar Computer from ca 80 B. C., Philadelphia 1974 (Transactions of the American Philosophical Society, n.s. 64:7). Jfr också G. Pipping, ”Antikytherafyndet i ny belysning”. Polhem 4, 1986, sid 202—213. 17. J. P. Oleson, Greek and Roman mechanical water-lifting devices: The history ofa technology, Toronto 1984 (Phoenix, Suppl vol 16), särskilt sid 370—385. 27 Urban Hierne. Porträtt. 1700-talskopia av J. H. Scheffel, efter samtida originalmålning. SIGVARD STRANDH En teknikhistorisk återblick Den tekniskt-industriella forskningens rötter i Sverige Forskning, att forska, är ord som relativt sent fått fotfäste i svenska språket. Det första belägget är — enligt Svenska Akademiens Ordbok, SAOB — från 1726, med ytterligare två under 1700-talets senare hälft. Det ena belägget är från Hedvig Charlotta Nordenflycht, det andra från Anna Maria Lenngren. Den senare skaldinnan talar dessutom om forskariver. Men det är ordet forskning som här är belagt. Semantiskt, till den inneboende meningen, betyder det snarast efterforskning, inte forskning i vår betydelse. Man får gå till tidiga 1900-talet innan ordet forskning får den innebörd som vi i dag lägger i begreppet. Forskning i dagens mening innebär en tillämpning av den veten­ skapliga metoden, dvs att man ställer upp en hypotes som sedan prövas med experimentella och teoretiska metoder. Den vetenskap­ liga metoden vann emellertid inte insteg inom naturvetenskaperna förrän under 1600-talet. Jag ska här försöka spåra rötterna till den tekniskt-industriella forskningen i Sverige — med några internatio­ nella utblickar — och vi finner forskningens upprinnelse just i det sena 1600-talet. Tidig kemisk forskning I vårt land har man, som vi vet, redan på ett mycket tidigt stadium blivit medveten om den ekonomiska betydelsen av att bearbeta de malm- och mineralfyndigheter som finns i den svenska berggrunden. När så intresset vaknade för att mer systematiskt försöka avlocka naturen dess hemligheter var det naturligt att tidens vetenskapsmän koncentrerade sitt studium till geologi, mineralogi och den rena 29 kemin. Vid denna tid började kemin så sakteliga framträda som en självständig vetenskap, att frigöra sig från den övertro och vidskeplig­ het som karakteriserade de gångna tidernas alkemi. Den första händelse, som i detta sammanhang är värd att notera är inrättandet av Laboratorium Chemicum i Stockholm 1683. Det var läkaren och naturvetaren Urban Hjärne (1641 —1729) som lyckades få detta till stånd. Avsikten var att insamla kända medicinalväxter, att söka analysera deras verksamma beståndsdelar och experimentera fram metoder för att framställa läkemedel. Produkterna skulle delas ut till fattiga sjuka och behövande. Hur det gick med den saken vet vi inte så mycket om. Men Hjärne drömde om att få igång något av en läkemedelsindustri, om än i blygsam skala. Under sitt arbete i labora­ toriet upptäckte Hjärne myrsyran, som har betecknats som det första framsteget för den experimentella kemin i vårt land. Urban Hjärne hade dock andra intressen, som snart började ta överhand. Det var framför allt hälsokällor som nu hade blivit på modet i Centraleuropa. Han hade grundat Medevi brunnsanstalt 1678 och verkade där under lång tid som läkare. Hjärne får betecknas som en pionjär inom den kemiska, nyttobetonade forskningen och fick stor betydelse för sina efterföljare i ”kemins guldålder” i Sverige under sent 1700-tal och början av 1800-talet. En kemisk forskare av format möter vi i Johan Gottschalk Walle- rius (1709 —85). Han blev professor i Uppsala 1750 i kemi, mineralogi och farmaci. Samtidigt drev han Hagelstens gård i Alsike, utanför Uppsala. Där specialiserade han sig på jordbrukets kemi och hade ett eget laboratorium på gården. Wallerius utkom 1761 med ett digert arbete på latin och svenska: Agriculture fundamenta chimica eller Åkerbrukets kemiska grunder. Nya upplagor och översättningar till flera språk kom år 1778. Dessa arbeten anses som banbrytande för jordbrukets kemi och fick stor betydelse för både Jacob Berzelius och Justus von Liebig. Den senare betraktas ju numera som skaparen av det moderna, vetenskapligt bedrivna jordbruket. Wallerius tog avsked från sin professur i Uppsala 1767 för att helt ägna sig åt jordbrukske- min och sin gård, och efterträddes då av Torbern Bergman (1735 —84), den kanske mest framstående gestalten i vad jag nyss kallade ”kemins guldålder” med — till en början — Uppsala som centrum. Bergman var mycket mångsidig. Han började redan under gymna­ sietiden i Skara med biologi och zoologi, sedan blev det astronomi och matematik i universitetsstudierna. Han blev docent i fysik i Uppsala 1758. Bergman sysslade då bl a med elektriska fenomen av olika slag, främst luftelektriciteten. Han publicerade 1764 en avhand­ ling om åskans skadeverkningar och hur de skulle förhindras. Han gav anvisningar om hur byggnader skulle skyddas mot åskslag, genom åskledare. Ungefär samtidigt arbetade Benjamin Franklin i Philadelphia med samma problem. Bergmans respektive Franklins prioritet är omtvistad. Då Bergman blev kemiprofessor 1767 kom hans intresse — helt naturligt — att domineras av kemisk forskning. Av intresse i vårt sammanhang är hans analyser av järn och stål som blev av grundläg- 30 TABULA ^AFFiNlTATUM : t iMTER DlFFERENTES 5UBSTANTiA5 •v fi—iiwiu CK- H ,K.«;.x.. *»*.*£, ..... ©VXD XD XDXB- ö 3 9 1.c o ^ '-/ v ^ ’ © bV - "J : j. t ^r-' ii v&suA § h 9 1) A$h95r — K ©"oe>e>e>o 9 h - jj^ s^z ^i3.c/ 9 4“ "F Ii 9 -.3 ?. 0iir G ■ O OOv O j ? |\ '»'a'w MOM FlNOKf U)UM AUT RXilOd’!ANi m , ^EiD VipFMDUM qUIi) riATUUA FEHAT; AUT FAGi AF Bergmans affinitetstabell. gande betydelse för den fortsatta utvecklingen av metallurgin. Bland Bergmans kemiska forskningsresultat väckte hans affinitetstabeller stor uppmärksamhet. Här sammanställde han de kemiska ämnenas frändskap genom ett otal försök för att bestämma likheter i deras beteenden. Närmare det periodiska systemet kunde man inte komma på detta stadium. Bergmans ihärdiga experimenterande i dåtidens både oeldade och icke ventilerade laboratorier tärde hårt på hans hälsa. Han sökte kurera sig vid Medevi brunn men dog där 49-årig 1784. Vän och kollega till Bergman under de senare åren var Karl Wil­ helm Scheele (1742—86). ”Apotekaren i Köping”, som han kallades, var en av våra mest framstående grundforskare under denna tid. Resultaten av hans forskning fick emellertid så småningom mycket 31 r~ir. ■ Bergmans åskledare. Ur Bergmans inträdestal i KVA om ”Möjligheten att förekomma Åskans skadeliga verkningar” KVAH 1764. stor teknisk betydelse. Så är exempelvis fallet med grundämnet klor, som Scheele upptäckte 1774. Tvåhundraårsminnet av denna händelse firades 1974 i Stockholm och Uppsala av klorindustrins internatio­ nella sammanslutning, International Chlorine Association. Det var också Scheele som kunde konstatera att klorsilver svärtas av ljus. Detta väckte stor uppmärksamhet eftersom Priestley tidigare hade hävdat att svärtningen berodde på att klorsilvret utsattes för luftens inverkan. Denna Scheeles upptäckt fångades upp av fotogra- fins pionjärer på 1830-talet och har sedan dess fått en allt större teknisk betydelse. Scheeles upptäckt av syre ska jag här inte gå in på, prioritetskon- flikten med Lavoisier och Priestley har utretts av Uno Boklund, även om denne inte fick möjlighet att fullborda sitt stora arbete om Schee­ les Bruna bok (hans labjournal). Jag har valt att nämna dessa forskare i en följd — Hjärne, Walle­ rius, Bergman och Scheele — därför att de huvudsakligen ägnade sig åt grundforskning, där deras resultat dock med tiden fått stora och betydelsefulla tekniska tillämpningar. 32 Skeppsbyggnad En annan märklig gestalt under 1700-talet var Fredrik Flenrik af Chapman (1721 —1808) som gjorde banbrytande insatser inom skepps- byggeriet. Han var född i Göteborg och fick sin praktiska utbildning vid skeppsvarv i England, Holland och Frankrike. Jämsides studerade han också matematik och fysik. Från 1757 var han skeppsbyggmäs­ tare i Stockholm, senare vid Sveaborg där han också sysslade med modellförsök för att utröna egenskaperna hos fartyg med olika skrov­ form. Han anses sålunda ha inrättat den första skeppsprovningsrän- nan i vårt land. Baserat på sina praktiska försök och teoretiska övervä­ ganden publicerade han 1768 sin Architectura Navalis Mercatoria den första vetenskapliga framställningen av skeppsbyggnadstekniken i vårt land. Den väckte också stor internationell uppmärksamhet. af Chapman konstruerade och byggde också ett skepp för Ostin­ diska Kompaniet. Detta fartyg ansågs ha mycket goda sjöegenskaper. År 1781 kallades af Chapman till chef för Orlogsvarvet i Karlskrona, och verkade där till sin död 1808. Han utgav där flera vetenskapliga arbeten, bl a Försök till teoretisk avhandling att giva linjeskepp och fregatter deras rätta form. Hans Architectura Navalis har utgivits i nytryck (1960-talet) och betraktas med rätta som den första klassi­ kern på sitt område. Metallurgi Vi ska nu gå något tillbaka i tiden för att finna några exempel på tidig teknisk forskning inom det metallurgiska området. Först ska vi se lite närmare på den s k järnvräkningen som infördes av Bergskolle­ gium 1671. Det var en form av kvalitetskontroll av stångjärn avsett för export. J ärnet skulle vara stämplat med ett märke för att tillverkaren skulle kunna identifieras. Järnvräkeriet var lokaliserat till de järnvågar som fanns vid exporthamnarna, för t ex Upplandsbruken var det Oregrund. Vi vet att det svenska järnet ofta kallades ”Orground Iron” i England. Vid järnvräkningen hade man vissa normer, eller gränsvärden, och det järn som inte höll måttet kasserades och konfis­ kerades av Kronan för att bl a användas som barlast i örlogsfartyg. Det bruk som fått sitt stångjärn ”vräkt” eller refuserat var natur­ ligtvis angeläget om att komma tillrätta med orsakerna till de fel som järnet var behäftat med. De anställde försök genom att variera sam­ mansättningen av malmen vid smältningen i hyttan. Hur pass mål­ medvetet och sakkunnigt dessa försök gjordes under järnvräkningens första tid vet vi inte så mycket om. Men utan tvivel gav denna hårda kvalitetskontroll ett kraftigt incitament till att försöka få fram en så bra produkt som möjligt. Det gick upp för hyttmästarna ute på bruken att det helt enkelt var lönsamt att experimentera fram bättre järn. Experiment av detta slag kan man knappast kalla för forskning, men väl utvecklingsarbete, produktutveckling med en modern term. Men de ofta mycket seriösa undersökningar som då gjordes blev 33 avstampen för en alltmer omfattande och tekniskt inriktad forskning inom metallurgin. Bergskollegiets hårda bestämmelser om kvalitets­ kontroll bäddade också för djupare undersökningar om järnets metallurgi, ävenså om malmförekomsternas geologi. Det var framför allt två vetenskapsmän som kom att göra banbrytande insatser inom dessa områden på 1700-talet. Det var Emanuel Swedenborg och Sven Rinman. Swedenborg (1688—1772) hade en gedigen utbildning i naturveten­ skaperna, han vistades 1710—15 i England (med mellanlandning i Hol­ land och Paris) där han i Oxford och London bl a följde Isaac New- tons föreläsningar. Efter hemkomsten samarbetade han med Chris- topher Polhem i flera år och deltog i några av Polhems avancerade anläggningsarbeten, bl a slussarna i Trollhättan. Swedenborg blev den i särklass mest produktive författaren av naturvetenskapliga skrifter i vårt land under 1700-talet. Han publicerade flera stora arbeten om framställning av metaller — Om järnet (De Ferro), Om kopparen, De regnum subterraneum, Opera Philosophica et Mineralia. Dessa verk utkom 1734. Arbetena grundade sig på omfattande litteraturfors­ kningar, men också på praktiska försök. Swedenborg samarbetade därvid med bergmästaren Lars Schultze, en i bergshanteringen myc­ ket kunnig och erfaren man. Värdet av Swedenborgs metallurgiska skrifter ligger framför allt i att de ger en mycket grundlig beskrivning av ’the State of the art’ inom hela metallhanteringen, och dessutom redogörelser för åtskilliga metodförbättringar. Swedenborg skrev sina arbeten på latin — enligt tidens sed — och flera av dem översattes till olika europeiska språk. Sven Rinman (1720—92) blev tidigt fascinerad av kemi och minera­ logi. Från 14-årsåldern följde han föreläsningarna vid universitetet i Uppsala av Samuel Klingenstjärna i matematik och den här tidigare nämnde J G Wallerius i kemi. Som 18-årig företog han en studieresa tillsammans med sin äldre bror till bergverken i Sala och Falun och därmed hade han sin framtida yrkesinriktning klar. ”Han blev bergta­ gen” som Gösta Bodman skriver i en uppsats om honom i Daedalus. Som 19-åring fick han i uppdrag av bröderna De Geer på Leufsta Bruk att inrätta en ”proberkammare” på bruket. Det var benäm­ ningen på ett laboratorium inom bergshanteringen. De Geers beställ­ ning var inte någon svår uppgift för Rinman, han hade redan ordnat ett välutrustat laboratorium i sin bostad i Uppsala. Rinman gjorde en mycket snabb karriär sedan han anställts i Bergskollegium. Under sin första tid som auskultant bekostade De Geer en tvåårig lärdomsresa till Centraleuropa, och som förberedelse för denna fick han i uppdrag av Bergskollegium att studera de svenska bergverken. Innan 40 års ålder blev han direktör för rikets grov- och svartsmide samt assessor i Bergskollegium. Under sin utrikesresa knöt Rinman en lång rad förbindelser med vetenskapsmän runt om i Europa inom kemi och bergsvetenskap, med vilka han sedan korresponderade och utbytte tankar. Rinman arbetade rastlöst både i sitt laboratorium och ute på fältet med att kritiskt analysera metoderna för bearbetning av alla slags råvaror: järn- och stålframställning, kling- kniv- och liesmide, 34 valsverk, skärverk, gevärsfaktorier, fingerborgstillverkning, urfjädrar, mässing, gallmeja, stenkolsgruvor, svavel, alun, olja, papper, cement, torv, klinker, tegel, fajans och porslin, och mycket mera. Rinman hade också flera medhjälpare bland bergmästare och hytt­ folk som medverkade vid de förbättringar och nykonstruktioner av hyttor och t ex brännstålsugnar som han företog. Vi möter i Sven Rinman en forskare av nära nog modernt snitt, verksam i sitt labora­ torium med teoretiska undersökningar och praktiska experiment i liten skala, men ständigt i förbindelse med praktikens män ute på bruken där han kunde utföra sina försök i full skala. Hans forskarflit resulterade i ett par mycket fullödiga arbeten. Anteckningar till kun­ skap om den grövre järn- och ståltillverkningen (1772). Försök till järnets historia (1782). Och så 1788 —89 det stora samlingsverket Berg- werkslexikon i 2 band plus planscher, där han sammanfattade sina FoU-resultat. Rinman har kallats ”den svenska bergshanteringens fader”, en romantisk etikett av det slag som man på 1800-talet gärna fäste på framstående personer. Polhem har, som vi vet, i samma anda fått heta ”den svenska mekanikens fader”. Det hände mycket under 1700-talet, som Eli Heckscher kallade ”nyttans århundrade”. Christopher Polhem (1661 —ij 51). Jag nämnde just Polhem. Var inte han forskare? Ja och nej. Denne högst märkliga gestalt i vår historia var främst en högt begåvad polyhistor, han försökte famna och behär­ ska hela sin tids vetenskap — och kanske spred han sig då för tunt. Med Urban Hjärnes Laboratorium Chemicum som förebild inrättade Polhem 1696 ett Laboratorium Mechanicum för forsknings- och utvecklingsarbete inom mekaniken. Här tillkom bl a hans mekaniska alfabet, som jag strax ska återkomma till. En målmedveten ansats till teknisk grundläggande forskning företog dock Polhem här inom hyd- romekaniken. Han konstruerade en mycket ändamålsenlig apparat för att studera kraft och effekt hos vattenhjul av olika typer — överfalls-, bröstfalls- och underfallshjul med olika slag av skovelkon- struktioner. Detta omfattande projekt utfördes i Lalun av stipendia­ ten Göran Wallerius och tog två år, ca 25.000 mätningar gjordes. Resultaten av dessa studier användes av vattenhjulskonstruktörer under lång tid framöver. Polhem var under detta arbete också snubb­ lande nära att definiera sådana grundläggande begrepp inom mekani­ ken som t ex arbete, dvs kraft gånger väg. Inom sin specialitet, mekaniken, utvecklade Polhem en genialitet som har få motstycken, både i vårt land och internationellt. Manufak­ turverket i Stjernsund, anlagt 1700, var en underbar skapelse. Fem å sex vattenhjul, med dolda tillfartsrännor, drev en lång rad maskiner — bälgar för ässjor och smälthärdar, valsverk, klippstolar, smidesham- mare och annat. Av valsad tunnplåt (nyhet för Sverige) tillverkades här en hel rad förnödenheter enligt löpande band-principen. Tallrikar och bestick, bägare och fat, kastruller och stekpannor m m. Vidare takplåt, häng- och stuprännor med fästen och beslag. Samt tidvis specialprodukter som hänglås, tolkar för mätning (”polhemsstic- 35 kor”), kugghjul för klockor och hela urverk. De maskiner som Pol­ hem konstruerade för automatisk tillverkning av kugghjul för klockor var långt före sin tid. Först på 1920-talet tillkom verktygsautomater med likvärdiga prestationer. Med alla dessa idéer och konstruktioner inom mekaniken bröt Polhem igenom ”kunskapsvallen” i sin samtid. Men det kan ifrågasät­ tas om detta kan karakteriseras som forskning i den mening som vi idag lägger i begreppet. Likaså hans mekaniska alfabet, ett i och för sig genialiskt pedagogiskt grepp för att lära ut användningen av maskin­ element. Jag citerar hans motto: ”Liksom skalden har bokstäverna i vårt vanliga alfabet i minnet och därav sammanställer den skönaste poesi, skall en mekanikus städse ha i minnet det mekaniska alfabetet för att därav kunna konstruera de nyttigaste maskiner.” På teknikens dåvarande ståndpunkt var det mekaniska alfabetet onekligen ett avancerat utvecklingsarbete. Men Polhem publicerade inte något om detta, han förbehöll det för sin egen undervisning som han under åtskilliga år bedrev på Stjernsund. Det var en form av internatskola där eleverna var unga svenska adelsmän och andra väl­ beställda liksom även söner till bergverksägare i Centraleuropa. Bland Polhems många kvaliteter kan vi också konstatera att han var en både skicklig och hård affärsman. Det mekaniska alfabetet var en god inkomstkälla för honom. Därför behöll han det för sig själv. Till Polhems heder bör dock tilläggas att han gjorde sina uppfinningar och konstruktioner allmänt tillgängliga i sitt ”Patriotiska testamente”. Kungl Vetenskapsakademien Låt oss dröja kvar något i ”nyttans århundrade”. År 1739 bildades Kungl Vetenskapsakademien, KVA, med blomsterkonungen Carl von Linné som dess förste preses. Tillkomsten av KVA måste beteck­ nas som en av de stora milstolparna i den naturvetenskapliga forsk­ ningens historia i Sverige. Av största betydelse var att Sverige härige­ nom placerade sig på den vetenskapliga världskartan ända från KVA:s begynnelse, främst genom två då redan internationellt kända veten­ skapsmän, Linné och Anders Celsius. Det bör här understrykas att KVA:s verksamhet under åtminstone de första hundra åren i stort sett var inriktad på sådana områden som vi i dag kallar teknik och indu­ stri. Det var ”nyttiga manufakturer” som var det främsta riktmärket för ledamöternas arbete. Jag ska emellertid inte fördjupa mig ytterli­ gare i detta. En granskning av registren i KVA:s handlingar ger övertygande och rikliga belägg för KVA industriellt-tekniska inrikt- ning. Som ett exempel vill jag endast anföra Linnés berömda forsknings­ resor i Sverige, som han företog på statsmakternas och KVA:s upp­ drag. I direktiven för hans resa till Oland och Gotland heter det: ”att göra en undersökning vad som i djur-, växt- och mineralriket därstä­ des kan finnas till fäderneslandets nytta”. Han skulle bl a ”göra sig underrättad” om sådana ”gräs och växter som till färgerier tjänliga InberräMeffe/ Omffict gwtenta Ikicntcfun&é JMctc/ CM» Mft!/ SEOCR/jOitTV Titelsida till broschyr om Manufakturverkets produkter. Sannolikt Sveriges första reklamtryck. 36 Christopher Polhem. 37 KONGL. VETENSKAPS ACADEMIENS NYA HANDLINGAR, Tom. XX. FÖR ÅR 1799. STOCKHOLM, Tryckte hos Johan Pehr Lindh, 1799. KVAH 1799. Spec. av intresse är vignetten ”För efterkommande” (”gubben som gräver”) 38 äro”. Vidare söka efter ler- och jordarter ”som till hel- och halvpor- cellaner, tobakspipor, klädesvalkande m m äro”. Framför allt blev Linnés publicerade reseberättelser viktiga incita­ ment till att ”gräva där man stod” och ta tillvara de naturtillgångar som fanns och att utnyttja dem hantverks- och industrimässigt. Jernkontoret En annan betydelsefull milstolpe under 1700-talet finner vi då Jernkontoret tillkom 1748. Det var en sammanslutning av bruksägare med uppgift att på olika sätt ”understödja och främja den svenska järnhanteringen”. Man kan säga att Jernkontoret var en institutionali- sering av den verksamhet som Swedenborg och Rinman då redan hade dragit igång. Jernkontorets fullmäktige (dvs styrelse) initierade en rad forskningsprojekt på det metallurgiska området, och resultaten publicerades som regel i monografier, och från 1817 i Jernkontorets Annaler QKA), vår första reguljära tekniska tidskrift. Jernkontorets verksamhet har belysts i en utförlig historisk framställning, och jag ska inskränka mig till att ge ett par exempel på forskningsinsatser. (Jfr Bertil Boethius och Åke Kromnow: Jernkontorets historia, 3 bd, I95I—55) Under tidigt 1800-tal var en frågeställning på tapeten som hade stor produktionsekonomisk betydelse inom järnhanteringen, nämli­ gen om stångjärnet skulle valsas eller smidas (”räckas”). I England var det då brukligt att varmvalsa stångjärn, och många — även i Sverige — ansåg att metoden gav bättre resultat än hammarsmide. Agaren till Bofors Bruk sedan 1812, Per Lagerhjelm (1787—1856), tog upp frågan med Jernkontoret och blev bemyndigad att utföra praktiska prov för Jernkontorets räkning. Lagerhjelm tog 1825 med sig stål från Bofors till England där det varmvalsades till stänger. Proven gav klart vid handen att det hammarsmidda stångjärnet var ojämnare än det val­ sade. (De svenska bruken ställde relativt snabbt om sin produktion till valsning av stångjärn, för att inte akterseglas av konkurrensen.) Men nu hade den ursprungliga frågan ställts inför ett nytt, och generellt mer betydelsefullt problem, nämligen att finna provnings- metoder som i klart definierade siffror kunde jämföra de olika pro­ dukterna. Sådana metoder fanns ännu inte. Jernkontoret beviljade 1826 ett anslag till Lagerhjelm och hans medarbetare för fortsatta försök ”att bestämma smidt stångjerns tät­ het, jemnhet, spänstighet, smidbarhet och styrka”. Denna sats defi­ nierar enkelt och koncist det nya begreppet materialprovning på vetenskaplig bas, som därmed introducerades i Sverige. Per Lagerhjelm var inte en ”brukspatron” av Selma Lagerlöfs snitt, han hade en gedigen utbildning i matematik, fysik och kemi, och var dessutom väl förtrogen med materialteknikens klassiker: Galilei, Réa- mur, Musschenbroek, Hooke m fl. Lagerhjelm gjorde nu en mycket grundlig teoretisk utredning av den fysikaliska bakgrunden till de materialegenskaper hos järnet som Jernkontoret hade preciserat i sina 39 Stora smedjan vid Manufakturverket i Stjernsund. direktiv. Utredningen av de elasticitetsteoretiska förutsättningarna är präglad av en mycket avancerad matematik, som gör att läsningen av Lagerhjelms forskningsrapport blir ganska svårforcerad för en nutida tekniker. Rapporten publicerades i JKA 1828 och är på drygt 600 sidor. Den praktiska sidan av materialprovningen löste Lagerhjelm lika elegant. Han konstruerade bl a en hydraulisk dragprovmaskin och en böj- och vridprovmaskin. Båda blev stilbildande i den följande utvecklingen. Per Lagerhjelms banbrytande forskningsinsatser har på senare tid blivit internationellt uppmärksammade, vilket — om inte annat — ger belägg för JKA:s spridning i industriländerna. (Se t ex: S Timosjenko, History of Strength of Materials, 1953.) Lagerhjelms arbeten fördes vidare av professor Knut Styffe (1824—98), rektorvid KTH. Härigenom blev Sverige ett föregångsland på materialprovningens område. Då den första internationella materi- alprovningskongressen hölls i Stockholm 1897 hälsades Knut Styffe som ”materialprovningens Nestor, vars försök är klassiska”. Yttran­ det fälldes av den kände hållfasthetsteoretikern professor Ludwig von Tetmajer vid ETH i Zurich, som var President vid kongressen. Illustration ur Swedenborgs ”De ferro”. Visar en gjutugn för speciella ändamål, omgiven med en s k serre-feu för att spara kol. 40 £"<*' C yryv BERGWERKS LEXICON, / SVEN RINMAN, y^rry.i _ md (^^fd/arr? t^,/. hJul Förfla Dclrn- ,0 STOCKHOIw*f i, JnjcÅé /({Kr ( 9td(trt ^trrAfcdm, ytm. Titelsidan till Rinmans ”Bergwerks Lexicon,^ Kring sekelskiftet 1900 framkom flera idéer om att smälta stål direkt ur malm i elektriska masugnar. Det var flera som var entusias­ tiska för tanken, t ex italienaren E Stassano, fransmännen Paul Héroult och Albert Keller, samt några svenskar med Gustaf de Laval i spetsen. Vid Domnarvet byggdes en elektrisk masugn 1908 som gav lovande resultat, men som bedömdes kunna förbättras avsevärt. För att få saken helt utredd beslöt Jernkontoret att som ett forskningspro­ jekt låta bygga en elmasugn i full skala som uppfördes vid Trollhättan 1910. Med denna anläggning företogs under två års tid omfattande och noggranna försök och en detaljerad rapport publicerades i JKA. Det visade sig att de förväntningar som man hade ställt på Trollhätte- 42 ugnen i huvudsak hade uppfyllts. Hela projektet hade kostat 320 000 kr och banade väg för elektriska smältmetoder vid järnbruken. Det bör tilläggas att det var genom elektriska metallurgiska processer som de första specialstålen togs fram, de som senare kom att spela en synnerligen stor roll i den svenska stålexporten. Senare industri-kemiskforskning Det var i de stora industriländerna, England, Frankrike och Tysk­ land, som den kemiska industrin med stordrift började, med de tunga kemiska basprodukterna, exempelvis soda, svavel- och salpetersyra. Men i Sverige gick utvecklingen långsamt på dessa områden, medan man speciellt inom mekanisk verkstadsindustri var relativt tidigt ute. Den första egentliga kemiska industrin i Sverige var Gripsholms Fabriker, som kan räkna sin upprinnelse från 1807. Det var två bruksägare, A F Rosenberg vid Klosters Bruk och Magnus Bjuggren på Strömbacka som fick kungligt privilegium att sätta igång tillverk­ ning av ättika, målarfärger och syror. De anställde en fransk process­ tekniker, Maurice Tassert, som skulle svara för driften. Till en början gick affärerna strålande, de hade praktiskt taget monopol på ättikstill- verkning i landet. Men några år in på 1810-talet fick man konkurrens, och så satte den allmänna konjunkturnedgången in i spåren efter kriget med Ryssland. Konkursen blev oundviklig och inträffade 1816. Då ingrep tre kapitalstarka affärsmän som lierade sig med ett ”veten­ skapligt råd” bestående av Johan Gottlieb Gahn, experimentalkemist och mineralog, samt kemisterna H P Eggertz och Jacob Berzelius. Det första Berzelius gjorde i sin nya funktion var att inrätta ett laboratorium vid Gripsholms Fabriker. Noggranna kemiska analyser var ju Berzelii specialitet, och efter ett ihärdigt laboratoriearbete hade han fått styrsel på tillverkningen och högsta kvalitet på produkterna. I förbifarten — mer eller mindre — lyckades Berzelius isolera grundäm­ net selen i det bottenslam som han fann i blykamrarna som ingick i svavelsyreprocessen. Med denna upptäckt, och andra analysförsök som Berzelius gjorde är det försvarligt att beteckna Gripsholms- laboratoriet som ett forskningslaboratorium, även om dess främsta uppgift var råvaru- och produktkontroll. Vi kan också notera att Gripsholms Fabriker var den första industri i Sverige som höll sig med ett laboratorium och högt kvalificerade kemister som medarbe­ tare. Det skulle dröja innan detta fick efterföljare. Gripsholms Fabrikers vidare öden är i vårt sammanhang relativt ointressanta. Dock kan nämnas att efter Berzelii uppryckning av produktionen — och med bättre konjunkturer — ökade avsättningen avsevärt och produkterna fick mycket gott namn om sig. Målarfär­ gerna (blyvitt, Gripsholms-gult, -grönt, -blått) blev något av en stan­ dard i hela landet, ättikan gick strålande (med biprodukten senap), tvål och såpa fick också god avsättning — efter hård marknadsföring. Hundra år före Fubbe Nordström var landet verkligen ett veritabelt Fort-Sverige. 43 Institutionslaboratorierna Låt oss återgå till Berzelius, som var en av de främsta vetenskaps­ män som Sverige frambragt genom tiderna. Berzelius (1779—1848) blev professor i medicin och farmaci vid Karolinska Institutet 1807. Från 1819 var Berzelius ständig sekreterare i KVA. Han hade då bakom sig en mycket aktiv forskningsperiod och hade publicerat åtskilliga avhandlingar och läroböcker som väckt stor uppmärksam­ het i den vetenskapliga världen över hela Europa, bl a teorin om de kemiska proportionerna och en atomviktstabell över de då kända ca 50 grundämnena, liksom den kemiska nomenklaturen. Berzelius förtjänar att tas upp i denna översikt över den tekniskt inriktade forskningen av två skäl. Dels därför att Berzelius genom sitt engagemang i Gripsholms Fabriker blev inriktad på den industriella nyttan av grundforskningen. Dels därför att Berzelii laboratorium vid KVA mycket snart blev ett undervisningslaboratorium, det första i Sverige och ett av de mera betydande i Europa. Eleverna var huvud­ sakligen inriktade på olika karriärer inom bergshanteringen och indu­ strin. Hos Berzelius utbildades under 1820- och 1830-talen många elever. Svenskarna var främst metallurger, några blev sedermera berömda, exempelvis J A Arfvedsson (upptäckte litium), N G Sef- ström (upptäckte vanadin) och K G Mosander. Bland utlänningarna märks Mitscherlich, Gustaf och Heinrich Rose och Friedrich Wöhler. Att Berzelii akademilaboratorium blev ett undervisningslaborato­ rium var inte avsiktligt eller planerat; det var helt enkelt en följd av Berzelii ryktbarhet som kemist och forskare. Men om vi ser några årtionden framåt i tiden var undervisningslaboratoriet en mycket målmedvetet genomförd institution vid universiteten i de tyska sta­ terna och Frankrike. Här satsade man mycket kraftigt på kemi och kemiteknik. Däremot inte i England, som då var ”the workshop of the world” med en avancerad verkstadsindustri som dominerade näringslivet. Det var framför allt de tongivande vetenskapsmännen på kontinenten, Hermann Helmholtz och Justus von Liebig, som ivri­ gast förespråkade forsknings- och undervisningslaboratorier vid uni­ versiteten som skulle vara ”drivbänkar” för industrikemister. Adolf von Baeyer, kemiprofessor vid universitetet i Miinchen, inrättade 50 elevplatser vid sitt undervisningslaboratorium, Kolbe i Leipzig hade 40 platser, och ungefär lika många hade Berzelius-lärjungen Friedrich Wöhler sedan han hade blivit professor i Göttingen. Samma antal hade Friedrich Kekulé i Bonn och von Liebig i Giessen. När den tyska kemiska industrin började skjuta fart på allvar under åren kring 1900 så utlöste detta stor förvåning i brittiska industrikret­ sar. Den enkla förklaringen var emellertid att Tyskland då förfogade över drygt tre gånger så många universitetsutbildade kemister som England! I Frankrike var det framför allt den vittberömde professorn Th P Pelouze som i Paris drev ett betydande undervisningslaboratorium. Pelouze (1807—67) hade 1850 begärt avsked från sin professur vid College de France för att helt ägna sig åt sina elever. Han var sedan 44 Stockholms Observatorium, tillhörigt KVA och färdigt 1753, uppfört på medel från almanacksprivilegiet. KVA ständige sekreterare Pehr Wargentin var Observatoriets förste chef. tidigt god vän med Berzelius, de hade tidvis en livlig korrespondens (nu utgiven av KVA) och 1841 hade Pelouze med fru besökt paret Berzelius i Stockholm. Det ligger nära till hands att föreställa sig att Berzelii akademilaboratorium stått modell för Pelouze, men något konkret belägg för detta existerar veterligen inte. Flera sedermera berömda industrikemister hade fått sin utbildning hos Pelouze. Av intresse i detta sammanhang är främst professorerna Nikolai Zinin och Yuli Trapp, verksamma i Petersburg från mitten av 1840-talet, samt italienaren Ascanio Sobrero som 1847 publicerade sin upptäckt av det märkliga ämnet pyroglycerin. 45 Nobel Professorerna Zinin och Trapp blev privatlärare åt Immanuel Nobels tre söner, Robert, Ludvig och Alfred från slutet av 1840-talet. Immanuel Nobel hade i början av 1830-talet etablerat sig i Petersburg med en mekanisk verkstadsindustri och hade på något decennium rönt mycket stora framgångar. Av de mycket begåvade sönerna var det främst Alfred som var inriktad på kemistudier. Introducerad av sin lärare Zinin kom Alfred till Pelouze i början av 1850-talet och stannade vid detta undervisningslaboratorium i åtminstone ett år. Alfred Nobels fortsatta karriär känner vi alla till i sina huvuddrag. Hur han 1862/63 uppfann en metod att frigöra nitroglycerinets (pyroglycerin, sprängolja) enorma sprängkraft, sedan dynamiten 1866, och hur han sedan byggde upp sitt dynamitimperium och skapade sig en stor förmögenhet är väl känt. I en biografi över Alfred Nobel (Natur & Kultur 1983) har jag hävdat att det var han som introducerade det kemiska industrilabora­ toriet redan då han började framställa sprängolja i större skala 1863. På kvällstidningssvenska skulle det heta att Nobel uppfann industrila­ boratoriet. Jag har blivit stärkt i den uppfattningen under arbetet med denna uppsats och de utblickar som jag nu kunnat göra. Att Alfred Nobel inrättade laboratorier vid sina fabriker var helt följdriktigt. Som pojke var det bästa han visste att få följa med sin lärare Zinin till hans laboratorium. Då Alfred var några och 20 år flyttade han och brodern Robert hemifrån till en dubblett i utkanten av Petersburg. Alfred gjorde om köket till lab, Robert protesterade och flyttade snart ihop med en flicka som han gifte sig med. Vad Alfred experimenterade med var nitroglycerin — han hade satts på spåren av Zinin, studiekamrat med Sobrero — ett mycket kraftigt sprängämne med högst motsägelsefulla egenskaper. Sobrero hade uttryckligen varnat alla kemister för att över huvud taget ta befattning med detta ämne! Ett problem var att få det att detonera. Om man hällde ut en droppe nitroglycerin på ett städ och slog till med en hammare så exploderade vätskan endast i kontaktytan mellan hamma­ ren och städet. Omvänt så sker en spontan explosion om temperatu­ ren i ett kärl med nitroglycerin överstiger den kritiska temperaturen av 180°C, även om detta bara sker punktvis i någon del av vätskan. Under ett par års tid sysslade Alfred med att genom olika experi­ ment bekanta sig med ämnets nyckfulla uppträdande, innan han 1863 reste över till Stockholm där han tillsammans med fadern och yngste brodern Emil på försök började framställa nitroglycerin i laborato- rieskala. Detta skedde i en ganska rymlig korsvirkesbyggnad på tom­ ten till malmgården Heleneborg på Söder. Samtidigt var Alfred ute och demonstrerade sin nu patenterade sprängolja. Efterfrågan ökade då kraftigt och tillverkningen måste ökas till åtminstone halvstor skala. Tillverkningen av nitroglycerin — nitreringen — är en batch- (sats) process, i princip mycket enkel, men i praktiken synnerligen komplicerad. När satsens volym ökades var Alfred medveten om att riskerna 46 också eskalerades. Under sommaren 1864 var Alfred och hans bror Emil ivrigt sysselsatta med att experimentera fram en så säker pro­ duktionsmetod som möjligt för stora volymer. Målet var att fram­ ställa 300 kg nitroglycerin åt gången. Då hände det oundvikliga. En lördagsförmiddag i början av september exploderade hela satsen och formligen pulvriserade hela laboratoriet. Emil Nobel dödades ome­ delbart tillsammans med ytterligare fyra personer. Det var ett hårt slag för Alfred. Poliskammaren i Stockholm förbjöd all tillverkning av ämnet inom stadens gränser. Men Alfred arbetade rastlöst vidare. I slutet av oktober 1864 bildade han Nitroglycerin AB och fann strax därefter en tomt för att uppföra en fabrik. Det var lantegendomen Vinterviken, strax utanför stadsgränsen. Där fanns ett stort växthus, åttkantigt med kupol, som Alfred Nobel inredde till laboratorium, och där han arbetade under vintern 1864/65 med att utveckla en ny tändare för sin sprängolja. I tändare för gevärspatroner hade man länge använt kvicksilverfulmi- nat, men Nobel ville få fram något bättre. Trots ihärdiga ansträng­ ningar lyckades han inte. I stället utvecklade han en metod för serietillverkning av fulminat-tändare. Medan fabriken byggdes fram­ ställdes nitroglycerin på en pråm, förankrad i en vik av Mälaren. Den nya fabriken — den första i en lång rad — inrymde också ett väl tilltaget laboratorium. När processen där var intrimmad på våren 1865 lämnade Nobel Sverige och slog sig ned i Hamburg, för att där anlägga en sprängolje- fabrik. I ett skjul i Hamburgs hamn hyrde han in sig med ett laborato­ rium för att i liten skala tillverka nitroglycerin för demonstrations- ändamål. Först på hösten fick Nobel tag på en lämplig industritomt, i Krummel vid Elbe. Det hände flera olyckor med hanteringen av nitroglycerin vid denna tid, och Nobel arbetade frenetiskt med att finna en form för att göra det nya sprängämnet säkrare. Nobel hyrde då en pråm förankrad i Elbe där han kunde utföra detta utvecklingsar­ bete, samtidigt som fabriken byggdes. Under tiden uppförde Nobels medarbetare, Carl Wennerström, en nitroglycerinfabrik vid Lysaker utanför Oslo. Driftschef där blev apotekaren Iwan Lamm, en experimentglad yngling som tidigare hade samarbetat med Robert Nobel. Fabriken i Lysaker byggdes på rekordtid och stod färdig i juli 1865. Här fanns givetvis också ett laboratorium, som Robert Nobel ofta besökte. Under vintern 1865/66 inträffade runt om i världen flera svåra explosionsolyckor orsakade av sprängolja. Detta blev en utomordentligt svår press på Alfred Nobel. På pråmen i Elbe fortsatte han sina analyser och kom bl a underfund med att nitroglycerin inte var en stabil kemisk förening. Orsaken var att vid nitreringen kom ett överskott av syror att följa med i produk­ ten. Han drev då sitt FoU-arbete på två linjer. Dels sökte han ”tvätta bort” överskottssyrorna, dels försökte han förbättra tillverkningspro­ cessen. I detta senare arbete anställde han sin barndomsvän Alarik Liedbeck, som nu var civilingenjör och specialist på kemisk apparat­ teknik. Så småningom ansåg Nobel att han hade klarlagt orsakerna till 47 olyckshändelserna och gav sig iväg till England för att starta tillverk­ ning där, men han fick inte någon respons utan fortsatte till Amerika. Där kom han ur askan i elden. En hel serie katastrofer med nitrogly­ cerin hade inrapporterats. Ett fartyg i Aspinwalls hamn vid Panama- kanalen exploderade; 84 personer döda. En lagerbyggnad i Sidney flög i luften och demolerade ett helt kvarter; över 80 personer omkom. Wells Fargo råkade ut för samma sak, med 15 dödsoffer. Kulmen nåddes då ett hotell på nedre Manhattan i New York explo­ derade med 19 personer dödade och skadade. Detta hände just som Nobel hade anlänt till New York. Staden befann sig nära nog i panik. Efter många äventyrligheter i Amerika återvände Nobel i augusti 1866 till Hamburg och Krummel. En explosion i fabriken där hade lagt delar av fabriken i spillror, så Nobel var tvungen att fortsätta sitt FoU-arbete på pråmen i Elbe. Men nu visste Nobel vad han ville åt. En så ren produkt som möjligt — Liedbeck hade experimenterat fram en helt ny process — och så, det var det viktigaste, nitroglycerin skulle ”inneslutas” i något för att förhindra kemiskt sönderfall. Efter inten­ sivt arbete på sitt pråmlaboratorium fann Nobel lösningen. Han ”inneslöt” nitroglycerin i det högabsorbenta materialet kiselgur, som fanns i nästan obegränsade mängder i kullarna kring fabriken i Kriim- mel, och på många andra ställen på Liineburger Heide. Dynamit Så föddes dynamiten, en degartad massa, under hösten 1866. Det nya, och praktiskt taget helt säkra sprängmedlet, patenterades av Nobel 1866 och 1867. Efter åtskilliga prov — både i laboratoriet och på fältet — fick Nobel bekräftat att dynamiten var helt ofarlig vid normal hantering. Och han ansåg då att fältet var fritt för att exploa­ tera sin uppfinning i stor skala. Nobel började att bygga upp sitt imperium av dynamitfabriker, men stötte då på svårigheter på flera håll. I England hindrades Nobel av en monumental byråkrati utveck­ lad av en nitisk sprängämnesinspektör, i Frankrike var all framställ­ ning av krut och sprängämnen förbehållet ett statligt monopol, i kraft sedan medeltiden. Det tog tre år innan de brittiska myndigheterna gav klartecken att bilda British Dynamite Co, som tillkom 1870. Under tiden hade Nobel emellertid inköpt en fabrikstomt vid Ardeer i Skottland och där byggt ett stort laboratorium. (Byggnaden revs 1981 och gav plats för en parkeringsplats.) Nobel bosatte sig på platsen, som blev hans högkvarter under flera års tid. I laboratoriet arbetade Nobel och Liedbeck samt ytterligare några medarbetare. Under de första åren av 1870-talet torde drygt ett tiotal personer ha varit sysselsatta där. Samtidigt bildades företag och byggdes dynamitfabriker i Schweiz, Italien, Österrike, Ungern, Spanien, Portugal, Belgien och Frankrike. Samtliga dessa fabriker var utrustade med laboratorier. Ett av de största fanns vid fabriken i Avigliana i Italien. Här lät Nobel i slutet av 1870-talet bygga en mönsteranläggning, vilket sysselsatte Liedbeck 48 i nära två år. Stora och ljusa fabrikslokaler med vattenledningar och centralvärme. Nitreringen skedde i små bunkrar omgivna av höga skyddsvallar, samt försedda med åskledare. Detta sätt att bygga blev förebilden för sprängämnesfabriker över hela världen för 50—60 år framåt. Den första installationen av elektriskt ljus i en industrianlägg­ ning i Italien utfördes vid Nobels Avigliana-fabrik 1882/83. Nobels tyska företag bildade under 1870- och 1880-talen dotterbo­ lag i Sydafrika, Syd- och Mellanamerika och Australien. Enklare laboratorier för råvaru- och produktkontroll torde ha ingått i samt­ liga. Då de nobelska dynamitfabrikerna slogs samman administrativt i två truster — en tysk-engelsk och en ”latinsk” — var 64 företag inblandade i trustförhandlingarna som tog sex år. Jag har avsiktligt skildrat denna utveckling relativt detaljerat för att etablera att Alfred Nobel varförst med att driva FoU-laboratorier i stor skala inom kemisk industri. Då Nobel 1873 förvärvade en fastighet i Paris utrustade han två laboratorier, ett i en f d stallbyggnad med vagnslider vid sin bostad, och ett utanför staden vid Sévran, främst för ballistiska försök. Han ägnade sig nu åt att utveckla en lång rad idéer både nya sprängmedel och exempelvis syntetiska material. Han anställde ett flertal assisten­ ter som arbetade vid åtskilliga av fabrikernas laboratorier. Under 1870-talet var ca 60—80 assistenter och teknisk personal sysselsatta med FoU vid Nobellaboratorierna. Aven med dagens mått måste denna FoU betecknas som betydande. Nobels satsning på laboratorier och forskning var inte någon vision — inte primärt åtminstone — utan det var i första hand en krass nödvändighet för att industriellt kunna hantera de mycket farliga kemiska ämnen han sysslade med. Han kom dessutom på ett tidigt stadium underfund med att vissa nitroföreningar var utgångsmaterial för en hel familj av syntetiska material — syntetiskt läder, gummi och silke, samt färger och fernissor. Hans forskning på dessa områden ledde till betydelsefulla resultat i början av 1890-talet, vilka kom i huvudsak att exploateras först efter Nobels död 1896. Främst av Nobels brittiska företag, då Nobel Industries, som byggde ut enorma forskningsresurser. Du Pont firar hundraårsjubileum Det amerikanska kemiföretaget Du Pont bildades 1802 av två bröder du Pont de Nemours, franska ädlingar som flytt från revolu­ tionens Frankrike i början av 1790-talet. Bröderna var båda kemister och elever till Antoine Lavoisier. Denna industri började som krut­ stamp och salpetersjuderi i de gamla svenskbygderna i Delaware, Brandywiné Valley. Du Pont hade under senare delen av 1800-talet vuxit snabbt och var vid sekelskiftet den dominerande tillverkaren av krut i Förenta Staterna, och hade nu även tagit upp andra produkter i sitt sortiment. Företaget firade sitt hundraårsjubileum 1902 med att inviga sitt första forskningslaboratorium. Detta väckte stor uppmärk­ 49 samhet i fackpressen och företaget prisades för sin stora framsynthet och pionjäranda. De tidigaste av Nobels industrilaboratorier hade då varit i drift i drygt 35 år. Och den forskningsorganisation som Alfred Nobel byggde upp under 1870-talet — som jag nyss antydde — hade 1902 fungerat i drygt 20 år, med 60—80 handplockade forskare. Och hade kommit fram med en hel rad intressanta resultat som endast kunnat exploateras vid Nobels frånfälle 1896. Forskning vid KTH Under de sista decennierna av 1800-talet började den tekniska forskningen uppmärksammas på allvar i Sverige. En milstolpe, för att inte säga ett avstamp, i denna utveckling inföll 1877 då Teknologiska Institutet i Stockholm reorganiserades till Kongl Tekniska Högsko­ lan, vilket bl a innebar ett ökat antal lärare. Anledningen var att Teknologiska Institutet 1877 fyllde 50 år. Två år senare hade Chal­ mers i Göteborg också existerat i femtio år och fick då även möjlighet att avsevärt bygga ut undervisningen i nya lokaler som upptog ett helt kvarter, mellan Storgatan och Vasagatan i Göteborg, som tagits i bruk några år tidigare. I stadgarna för dessa läroanstalter sägs dock ingen­ ting om att teknisk forskning skulle bedrivas. Det gör det heller inte i den nya stadga för KTH som tillkom 1912. Torsten Althin anmärker i sin 50-årshistorik (1912 —62): ”orden . . . teknisk vetenskaplig forsk­ ning ingick ännu inte i den allmänna vokabulären”, och påpekar samtidigt ”att detta naturligtvis inte hindrade att många professorer redan bedrev forskning”. KTH:s historia har på ett mycket förtjänstfullt sätt skrivits av Pontus Henriques (2 bd, 1917, 1927), som jag här hänvisar till. Jag ska här nu dra upp ett exempel på forskning vid KTH som blev mycket uppmärksammad i samtiden. Professorn i maskinlära 1869—99, Johan E Cederhlom (1834—1913) var fascinerad av vad man på den tiden kallade ”flygproblemet” och utförde från början av 1870-talet en hel del experiment med diverse flygfarkoster av olika konstruk­ tioner enligt systemet tyngre än luften. Till en början var väl Ceder- blom endast en i raden av de många hängivna entusiaster som vid denna tid experimenterade med flygproblemet. Många av dessa var ju orealistiska fantaster. Men rätt snart kom Cederbloms experiment in på en seriöst vetenskaplig bog. Han byggde en vindtunnel och under­ sökte systematiskt olika vingprofilers lyftförmåga, luftmotstånd etc. Efter hans död samlades hans forskningsresultat i en volym som utgavs 1920. Med den snabba utveckling som flygtekniken undergick under första världskriget hade hans då publicerade rön emellertid huvudsakligen endast historiskt intresse. En som intresserade sig mycket för Cederbloms forskningar — särskilt på 1880-talet — var S A Andrée, densamme som 1897 företog sin omtalade luftfärd i ballong i ett försök att nå Nordpolen. Tvärt­ emot den bild av honom som vi får i P O Sundmans bok Ingenjör 50 Apparater för bestämning av luftmotstånd. Ur ”Professor Johan Erik Cederbloms efterlämnade papper. Afhandlingar och experiment rörande flygproblemets lösning. En minnesskrift.” Uppsala 1920. Andrées luftfärd så var Andrée en seriös forskare, som kanske djupare än någon annan i samtiden hade penetrerat luftfartens problematik. Genom sina resor hade Andrée förskaffat sig vidsträckta internatio­ nella kontakter med forskare i Amerika, Tyskland och Frankrike. I tal och skrift pläderade Andrée för att bygga upp en stark forskning i Sverige, vilket han ansåg vara av vital betydelse för landet och nä­ ringslivet. För att fortsätta axplocket bland tekniska forskningsinsatser vid KTH så finner vi där professor som 1890—1913 innehade lärostolen i kemi och kemisk teknologi. Under denna tid var Klason en av de mest produktiva forskarna över huvud i vårt land. Han var framför allt cellulosakemist och genomförde en lång rad industriellt inriktade forskningsprojekt. Klason arbetade därvid som regel till­ sammans med sina elever. Som motto hade han att cellulosakemis­ terna skulle göra sina misstag i provrörsskala — och inte genom att manipulera med industriella processer i full skala. Klason var också en ivrig förespråkare för att cellulosaindustrierna skulle inrätta och utveckla egna laboratorier. Under 1900-talets första årtionde tillkom också forskningslaboratorier vid de mer betydande skogsindustrierna i Sverige. 51 Experimentfabriker Att vidareutveckla och förbättra en stor och komplicerad indu­ striprocess, t ex pappersmassatillverkning, klarar man inte genom att i laboratoriet lösa olika detaljproblem. En bättre approach är att bygga en experimentfabrik, som kan drivas i skala 1:5 eller 1:10 i jämförelse med industriprocessen. Ett banbrytande steg i den riktningen togs 1907 då Uddeholmsbolaget beslöt att anlägga en sådan experiment­ process vid fabriken i Årås i Värmland (vid Gullspångsälven). Flera sådana anläggningar skulle följa under de närmaste decennierna. Detta är ett av de första exemplen på vad som har kallats ”forsk­ ningens industriella revolution”. Uttrycket är enligt min mening inte så lyckat, men innebörden är att ”den ensamma vargen” i sitt lilla laboratorium successivt ersattes med många kvalificerade forskare sysselsatta i ett stort laboratorium, utrustat med instrument och appa­ rater, alltmer komplicerade och dyrbara. Idag används t ex inom kärnfysiken instrument (partikelacceleratorer) som kräver investe­ ringar i samma storleksordning som stora anläggningsprojekt (broar, flygplatser). Analogin med hantverkets övergång i industri är slående, även om många detaljer haltar. Fenomenet är belyst i litteraturen, t ex av Vannevar Bush, Science, the Endless Frontier. Washington 1950, reprint 1960 och Derek de Solla Price, Little Science — Big Science, 1966. Elektrokemiska processer Inom den allmänna kemiska processindustrin kan man säga att behovet av forskning och produktkontroll aktualiserades först i och med tillkomsten av elektrokemiska metoder av skilda slag. En av förgrundsfigurerna på detta område är kemisten och industrimännen Oscar Carlsson (1844—1916), som 1871 grundade Stockholms Super- fosfatfabrik för framställning av gödselmedel för jordbruket. Själva processen är relativt enkel, importerad råfosfat (i naturen förekom­ mande) behandlas med svavelsyra och man får då superfosfat. Utvecklingen inom den syntetiska handelsgödseln gick snabbt vid denna tid, och Carlsson började intressera sig för de nya elektroke­ miska metoder som nu tillkom. Efter flera års laboratoriearbete kom han fram till en process för framställning av klorat och perklorat på elektrolytisk väg. Den metoden tillämpade han i industriell skala vid en fabrik i Månsbo — vid Avesta-fallen i Dalälven med riklig tillgång till elkraft — och Carlsson bildade Alby Nya Kloratfabriks AB 1894. Carlsson fortsatte sitt forskningsarbete och utvecklade processer för tillverkning av olika kvävegödselmedel. Han krönte sitt livsverk med anläggning av Ljungaverken (vid Hångstaforsarna i Ljungan, Väster­ norrland) som togs i drift 1913, som dotterföretag till Stockholms Superfosfat. Vid Ljungaverken tillverkades kalkkväve, ammoniak, ammoniumsulfat, -nitrat och salpetersyra. 52 Det kan här noteras att denna fabrik tillkom i ett läge då den norska kvävegödselindustrin expanderade mycket kraftigt, grundad på Birkeland-Eydes ljusbågsprocess — ”kväve ur luften” — från 1903. Oscar Carlsson gick ur tiden 1916 och 1919 instiftade Svenska Kemistsamfundet Oscar Carlsson-medaljen för framstående insatser för nydaning av den kemiska industrin. En annan förgrundsfigur inom elektrokemin är Rudolf Lilljekvist (1855 —1930). I början av 1890-talet förvärvade han tillverkningsrätten för Sverige i Hamilton Castners patent på elektrokemisk framställ­ ning av klor-alkaliföreningar. Metoden hade tidigare inte prövats i industriell skala. Efter flera års laboratoriearbete — som utfördes vid KTH — hade Lilljekvist bemästrat de praktiska problemen och var redo att bilda Elektrokemiska AB i Bengtsfors, vid ett fall i Uppe- rudsälven i Dalsland. Lilljekvist hade tidigare varit verksam bl a som brobyggare i England och Centraleuropa, och var personlig vän med Alfred Nobel som nu tecknade sig för en större aktiepost i bolaget under bildande. Efter stora svårigheter och ytterligare forskningsar­ bete blev processen intrimmad 1899, och gav därefter god avkastning. Det kan tilläggas att ett företag med samma namn och ändamål ungefär samtidigt bildades i England (Electro-Chemical Co), men trots att patentinnehavaren anställdes som konsult gick företaget över styr efter två år. Elektroteknisk industriforskning 1800-talets nya kraftmedium, elektriciteten, togs först i bruk i Sverige i och med Kongl Elektriska Telegrafinrättningen 1853, som bara något år därefter bytte namn till Kongl Telegrafverket och som i dag heter Televerket, rätt och slätt. Men 1880-talet har kallats ”det elektriska årtiondet” och det var då som telefonen bröt igenom och då tillkom också de första privata och kommunala elverken. Det var också i början av detta decennium som bröderna Jonas och Göran Wenström kom att intressera sig för konstruktion av elektriska generatorer och motorer. De hade utländska förebilder, främst amerikanska Weston och engelska Brush. Redan 1882 patentsökte Jonas Wenström (1855—93) en generatorkon­ struktion. En industri- och affärsman i Stockholm, Ludvig Fredholm, blev intresserad och med det ännu inte beviljade patentet som bas bildades 1883 Elektriska Aktiebolaget i Stockholm. Och det blev fart på affärerna, tillverkningen av elektromaskiner började i Arboga, men flyttades senare över till Västerås. Det var framför allt Jonas Wen­ ström som under 1880-talet konstruerade en serie av generatorer och motorer, som fick gott rykte på marknaden. De kom snart att kallas ”Wenströms välkända”. Under 1880-talet var likströmmen det för­ härskande systemet, effekten kunde lagras i stora ackumulatorbatte­ rier för att utjämna både genererings- och belastningsvariationer. Men ledningsförlusterna var stora och likströmmen går inte att transfor­ mera. Medan affärerna gick bra fick Wenström tid att tränga in i 53 växelströmmens problematik, teoretiskt-matematiskt och konstruk- tionsmässigt. Wenström blev helt övertygad om att elteknikens fram­ tid låg i växelströmssystemet. Men detta var då ett praktiskt taget helt obearbetat fält, och matematiska hjälpmedel för konstruktionsberäk- ningar etc fanns ännu inte. Men Wenström var en sällsynt forskarbe- gåvning och kom 1889 fram till en lösning som ingen i hans omgiv­ ning egentligen trodde på — bara han själv. Ingen hade ens hört talas om någonting liknande tidigare. Wenström patenterade sin idé, och jag citerar ur patentbeskrivningen: ”denna uppfinning avser ett trip­ pelsystem, där tre skilda växelströmmar, av samma växeltal och styrka, men med faser som äro en tredjedels våglängd skilda från varandra . . .”. Wenströms ”trippelsystem” kom snart att kallas trefassystem, och det ursprungligen teoretiska begreppet ”fas” i svängningsläran kom att beteckna de mycket konkreta begreppen ”ledning”, ”ledare”, och t ex de tre lindningshärvorna i en elmaskin. Samtidigt med Wenström arbetade andra forskare i andra länder med utvecklingen av trefassys­ temet. Sannolikt kände Wenström till att sådant arbete pågick, men definitivt inte några detaljer. I vårt sammanhang finns inte någon anledning att gå in närmare på trefassystemets ursprung och priori- tetsfrågor. Den saken har förtjänstfullt utretts av Åke T Vrethem i Jonas Wenström and the Three-Phase System, KTH 1980. Innan patentet beviljades (nyåret — sommaren 1890) byggde Wen­ ström en trefasgenerator för utprovning. Detta exemplar blev i och för sig ganska misslyckat, men gav värdefulla erfarenheter för kon­ struktionen av de första kommersiella generatorerna. Samtidigt utvecklade Wenström en ”trippelkonverter” dvs trefastransformator (terminologin hade ännu inte stabiliserats) som han lyckades bättre med. Medan detta arbete pågick ombildades det Wenström-Fredholm- ska Elektriska AB i Stockholm till Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, ASEA. Det nya företaget var då redo att leverera den första kraftstationen för trefas växelström som anlades vid Hellsjön, för leverans av kraft till gruvanläggningarna vid Grängesberg. Det var tre generatorer för 260 volt trefas växelström, som transformerades upp till linjespänningen 9,5 kV för den 13 km långa kraftledningen. Totala generatoreffekten var 344 KVA. Anläggningen togs i drift 1893. Kort därefter gick Jonas Wenström ur tiden, endast 38 år gammal. Brytpunkter inom eltekniken Det wenströmska trefassystemet har i litteraturen betecknats som både revolutionerande och epokskapande — helt riktigt — men obe­ roende av hur man tolkar detta så skulle jag vilja kalla det en bryt­ punkt i utvecklingen med räckvidd långt utöver själva elkraftöverfö­ ringen. Wenströms genombrott — när våra tekniker väl fick upp ögonen för vad det innebar — blev naturligtvis inspirerande för andra 54 elektromaskinkonstruktörer (det fanns fler företag än ASEA i bran­ schen) som nu började experimentera, de wenströmska patenten till trots. Ett patent går ju ut efter 17 år! I ett vidare perspektiv kan man säga att trefassystemet satte punkt för ångteknikens vidare utveckling, både i vårt land och internatio­ nellt. Ångan blev överspelad; den hade gjort sitt. Trots att en stor del av elenergin långt in på 1900-talet genererades med ångmaskiner och -turbiner. Men utvecklingsarbetet inom ångtekniken avstannade. Inom industrin åstadkom den nya kraftöverföringen ett nytänkande med vittomfattande konsekvenser. Många industrier i landet hade vattenkraften (vattenhjul, -turbiner) att tacka för både sitt upphov och sin existens. Från mitten av 1890-talet började man i snabb takt installera elkraftstationer i fallen, många distribuerade överskottet till hushållen. I statlig regi — Vattenfall — började man 1909 att bygga ut vattenkraften i Syd- och Mellansverige. Och intresset inriktade sig snart mot ”Sveriges elektriska geografi” som Waldemar Borgkvist (generaldirektör i Vattenfall 1938—48) kallade det faktum att de stora vattenkraftsresurserna finns i norrlandsälvarna medan befolkningen huvudsakligen är koncentrerad till landets södra hälft. Det problemet handlar om kraftöverföring — men hur skulle det lösas? Under Vattenfalls första årtionde byggdes elkraften snabbt ut i Mellansverige. Linjespänningen hade man försiktigt ökat till 70 kV och man planerade att bygga ut ”stamledningar” för hela 130 kV. Konsumtionen av el ökade mer än man hade förutsett vid starten (främst inom industrin) och Vattenfall riktade blickarna mot den outnyttjade elkraften i norrlandsälvarna. Åren före 1920 försäkrade sig Vattenfall om kraften i åtskilliga vattenfall i Ångermanälven, Indalsälven och Ume Alv. Detta trots att man då inte hade någon teknisk lösning på problemet med överföring av kraften till konsum- tionscentra söderöver. Man var dock medveten om att spänningen måste ökas drastiskt för att överföringen skulle bli ekonomiskt möj­ lig. Förlusterna är proportionella mot strömmens kvadrat, strömmen minskar linjärt med ökad spänning. Några unga tekniker på ASEA och Vattenfall började omkr 1925 att allvarligt studera problematiken kring höga spänningar — de sik­ tade på 400—500 kV, kanske ännu högre! Med den nu smått legendariske Ragnar Liljeblad (1885 —1967), då tillverkningschef vid ASEA, i spetsen gav de sig ut på en studieresa, först till England. Men här hade man inte någon större förståelse för höga spänningar, den ”elektriska geografin” var annorlunda än i Sverige. Man klarade sig där med relativt måttliga linjespänningar i begränsade nät kring lokala kraftverk. Men USA då? Den svenska gruppen beslöt konsultera Charles Steinmetz, en tysk matematiker och fysiker som hade emigrerat och som var verksam vid General Electric. Han hade producerat åtskilliga avhandlingar om bl a fysika­ liska fenomen vid höga spänningar och betraktades rent allmänt som ett orakel i eltekniska frågor. Men Steinmetz framhöll energiskt att man inte kunde öka spänningen nämnvärt över 200 kV därför att då 55 NORTH ISLAND SOUTH ISLAND Benmor» NEW ZEALAND Haywards De första installationerna av elkraftöverföring med högspänd likström (HVDC). 56 500 kV- 57 inträffar en hel rad förödande effekter, bl a koronabildning. Detta innebär att luftens elektriska motstånd bryts ned, vilket leder till urladdning och gnistbildning. Men detta klara besked avkylde inte gruppens entusiasm. Tvärtom. De reste hem och började projektera ett högspänningslaboratorium, och satte upp en önskelista på lämplig utrustning. För grundläggande studier av koronafenomenet, dimensionering av isolatorer, kraftled- ningsstolpar m m planerade man en Marx-generator för 2,4 MV (mil­ joner volt). En sådan består av ett antal kondensatorer, som laddas upp i parallellkoppling och ”skjuter” i serie, då spänningen mång­ dubblas. Den mest spektakulära utrustningen i det planerade laboratoriet var dock kortslutningsgeneratorn. Ett av de mest svårbemästrade problemen i ett högspänningsnät är vad som händer vid en kortslut­ ning i någon punkt, vilket kan inträffa vid åskslag, maskinhaveri, felkoppling i ett ställverk eller liknande. Vid kortslutning, eller stöt- vågor (efter åskslag) kan stora mekaniska krafter uppstå i transforma­ torer, generatorer etc. Kraftkällan i det planerade högspänningslabo- ratoriet skulle vara en kortslutningsgenerator som ursprungligen pro­ jekterades för 500 kV driftspänning för kraftledningar, transformato­ rer etc i slutledet. Man hade då inte någon erfarenhet av vilka krafter som släpps lösa i en generator av detta slag. Turbinen som skulle driva den konstruerades av Rickard Söderberg, som senare (slutet av 1950- talet) blev rektor för Massachusetts Institute of Technology. För att gardera sig mot det värsta som skulle kunna hända vid en kortslutning dimensionerade Söderberg överdelen av generatorns sta- tor relativt klen. Om stora mekaniska krafter skulle uppstå skulle rotorn slungas ut ur statorn och krossa en vägg, som avsiktligt skulle byggas i enstens tegel. För att sedan rulla utför en slänt och hamna i en vattensamling nedanför. Gruppen hade med andra ord på ett tidigt stadium rekognoscerat och funnit en lämplig tomt för det planerade laboratoriet. Den utrustning som gruppen hade tänkt sig för det planerade laboratoriet fanns då inte på någon plats i världen. Till en början var ledningen för ASEA tvekande inför gruppens idéer som ansågs alltför ”vilda”. Rickard Söderberg har berättat för författaren att gruppen i hög grad släppte lös fantasin vid planeringen och gick in för en rad dittills oprövade och okonventionella lösningar. Sedan Vattenfall bör­ jat projektera en liknande ”provningsanstalt” vid Älvkarleby beslöt dock ASEA 1929/30 att högspänningslaboratoriet skulle byggas. Det stod färdigt 1933. Vattenfalls motsvarande anläggning togs i drift några år senare. Utrustningen var där inte så avancerad, man ansåg att det inte var nationalekonomiskt motiverat att ”dubblera” Ludvika- laboratoriet. Dessa målmedvetna satsningar innebar en brytpunkt i elteknisk FoU i Sverige, med stora återverkningar på några årtiondes sikt både på industri och samhälle. Till att börja med blev den elektriska ener­ gin från norrlandsälvarna tillgänglig i befolkningscentra söderöver till rimliga taxor, vars betydelse för landet knappast kan överskattas. 58 I Ludvika och Älvkarleby utvecklades under 1930- och 40-talen den högspänningsmateriel som krävs för elöverföring på långa avstånd. Man stannade för linjespänningen 400 kV. Från den nyan­ lagda vattenkraftstationen i Harsprånget togs 1952 i drift Sveriges och världens första 400 kV ledning. Redan omkring 1970 hade man emellertid utrustning klar för linjespänningen 800 kV, men olika miljöintressen har hindrat utbygg­ naden. En sådan ledning bullrar, vilket särskilt vid fuktig väderlek kan bli besvärande för närboende. Vid Ludvika-laboratoriet har man även utvecklat en annan form av elkraftöverföring, nämligen med högspänd likström, eller HVDC som det heter internationellt, High Voltage Direct Current. Det var tekn dr Uno Lamm som omkr 1940 började experimentera med HVDC vid Ludvika-laboratoriet. Med en enpolig kabel överförs högspänd likström med vatten eller mark som återledare. Vid avsän- darstationen transformeras spänningen upp och likriktas. Vid motta­ garstationen växelriktas strömmen och transformeras ned till distri­ butionsnätets spänning. En försöksanläggning med denna teknik utprovades i slutet av 1940-talet mellan Trollhättan och Mellerud. Gotland fick sin elkraft från fastlandet genom en HVDC-anlägg- ning som togs i bruk 1954. Ett flertal liknande installationer har sedan dess gjorts över hela världen. De djärva visioner som ursprungligen utformades av en liten grupp tekniker i mitten av 1920-talet har lett till banbrytande forskningsresultat som medfört världsomspännande konsekvenser. 59 60 Bild 1. Carl Linde (1842—1934) MIKAEL HÅRD Forskning, skolning, bildning: ri Linaesom institutionsbyggare, Nuförtiden förknippas teknisk forskning huvudsakligen med upp­ finnande och produktutveckling. Motiven bakom den tekniska forsk­ ningen är i allmänhet rent ekonomiska. Icke minst därför förtjänar det att påpekas att den positiva synen på forskningen har sina rötter lika mycket i idealistiska som materialistiska värderingar. Om vi vill skaffa oss en historiskt korrekt bild av forskningen måste vi förknippa den även med begrepp som bildning och skolning. Att göra en dylik koppling är avsikten med den här korta uppsatsen. Mer specifikt kan man säga att jag ämnar illustrera utbildningssystemets roll för upp­ komsten av maskinteknisk forskning.1 För att kunna göra det måste jag föra läsaren ett sekel bakåt i tiden, till det sena 1800-talets Tysk­ land. Vår följeslagare blir maskiningenjören, högskoleläraren och företagsledaren Carl Linde — en person som var aktiv i grundandet av flera forskningsinstitutioner vid denna tid; se bild 1. I början av det förra århundradet bedrevs endast ringa forskning vid företag, universitet och tekniska skolor. Forskning var framför allt förbehållet vetenskapliga akademier och välsituerade privatperso­ ner. Eftersom forskning inte var meriterande ens vid universiteten var det inte heller någon verksamhet som prioriterades särskilt högt av olika lärare. Först fram emot mitten av seklet började forskning anses vara en lika viktig uppgift som undervisning för en universitetslärare.2 Man brukar säga att ett forskningsimperativ slog igenom i universi­ tetsvärlden.3 Dess ursprung var inte primärt utilistiskt utan snarare idealistiskt och nyhumanistiskt. Filosofer som F W J von Schelling och W von Flumboldt hade i seklets början betonat forskningens andliga och moraliska funktioner. Enligt dem skulle universiteten inte 61 endast bibringa eleverna en viss kunskapsmassa utan även forma deras personligheter. Det centrala begreppet i denna uppfostringsfilosofi var bildning. Att bilda en individ innebar bland annat att man väckte hans eller hennes intresse för vetenskapen, något som kunde ske genom att personen tillägnade sig forskningens verktyg. Detta krävde naturligtvis att universitetslärarna själva var forskare och att de bered­ des möjlighet att bedriva forskning vid sina institutioner. Min uppgift är att visa hur det kunde gå till när teknikersamfundet tog över forskningsimperativet och vad därtill hörde från universitetet.4 Skolkulturens inträde Fram till 1850-talet behärskades all maskinteknisk utbildning av företrädare för den så kallade verkstadskulturen.5 De menade att föreläsningar och lärardemonstrationer skulle kompletteras med ritövningar och — framför allt — verkstadspraktik. Denna innebar att eleverna tränade sig i att sköta olika maskiner såsom svarv och borr. Det som premierades var en hantverksmässig kunskap, i stor utsträckning intuitivt tillägnad. I takt med att tekniken blev alltmer komplicerad kom de här idealen att attackeras av folk tillhörande en skolkultur. Dessa introducerade laboratorieövningar där tyngdpunk­ ten låg på vetenskapsliknande experiment och analys av maskiners funktionssätt. I skolkulturen spelade formaliserbar kunskap, överför- bar i skriftlig form, en betydande roll.6 Till en av dess huvudaktörer måste vi räkna Carl Linde. Redan från och med 1861, när Linde som 19-åring började på Eidgenössische Polytechnische Schule i Ziirich, fick han de första inblickarna i skolkulturens program. Detta polyteknikum var en av de mest avancerade tekniska skolorna i Europa vid denna tid, och man sökte där föra tekniken så nära naturvetenskapen som möjligt. Bland Lindes lärare märks Rudolph Clausius, entropibegreppets myntare, och Franz Reuleaux, en pionjär för maskinteknikens ”för- vetenskapligande”. För oss är det notabelt att Reuleaux underströk vetenskapens andliga och uppfostrande inverkan på ingenjören.7 Vi kan tolka detta som att han såg vetenskap som ett medel att göra teknikerna mer bildade. Trots Ziirichskolans vetenskapliga inriktning torde inte dess forsk­ ning varit nämnvärt institutionaliserad. Under sina tre år där kom Linde inte i kontakt med någon egentlig forskningsverksamhet. Undervisning och forskning var ännu åtskilda. En skola som försökte föra ihop dessa tu var Miinchens tekniska högskola, vilken grundades 1868 med det uttryckliga målet ”att undervisa i de exakta vetenska­ perna och deras tillämpningar på den högre tekniken”.8 Skolans förste rektor betonade naturvetenskapens betydelse för ”den allmänna bild­ ningen” och uppmuntrade därför skapandet av bland annat tekniskt- vetenskapliga laboratorier.9 Redan under skolans första år öppnades ett mekaniskt-tekniskt laboratorium med materialprovning som sitt huvudsakliga arbetsområde. På Lindes initiativ kompletterades det 62 Bild 2. Laboratoriet för teoretisk maskinlära vid Miinchens tekniska högskola sju år senare med ett laboratorium för teoretisk maskinlära — det första i sitt slag i Tyskland; se bild 2. Här skulle eleverna inte bedriva manuellt verkstadsarbete utan i stället bli ”förtrogna med de metoder som används då man undersöker olika maskiners arbetssätt”.10 Det viktigaste objektet i laboratoriet var en ångmaskin, vars funktion bland annat analyserades med hjälp av indikatordiagram. Linde menade att ”studenterna måste ges tillfälle att själva utföra försök, samt diskutera resultaten och jämföra dem med teorin”.11 Han betraktade med andra ord övningarna som ett nödvändigt komple- 63 ment till föreläsningarna, alltså som ett led i skolningen av eleverna, men han såg också till att dessa fick delta i diverse forskningsuppgif­ ter. Man utförde systematiska undersökningar av förhållandet mellan tryck och temperatur (vid konstant volym) hos överhettad vattenånga samt vissa energitekniska experiment. Det skolkulturella klimatet vid Miinchens tekniska högskola bidrog således direkt till att viktig tek­ nisk forskning kunde utföras. Kylteknisk utveckling Samtidigt som han fullgjorde sina läraruppgifter arbetade Linde med att utveckla sin sedermera så berömda kylmaskin. I början av 1870-talet hade han ställt kyltekniken på en god termodynamisk grund samt erhållit sitt första ismaskinpatent.12 Intresset från framför allt bryggerinäringen visade sig snart vara betydande, och 1879 grundades Gesellschaft fur Linde^ Eismaschinen i syfte att omsätta Lindes patent i marknadsmässiga produkter. Detta innebar att Linde bestämde sig för att på heltid ägna sig åt företagsledning och produkt­ utveckling. Han attraherade flera av sina före detta högskoleelever till företagets hjärta i Wiesbaden, vilket efterhand blev en för sin tid ovanligt kunskapsintensiv ingenjörsbyrå. De forskningsliknande uppgifter man där utförde rörde sig naturligtvis inom den ekono­ miska sfären; man sysslade med större innovationer, smärre föränd­ ringar och nödvändig kundanpassning. Under 1880-talet intog företaget en ledande ställning inom det kyltekniska området i Tyskland. Det allvarligaste hotet kom från schweizaren Raoul Pietet, då denne började lansera ett köldmedel som uppgavs ha den fantastiska egenskapen att kunna gå emot termo­ dynamikens andra huvudsats. Som vetenskapligt skolad företagsle­ dare kunde inte Linde låta bli att reagera emot detta. Om Pietet hade rätt vore både Lindes vetenskap och företag hotade. Därför föreslog han 1884 att den bayerska polytekniska föreningen i Miinchen skulle jämföra olika kylmaskiner genom att ”utföra vetenskapligt exakta undersökningar”.13 På grund av bristfälliga experimentella arrange­ mang blev dock inte resultaten av dessa tillfredsställande. Därför förklarade Linde 1888 att hans firma var villig att finansiera uppföran­ det av en kylteknisk försöksstation där enhetliga undersökningsbe- tingelser kunde garanteras. Ett år senare stod en för ändamålet nyuppförd byggnad färdig i Miinchen, och snart kunde den polytek­ niska föreningen återuppta de jämförande testen; se bild 3. Slutsatsen blev att Lindes maskin var cirka 25 % mer effektiv än Pietets.14 Det är nog tveksamt om man kan beteckna dessa test som egentlig forskning, även om de utfördes med vetenskaplig precision och under kontrollerade former. Efter 1893 förändrades dock stationens uppgif­ ter till att bli klart forskningsinriktade. Konkurrensen med Pietet var nu avslutad och Linde själv hade lämnat företagsvärlden. Numera var han ekonomiskt oberoende och kunde därför tillåta sig att följa forskningsimperativets bud. Under hans ledning genomförde man vid 64 Bild 3. Den kyltekniska försöksstationen i Miinchen stationen ett flertal projekt i gränslandet mellan teknologi och natur­ vetenskap.15 Man bestämde koldioxids smältvärme och analyserade dess beteende kring den så kallade kritiska punkten. Man gjorde experiment med dikväveoxid (lustgas), som köldmedel i kylmaskiner. Mest känt är dock Lindes framtagande av en metod för att nå mycket låga temperaturer. 1895 kunde han vid en spektakulär demonstration framställa flytande luft i en kontinuerlig process. Denna byggde på den relativt okända Joule—Thomson-effekten som innebär att inre arbete åtgår då en gas hastigt expanderar, varvid temperaturen sjun­ ker. Stationens huvuduppgift under de följande sex åren blev att på olika sätt utveckla denna begynnande lågtemperaturteknik — ett arbete som efter sekelskiftet kom att överflyttas till en nystartad gren av Linde-bolaget. Högskoleforskning Parallellt med detta tekniska forsknings- och utvecklingsarbete gav Linde under 1890-talet en del kurser vid Munchens tekniska hög­ skola. Han var också engagerad i olika reformförsök för att göra de tekniska högskolorna till universitetens jämlikar. I debatten stod han nära matematikern Felix Klein, vars strävanden i denna riktning blivit mycket omskrivna.16 Kleins långsiktiga mål var att föra ihop all högre utbildning under ett organisatoriskt tak, och när han i mitten av 1890- talet arbetade för grundandet av en teknisk avdelning vid den fysiska institutionen vid Göttingens universitet erhöll han både verbalt och ekonomiskt stöd av Linde. Vid den tyska ingenjörsföreningens års­ möte 1895 hamnade Linde och Klein på den skolkulturella sidan i en diskussion om grundandet av tekniska laboratorier — alltså tjugo år efter det att Linde öppnat sitt i Munchen. Mötet var enigt i att uttala sitt stöd för inrättandet av fler laboratorier vid de tekniska högsko­ lorna, men man var inte överens om vad de skulle ha för syften. Företrädarna för verkstadskulturen ville att eleverna där skulle lära sig handha olika maskiner. För dem verkar det främst ha varit ett status- höjande trick att döpa om gamla verkstäder till laboratorier. Deras motståndare däremot menade att laboratorierna skulle åskådliggöra det stoff som presenterats under föreläsningarna och dessutom ge möjlighet till fördjupade studier och även forskning. Vid detta årsmöte befann sig skolkulturens anhängare i någon minoritet, men endast fyra år senare kunde Klein och Linde med belåtenhet konstatera att de tyska tekniska högskolorna givits rätten att utdela doktorsgraden. Detta innebar att staten nu erkände dels att dessa skolor befann sig på samma nivå som universiteten och dels att även teknisk forskning var en bildande verksamhet. Styrkt av dessa politiska signaler föreslog Linde strax efter sekelskiftet att ett labora­ torium för teknisk fysik skulle inrättas vid högskolan i Munchen. Han erbjöd skolan att för ändamålet begagna sig av den kyltekniska försöksstationens lokaler. Förslaget vann snabbt anklang både hos högskolans rektor och hos den bayerska industrin, som gav visst ekonomiskt stöd. Redan 1902 kunde så detta teknisk-fysik-laborato- rium öppnas som det första i sitt slag i Tyskland. I begynnelsen hade Linde onekligen ett betydande inflytande över organisation och forskningsinriktning. Till laboratoriets föreståndare utsågs fysikern Oscar Knoblauch, eftersom Linde menade att ”en fysiker bäst känner till de experimentella observationsmetoderna”.17 Linde ansåg nämli­ gen att teknisk och vetenskaplig forskning måste använda sig av samma metodologi, medan de däremot bör skiljas åt vad gäller mål och syften. För att inte det specifikt tekniska skulle försvinna borde därför resten av de anställda vara ingenjörer. Till dem hörde bland andra en av Lindes söner, Richard. Vid sidan av föreståndare och assistenter var flera doktorander verksamma vid laboratoriet. Vi får inte glömma bort att det officiella syftet var att få fram skickliga forskare, att bilda intresserade tekniker genom att inviga dem i forskningens metoder. De områden man lade 66 tyngdpunkten på låg inom vad man då kallade den tekniska termody­ namiken.18 Lindes inflytande kan spåras i undersökningar av olika köldmedel, Joule—Thomson-effekten, överhettad vattenånga och diverse isoleringsmaterial, samt i ett område som temperaturmät­ ningsteknik. Lindes insatser Vi har nu mycket hastigt följt Lindes insatser för att upprätta, som han själv uttryckte det, ”en levande växelverkan mellan vetenskaplig forskning och praktisk teknik”.19 Vi har sett hur han var aktiv i grundandet av ett flertal institutioner med forskningsliknande verk­ samhet på programmet. Ofta var deras inriktningar uteslutande eko­ nomiska. Både i sitt företag och i den kyltekniska försöksstationen ledde Linde arbeten som var kopplade till innoverande, produktut­ veckling och undersökning. I fallen med laboratorierna för teoretisk maskinlära och för teknisk fysik var dock andra ideal mycket betydel­ sefulla. Här spelade begrepp som bildning och skolning centrala roller. Laboratoriernas huvudsyfte var ytterst av pedagogisk natur, men det skadade förstås inte att man samtidigt ägnade sig åt viktiga tekniska problem. Jag tror att Lindes framgångsrika och berömda forsknings- och utvecklingsarbete inom kyltekniken hade kraftiga rötter i de skolkul­ turella idealen. Om Linde inte varit en vetenskapligt utbildad och av forskningsimperativet tidigt påverkad högskolelärare, hade han säkert bedrivit sin ekonomiskt relaterade verksamhet på ett ganska annor­ lunda sätt. Mer allmänt vill jag hävda att den kanske viktigaste anled­ ningen till att maskintekniken fick en mer vetenskaplig forsknings- prägel mot slutet av förra seklet står att finna inom det tekniska högskoleväsendet. Exakt vilka argument som låg bakom ingenjörernas anammande av forskningsimperativet kan naturligtvis diskuteras. Klart är att det idealistiska klimatet i Tyskland var mycket starkt under 1800-talet och att flera tekniker, bland dem Linde, knappast var oberörda av det. Dessutom kände sig åtskilliga ingenjörer vid denna tid relativt åsido­ satta av det övriga samhället, och genom att göra utbildningssystemet mer bildande kunde de höja sin status i allmänhetens ögon.20 I detta perspektiv kunde givetvis forskning vara ett medel för att bättra på ingenjörernas rykte, men det fanns förstås andra sätt, som till exempel att i ord och bild propagera för teknikens stora betydelse för väster­ landets kulturella och ekonomiska uppbyggnad. Det förefaller lämpligt att avsluta en artikel i Sveriges Tekniska Museums årsbok med att kort referera till ett sådant prestigehöjande projekt som vår vän Linde var inblandad i. Vad jag har i tankarna är grundandet av Deutsches Museum — det mycket stora teknik- och vetenskapshistoriska museet i Munchen som bland annat varit före­ bild för vårt tekniska museum i Stockholm. Idén bakom museet fördes fram officiellt 1903 av Oskar von Miller, och den erhöll ome­ 67 delbart stöd av prominenta tyska personligheter med Bayerns prins Ludwig i spetsen. En tremannastyrelse, med Linde som en av med­ lemmarna, utsågs. Den utarbetade en syftesbeskrivning, där det angavs att museet ”skall åskådliggöra den vetenskapliga forskningens inflytande på tekniken” — en formulering som vi förstår att Linde inte hade något emot.21 Efter hårt slit kunde så de första utställnings­ lokalerna öppnas redan 1906. Vid invigningen betonade von Miller att museet skulle visa i vilken utsträckning vår moderna kultur är bero­ ende av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.22 För Linde och hans likasinnade var det väsentligt att tekniken blev allmänt accepterad som en kulturell och bildande verksamhet. En bit in på det nya århundradet hade de också lyckats väl i sina strävanden. Till ingredienserna i denna kamp måste vi, förutom grundandet av tekniska museer, räkna de olika ansatser som hade gjorts för att initiera och institutionalisera avancerad teknisk forskning. Noter 1. Införandet av mer eller mindre vetenskapliga forskningsmetoder i tekniken kan ses som ett utslag av teknikens förvetenskapligande. Det tyska utbildningssystemets roll för detta allmänna förvetenskapligande har behandlats av Kurt Mauel: ”Die Aufnahme naturwissenschaftlicher Erkenntnisse und Methoden durch die Ingenie- ure im 19. Jahrhundert”, Technikgeschichte in Einzeldarstellungen, vol 11 (1969) och Karl-Heinz Manegold: ”Die Entwicklung der technischen Hochschule Han­ nover zur wissenschaftlichen Hochschule”, ibid, vol 16 (1970a). Notera att vi i den här artikeln fr a kommer att koncentrera oss på maskintekni­ ken — ett område med helt andra traditioner än kemi- och elteknik, där forskning genomgående spelat en betydande roll. 2. Hur forskningen vann insteg i Sverige har beskrivits av Gunnar Eriksson: Kartläg- garna: Naturvetenskapens tillväxt och tillämpningar i det industriella genombrot­ tets Sverige 1870—1914 (Umeå 1978). 3. Ang forskningsimperativet och dess uppkomst, se R. Steven Turner: ”Prussian Universities and the Concept of Research”, Intern. Archiv f. Sozialgesch. d. deutschen Literatur, vol 5 (1980). 4. Jfr Edwin T Laytons klassiska artikel ”Mirror-Image Twins: The Communities of Science and Technology in 19th Century America”, Techn. & Culture, vol 12 (1971), där han beskriver hur den amerikanska forskning och utbildning som bedrevs vid olika tekniska institutioner kom att efterlikna universitetens. 5. Begreppen verkstads- och skolkultur har jag hämtat från Monte A Calvert: The Mechanical Engineer in America, 1830—1910: Professional Cultures in Conflict (Baltimore 1967). 6. Ang skillnaden mellan tyst och formaliserbar kunskap, se Bo Göranzon (red): Datautvecklingens filosofi: tyst kunskap och ny teknik (Stockholm 1983). 7. Jfr Karl-Heinz Manegold: Universität, Technische Hochschule und Industrie: Ein Beitrag zur Emanzipation der Technik im 19. Jahrhundert unter besonderer Berucksichtigung der Bestrebungen Felix Kleins (Berlin 1970b), där det just talas om (s 58) Reuleaux’ betoning av vetenskapens geistige och erzierische verkan. 8. Carl Max Bauernfeind: Reden und Vorträge zur Einweihungsfeier der neuen Technischen Hochschule in Munchen (Munchen 1869), s 22. 9. Titeln på rektor Bauernfeinds öppningstal var (i översättning) ”De exakta naturve­ tenskapernas inflytande på den allmänna bildningen och speciellt på de tekniska fackstudierna”, se Bauernfeind (1869). 68 10. Carl Linde: Aus meinem Leben und von meiner Arbeit (Munchen 1979 (1 :a uppl 1916), s 32. 11. Citerat ur Karl-Heinz Manegold: ”Das Verhältnis von Naturwissenschaft und Technik im 19. Jahrhundert im Spiegel der Wissenschaftsorganisation”, Technik in Einzeldarstellungen, vol 11 (1969), s 176. 12. Ang Lindes arbete inom kyltekniken, se Linde (1979) och Mikael Hård: ”Carl von Lindes kylmaskiner i gränslandet mellan vetenskap och ekonomi”. Polhem, vol 2 (1984)- 13. Brev från Linde till föreningen 1884—03—22. Orig i Deutsches Museums Sonder- sammlung. 14. Slutrapporten är Moritz Schröter: Untersuchungen an Kältemaschinen verschiede- ner Systeme. Zweiter Bericht an den Ausschujl des Polytechnischen Vereins zu Munchen (Munchen & Leipzig 1890). 15. Stationens arbete under perioden 1893 —1901 har sammanfattats av Carl Linde: ”Die wissenschaftlichen Ergebnisse der Miinchener Kälte-Versuchstation”, Zeitschr. d. Vereins deutsch. Ingenieure, Festnummer (Munchen 1903). 16. Kleins verksamhet har utretts grundligast av Manegold (1970b), som jag bygger mycket av detta stycke på. 17. Citerat ur Oscar Knoblauch: ”Die Geschichte des Laboratoriums fur technische Physik der Technischen Hochschule Munchen 1902—1934”, opublicerat (1941742), s 2 f. En kopia av skriften finns i Munchens tekniska universitets bibliotek. 18. För laboratoriets tidiga verksamhet, se även Max Jakob: ”Zum 25jährigen Bestehen des Laboratoriums fur technische Physik der Technischen Hochschule Munchen”, Zeitschr. f. techn. Physik (1927). 19. Citerat ur Manegold (1970b), s 165. 20. Ang de tyska resp de svenska ingenjörernas kamp för högre status, se Cornelis W R Gispen: ”Technical Education and Social Status: The Emergence of the Mechanical EngineeringOccupation inGermany: 1820—1890”, opubliceraddoktorsavhandling, University of California, Berkeley (1981) resp Mikael Hård: ”Ingenjören i slutet av 1800-talet”, opublicerad rapport, Vetenskapsteoretiska institutionen vid Göteborgs universitet (1981). Om bildningens roll i detta sammanhang, se Nils Runeby: Teknikerna, vetenskapen och kulturen: Ingenjörsundervisning och ingenjörsorga- nisationer i 1870-talets Sverige (Uppsala 1976) och Boel Berner: Teknikens värld: Teknisk förändring och ingenjörsarbete i svensk industri (Lund 1981). 21. Citatet kommer från Chronik des Deutschen Museums von Meisterwerken der Naturwissenschaft und Technik (Munchen 1927), s 16. 22. Maria Osietzki har i ”Die Griindungsgeschichte des Deutschen Museums von Meisterwerken der Naturwissenschaft und Technik in Munchen 1903 —1906”, Tech- nikgesch., vol 52 (1985), betonat hur museets grundare såg projektet som ett led i kampen för att göra teknik och vetenskap till en del av den bildade kulturen. 69 Axel F Enström, den tekniska forskningens ambassadör i Sverige. Etsning av Isaac Griinewald år 1916. 70 BOSSESUNDIN Kontor, institut och akademi Organiseringen av den tekniska forskningen i Sverige vid tiden för det första världskriget År 1918 skrev Axel F Enström, som då var chef för Industribyrån vid Kommerskollegium, det ämbetsverk som övervakade Sveriges handel och industri: ”Därest alla nu föreliggande planer på vetenskapligt-tekniska forsk­ ningsinstitut komma att genomföras — och man kan blott livligt hoppas därpå — skulle vi få följande: ingenjörsvetenskapsakademin, bränsle- och kraftinstitutet, metallografiska forskningsinstitutet samt pappersmassekontoret. Därmed hade vi lyckats få en stomme till det för vår framtida industriposition grundläggande arbete, som behövs för att hävda vår ställning gent emot utlandet.” Enströms förhoppning infriades och han fick själv en nyckelställ­ ning bland dessa institutioner sedan han utnämnts till verkställande direktör vid Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Tillkomsten av IVA (med kraft- och bränsleinstitutet som en del), Pappersmassekontoret och Metallografiska institutet visar att under och strax efter första världskriget hade den tekniska forskningen börjat bli erkänd inom svensk industri och statsförvaltning. På samma sätt som rådsforskningens framväxt vid tiden för andra världskriget markerar ett avgörande skede i historien om den tekniska forskning­ ens institutionalisering i vårt land, visar nämnda institutioner att något viktigt skedde vid tiden kring första världskriget. Vid närmare påseende visar det sig att de tre institutionerna var en del av en bredare strömning som på olika sätt uppmärksammade den teknisk-vetenskapliga utbildningen och forskningen. År 1917 invig­ des t ex under högtidliga former och mycken retorik Tekniska hög­ skolans nya byggnader. Det talades om att ”hålla vetenskapens fana högt”, om ”ett nytt hem för tekniskt-vetenskaplig forskning” och för 71 ”de tekniska vetenskapernas män”, om ”de tekniska vetenskapernas betydelse för fosterlandets framtid” osv. Samma år invigdes också Skogshögskolans och Skogsförsöksanstaltens nya byggnader. Året dessförinnan hade dessutom riksdagen beslutat om den upprustning av Materialprovningsanstalten som senare skulle resultera i Statens provningsanstalt. Materialprovningsanstalten var f ö en av vårt lands första verkliga institutioner för teknisk forskning. Enligt stadgarna från 1897 skulle den bl a ”genom serier av undersökningar beträf­ fande materialiers egenskaper samt utgivande av tryckta arbeten här­ över utöva en vetenskapligt-teknisk verksamhet”. Aven inom enskilda industriföretag inrättades vid samma tid labo­ ratorier med uppgifter utöver den reguljära driftkontrollen. År 1917 — återigen — tillkom t ex Uddeholms vetenskapliga laboratorium vid Skoghallsverken, Reymersholmsbolagets träkemiska forskningsin­ stitut och den avancerade tekniska avdelningen vid Thulins Aeroplan- fabrik. Uddeholmslaboratoriet kan också vara värt att komma ihåg ur en annan aspekt. Det var nämligen unikt så till vida att det leddes av en kvinna, fil dr Astrid Cleve von Euler. Och inte nog med det — hon hade också två kvinnliga assistenter: fil mag Greta Hallberg och fil lic Ella Söderlund. Uddeholmslaboratoriet var med andra ord för en tid en av de få, kanske tom den enda arbetsplatsen som dominerades av kvinnliga forskare! Ella Söderlund hade även arbetat vid det kemiska laboratoriet vid Thulins Aeroplanfabrik. Där fanns också andra kvalificerade fors­ kare. Enoch Thulin själv — flygdoktorn — hade redan år 1912 dispu­ terat vid Lunds universitets fysiska institution på en avhandling ”Om luftmotståndet mot tunna plattor med föränderlig hastighet” — en sorts teoretisk grund för den blivande flygplanskonstruktören. När han sedan inrättade en teknisk avdelning vid flygplansfabriken rekry­ terade han flera andra lundafysiker. Där fanns t ex fil dr Ivar Malmer — med tiden Sveriges förste professor i flygteknik och föreståndare för Flygtekniska försöksanstalten — fil dr G Albin Nilsson — en av Sveriges första radioexperter — samt fil dr Nils Åkesson, expert bl a på röntgenspektrografi. Presenterat på det här viset — ytterligare exempel kunde ges — kan det förefalla som om den tekniska forskningen i Sverige vällde fram på bred front vid tiden kring det första världskriget. Och visst ligger det en hel del i en sådan bild. Världskriget och de behov och stämningar som var förknippade med det var en mäktig impuls till en institutio- nalisering av den tekniska forskningen. Axel F Enström — länge den tekniska forskningens samlande gestalt i Sverige — upphörde aldrig att understryka den betydelse världskriget hade. Så här sa han t ex år 1931: ”Först under världskriget blev det påtagligt för var och en vad veten­ skap och forskning kunde uträtta för lösandet av aktuella dagspro­ blem såväl ifråga om förstörelsemedlens snabba utveckling som kom­ munikationsmedlens intensifiering och anskaffandet av ersättnings­ medel av olika slag jämväl för de civila behoven . . . Sedan den tiden 72 Flygets pionjärer mötte många problem som krävde forskning. 1912 doktore­ rade Enoch Thulin på en avhandling med flygteknisk tillämpning. Här står han (fjärde fr vänster) ett år senare omgiven av sina medarbetare framför Aeroplanvarvet Avis i Landskrona. ha laboratoriet, fysiken och kemien flyttat in i fabriken och blivit oundgängliga arbetsverktyg i det dagliga livet.” Världskriget hade också den speciella betydelsen att det inled­ ningsvis skapade goda konjunkturer för den svenska industrin. Det är ingen slump att så många initiativ togs åren 1916—17 då det ekono­ miska läget var mycket gynnsamt. Men det var också en institutionaliseringsprocess med många hin­ der — något som Pappersmassekontorets och Metallografiska institu­ tets fortsatta öden illustrerar. 73 Pappersmassekontoret Pappersmassekontoret, som tillkom efter initiativ från chefen för Billeruds AB, Christian Storjohann, konstituerades som ekonomisk förening i slutet av 1917. Det ägdes av massaföretag som betalade en insats proportionell mot deras produktionskapacitet. Uppgifterna var, enligt stadgarna: 1. Prövning av maskiner för cellulosa och trämassefabriker. 2. Självständig verksamhet för förbättrande av äldre metoder och utarbetande av nya. 3. Tillgodogörande av biprodukter. 4. Utnyttjande av mindervärdigt virke. 5. Konsulterande verksamhet, omfattande jämväl ångekonomi. Aven om verksamheten tänktes bli ganska bred, är det ingen tvekan om vilken uppgift som var viktigast: nummer tre. Den tidiga massain­ dustrin var ganska primitiv. Man kokade sin massa utan att egentligen riktigt veta vad som hände och slösade friskt med råvaror och energi. Teoretiskt sett kunde i bästa fall 40 % av vedråvaran utnyttjas. Resten släpptes ut som avfall i luft och vatten. De primitiva tillverkningsme­ toderna hotade knappast lönsamheten — i varje fall inte på kort sikt — men de förorenande fabrikerna, som tycktes förpesta hela landsändar, fick svårt att värja sig mot allmänhetens missnöje. I riksdagen krävdes upprepade gånger någon form av statlig reglering. Det fanns alltså ett starkt tryck utifrån som tvingade massafabrikanterna att söka efter rationellare tillverkningsmetoder. Samtidigt insåg förstås cellulosa­ teknikerna att det skulle vara ytterst lönsamt om man fann metoder att utnyttja avfallet. Därtill kom försörjningssvårigheterna under kri­ get som stimulerade till ökade forskningsansatser eftersom massain­ dustrin ägde en fantasieggande potential till ”ersatz” för sådant som inte kunde importeras. Det saknades inte heller lovande uppslag och nya produkter som silkesmassa och sulfitsprit presenterades. De djärvaste visionärerna drömde om en på trä baserad kemisk storindustri som var lika fram­ gångsrik som den på kol och vetenskaplig forskning grundade tyska kemiska industrin. Bland tänkbara produkter för en svensk träkemisk industri nämndes textilfibrer, motorsprit, färger och mediciner. Föreståndare för Pappersmassekontoret blev Hugo Wallin, en ingenjör som blivit känd som en av dem som utvecklade metoder för produktion av sulfitsprit. Till sin hjälp hade han två akademiskt skolade forskare som tidigare hade varit verksamma inom företag som försökte exploatera metoder att ta till vara på avfallet. Dessutom samarbetade man med Uddeholmslaboratoriet i Skoghall. Pappersmassekontoret blev ganska kortlivat. Verksamheten avbröts i slutet av år 1921 sedan den av efterkrigsdepressionen drab­ bade massaindustrin inte längre ansåg sig ha råd att betala de blyg­ samma kostnaderna för kontorets underhåll. Men den verkliga orsa­ ken till nedläggningen var knappast industrins brist på pengar. Nej, det var nog att branschen var ovan vid forskningsarbetets villkor. Det 74 Bergvik och Ala sulfitspritfabrik. Sulfitspriten var i början av seklet den mest lovande biprodukten vid cellulosaproduktion. vilade en anda av ”Business” över Pappersmassekontoret. Delägarna förväntade sig omedelbara ekonomiska och praktiska resultat — till och med utdelning på insatt kapital — och när de uteblev tappade man intresset. Walter Améen har berättat att initiativtagaren till pappers­ massekontoret — Christian Storjohann — hade stor förskräckelse för att vara ”försökskanin” åt andra. Han satsade på laboratoriet för att slippa bli det, men blev besviken på att det inte kom fram så mycket matnyttigt för honom. ”Vidare hade Storjohann börjat få stora fram­ gångar med 'silkesmassan’ vars tillverkning, drifts- och kontrollmeto- 75 der han ville omge med sådan hemlighetsfullhet, att allt samarbete med konkurrerande företag på denna sektor var uteslutet. Ännu på 1930-talet kunde man i Billeruds silkesmassefabriker förvillas av att man använde falska termometrar och avsiktligt oriktiga kubikmått, detta för att fabrikshemligheterna inte skulle kunna röjas och spridas genom om falskheten ovetande förmän, arbetare och spioner. Först under andra världskriget med statsreglerad export blev ett närmare samarbete i kvalitetsfrågor nödvändigt, och då de hemliga kontroll- och analysmetoderna efter beslut på allra högsta ort skulle avslöjas, visade det sig, att alla konkurrenterna arbetade på ungefär samma sätt och, trots allt, visste praktiskt taget lika mycket.” Detta hemlighetsmakeri, som karakteriserade hela branschen, kan minst av allt ha gynnat vetenskapliga ansatser. Så här berättas i Sven­ ska pappers- och cellulosaingenjörsföreningens historik: ”Där satt man vid sin fabrik och arbetade på problemen fullkomligt isolerad. Gjordes några goda rön, var man mycket ängslig att de skulle komma ut någon konkurrent till nytta. En god sport var att föra en kollega bakom ljuset genom diverse ej alltför sanningsenliga historier. Fabrikanternas portar voro slutna för vem det vara månde, och det var mycket svårt att få kasta en blick inom murarna. Hemlig­ heterna, om sådana funnos, bevakades omsorgsfullt.” Det hör till historien att samtidigt som Pappersmassekontoret lades ned fick Astrid Cleve sparken från Uddeholmslaboratoriet — inte p g a bristande vetenskaplig produktivitet utan snarare p g a mot­ satsen. Hon hade publicerat en rad uppsatser om sådant som ligninets struktur och granbarrens kemiska beståndsdelar. Men den typen av grundläggande forskning möttes av mycket liten förståelse från indu­ strins sida. Den gav inga omedelbara praktiska, vinstgivande resultat för bolaget. Ställd inför Pappersmassekontorets nedläggning och sin egen uppsägning klagade Astrid Cleve. Ska nu denna arbetsinsats, ”som ju är ingenting mindre än att verkligt känna vårt lands numera förnämsta industriella råmaterial, veden”, offras på lågkonjunkturens altare. I framtiden måste skogsindustrin bygga på kunskap om veden. ”Vi behöva alltså träforskningen — och då slopar vår stolta massain­ dustri Pappersmassekontoret och låter det arbete i enskild tjänst jag företräder svälta ihjäl. Finns det ingen inflytelserik kulturfrämjare, som ser det ur lite större synpunkter verkligt oekonomiska häruti? Finns det ingen institution, som kan bereda plats för oss träke­ mister?” Det skulle dröja till år 1931 innan det Astrid Cleve efterlyste kom till. Då invigdes den nya institutionen för cellulosateknik och träkemi vid KTH och Erik Hägglund utnämndes till innehavare av en forsk- ningsprofessur där. Metallografiska institutet Det metallografiska institutet var förknippat med framväxten av en ny vetenskapsgren. Den byggde dels på användningen av vissa hjälp­ medel, främst s k metallmikroskop men senare även röntgenspektro- 76 grafer, för undersökningar av metaller, och dels på tillämpningen av de senaste teorierna inom fysikalisk kemi på frågor rörande metallur­ giska processer. Metallografin introducerades kring sekelskiftet i Sverige av några unga ingenjörer vid Materialprovningsanstalten och Carl Benedicks, docent i kemi vid Uppsala universitet och sedermera professor i fysik vid Stockholms högskola. Problemet — och det kan beskrivas som ett generellt problem för teknisk forskning i början av 1900-talet — var att finna en naturlig hemvist för den metallografiska forskningen. Tekniska högskolan var i första hand en utbildningsanstalt. Det var först år 1932 som det uttryckligen fastslogs i stadgarna att det är högskolans uppgift att bedriva forskning. Den verklighet som doldes bakom retoriken när de nya lokalerna invigdes år 1917 var att högsko­ lan saknade en formell organisation för forskning. Det fanns ingen forskarkarriär. Först år 1927 fick man rätt att utse teknologie dokto­ rer och den första egentliga forskningsprofessuren — Hägglunds — inrättades år 1931. Vid universiteten, å andra sidan, fanns en skepsis mot att göra tekniska processer och material till föremål för vetenskapliga under­ sökningar. Det fick Carl Benedicks erfara när han sökte en professur i kemi och hade svårt att få räkna sin doktorsavhandling — en med metallografiska undersökningsmetoder utförd studie av stål — som merit. En av de sakkunniga hävdade t ex att den bristande homogeni­ teten och varierande strukturen hos järn och stål, vilkas egenskaper beror på föregående teknisk behandling, ”så litet som gärna är möj­ ligt” gör dem lämpade som undersökningsobjekt för besvarande av frågor tillhörande den allmänna kemin. När han sedan sökte en professur i fysik vid Stockholms högskola bedömdes han återigen som olämplig eftersom han sysslat med en så begränsad del av fysi­ ken. Men högskolan försökte ändå att skapa en speciell professur i fysik och metallografi åt Benedicks och vände sig till industrin och bad om bidrag. Men då fick man avslag med motiveringen att ”en sådan verksamhet som här är i fråga, bör bedrivas vid Tekniska högskolan”. Det här exemplet visar hur teknisk-vetenskaplig forskning kunde hamna mellan två stolar. Å ena sidan fanns den akademiska, veten­ skapliga världen där teknik inte var alldeles rumsrent. Å andra sidan fanns den tekniska världen där vetenskaplig forskning ännu inte var någon självklarhet. Till slut fick i alla fall Benedicks professuren i fysik i Stockholm. Men han hade fortfarande små möjligheter att ägna sig åt metallforsk­ ning. Därför blev ett fristående forskningsinstitut det naturliga resul­ tatet av strävandena att etablera den tekniskt inriktade vetenskapsgre­ nen. År 1917 påbörjades en insamling som resulterade i att ett fem­ tontal större järnverk och mekaniska industrier lovade att bidra med sammanlagt en miljon kronor. Dessutom godkände riksdagen år 1920 att Metallografiska institutet fick utnyttja delar av Tekniska högsko­ lans gamla lokaler. Därigenom fick institutet en halvofficiell prägel. Huvuduppgiften var, enligt de av regeringen stadfästa stadgarna, 77 vetenskaplig forskning. Men institutet skulle också vara industrin behjälplig med utredningar av mera praktiskt intresse. Det dröjde inte länge innan det dubbla syftet ledde till motsättningar. Benedicks ville forska på grundläggande frågor som rörde atomernas gruppering o dyl. Men donatorerna från industrin, som bl a hade rätt att utse institutets revisorer, ville se mer praktiskt inriktad uppdragsforskning och ren konsultverksamhet. Efter diverse omorganisationer och myc­ ket bråk, slutade det med att Benedicks tvingades avgå som förestån­ dare. I sina avskedsord till institutets styrelse varnade Benedicks för den nya väg som institutet hade slagit in på. ”Att eventuellt inskränka verksamheten till sådant, som anses kunna vara av omedelbart ekono­ miskt gagn, står i strid med den vidsynta avsikten med institutets upprättande och komme säkerligen att i längden straffa sig.” Men institutet överlevde. Under andra världskriget omorganiserades det till ett av de många halvstatliga branschforskningsinstitut som då inrättades. Numera verkar det under namnet Svenska Metallforsk­ ningsinstitutet. Såväl Pappersmassekontorets som Metallografiska institutets gan­ ska trassliga öden visar att den tekniska forskningen hade trögt före i portgången. De var ju trots allt institutioner som borde backas upp av de viktigaste industribranscherna i Sverige: trä- och massaindustrin, järn- och stålindustrin samt verkstadsindustrin. Men det var sällsynt att industrins företrädare visade någon större entusiasm för veten­ skapligt forskningsarbete. Snabba resultat, avkastning på insatt kapi­ tal, annars fick det vara. Det är lättare att finna uttryck för industri­ männens misstro mot forskare och vetenskapligt inriktade tekniker än motsatsen. Idag är vetenskap och forskning honnörsord. Men i början av seklet hade de en annan klang inom vida industrikretsar. Det är karakteristiskt att Axel F Enström — den tekniska forskningens ambassadör — ofta såg sig tvingad att börja sina anföranden med några ord mot föreställningen att forskning är ett begrepp med ett drag av högtidlighet, akademisk förnämitet, lärdomsdamm och opraktisk sterilitet. Det finns också flera berättelser som visar hur svårt man hade att förstå värdet av forskningsarbete. Sten Westerberg, ingenjör, indu­ strimän och chef för Jästbolaget, har gett ett drastiskt exempel. ”Från min egen industri påminner jag mig, huru jag vid tiden några år efter sekelskiftet som ung ingenjör var sysselsatt med de första laborato- rieförsöken vid en fabrik, där förut ingen som helst utrustning i detta hänseende existerade. Chefen för företaget, en hedersman, en autodi­ dakt och kraftnatur med en despotism, som sannerligen inte var vidare upplyst, kom in, där jag höll på med mina flaskor och petriskå- lar för att klargöra ett mögelfenomen. Med en blick av outsägligt förakt gjorde han som Döbelns bekante läkare vid Jutas. Han gick fram till bordet och ’strök det rent uti ett enda drag’, och där stod jag med mina sönderslagna grejor. Och detta inom en industri som säkerligen mer än det stora flertalet måste arbeta på vetenskaplig grund.” Einar Améen som år 1926 anställdes som assistent vid metallogra- 78 fiska laboratoriet i Hagfors har berättat en annan episod. Han stötte en dag ihop med en av brukets högre tjänstemän. ”Han stannade och frågade: 5Vad gör Du här?’ Inte utan en viss stolthet svarade jag: ’Jag forskar på laboratoriet’. Hans nästa fråga blev då: ”Ja, men har Ni inte forskat färdigt än?’ Frågan /berättar Améen/ var inte ställd på skämt, utan han ansåg verkligen, att då laboratoriet i Hagfors vid den tiden hade funnits i 10 år, så borde det vara färdigforskat!” Den misstro mot forskare och vetenskapligt inriktade tekniker som fanns i början av 1900-talet är också en del av bakgrunden till IVA. IVA Det formella upphovet till IVA var en motion från högerpolitiker i riksdagen år 1916. Där efterlystes en nationell kraft- och bränslepoli­ tik och man föreslog att regeringen skulle utreda möjligheterna att inrätta en institution som vetenskapligt och praktiskt bearbetade och samordnade arbetet med kraft- och bränslefrågor. Enström fick i uppdrag att utreda frågan och han kom fram till att det behövdes en central forskningsanstalt inte bara för kraft- och bränslefrågor utan för hela den tekniska forskningen. Så mognade planerna på en ingenjörsvetenskapsakademi fram under hösten 1917. Efter omfattande förberedelser, sedan bl a Industriförbundet gett sitt godkännande och sedan 1,7 miljoner kronor insamlats från industrin, föreslog regeringen i mars 1919 att IVA skulle inrättas. Valet av akademiformen väckte viss uppmärksamhet. Enström och andra befarade också ”att namnet akademi måhända skall bemötas av någon misstro från det praktiska livets män, vilka gärna är benägna att med begreppen akademier och professorsverksamhet förknippa ett sterilt teoretiserande”. Men i efterhand framstår akademiformen som något av ett genidrag. Den var en i Sverige väl inarbetad form för vetenskaplig verksamhet och ökade väsentligt möjligheterna att ge det tekniska forskningsarbetet officiellt erkännande. Det fanns också djupare syften för vilka akademiformen var spe­ ciellt lyckad. Det hade sedan lång tid funnits skarpa motsättningar dels inom själva ingenjörskåren och dels mellan å ena sidan industrin och å andra sidan delar av ingenjörskåren och lärarkåren vid Tekniska högskolan. Man var splittrad i två läger: ett ”tekniskt-vetenskapligt”, som ville se ingenjören som en oberoende, opartisk och vetenskapligt bildad fack- och ämbetsman, och ett ”industriellt”, som ville se ingenjören som en företagsledare med ekonomiska och praktiska kunskaper. Motsättningen framträdde därför ofta som en spänning mellan å ena sidan vetenskap och teori och å andra sidan praktik och ekonomi. Det är uppenbart att IVA kom till för att överbrygga klyftan mellan industrin och företrädare för det tekniskt-vetenskap- liga livet. Denna djupare målsättning framgår dock inte av IVAs stadgar. Där sägs att ändamålet skulle vara ”att befordra teknisk-vetenskaplig 79 forskning samt att därigenom främja den svenska industrin och tillva­ ratagandet av landets naturtillgångar”. Det skulle nås på flera sätt. För det första och viktigaste: IVA skulle ha en samordnande uppgift och se till att alla de initiativ till forsknings- och utvecklings­ arbete som världskriget föranlett inte upphörde och skingrades när krigstidens svårigheter var över. IVA skulle, som det hette, ”bliva det statsorgan, som skulle taga vård om det tekniskt-vetenskapliga forsk­ ningsarbetet i landet och bliva det samlande momentet i de nu spridda strävandena”. IVA skulle för det andra organisera forskningsinstitut eller kom­ mittéer för speciella ändamål. Så skedde också med det kraft- och bränsleinstitut som hade varit den formella orsaken till att IVA bilda­ des. Andra områden som tidigt togs upp var byggnadsteknisk forsk­ ning och arbetsvetenskaplig forskning. För det tredje skulle IVA mobilisera ekonomiskt stöd för teknisk forskning och bli, som Enström uttryckte det, ”en central sparbössa i vilken kan samlas alla de intressen vilka skulle vilja göra sig uttryck i pekuniärt avseende”. För det fjärde skulle IVA genom belöningar och pengar stödja och uppmuntra s k ”spontant uppträdande forskare på det tekniskt- vetenskapliga arbetsområdet”. För det femte, slutligen, skulle IVA publicera förtjänstfulla avhandlingar och utredningar eller på annat sätt utöva publikations- verksamhet. Hur mycket av de ursprungliga ambitionerna förverkligades? Det är ingen tvekan om att akademin framgångsrikt slog en bro mellan vetenskap och industri och höjde ingenjörsvetenskapens status. Men det gällde i första hand på ett allmänt plan. När det blev fråga om pengar, om att bli en ”central sparbössa”, var det svårare. IVA lyckades aldrig mobilisera några större summor. Det rörde sig hela tiden om blygsamma belopp. Som exempel kan nämnas att under de första tio åren utdelade IVA totalt 230 000 kronor, fördelade på ett hundratal forskningsarbeten. Akademin upprättade dock egna laboratorier. Det första steget i den riktningen togs år 1923 när det s k Elektrovärmeinstitutet inrätta­ des. Senare tillkom vid IVA bl a Kolningslaboratoriet, Cementlabora­ toriet och Ångvärmeinstitutet. I vårt sammanhang känns det naturligt att framhålla att även en annan institution — Tekniska Museet — har sina rötter i IVA. Redan år 1921 tillsattes en kommitté för den frågan och tre år senare anställdes Torsten Althin för att organisera det blivande museet. Under drygt ett decennium inrymdes sedan den teknikhistoriska verksamheten i akademins fastighet vid Grev Ture- gatan. IVA blev inte det ”statsorgan”, som samlade det tekniska forsk­ ningsarbetet. Och det är väl, som Enström skrev efter tio år vid akademin, ”icke säkert, att den i saken mest intresserade parten — industrin — med oblandad tillfredställelse skulle se dessa angelägen­ heter i händerna” på ett statligt verk. Det förhindrade inte att IVA hade blivit ”den organisation Kungl Maj:t gärna anlitar, när yttranden 80 i tekniska ämnen erfordras i ärenden, som äro under regeringens prövning”. Som regeringen gör, fortsatte Enström, så göra också de centrala ämbetsverken. På två viktiga områden fick akademin en central och överordnande ställning under mellankrigstiden. Det gällde dels den energitekniska forsknings- och utredningsverksamheten och dels s k psykoteknik, arbetsstudier o dyl med anknytning till rationaliseringsrörelsen. I övrigt förverkligades knappast ambitionen att ge IVA ett övergri­ pande ansvar för den teknisk-vetenskapliga forskningen. När sedan den teknisk-vetenskapliga forskningen gavs en ny organisation efter de stora utredningarna i början av 1940-talet, förlorade IVA definitivt sin ställning som centralorgan. Man övervägde visserligen att till IVA delegera uppgiften att på statens vägnar fungera som ett centralt forskningsråd. Men det ansvaret kom i stället att läggas på det nyin­ rättade, fristående statliga tekniska forskningsrådet. Referenser Walter Améen har citerats ur Svensk Papperstidning 1983 och Sten Westerberg ur Teknisk tidskrift 1938. I övrigt hänvisas läsaren till det egentliga underlaget för uppsat­ sen: B Sundin. Ingenjörsvetenskapens tidevarv: Ingenjörsvetenskapsakademin, Pap­ persmassekontoret, Metallografiska institutet och den teknologiska forskningen i början av 1900-talet (Umeå 1981). Där finns utförlig käll- och litteraturförteckning. 81 Sten Westerberg: Teknologförbundets ordförande och outtröttlig propagandist för den tekniska forskningens ”ordnande efter moderna och rationella principer”. 82 THORSTEN NYBOM Bernalism och forskningsorganisation Vetenskapsideologi och forskningspolitik i 1930-talets Sverige 1930-talet har med rätta beskrivits som en period av allmän sam­ hällelig turbulens. Diskussionen om vetenskap och forskning kom därmed med nödvändighet, att inta en relativt undanskymd plats både i den offenliga debatten och i den praktiska politiken, som i huvudsak koncentrerades kring ekonomiska och politiska problem av ibland existensiell natur.1 Icke desto mindre kom den allmänna utvecklingen och den forsk- ningspolitiska debatten under detta ödesmättade decennium att få en helt avgörande betydelse för forskningspolitikens inriktning och vetenskapens ställning i framtiden. Vetenskapsideologiskt och forsk- ningspolitiskt innebar 1930-talet nämligen en veritabel omvälvning, i det att vetenskapen började betraktas som en produktivkraft fullt jämförbar med både arbete och kapital. Det var fråga om en växande övertygelse att vetenskapen direkt kunde befordra inte bara välfärds- mål och nationell maktutveckling, utan även bidra till genomgripande samhällsorganisatoriska förändringar.2 Ursprungligen hade detta varit en utpräglad vänsterståndpunkt. Snart nog — och allra senast under kriget — accepterades dock denna tes mer eller mindre ograverat i nästan alla politiska och vetenskapliga läger. Och den hade vid 1950-talets ingång upphöjts till en av väl­ färdssamhällets manifesta överideologier.3 Som genomförd forsk- ningspolitisk doktrin fick den sitt mest pregnanta uttryck hos Cam- bridgefysikern John Desmond Bernal.4 Bernal hävdade bl a att det ömsesidiga beroendet mellan samhällelig organisation å ena sidan och vetenskapens inriktning, uppgifter och organisation å den andra, hade fått en sådan karaktär att varje försök att tillskriva vetenskap och 83 forskning en självständig ställning över den samhälleliga verkligheten i övrigt, inte bara framstod som illusoriskt utan även såsom rent ut sagt farligt och ”utvecklingsvidrigt”.5 Produktivkraftstesen förutsatte således en fortsatt och förstärkt integration mellan samhälle och vetenskap och för Bernal framstod denna utveckling som förhållandevis oproblematisk. Det uppfattades som ett praktiskt-politiskt eller psykologiskt problem, som i grunden handlade om bristande insikter. Mycket förenklat gällde det att man genom att förstå och bejaka ”the social relations of Science”, även skulle kunna undanröja och omintetgöra den ”frustration of Science”, som sades utgöra den moderna vetenskapens och det moderna sam­ hällets förbannelse.6 Det var nödvändigt att man en gång för alla förstod att ”The occupation of curious gentlemen” i realiteten över­ gått till att vara ”an industry supported by large industrial monopo- lies and by the State”.7 Därmed skulle man äntligen kunna introdu­ cera rationalitet och planmässighet i den vetenskapliga produktionen. Kärnpunkten och det epokgörande i 1930-talsdiskussionen kring forskningens organisation och samhälleliga roll var att vetenskapen tilldelades en extern och systemförändrande dimension. Den dittills- varande förändringsprocessen hade nästan uteslutande berört veten­ skapens och forskningens horisontella uppdelning och expansion, dvs en fortgående specialisering och differentiering i ämnesområden, discipliner och subdiscipliner. Denna process hade i huvudsak varit internvetenskapligt motiverad. Det hade varit vetenskapens egna behov, som varit det avgörande även vid organisatoriska föränd­ ringar. 8 Det som under 1930-talet trängde sig fram var ingenting mindre än en ny vetenskapsdefinition. Denna utvidgade vetenskapsdefinition innefattade en ny vertikal organisationsprincip, som utgick från olika tillämpningsnivåer? Det är från och med denna tidpunkt, som man på allvar började göra distinktioner mellan grundforskning, tillämpad forskning, målinriktad forskning etc. Annu viktigare för framtiden var dock kanske att man genom denna teori kring vetenskapens och forskningens samhälleliga dimension, även ansåg sig kunna ange prin­ cipiella lösningar på de problem som rörde forskningens finansiering, styrning och organisation.10 Svenska ansatser Denna ideologiska omvälvning skedde, som redan antytts, inga­ lunda i något lufttomt rum, allra minst i Sverige. Den bör i stället ses som en del av den allmänna debatt kring samhällsplanering och plan­ hushållning, som på allvar bröt igenom under 1930-talet.11 Tron på planeringens välsignelser var inte heller koncentrerad till socialdemo­ kratin och den politiska vänstern. Den kom även — om än med lite andra förtecken — att genomsyra stora delar av den privata industrin. Detta kom inte minst till uttryck i den rationaliseringsrörelse, som i allt större utsträckning karakteriserade den industriella produktio­ nens administration och organisation.12 84 På en mer generell nivå kunde man hävda att det gemensamma intresset att befordra teknologisk och organisatorisk effektivisering, kom att bli ett av de områden där den svenska samarbetsdoktrinen mellan den socialdemokratiskt behärskade staten och den privata industrin först och kanske mest smärtfritt slog igenom. Det var, om man så vill, inledningen till den stora fusionen mellan ”aktiebolaget” och ”folkhemmet” Sverige, bakom vilken det sålunda redan från början fanns handfasta politiska realiteter och intressen. Inom arbe­ tarrörelsen hade man så småningom kommit att acceptera tesen om att det endast var genom maximal effektivitet inom produktionen, som visionerna bakom välfärdssamhället lät sig realisera.13 Inte minst finansminister Ernst Wigforss talade om behovet av ett ”näringsliv, som går för full maskin”.14 Näringslivet i sin tur hade insett att det framtidsvis inte skulle bli möjligt att konkurrera framgångsrikt enbart med hjälp av stora kvan­ titeter och överlägsna råvarutillgångar. De helt avgörande faktorerna skulle snarare bli organisatorisk effektivitet och teknisk innovations- kapacitet. Dvs en uttalad förmåga och en hög beredskap till snabba och genomgripande strukturförändringar. Detta förutsatte i sin tur dels en ”fullmakt” från de anställda och deras organisationer, dels en avsevärd tekniskt-vetenskaplig potential och kompetens. Uppbygg­ naden av denna kompetens krävde dock investeringar av en sådan storlek och på en sådan sikt, att industrin knappast kunde, eller ville åtaga sig denna uppgift. Behovet av ”Big Science” hade således bidra­ git till att gradvis krossa drömmen om det enskilda, exklusiva mono­ polet.15 Denna ömsesidiga process av vetenskapens ”församhälleligande” och samhällets ”förvetenskapligande” låter sig sålunda lätt belägga. Den kan även relativt lättvindigt ”förklaras” på ett makroplan, antingen i termer av kapitalägardominans, ”klassamarbete” och ”falsk värdegemenskap” eller kan den ses som en direkt konsekvens av ”socialdemokratisk statsinterventionism”.16 Sådana påståenden förblir dock tämligen ointressanta med avseende på den specifika utvecklingen inom vetenskap och forskning. Det är nämligen en sak att slå fast, att den keynesianska välfärdsstaten i långt högre grad än någon annan samhällsorganisation besjälades av ett vetenskapligt ”ethos”.17 Men det är en helt annan att belysa om och i så fall hur detta vetenskapliga ethos omsattes i praktisk handling. För även om den fortlöpande integrationen mellan vetenskap och samhälle var en generellt verksam tendens, illustrerar just forskning­ ens och den högre utbildningens mångskiftande utveckling i de enskilda länderna, att dess konkreta utformning var långt ifrån prede- terminerad.18 Avgörande för relationerna till den traditionella veten­ skaps- och forskningsorganisationen blev inte minst varifrån initiati­ vet och policyformuleringarna kom. Detta inverkade inte bara på det övergripande kunskapsintresset, det skulle även och framför allt komma att få ett avgörande inflytande på den faktiska organisationen, den institutionella hemvisten liksom på hela besluts- och planerings­ systemet. Men även om det sålunda fanns under mellankrigstiden ett 85 par generella dimensioner, som kunde sägas ha en forskningsstyrande potential, nämligen rationalisering och planmässighet och vilka även omfattades av arbetarrörelsen och statsmakterna, fanns den drivande kraften och de konkreta ambitionerna inom den privata industrin och teknikernas egna organisationer.19 Med hänvisning till framför allt utvecklingen i Tyskland under världskriget och till den pågående utvecklingen i Förenta Staterna, startades under 1930-talet en närmast systematisk lobby- och propa­ gandaverksamhet till förmån för en intensifierad och totalt nyorgani- serad teknisk forskning.20 Denna aktivitet, som år 1942 skulle komma att krönas med inrättandet av det första egentliga forskningsrådet och skapandet av det första moderna sektorsorganet, kanaliserades i första hand via Teknologföreningen, Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) och Industriförbundet (IF). Sålunda kom Teknisk Tidskrift och IVAs och IFs skriftserier under denna tid att med jämna mellanrum återkomma till frågan om statens och näringslivets gemensamma ansvar för den tekniska forsk­ ningens ordnande. I sin plädering hänvisade man självklart till beho­ vet av förstärkta ekonomiska resurser, men som det helt överskug­ gande behovet, framstod en väsentligt förbättrad samordning och styrning av forskningsresurserna och en genomgripande organisato­ risk förnyelse.21 I slutet av 1930-talet tillkom så ytterligare ett mycket effektivt argument, nämligen det säkerhetspolitiska eller som man hellre sade det ”nationella”, vilket efter krigsutbrottet närmast fick karaktären av tvångstanke.22 År 1938 — över huvud taget ett märkesår i den svenska samhällsor­ ganisatoriska utvecklingen23 — övergick industrin och dess företrä­ dare från ord till handling i sina forskningspolitiska strävanden. Vid IFs årsmöte den 26 april tillsattes en kommitté, för att utreda lämpliga former för en framtida koordinering och finansiering av den tekniska forskningen.24 Det första synliga resultatet var att man i oktober samma år till Kungl Maj:t överlämnade ett konkret förslag på hur forskningen vid de tekniska högskolorna skulle kunna förbättras såväl organisatoriskt som ekonomiskt och innehållsmässigt. Den 17 okto­ ber hade IVA dessutom överlämnat en skrivelse till samme adressat, i vilken man föreslog att statsmakterna skulle föranstalta om en grund­ lig reorganisation av den tekniska forskningen, där inte minst organi­ sations- och styrfrågorna skulle behandlas förutsättningslöst.25 Dessa båda aktioner blev ingalunda verkningslösa. Dels aktivera­ des riksdagen och ett antal flerpartimotioner, som krävde en översyn av den tekniska forskningen, avlämnades. Dels kom ett par av de båda ”industrikommittéernas” förslag att direkt flyta in i 1939 års stats- verksproposition.26 An viktigare blev dock IF-kommitténs slutbetän­ kande, som ingavs till Kungl Maj:t den 27 februari och där man föreslogatt:”. . . KunglMaj:ttäcktesutseförslagsvisfemdelegerade för att överlägga med delegerade från Sveriges Industriförbund, Ingenjörsvetenskapsakademin m fl om åtgärder för att främja den tekniskt-vetenskapliga forskningens koordinering och finan­ siering . . ,”.27 86 Gösta Malm: Den epokgörande ”malmska kommitténs” effektive ordfö­ rande, som inte bara var en betrodd och duktig byråkrat utan dessutom även tekniker. Den s k malmska kommittén eller ”Utredningen rörande den tek­ niskt-vetenskapliga forskningens ordnande” tillsattes formellt den 31 aug 1940. Utredningen, som hade ett massivt inslag från näringsli­ vet,28 arbetade mycket snabbt och avgav inom mindre än två år tre betänkanden, varav det första (SOU 1942:6) behandlade ”den tek­ niskt-vetenskapliga forskningen på byggnadsområdet” (SOU 1942:7) och slutligen det tredje föreslog ”åtgärder för skogsproduktions- forskningens ordnande” (SOU 1942:12). Denna utredning har i eftervärldens ögon haft en tendens att anta närmast mytiska dimensioner, oavsett hur man i övrigt värderat dess 87 faktiska och långsiktiga konsekvenser.29 Skälen till denna förundran framstår som ganska lättförståeliga. För det första nådde den malmska kommittén — till skillnad från de flesta andra ”policyorienterade” expertkommittéer under mellankrigstiden — mycket snabba och kon­ kreta resultat. För det andra fick den genom de yttre omständighe­ terna redan från början dignitet av nationell ödesfråga. För det tredje — och i detta sammanhang mest intressant — innebar inrättandet av TFR och av Statens kommitté för Byggnadsforskning tillsammans och var för sig en betydelsefull organisatorisk innovation. Rådet och kommittén kom att få en i ordets egentliga mening ”paradigmatisk” betydelse, att fungera som förebild och ”böjningsmönster” för den rad av sakkunnigkommittéer, som under och efter kriget tillsattes för att organisera, effektivisera och styra den svenska forskningsverksam­ heten.30 TFR var ett centralt, korporativt sammansatt — men vetenskapligt dominerat — organ, som syftade till att öka planeringskapaciteten och rationaliteten i såväl den vetenskapliga kunskapsuppbyggnaden som av resursuppbyggnaden och resursstyrningen. Dessutom skulle rådet fungera som statsmakternas samtalspartner och remissinstans i forsk­ ningspolitiska frågor.31 Kommittén för byggnadsforskning var visserligen ett barn av samma utredning men icke desto mindre fanns det signifikanta skill­ nader i uppbyggnad och inriktning mellan de båda organen. Bygg- forskningskommittén skulle sålunda inte bara vara ”i betydligt högre grad aktivt dirigerande än det i betänkandet föreslagna TFR, vars initiativ mera skola avse åtgärder i stort”.32 Den skulle även initiera och hedriva forskning i egen regi. Detta var något definitivt nytt, att ett administrativt statligt organ gavs övergripande ansvar att formu­ lera och bedriva forskning inom en hel, socialt och ekonomiskt strate­ gisk samhällssektor. Den moderna sektorsforskningen hade därmed sett dagens ljus.33 Sitt mest magnifika uttryck skulle den få i den redan följande år etablerade Försvarets forskningsanstalt (FOA). Som redan framgått, vill även jag tillmäta TFR och Byggforsk- ningskommittén en avgörande betydelse för den fortsatta forsknings­ politiken i Sverige och denna långsiktiga betydelse gör det inte mindre angeläget att påpeka, att dessa organ inte enbart var en konsekvens av djupgående strukturella förändringar. De var, som antytts, i hög grad en följd av akuta och kortsiktiga behov. Det gällde att snabbt kom­ pensera bortfallet av teknologiimport och av strategiskt livsviktiga produkter.34 Det kan tyckas som om universiteten var mer eller mindre satta på undantag under denna period. Detta är i allt väsentligt en korrekt iakttagelse. I den mån man intresserade sig för universiteten, var det i första hand som producent av och reservoar för kvalificerad personal i den planerade forskningsorganisationen.35 Det fanns en tendens att betrakta de traditionella akademiska institutionerna som mer eller mindre otjänliga om man ville åstadkomma snabba resultat och genomgripande förändringar i forskningens organisatoriska upp­ byggnad.36 88 Harald Nordensson: Direktör och riksdagsman, industrins ”starke man” och mest eloquente företrädare i forskningspolitiska frågor. Strukturella förändringar Mellankrigstiden och världskriget hade sålunda inneburit en veten- skapsideologisk legitimering och en vetenskapspraktisk demonstra­ tion av ”produktivkraftstesens” relevans. Genom en kraftfull demon­ stration av de moderna naturvetenskapernas manipulativa, produk­ tiva och destruktiva potential, hade vetenskapens och forskningens gamla och oföränderliga krav på ökade resurser slutgiltigt förankrats i något vida mer handfast och politiskt bjudande än de allmänkulturella argument man traditionellt varit hänvisad till. 89 Självklart ledde detta i sin tur till en lika snabb som massiv ”makt­ förskjutning” mellan olika kunskapsområden och mellan de enskilda disciplinerna. Den generella förskjutningen mot de experimentella vetenskaperna har också oavbrutet belagts och poängterats under de senaste 40 åren. Denna universellt verksamma tendens har dock inte bara registrerats som ett betydelsefullt empiriskt faktum. Den har även fått tjäna som \\m\ers-Aförklaring till nära nog samtliga större förändringar inom vetenskapsteori, vetenskapsideologi, forsknings­ politik, utbildningspolitik osv.37 Tesen om ”teknokratins” primat har sålunda inneburit att analyserna av forskningspolitiska och forsk- ningsorganisatoriska förändringar ofta reducerats till en predetermi- nerad process av ”positivism”, ”instrumentalism”, ”rationalism” etc.38 Jag vill på intet sätt bestrida de experimentella vetenskapernas betydelse för den internvetenskapliga utvecklingen. Ej heller vill jag förneka deras roll för att vetenskap och forskning utvecklas till ett självständigt politikområde och en avgränsad samhällssektor.39 Det finns dock starka skäl att påpeka, att även om den nya forskningsor­ ganisation, som växte fram efter det andra världskriget i hög grad var anpassad till de experimentella vetenskaperna, kom den aldrig att påtvingas andra forskningsfält och ämnesområden.40 Den eftersträva­ des lidelsefullt och tycks av andra vetenskapers företrädare ha uppfat­ tats som den egentliga bekräftelsen på att man uppnått status av ”modern vetenskap”. ”Vetenskaplighet” och kunskapsmässig expan­ sion blev i hög grad en fråga om organisation; en renodling av funktioner, arbetsuppgifter och ansvarsområden. Den traditionella ”top-bottom”-organisationen (statsmakter — ämnesföreträdare) bör­ jade gradvis ersättas av ett byråkratiskt system, som redan från början innefattade en spridning av kompetenser och funktioner, vilka tradi­ tionellt — oreflekterat och naturligt — ansetts höra hemma inom forskningen själv: planering, målformulering, problemgenerering, initiering, samordning, utvärdering m m.41 Det är utifrån dessa strukturella fakta man bör diskutera forsk­ ningsrådens tillkomst och framtida betydelse. Att tro sig kunna bestämma principiella och långsiktiga maktförskjutningar inom olika sektorer och beslutssystem, eller att uttala sig om relationerna mellan beslutssystem å ena sidan och den faktiska verksamheten å den andra, genom att fastställa de enskilda aktörernas institutionella eller poli­ tiska hemvist, är i bästa fall en illusion.42 Som jag framhållit ovan finns det all anledning att tillskriva TFR en avsevärd betydelse för den framtida forskningspolitiken, inte minst med hänsyn till organisation och förvaltningsrättslig ställning. Sålunda etablerades principen om ett från de centrala statsmakterna och den egentliga forskningsproduktionen fristående organ. Råden var i första hand en administrativ innovation. Det officiella skälet till denna begränsning var att anslagsgivarnas oväld och integritet inte skulle kunna ifrågasättas, vilket kunde ske om råden bedrev egen forskning eller hade ett direkt programansvar.43 En viktig konsekvens för framtiden var att rådens massiva 90 genombrott samtidigt innebar att man definierade bort andra tänk­ bara organisatoriska lösningar,44 där den funktionella renodlingen och resursallokeringen inte innefattade nya organisatoriska nivåer och byråkratiska organ. I första hand tänker jag här på den typ av externa och interna forskningsinstitut eller ”Graduate Schools”, som efter kriget växte fram inte minst i USA. Det universitetsinterna institutet hade tillkommit just för att förhindra att kraven på en ökad forsk- ningsstyrning och en förbättrad effektivitet och rationalitet i fråga om besluts- och arbetsformer samt beträffande resursanvändningen, sam­ tidigt måste innebära inrättande av nya, externa, beslutsnivåer och administrativa organ. I det universitetsinterna institutet hoppades man att de uttalade och berättigade kraven på ”nytta”, ”samhällsrele­ vans” och effektivare arbetsformer, skulle kunna förenas med veten­ skapens traditionella krav på autonomi och med universitetens kul- turtraderande funktion. För den tekniska forskningen hade det funnits praktiska skäl att avvisa institutslösningen. För det första var det inte självklart att lejonparten av den egentliga forskningsproduktionen skulle komma att utföras inom, eller ens i anslutning till, de traditionella universite­ ten. För det andra innebar den tekniska forskningens nära anknytning till industriell produktion och produktutveckling, att integrationen i den akademiska forskningen med dess krav på offentlighet och ”alle­ mansrätt”, kunde bli problematisk med avseende på patenträttigheter 0 a. För det tredje fanns det redan en intermediär apparat, som kanaliserade pengar och information mellan den tekniska industripro­ duktionen och den tekniska kunskapsproduktionen, nämligen de korporativt styrda branschinstituten.45 För det fjärde skilde sig den tekniska forskningens basorganisation, de tekniska högskolorna, både till genesis och uppbyggnad ifrån de traditionella universiteten.46 Den tekniska forskningen utvecklade sålunda ingen imperialistisk veten­ skapsideologi, som tvingade andra vetenskapsområden att följa efter. 1 stället blev det så att kommande utredningar varken uppfattade eller erkände att den tekniska och medicinska forskningens förutsättningar och behov kunde tänkas samvariera med en specifik organisatorisk lösning. Man valde att betrakta TFR som den generellt ”giltiga” lösningen på den moderna vetenskapens problem.47 Därmed anser jag att den tekniska forskningen, utan egen förskyl- lan, kom att bidra till att man byggde in ett systematiskt tankefel i det fortsatta forskningsorganisatoriska arbetet. Det etablerades en allmän föreställning att samtliga vetenskapsfält kunde anses ha samma utgångsvärden, när det gällde deras faktiska och praktiska kapacitet att genomgå och tillgodogöra sig organisatoriska förändringar. Att en organisatorisk förändring av den typ och omfattning, som forsk­ ningsråden representerade, för att fungera förstärkande, obönhörli­ gen krävde en viss kompetensnivå, forskningsvolym, en fungerande basorganisation, disciplinär självförståelse, vetenskapsteoretiskt fun- dament, diskuterades av snart sagt ingen.48 Inom vissa forskningsom­ råden och vetenskapsfält riskerade detta att medföra en urholkad integritet och autonomi, som i sin förlängning även kunde innefatta 91 eller åtminstone öppna vägen för en redefinition av begreppet veten­ skap, av dess samhälleliga roll, institutionella hemvist och faktiska innebörd. Rådsorganisationen kom kort sagt att introduceras inom vetenskapsfält, som icke hade ”mognad”, organisatorisk styrka och vetenskaplig kompetens att ta emot den. Vad jag här i första hand avser är den svenska samhällsforskningen.49 Noter 1. Peter Stevrin, Den sambällsstyrda forskningen. Den sektoriella forskningspolitikens framväxt, Sthlm 1978 s 82f. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. Allm se Sverker Gustavsson, Debatten om forskningen och samhället. En studie i några teoretiska inlägg under 1900-talet, Uppsala 1971, särs ss 81 —132. Jmf Ragnar Edenmans berömda formulering i direktiven till U-55, i SOU 1959:45, s 39. S Gustavsson, aa 87ff. ”. . . technical and scientific progress continues ever more rapidly in the service of both war and peace. It is characterized by the penetration of Science into all forms of production, and by an everincreasing degree of organization and intercommuni- cation. It is now evident that enough is known, both of natural Science and of techniques making use of it, to solve all the major problems of world economy. We should now be able to provide a tolerable standard of life for the peoples of the whole world, and by further research it could be improved indefinitely . . .” J D Bernal, Science in History, s 902f. Bernal, The Social Functions of Science, London 1939, s XVff (Uttrycket är hämtat från D Hall et al, The Frustration of Science, London 1933. Bernal, The Social Function of Science, s XIII. Allm Bernal, Vetenskapens historia, 1—2, Sthlm 1981. Bernal, The Social Function of Science, ss 280f och 322. Gustavsson, aa, 113ff. Allm se Leif Levin, Planhushållningsdebatten, Uppsala/i 967/1970, särs ss 89—175. Av Stevrin, aa s 81ff. Allm se Hans De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige, Sthlm 1978, ss 117—180. Det finns i detta sammanhang anledning att aktualisera Rolf Torstendahls diskus­ sion kring begreppet ”delaktighetskapitalism”, i dens., Technology in the Deve- lopment of Society: Four Phases of Industrial Capitalism in Western Europé, i History and Technology 1984:1. För en avvikande och konfliktfylld utveckling se bl a Maurice Lévy-Leboyer, The Contributions of French Scientists and Engineers to the Development of Modern Mangerial Structures in the early part of the 20th Century France, i Sörbom-Heseltine (eds), Science, Society and Technology in the Time ofAlfred Nobel, Oxford 1982, ss 283—297. Ernst Wigforss, I Nationalekonomiska Föreningens förhandlingar, 1933 s 87. Att i likhet med Aant Elzinga et al. Forskningspolitik i Sverige, USA och Sovjet­ unionen, Lund 1969 se näringslivets aktivitet som ett försök att ”ta kontrollen” över den tekniska forskningen (s 133f) tycks mig inkorrekt, eftersom industrin i realiteten gjorde motsatsen: man ”sålde” sin tidigare ”kontroll” mot statliga löften om resurser. Bl a Elzinga (1969) och Katrin Fridjonsdottir, Vetenskap och politik. En kunskaps- sociologisk studie. Lund 1983. Visserligen finns denna apostrofering av vetenskapen i marxism-leninismen. Dock har den där väsentligen andra implikationer, se härom Elzinga, aa, 14—55. Av Zjores A Medvedev, Vetenskap i Sovjet, Sthlm 1979. För en översikt se bl a Konrad Jarausch, Higher Education and Social Change: Some Comparative Perspectives, i dens. (ed), The Transformation of Higher Learning, 1860—1930, Stuttgart 1983 och Burton R Clark, The Higher Education System. Academic Organization in Cross-National Perspective, London 1983. 92 19. Bl a Fridjonsdottir, aa, s 87ff. 20. Bl a Stevrin aa, s 82. (Så lyckades man efter ihållande lobbyverksamhet förmå statsmakterna att inrätta en professur i ämnet Industriell ekonomi och organisa­ tion, år 1939. Härom se H De Geer, aa, ss 159—179). 21. Se t ex Teknologföreningens ordf: ”Regering och industri kunna tillskapa en organisation med uteslutande uppgift att koordinera all inom landet bedriven enskild eller offentlig naturvetenskaplig och teknisk forskning i avsikt att främja näringslivet och att lösa bestämt formulerade tekniska problem”, Sten Westerberg i Teknisk Tidskrift, 1938 s 236. 22. TexDirAlbinJohansson.DentekniskaforskningeniSverige,föredragiSveriges Radio 22.10 1942. 23. Se bl a Levin, aa s 144ff, Klas Åmark, Facklig makt ochfackligt medlemsskap. Lund 1986särss148ff.ÄvSven-AndersSöderpalm,ArbetsgivarnaochSaltsjöbadspoliti- ken. Lund 1980 Samt E Wigforss, Minnen III, Sthlm 1954. 24. Stevrin, aa s 83. 25. Ibid. 26. RD:s prot. FK 123, AK 103 1940. 27. Cit efter SOU 1942:6, s 97. 28. (Utr bestod av: fd Gen dir Gösta Malm (ordf), kommerserådet P A Carlborg, Dir H Nordensson, prof The Svedberg, prof (IVA) Edy Velander och Dir Sten Wester­ berg. Dessutom knöts till utr en rad sakkunnighetskommittéer från olika branscher och discipliner, för att ge nulägesbeskrivningar och framställa önskemål (se kom­ mittéarkiv RA). 29. Bl a Elzinga aa, s 133ff. 30. Se Th Nybom, Den nya forskningspolitiken — Forskningsråden växer fram 1942—1950,Uppsala1985.ÄvStevrin,aaochRunePremfors,Svenskforskningspo­ litik, Lund 1986. 31. Stevrin aa, s 85ff. 32. Cit efter SOU 1942:7, s 57. 33. Bl a Stevrin aa, s 87. 34. Se bl a Olle Månsson, Industriell beredskap. Om ekonomisk försvarsplanering inför det andra världskriget, Sthlm 1976. 35. Se bl a skrivelse från Besparingsutredningen av den 13 okt 1941 till malmska utr. Äv prop Nr 282 1942, s 13f. 36. För ett intressant tidsdokument se Martin S Alwood (red), Universiteten i ny värld, Sthlm 1944. Äv SFS-ordf Georg Borgström i IVAs tidskrift 1938. Härom se ThNybomUniversitetenochforskningeniSverige,Uppsala1984. 37. Bl a Elzinga aa, äv Jan Annerstedt, Makten över forskningen, Lund 1972 och LennartSvensson,Frånbildningtillutbildning,IochIII,Gbg1980.Fördagsde- batten, se inläggen vid de s k humanistveckorna våren 1985. 38. Bl a Svensson, aa. 39. Nybom, aa, äv Stevrin aa, s 86f. 40. Ibid. 41. Ibid. 42. Detta har blivit ett återkommande argument för allehanda forskningsstyrande organ fr o m SFRs tillkomst, se Nybom, s 33ff. 43. I realiteten var denna ”principiella” ståndpunkt snarast en nödvändig eftergift gentemot den akademiska opinionen för att rådstanken över huvud taget skulle accepteras, Härom Nybom, aa. 44. Bl a Nybom, aa och Premfors, aa. 45. Även om mellankrigstiden här och annorstädes betecknats som ”trevande”, fort­ satte man dock att bygga upp nya bransch- och sektorsorgan: Statens provningsan­ stalt, Metallografiska Inst, Statens växtskyddsanst, Statens Väginst, Statens Inst för folkhälsan, m fl tillkom under denna period. 46. Bo Sundin, Ingenjörsvetenskapens tidevarv, Umeå 1981. 47. Jmf dock NFR. Härom Nybom, aa, ss 7ff och 15ff. 48. Om ”undantaget Gunnar Myrdal” se Nybom, aa, ss 27—33. 49. Ibid. 93 Vattenkraften — ”det vita kolet” — var ett framgångsrikt försök att minska beroendet av det svarta kolet. Bilden föreställer Stadsforsens kraftverk i Jämtland. (Foto: Vattenfall) 94 STEFAN LINDSTRÖM Energi, Pol itik och FoU efter andra världskriget Det var under hösten 1973 och den följande vintern som ”oljekri­ sen” inträffade. Den hade utlösts av oktoberkriget i Mellersta Östern och innebar att priset på olja mångdubblades och att de oljeproduce- rande arabiska staterna vidtog sanktioner mot länder som ansågs stödja Israel i konflikten. Att oljan användes som ett politiskt vapen väckte bestörtning i västvärlden som inte var van vid att bli utsatt för ekonomisk krigföring från länder som inte hörde till de industrialise­ rade staternas krets. Men det skulle snart visa sig att de politiska aspekterna var av underordnad betydelse, för vad krisen gällde var främst kontrollen över oljemarknaden. Resultatet av kraftmätningen blev att de oljeproducerande staterna stärkte sin ställning på oljebola­ gens, men framför allt på köparländernas bekostnad.1 För de allra flesta kom förändringen av oljemarknaden som en stor och obehaglig överraskning. Den svenska regeringen — liksom väst­ världens övriga regeringar — hade svårt att bedöma det nya läge som uppstått och de första reaktionerna var trevande. Men det stod i alla fall klart att det var nödvändigt att trygga den kortsiktiga oljetillför- seln och att osäkerheten som uppstått i samhället krävde en uppvis­ ning i politisk dådkraft. Oljekrisen skapade emellertid inte bara oro för en osäker olje- marknad med leveransstörningar och höjda priser. Med krisen följde dessutom föreställningen att oljekällorna höll på att sina och därmed utvecklades den till en övergripande energikris. Energifrågorna blev den svenska 1970-talspolitikens stora kon­ flikthärd. De bidrog verksamt till den borgerliga valsegern 1976 men även till att den första borgerliga regeringen på över fyrtio år blev kortlivad. Kärnkraftsprogrammet, eller rättare sagt kärnkraftens 95 avveckling, blev dessutom en av de få frågor som underkastats en folkomröstning. Dramatiken och styrkan i denna omvärdering av energiområdets betydelse framstår tydligt om man jämför med hur det såg ut åren före krisen. Det hade förekommit varningar för hotfulla trender på oljemarknaden. Men de allra flesta, såväl politiker, näringslivets före­ trädare som den stora allmänheten såg på det hela taget tiden an med tillförsikt. Fanns det någon oro dämpades den av vetskapen att de första kärnkraftverken höll på att tas i drift. Sverige, med ett av världens mest ambitiösa utbyggnadsprogram, hade redan vidtagit åtgärder för att minska sitt beroende av importerade bränslen. Energikrisen ledde under de följande åren till att staten vidtog en stor mängd åtgärder. Kommittéer tillsattes i en sådan takt att det senare blev nödvändigt att tillsätta ytterligare en kommitté för att kartlägga och föreslå en förändring av den splittrade och svåröver­ skådliga organisation som hade uppstått på energiområdet. Spjutspet­ sen i de statliga försöken att på lite längre sikt motverka och lösa energifrågan var det s k energiforskningsprogrammet, det största civila statliga forskningsprogrammet i Sverige genom tiderna. Tidigare åtgärder Den kraftiga reaktionen ger intryck av att energikrisen var en unik händelse. Men i själva verket var fruktan för just sådana kriser sedan länge något av en hörnsten i den svenska energipolitiken. Det var bara det att under 1960-talet hade insikten om landets sårbarhet haft svårt att göra sig gällande på grund av den billiga oljan och kärnkraftspro­ grammet. Annars har energiområdet, åtminstone sedan slutet av 1800-talet, inte bara varit ett ständigt återkommande problemområde, det har dessutom varit ett område som hela tiden i grunden lidit av samma problem, nämligen frågan om avvägningen mellan inhemsk och importerad energi. Och det som har styrt denna avvägning har varit prioriteringen mellan å ena sidan handelspolitiska och säkerhetspoli­ tiska motiv, och å andra sidan en marknadsmässig utveckling. Ibland har handels- och säkerhetspolitiken legat i linje med marknaden men ofta har de befunnit sig på kollisionskurs. Det har alltså inte varit frågan om en konflikt som varit ständigt öppen utan mönstret har snarare varit att perioder av lugn har avbrutits av kriser. Och det är under dessa kriser som energifrågan har uppmärksammats och blivit föremål för åtgärder och debatt, och det är också då forskning och utveckling (FoU) har fått en mycket framträdande plats bland de åtgärder som vidtagits. Det här mönstret har varit tydligt sedan andra världskriget och perioden domineras av två stora statliga satsningar på energiområdet: atomenergiforskningen och det redan nämnda energiforskningspro­ grammet. Den svenska statliga atomenergiforskningen sönderfaller i två rela- 96 tivt väl avgränsade perioder med olika ambitionsnivåer; den första inföll åren 1945 —1954 och den andra 1955 —1970. Under den första perioden inriktades arbetet på att skapa en orga­ nisation och att lösa grundläggande tekniskt-vetenskapliga problem. Det var också då den första svenska reaktorn (Rl) byggdes.2 Riktlin­ jerna för forskningen hade utformats av atomkommittén, tillsatt på hösten 1945, och som fram till 1959 då den upplöstes, var regeringens rådgivande organ i atomenergifrågor. I praktiken var kommittén en direkt föregångare till atomforskningsrådet (AFR). 1947 bildades AB Atomenergi för att leda det målinriktade arbetet, dvs att bygga reak­ torer och att framställa bränsle ur svenska råvaror. (Bolaget kom också att spela en betydelsefull roll i ett hemligt militärt program.) Efter svenska förhållanden var det fråga om en stor satsning men internationellt sett var den mer blygsam. Den andra perioden inleddes med Genévekonferensen 1955 då de ledande atommakterna offentliggjorde stora mängder forskningsre­ sultat som tidigare varit strängt sekretessbelagda. Följden blev att det utbröt något som närmast kan liknas vid en atomfeber. Svenska forskare har velat tona ned den tekniskt-vetenskapliga betydelsen av den frisläppta informationen; man ansåg att man vid den tiden redan hade byggt upp en kompetens i landet. Men otvetydigt är att konfe­ rensen innebar att atomenergiforskningen hamnade i det politiska rampljuset. År 1956 fattade riksdagen — som tack vare de förhoppningar atomenergin väckt ansåg sig ”stå vid tröskeln till en ny tidsålder” — beslut om att inleda den satsning som blivit känd som ”den svenska linjen”. Målet var att minska beroendet av importerat bränsle och medlet var tungvattenreaktorer som kunde drivas med inhemskt naturligt uran. Satsningen nådde sin höjdpunkt under 1960-talet men kom att avslutas under aningen snöpliga former 1970. Riksdagen beslöt då på grund av tekniska problem att avbryta arbetet på reak­ torn i Marviken som var ett avgörande utvecklingssteg i den svenska linjen. I praktiken hade dock planerna från 1956 urholkats långt tidigare. Andra namn vid sidan om Marviken som förknippas med den svenska linjen är Ågestareaktorn, uranutvinningsverket i Ranstad och forskningsstationen i Studsvik. Parallellt med, och delvis i anslutning till den svenska linjen, hade ASEA börjat utveckla lättvattenreaktorer, dvs reaktorer som krävde anrikat och därmed importerat uran. I samband med den svenska linjens sammanbrott slogs delar av statens och ASEAs resurser sam­ man i AB ASEA-ATOM. Visserligen var ASEAs lättvattenprogram i väsentliga avseenden kopplat till den svenska linjen. Men ASEAs verksamhet drevs delvis i hård opposition mot statsmakternas önske­ mål och kommer inte att diskuteras vidare i detta sammanhang. 97 Jämförelser med sjuttiotalet Energiforskningsprogrammet som inleddes 1975 var brett upplagt och omfattade forskning och utveckling (FoU) inom ett mycket stort antal områden. Den stora nyheten var inte bara att man försökte utveckla energibesparande tekniker — tidigare hade uppmärksamhe­ ten nästan helt varit riktad mot produktion och distribution — utan att intresset nu också gällde de ”alternativa” energiteknikerna som vind-, våg- och solkraft samt biomassa. En annan viktig skillnad var att synen på vad som kunde betraktas som energiforskning vidgades, och ett tecken på detta var att ekonomer och samhällsvetare engagera­ des i programmet. ”Systemtänkande” blev lösenordet och under en period var det ett tänkande med mycket vida gränser. Vad fanns det då för likheter mellan dessa satsningar och hur förhöll de sig till det redan nämnda utvecklingsmönstret på energi­ området? För det första har satsningarna varit reaktioner på plötsliga och radikala internationella förändringar som givit upphov till vad som kan kallas för kriser. Atomenergiforskningen som inleddes 1945 var en direkt reaktion på upptäckten av atomenergin såsom den förmed­ lades av atombomben. Den andra satsningen, som innebar att ansla­ gen under ett år ökade tiofalt, följde på Genévekonferensen som bidrog till att det spreds en föreställning om att atomenergin skulle bli kommersiellt gångbar inom en nära framtid. Energiforsk­ ningsprogrammet var i sin tur ett svar på 1970-talets kanske mest omvälvande ekonomiska och energipolitiska händelse. Det finns också viktiga skillnader mellan dessa tre kriser. Oljekri­ sen var ett direkt och omedelbart hot mot vitala samhällsintressen, vilket knappast atombomben eller Genévekonferensen var. Oljekri­ sen krävde också motåtgärder på kort sikt och drabbade direkt gemene man på ett kännbart sätt. Men vad kriserna hade gemensamt var att de förändrade de långsiktiga planeringsförutsättningarna på energiområdet. Atomenergin var aldrig någon allvarlig konkurrent till vatten­ kraften men för perioden efter det att utbyggnaden av älvarna var genomförd blev den framför allt genom Genévekonferensen huvudal­ ternativet. De politiska framgångarna för atomenergin innebar att den diskussion som hade förts om andra inhemska bränslen (även atom­ energin räknades som ett sådant) kollapsade. För under första hälften på 1950-talet hade det nämligen pågått en relativt intensiv energide­ batt i fackkretsar och i det statliga utredningsväsendet. Det var dess­ utom en debatt som hade stora likheter med den syn på energifrågan som gjorde sig gällande efter oljekrisen. Många av de idéer som kom att förknippas med alternativrörelsen hade 20 år tidigare diskuterats av tekniker och ingenjörer och man hade också utarbetat prognoser för det framtida oljeberoendet som visade sig vara tillförlitliga. Vad som sker i samband med Genévekonferensen 1955 är att synen på energiområdet genomgår en radikal förändring. Komplicerade frå­ gor av politisk och administrativ art faller i bakgrunden och ersätts av 98 ett tekniskt synsätt. I korthet innebar utvecklingen att riksdag och regering kom att företräda en syn som innebar att energiproblemet kunde lösas genom en hög produktion av billig energi. Satsningen på atomenergin var ett uttryck för övertygelsen att det fanns tekniska lösningar på politiska problem. 1970-talets energikris innebar kanske inte att några nya revolutio­ nerande lösningar lanserades som plötsligt överskuggade de andra alternativen. Visserligen ökade intresset kraftigt för de förnyelsebara energikällorna. Men en starkare tendens var ändå att de olika alterna­ tiven för energiproduktion ersattes av ett krav på ”handlingsfrihet”; i ett krav som i stället för att öka antalet lösningar kom att blockera beslutsprocessen. Att staten reagerade på kriserna med omfattande FoU-satsningar och inte bara avvaktade en marknadsmässig lösning beror på den särställning som energiområdet har intagit. En säker energiförsörj­ ning har varit både ett övergripande ekonomiskt och ett försvarspoli­ tiskt intresse, och när det uppstått en osäkerhet om villkoren för den långsiktiga energiförsörjningen så har det uppfattats som ett hot mot nationella intressen. Toleransen mot statliga ingrepp har därför varit jämförelsevis hög. Kriserna har dock inte bara stört den långsiktiga planeringen, de har också underminerat den rådande energipolitiska föreställningsra- men. Inarbetade formuleringar som bildat stommen i de energipoli­ tiska dokumenten har förlorat sin trovärdighet och i jakten på ett nytt synsätt har kraven på forskning växt i styrka. Denna osäkerhet inför den uppkomna situationen var mycket tydlig efter nyheten om atombomben. Politikerna blev på kort tid både tvungna att själva förstå och att åstadkomma en politiskt trovär­ dig beskrivning av en teknologi som var det samlade resultatet av en världsledande forskarelits mödor. Med förtröstan överläts den upp­ giften till landets egna experter och man kan se hur formuleringar och föreställningar som först uppträder i expertutlåtanden återkommer i propositioner och utskottsutlåtanden. Det här beroendet av forskare och forskning är också tydligt under 1970-talet då man omedelbart efter krisen inte bara hade problem med att bedöma utvecklingen (vilket sannolikt heller inte var möjligt med tanke på omständigheterna) utan att över huvud taget beskriva det läge som hade uppstått. Den gamla energipolitiken, som var produktionsinriktad, höll inte längre måttet när även konsumtionen till följd av den upplevda oljebristen politiserades. Man var dessutom tvungen att hantera nya svåra problem som uppstod till följd av att gränsen mellan energipolitik, fredsfrågor och miljöpolitik blev fly­ tande. Kriserna på energiområdet har emellertid inte bara rubbat plane­ ringen och de energipolitiska föreställningsramarna; de har också haft en djupare innebörd. Världen har knappast blivit densamma sedan atomenergins genombrott. Den introducerades som en militär tekno­ logi och visade sin kapacitet genom att utplåna två städer, en bedrift som väckte känslor av mycket olika slag. Om bomben blev ett påtag- 99 ligt bevis för att jordens undergång inte bara var politiskt möjlig utan också tekniskt genomförbar, så hade den också tvingat Japan till kapitulation och avslutat andra världskriget. I USA gav bomben upphov till en betydande nationell stolthet och i hela västvärlden blev ”atomer” populära. Baddräkten som döptes till ”bikini” var ett exempel på tidens estetik. Over huvud taget blev atomenergin en symbol för vad den moderna forskningen kunde åstadkomma, och det fanns ett utopiskt skimmer kring den teknologi som tycktes bevisa att en framtid i överflöd var möjlig. Det statliga atomenergiprogrammet blev därför mer än en vanlig satsning på att utveckla ett nytt energisystem. Det kom att uttrycka många av de tankar som låg till grund för efterkrigs­ tidens samhällsbyggande. Men mer om detta senare. Aven oljekrisen fick en betydelse som inte begränsades till det traditionella energiområdet. Oljekrisen bidrog till att knäcka den framstegsoptimism som kännetecknade rekordåren och blottade de industrialiserade ländernas sårbarhet. Varningar som hade framförts om tillväxtens gränser syntes bekräftade och skapade ett utrymme för en mer djupgående samhällskritik. Den pågående miljödebatten bar redan inom sig antydningar till en samhällssyn som var fientlig till industrisamhället, och oljekrisen blev den bekräftelse som krävdes för att vagt formulerade aningar skulle få en fastare form. Kärnkraftsdebatten Detta är en del av den allmänna föreställningsram som bestämde villkoren för energiforskningen, och de konfliktlinjer som fanns inom energipolitiken kom att sätta sin prägel på debatten om de olika energiteknologierna. Kärnkraften blev för motståndarna symbolen för det teknokratiska tänkandet, för den totalitära polisstaten, för exploatering av människa, djur och natur, och för ohämmad tillväxt. Däremot uppfattade man sina egna teknologier som småskaliga, mil­ jövänliga, enklare, och i harmoni med en genuin demokratisk ord­ ning. Förespråkarna för kärnkraft ansåg däremot att kärnkraften hade förnuftet och sakkunskapen på sin sida och de reagerade kraftigt när deras kunskap ifrågasattes. På båda sidor var det känslomässiga enga­ gemanget stort. Men den fräna tonen i debatten gav på sätt och vis en överdriven bild av skillnaderna. För när det gällde vissa grundläg­ gande föreställningar var man överens, fast man uttryckte sig på olika sätt och utifrån olika värderingar. Exempel på detta är att när kärn- kraftsmotståndarna såg hämningslös tillväxt uppfattade förespråkarna kärnkraften som en garanti för en expansiv ekonomi, och mot den ekologiska grundsynen och rädslan för teknokrati ställdes kärnkraf­ ten som produkten av ett rationellt och vetenskapligt tänkande. Denna politisering av de olika teknologierna gjorde sig inte bara gällande i den allmänna debatten utan trängde ända ned på forskar­ nivå. Jag har själv i förtroende blivit upplyst av en professor vid en teknisk högskola om hur en ekologiskt sinnad kollega försökt fram- 100 Marviken (R4/Eva) utanför Norrköping vid Bråviken, en lämning av 1950- och 60-talens planer på att motverka ett ökat oljeberoende. Kraftverket är numera oljeeldat. (Foto: Vattenfall) 101 I början av 1970-talet var det lättvattenreaktorerna som skulle rädda landet från oljeberoendet och spara de sista outbyggda älvarna. Bilden visar kärn­ kraftverket utanför Oskarshamn. (Foto: OKG) ställa metangas genom att locka blixten att slå ned i gödselstackar — allt naturligtvis finansierat med statliga energiforskningsmedel. Den långa tekniska tradition som fanns på området och som hade vårdats av bl a IVA tycktes vara glömd.3 Den politiska samstämmigheten under vilken forskningsprogram­ men genomförts är trots vissa slitningar enastående. Under en lång följd av år förekom exempelvis ingen diskussion i riksdagen om atompolitikens inriktning, t o m då man diskuterade den svenska linjens ”misslyckande” var de försonande krafterna de starkaste. Aven energiforskningsprogrammet var jämfört med den övriga ener­ gipolitiska debatten fredat. När det lanserades 1975 var den stora bredden inte bara ett försök att systematiskt undersöka olika alterna- 102 tiv; tanken var också att varje gruppering skulle kunna identifiera sig med något projekt. Visserligen fanns det rent partitaktiska övervägan­ den bakom programmets bredd — satsningen på forskning kring de alternativa energikällorna var ett försök från regeringens sida att tona ned socialdemokraternas kärnkraftsprofil som nu inte längre bara var en tillgång när opinionen delats. (Senare profilerade sig borgerliga energiministrar genom att adoptera vind- respektive solforskning.) Men att forskning har intagit en sådan framträdande plats i den långsiktiga statliga politiken, vittnar om ett markant drag i svensk politik, nämligen bekännelsen till vad som brukar kallas för teknokra­ tiska och rationalistiska värderingar. I korthet avses här en stark tilltro till möjligheten att styra och planera samhället på ett ”ingen- jörsmässigt” sätt och att värderingar betraktas som osakliga; idealet är i stället den kyliga analysen. De här dragen har visat sig inom energi­ forskningen på flera olika sätt. Sammanfattning För det första har forskningen och forskarna gjort sig gällande under kriserna när det har varit fara på färde. Vetenskap och teknik har uppfattats som en källa till nya idéer när energipolitiken omprö­ vats och då nya synsätt formats, och den mer normala politiska processen har fått träda i bakgrunden. Atomkommittén var praktiskt taget en ren professorssammanslutning och bestod av kända namn som Hannes Alfvén, Manne Siegbahn, The Svedberg, Arne Tiselius m fl. Den var en direkt förlängning av naturvetenskapliga forsknings- kommittén som markerade inledningen på upprustningen av den naturvetenskapliga forskningen efter kriget. Aven när energiforsk­ ningsprogrammet skulle utformas gjorde sig forskarna gällande om än konkurrensen denna gång var hårdare från andra intressenter på energiområdet. Inte desto mindre kan man konstatera att forskarna har haft ett betydande inflytande under dessa kriser. För det andra har teknokratiska och rationalistiska idéer präglat utformningen och styrningen av dessa satsningar. Efter Genévekonfe­ rensen gjorde regeringen ett försök att ta ett fast grepp om utveck­ lingen på atomenergiområdet. Man hänvisade till att Sverige hade begränsade resurser och att arbetet krävde överblick, samordning och att marknadskrafterna undertrycktes. Regeringen såg staten som den naturlige ledaren som skulle lotsa näringslivet till framgång. Som redan nämnts, genomgick även själva synen på politikområdet i sam­ band med atomenergins genombrott en förenkling. Energiforskningsprogrammet bar ännu tydligare spår av ett tekno­ kratiskt och rationalistiskt tänkande. Det hade en hierarkisk mål- och administrativ struktur och tanken var att verksamheten skulle kunna underordnas ett eller flera övergripande mål, mål som sedan i olika steg kunde brytas ned för att till sist bli till uppgifter för de enskilda forskarna. På det sättet skulle man få en obruten kedja mellan rikets intressen och arbetet i forskarverkstäderna. Hela satsningen skulle 103 Vindkraftverket i Näsudden på södra Gotland och de symboliska försöken att slippa såväl kol, olja som kärnkraft. Foto: Hans Blomberg vägledas av systemstudier vars uppgift det var att kartlägga alla möj­ liga samband och väga och värdera olika handlingsalternativ på ett rationellt sätt. Förhoppningen var sedan att resultaten i bearbetad form och framställda på ett sätt som var begripligt för beslutsfattarna, skulle kunna utgöra beslutsunderlaget för den framtida energipoli­ tiken. Sammanfattningsvis kan man konstatera att både atomenergiforsk­ ningen och energiforskningsprogrammet utformades under exceptio­ nella politiska förhållanden. Den föreställning som man ibland gör sig av den svenska offentliga beslutsprocessen som långsam och malande stämmer inte i de här fallen. Forskningsprogrammen utarbetades i stället under mycket stor tidspress. Att forskarna ökade sitt infly- 104 tande under dessa perioder sammanhängde inte bara med att läget gjorde det möjligt för dem att framgångsrikt driva sina krav, det fanns också en efterfrågan på vad de hade att erbjuda. Vad hände sedan? Satsningarna förutsatte ett stort handlingsut­ rymme och en uthållighet från statens sida. Men i takt med att läget återgick till det normala så minskade trycket på staten och därmed också både handlingsfriheten och viljan att driva frågan vidare. Statens planer under 1950- och 1960-talen på att långsiktigt lösa problemen på energiområdet genom att utveckla en inhemsk tungvat- tenteknologi kunde inte kombineras med näringsfriheten på atom­ energiområdet. Det är förhållandevis lätt för staten att ta ledningen när forskningen befinner sig på ett grundläggande stadium eller när nationella värden står på spel, men att göra det under ständigt sjun­ kande oljepriser och när landets ledande starkströmsföretag gör aktivt motstånd, är en betydligt mer krävande uppgift. När ASEAs satsning på lättvattenteknologin fick stöd av utvecklingen på den amerikanska marknaden framstod den statliga verksamheten som alltmer bräcklig. Tanken på att göra landet oberoende på energiområdet med hjälp av tungvattenteknologin förlorade därmed sin politiska dragkraft. Energiforskningsprogrammet förutsatte bestämda politiska mål och att statsmakterna kunde fatta beslut på basis av de vunna resulta­ ten. Men i stället för serier av rationella beslut, vilket programmet egentligen krävde, blockerades energipolitiken av politisk oenighet. Det var inte bara riksdag och regering som uppträdde på ett ”irratio­ nellt” sätt utan även mellan tjänstemännen inom kanslihuset utbröt strider som bidrog till att försvaga den politiska samordningen och ledningen av forskningen. Det stora sammanhållna programmet var konstruerat att ledas på rationella grunder och klarade inte mötet med 1970-talets verklighet. Under olika motiveringar, som att forskningen nu nått en fas där den gradvis ska anpassas till den rådande beslutssi­ tuationen — dvs tiden för FoU är förbi och det är dags att övergå till handling — har programmet successivt förlorat sin karaktär av stor sammanhållen, målmedveten satsning. Hur det kommer att sluta och vilka de forskningsmässiga resultaten blir är dock för tidigt att säga något bestämt om än; verksamheten pågår fortfarande. Noter 1. För en mer utförlig beskrivning av frågor som diskuteras i denna uppsats, se: Wittrock, B & Lindström, S (1984). De stora programmens tid. Akademilitteratur: Stockholm. 2. Larsson, K E (1981) Kärnreaktorn Rl, ett stycke högteknologisk pionjärhistoria, Dcedalus. 3. Sundin,B(1981).Ingenjörsvetenskapenstidevarv.Stockholm:Almqvist&Wiksell International. 105 Det sena 60-talets forskningspolitik — högtflygande planer på statlig styrning? 106 HANSGLI MELL Hur kan teknisk forskning Dåverkas av statl ig :orskningspolitik? Sjuttiotalets strävanden att öka sektors- och samhällsintressenas inflytande över den tekniska utvecklingen Naturligtvis tilltror jag mig inte förmågan att på något mer uttöm­ mande sätt kunna behandla frågan om statens påverkan på teknisk utveckling, därtill är frågan alltför komplex och allmänt ställd. Jag valde trots det denna breda rubrik på min artikel för att tillskansa mig friheten att kunna hoppa mellan olika beskrivningsnivåer och per­ spektiv. Den period som jag tänkte ha som utgångspunkt och fokus är det sena 1960-talet och tidigt 1970-tal. Det är enligt min mening en intressant period därför att man när det gäller statligt stöd till och statlig styrning av den tekniska utvecklingen får en sammankoppling med industripolitik (eller näringspolitik som man då fortfarande mest talade om) som i flera avseenden var ny; jag anser att perioden mycket väl därför kan ses som en andra epok av statlig teknikforskningspoli­ tik där den första då skulle ha sina rötter i 1930-talet vad beträffar politikens ideologiska fundament och första hälften av 1940-talet vad beträffar dess institutionella eller organisatoriska ramar. Jag menar att den andra epoken är intressant då den faktiskt i efterhand framstår som så misslyckad i jämförelse med den första trots många kopplingar dem emellan — både idémässigt, partipolitiskt och delvis även person­ mässigt. Den "Wickmanska offensiven" En bit in på 1960-talet började flera strömningar inom socialdemo­ kratin verka för en vidgad statlig roll i näringsfrågor, för en aktiv näringspolitik. Man kan peka på flera bakomliggande drivkrafter. En 107 var att flera partiet närstående nationalekonomer allt oftare pekade på den s k teknikfaktorn som en allt väsentligare källa till utveckling och ekonomisk tillväxt. En annan kan ha varit att frågan helt enkelt ”stod på tur” efter det att partiet och den fackliga grenen av rörelsen gemensamt utvecklat politiken inom flera angränsande områden såsom arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, utbildningspolitik etc. En tredje orsak var antagligen att de storteknikområden som staten tidigare engagerat sig i, främst flygteknik, atomenergin och den tidiga datorsatsningen alla uppvisade problem och därför aktualiserade frå­ gan om den statliga rollen i tekniska utvecklingssammanhang.1,2 Resultatet blev i alla fall att ett internt utredningsarbete påbörjades. Det skedde i delvis rätt slutna former; en särskild enhet tillsattes inom Finansdepartementet och tog fram ett antal interna promemorior och idépapper. De riktlinjer som där utarbetades visade sig vara av sådan genomgripande natur att när de offentliggjordes på hösten 1967 inne­ bar de i praktiken en desavouering av en sittande parlamentarisk utredning inom området, den s k industriforskningsutredningen som hade arbetat sedan några år tillbaka. Arbetet i departementsgruppen skedde parallellt och i nära kontakt med arbetet i en annan regeringsanknuten grupp, nämligen forsk­ ningsberedningen. Denna hade inrättats 1962 med rätt storslagna ambitioner såsom att ge politikerna underlag för en fortlöpande, långsiktig planering av resursernas utbyggnad och avvägning. Siktet var inställt — och här var man bl a rätt influerad av pågående forsk- ningsdiskussioner inom OECD — på att efter hand medverka till en mer integrerad nationell forsknings- och teknikpolitik. Inom ramen för forskningsberedningens arbete kardade man också närmare ett antal mer eller mindre vita fläckar där samhällsbehov och forsknings- möjligheter med mer moderna styr- och organisationsformer ansågs kunna utveckla en fruktbar växelverkan. En del av de områden som här uppmärksammades kunde också på litet sikt förknippas med en betydande teknisk och industriell utveck­ lingspotential.3 När regeringen därför i denna veva inom finansdepar­ tementet inrättade sin lilla utvecklingsgrupp för en aktiv näringslivs- politik med Krister Wickman som ansvarig, blev det naturligt att man hakade på denna del av Forskningsberedningens arbete. I flera pro­ memorior försökte Wickmans grupp närmare analysera dessa områ­ den, inte minst med avseende på statens roll och ansvar i samman­ hanget. I den proposition som arbetet så småningom ledde fram till4 pekade man på att staten har ett alldeles särskilt ansvar för följande sektorer: — medicinsk teknik jämte vård och habilitering av sjuka och handi­ kappade — utveckling av system och tekniska hjälpmedel inom undervis­ ningen — förebyggande och bekämpande av luft- och vattenföroreningar samt tillvaratagande av naturresurser — produktion, distribution och utnyttjande av energi 108 — utveckling av såväl allmänna som interna transportsystem och kommunikationsmedel — främjande av trafiksäkerhet — teknik för produktion och distribution av vissa konsumtionsvaror såsom livsmedel, samt — utveckling av administrativa system och hjälpmedel. När det gäller möjligheterna att snabbt kunna utnyttja bl a dessa områden som ett slags hävstång för teknisk och industriell utveckling, bedömer man att den existerande FoU-organisationen var otillräcklig. Följaktligen föreslås förändringar och nya organ som också snabbt verkställs under åren 1967—68. Det blir en trehjuling som nu rullas fram ur kanslihuskorridorerna bestående av Sveriges Investerings- bank, Svenska Utvecklingsbolaget — SUAB — samt Styrelsen för teknisk utveckling. De två förra var genuina nyskapelser medan STU till delar utgjorde en sammanslagning av tidigare organ (nämligen Tekniska Forskningsrådet, Malmfonden och några mindre stiftelser och institut med uppgifter inom området). Utvecklingsbolaget ansågs kunna bidra till att för samhället och konsumenterna angelägna pro­ dukter, metoder och system snabbt kommer fram och får en tekniskt och kommersiellt tillfredsställande utformning och därvid bidra till ett smidigare samspel mellan lagstiftning, myndigheter och teknisk utveckling. Bolaget sågs som ett flexibelt komplement till STU. Som kronan på verket, eller som styrstången på ekipaget om man så vill, tillkom Industridepartementet 1969. Detta var alltså den A-lagsupp- ställning som blev utsedd att försöka förverkliga den aktiva närings­ politiken. STUs S-roll För att kunna bidra till en diskussion om statens möjligheter att styra den tekniska utvecklingen, kanske man till en början bör kon­ statera två saker om den forsknings- och teknologipolitik som man här introducerade; nämligen dels att den var svår, dels också kontro­ versiell. Konstaterandet kan låta trivialt men implicerar behovet av flera olika ansatser för att rätt förstå fortsättningen. Uppenbart är den roll som staten här tar på sig och fördelar på ett antal ansvariga organ en komplex roll: en långtgående samordning mellan sektoriella myn­ digheter och forskningsorgan och generella teknikstödjande organ förutsättes, en förmåga att inom statsförvaltningens organisation kunna tolka angelägna samhällsbehov i termer av tekniska specifika­ tioner för system och produkter förutsätts också liksom en förmåga att engagera industriella intressen i utvecklingsarbeten med ibland högst osäkra kommersiella förutsättningar. Naturligtvis varierar också förutsättningarna för den tilltänkta politiken inom olika sam­ hällssektorer: inom områden där staten har en stark institutionell ställning och styrmedel av olika slag, som t ex energi- eller transport­ området, ter de sig annorlunda än inom t ex sjukvårdsområdet där staten inte har något motsvarande huvudmannaskap. Härtill kommer 109 också andra omständigheter av kanske mindre systematisk art där inslaget av tillfällighets- eller personbundna faktorer är mer framträ­ dande. Mer ingående studier av olika teknik- och forskningsområden som förmår att belysa sådana specifika och i viss mening kanske mer odramatiska förklaringar till ett visst skeende är därför viktiga som ett komplement till de strukturella och kontroversiella aspekter som oftast dominerar vid en forskningspolitisk fokusering. Jag ska strax beröra några sektorinriktade studier som jag själv varit inblandad i. Innan dess ska jag dock — med risk då att själv hamna i den fälla som jag just antytt — följa upp de här forskningspolitiska idéernas ideolo­ giska och kontroversiella sida. För kontroversiella blev de förvisso, men på vilket sätt tror jag ofta har blivit litet ensidigt och felaktigt behandlat. Ett sätt att försöka förstå detta är att söka sig fram längs STUs tidiga historia. Rätt tidigt, något år in på 1970-talet, började man beskriva STUs uppgifter i termer av tre roller: de s k i-, f- och s- rollerna. De två första rollerna, i för industriroll och f för forsknings­ stödjande roll, var till stora delar ett arv från tidigare organ och var inte principiellt nya även om ambitionerna måhända hade höjts. Den tredje rollen däremot, samhällssektorrollen, var i flera viktiga avseen­ den ny. Den saknade visserligen inte förebilder från vissa samhälls­ områden men som en generell FoU-politisk ambition var den ny och den innefattade de intentioner och knöt an till de nya FoU-organ som den aktiva näringspolitiken och forskningspolitiken under 1960-talet hade stått faddrar till. Men här bör man då lägga märke till att även om alltså en del nya FoU-organ tillkommit, såväl på central nivå som på sektornivån, så levde samtidigt den struktur av forskningsråd, 110 styrning av högskolorna via UHÄ osv som byggts upp under 1940- och 1950-talen i hög grad kvar. Även om det ofta har hävdats motsat­ sen så var det rent av så att denna organisation förstärktes samtidigt som en organisation med annorlunda ideologiska förtecken byggdes upp. Detta bäddade för konflikter när den nya politiken sedan skulle sättas i sjön och STUs s-roll är, vill jag påstå, en skådeplats för denna konflikt. Närmare bestämt kom kampen att koncentreras till inrikt­ ningen av och inflytandet över STUs planeringsavdelning. Arbetet vid avdelningen fick under de första STU-åren (vilket var 1970—71) något av en flygande start. En orsak till det var att en del arbete av kartläggande och forskningsinitierande karaktär som hade bedrivits i tekniska forskningsrådet under 1960-talet nu tycktes väl lämpat som ett avstamp för STUs uppgifter, inte minst vad beträffade s-rollen. Flera mer genomträngande områdesstudier genomfördes. Man utsåg tämligen små men handlingskraftiga styr- eller lednings­ grupper som på olika sätt försökte binda samman nätverk av olika FoU-aktörer till gemensamma utvecklingsinsatser i storprojekt av något slag. Fritt idésökande, framåtblick och överskådlighet var några av parollerna. Man eftersträvade samtidigt att inte alltför snabbt kon­ kretisera idéerna i alltför fasta former utan istället uppmuntra till tvärkopplingar mellan olika verksamhetsfält och till pluralistiska ansatser. Ganska snart framfördes dock en del kritik mot planerings- avdelningen från framför allt en del av de anslagshanterande enhe­ terna som uppfattade arbetssättet som vidlyftigt och delvis provoce­ rande. Arbetet ansågs till stora delar ske alltför isolerat från den övriga organisationen. Kritiken accenturerades ytterligare i samband med ett byte av generaldirektör och kort därefter genomfördes en första omorganisa­ tion. Planeringsavdelningen fick väsentligt nedskurna ramar och befogenheter och flera pågående arbeten fick avbrytas. Den påbörjade linjen levde dock kvar inom organisationen. Den kunde också söka ökat externt stöd i en alltmer radikal samhällsdebatt som i fråga om teknikinriktning uppvisade flera anknytningspunkter med plane- ringsavdelningens förhållningssätt. Under flera år fram mot mitten av 1970-talet fanns därför två skilda linjer företrädda inom STU, en mer radikal linje där samhällssektorrollen tolkades som en uppmaning till entreprenörsliknande forskningsstödformer och som en öppning mot en förändrad tekniksyn samt en mer reformistisk linje där s-rollen tolkades i huvudsak i termer av administrativt samordningsansvar. Samtidigt som detta starkt hämmade STUs förmåga att medverka till en ny teknisk forskningspolitik, svajade också de två andra hjulen i Wickmans trehjuling betänkligt. SUAB hamnade efter bara några år i en finansiell kris som ledde till en omorientering av verksamheten i riktning mot en roll som en intern utvecklingsenhet inom Statsföre­ tag. Investeringsbanken, å sin sida, utvecklades så långt bort från en roll inom området att statsmakterna senare på 1970-talet fann sig föranlåtna att börja på nytt och inrätta Industrifonden för medfinan- siering av större, riskfyllda utvecklingsprojekt. Situationen vid STU uppmärksammades av statsmakterna som 111 därför redan 1975 tillsatte en parlamentarisk kommitté för att se över verksamheten.5 Kommittén tycks dock inte ha kunnat gå till botten med problemen och dess arbete ledde inte till några nämnvärda för­ ändringar. (Detsamma gäller för övrigt även för en förvaltningsrevi­ sion av STU som Riksrevisionsverket lät genomföra vid samma tid.) Kort därefter stod det i alla fall klart att den reformistiska linjen definitivt hade segrat. STU utvecklar då en arbetsform som visserligen till en början tycktes väl ägnad att befrämja s-rollen men som i praktiken mer kom att lägga tyngdpunkten vid ett administrativt ordförandeskap än ett idémässigt entreprenörsskap. Efter hand uppfattar man också allmänt inom ledande STU-kretsar s-rollsbeteckningen mer som ett irriterande påhäng än som en utma­ ning till en ny teknikpolitisk roll; sina utvecklingsansträngningar riktar man nu alltmer mot den rent forskningsstödjande rollen. Enligt min uppfattning avhänder sig STU härigenom till en del möjligheten att framledes spela en självständig och unik industripolitisk roll. Det kom att visa sig när nya industripolitiska signaler trängde fram under de sista åren av 70-talet och ett intensivt utredande ånyo startade . . . Konsekvenser av misslyckandet Jag har nu försökt att beskriva ett skede och en utveckling av svensk forskningspolitik som jag menar var principiellt viktig och som belyser statens förmåga respektive oförmåga att styra teknisk utveckling. Somligt har jag för framställningens skull måhända kari­ kerat en del och naturligtvis finns åtskilligt av betydelse som inte omnämnts. Valet att särskilt skärskåda STUs förehavanden bör heller inte uppfattas så att STU ensamt bör bära något eventuellt hundhu­ vud för att de forskningspolitiska ambitionerna inte fullföljdes; en rad olika organ, inklusive Industridepartementet, var ju inblandade i det beskrivna politikområdet. I ett annat sammanhang hade det varit lika rimligt att närmare uppehålla sig kring sektorplanering och de olika sektororganens agerande. Dessutom — för att lägga på ännu en brask­ lapp — satte säkert allmänpolitiska och kulturella förändringar upp riktlinjer för utvecklingen som inte ens det bästa av FoU-politiska organ skulle kunna ha påverkat. Men ändå måste man förstås fråga sig på vilket sätt som den beskrivna utvecklingen påverkade det fortsatta skeendet: vilka konse­ kvenser fick detta genomförandemisslyckande för den fortsatta forsk­ ningspolitiken? För att börja nysta i denna på sitt sätt omöjliga fråga så tror jag att det kan vara klokt att dra i trådarna både ifrån sektor­ nivån och från den generell nivån. Inom hälso- och sjukvårdsområdet är Socialstyrelsen den centrala statliga sektormyndigheten. (Detta och följande avsnitt om sektor­ forskningen inom två områden baseras på ett utredningsarbete som undertecknad och Eero Marttinen genomfört vid Riksrevisionsver­ ket, se 6.) Styrelsen har inga egentliga egna forskningsmedel och har också i de flesta sammanhang visat upp en låg ”FoU-profil”. Ett skäl härtill torde vara att det medicinska forskningsrådet, MFR, länge 112 intagit en stark ställning vad gäller grundforskningen och att man när det gäller den tillämpade medicintekniska utvecklingen i hög grad förlitat sig på att axeln mellan företag och forskningen vid de större sjukhusklinikerna ska fungera som en god drivkraft. Så har väl också många gånger varit fallet men samtidigt har det också inom områden som hamnat utanför detta kraftfält funnits behov av aktiva FoU- organ som kan initiera forskning och annat utvecklingsarbete. Eftersom Socialstyrelsen bortsett från några halvhjärtade försök på 1960-talet inte iklätt sig en sådan roll, uppmärksammade i stället STU en del sådana områden som en del av sin samhällssektorroll. Ett sådant delområde var handikappteknik där STUs insatser under tidigt 1970-tal tycks ha haft god effekt. Visserligen fick en stor satsning avbrytas till följd av förhållandena vid planeringsavdelningen men STU medverkade ändå till att frågorna genomlystes och några år senare skapades genom tillkomsten av Handikappinstitutet en sär­ skild organisation som i samverkan med landstingens utvecklingsen­ heter kunnat arbeta vidare med frågorna. Utvecklingen kring s-rollen medförde emellertid att det blev svå­ rare att agera som en tidig idégivare och etablera ”utvecklingsverkstä- der” inom omogna områden. Inom åtminstone ett betydelsefullt område menar jag att detta, i kombination med sektororganens passi­ vitet och sätt att använda sina sektorforskningsmedel, lett till en svårförsvarlig passivitet. Det gäller primärvårdsutbyggnaden som sektorpolitiskt har varit den stora frågan under hela 1970-talet och början av 1980-talet. Här har uppstått ett vitt (outforskat) fält som gäller behovet av en annorlunda, primärvårdsanpassad teknik som i många avseenden kanske måste bli annorlunda än en teknik som utvecklats för specialiserade storsjukhusmiljöer. Det visar sig att inget av de centrala organen, vare sig på sektorsidan eller på FoU-sidan intresserat sig för denna fråga trots att den på ”gräsrotsnivå” och även utomlands framstått som angelägen och också industriellt intressant. Den brist på samverkan som finns mellan tekniska utvecklingsor­ gan och sektoransvariga organ inom området tycks också ha medver­ kat till att de rätt betydande sektorforskningsresurser som under 1970-talet tillförts området nästan enbart använts för att forska om idéinnehåll och allmänna utvecklingsfrågor utan några mer konkreta kopplingar till exempelvis befintlig resp potentiell teknologi; med en travestering av datorspråk skulle jag vilja säga att det handlar om en slags ”wishware”, forskning om önsketillstånd, utan närmare anknyt­ ning till vare sig nya former av Software eller hardware. En liknande tendens kan man påvisa inom miljövårdsområdet. Här är dock förutsättningarna på flera sätt annorlunda. Den centrala sek­ tormyndigheten, Naturvårdsverket, förfogar alltsedan 15 år över en egen forskningsbudget som tillhör de större utanför forskningsråden och de särskilda FoU-organen. Det intressanta är att studera använd­ ningen av dessa medel. I ett tidigt skede av verksamheten vid Natur­ vårdsverkets forskningsavdelning var man inte främmande för att en del av medlen måste avse åtgärdsinriktad, ofta teknisk, forskning och utveckling. STU arbetade då också med flera projekt och idéer kring 113 miljövårdsteknik och en hel del samverkan förekom. Efter några år koncentrerar man emellertid inom SNV sin anslagstilldelning mot det renodlat naturvetenskapliga fältet och idag går medlen nästan uteslu­ tande till naturvårdsvetenskaplig forskning av kartläggande karaktär. Det anslås alltså knappt en spottstyver till samhällsvetenskaplig eller teknisk forskning och detta inom ett så tillämpat område som miljö­ vård! Det olyckliga i sammanhanget är också att precis när Naturvårds­ verket definitivt styr in på denna väg blir det också svårare att arbeta med s-rollsorienterade projekt inom STU och miljövårdsområdet blir ett av de områden som drabbas hårdast av nedskärningar. Det uppstår åter ett vitt fält där ingen tar några initiativ. Det har lett till ett antal uppvaktningar ifrån Naturvårdsverkets och vissa andra intressenters sida hos STU och hos jordbruksdepartementet med påtalande av förhållandet, men det har ännu inte lett till att Naturvårdsverket exempelvis sett över sin egen forskningsstrategi. Aven här menar jag att misslyckandet att genomföra intentionerna från det sena 1960-talets offensiv fått konsekvenser för forskningens inriktning inom sektorn och för möjligheterna att främja en teknisk och industriell utveckling inom miljövårdsområdet. I ett tidigt skede bidrog för övrigt just de svaga länkarna mellan sektorpolitik och teknisk/industriell utveckling till att en gyllene möjlighet förspilldes; det var i början av 1970-talet då staten genom tvingande bestämmelser (lagstiftning och särskilda anvisningar) på kort tid åstadkom en enorm utbyggnad av kommunala reningsverk. Det var bara det att det skedde på ett sådant sätt att den potential som fanns att systematiskt samtidigt främja framväxten av en slagkraftig svensk miljövårdstek- nisk industri, ej alls togs till vara. I stället blev det i huvudsak Västtyskland och Japan som tog hem marknaden. Jag menar att det genom den här typen av studier är möjligt att bättre förstå hur statens generella forsknings- och teknikpolitik kon­ kret slår igenom och hur förändringar i denna politik — av t ex det slag som jag tidigare redogjort för — återverkar på möjligheterna att bibehålla väl fungerande FoU-nätverk och etablera slagkraftiga sådana inom nya utvecklingsfält. Det har också under senare år kom­ mit fram intressanta forskningspolitiska studier av flera andra områ­ den som är relevanta i detta sammanhang (se exempelvis7). Det gäller t ex energi-, transport- och byggnadsforskningens områden. Också i våra grannländer bedrivs en hel del utredningar och forskning på temat. För att nu återvända till den generella forskningspolitiska nivån så skulle jag vilja påstå att det faktum att sektorforskningspolitiken efterhand tappade bort sin tekniskt-industriella dimension, vilket ju är vad jag här har hävdat, har medverkat till den starka reaktion — med delvis revanschistiska inslag — som vi senare kunnat bevittna. När den nya tilltänkta strukturen aldrig kom till stånd eller snabbt vittrade sönder, blev det fritt fram för kritiker från olika läger och då inte minst från den tidigare FoU-strukturens led. Den aktuella forsk­ ningspolitiken kom, genom sin anknytning till sektorpolitik, att 114 Sjukvårdsteknik — vem styr mot nya behovs- och tillämpningsområden? framställas som närmast forskningsfientlig och — vilket egentligen är rätt paradoxalt — i vissa avseenden också som teknikfientlig. Det har satt sin prägel på forskningspolitiken som den hittills gestaltat sig på 1980-talet. Effekterna av den avbrutna satsningen blir enligt min mening också väl synliga i övergången till 1980-talet då det blev aktuellt att åter ompröva teknik- och industripolitiken. De nya initiativen kom då att ledas in i banor som i många avseenden var etablerade. Organ som IVA, FoA, Industrins utredningsinstitut m fl kom att spela en framträdande roll i beredningsarbetet. Det är också svårt att se att STU i detta sammanhang och skede hade någon ambition att uppträda som ett självständigt industripolitiskt organ med en egen profil. Jag menar att detta avspeglar att den särprägel som de svenska satsning­ arna till delar ändå hade under 1960- och 1970-talen nu helt tunnats ut. Vi får i stället en stark följsamhet till en internationell trend att med hjälp av ”technology forecasting” (eller ”foresight” som är den mest gångbara termen för närvarande), snabbt rikta in satsningarna på 115 de hetaste teknologiska framtidsfälten; man kan nu också plötsligt se inslag i teknik- och forskningspolitiken, uppläggningen av det natio­ nella mikroelektronikprogrammet är ett bra exempel, som hade varit omöjliga om vi bara backar tillbaka några år in på 1970-talet. Statens förmåga att styra Aven om det finns mer att säga om detta så måste jag nu återvända till den övergripande frågan, den om statens möjligheter att påverka den tekniska utvecklingen, som ett sätt att försöka sammanfatta vad jag har sagt. En statsvetare i Lund, Bo Rothstein, har nyligen presen­ terat en avhandling med titeln Den socialdemokratiska staten*. I den gör han en grundlig genomgång och jämförande analys av två politik­ områden, arbetsmarknads- och skolpolitiken, utifrån följande fråga: vilka är möjligheterna och begränsningarna för en demokratiskt vald regering att, genom styrning av de offentliga förvaltningsapparaternas verksamhet, genomföra samhällsförändringar? Valet av områden är medvetet då arbetsmarknadspolitiken brukar betecknas som ett område där socialdemokratin framgångsrikt lyckats genomföra sina intentioner medan skolpolitiken i viktiga avseenden brukar betraktas som rätt misslyckad. Rothstein pekar i sin analys bl a på en principiell skillnad i sättet att gå till väga på. Inom arbets­ marknadsområdet gjorde man rent hus med den tidigare strukturen, nämligen den som byggts upp kring Statens arbetslöshetskommis- sion, och byggde upp en helt ny organisation och nya implemente- ringsmedel medan man inom skolområdet försökte få gamla institu­ tioner att ta sig an nya uppgifter och intentioner. Han tar också upp det faktum att det inom arbetsmarknadsområdet fanns en kader av personer, främst ifrån LOs led, som hade en ideologisk förankring i ett alternativt koncept för arbetsmarknadspolitik och som därför — när väl en ny politik skulle börja genomföras — var lämpade och högt motiverade för uppgiften. Om vi tar denna analys som utgångspunkt och försöker tillämpa vissa aspekter av den på vårt område, styrning av den tekniska forsk­ ningen, så framstår det som ett mellanting mellan Rothsteins två ganska renodlade områden. När det gäller försöket att introducera en ny forsknings- och industripolitik i slutet av 1960-talet så försökte man visserligen som jag beskrivit skapa en ny organisationsstruktur, men samtidigt undvek man att ”gå till botten” med den gamla. Den levde kvar, rätt välmående egentligen, och bidade sin tid. Det fanns heller inte inom detta område någon motsvarighet till den kader av funktionärer eller fotfolk rustade för att genomföra en ny politik som fanns inom arbetsmarknadspolitikens område; den nya politiken hade inte denna djupa klangbotten utan var i mångt och mycket en kansli­ husprodukt. Det fanns säkert vissa undantag härvidlag och det fanns områden där enskilda pionjärer kunde entusiasmera tillräckligt många för att åstadkomma en livskraftig implementeringsstruktur. Inom sådana områden vill jag också hävda att den nya politiken blev framgångsrik. 116 Men det förhärskande mönstret är alltså ett annat. Därför blev också den nya organisationsstrukturen hängande i luften. I fallet Investe­ ringsbanken tog den aldrig över huvud taget mark inom detta område medan SUAB, utvecklingsbolaget, gjorde ett snabbt försök till land­ ning men hamnade dessvärre rakt i en fallgrop och kraschlandade. STU tog, som beskrivits, också inledningsvis på sig vissa mer eller mindre heroiska ambitioner för att nå landkänning och kom rätt ibland men snett kanske ännu oftare. När STU då insåg hur dåligt förberedd marken verkligen var i sektorland, uppstod en kamp om den fortsatta strategin, en kamp som till stor del fick formen av en kamp om planeringsavdelningens roll. Resultatet av den blev att STU så småningom i princip började avsäga sig ansvaret för sin farkost och i praktiken försvagade den såpass mycket (genom framför allt nedskurna interna anslag) att den blev alltmer manöveroduglig. Därmed var statens möjligheter att styra i den nya riktning som linjerats upp definitivt uttömda. De ganska betydande resurser som anslogs för FoU inom olika samhällssektorer kunde då heller inte styras åt någon teknisk/industriell riktning utan fann vägar till helt andra användningsområden. På så sätt fick den intensifierade sektor­ forskningen i en del fall en inriktning som jag betvivlar att man någonsin avsåg på 1960-talet, vilket bäddat för en bitvis onyanserad reaktion mot den. Vad som kanske var än värre — om man fortsätter att försöka betrakta det hela från styrningssynpunkt — var att den gamla strukturen, med forskningsråden och högskoleföreträdare vad gällde forskningspolitiken och med industrin närstående kretsar i fråga om industripolitiken, nu fick rejält med svängrum. Det har i sin tur lett till att den forsknings- och teknikpolitik som vi i dag fått, har slagit över rätt långt i en riktning motsatt den som man tidigare försökte styra mot. Vad jag säger — och det får bli min ganska raljanta slutkläm — är att man inte bara i stort sett misslyckades med att styra i en viss utstakad riktning utan dessutom gjorde detta på ett sådant sätt att man faktiskt bäddade för en kontrakurs i stället; surt, sa räven om rönnbären. Noter 1. Annerstedt, Jan: Makten överforskningen. Bo Cavefors Bokförlag, Lund, 1972. 2.Annerstedtmfl:Datorerochpolitik.Zenitserien10,Lund,1972. 3. Håkansson, H & Rexed, B: Främjande av teknisk forskning och utvecklingsarbete. Departementsstencil, Stockholm, 1963. 4. Prop. 1968:68. 5.SoU1977:64STUsstödtilltekniskforskningochinnovation. 6. 7. 8 . Revisionsrapporter om Sektor- och samhällsintresset i teknisk forskning och utveck­ ling. Området hälso- och sjukvårdsteknik, RRV dnr 1982:34 resp. området miljö­ vårdsteknik, dnr 1984:984. Wittrock B & Lindström S: De stora programmens tid. Akademilitteratur, Stock­ holm, 1984. Rothstein, Bo: Den socialdemokratiska staten. Arkiv avhandlingsserie 21. Student­ litteratur, Lund, 1986. 117 8LL Kapaciteten hos de optiska fibrerna till vänster på bilden är lika stor som hos det gamla knippet med parkablar till höger. (Foto: Televerket) Högteknologisk utveckling och nationella FoU-system Allmänna förhållningssätt och institutionella mönster i svensk och internationell belysning Framväxten av nya teknologier med bred tillämpningspotential och med grund i vetenskaplig-teknisk forskning är en av de starkaste drivkrafterna i vår tids industriella utveckling och samhällsföränd­ ring. I medvetande om detta försöker man också i alla högindustriali- serade länder att med forsknings- och teknikpolitiska medel befrämja en effektiv nationell kompetensuppbyggnad inom sådana teknikom­ råden. En inventering av de satsningar som görs i olika länder visar på såväl betydande likheter som skillnader. — En hög grad av samstämmighet kan således noteras vad gäller valet av generella satsningsområden. Halvledarteknik, mikro­ elektronik och datorteknik, genteknik och enzymteknik, laser­ teknik och fiberoptik, robotteknik och CAD/CAM är exempel på ständigt återkommande stödobjekt. — Olikheterna kommer främst till uttryck i de högteknologiska aktiviteternas bredd eller selektivitet samt institutionella utformning, vilket naturligtvis i mycket är en återspegling av skillnader i de nationella FoU-systemens allmänna resursstyrka och struktur liksom i de industriella betingelserna för ett enga­ gemang på olika områden. Denna artikel utgår från frågan hur man i tre länder — Sverige, Västtyskland och Japan — institutionellt har hanterat utvecklingen av vissa strategiskt viktiga, forskningsgrundade teknologier. Avsikten är närmare bestämt att dels söka belysa de nationella satsningarnas rela­ tiva omfattning och allmänna dynamik, dels klargöra olika aktörers ANDERS GRANBERG 119 eller aktörsgruppers relativa tyngd inom resp FoU-system. Aven om de tre länderna kan sägas ha en likartad industristruktur — och därmed kan anses vara i stort sett jämförbara med avseende på de ekonomiska motiven för en kompetensuppbyggnad på en rad teknikområden — så är givetvis Sveriges storleksmässiga avvikelse från de två andra avsevärd, oavsett vilka mått som används (folk­ mängd, BNP, samlad FoU-volym, antal forskare och tekniker). För­ hållandet inbjuder till reflexioner över det lilla landets möjligheter och begränsningar i den högteknologiska konkurrensen. Teknikområden I vår studie ingår följande teknikområden: (1) genteknik, (2) laser­ teknik, (3) fiberoptik, (4) VLSI (Very Large-Scale Integration, eller högskaligt integrerade kretsar), och (5) robotteknik (begränsat till industrirobotar). Som komplement till robottekniken har dessutom tre för denna teknologi relevanta vetenskaplig-tekniska discipliner inkluderats: (i) reglerteknik, (ii) artificiell intelligens, samt (iii) möns­ terigenkänning och bildbehandling. De fem teknologierna kan samtliga betecknas som generiska med tanke på mångfalden faktiska och potentiella tillämpningar. De är också forskningsbaserade: de har sin grund i, och utvecklas i nära samspel med, vetenskaplig-teknisk forskning. Lasertekniken, fiber­ optiken och gentekniken är, med vår terminologi, renodlade exempel på basteknologier: de bygger på, och definieras i termer av, vissa fundamentala fysikaliska respektive biologiska processer (här, i nämnd ordning: stimulerad emission, total internreflektion och vågle- darpropagering, samt genetisk rekombination). Kärnan i dessa tekno­ logier utgörs av väl underbyggda kunskaper om de basala processerna och om möjligheterna till kontroll och praktiskt utnyttjande. VLSI och robotteknik är exempel på systemteknologier, dvs kunskapsfält centrerade kring vissa tekniska system (funktionella anordningar, ”devices”), i detta fall högintegrerade kretsar resp industrirobotar. Utmärkande för systemteknologin är kravet på integration av en rad delteknologier (inklusive basteknologier med tillräcklig mognad) och specialiteter, som hänför sig till systemets komponenter, dess anatomi och funktionssätt, och till metoderna för konstruktion och tillverk­ ning. Vi har ansett det vara av intresse att även låta ett par utpräglade systemteknologier ingå i vår undersökning. Valet av teknikområden har också styrts av tanken att de ska vara industriellt viktiga för samtliga länder, att varje land på varje område ska kunna uppvisa en icke obetydlig FoU-verksamhet och att områdena ska variera i fråga om vetenskaplig bakgrund och utvecklingsfas. Teknikstrategier Utvecklingen av ett sådant teknikområde — från en första, tän­ dande teknisk idé till en mogen och alltmer stabil uppsättning tillämp­ ningar och system — kan ses som en evolutionär process där olika 120 lösningsförslag och systemvarianter (idéskisser, laboratoriemodeller, prototyper etc) läggs fram, prövas, förkastas eller modifieras och vidareutvecklas. Processen innebär en fortskridande kunskapsbild­ ning, som så småningom, om den är framgångsrik, får ett praktiskt- ekonomiskt genomslag i form av en växande mängd funktionsdugliga och marknadsmogna produkter/processer och därmed förknippade tjänster. Låt oss anta att både den kunskapsmässiga och den ekono­ miska tillväxten, i likhet med många andra tillväxtfenomen, i grova drag beskriver någon sorts S-kurva. I figur 1 illustreras på detta mycket schematiska sätt den allmänna, internationella utvecklingen av en generisk, forskningsbaserad teknologi. Diagrammet får tjäna som utgångspunkt för ett kort resonemang kring möjliga nationella strategier eller förhållningssätt på ett givet område; ordet ”strategi” används här som beteckning för det generella handlingsmönster som faktiskt kan urskiljas, oavsett om det har sin grund i någon långsiktig nationell policy eller ej. En viktig aspekt, som bör uppmärksammas men som för enkelhetens skull inte har lagts in i figuren, gäller bredden i den FoU-verksamhet som ett land uppvisar på området, t ex med avseende på teknologins vetenskapliga underbyggnad eller dess olika tillämpningar och systemvarianter. Tre typer av teknikstrategier visas i renodlad form: En ambitiös och konsekvent genomförd ”frontstrategi” (A), som innebär att man i varje utvecklingsfas ligger i täten och strävar efter att ytterligare höja kunnandet. Som motpol till denna, en rent ”kommersiell” strategi (B), där man t ex genom licensköp eller produktimitation söker till­ ägna sig — och kanske anpassa och i någon mån vidareutveckla — en teknologi som redan fått ett påtagligt ekonomiskt-industriellt genomslag. Den tredje strategin, ”avvakta-och-kom-i-kapp” (C), utgör en mellanform: man bevakar utvecklingen fram till en punkt där man anser sig kunna göra en någorlunda säker bedömning av teknologins praktiska hållbarhet och ekonomiska potential och gör sedan en FoU-satsning i syfte att nå en kompetens, som i väsentliga avseenden är i paritet med ledarnas/konkurrenternas. Man kan natur­ ligtvis tänka sig många olika varianter av dessa tre grundtyper, som skiljer sig i fråga om verksamhetsbredd eller selektivitet. Vidare kan diagrammet användas för att åskådliggöra även andra aktivitetsmöns- ter, t ex ”engelska kurvor” som i inledningsfasen följer fronten och sedan faller ifrån. En fullfjädrad, brett upplagd frontstrategi är i de flesta fall en reell möjlighet endast för en supermakt eller en stor och FoU-stark indu­ strination. Den kommersiella strategin, som i detta sammanhang är av mindre intresse, följs av flera s k NIC-länder och har tidigare, främst under 1960-talet, med framgång praktiserats av Japan. Den fördröjda handlingsstrategin enligt C, slutligen, är det alternativ som oftast ter sig mest naturligt för ett mindre, högindustrialiserat land som Sverige; det ska påpekas att detta förhållningssätt inte utesluter pionjärinsatser på vissa begränsade frontavsnitt. Den bild som här skisseras kompliceras av det faktum att distink­ tionen mellan bas- och systemteknologier i praktiken är långtifrån 121 skarp och entydig. Detta beroende på att varje tillämpning av en teknologi förutsätter en konkret anordning av något slag, dvs ett tekniskt system (av stor eller liten omfattning, av hög eller låg kom­ plexitet). En framväxande basteknologi utvecklas således alltid ”in i” en eller flera systemkontexter där den integreras med andra deltekno­ logier. Då teknologin mognar tenderar m a o integrationskraven att få ökad tyngd; integrationsproblemen kan naturligtvis vara mer eller mindre svårhanterliga. Två typer av teknikstrategier kan här urskiljas: en som har det basteknologiska ledarskapet som riktmärke och en som siktar in sig på systemteknologierna, eller förmågan att integrera olika delteknologier i effektiva, marknadsanpassade system. Vad kan man allmänt säga om de institutionella förutsättningarna för den typ av teknikutveckling som här diskuteras? Klart är att de skiljer sig från de villkor som gäller exempelvis för sådana teknologier som växer fram i en praktisk-empirisk process. Först bör noteras att grundforskningen (”ren” och ”riktad”) och därmed universiteten kan spela en mycket betydelsefull roll, särskilt i de tidiga utvecklingsske­ dena; detta gäller i synnerhet basteknologierna. Stora industriella och nationella laboratorier intar ofta en framträdande ställning under de mellankommande faserna. Under senare skeden, då tonvikten ligger på praktisk tillämpning och spridning, spelar industrin som regel en dominerande roll. För basteknologierna är frågan om systemintegra­ tion väsentlig: En teknologi som utvecklas relativt självständigt och mera successivt integreras i större system kan med framgång drivas av akademiska aktörer och mindre företag (se t ex gentekniken); kom­ plexa system och höga integrationskrav är emellertid något som bäst kan hanteras av storföretagens laboratorier och FoU-avdelningar (se t ex halvledartekniken). En bibliometrisköversikt Vi ska nu göra ett brett och hastigt bibliometriskt svep över de fem teknikområdena (samt robotteknikens tre ”komplementområden”) och de verksamheter som där under de senaste 10—12 åren har utvecklats av Sverige, Västtyskland och Japan. Vad som eftersträvas är, som tidigare antytts, en preliminär översiktsbild av de nationella satsningarnas dynamik och institutionella utformning. Den metod som har använts är i korthet följande: Genom s k online-sökningar i ett antal stora internationella naturvetenskapliga och tekniska databaser med god täckning av de aktuella områdena har fastställts mängden tidskriftsartiklar författade av personer knutna till organisationer i de tre länderna; artikelproduktionens tidsmässiga fördelning över den studerade perioden, som regel 1973 —84; samt de berörda organisationernas identitet. Organisationerna, eller de ”insti­ tutionella aktörerna”, har uppdelats efter tre sektorer: (1) den akade­ miska sektorn, (2) företagssektorn, och (3) institutssektorn (fristående institut, nationella laboratorier m m). Vidare har för fyra av de fem teknikområdena (ej VLSI) patentdata av motsvarande typ, avseende 122 patentering i USA, sammanställts. Slutligen bör nämnas den distink­ tion som införts mellan två typer av verksamhetsfält, kallade ”forsk­ nings-” respektive ”utvecklingsinriktade”. Indelningen, som i stor utsträckning skär över områdesgränserna, grundar sig på en bedöm­ ning av områdenas karaktär och aktuella utvecklingsstadium samt på den indikator som används (således har patentindikerade verksam­ hetsområden genomgående betraktats som U-inriktade). Det bibliometriska materialet har redovisats och analyserats i olika rapporter, rikt försedda med tabeller och diagram. Vad som här följer kan närmast karakteriseras som en verbal sammanfattning av en sam­ manfattning, begränsad till allmänna drag och vissa anmärknings­ värda enskildheter. Låt oss först kasta en blick på de nationella andelarna av den samlade trelandsproduktionen av artiklar och patent på de olika områdena och för perioden som helhet. Dessa andelar bör rimligtvis sättas i relation till något mått på de nationella FoU-systemens rela­ tiva storlek eller resursstyrka, exempelvis deras andelar av de tre ländernas samlade bruttoutgifter för FoU. Våra siffror, som räknats fram på detta sätt, tyder på att de japanska satsningarna på flertalet områden är relativt sett (inte bara i absoluta termer) kraftigare än de svenska och de västtyska. De områden, eller delområden, som för Sveriges del framstår som förhållandevis ”starka” är den patentindi­ kerade robottekniken och den forskningsinriktade gentekniken; jäm­ förelsevis ”svaga” svenska områden är VLSI, den U-betonade gentek­ niken, samt laserteknikens s k kärnområde (lasrar och laserprocesser, ej tillämpningar). Allmänt kan konstateras att de svenska aktiviteterna på de studerade områdena tenderar att vara mera U-inriktade än de japanska och västtyska. Ser man slutligen på de tre ländernas produk­ tion inom de två större verksamhetsfälten finner man att de nationella andelarna varierar starkare på de U- än på de F-inriktade områdena, ett resultat som kanske inte väcker någon större förvåning. Hur fördelar sig dessa litteratur- och patentmängder längs den aktuella tidsaxeln? Mest iögonfallande är här de brant stigande japan­ ska produktionskurvorna på en rad områden, i synnerhet laserteknik, fiberoptik, VLSI och robotteknik. Visserligen uppvisar även Sverige och Västtyskland på de flesta områden ökningar över perioden; i jämförelse med Japan ter de sig emellertid tämligen blygsamma och innebär krympande nationella andelar. För de tre robotrelaterade — och forskningsinriktade — områdena gäller dock att de tre ländernas andelar i stort sett förblir stabila över tid. Två svenska särdrag kan noteras: dels det relativt sena ”inträdet” på VLSI-området, dels det fördröjda uppsvinget inom fiberoptiken. Vi ska nu vända uppmärksamheten mot den institutionella ramen och då som ett första steg ta upp frågan om produktionens fördelning över de tre tidigare angivna källsektorerna. Påpekas bör att surveyre- sultaten i detta fall endast avser litteraturproduktionen, eftersom patenten i alltför hög grad är koncentrerade till en sektor (företags­ sektorn) för att vara användbara i en brett inriktad sondering. Begränsningen till litteraturdata kan å andra sidan, med tanke på 123 Kretskort tillhörande AXE-växel. (Foto: Televerket) publiceringsnormens betydelse i universitetslivet, antas ge en överdri­ ven bild av den akademiska sektorns vikt i de nationella satsningarna. En jämförelse länderna emellan ger stöd åt i första hand följande generaliseringar: Sverige utmärker sig genom ett förhållandevis starkt beroende av den akademiska sektorn; detta är ett genomgående drag, som framträder även på sådana utvecklingsbetonade områden som VLSI och tillämpad laserteknik. Japan kan betraktas som Sveriges motpol i så måtto att landets produktion — både den U-inriktade och den F-inriktade — i större utsträckning än övrigas emanerar ur före­ tagssektorn; anmärkningsvärt är också att den japanska företagssek­ torn tenderar att öka sin andel under den studerade perioden. Väst­ tyskland kan här sägas inta en mellanställning, med en institutssektor som på flera områden spelar en framträdande roll; som ett tyskt 124 särdrag kan även nämnas institutens relativt stora tyngd inom det F- inriktade fältet. Kvar står frågan om produktionens (inkl patent) fördelning inom de tre sektorerna, över olika källor: Vilka mönster kan urskiljas? För Sveriges del kan konstateras — utan större förvåning — att resultaten i mycket återspeglar det lilla landets villkor. Således finner man att produktionen inte bara bärs upp av ett begränsat antal aktörer inom varje sektor, utan att den också, som regel, är starkt koncentrerad till en eller ett par av dessa. Inom den akademiska sektorn är dock koncentrationen något mindre markant på de F-inriktade områdena; inom institutssektorn är den framskjutna ställning som Institutet för mikrovågsteknik enligt våra data intar på flera fysikaliskt grundade områden värd att uppmärksammas. I Japan och Västtyskland är naturligtvis mängden potentiella aktörer generellt sett betydligt större. Gemensamt för de två länderna är t ex att den akademiska produktionen i båda fallen är tämligen väl utspridd över en lång rad institutioner. De mest påtagliga skillnaderna framträder inom insti­ tuts- och företagssektorerna och gäller då inte så mycket aktörsgrup­ pernas storlek som deras sammansättning och struktur. Inom insti­ tutssektorn noteras att de japanska aktörslistorna för de olika områ­ dena oftast domineras av en eller ett par stora, högproducerande statliga laboratorier (mest framträdande är MlTl:s Electrotechnical Laboratories), medan de tyska listorna upptar ”ledare” av varierande typ beroende på område (ibland ett Max-Planck institut, ibland ett federalt institut, ett s k storforskningsinstitut, ett Fraunhoferinstitut, etc). Inom företagssektorn finner man att de japanska listorna som regel har en bred topp bestående av 5—6 storföretag (även det japan­ ska televerket, NTT, ingår i flera fall bland dominanterna), medan de tyska listorna snarast har formen av en spetsig pyramid (ett och samma företag intar på en rad områden en klar ledarställning: Siemens). Falletfiberoptik I det följande ges en kortfattad, på litteraturstudier och intervjuer grundad redogörelse för fiberoptikens utveckling, allmänt och i Sve­ rige. Syftet med denna fallbeskrivning är främst att illustrera och konkretisera de idéer och resultat som presenterats i föregående avsnitt, och att samtidigt sätta den bibliometriska metoden på prov. Fiberoptiken, som är ett exempel på en basteknologi i vår mening, bygger på det praktiska utnyttjandet av ljusledningsförmågan hos vissa fibrer; den grundläggande fysikaliska processen går i den klas­ siska (geometriska) optiken under benämningen ”total internreflek- tion”. Teknologins ”generiska” karaktär är också påtaglig: fiberopti­ ken uppvisar ett brett spektrum av tillämpningar och tekniska system, från enkla belysningsanordningar till avancerade kommunikations- länkar. Detta spektrum kan dock reduceras till tre grundfunktioner: ljusöverföring, bildöverföring (medelst fiberknippen) och signal­ överföring (på basis av ljusmodulering). 125 Med glasfibern kan man leda ljus till och med runt hörn. (Foto: Televerket) Aven om fiberoptikens vetenskapliga och tekniska rötter kan spå­ ras långt tillbaka i historien (t ex Snellius lag, 1621) är det först vid 1900-talets mitt som en målmedveten, obruten och accelererande teknikutveckling tar sin början. Man kan här tala om två på varandra tätt följande ”vågor”. Den första vågen, som blev märkbar under det tidiga 1950-talet och kulminerade under 1960-talet, drevs fram av ett intresse för bild- och ljusöverföring, i första hand i medicinska sam­ manhang. Det mest kända resultatet av denna utveckling är det flex­ ibla endoskopet, men många andra tillämpningar undersöktes och flera av dem förverkligades, främst inom instrumentoptiken. Även om det fortfarande görs förbättringar och nya applikationer tillkom­ mer, så får ändå detta delområde i dag anses vara relativt moget och stabilt. Dessutom har det alltmer kommit att överskuggas av en andra, 126 En missvisande bild — egentligen har det redan börjat våras för fiberoptiken. (Foto: Televerket) betydligt kraftigare fiberoptikvåg, med optisk signalöverföring som grund och med det tidiga 1960-talets laserutveckling som en väsentlig förutsättning och utlösande faktor. Att använda den optiska fibern och den då nyfödda (1962) halvle- darlasern, eller kanske lysdioden, som överföringsmedium resp ljus­ källa i en kommunikationslänk kan tyckas vara en naturlig tanke. De fibrer som vid den tiden fanns att tillgå, som ett resultat av den första vågen, var emellertid behäftade med extremt höga ljusförluster. Det var vid mitten av 1960-talet som man började inse att det — i princip — skulle vara möjligt att reducera dessa förluster till en nivå där fibrerna blev praktiskt och ekonomiskt attraktiva som transmissions- medium i telesammanhang. Den växande insikten, i kombination med teknikens erkänt stora potentiella fördelar, ledde till tidiga FoU- 127 #' satsningar i USA, England och i viss mån Japan; snart engagerade sig även Västtyskland och Frankrike. Följande faser och tyngdpunkts- förskjutningar kan urskiljas i den internationella utvecklingen av delområdet Fiberoptisk kommunikation (FOK): — Perioden 1965 —70 domineras helt av strävandena efter lågdäm- pande fibrer. — — — — 1970: Det allmänna riktmärket för dessa strävanden uppnås och överträffas (det s k Corning-genombrottet); en fortsatt snabb reducering av ljusförlusterna följer. 1970—75: I takt med framstegen på fiberfronten breddas sats­ ningarna ut över FOK-länken och dess olika komponenter; särskild uppmärksamhet ägnas lasrarna (temperaturkänslighet, livslängd, ljuskvalitet). 1975 —80: Arbetets inriktning förskjuts mot fältprovsvärdering av första generationens länkar, systemoptimering samt produk­ tionstekniska och produktionsekonomiska frågor; samtidigt ökar FoU-satsningarna på andra generationens länkar. 1980 forts: FOK-utvecklingen går in spridningsfasen, med ett snabbt växande antal system i praktiskt bruk; FoU-verksamhe- ten är fortsatt intensiv, med sikte mot längre våglängder, nya fibermaterial m m. Denna snabbskiss av fiberoptikens 35-åriga historia får avslutas med några ord om utvecklingens institutionella inramning. Allmänt kan sägas att akademiska och icke-kommersiella aktörer förefaller ha spelat en mera framträdande roll som pionjärer och ”frontsoldater” i den första vågen än i den andra. Utvecklingen på FOK-området har alltifrån starten väsentligen drivits av stora och FoU-starka, kommer­ siella eller halvkommersiella organisationer inom branscherna tele­ kommunikationer, glas och elektronik; som exempel på sådana tek- nikdrivare kan nämnas Bell Laboratories (AT&T), Standard Tele- phone and Cables (ITT), British Post Office (i dag B Telecom), Nippon Telegraph & Telephone och Corning Glass Works. Hur har då Sverige och det svenska FoU-systemet förhållit sig visavi denna utveckling? Vilka FoU-satsningar görs, när, och av vem? Vilka skeenden på det internationella planet utlöser svenska reaktio­ ner och vilka gör det inte? Hur stämmer det svenska handlingsmön­ stret överens med det tidigare presenterade strategischemat? Några mer ingående svar på dessa frågor kan givetvis inte ges här; vi får nöja oss med sammanfattningar och valda illustrationer. Den första vågen tycks inte ha satt några omedelbara spår i Sverige, åtminstone inte under tiden före FOK-vågens början. Någon utveck­ ling av fibrer/fiberknippen för ljus- eller bildöverföring initierades inte och någon tillverkning av sådana fibrer har inte varit aktuell. Inte heller har svenska företag eller andra tänkbara intressenter engagerat sig i den tidiga ”systemutvecklingen” (endoskop o dyl) på området. Däremot har man naturligtvis på olika håll varit medveten om den framväxande tekniken och även — t ex vid Institutet för optisk forsk­ 128 ning — sökt bekanta sig med den genom att införskaffa och studera kommersiellt tillgänglig utrustning. Det svenska FoU-systemet har, kort sagt, intagit en passiv — i någon mån bevakande — hållning under fiberoptikens tidiga, första-vågen fas. Det finns emellertid ett intressant undantag, tidsmässigt placerat i skarven till den andra vågen. Det gäller ASEA:s utveckling (start 1965, prototyp 1967) av ett system för tyristorstyrning vid överföring av högspänd likström, där styrimpulserna sänds på optiska fibrer. De potentiella FoU-aktörernas förhållningssätt under den andra vågens inledande fas, ca 1965 —70, kan även det betecknas som i stort sett passivt. Det är först efter det internationellt uppmärksammade Corninggenombrottet som situationen börjar förändras. Bilden av FOK som en användbar och kommersiellt lovande teknik får allt klarare konturer. De svenska reaktionerna är dock tämligen återhåll­ samma och tar sig främst uttryck i ett ökat medvetande och intresse; så småningom initieras också några smärre studier och försök, när­ mast vid FOA och Institutionen för elektrisk mätteknik, Chalmers. Vid Ericsson (eller LME), som får ses som den tyngsta intressenten i sammanhanget, avvaktar man fortfarande, men håller nu utvecklingen under skärpt bevakning. När vi närmar oss 1970-talets mitt — då man i USA börjar planera de första fältproven — sker emellertid på flera håll i Sverige en markant aktivering. Ericsson inleder nu en kompetensuppbyggnad på området, som 1975 antar formen av ett samarbetsprojekt med föl­ jande deltagare: företaget, Institutet för mikrovågsteknik, Institutet för optisk forskning, Institutionen för fasta tillståndets fysik. Lund, samt, som medfinansiär, STU. Inom Ericssongruppen involveras även Sieverts Kabelverk och, med fördröjning, Rifa. Syftet är att snabbt utveckla ett konstruktions- och tillverkningskunnande med avseende på såväl nyckelkomponenter (inkl fibrer) som system. Projektet avslutas formellt 1978/79; i dess förlängning finns emellertid en rad delprojekt, som sedan har kommit att ingå i STUs ramprogram för elektronik och elektrooptisk komponentteknologi. För Ericsson har samarbetsprojektet och det fortsatta interna utvecklingsarbetet inne­ burit att man i dag förmår delta i konkurrensen på den snabbt växande marknaden för FOK-utrustning. Satsningen är det mest påtagliga, men inte det enda, exemplet på den allmänna aktivering som äger rum i Sverige vid mitten av 1970-talet. Således inrättar Televerket 1975 ett FOK-laboratorium för mätning och provning, och planerar (från 1977) och utför sedan (från 1979), tillsammans med Ericsson, det första svenska fältprovet. Här bör nämnas att Televerket fyller en väsentlig funktion som kritisk användare, kunskapsspridare och policy-instans, men att dess roll som FoU-aktör i egentlig mening är starkt begränsad. Vid FOA initieras — omkring 1975/76 — ett antal studier av FOK-teknikens faktiska och möjliga militära tillämp­ ningar. ASEA beslutar sig, vid ungefär samma tidpunkt, att göra en FoU-satsning på fiberoptikens industriella applikationer, då främst givare, mätvärdesöverföring och processtyrning; utanför moderbola­ get kan noteras att ASEA Kabel går in på produktområdet ”optokab- 129 Olika forsknings- och utvecklingsstrategier inom ett område. A=frontstra- tegi, B=kommersiell strategi, C=mellanstrategi där man först är avvaktande och senare ökar aktivitetsgraden. lar” (dock med inköpta fibrer) och att Hafo engagerar sig i utveck­ lingen av lysdioder för fiberoptiskt bruk. Samtidigt som de kommersiellt och militärt inriktade aktiviteterna växer i omfattning (även Bofors, Saab-Scania och FMV kommer in i bilden), genom det sena 1970-talet och in i 1980-talet, märks också en ökning av den högskolebaserade verksamheten, i första hand vid KTH och Chalmers. Det rör sig här till stor del om projekt som ligger inom STUs ramprogram. Hur ska man kort karakterisera den svenska utvecklingen inom fiberoptiken? Kan man med tanke på satsningarnas art och tidsmäs­ siga placering säga att Sverige har följt någon av de tidigare skisserade strategierna? Svaret förefaller vara givet: Sverige har inte följt front­ strategin och inte heller den kommersiella strategin utan har agerat enligt mellanformen, den avvaktande strategin: de svenska FoU-aktö- rerna har avvaktat och bevakat utvecklingen under de tidiga faserna; när bilden av teknologins praktiska hållbarhet och ekonomiska potential börjat klarna har man satsat för att relativt snabbt nå upp till fronten eller åtminstone i tillräcklig grad närma sig den. Som en generalisering torde svaret vara fullt godtagbart. Men verkligheten är som alltid komplicerad och för att göra den större rättvisa krävs det distinktioner och reservationer. För det första bör man skilja mellan de två vågorna. Den svenska verksamheten av första-vågen typ har varit — och är — av blygsam 130 Tekniska Ekonomiska omfattning och ligger helt på den tillämpade sidan. De anordningar som tagits fram har baserats på fiberknippen eller fibrer tillverkade utomlands. Man har i detta avseende följt en s a s ”hårdvaruinriktad” kommersiell strategi, där ljusledarna har importerats men där det speciella ljusledarkunnandet väsentligen har fått stanna utomlands. Den ovan framförda generaliseringen kan därför endast under viktiga förbehåll tillämpas på utvecklingen inom ljus- och bildöverföring. Det svenska förhållningssättet visavi den andra, stora fiberoptikvågen är å andra sidan en mycket god illustration av den avvaktande teknik­ strategin. För det andra bör uppmärksammas att fiberoptiken är en bastek­ nologi, som snabbt har drivit fram — och kommit att integreras i — tekniska system av mycket skiftande art. Den svenska verksamheten har till största delen varit systemorienterad, i den meningen att man mera direkt, genom optimal integration snarare än genom kompo­ nentinnovation, har sökt nå fram till nya eller förbättrade system. Den satsning som Ericsson och instituten gör på det fiberoptiska kärnområdet, eller fiberteknologin i strikt mening, har begränsade ambitioner. Det rör sig här om ett utvecklingsarbete i syfte just att ”komma ikapp”, att bygga upp en design- och tillverkningskompe- tens av god internationell standard snarare än att flytta fram front­ linjen. För det tredje bör understrykas att den teknologiska fronten är bred och löper genom en varierad terräng. Länder som måhända inte har den FoU-styrka som erfordras för en frontstrategi i vår mening, kan ändå ha möjlighet att inom vissa nischer eller smala frontavsnitt nå framskjutna positioner. Detta illustreras också av den svenska utvecklingen på fiberoptikområdet, där man kan peka på sådana internationellt sett avancerade bidrag som ASEA:s fiberbaserade tyristorstyrning och fiberoptiska givare, Ericsson/Sieverts skarvappa­ ratur eller, ifråga om teknisk forskning, gigabitprojektet vid Chal­ mers. Det är värt att notera att dessa bidrag också kan tjäna som illustrationer av den nyss nämnda systemorienteringen. Så till sist frågan om de bibliometriska resultatens överensstäm­ melse med fallstudiebilden. Vad säger oss det svenska fiberoptikfallet om den bibliometriska metodens värde som rekognoseringsinstru- ment? Den bild som de bibliometriska mängduppgifterna ger av de all­ männa utvecklingslinjerna under perioden får anses som rimlig (se fig 2): Japan och Västtyskland, som har gått in på området i ett tidigare skede, uppvisar båda en ökande produktion; den japanska ökningen är dock betydligt kraftigare än den västtyska. Sverige kommer in i bilden först vid 1970-talets mitt, till en början med sporadiska bidrag, senare med en kontinuerlig produktion. Våra patentdata kan, med reservation för de låga talen, sägas bekräfta detta mönster. Om vi sedan begränsar oss till Sverige, vilka är då enligt sökresulta­ ten de institutionella aktörerna? Följande uppsättning erhålles: på högskolesidan (delvis med institutionsangivelse), Chalmers och KTH, samt med enstaka bidrag Lunds universitet och Uppsala; på 131 Antal publicerade artiklar/år 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 2 Västtyska Svenska Svenska beviljade patent (US) 9 16 13 25 27 27 28 34 38 34 35 37 Västtyska beviljade patent (US) 13 38 37 31 26 34 22 37 53 51 63 65 Japanska beviljade patent (US) Antalet årligen publicerade tidskriftsartiklar inom det fiberoptiska området i Japan, Västtyskland och Sverige under perioden 1973 —84. institutssidan, Institutet för optisk forskning och Mikrovågsinstitu- tet; och på företagssidan, LME, Sieverts, Rifa och ASEA. Man kan kort konstatera att den bibliometriska metoden i detta fall har fångat in den centrala aktörsgruppen. Metodens svagheter visar sig framför allt i två hänseenden. (1) Brister i täckningen av FoU-systemet: Nyckelaktörerna har identi­ fierats, men övriga deltagare saknas, exempelvis försvarssektorns företrädare (FOA, Bofors, Saab-Scania). Att vänta sig en fullständig kartläggning vore dock knappast realistiskt, av skäl som delvis torde vara uppenbara (2) Skevheter i bilden av de olika aktörernas relativa engagemang: Detta illustreras bäst av de två instituten, där IOF mängdmässigt helt överskuggar IM — ett förhållande som mot bak­ grund av fallstudien framstår som klart missvisande. Sådana skevhets- problem accentueras i det svenska fallet av den jämförelsevis låga produktionsvolymen. 132 Japanska Referenser A Granberg & R Stankiewicz: ”The Development of 'Genenc Technologies’ — The Cognitive Aspects”. Forskningspolitiska institutet, Lund, 1981. A Granberg & R Stankiewicz: ”Science-Based Technologies and the R & D System — A Conceptual Framework and a project proposal”. Forskningspolitiska institutet, Lund, 1984. A Granberg: ”A Bibliometric Survey of Fiber-Optics Research in Sweden, West Germany, andJapan”. Forskningspolitiska institutet, Lund, 1985. Forskningspolitiska institutet (AG&RS): ”Långsiktig teknisk forskning i Sverige, Västtyskland och Japan”. STU-information 531 —1986. 133 Gammalt och nytt. Ångkorvetten Orädd (t v) från 1853 var ett riggat träfar­ tyg medan monitoren John Ericsson från 1865 betydde ett radikalt brott med alla traditioner. (Källa: Statens sjöhistoriska Museums samlingar) 134 JANGLETE "Demand Pull" och "Technology Rush" Doktriner och nyteknik i svenskt sjöförsvar 1850—1880 Teoretiska diskussioner om hur innovationer tillkommer har ten­ derat att följa två linjer. Den ena betonar efterfrågans roll (”demand pull” eller efterfrågesug) medan den andra lägger huvudvikten vid teknologins självständiga roll som nyskapande kraft (”technology push” eller teknologitryck)1. De flesta som praktiskt sysslar med ekonomisk eller teknisk historia misstänker förmodligen att verklig­ heten finns någonstans mellan dessa poler — båda krafterna är uppen­ barligen i verksamhet. Det kan därför vara fruktbart att göra empi­ riska studier för att spåra båda krafternas inflytande och hur de växelverkat för att driva fram innovationer. På det militära området som här ska användas som studieobjekt rör det sig ofta inte enbart om tekniska innovationer utan i hög grad även om idé- och organisations­ förändringar.2 Med teknologitryck kommer i fortsättningen att avses sådan pro­ duktutveckling för marknaden som sker utan att någon klart uttalad efterfrågan finns på denna marknad. Spekulativ utveckling som görs enligt ett klart uttalat intresse från någon kund hör inte hit, liksom inte heller grundforskning utan avsikt att få fram säljbara produkter. Resultatet av sådan grundforskning kan naturligtvis bli utgångspunkt för produktutveckling och teknologitryck. Med efterfrågesug avses efterfrågan på produkter som är så klart definierad att tillverkarna åtminstone i stora drag vet vad de ska utveckla. Ett missnöje med existerande produkter utan någon uttalad mening om vad som bör komma i stället är inget efterfrågesug men kan av tillverkarna uppfat­ tas som en indikation på att utvecklingsinsatser kan vara värda att göras. Innovationsverksamheten kan sägas styras av efterfrågesug 135 eller teknologitryck när den ena faktorn vid empirisk prövning visar sig ha utformat en produkt. Att belägga detta är en svårighet som måste övervinnas med teknikhistorisk forskning. Enbart ekonomiskt inriktade undersökningar räcker inte till utan kan tvärtom missa viktiga tekniska samband mellan utbud, efterfrågan och innovationer. Efterfrågan på militära produkter kan något förenklat sägas styras av den förhärskande militära doktrinen. Med doktriner avses här en uppsättning logiskt sammanhängande tankar kring ett problem. I vårt fall är det sambandet mellan militärpolitisk målsättning, strategi och taktik samt hur detta ska omsättas i materiel, organisation och utbild­ ning. En väl etablerad och klart uttalad doktrin ger vägledning åt tillverkarna om vad marknaden/krigsmakten kommer att efterfråga. Ett tillstånd av strid mellan olika doktriner skapar ovisshet. Sådan ovisshet kan vara förlamande för utvecklingsinsatserna men också kreativ — nya idéer kan få bättre möjligheter att vinna gehör.3 Den sjömNitära revolutionen Orlogsflottorna genomgick från 1850 och några årtionden framåt en materiell revolution där segel, trä och traditionella kanoner (gjutna, framladdade och manuellt laddade pjäser) ersattes av ånga, järn och komplicerade jättekanoner (räfflade, bakladdade, maskinellt manövrerade stålkanoner som avfyrade explosiva granater). Under- vattensvapen: ramm, minor och torpeder tillkom och komplicerade taktik och strategi. Doktrinutvecklingen släpade efter den nya tekni­ ken och först mot 1800-talets slut utformades fasta doktriner, ny organisation och nya reglementen som utgick från den nya teknikens möjligheter. Ångans genombrott kom på 1850-talet, järnets och det moderna artilleriets på 1860-talet. Ångfartyg hade emellertid funnits redan i början av 1800-talet, järnfartyg sedan omkring 1840 och den mycket snabba utvecklingen av artilleriet på 1860-talet visar att även här hade det inom stålindustri och mekaniska verkstäder funnits en utvecklingspotential som legat outnyttjad. Vi har således att göra med en fördröjd introduktion av ny teknik inom ett stort marknadsom­ råde, orlogsflottorna. Det finns två förklaringar i litteraturen till att teknikspridningen gick långsamt. Den ena betonar de institutionella trögheterna: sjöoffi­ cerarna var konservativa segelfartygsnostalgiker. En annan, nyare, linje är att betona att den nya tekniken inte omedelbart var mogen för militära krav på tillförlitlighet, robust och praktiskt utförande osv. Motståndet mot ny teknik ses då som ett rationellt ställningstagande till vad marknaden hade att erbjuda. Inga av dessa förklaringar är enligt min uppfattning särskilt tillfredsställande. Institutionell tröghet är uppenbarligen ett viktigt fenomen men detta bör inte förväxlas med teknisk konservatism. De militära etablissemangen var en del av ett förindustriellt samhälle men inom ramen för detta kunde de mycket väl vara tekniskt progressiva och innovativa även om de var likgiltiga eller negativa inför den nya tekniken. Den traditionella tekniken utvecklades i ganska snabb takt under 1800-talets första hälft. 136 Å andra sidan är det inte särskilt meningsfullt att kritisera företrä­ dare för ny teknik; uppfinnare, verkstads- och varvsägare, stålföreta­ gare, för att de inte kunde presentera färdigutvecklade vapensystem. De var inga militärer och de hade normalt inga möjligheter att prova sina produkter under realistiska militära förhållanden. An mindre kunde de formulera nya militära doktriner anpassade till den nya tekniken. Yrkesmilitärerna kritiserade ofta den nya tekniken för olika slags ofullkomligheter men bortsåg från att de själva kunde förbättra den genom att testa den, ge råd och formulera krav. Tillverkarna representerade länge ett tekniktryck som inte mötte någon särskilt väl artikulerad efterfrågan. Resultatet blev den fördröjda innovationspro- cessen där tillverkarna hade svårt att tillgodose krav som de poten­ tiella kunderna hade svårt att formulera. Militärerna och de nya tillverkarna tillhörde två olika nätverk, två olika historiska formatio­ ner och det tog åtskilliga årtionden innan de vuxit samman till ett nytt nätverk, ett militär-industriellt komplex. Doktrin och materiel I Sverige fanns liksom i andra traditionella sjömakter en etablerad doktrin för segelfartygsflottan och dess materiel. Här fanns emellertid ovanligt nog för 1800-talet även en konkurrerande doktrin i form av en roddfartygsflotta; skärgårdsflottan med sina kanonslupar och kanonjollar. Sverige var inte det enda land som hade roddkrigsfartyg men det var det enda där dessa åtnjöt hög prestige och sågs som ett allvarligt alternativ till segelkrigsfartygen. Skärgårdsflottan hade ursprungligen byggts upp under 1700-talets rustningar för krigföring i Finland där skärgården var ett strategiskt nyckelområde för både land- och sjökrigföringen. Kriget 1788—90, främst segern vid Svensk­ sund 1790, hade givit vapnet en nimbus av effektiv och för svenska förhållanden lämplig organisation — skärgårdsflottan hade vunnit Sveriges enda stora militära seger sedan Karl XIIs dagar. Vapnet hade därmed en tryggad ställning långt in på 1800-talet, trots att den strategiska situationen efter 1809 och 1814 var radikalt förändrad. Den stora frågan i svenskt försvar hade nu blivit hur man skulle möta hotet av en sjöburen invasion riktad mot centrala Sverige. Genom doktrinstriden kunde sjöofficerarna inte presentera ett tro­ värdigt sjömilitärt alternativ till arméns centralförsvarsdoktrin. Stri­ den mellan stora och lilla flottan präglade mycket av svensk sjöför- svarsdebatt ända till 1870-talet, och den kan ha bidragit till att göra de svenska sjöofficerarna medvetna om behovet av en väl formulerad doktrin som gick att sälja till politikerna. Fram till 1860 fanns ingen effektiv samverkan mellan svensk dok­ trinutveckling och teknikförnyarna. Ångteknikens genombrott höll på att undergräva roddfartygens roll i skärgårdskrigföringen — ång­ fartyg var snabbare än dessa och nästan lika lättmanövrerade. Ångtek- niken medgav också en helt ny snabbhet och precision i sjökrigfö­ ringen jämfört med vad de vindberoende segelfartygen kunde pres­ tera. Granaterna ökade artilleriets förstörelseförmåga medan järnet 137 Sölve från 1875 var en av de 10 små pansarbåtar som byggdes för skärgårds- krigföring. En tung kanon och starkt pansar kombinerades med ett minimum av sjövärdighet — en unikt svensk fartygstyp. (Källa: Statens sjöhistoriska Museums samlingar) erbjöd nya möjligheter till skydd (pansar) och innovationer i fartygs- konstruktion. Men de som förespråkade ny teknik diskuterade inte om denna kunde leda till nya doktriner — de var främst intresserade av tekniska frågor, och såg inte att den nya tekniken kunde bryta ned inte bara etablerad teknik utan även etablerad sjömilitär doktrin. Det fanns även ansatser till doktrinförnyelse men förespråkarna för denna tog inte till sig modern teknik. Någon fruktbar dialog mellan militära doktrinförnyare och civila företrädare för ny teknik uppstod aldrig. Aven om Sverige ännu var ett föga industrialiserat land så fanns det även här privata företag som förmådde innovera med ny teknik. Främst i ledet stod Motala Verkstad, landets största verk­ stadsföretag och under Otto Carlsunds ledning (1843 —70) en framstå­ ende tillverkare av ångdrivna järnfartyg. Carlsund hade för egen del något av en hatkärlek till flottan; han ville gärna vara krigsfartygskon- struktör men en påtaglig animositet mellan honom och flottans myn­ digheter omöjliggjorde ett förtroendefullt samarbete. På kanon­ området bedrev Åkers styckebruk under Martin Wahrendorffs led­ ning från 1840-talet ett pionjärarbete med bakladdade kanoner men Den snabba kanonbåten Disa (1874) var en av 9 enheter konstruerade av mariningenjör G W Svensson. Helt opansrade men tung bestyckade och med god sjövärdighet hade de möjlighet till taktisk offensiv i öppen sjö. (Källa: Statens sjöhistoriska Museums samlingar) företaget lyckades inte uppnå något gott samarbete med vare sig svenska armén eller flottan. Märkligt nog kunde Wahrendorff i stället samarbeta bra med kungariket Sardinien och Åkers kanoner spelade en viss roll i Italiens enande. Men detta var inte tillräckligt och efter Wahrendorffs död 1861 lades kanontillverkningen vid Åker ned. De svenska militära institutionernas oförmåga att samarbeta med och stödja innoverande inhemska företagare belyses här ovanligt tydligt. Genombrottet för ånga på 1850-talet innebar ingen total devalve­ ring av äldre materiel eftersom segelfartygen kunde byggas om till propellerdrift. Genombrottet för pansarfartyg och allt tyngre artilleri på 1860-talet skapade emellertid en helt ny situation. För Sveriges del innebar detta att både materielfrågorna och de två traditionella dokt­ rinerna kunde omprövas. Utvecklingen var dock inte rätlinjig. Tan­ ken att det skulle finnas två flottor hade över ett århundrades hävd och försvann inte på en gång. Tvärtom organiserades flottan från 1866 till 1873 i två skilda kårer: Kungl Flottan i Karlskrona för de större enheterna och Kungl Skärgårdsartilleriet i Stockholm för de mindre. Skärgårdsartilleriet hade en väl definierad doktrin, direkt ärvd från 139 den gamla roddfartygsflottan. Skärgårdsförbanden skulle enligt denna dels blockera trånga passager mot fientliga anfall, dels utföra amfibie- operationer i skärgården. Problemet var att finna materiel av nytt slag anpassad till denna speciellt svenska doktrin — Skärgårdsartilleriet var till en början en doktrin utan materiel. Problemet löstes i slutet av 1860-talet genom konstruktion av små pansarkanonbåtar (10 stycken levererade 1868—75) samt anskaffning av minor. ”Stora” flottan hade andra problem. Kostnadsstegringarna gjorde att politikerna inte var villiga att låta Sverige delta i den internationella kapplöpningen mot allt större sjögående pansarfartyg som tog fart på 1860-talet. Till en början löstes problemet genom en satsning på ny teknik utan någon genomtänkt doktrin. Den nya tekniken var en ren import om än med svensk anknytning — John Ericssons monitortyp, som gjort succé i det amerikanska inbördeskriget 1861—65. Kon­ struktören ställde själv välvilligt upp med råd och teknisk hjälp till sitt gamla hemland och 4 monitorer levererades 1865 —71. Motala Verkstad kunde utan svårighet tillverka fartygen medan det visade sig betydligt svårare att inom landet tillverka fullgoda kanoner för dem. Det var naturligtvis värdefullt att få tillgång till den enda pansarfartygstyp som vid denna tid hade blivit grundligt testad i strid. Men fartygsty­ pen importerades uppenbarligen främst på grund av sin prestige och den entusiasm som John Ericssons insats i USA hade väckt i hans hemland. Någon ingående diskussion om vilken strategi eller taktik monitoren var lämpad till fördes aldrig före beslutet. Fartygstypen var väl skyddad och försedd med tidens tyngsta kanoner men den var också långsam och föga sjövärdig. Varför skulle den svenska flottans viktigaste fartygstyp ha just dessa egenskaper? Frågan besvarades aldrig tillfredsställande och monitorerna blev snabbt impopulära inom officerskåren. Monitoren var ett vapen utan svensk doktrin. På 1870-talet utvecklades inom sjöofficerskåren en ny doktrin som man så småningom kunde ena sig om och efter hand även förankra hos regering och riksdag. Kärnan var att flottans huvuduppgift var att vid en fientlig invasion anfalla fiendens transportflotta och sänka största möjliga antal transportfartyg med deras last av soldater och krigsmateriel. Strid med fiendens krigsfartyg kunde då visserligen inte undvikas men tanken var att den nya tekniken hade gjort anfallsvap- nen (ramm, torped) överlägsna försvaret. En hänsynslös taktisk offensiv borde därmed ha förutsättningar att bryta igenom linjen av eskorterande krigsfartyg och nå fram till transportfartygen. Dess­ utom skulle flottan tillsammans med kustbefästningar och minor kunna spärra av inloppen till de större städerna så att dessa inte utsattes för terrorbombardemang från pansarfartygens tunga artilleri. Detta var ett nytt hot som världen över togs på stort allvar och i Sverige sökte flottan utnyttja det förhållandet att de flesta kuststäder låg innanför en skärgård för att med små medel kunna stoppa en framträngande fiende. Doktrinen var speciellt svensk. Inte i något jämförbart land var hotet om sjöburen invasion skyddad av en överlägsen fientlig flotta det viktigaste militära hotet. I andra länder kom invasionshotet främst 140 över landgränsen och flottornas defensiva uppgifter var främst han- delsskydd och skydd mot blockad och kustbombardemang. De far- tygstyper som användes för dessa ändamål passade inte in i den svenska doktrinen. Länder som Storbritannien och Italien rustade visserligen mot invasioner sjövägen men de satsade på slagskeppsflot- tor av en typ som låg utanför det möjligas gräns i Sverige. Någon fartygsmateriel skräddarsydd för det svenska behovet av taktiskt offensiva fartyg lämpliga för både skärgård och öppet hav fanns på 1870-talet inte att tillgå på den internationella marknaden. Flottan sökte ändå genom kontakter med en rad utländska privatvarv — tidens ledande brittiska och franska exportörer av krigsfartyg — få fram lämpliga konstruktioner men resultaten var föga tillfredsstäl­ lande. De utländska konstruktörerna tycks ha haft svårt att i detalj sätta sig in i de svenska förhållandena och innovera med sin nya teknik. Först omkring 1880 uppnåddes en lösning som vann brett stöd. Den tekniske problemlösaren var mariningenjören Göte Wil­ helm Svensson, flottans ledande konstruktör, med en bakgrund i den privata svenska varvsindustrin (Motala Verkstad m m). Svensson hade lärt sig den nya tekniken från grunden och han hade därefter under ett årtiondes tjänst inom flottan lärt sig de behov som sjöofficerarna nu allt tydligare kunde formulera. Lösningen var en måttligt stor pansarfartygstyp, relativt snabb och för sin storlek mycket tungt beväpnad. Den kompletterades med torpedbåtar av den typ som fått sitt internationella genombrott på 1870-talet. Den genuint svenska sjöförsvarsdoktrinen hade fått sin genuint svenska materielkomponent. Efterfrågan hade till sist kombi­ nerats med teknikens möjligheter till något som samtiden uppfattade som en optimal och tillfredsställande lösning. Kombinationen av kustpansarfartyg och torpedfartyg var därefter i princip flottans materieldoktrin fram till andra världskriget. Teknologitryck el ler efterfrågesug? Inte i något land kan teknologitrycket på det sjömilitära området ses som ett isolerat nationellt fenomen. Flottorna i såväl industrialise­ rade som icke industrialiserade länder utsattes för ett utbud av ny teknik från tillverkare som egentligen var helt främmande för dessa potentiella kunder. Ångmaskintillverkare och nya järnfartygsvarv ville bygga deras fartyg, uppfinnare som John Ericsson ville sälja nya revolutionerande idéer, mekaniska verkstäder som Armstrong eller Whitworth och ett stålföretag som Krupp ville förse dem med kano­ ner och järntillverkare ville klä flottorna med pansarplåt. Dessa före­ tagare representerade en ny dynamisk sektor av näringslivet som omvandlade många andra delar av 1800-talets materiella värld. Paral­ lellt med att dessa nya företagare slog sig fram försvann äldre träfar­ tygsvarv och kanongjuterier från marknaden för krigsmateriel. Det rör sig här utan tvekan om ett teknologitryck — de bestäm­ mande myndigheterna inom flottorna (efterfrågarna) ville länge inte 141 1 1 1. kl torpedbåten Gere från 1887 representerade den nya sjöförsvarsdoktri- nens lätta komponent — ett snabbt och taktiskt offensivt fartyg byggt för det nya torpedvapnet. (Källa: Statens sjöhistoriska Museums samlingar). ha den nya tekniken och de gjorde inte mycket för att stimulera den. Det var i stället tillverkarna, vilka vuxit upp med stöd av den civila marknaden, som efterhand sökte vidga sin marknad genom att ta upp militära produkter — utvecklingsinsatserna gjordes med stöd av vins­ ter från civila produkter. Kontrasten är slående gentemot 1900-talets elektronik och kärnenergiteknik som redan tidigt i hög grad stimule­ rats av stor militär efterfrågan. Formeringen av en ny efterfrägefaktor för innovationer enligt den nya tekniken tog sin tid. Den kan delas upp i två faser. Under den första tvingades de etablerade organisationerna av ett yttre tryck; krigserfarenheter, politiska ingrepp, allmänna opinionen, att accep- 142 1. kl pansarbåten Göta (1889) var den andra enheten av den nya doktrinens tunga kompoennt, det sjögående pansarfartyget med 2 tunga kanoner. 12 1. kl pansarbåtar av successivt förbättrade typer sjösattes från 1885 till 1905. (Källa: Statens sjöhistoriska Museums samlingar) tera de nya produkterna — fartyg och kanoner — som utbudssidan hade att erbjuda. I detta skede blev flottorna materielstyrda. Office­ rare och flottornas tekniker kom att för årtionden framåt absorberas av arbetet med att tillgodogöra sig den nya tekniken. Sjöförsvarsde- batten blev i mycket hög grad teknisk och koncentrerad till mate- rielens prestanda: fart, artilleriets genombrytningsförmåga, olika pan­ sarsystems skyddsförmåga, rammens betydelse osv. Teknikens och taktikens samband med övergripande strategiska och militärpolitiska mål sköts i bakgrunden. Efterhand utvecklades emellertid även en ny efterfrågan på inno­ vationer där flottorna alltmer medvetet utnyttjade det nya industri­ 143 samhällets möjligheter för att få fram materiel anpassad till egna doktriner. Materielanskaffningen blev därmed återigen doktrinstyrd eller åtminstone styrd av växelverkan mellan en självständig teknolo­ giutveckling och en medveten doktrinutveckling. I praktiken krävdes det ett generationsskifte inom flottornas institutioner för att komma därhän — en yngre generation officerare och tekniker som tidigt tillägnat sig den nya tekniken nådde så småningom höga beslutsposi­ tioner. I Sverige genomfördes radikala omorganisationer och föryng- ringar av flottans officers- och teknikerkårer under 1860-talet. Det är sannolikt att detta bidrog till den relativt snabba utvecklingen av doktrin och materiel under 1870-talet. Det var först när en effektiv efterfrågan på ny teknik förelåg som denna kunde utnyttjas fullt ut för innovationer. Vi har således sett ett exempel på hur växelverkan mellan teknolo­ gitryck och efterfrågesug på innovationsområdet kan vara en kompli­ cerad process med spänningsmoment och tröskeleffekter. I ett histo­ riskt perspektiv blir den ekonomiska teorins begrepp utbud och efterfrågan ofta mer konkreta: institutioner, företag, personer. Till följd av maktförhållanden kan dessa aktörer på marknaden ha mycket olika styrka och deras traditioner och intresseinriktning kan verka starkt styrande på deras ”utbud” av och ”efterfrågan” på innovatio­ ner. Aktörernas styrka, traditioner och intressen avgör vilka innova­ tioner som kommer fram och de blir därmed vägledande för tekni­ kens utveckling. Flottorna hade av tradition varit nära knutna till en samhällsformation där handel och sjöfart representerade de tunga intressena i det ekonomiska livet och som organisationer ingick de i auktoritära och byråkratiska statsmaskinerier. Industrialiseringen innebar en kraftig maktförskjutning till företagare som företrädde ny teknik och den nya teknikens genombrott krävde bland annat ett nedbrytande av äldre byråkratiska organisationer som inte behär­ skade denna teknik. En försiktig slutsats skulle kunna dragas av detta. Successiva och stegvisa innovationer inom ramen för en gemensam teknik drivs effektivast fram av ett nära samspel mellan kund och tillverkare — efterfrågesug och teknologitryck. Om endera faktorn får överhanden uppstår en obalans. Ifall teknologitrycket blir för starkt kan kunden bli handfallen och får inte den produkt han vid en närmare analys skulle vilja ha. En institutionellt stark efterfrågesida kan å andra sidan tendera att ge alltför snäva direktiv till leverantörerna och därmed ge otillräckligt spelrum för deras kreativitet. Men stora omvandlingar av tekniken genomförs sannolikt ofta bäst av en helt ny kombination av kund och leverantör. De tillverkare som levererade materielen till industriålderns flottor hade ingen erfarenhet av äldre typer av sjö- krigsmateriel. Och bland de organisationer som bäst förmådde tillgo­ dogöra sig den nya tekniken fanns två helt traditionslösa flottor: Tysklands och Japans. Vardagliga innovationer sker ofta inom ett etablerat kontaktnät — stora och omvälvande innovationer betyder ofta att etablerade nätverk mellan företag och organisationer bryts ned samtidigt som nya växer fram. 144 Noter 1. För en översikt och kritisk diskussion av teoribildningen på området, se Morton I. Kamien & Nancy L. Schwarz, Market Structure and Innovation, Cambridge (UK), 1982. Att diskussionen främst gällt frågan om ”demand pull” eller ”technology push”somdrivandekraftframhållspås22f. 2. Faktaunderlaget till denna artikel är hämtat från Jan Glete, Kustförsvar och teknisk omvandling. Teknik, doktriner och organisation inom svenskt kustförsvar 1850—1880, Sth 1985. Frågan om de yttersta drivkrafterna bakom innovationerna behandlades dock inte där. Föreliggande artikel är därför en fristående fortsättning på, snarare än en sammanfattning av, den större studien. 3. För en studie om hur bristen på respektive framväxten av en fast doktrin hos en militär kund kan påverka leverantörerna, se Klaus-Richard Böhme, Svenska vingar växer. Flygvapnet och flygindustrin 1918—1945, Sth 1982. 145 Saab JA37 Viggen — ett flygande vapentekniskt system (Foto: Åke Anders­ son, Saab-Scania) 146 INGEMAR DORFER System 37 Viggen vapenteknisk forskning inom industrin System 37 Viggen är Sveriges största FoU-projekt i historien. Det absorberade under 1960-talet 1/3 av all militär FoU-verksamhet i landet och 15 % av all statsfinansierad FoU-verksamhet. Delvis p g a detta stora projekt gick 9,4 % av alla försvarsutgifter under 1960-talet till FoU jämfört med 13,1 % i USA och 12,7 % i Storbritannien — båda stormakter med mycken omfattande försvarsforskning och utveckling. Den svenska andelen ska jämföras med Frankrikes 8,8 % som under samma tid utvecklade sitt strategiska kärnvapenprogram.1 De totala FoU-kostnaderna för Viggensystemet är 15,5 miljarder kr i 1986 års penningvärde.2 Eftersom Viggen liksom andra stridsflygplansprojekt utvecklades med stöd av mycken utländsk teknologi ska jag jämföra den svenska flygplansutvecklingen med den i USA och UK — de två länder som Sverige haft det i särklass största teknikutbytet med på detta område. Det är viktigt att poängtera att System 37 liksom andra svenska flygprojekt framför allt var ett utvecklingsprojekt. Grundforskning och tillämpad forskning förekom förvisso, men de stora pengarna slukades av utvecklingsarbete, inte den relativt billiga forskningen. Vid denna jämförelse ska jag konstrastera två metoder för FoU för vapensystem — byggklossmetoden och vapensystemmetoden — och visa hur de skilde sig i Sverige från de två anglosachsiska stormak­ terna. Jag ska sedan visa hur det svenska planeringssystemet och industristrukturen påverkade flygplansutvecklingen och slutligen jämföra metoderna vid framtagandet av Tunnan, Lansen, Draken och Viggen dvs systemen 29, 32, 35 och 37. Till sist ska jag summera skälen till att Viggen mer än sina föregångare kom att bli ett vapensys­ tem snarare än ett flygplan, som gradvis anpassades till nya uppgifter. 147 Den internationella utvecklingen Traditionellt använde man sig i Amerika av byggklossmetoden när man utvecklade stridsflygplan. I en bok publicerad av Princeton University Press 1962 förtalte RAND-ekonomen Burton Klein om sex stridsflygplan utvecklade före 1953. Fyra av de sex fick andra motorer än väntat, tre fick andra elek­ troniksystem, fem med stora aerodynamiska förändringar i flygpla­ net, tre med andra stridsuppgifter. Bara ett av de sex flygplanen såg vid slutet av utvecklingsperioden tekniskt och operativt ut som det var planerat från början.3 Byggklossmetoden, eller sekvensmetoden som den också kallas, betonar osäkerhetsmomentet i allt utvecklingsarbete medan system­ metoden utgår från att alla problem kan lösas med tiden. Sekvensme­ toden är flexibel och tar ett steg i taget. Systemmetoden är rigid och förutsätter att alla komponenter kan integreras redan före det att utvecklingen av dessa komponenter har påbörjats.4 Genom sin stora flygindustri med flera företag som utvecklade flygplan, flygmotorer och elektronik hade Storbritannien och framför allt Amerika ett stort antal byggklossar att välja på. År 1959 fanns det i USA sjuttio ledande företag av denna art, i UK tjugofem. I Sverige fanns det tre — Saab, Svensk Flygmotor och LM Ericsson. Trots sekvensmetodens fördelar skiftade Amerika i början av 1950-talet till systemmetoden. Svaret står att finna i den utrikes- och säkerhetspolitiska situationen i omvärlden. Man trodde felaktigt att Sovjetunionen hade löst problemet med ”lead time” — tiden mellan utvecklingsstart och förbandsuppsättning av färdiga stridsflygplan — bättre än i Amerika. De första flygplanen som utvecklades enligt systemprincipen var Convairs F 102 Delta Dagger och F-106 Delta Dart som skulle integreras i det nya luftförsvarssystemet SAGE. Men detta första försök var ett relativt misslyckande. För att spara tid lade man flygtesterna samtidigt med konstruktionen av produktionsin­ strumenten och redskapen (tooling). När det blev nödvändigt att göra F 102 lättare fick man skrota hela uppsättningen av de första verkty­ gen och bygga nya.5 Bättre lyckades man med sina strategiska raketer. En konsultfirma, Ramo-Wooldridge, gick in i Atlasprojektet år 1953 och sparade ett år åt uppdragsgivaren. 1956 påbörjades utvecklingen av Thor-roboten enligt samma metod.6 Under försvarsminister Robert McNamara och hans whiz kids, som införde systemanalys i den amerikanska försvarsplaneringen, utvecklades och förfinades systemmetoden för vapensystemutveck­ ling. Beslut togs p g a pappersmeriter som i fallet av General Dyna­ mics F 111 år 1962. Rekordet togs av beslutet om Lockheeds C 5 A transportflygplan år 1965 — trettiofem ton dokument stödde beslutet att jämföra med planets egen vikt på 148 ton.7 Det var först med Light Weight Fighter-programmet år 1970—75 som det amerikanska flygvapnet igen använde sig av ”fly before you buy”-metoden.8 148 I Storbritannien ledde Koreakriget 1950 till att man liksom i USA försökte förkorta utvecklingstiden för stridsflygplan. För att lyckas med åtminstone en version hade man utvecklat tre versioner av V- bombaren — en begåvad variant av byggklossmetoden. Så sent som 1954 fanns det fortfarande fem flygplanstillverkare och fem flygmo­ torleverantörer i Storbritannien.9 För RAFs viktigaste flygplan Buc- caneer (som fortfarande är i tjänst) lagade man en utvecklingsbatch av 20 prototyper för testning och utvärdering. Med det stolta TSR 2- projektet, initierat 1960 och avbrutet av Denis Healey 1965, försökte sig också engelsmännen på systemmetoden. Men det fanns viktiga skillnader mellan den amerikanska vapensystemmetoden och britter­ nas TSR 2-projekt. BAC, British Aircraft Corporation, var visserli­ gen ansvarig för flygplanet plus 1 800 underleverantörer. Men Mini- stry of Aviation var ansvarig för motorutvecklingen tillsammans med tillverkaren Bristol Siddely Aviation och viktiga elektronikkontrakt som radarn, utvecklad av E.M.I.10 Efter TSR 2 hade bara Harrier och Hawk utvecklats av Storbritan­ nien ensamt. Både Tornado och dess efterföljare EFA (European Fighter Aircraft) planeras bli samproducerade med tyska respektive italienska företag. British Aerospaces EAP (Experimental Aircraft Program) prototyp däremot är en avancerad ren brittisk produkt som kan bilda grundstommen i EFA-programmet. Skälet till att jag ägnat så mycken tid åt de amerikanska och brittiska utvecklingsmodellerna är helt enkelt att den svenska model­ len vore omöjlig utan dessa två länders flygindustrier som samarbets­ partner och ibland teknologiskt skyddsnät. Den svenska utvecklingen Som vi redan noterat fanns under efterkrigstiden egentligen bara tre företag i Sverige som kunde utveckla flygplan och flygplansmoto- rer — Saab, Svensk Flygmotor och STAL. I och med radarns och elektronikens ökande betydelse mot slutet av 1950-talet seglade också LM Ericsson upp som ett nyckelföretag i den svenska flygindustrin. Det är mycket riktigt denna trojka som svarar för huvuddelen i utvecklingen av både system 37 Viggen och nu system 39 Gripen. Det svenska de facto monopolet på stridsflygplan för Flygvapnet fastställdes i början av det andra världskriget. I ett memorandum den 27 november 1940 slog den statliga Industrikommissionen fast att Saab och Nohab (senare Svensk Flygmotor och Volvo Flygmotor) skulle stödjas.11 I åtföljande ramavtal och huvudavtal som kontinuer­ ligt förnyades garanterades Saab och Flygmotor utvecklings- och produktionsvolym för flygmateriel under perioden 1940—1965. Genom omfattande insyn och detaljerade regler för prissättning och vinst eliminerade man kritiken mot monopolsituationen. År 1947 lade 1945 års försvarskommitté fram de riktlinjer som fortsatte att styra flygplansanskaffningen 1. Inhemsk produktion i största möjliga utsträckning 2. inhemsk produktionskapacitet 3. modernitet 4. standardisering 5. effektivitet i tillverkningen.12 Efter- 149 Saab 35XD — ett attackplan i dansk tjänst. (Foto: I Thuresson, Saab-Scania) krigstiden och Berlinkrisen år 1948 innebar att Saab inte förmådde tillverka nog flygplan för att täcka flygvapnets behov på 1950-talet. J 26 Mustang importerades från de stora amerikanska efterkrigslagren och J 28 Vampire, J 30 Mosquito, J 33 Venom och J 34 Hawker Hunter (de två senare nattjaktplan) kom från Storbritannien. Under general Nordenskiölds ledning infördes sju års materielplaner år 1947 och flygvapnet räknade år 1949 1000 stridsflygplan — det fjärde största i världen.13 Som ett resultat av Berlinkrisen fick nu Saab koncentrera sig helt på militärsidan och det civila Scandia passage- rarplanprojektet avbröts efter att bara några få exemplar hade tillver­ kats. Det faktum att Sverige bara har en flygplanstillverkare, en flygmo­ tortillverkare och i praktiken en tillverkare av avancerad radarutrust­ ning gör naturligtvis den svenska miljön unik. Eftersom flygindustrin allt sedan kriget tillverkat stridsflygplan så fort den kan finns det få möjligheter att i likhet med i USA och Storbritannien påskynda processen. Lösningen är just att i stället då importera ytterligare flygplan från dessa två länder vilket ju också skedde på 1940 och Viggen är ett jaktplan som kan bära upp till sex stycken jaktrobotar och är utrustat med en 30-mm kanon. (Foto: Åke Andersson, Saab-Scania) 1950-talen. I den svenska modellen finns det således bara tre bygg­ klossar för sekvensmetoden för flygplansutveckling — övriga klossar blir med naturnödvändighet utländska. Ett försök gjordes av NOHAB och STAL på 1940-talet att utveckla en svensk flygmotor från scratch men försöket bedömdes överstiga den svenska kapacite­ ten och projektledaren Curt Nicolin gick 1952 vidare till andra upp­ gifter inom svenskt näringsliv. Det var således brittiska deHavilland och inte Flygmotor som stod för motorn till J 29 Tunnan med Goblin och Ghost-modellerna. Också Lansen och Draken är utrustade med brittiska motorer, samtliga av Rolls Royce fabrikat. Dessa motorer RB 100, RB 90 och RB 146 förseddes av Flygmotor med efterbrännkammare och fick de svenska beteckningarna RM 5A, 6A, 6B och 6C. Flygmotor ansva­ rade således inte för någon forskning i egentlig mening men för ett betydande utvecklingsarbete av utländska produkter. Övergången från brittisk till amerikansk flygteknologi i Sverige symboliseras bäst av Flygförvaltningens beslut i december 1961 att välja Pratt & Whit- neys JT 8 före Rolls Royces Medway som Viggenmotor.14 JAS 39 151 Gripen har följaktligen också en amerikansk motor, vidareutvecklad vid Flygmotor — General Electrics F 404, som också finns i US Navy’s F 18 Hornet. På radarsidan hade M/divisionen vid LM Ericsson i Mölndal tradi­ tionellt samarbetat med Frankrike. Lansen hade en Ericsson-radar men den första versionen av Draken (A) hade en enkel fransk radar köpt från hyllan från CSF. För Draken F som skulle ta Falcon- robotar och integreras i STRIL 60-systemet behövdes en betydligt mer sofistikerad radar, kärnan i B 3-systemet som leddes av Ericsson. Med B 3-systemet som en ovärderlig erfarenhet konkurrerade LME 1963 framgångsrik med Ferranti, CSF och Electronique Marcel-Das- sault om Viggenradarn.15 Både AJ 37 och JA 37 — attack- och jaktversionerna av Viggen, liksom JAS 39 Gripen har Ericsson-radar av successivt allt modernare snitt. De svenska stridsflygplanen har alltså utvecklats av de tre bygg­ blocken Saab-Scania, Volvo Flygmotor och Ericsson. När kapaciteten har trutit har ett utländskt byggblock tagits in, som ibland vad gäller radarn. Eftersom det inte finns någon annan flygindustri i landet har inte flera utvecklingsprojekt konkurrerat med varandra inom flygvap­ net. Konkurrensen har snarare varit implicit med utländska projekt — amerikanska, brittiska och franska stridsflygplan under utveckling har jämförts med de svenska under utveckling inom landet. Så långt som till en formell utvärdering, där prestanda snarare än priser ställts mot varandra, har man dock gått först vid beslutet om att utveckla system 39 Gripen. Men också om man inte kunnat använda den amerikanska metoden med en sekvensmetod för utveckling (utom just vad gäller motorvalen då ju alla motorer är utländska) så har man klokt och pragmatiskt valt att köpa utländska komponenter när forskning och utveckling inom landet visat sig för dyrt. I JA 37 Viggen, jaktversionen, är exempelvis följande nyckelsystem utländska just därför att inhemsk FoU inte lönat sig:16 Navigationssystem Radarhöjdmätare Luftdatasystem Singer-Kearfott USA Honeywell USA Garrett Airesearch USA Dessutom är Saabs styrautomat utvecklat av Honeywell, Saabs dator utvecklad av Singer-Kearfott och SRAs siktlinjeindikator utvecklad med brittiska Smiths. Allt som allt är ca 80 % av JA 37 Viggen svensktillverkad, 13,5 % amerikansk och 6,5 % europeisk.17 För system 39 Gripen blir siff­ rorna 70 % svensk, 15 % amerikansk och 15 % europeisk.18 Men också om man bara har ett begränsat antal byggblock har man genom den brittiska metoden av prototyper — ”pre-production bat- ches” försäkrat sig om att planen verkligen kan flyga innan man gått in i produktion. Prototyperna används vid utprovning av flygplans- systemens tekniska egenskaper. I fråga om Tunnan, Lansen och Dra­ 152 ken tillverkade man t o m en prototyp i skala V2 som flög 2—3 år innan det första fullskaliga provflygplanet lyfte: 19 1945 augusti 1946 september 1948 maj 1951 1946 mars 1950 november 1952 januari 1956 augusti 1949 november 1952 oktober 1955 mars 1960 maj 1962 februari 1967 juni 1971 utveckling påbörjas prototyp 201 flyger i första av tre prototyper flyger 3 förbandsuppsättning 6 Planet operativt 32 månader efter första flygningen Flygplan32 utveckling påbörjas prototyp 202 flyger 4 första av fyra prototyper flyger 6 förbandsuppsättning 9,5 Planet operativt 38 månader efter första flygningen Flygplan 35 utveckling påbörjas prototyp 210 flyger 3 första av tre prototyper flyger 6 förbandsuppsättning 10,5 Planet operativt 53 månader efter första flygningen Flygplan 37 utveckling påbörjas första av sju prototyper flyger 5 förbandsuppsättning 9 Planet operativt 52 månader efter första flygningen Flygplan 29 År Operativa stridsflygplan ca fyra år efter första flygning är interna­ tionellt en god prestation och överensstämmer med brittiska och franska erfarenheter under samma period.20 Med prototyper som flög innan produktionsversionerna beställdes kom inga obehagliga överraskningar fram till och med Draken. Undantaget blev just Viggen under en period när vingbalkarna bröts av och tre flygplan förlorades. Saab gick alltid direkt på ”production tooling” och använde sig således av samma maskinuppsättning för produktionen som för prototypen. Med tiden försågs Jaktversionen av Viggen JA 37 med helt annan beväpning (kanon) och elektronik och en 8 % starkare motor än Attackviggen AJ 37. I allt är Jaktversio­ nen ca 1 000 kg tyngre än Attackviggen.21 153 Modell av JAS39 Gripen. Premiärflygning kommer att äga rum under 1987. (Foto: N-G Widh, Saab-Scania) Sammanfattning Sverige använde sig således av den brittiska spjutspetsmetoden — den tekniska utvecklingen i varje generation gjordes beroende av ett stort projekt. I UK var det TSR 2 som avbeställdes, i Sverige var det Viggen som behölls. När system 37 Viggen sköttes som ett vapensys­ tem snarare än ett sekvenssystem var det teknologin och ekonomin snarare än säkerhetspolitisk brådska som var orsaken. Teknologiskt var projektet likt de tidigare, tre stora svenska byggklossar, en bland­ ning av svenskutvecklad och utländsk direktinköpt elektronik, nog­ grann testning flera år innan första prototypen flög. Men det vikti­ gaste skälet till att system 37 Viggen utvecklades som ett vapensystem och enhetsplan var budgetmässigt.22 Under 1950-talet hade Sverige haft råd att utveckla två system — både Lansen och Draken. Stigande FoU-kostnader gjorde det nödvändigt att nu bara utveckla en flyg- plansplattform som sedan skulle utrustas för olika versioner av opera­ tiv insats. Eftersom plattformen hur som helst var den enda var 154 vapensystemmetoden den mest effektiva — något svenskt alternativ till Viggen fanns helt enkelt inte. Tjugosex år efter projektets formella start finns det bara svenska stridsflygplan i det svenska flygvapnet på 400 flygplan — Viggen, Draken, Lansen och Sk 60. The Royal Air Force på 700 stridsflygplan har åtta typer — de helbrittiska gamla Buccaneer, Lightning, Can- berra, de nyare Harrier och Hawk men också Phantom importerad från Amerika, Jaguar samutvecklad med fransmännen och Tornado samutvecklad med Tyskland och Italien.23 UK har många och mäk­ tiga allierade och deras flygindustri och flygvapen är därför interna­ tionella. Det ska bli intressant att jämföra det helsvenska (70 %) flygplanet 39 Gripen med det kommande brittisk-tysk-italiensk- spanska EFA-projektet. Noter 1. Uppgifter i Ingemar Dörfer: System 37 Viggen: Arms, Technology and the Domes- tication of Glory. Oslo: Universitetsförlaget 1973 s 43—44. 2. Information från Försvarets materielverk. 3. Burton H. Klein: ”The Decision Making Problem in Development” i The Rate and Direction of Inventive Activity: Economic and Social Factors. Princeton: Princeton University Press 1962. 4. James R. Schlesinger: ”Organizational Structure and Planning” i Roland M. McKean, ed: Issues in Defense Economics. New York: Columbia University Press 1967. Diskussion mellan de två skolornas företrädare fördes främst i The Rate and Direction of Inventive Activity och i Public policy 1963, a Yearbook of the Graduate School of Public Administration of Harvard University. 5. Thomas Marshak: ”The Role of Project Histories in the Study of R&D i Thomas Marshak, Thomas K. Glennan Jr & Robert Summers: US Strategyfor R&D New York: Springer Verlag 1967 p 109—110. 6. Robert L. Perry: ”The Atlas, Thor, Titan and Minuteman” i Eugene M. Emme, ed.:AHistoryofRocketTechnology.Detroit:WayneStateUniversityPress1964. 7. Berkeley Rice: The C 5 A Scandal Boston: Houghton Mifflin 1971. 8. Ingemar Dörfer: ”1 Air Force” i Arms Deal: the Selling of The F-16 New York: Praeger 1983. 9. Evy Devons: ”The Aircraft Industry” i Duncan Burns, ed.: The Structure of British Industry. Cambridge, Cambridge University Press 1958. 10. Geoffery Williams, Frank Gregory & John Simpson: Crisis in Procurement, A Case Study ofthe TSR 2. London: Royal United Service Institution 1969. 11. Industrikommissionens PM 27 november 1940. 12. SOU 1947:72 s 723-728. 13. Jan Erik Rågehed: Swedish forces to aid Norway? Oslo: FHFS notat 2. 1985 s 10. 14. System 37 Viggen s 107—109. 15. Ibid s 110. 16. Ingemar Dörfer: System 37 Viggen in Perspective. Opublicerat paper December 1981 s 10. 17. Ibid s 9. 18. Information från Försvarets materielverk. 19. System 37 Viggen s 69. 20. Ibid s 238. 21. System 37 Viggen in Perspective s 10. 22. Ingemar Ståhl: Ekonomiska synpunkter på 37 programmet. Flygmaterielbered- ningen januari 1966. Se System 37 Viggen s 75—77 för en politisk analys. 23. The Military Balance 1986— 1987 London: The IISS 1986 s. 59. 155 V-2 missilen, som utvecklades av tyska Luftwaffes raketforskningsinstitut, framstår tillsammans med atombomben som symbolen för den nya slags roll som forskning och teknisk utveckling kom att spela under andra världskriget, en roll som i hög grad påverkat den militära och civila utvecklingen under efterkrigstiden. WILHELM AGRELL Vetenskapen i försvarets tjänst Några huvudlinjer i den försvarsrelaterade forskningens framväxt Försvarsforskningen, eller för att vara mer precis den försvarsrela­ terade forskningen, har sedan det andra världskriget i två viktiga avseenden kommit att framstå som ett område av utomordentligt stor betydelse. Försvarsforskningen har kommit att spela en central roll i en militärteknisk förändringsprocess och i kapprustningsförlopp som alltmer kommit att präglas av de stora tekniska systemens komplexi­ tet och prestanda. Samtidigt har uppkomsten av en omfattande mili­ tärt inriktad forskningsverksamhet fått en mycket stor betydelse för uppbyggnaden och inriktningen av industriländernas forsknings- och teknikpolitik. Det är av denna anledning knappast meningsfullt att söka analysera utvecklingen på dessa områden — vare sig internatio­ nellt eller i enskilda länder — utan att beakta den militära utvecklingen och dess konsekvenser. I denna uppsats ska jag i korta drag skissera de huvudlinjer som framväxten av den försvarsrelaterade forskningen har kommit att följa för att sedan avslutningsvis beröra hur denna framväxt gestaltat sig i Sverige.1 Före det andra världskrigets utbrott fanns inte i något land en etablerad militär forskning annat än inom avgränsade områden och rörande utveckling av specifik materiel. Oftast var denna forskning direkt knuten till enskilda tillverkare av krigsmateriel och därför inriktad på lösningen av konkreta tekniska problem. Någon samlad syn på hur den vetenskapliga forskningen på ett systematiskt sätt skulle kunna organiseras och utnyttjas för militära ändamål fanns inte. På ett mer allmänt plan hade emellertid debatten under 1930- talet om forskningens roll i samhället lagt grunden för uppkomsten av en egentlig militär forskningspolitik.2 157 Andra världskriget Det andra världskriget präglades av snabba och rörliga militära förlopp där de tekniska systemens prestanda och det taktiska och operativa utnyttjandet av dem framstod som en avgörande faktor för krigsförloppet. Kriget kom därför att kännetecknas av en snabb kapp­ löpning mellan medel och motmedel inom mark-, sjö- och luftkrigfö­ ringen. Betydelsen av pansarvapnet visade sig redan i det tyska angreppet mot Polen och utvecklingen av nya generationer av stridsvagnar och pansarvärnsvapen gick mycket raskt bland de krigförande. Den part som först kunde utveckla, massproducera och sätta in överlägsna stridsvagnsmodeller eller effektiva motmedel i form av pansarvärns­ vapen fick ett betydande tekniskt övertag på slagfältet, något som bl a tyskarna fick erfara på östfronten vintern 1941/42. Inom sjö- och luftkrigföringen var betydelsen av tekniska innova­ tioner ännu mer påtaglig. RAF lyckades vinna Slaget om Storbritan­ nien till stor del tack vare den luftförsvarstaktik som blev möjlig genom användning av luftspaningsradar. Det tyska luftförsvaret miss­ lyckades däremot under krigets senare skeden att stoppa den allierade bomboffensiven mot tyska städer, till en del därför att det utsattes för framgångsrik allierad telekrigföring bl a i form av remsfällning, s k Window.3 I Slaget om Atlanten förfogade den tyska marinen i ubåtarna över ett stort taktiskt försteg. Men genom utvecklingen av en rad motme­ del, först och främst radiopejlutrustning, flygburen radar och ekosök­ ning med aktiv hydrofon, och ett taktiskt utnyttjande där de olika tekniska systemen kunde stödja varandra kunde de allierade vända utvecklingen, skydda konvojerna alltmer effektivt och tillfoga de tyska vargflockarna stigande förluster. Tyska försök att med olika tekniska innovationer återvinna initiativet i Slaget om Atlanten var antingen otillräckliga (som användningen av radarvarnare och radar- absorberande färg) eller kom alltför sent med hänsyn till krigets utveckling i stort (som användningen av snorkel och utvecklingen av ”Walter”-turbiner för undervattensdrift). Det som visade sig vara utslagsgivande var inte så mycket de tekniska innovationerna i sig utan de krigförandes förmåga, eller brist på förmåga, att snabbt utveckla och testa fältmässiga system som kunde massproduceras och tas i militärt bruk i stor omfattning. Tyska forskningsinstitut och laboratorier lyckades under krigets senare skede åstadkomma en mängd tekniska innovationer med stor utveck­ lingspotential och militär betydelse, men den tyska krigsproduktio- nen och militärapparaten saknade förmåga till övergripande styrning av vilka innovationer man borde samla sina resurser på. Följden blev att denna radikala tekniska utveckling egentligen inte kom att få någon inverkan på krigets förlopp. De allierade lyckades däremot på flera viktiga områden bemästra dessa problem. Det andra världskriget kännetecknades alltså av att det för första gången uppstod vad som kan kallas för en fortlöpande och stark 158 Utvecklingen av medel och motmedel gick mycket snabbt under andra världskriget. Allt tyngre stridsvagnar med bättre beväpning och pansarskydd möttes med nya typer av pansarvärnsvapen, bl a med riktad sprängverkan. Dessa vapen utvecklades av flera av de krigförande (liksom av Sverige) oberoende av varandra. Bilden föreställer en tysk stridsvagn av typ V den s k Panther som delvis konstruerades som en kopia av den sovjetiska T-34. efterfrågan på militärtekniska innovationer, en efterfrågan som tog sig uttryck i krav och alarmerande erfarenheter från slagfälten. För att kunna möta denna situation tvingades de krigförande att söka mobili­ sera inte bara krigsfolk, materiel och krigsproduktion utan också teknisk och vetenskaplig kompetens. Andra världskriget kom på detta sätt att medföra ett genombrott för en ny typ av relation mellan forskarvärlden och samhället, ett genombrott som kom att få avgö­ rande betydelse både för den militärtekniska och den forskningspoli- tiska utvecklingen under efterkrigstiden. Ingen enskild satsning symboliserar denna förändring tydligare än Manhattanprojektet. Att utvecklandet av atombomben inte påver­ kade krigets förlopp saknar i detta sammanhang betydelse; Manhat­ tanprojektet kom, genom att det vetenskapligt och tekniskt blev en framgång, att skapa eller bekräfta en uppfattning att stora och kom­ plexa innovationer behäftade med stor osäkerhet kunde pressas fram bara tillräckligt stora ekonomiska och personella resurser satsades och bara verksamheten organiserades på ett riktigt sätt. Efterkrigstiden Den förändrade relationen mellan forskarvärlden och samhället innebar därför först och främst ett förvetenskapligande av den mili­ tära verksamheten, där officerare och politiker varseblev betydelsen av en nationell (och i fråga om Manhattanprojektet internationell) 159 mobilisering av forskningen på bred front. Denna process fortsatte och fördjupades under efterkrigstiden där den militära tekniken och verksamheten blev alltmer komplicerad och därmed beroende av forskningsinsatser. Kapprustningen mellan väst och öst kom alltmer att förskjutas från enbart en traditionell ”vapenkapplöpning” till, som i fråga om strategiskt rymdförsvar, en konkurrens om storskaliga forskningsprogram och innovationer med stor potentiell militär bety­ delse. Men samtidigt medförde den förändrade relationen mellan fors­ karvärlden och samhället också något som kan betecknas som en militarisering eller byrdkratisering av forskningen. Genom att sluta upp i den nationella mobiliseringen (vilket inte alla gjorde) kom forskarna att inordna sig i ett system som på ett grundläggande sätt skilde sig från en västerländsk tradition av vetenskaplig frihet och autonomi. Forskarna arbetade här för att lösa specifika förelagda uppgifter inom ramen för de uppställda målen, inte för att i första hand öka kunskaperna på olika forskningsfält. Konsekvenserna av arbetet hade forskarna mycket liten kontroll över, något som bl a ledde till betydande motsättningar under Manhattanprojektets slut­ skede men som med undantag för detta skapade förvånansvärt lite av moraliska problem för de inblandade. Militariseringen eller byråkratiseringen kom under efterkrigstiden inte bara eller ens huvudsakligen att prägla forskningen för militära ändamål, den har också kommit att påverka den övergripande synen på forskningens roll i samhällsplaneringen och frågorna kring forsk­ ningens autonomi kontra samhällsnytta. De krigstida erfarenheterna av mobilisering och utnyttjande av forskning kom alltså att i varie­ rande utsträckning överföras på det civila samhällets problem. Tydligast kom detta synsätt till uttryck i rapporten ”Science — the Endless Frontier” som 1945 lades fram av det krigstida amerikanska organet för samordningen av forskningen.4 Rapporten gjorde den sedermera så betydelsefulla distinktionen mellan grundforskning och tillämpad forskning där den förstnämnda betraktades som en natio­ nell kunskapsbas som därför måste byggas upp och stödjas långsiktigt genom federala satsningar. Från denna bas skulle sedan tillämpad forskning kunna bedrivas enligt samma principer som man under kriget använt för att lösa stora militära tekniska, medicinska och organisatoriska problem: kampen mot sjukdomar, mot fattigdom och misär och andra samhällsproblem skulle göras till föremål för storska­ liga och målinriktade satsningar där forskningen skulle lämna det avgörande bidraget. Tankarna i ”Science — the Endless Frontier” kom framför allt från slutet av 1950-talet och framåt att vidareutvecklas och genomsyra den amerikanska forskningspolitik som också blev mönster för många industriländer. Svenska förhållanden Utvecklingen av militär forskning och forskningspolitik i Sverige uppvisar både betydande likheter med detta internationella mönster 160 Den amerikanska rymdforskningen är ett av de tydligaste exemplen på ett forskningsfält där militära intressen, tillämpningar och finansiering spelat en avgörande roll för arbetets inriktning och de tekniska system som utvecklats. 161 och ett antal nationella särdrag som har sitt ursprung både i det svenska samhällets karaktär och i speciella historiska erfarenheter. Före det andra världskriget kan man inte tala om någon systema­ tisk militärforskning i Sverige med undantag för det produktnära ingenjörstekniska utvecklingsarbete som bedrevs vid industrier med produktion av krigsmateriel, ett utvecklingsarbete som bl a exempli­ fieras av Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36. Inom försvaret var forskningen begränsad till försvarsväsendets kemiska anstalt som huvudsakligen arbetade med frågor om skydd mot gasstridsmedel.5 Kriget kom att på två olika sätt understryka behovet av en inhemsk militär forskningsverksamhet. Det viktigaste skälet var den snabba tekniska utvecklingen av de krigförande staternas stridskrafter, en utveckling som visserligen inte utgjorde ett direkt hot mot Sverige så länge landet lyckades hålla sig utanför kriget men som däremot snabbt kunde göra det svenska försvaret föråldrat och på så sätt rycka undan grunden för det pågående upprustningsprogrammet. Ett sär­ skilt problem var att förändringarna i den militära tekniken i största möjliga utsträckning hemlighölls av de krigförande och att Sverige därför hade stora svårigheter att få tillräcklig kunskap också om sådana innovationer vars existens man kände till. Men den avspärrningssituation som Sverige försattes i efter den 9 april 1940 innebar dessutom att upprustningen och försöken att följa med i den tekniska utvecklingen i allt väsentligt måste bygga på den inhemska industriella basen, framför allt inom verkstadsindustrin.6 För att denna satsning skulle vara meningsfull måste man finna for­ mer för att gardera sig mot att den materiel som producerades skulle visa sig vara tekniskt underlägsen eller inadekvat jämfört med den som stormakternas stridskrafter skulle komma att förfoga över. Detta var den huvudsakliga bakgrunden till upprättandet 1944 av ett gemen­ samt forskningsinstitut för försvaret med uppgift att dels följa den internationella militärtekniska utvecklingen dels genom egen forsk­ ning och kontakter främja inhemsk utveckling på fält som föreföll lovande mot bakgrund av det svenska försvarets behov. Försvarets forskningsanstalt kom att bli samlingspunkten för prak­ tiskt taget all militär forskning som inte var direkt knuten till utveck­ lingen av specifika vapensystem. FOAs verksamhet växte snabbt under 1950-talet, framför allt som en följd av den stora satsning som gjordes för att förbereda ett svenskt kärnvapenprogram. Vid slutet av 1950-talet var mer än 200 forskare sysselsatta med avancerad fysisk och kemisk forskning med direkt relevans för framtida konstruktion av kärnladdningar. Kärnvapenprogrammet utgjorde det egentliga genombrottet för förvetenskapligandet av det svenska försvaret: Det tvingade en starkt konservativ försvarsorganisation att ställa en tek­ nisk och vetenskaplig fråga i främsta rummet, att prioritera forsk­ ningssatsningar och att acceptera forskarna som intressegrupp och som militära innovatörer. Denna förändring fick under 1960- och 70-talen långtgående effek­ ter, trots att själva kärnvapenprogrammet aldrig fick politisk sanktion och att forskningen inom området så gott som fullständigt avveckla- 162 Utvecklandet av kemiska stridsmedel under första världskriget byggde på tillämpad kemisk forskning, bl a rörande bekämpningsmedel. Skyddet mot dessa stridsmedel krävde i sin tur forskning, ett behov som ledde till inrättan­ det av Försvarsväsendets kemiska anstalt 1937, som blev den första institutio­ nen för försvarsforskning i Sverige. Bilden visar franska artillerister med primitiva skyddsmasker under första världskriget. 163 des. Den utredning om den försvarsmedicinska forskningen som tillsattes 1961 utvecklade ett nytt synsätt på försvarsforskningen där denna på ett systematiskt och planerat sätt skulle infogas i den lång­ siktiga utvecklingen av försvaret.7 1969 års försvarsforskningsutred- ning fullföljde dessa tankegångar för hela försvarsforskningen och skisserade en utveckling där försvarsforskningen skulle utgöra en integrerad del i det system för långsiktsplanering och programbudge- tering som var under uppbyggnad för hela totalförsvaret. Försvars­ forskningen skulle här tilldelas den dubbla funktionen att dels utgöra ett instrument för att genomföra de försvarspolitiska målen, dels utgöra ett fundament för en långsiktig och rationell försvarspolitik. I detta synsätt drevs förvetenskapligandet till sin yttersta spets där ingen försvarspolitik betraktades som möjlig utan en kontinuerlig forskningsverksamhet och där i princip varje del av forskarvärlden i något avseende framstod som relevant för utveckling inom försvars- sektorn. Den storslagna rationalistiska synen på försvarsplaneringen och försvarsforskningen kom visserligen att leda till ett antal genomgri­ pande reformer under 1970-talet, men de faktiska effekterna motsva­ rade knappast de förväntningar man gett uttryck för i utredningarna. Liksom i USA, varifrån mycket av idéerna rörande långsiktsplanering och styrning av forskningen hade hämtats, visade det sig svårt att bemästra motståndet från gamla och väl etablerade strukturer och att förverkliga en effektiv byråkratisk kontroll över en till sin natur så obyråkratisk verksamhet som forskning. Till detta bidrog också mer triviala faktorer som de stora ekonomiska och strukturella problem försvaret ställdes inför med nolltillväxten av försvarsanslagen från och med 1966, liksom effekterna av att FOA av regionalpolitiska skäl splittrades och till stor del utlokaliserades till i första hand Umeå, Karlstad och Linköping. Men trots detta fick utvecklingen av försvarsforskningen en stor betydelse för en byråkratisering av hela den svenska forskningspoliti­ ken. De tankar som låg bakom utredningarna om försvarsforskningen lades också till grund för den sektoriella forskningspolitik som växte fram under 1970-talet och som, liksom ”Science — the Endless Fron­ tier” byggde på föreställningen att utvecklingen inom olika samhälls­ sektorer skulle främjas genom målinriktad forskning av direkt sam­ hällsrelevans. Försvarsforskning erbjöd här en prototyp till en sådan forskningspolitik och forskningsorganisation, något som underströks av att det var samma personer som stod bakom idéerna om försvars­ forskningens nya roll och den sektoriella forskningspolitiken.9 164 Noter 1. Denna uppsats baseras på ett pågående forskningsprojekt Vetenskapen i försvarets tjänst som jag bedriver vid Forskningspolitiska Institutet i Lund med finansiering från Humanistisk-samhälisvetenskapliga forskningsrådet. En första rapport som behandlar tillkomsten av den svenska försvarsforskningen kommer att föreligga i slutet av höstterminen 1986 och kan beställas från institutet. 2. Se Sverker Gustavsson: Debatten om forskningen och samhället — En studie i några teoretiska inlägg under 1900-talet Uppsala 1971. 3. För en kortfattad redogörelse se FOAs OM-serie nr 7 om telekrigföring. En mycket uttömmande beskrivning ges i R V Jones: Most Secret War British Scientific Intelli- gence 1939—1945 London 1978. 4. Science — the Endless Frontier A report to the President on a Program for Postwar Scientific Research by Vannevar Bush, Director of the Office of Scientific Research and Development Washington D C 1945 (nytryck av National Science Foundation 1960). 5. Se Nils Söderberg: ”Den militärtekniska forskningen 1939—1945” i Sveriges militära beredskap 1939—1945 Köping 1982. 6. Se Ulf Olsson: The Creation of a Modern Arms Industry. Sweden 1939—1945 Göteborg 1977. 7. Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret Betänkande med förslag avgivet av försvarsmedicinska forskningsutredningen SOU 1962:34. 8. Forskning för försvarssektorn första delbetänkande avgivet av 1969 års försvars- forskningsutredning SOU 1970:54 samt Forskning inom försvaret — förslag till ny organisation för FOA, FFA, MPI och viss försvarsmedicinsk forskning Slutbetän­ kande avgivet av 1969 års försvarsforskningsutredning SOU 1972:8. 9. Se Peter Stevrin: Den samhällsstyrda forskningen: En samhällsorganisatorisk studie av den sektoriella forskningspolitikens framväxt och tillämpning i Sverige Stockholm 1978. 165 Norge har vsert et energiproduserende land. Det norske samfunn fikk av den grunn et halvindustrielt preg ved at industrieksporten var preget av halvfabri­ kata basert på billig norsk elektrisitet. Dette forholdet varte till 1960-årene. OLAVWI CKEN Entreprerwene som ble borte Militaerteknisk forskning som utgångspunkt for elektronikkindustri i Norge i 1950-årene Historien — og det som aldri skjedde Historikere har vasrt opptatt av å studere hva som er skjedd, hvordan verden er blitt som den er. Hva som alternativt kunne ha skjedd, men som ikke skjedde, er et langt vanskeligere tema å n^erme seg med historikerens teorier og metoder. Ikke desto mindre vil det som ikke har funnet sted ofte vsere vel så interessant tema som det som virkelig skjedde. Norge er i 1980-årene et av verdens rikeste land når vi ser på nasjonalinntekten i forhold til innbyggertallet. Et viktig historisk problem er derfor hvordan Norge er blitt så rikt. Men for industrihis- torikerne vil biide fortone seg noe annerledes. Industrien har ikke i så stor grad som i andre möderne vestlige samfunn vzert drivkraft bak den okonomiske veksten. Rikelig tilgang på naturresurser som er eksportert, som råvarer eller halvfabrikata (elektrisitet, malm, töm­ mer, fisk, olje) og servicenazringer (forst og fremst skipsfart) har vsert våre relativt sett mest betydningsfulle inntektskilder. Industri i möderne forstand, som produksjon av mer eller mindre teknisk avanserte ferdigvarer, har ikke blitt vekstområde i Norge som i andre rike land. H.W. Andersen hevder at Norge kun har hatt en ”industriell episode”, en periode med rask industriell vekst på slutten av hoykonjunkturen for oljekrisen i 1973. Men også i disse årene med betydelig industriell ekspansjon gjorde norsk industri det svakere enn de andre vesteuropeiske industrilandene, med unntak av Storbritan- nia. Med en spissformulering kan vi hevde at Norge aldri er blitt et industrialisert samfunn!1 167 Veksten i industrien etter andre verdenkrig og fram til midten av 1970-årene var knyttet til ekspansjon av enkelte sektorer: transport- utstyr (bil, skip, fly), varige ferdigvarer (mekanisk, elektroteknisk industri), maskinindustri, kjemisk industri (sasrlig petrokjemisk og farmasoytisk industri). Verkstedindustrien kom til å stå fram som ikke bare den storste av alle industriene, men også den raskest voks- ende. Den kom også til å bli et uttrykk for moderniseringstakten i et lands okonomi. Karakteristisk nok: Norsk verkstedindustri var lenge beskjeden i storrelse i forhold til andre land. Fra begynnelsen av 1950-årene framsto nye teknikker til å regu- lere, kontrollerer og styre industrielle prosesser. Som et samlebegrep for denne teknikken kan vi bruke automatiserings-teknikk, og bruk av slik teknikk ble sett som avgjorende for industriens konkurranse- evne i fremtiden.2 Denne troen forte til onske om å få etablert indu­ striell produksjon av utstyr som kunne brukes til automatisering, en industri som kunne tjene som et serviceorgan for annen industri og vasre med på å rasjonalisere denne. Norge fikk likevel ingen ”automa- tiseringsindustri” for fra midten av 1960-tallet. Dette er utgångspunkt for spörsmålet — hvorfor ble det ikke opprettet slik industri i Norge tidligere? Det er tradisjonell historisk metode å studere historiske processer og hendelsesforlop. En slik tilnasrmingsmåte er vanskelig når vi vil forstå hvorfor noe ikke skjedde. Likevel finnes det en innfallsvinkel som gjor det mulig å holde på historiefagets metoder og likevel få fram hvorfor noe ikke skjedde. Det gjelder studiet av avbrutte proses­ ser. Vi har mange eksempler på initiativ som blir tatt, men som aldri forer fram til ny aktivitet. Slik også i okonomisk historie. Vi skal her se n^ermere på et initiativ som ble tatt i forste del av 1950-årene for å etablere en norsk automatiseringsindustri og med det eksplisitte formål å skulle virke som et servicesenter for annen norsk industri og forskning for å fremme bruk av den nye teknikken. I denne artikkelen skal vi se på forsoket på å bringe forskningsprodu- sert kunnskap over til industriell virksomhet. I hovedsak vil vi kon- sentrere oss om selve overforingsfasen eller initieringsfasen, og stu­ dere hvorfor denne mislyktes slik at det ikke ble etablert ny produk­ sjon. Forskningsmiljoet La oss ta et fort overblikk over norsk forskning om automatise- ringsteknikk, enkelte steder kalt reguleringsteknikk og andre steder servoteknikk. I Norge som i mange andre land sprang denne type forskning ut av militasre behov. Allerede kort tid etter andre ver- denskrig ble det ved det nyopprettede Forsvarets forskningsinstitutts (FFI) fysikkavdeling tatt initiativ til å konstruere en uranmile, et arbeid som krevde et omfattende reguleringsteknisk arbeid på et tidspunkt da denne type forskning ennå ikke var kommet i gang i Norge.4 Arbeidet med uranmilen ble igangsatt fra 1948, men da formelt sett utskilt som eget forskningsinstitutt. Arbeidet foregikk 168 imidlertid på samme geografiske område, det var et nasrt samarbeid med FFI og lederen for det nye forskningsinstituttet forble forsk- ningssjef ved FFI. Omtrent samtidig med at fysikkavdelingen begynte byggingen av uranmilen, tok avdelingen for Asdic initiativ til å utvikle et våpensys- tem, ”Terne”, til krigföring mot undervannsbåter. Dette systemet besto av en deteksjonsmekanisme (sonar), utskytingsrampe og rakett. Dessuten trengtes et ildledningssystem: informasjon fra sonaren måtte överföres til utskytingssystemet og gi fra seg informasjon som bestemte når og i hvilken retning raketten skulle avfyres. Igjen var behovet for reguleringsteknisk utstyr og komponenter tydelig uttrykt. Det var avdeling for Fysikk som fikk i oppdrag å utvikle denne delen av våpensystemet. Det ble opprettet en servogruppe ved avdelingen og dermed var det skapt to miljöer på Kjeller utenfor Oslo som arbeidet med reguleringsteknikk. På den sivile side skjedde det lite positivt innen reguleringsteknikk i 1950-årene. Forst i annen halvdel av tiåret kom forskningsaktiviteten försiktig i gang da Christian Michelsens Institutt (CMI) i Bergen og Sentralinstituttet for Industriell forskning (SI) i Oslo fikk sine nye laboratorier ferdig. Fram til da var automatiseringsteknikken en rent militasr forskningsdisiplin i Norge — på tross av en klart uttrykt sivil interesse allerede i 1949—50. Det var derfor ikke merkelig at det var representanter for Kjeller- miljoene som forst tok opp ideen med å starte en fabrikk for automa- tiseringsutstyr. Likevel, ideen ble ikke fodt på Kjeller. Det ble den ved Massachusetts Institute of Technology (MIT), Boston, USA. Ved en tilfeldighet kom to forskere fra FFI som hadde arbeidet med våpensystemets kontrollsystem og en av kjernereaktorens regulering- singeniorer til å oppholde seg ved samme laboratorium ved MIT sommeren 1953. Laboratoriets leder, Donald P. Campbell, var en drivende kraft bak MITs samarbeid med amerikansk industri på det reguleringstekniske område, bl a som rådgiver for duPonts laborato­ rier. I denne kretsen ble ideen om å fremme den norske industriens automatisering gjennom en egen norsk automatiseringsindustri fodt. Hvilke kvaliteter innehadde dette forste norske reguleringstek­ niske miljo? Det kan vasre vanskelig å finne mål for forskningskvali­ tet, og i denne sammenheng skal vi noye oss med å bruke uttalelser fra den internasjonale ekspertise — det vil i praksis si Donald P. Camp­ bell. CampbelPs ide om at det burde startes en fabrikk for regule­ ringsteknisk utstyr i Norge var i seg selv et uttrykk for at han mente landet hadde kvalifisert teknisk personale i forskningsmiljoene som kunne vaere drivkrefter bak den nye industrien. Etter å ha besökt Norge gjennom to lengre opphold hadde Campbell funnet at det var både ledere og teknisk kompetanse i Norge til drive fabrikken.5 Det var her også snakk om andre kvaliteter enn det forskningsmes- sige, men det er ingen grunn til å betvile at Campbell var godt fornoyd med de norske forskerne som oppholdt seg i hans laborato­ rium.6 Det var neppe tvil om at det var erfaringene med norske ingeniorer som gjorde at Campbell foreslo at europeisk produksjon 169 Command station generates a voltage proportional to temperature (thermocouple) Power Amplifier Power Controller Error- measuring means Norsk servoteknisk forskning var sterkt influert av utviklingen i USA og sasrlig MIT i Boston. Professor Donald P. Campbell var den viktigste kon­ taktpersonen. Han hadde i 1948 sammen med en annen professor utgitt en bok som ble grunnleggende for faget. Illustrasjonen er bentet fra innlednin- gen til boken ”Priciples of Servomechanisms”. av komponenter til automatisering burde skje i Norge. Ikke minst oppholdene i USA hadde gjort at FFI hadde landets fremste regule­ ringstekniske kompetanse på midten av 1950-tallet. Servogruppen var da i stand til å utfore ”system engineering” på et hoyt nivå, mens kjernereaktorgruppen på Kjeller ikke var kommet like langt i sin utvikling.7 Vi skal ikke her gå nasrmere inn på forskningskompetansen. Det var ikke snakk om forskningsintensive produkter som skulle produ- seres. Stort sett gjaldt det allerede utviklede komponenter. Derfor var denne kompetansen ikke avgjorende for hvor vellykket industrialise­ ringen skulle bli. Men det kan vasre grunn til å understreke: mang- lende industrialisering skyldtes ikke sviktende forskningskompe- tanse. 170 Motor Motor power Heller ikke skyldtes det kapitaltilgang. Staten stilte seg positiv til å fore inn kapital, og private selskaper var også interessert. Campbell var dessuten villig til å framskaffe kapital til prosjektet i USA.S Heller ikke var tilgang på produksjonsrettigheter for reguleringsutstyr vans­ kelig. FFI og CMI hadde utviklet noen produkter selv. Amerikanske lisensrettigheter kunne skaffes ved at MIT hadde stått for utviklingen av en rekke av de komponentene som ble brukt i amerikansk industri, og Campbell hadde selv utviklet produkter som kunne bli tatt opp på produksjonsprogrammet. Fagarbeidere ville det heller ikke by på store vansker å skaffe. Det var i fabrikkens forste fase snakk om et begrenset antall medarbeidere, og disse fantes.9 Slik lå forholdene godt til rette for at militasr forskning innenfor reguleringsteknikk skulle resultere i etablering av en ny type industri i Norge i953—55: produktene var utviklet, fagkompetansen fantes, finansiering var ordnet. Hvorfor ble ikke resultatet nyetablering av industri? Industriledere, entreprenörer og politikere Flere forhold gjorde det vanskelig å få etablert ”kunnskapsindu- stri” i Norge i 1950-årene basert på forskningsresultater ved institut- tene. Ny produksjon kunne starte opp enten ved at instituttene tok kontakt med et etablert firma og overlot produksjonsrettigheter av produkter til dem, eller ved at forskere forlot forskningsinstituttet for å starte sin egen bedrift. For å lykkes med överföring til etablert bedrift krevdes det at denne bedriften innehadde tilstrekkeligproc/«&- sjonskompetanse og vilje til å ta opp ny produksjon. Dette vil vasre det forste punkt vi skal se nasrmere på. Å bryte ut av forskningsverdenen og gå inn i den mer profitable, men også mer risikofylte industriver- denen, krever spesielle egenskaper som kan kalles entreprenörand. Dette blir punkt to. Der produksjonskompetansen er svakt utviklet eller entreprenor- ånden er vanskelig å vekke til live, fins det metoder til å bryte de barrierer som dette skaper for å fremme ny produksjon av forsknings- basert industri. Mange land utviklet et initialmarked for denne type industri, dvs muligheter for et firma til å påta seg nye oppdrag uten at risikoen var stor og med muligheter for å gjennomgå en laeringspro- sess som gjorde firmaet i stand til på et senere tidspunkt å komme inn i et konkurranseutsatt kommersielt marked. Forsknings- og utviklingskontrakter var et vanlig middel for å oppnå dette. Vi skal nå ta for oss disse tre faktorene. Produksjonskompetonse I Norge manglet samarbeidet mellom forskning og industri. Norske forskningsmiljöer hadde vansker med å få bedrifter til å ta på seg oppdrag med å levere komponenter til forskningsformål. For- 171 skerne ble tvunget til å lasre seg også produksjonsteknikk slik at de i så stor grad som mulig kunne dekke til de hull som på denne måten oppsto. Norske forskere på besok i utlandet misunte sine kollegers gode samarbeid med industribedrifter ved at de kunne overlate design og deler av konstruksjonen til brukere eller produsenter. Dette var sserlig tydelig når det gjaldt elektronisk utstyr. Ved samarbeid der en industribedrift var med på utviklingen av et produkt som assistent for forskningsinstituttet, ville det oppstå et tillitsforhold som kunne gjore det mulig å överföre produktet til industriell framstilling i samarbeidsbedriften. Det var dette samar- beidsforholdet og denne tilliten mellom forsknings- og industrimil- joene som ikke var utviklet i Norge i 1950-årene og som kom tydelig til syne under arbeidet med automatiserings-industri. Under arbeidet med å utvikle det for nevnte våpensystemet, viste det seg vanskelig å få kjopt de komponentene som trengtes på det åpne kommersielle marked og dersom komponentene var å få kjopt overhodet, var leveringstiden ofte flere år. For FFI var det for eksem- pel umulig å få tak i tofase servomotorer uten å måtte vente i to år. Dette tvang forskerne i servo-gruppen til å konstruere og framstille sine egne tofase-motorer. Forskerne ble på denne måten de eneste med kompetanse i produksjon av slike motorer. Industrikompetansen ble plassert i forskningsinstituttet. Hva var så problemet med norsk industri som gjorde at den ikke kunne lage utstyr til automatiseringsformål? Vi kan dele svaret i to. For det forste liten interesse for å ta opp ny produksjon, og for det andre manglende finmekanisk produksjonskompetanse. Forskerne ved FFI oplevde at spesialfabrikkene som kunne levere noe av det materiell som FFI trengte, hadde mer enn nok å gjore med sine tradisjonelle produkter og derfor ikke var interesert i å ta opp ny produksjon.10 I tillegg til manglende vilje kom sviktende kompetanse. FFI-grup- pen hadde for eksempel utviklet en liten kontrollmotor, og de overlot modell og tegninger til en liten motorfabrikk i Oslo for å få den til å produsere et mindre antall slike motorer. Resultatet ble skuffende. Det viste seg at fabrikken ikke var i stand til å framstille motorer etter de krav som forskerne stilte. Det er grunn til å anta at dette ikke var noe sasrtilfelle for denne motorfabrikken. Mange har understreket svikten i norsk mekanisk industri i 1950-årene, og en undersokelse fra 1956 hevdet at den norske verkstedindustrien ikke en gang hadde förstått hvor ille situa- sjonen var. Entreprenorånd Med sviktende produksjonsteknisk kompetanse i norsk industri var den fremste muligheten til överföring av forskningsresultatene til industri at forskerne selv brot ut og startet sitt eget firma. Det var dette det ble lagt planer for i USA i 1953. Så vidt vi vet var det få 172 forskere som startet egne firmaer basert på egenutviklede produkter i Norge i 1950-årene og det kan vasre grunn til å sporre hvorfor ”entreprenorånden” manglet i 1950-årene, men ble mye mer utbredt i lopet av tiåret som fulgte. Entreprenorånd er et vagt begrep som kanskje gir assosiasjoner om personligheter som er spesielt utrustet fra naturens side. Schumpeters entreprenör er jo nettopp en aktor som bryter med vanlige normer for adferd og går på tvers av det aksepterte, han/hun blir en aktor som ikke kan studeres innenfor rasjonelle rammer. Her vil ikke entrepre­ norånd brukes i en slik betydning. Vi har ikke å gjore med unike hendelsesforlop, men tvert i mot med tendenser til endret adferd for en hel gruppe mennesker — forskere — over et tidsforlop. Vi må reise spörsmålet: Hva var det som endret seg? Det kan neppe vasre tvil om at når de tre norske ingeniorene i USA i 1953 gikk så entusiastisk inn for opprettelse av en automatiserings- fabrikk i Norge, var mulighetene for hoy lonnsomhet en viktig driv­ kraft. Ettersporselen etter komponenter var langt storre enn tilbudet. Mange typer utstyr kunne overhode ikke skaffes på det åpne marked, og som vi har nevnt var det lang bestillingstid på andre typer. Initiativtakerne hadde selv gjort beregninger på hva produksjons- kostnadene ville vasre på framstilling av tofase servomotorer som var utviklet ved FEL Samlet ville kostnadene lope opp i 150 kr pr motor, mens markedprisen på samme tidspunkt var 800 kröner for motorer importert fra USA eller Storbritannia.12 Det ble antydet at tilsvarende forhold gjaldt også for andre komponenter til automatiseringsutstyr. Bakgrunnen for billige norske produkter var konkurransefordeler med lave lonninger for fagarbeidere og ingeniorer i et internasjonalt perspektiv. Profittmulighetene, sammen med en amerikansk holdning om det positive i å utnytte slike muligheter, var uten tvil bakgrunn for at de norske forskerne fulgte opp Campbells initiativ, og det er ingen grunn til å tvile på at entusiasmen ble forsterket ved den mottakelse som ideen om den nye fabrikken fikk i forskernes nsermiljo i Norge. I Norges Teknisk- Naturvitenskapelige Forskningsråd (NTNF) vakte planene sterk interesse og formannen i styret tok straks saken opp med statssekretasren i Industridepartementet.13 CMI var villig til å stille sitt nye laboratorium til rådighet for fabrikken i dens forste fase og bergensbedrifter var interessert i å skyte inn kapital. Denne opp- backingen må ha skapt en sterk folelse av at initiativet hadde stor betydning for Norge og gitt forskerne en storre sikkerhet for at tiltaket hadde framtiden med seg. Hosten 1953 var den perioden da entreprenorånden kom klarest til uttrykk i utvetydige tilsagn fra initiativtakerne om at de ville gå i gang med fabrikken. Snart meldte imidlertid motstånden mot initiativet seg. Den var personifisert i direktor Fredrik Moller ved Forsvarets forskningsinstitutt. Etter en tid ble viljen til å stötte prosjektet også svakere hos lederen for CMI, Helmer Dahl. Denne endringen ser ut til å ha svekket viljen hos initiativtakerne til å fortsette arbeidet med samme tyngde som for, men forberedelsene varte likevel ved fram til 173 _ iranintnrr,ri“JnTOrfmiiiL_J /9){/7) (2o)(/